Buy on AMAZON!

: "KAFKA" ( 2021 ) by
Kaj Bernh. Genell.
Lang.: English.


The Lion´s Disease


Kaj Bernh. Genell was born in Gothenburg, Sweden, in 1944, as the second son of a sea captain.   After an adventurous youth, he became interested in philosophy and, in 1983, published a book exclusively on Irony - “Ironi och existens.” Soon hereafter, Genell, who had a great interest in one of the fathers of Modernism, Franz Kafka, wrote a series of papers at the University of Gothenburg related to Kafka.   This would later result in “Kafka och det Kafkaeska” (2018), an essay in Swedish on the Literary Technique of Kafka, later also published in English as “Kafka” (2021).   As a fiction writer Genell started out with several books in the Swedish language, such as “Pistolen”, “Tavelstölden”, “Tegelkrona och skönheten”, ”Höstdrama” and “Skjuta sig fri”. Under the pseudo “Bill Clactoe,” his first novel in English was published, in 2021, betitled: ” Fell´s Point,”.   It is a small crime story set in Baltimore, USA. With “The Lion´s Disease,” Genell has created a psychological and philosophical comment on pandemics, authority and future by describing an Odyssey to Indonesia on a Geared Bulk Cargo Carrier.  
BUY! My latest ( 2022 ) Novel!

Unmask all pretentiousness! Culture is the science of generosity.

MY INTENT is to discuss the place of FRANZ KAFKA´S works in the literary tradition and also the Nature of the troubling "Kafkaesque", refuting the not at all uncommon almost childish views of Kafka as ... a "magical realist," or a "religious mystic," or for that matter a ... "writer of Jewish parables."

WHAT IF you had a Dream of a Dream and the two of them could communicate?? That is what happens in a Franz Kafka story! My book "Kafka" analyzes Kafka's novels and short stories. This book deals primarily with the famous Kafka effect, or - the kafkaesque. And it deals with the means that create this effect. These means are largely technical. Thus, in this book, I show how Kafka uses a narratological split, split consciousness, and split Unconscious of the hero to create the Kafkaesque by a rare trick. This new book shows how Kafka became one of the most prominent artists to create and define Modernity. Kafka took part in the thrilling creation of Self-conscience of the 20ieth century, marked by a constant dialogue with Freud and his works. Self-conscience as Man knew it since St. Augustine, the Italian renaissance writers Erasmus, Shakespeare, and Montaigne, and later with the secular Romantics and Hegel swiftly developed within Modernism into something much more complex with the appearance of Freud's "Traumdeutung" in the year of 1900. And Kafka then set out to complete it all. The works of Kafka appeared as a reaction to 1.) Modern times, to 2.) his own personal alienation, and to 3.) Freud.


Kafka's answer to Modernity – to the modern condition – was astonishingly complex, but it turned out to be very accurate and accomplished right from the beginning. When other reactions to the Modern Condition, like Dada, displayed a picture of a chaotic and rebel attitude to reason and morals, Kafka, much like Rimbaud actually, showed a far more complex ability to make modern society's human-understandable itself, in a universal narrative. Kafka, in exploring the Unconscious, as explained by Freud, and in doing so using a Romantic "Ästhetik des Schwebens," is the unique discoverer of the marvels of mind, and is, in this, equal to Freud. I am trying to explain how the kafkaesque itself generates - even today, 100 years after its birth - an interrogation that scrutinizes the Freudian theory and our conception of the unique human consciousness.

Kafka's relation to Freud was somewhat like a son's relation to the father. Hence, Kafka did not acknowledge Freud's discoveries, methods, and notions as truths. But he saw them – ironically enough – as facts. And in a sense, they were. Freud's views were historical facts in their profound influence on Mind and Society the century. Kafka used Freud as part of the ( revealing ) Modern Myth. Kafka used Freud, but Kafka added on top of Freud another split to human consciousness in his literary universe. Kafka thus did not "believe in" Freud, but he was fascinated by him. Freud suited Kafka. He did not look at all to Freud to a great extent, ... did not own several books by Freud ... but he had – like many others – acquired a sort of immediate understanding of Freud's ideas through a kind of everyday osmosis. Kafka started as a writer of lyrical prose, short prose poems in the style of Goethe, Kleist, and Flaubert. But his dream was to write a novel, and it ought to be like the one Flaubert once said he wanted to write: a lovely book about nothing at all. So it happened that Kafka developed a technique for writing novels where he was extending a sole situation into a perfectly static ( i.e., nothingy ) drama displaying a struggle between conscious and unconscious. It also seems as he tried to develop the style of Tieck and the Romantics. Using his extraordinary ( perhaps autistic ) sensibility, Kafka's technique miraculously was born on one evening in 1912, writing the short story "The Verdict." The following day, he even asked his fiancée Felice for its meaning. Later, in 1912 with the writing of "The Metamorphosis" and, in 1913, the unfinished "The Trial," his technique of displaying the Kafkaesque was already full-fledged. Here he – almost FORCE by his own personal and social catastrophe - introduced a pseudo plot in a kind of pseudo novel displaying a story of a split, a struggle of a conscious instance of a person, shown as a hero-figure battling this person's OWN Unconscious. As it turned out, this battle caused a second unconscious part to appear in the universe of this fiction. ( Examples can be found in my book.) It seems that the hero-figure, devoid of his Unconscious, HAD TO develop such an unconscious to be able to handle his surrounding world, which was his original Unconscious. Here we thus are having a triadic structure and a strange meeting of two unconscious instances. This fictional condition primarily results in a double exposure of the unconscious and a strange transcendence of the Ego, which cannot easily be reflected upon since it has no equivalent in reality.

As a result of this Kafka-technique, which probably was unconscious (!) to Kafka himself, we are also – apart from the nausea of double Unconscious, a kind of the self-consciousness of the Unconscious - experiencing very intense poetry displaying utter loneliness and in a framework: a sad pseudo-protest against the superpower of civil organization and law in general as well as a melancholy beauty of existence. The like of which nobody else has created: The concept of "Kafkaesque" has been created upon the experience of the works of FK by the Collective Mind, and in some way, it has extended our mode of perception. The concept is vital for both the being and the understanding of our culture and being! My questions regarding this concept, which is somewhat elusive despite its frequency and importance, are mainly two: [ 1. ]: what IS the kafkaesque? (…that is caused by this split ) And [ 2. ]: how did Kafka DO to create this, the" Kafkaesque"?

We are dealing with ideological, cultural, and psychological matters and tacit knowledge, and complicated issues concerning the ontology of fiction. Perhaps the concept of "Kafka" is an ongoing question in Modernity itself that will prevail no matter how much I - and others - are trying to sort out the problem?

My book "Kafka (2021)", is available on Amazon!!


Franz Kafka


My first Book: "Ironi och existens"(1983)

Kaj Bernhard Genell.------


In Swedish 2018):

Kafka och det kafkaeska

Kafka och det kafkaeska


Kaj Bernh. Genell, " Kafka ", in English.

( From "Kafka":)

Kafka often tortures his hero-figure and sometimes even kills him. Kafka uses perversion both in form and in subject. I am, however convinced that Kafka´s technique instigated his choice of subjects, not the reverse. Kafka uses perverted writing in splitting the subject´s conscience, and he is “covering up” his style by using thematic perversion, like in The Penal Colony, where sadomasochist eroticism is the subject. Much has been written on this subject by J.-P. Sartre, Gilles Deleuze, and Maurice Merleau-Ponty, as well as by J. Lacan and Horkheimer/Adorno especially with regards to the works of Marquis de Sade. Probably Kafka was directly influenced by de Sade, as well as by Ottave Mirbeau and Leopold Ritter von Sacher-Masoch. The emptiness of de Sade´s Philosophie dans le budoir is, however, both as philosophy and as art all too obvious. It is, like all pornographic literature extremely repetitive ( Cf. S. Sontag ) and thus lacking in structure. Quite as Jacques Lacan says, this book is neither enlightening as philosophy nor concerning insights in the psychological nature of desire. However, one might still, in reading it, reflect upon the social conditions required for perversion to be able to flourish this openly. The French Marquis moves perversely into the area of his sadism, but it is at the same time dissolute sadism within a specific framework that is characterized by rationality. On the other hand, Georges Bataille is never rational but let his lust and anarchy controlled by primitive wishful thinking regarding, and concerning both sexuality and economics.
With Kafka, thus desire is both subject and object. Writing in the case of Kafka is confused writing, despite its clarity. It is confused because he writes writing. It is writing as experience, as communication and as creation in desire. In order to write Kafka needed clothes from the wardrobe of Freud, to take on and off, in rational non-rationality and in autoerotic teasing of his senses, in a play of fulfilled desire, as well as in a play with this play.
Kafka often indulges in advanced sado-masochist wishful thinking. All the preconditions and tools were handily found, since the way to unconscious already have been explored by Sigmund Freud. Psychoanalysis was sneezed out of Freud´s very erotic nose. To Kafka no drug stimulus were needed; he in fact enjoyed looking at the walls of his inner rooms through all his aliases (i.e. the tales, not the heroes), walls ornated by strong inner forces with, sometimes, caricatures of the Freudian symbolic. Limits for his fantasy were only set by his fear of awakening. Psychoanalysis itself was fulfilling a curious unconscious dream and a desire in the heart of Europe. It was not only the teaching of deliberation and a psychological practice, but it was also a joyous sometimes quite bourgeois reflection concerning inner life. And it became fashion. It could be revolutionary used by anyone with enough imagination and literary technique. Kafka himself was not indulging in the fashionable chitchat in the cafés on psychoanalysis. Kafka felt that he could use psychoanalysis in an extended way, both bringing forth psychoanalysis and criticize it, in bringing forth what he himself had to say with his historical reality, such as WWI, is held at arm length´s distance. “As though conducting an experiment he [ Kafka ] studies what would happen if the results of psychoanalysis were to prove true not merely metaphorically but in the flesh.” ( Th. Adorno, 1967, p. 251.). Reality is brought forth by Kafka casually, en passant, and in fragments. The passing by is a kind of perversity, too. Kafka does many things simultaneously. He desires, he is tormenting himself, he uses satire, and he is in a surrealist manner mocking culture, social order, law, religion and he despises the bourgeoisie. Perversion is his tool and it is intense participation, by intensely not participating at all. It is to draw near in distancing oneself. It is a variation of the grotesque, the grotesque which attracts by being repulsive.

................ b.) KAFKA AND MARXIST THEORY.

Many commentators of Kafka – especially in the 1950ies and 60ies - started out from a Marxist perspective and have seen FK as illustrator of the idea of Entfremdung, displayed by Marx in the Paris manuscripts ( in ”Nationalökonomie und Philosophie” ). This idea of KM – an ontological/sociological one – probably erupts from another term: alienation, which can be found by the early Hegel, the important inspiratory of Marx. Hegel - a philosopher of purely metaphysical kind, a philosopher of Conscience - introduced the concept of "Entfremdung", estrange-ment, in connection with an analysis of the division of labor. Karl Marx defines alienated labor as: labor in order to own. The prerequisite for this definition is class analysis and a criticism of existing capitalist bourgeois economics. Most clearly reflected is this kind of experienced estrangement with respect to Kafka´s works in the animal stories by Kafka, as well as in the history The building of the Great Wall of China, Bense for instance claims. In aesthetics we have come to speak, linked to the original concept of alienation, about the effect of Estrangement (not least through the works of Brecht) and we can meet this effect with Kafka too, and we might see the effect of estrangement as a part of the concept of the Kafkaesque. It is thus part of the effect of the technical efforts of Kafka. This very effect is typical of the genre of literary expressionism (Trakl, Brecht, Morgenstern), and expressionism in turn has long been associated with the works of Kafka, and it was early hinted by the historian Kasimir Edschmid that Kafka´s works belonged to Expressionism. The effect of estrangement was, according to him, describing alienation, reification, linked to modernity, modern technique and the effects of modern economy. Expressionism was however an individualist movement, and as such, according to Marxist theorists, alienated.

Alienation was seen as a symptom as well as the modern artist himself was. Kafka appeared in the midst of this debate on alienation, and he came to illustrate the lonely artist in an alienated world: The big debate around Kafka and alienation had started. It took place primarily in Germany, France and in the newly shaped Czechoslovakia. Important contributors were among others Goldstücker, Garaudy, Riemann, Mittenzwei, Seghers and Kusak. Marxist writers have found Kafka's The Metamorphosis, The Trial, etc. in special to be descriptions of the alienated man in the high capitalist society. Kusak:
”Kafka seems to me as the paramount realist of the 20ieth century, and he saw it [alienation] better than anybody else.” ”/…. / he [ Kafka ] saw the horror of his time .” /…../”As Marxists we must not only see the influence of reality upon Kafka, but also how Kafka can help us solve the enigma of reality.””. Ernst Schumacher, around the year of 1968, in 'Kafka vor der neuen Welt':

“Has not this rightly rejected vulgar sociological approach been replaced, namely with the philosophically idealistic view, and finally with an existentialist, which does Kafka as little right as the other views? They set out with the man's estrangement, that Kafka as few other contemporaries could conceive and portray literary. It follows, that this estrangement would simultaneously be the eternal category of the human being and that human failure is inevitable and must be borne stoically, like Kafka's characters do. I think this kind of "philosophizing" is improper for a true Marxist. ".

Paul Riemann:

”We commonly see Kafka, not as a discoverer of new worlds, but as the shipwrecked. Personally I have to say, that I cannot see the shipwrecked...”

Roger Garaudy:

”Marxists have claimed that this conflict ( the inner versus family, the Jew, social society ) ultimately has character of a conflict between classes. Due to his personal situation Kafka experienced the oppositions between classes and the alienation in a more intensified form.”

Main themes are, according to Garaudy, the following three: a.)The animal The theme of awakening: Man is a being, doubting his life. ( Report to an academy, The Metamorphosis, The Burrow.) b.) The search – Theme of searching for a new and a truer life. ( The Trial, The Castle.). c.) Theme of the unfulfilled. ( In all of Kafka´s works.)

”Literary creation is to him the technique of overcoming alienation. Poetry is the opposite of alienation.”

In the early 20ieth century, in the aftermath of the war, discussion on culture often was centered on the concept of disaster like with Spengler. The German sociologist Max Weber also played a part with his ideas of organization theory and was interested in what organization creates, and what can make this run wild. Organization is in itself a potential iron cage for modern Man, according to Weber. The existence of organization, as well as of institution, might thus lead to revolt and chaos. Weber himself had a personal background very similar to that of Kafka. Thus Kafka often also is seen as a dystopian writer, alongside Orwell, prophesizing about a society marked by very little freedom for the common man.

My English novel ( under the pseud. of Bill Clactoe )´ Fell´s Point ´ .

Israel - a racist state

All Jews are not Zionists. Zionists are members of a religious, i.e. a metaphysical, sect. Israel is thus a complete disgrace to Reason.

Chinese Dictatorship

China is a authoritarian one-party state. If you do not have more than one party, you are a slave of that party, their supervision and their agenda. 中国是一党制国家。如果你没有一个以上的政党,你就是那个政党、他们的监督和他们的议程的奴隶。 Zhōngguó shì yī dǎng zhì guójiā. Rúguǒ nǐ méiyǒu yīgè yǐshàng de zhèngdǎng, nǐ jiùshì nàgè zhèngdǎng, tāmen de jiāndū hé tāmen de yìchéng de núlì.// Uprisings and clashes with Police in Shanghai, because ordinary people are tired of the old elite, led by private-philosopher Xi, that - for no reason at all - have elected themselves to be superior. If you mention the word "democracy" in China, you end up in jail or dead.

Iran Dictatorship

Iran is a religious dictatorship. Fighters for Democracy are executed.

North Korea Dictatorship

North Korea is run by one family, to benefit them. Now and then they send a rocj ket to the sky, while people starve.

One gangster state of Russia ...

Putin and FSB - through strict media control - runs Russia. And people in Russia dos not care.... NOW, Puytin invades Ukraine, just for some crazy obsolete private-philosophical idea, and puts millions of Ukrainians and Russians in their graves.SHAME ON RUSSIA!

Ultrahögertomte kallar demokratins värnare ONDA.

Sverigedemokraterna thinks that multiculturalism is the problem, while the real problem is ther banks forcing people to "buy" their apartments. Bostadsrätt är slaveri - leder till falsk hybris och till ett segregerat samhälle.

Flag Counter
Free counters!
Free counters!

hit counter


“"One might be painted while
one is asleep," suggested Mr. Brand
as a contribution to the discussion."

( Henry James,
The Europeans, (1878) p.66. )

Chapter One

T his happened in Baltimore and at the end of September. David West, a lonely, troubled, white boy of twenty-five, shared an apartment with Elsa at a central spot in town, at Upper Fell's Point. He lived in a predominantly black city, was currently on social security and did not know what to do with his life. Young West had smooth North European or British features, and his pale face was broad with marked eyebrows and his eyes deeply set and dark blue. There ran a furrow between the small eyebrows. Most of the time, he, therefore, unfortunately, had an angry or dissatisfied look. Furthermore, the little, red mouth was open all the time. Maybe there was something wrong with the ventilator function of his small nose. Davis's blond hair was thin and had a beige tone. He wore what once had been a postmodern, neat, worn jeans dress, but now looked like rags. Mahogany colored boots with high heels made him look a little bit taller, being of middle height. His movements were quite irregular, insecure, and had no musicality in them or any timing at all. As a whole, his walk was just some sort of combined jerking and swaying. David was an outsider, a loner, and a real sissy. He was – not surprisingly – thus full of despair. As a small remedy, he often carried a small bottle of reddish Baltimore beet extract with him - and a Glock pistol.

David was alone on a Sunday afternoon. It looked as if it was going to rain. Despite this, he decided to take a short walk in the yards close to where he lived, at St. Vincent's Cemetery, which was almost as snug and flowery as the famous gardens at Cylburn Mansion. A small white-breasted nuthatch sat picking on a branch in an elm tree that stood by a grave a few yards from him. It sat upside down, which David never saw before. "Perhaps that bird is crazy," he thought. He knew that his thoughts used to be "all over the place." It was long since he had been able to concentrate upon anything at all. Some people seemed to think that David was soulless. However, David was no junkie. Last summer, he had been using cocaine for a short period. That was it. David promised himself not to use any stimulants, ever. He had begun experiencing abnormal things and having visual hallucinations. These were unpleasant experiences, and David had interpreted it as a result of drug use. Because of this, he had decided that – at least – he intended not to perish because of drugs. In August last year, he made that decision on the 23rd, and he was determined never to go back to cocaine, or any other medication, come what may! This decision was so damned steadfast for an apparent and distinct reason. The hallucinations hadn't ceased to come.

The tiny nuthatch in the tree looked at him. Its small black eye fixated him in a way that was not crazy at all. The bird looked friendly and a little begging. David often thought about the psyche of animals. It was almost magic to try to understand their urge and their simple doings. Sometimes David used to feed the ravens, crows, and the magpies in town. He knew that the crows in the harbor remembered him. They sometimes followed him around at the piers.

He knew of those few people, who had learned to live a full and a social life, hallucinating. Within the cultural realm, there were many examples. David always had had an enormous appetite for books. Writers like Baudelaire, de Quincey, and Coleridge had learned to live a life, including daily visions. But he, he simply didn't want to. He wanted to be safe and sound, unaffected by substances from bright-colored mushrooms, striped snakes, and blossoms, so red that no cameras could grasp their redness. He just didn't want to live a life like that! Because of these experiences, thoughts, and feelings, David was downhearted almost continuously. Nobody suspected the real reason for his murky features. He had not told anybody. It never occurred to David that most of these people could – in theory – have hallucinations. However, David simply did not believe that was the case. He would have heard them complain, and they did not. David also didn't know if other people, both in Baltimore and elsewhere, shared his experience. It didn't seem like that. Many kids in Baltimore were on drugs, though. It was a common habit. Widely known was that many kids even earned their living in selling drugs. Maybe a few of those kids had hallucinations and did not tell anybody but just continued to take their dope because they were ashamed. They doped themselves into eternity. David, though, wanted to return to square one. David was not only experiencing hallucinations in the evenings and the mornings. He was also having delusions during the day. David wondered if the experiences of the unreal ever would vanish. Either, he thought, they would stay, and he would never be able to be as clear and bright in his head as he had been before, or they would – right out of the blue - simply stop. It was also possible that the future would present a middle way: He would perhaps suffer mild aberrations from the saneness he so dearly worshiped. No doctor, psychologist, not even magician or spiritualist could tell anybody the long-term result of abstinence. He could just hope that he one day would get rid of all this tumultuous suffering. He thought about it repeatedly and continuously. It was all a mixture of deep sorrow and faint hope. He barely had any money, but still decided to go down to the drugstore to buy some milk. Politically he regarded himself as an anarchist.




“Et si le soleil ne revenait par
demain … N´est-ce pas, ajoute-t-il,
le plus veille angoisse du Monde ? 
G. Simenon, Le Roman de l´homme, p.27.

All this took place only years after the big pandemic, the Covid19, paralyzed the world, slowed the economy down, and made a lot of people face death, sorrow, hunger, as well as homelessness. In November of this year, Rattner & Rattner, the renowned and prosperous London Shipping Agency, hired me as an officer onboard the Punjab, a Handysize Geared Bulk Carrier. Minutes after being appointed at a visit to the Staff Employment Office, I set out from Emmet Street, where the office building was situated. I was on foot, in light rain and some wind in the dusky remains of the Tuesday afternoon, out for the vessel, which was an immense one, laying at anchor outside the Northwest Pier of London Outer Harbor. I had been hired in an extreme hurry due to a mishap on a red London bus on the morning of the ship´s departure; the ordinary 3rd Mate – a man whose name I forgot - unprovoked got busted up by a drunkard, and - because of a broken arm was taken – brought to the hospital for surgery. The Company was in the most extreme dire need of a replacement, and with a terse notice, I, who was then 1st Mate on another Carrier - the Swanee - of the same size, but an oil carrier, decided to jump in. It was a commotion to try to reach the area. My beloved Swanee lay by an anchor in a whole different part of the port. I went by subway and by bus and on my way happened to end up on a small bridge, about a hundred yards tall, in one of the harbor areas, viewing a large portion of the London port from a distance. The harbor rested with thousands and thousands of ships, cranes, sheds, and piers in front of me. Stairs and viaducts, trains and carriages were seen everywhere, and miles of rails in grey and blue nuances, covered by smoky fog, were spotted in all directions. How strange are the cities, man built out in the plane and by the outpour of rivers! But they were part of work, of human endeavor. Work, this rather primitive agreement between people, is often not entirely rational or logical, but still, the only meaningful agreement, precisely because it since primordial times stays based on reciprocity. This small mutual agreement is quite fundamental. There was since the earliest epochs no other decency to be found in the world of humans anywhere in the world than in the simple agreement of work. Some say that slavery was born the day after work was invented. I realize that. Maybe so… But that does not affect the nobility of Work itself. The city, this immense organism, the actual big city, skyscraper City, was the predicament, the condition, and the very place of this decency and agreement, and in this decency, quite simply, marked by smoke, fog, and thousand smells, … marvelous. So this was the city of British decency, of the decency of civilization, I thought, as I folded my collar against the wind, which came in, gust after gust on this evening, from the West.

“Of all the airts the wind can blow, I dearly like the West, `Cause there my lovely dearie lives, The girl that I loe´ best.”

I silently hummed. I always loved Robert Burns. My father was from Edenborough. But as for myself, I have mostly been living in New York. Cooperation is beautiful. Capitalism is not. Collaboration is healthy and decent. Decency is beautiful. The most beautiful thing in life, next to love, is decency.

When I approached my future home, m/s Punjab, now by foot on a distant busy narrow pier, I noticed that my ship, a relatively modern and ingenious one, ( which my former ship, the tanker, was not ) with its 160000 deadweight tons was towering over far more modest and older vessels, which also were part of the London fleet of conventional general cargo ships. This fleet consisted solely of cargo compartments that could carry rare, sensitive, and expensive goods long-distance. These goods typically are famous cars, old aero planes, sculptures, racehorses, circus animals, and ready-made building elements to bridges, in short things that could not be taken across the globe by container ships. When I was brought out to m/s Punjab by the company extra ferry, it was already late in the day, 08.00 pm, and I was at the first real sight of her body, impressed by the size and beauty of the ship and, as I thought, the ingenuity with which it was built. In the shade of progress related to the money-intense internet and communication industry, the development of the ancient art of ship construction has been thriving too.

I escaped from the ferry to a steel ladder, on which I, with some effort, climbed up along the side of the vessel. Halfway up a small door, which was set on the side of the ship and had the door neatly shut behind me, when a small elevator in seconds brought me right to the main deck. The decks were perplexing, in light blue, and shining. Leaning towards the hatch of one of the large, square cargo holds, which all four of them were neatly covered with orange steel hoods, large as tennis courts, the Captain was standing, together with the 1st officer, to welcome the new 3rd officer, who so late at night was about to report himself to them. The ship was magnificent, like a white castell. The Captain was a man in his sixties, thus 25 years my senior, by the name of Daniel H. Stork. He was Irish and born in Dublin. This was his second journey with the Punjab. He told me all this when we, after a walk around the remarkable wonder of a floating castle, which it seemed like to me, were sitting in the gunroom, one deck below, in the aft of the ship. He was a rather tall man, looked more like an American, with dark hair and a piercing look in his blue eyes. Stork had an air of seriousness about him but seemed, all the same, not entirely without vanity. Last five years, he had been with Rattner&Rattner, mostly on container vessels. He had been the boss on many a tugboat, cargo ship, and ferry and had enjoyed it. The grave but very talkative Irishman said that he had often been flattered by being entrusted as a captain by the Rattners on still more modern, still more expensive, and still more beautiful ships. The executive director of the Amsterdam office had asked him to take on the “Punjab” on a trip with to Surabaya, Java, he thought it was a tough job, and he was looking for a crew, and – through connections, I had been recommended to him as a reliable chap, he said. The reason the ship too was in a hurry was, though the Captain did not tell me until many weeks later when we had become friends, was that it first-hand was bound to Cherbourg when it should pick up the manager´s daughter. The latter had a yearning to be with the ship on its journey, this time to the exceptional destination it had. The Captain had protested against this, claiming that he was hired to take responsibility for the ship, managed by a company, who was to be governed on reasonable grounds. He could not act in his profession for a company run on grounds such as “not waiting for crew, because the need to pick up the CEO´s daughter.” Mr. Kaminsky then simply retorted that the Rattner& Rattner Company always had a multitude of agendas, of which getting the cargo out for delivery was the main one. The other reasons were of less importance but had to be waged in, he said. They always said things like that. Miss Kaminsky should be picked up on the 22nd. The Captain had not in turn answered to this, he recalled but simply told Mr. Kaminsky that as soon as they had left London harbour, he was the Captain. He merely hoped they would reach Cherbourg and Rachel Kaminsky, he had added in a casual tone. “Ultimately, it is the Ocean that decides.” The Captain was a man of strong will.
The ship was painted white, the hull and deckhouses, hatches, masts, and rafters. The decks were blue. She was enormously big, rectangular in shape, as modern ships are, very high, sturdy, deep, and comprehensive. We were twenty-five people on board, twenty in the crew, and eight passengers, when the two animal tenders, Linda and Dorothy, were included. On this trip, the Captain also brought his young wife, Ruth. It was now October, the month of storms on the North Sea, and “Punjab” had in the afternoon just haply gotten underway from Amsterdam, via Le Havre, carrying lots of wheat, a couple of cars, and some horses as well as some other animals, amongst them a lion. Then they added more cargo here in London, more machines, an old airplane, parts of a submarine, and more animals, while they unloaded the wheat. The lion was a lioness, brought aboard, of course, in a cage. She was dressed in a suit, a green one, made of thinnest tarp, and, although I just spotted her very casually, as I was inspecting “my new backyard,” I felt sorry for her. To take a lioness from Amsterdam all the way to Java in Indonesia seemed to me on the brink of animal cruelty. All cargo was stuffed in the big four compartments by experts on loading these things and experts on airplanes and animals. The animals were held in hatch No.1, closest to the main deckhouse and the bridge, amidships. Like most general cargo bulk carriers have some 4 or 5 holds covered by metal hatch covers, Geared bulk carriers - as the Punjab - are mainly in the giant size range. All ships nowadays are too big. They often have several cranes mounted that allow them to load and discharge cargo everywhere without shore-based equipment in foreign harbors. A typical General Cargo Carrier of the geared bulk type has a crew ship has a crew of somewhere around 13-35. There is a Captain; the Captain is in charge of everything. We always have 3-4 deck Mates, and the 1st Mate’s in charge of the cargo. Chief Engineer, The Chief Engineer, is of course, in charge of the engine and systems. 3 to 4 other Engineers, 1st and 2nd Oiler, 2 to 4 deck crew, and 2 to 3 galley crew, plus Radio-Electronics officer, one Bosun, one Electrician, and a Cook, a Steward, and 2 Steward’s assistants. Some ships house a couple of deck-engine utility men extra. The Punjab also carried a few passengers: two doctors who were also veterinarians, who mainly were there to look after the horses and the other animals, one author of novels, Mr. Contour, and Mr. Schultz, a banker, probably an acquaintance of the Rattner family or something. Initially, all passengers were told they would have to reside by themselves since captain Stork was busy taking command of a ship that was entirely new for him. The company representative on-board, finally, was Geronimo Weichsel, a supercargo clerk. Stork wandered around the ship, and one could see it on him that he thought it was way too big by the way he watched his craft. Even I thought it was not wise to build ships of this size. These ships are made in Japan, and the Japanese know what they are doing, of course. Only I wouldn´t say I like these seafaring monsters. The doctors were a middle-aged couple, Mr. and Mrs. Williamson. The writer, who was a tiny, slender boy from Texas, USA, by the name of Paul Contour, claimed he had written a novel set in Baltimore. We were later not able to find it on Amazon or elsewhere, though. Since it turned out that the only reason Punjab was anchored up in this part of the London harbor was to wait for me, we, as soon as I had accepted to be a member of the crew on this ship, which was set for Surabaya, Java, we raised the anchor, telephoned for a tugboat and for navigation aid out through the Thames and out into the English Channel. The weather was sort of windy, but the magnitude of the vessel impressed the forces of the Sea, and we withstood any influence, either from waves or wind, and our maneuver out into the open Sea was like gliding out on a dancefloor.


26th of October. I was standing in the night on poop deck only hours after we departed from the port, watching the many-colored clouds in the sky. The lights of the small cities ashore were slowly gliding by as we sailed southwards in the English Channel, more to precisely the Strait of Dover. We thus ultimately headed for the Atlantic. I had earlier introduced myself to the rest of the crew, which besides the Captain and the 1st officer, Mr. Midas Sully, who just looked stone-faced at everything, all were of the average competent kind. I learned the name and face of the 2nd officer, Alfonso Ruiz. The stone-faced 1st officer, Sully, with hazel eyes, was a strange character. He was a tall guy, fifteen years my senior; big black tousled hair, whiskers, and light grey eyes. He spoke in a hollow voice and was a big, dominant type of guy. He said he had seen my credentials and said that he also had attended Christ College. Alfonso Ruiz, a young fellow from Paraguay, stood at the steering wheel, and we had put out a whole bunch of sailors on the lookout. These waters by the French coast have heavy traffic by everything from fishing vessels to tankers. We wanted at least to come through the Channel before some of us went to bed that night. Sully and the carpenter stood aloft in the back talking, puffing cigars. Longitudinal on the port side, two dolphins had strangely spotted. They soon disappeared, though. I ransacked my memory. I thought I had met Sully on some occasions. But I did not know where or when. He was significantly older than me - I was just thirty-five - so I don´t think we had been in the same classes in high school or at the same parties. I often let my thoughts go back to my year at Christ College because it had only been one year due to a catastrophe regarding my family. I was not at all sure if I had met him at all. Amidships, a sailor shouted out in a harsh voice that one of the horses had become sick. Some horses were located in large boxes in cargo compartment number two, where there also were a couple of other animals, and in one of the boxes, one of those beautiful black creatures was lying down on the floor. If you know about horses, you know that they very rarely prefer to lie down. If a horse is on the ground, it is either sick or dead. When I got aboard, I had laid out the course on our main chart and put up our destinations into our logbook. We had told our telegraph operator, Ralph Bartell, to cable to our destinations. Later, I could not find the chart. I told Sully. He could not find it either. Then I saw I had by accident placed my coat on it. Paul Contour, a vain red-haired fellow with a bent nose, who had eyes like a hawk, but seemed a little mean, like a snake, laughed at me. Just hours into this journey, this bode no good.
After dinner, which was a steak we all ate under silent conditions, the Captain, who said he had a headache, withdrew with his wife. The latter also felt sick and stumbled on a shipping threshold, one of those tall ones, to the Captain's departments, which was a small suite consisting of three rooms on the starboard side of the white ship. “Well, at least we are on our way,” Ruth, who was black and ultimately from Trinidad, flustered in my ear, before disappearing, probably in a try to make me feel cozy, despite the strange atmosphere on-board and my own hasty departure. I had only had time to bring a fraction of my luggage due to the hurry of the escape from London. Every hour in port costs millions of pounds to a ship of the Punjab´s magnitude. She had let out her large, black, curly hair over her red dress and smiled generously, and her large, healthy teeth shone in the light from the small yellowish roof lamps. “Sure,” I said, echoing my younger self. “It will be a gas coming to Java.” Just to be aware of Ruth made a man feel younger.
I took a stroll on the deck. We were now well off the coast and should be able to relax a bit. I then met with the doctors, who highly were taken aback by the sight of the Nord Sea. They flung bits of bread towards the seagulls, but the birds just looked perplexed. In the corner of my eye, I caught a glimpse of Sully, however, and I thought I could discover a wry smile on his lips. Tomorrow we would reach Cherbourg for sight-seeing, Captain Stork had told us. They sent the luggage to Cherbourg for me to pick it up at the Mair´s office, he said. None of the crew knew the exact plan of the journey to reach Java. This was all due to safety measures, according to what the Captain and the Rattner man, Mr. Weichsel, had told us. The other officers and I were just hired as crew, and the Captain is always the sole master of the ship. That is – as it has always been – the rule of the Sea and an anthropological truth. The ship was at her maximum speed and had moved the southwest trades freely through the Atlantic ocean. I looked forward to the sightseeing in Cherbourg. I had a distant relative who lived there. When I stood there, trying to focus on the birds and on the two doctors Williamson, I noticed that Mrs. Williamson rubbed her eyes and then, after a second of hesitation, cried out in a loud, harsh voice: “I cannot see a thing! I am BLIND!”



Kaj Bernhard Genell
Thirty-five-year-old Sam Diggerson ( the NARRATOR ) is hired as a 3rd officer on m/s Punjab of London. As soon as he is onboard and th4e ship has started on his journey to Surabaya, all of a sudden a Mrs. Williamson gets sick. One-sided blindness has hit her. But it is no ordinary disease. It turns out it stays with her and has a strange form. The blindness alternates from one side to the other side. Continuously. A lion in a cargo hatch is found to be the source. Soon, this new, horrendous sickness, which troubles Mrs. Williamson, is highly contagious. Several others on m/s Punjab get the disease, and it turns out that the whole world fears for this, The Lion's Disease. Soon the British Gov. decides to offer the crew on the unlucky ship to go to Tristan da Cunha. The vessel is not allowed to go to port anywhere. The clever captain of the ship turns this offer down. The captain, crew, and animal carers try to make the best of the situation. Soon the world, however, gets a new surprise, and something perhaps still worse to think of….. Kaj Bernh. Genell /// The Lion's Disease. ---- This novel was written in English, and then transl. by the author into the Swedish idiom.
///// $$$$$$$


Det skulle vara förmätet av mig ( jag är ju dock en helt okänd författare, ja – knappt författare alls ) att ge råd i konsyten att skriva en roman, eller att alls tala om vad som konstituerar en riktigt bra sådan. Men som allmän reflexion kan jag ändå nämna att en roman som kommer att stå bland de odödliga prosaverken, som läses i generationer, nästan alltid är av det slaget att den på det ena eller andra sättet sätter ett ämne för sig, ett ämne som romanen sedan effektivt suger ur märgen på, så att varje roman som därefter söker exploatera samma ämne antingen kommer att stå i skuld till just den romanen, eller kommer att föra ett tynande liv i bakre regionerna av antikvariatens mest råttätna magasins rum. Så gäller det för den STORA ROMANEN att hitta ett ämne som är NYTT och OUTFORSKAT och lägga rabarber på dess essens, dess isgnatur, dess väsentliga innehåll och redovisa det i en spännande intrig och till fullo exploaterande allt som kan sägas om ämnet, på drygt 200 sidor. ----------------------------
Att allting bestäms av en ungdomsdröm, eller ur en eller annan underlig händelse, som man av någon dold orsak inte minns, det tror jag står ganska klart för var och en. Vad jag syftar på är att varje människa, om man inte av yttre faktorer tidigt tvingas till en tillvaro av den ena eller andra sorten, i sin själ och i sina livsval är predestinerad av ett eller några ögonblick i tidiga ungdomen – kanske mellan barndom och ungdom – då man – sneglande in i vuxenvärldens obegripliga mystik, fått syn på något som i ens egna ögon tycks som den ideala tillvaron, som man sedan alltid strävar att uppnå. Det tragiska med detta – ty visst är det tragiskt – är att det kan vara en ganska påver tillvaro, en fattig bild, en bedräglig värdering, som här i den unga människans förvildade fantasi skrudats i idealitetens rubiner och blommiga sidendräkt. Man inser sedan – livet igenom – aldrig vad som pågår, förrän kanske någon gång i nittioårsåldern, när man sitter och dricker sitt kaffe i samma sommar hus där illusionen skapades och man slutligen ställer sig frågan: ”Men vad handlade detta om, egentligen?”
Kanske ställer man frågan, så att ens vän hör vad man säger. Vännen, som heter Tambien, är ju något yngre, och därmed en människa med mindre vetande än man själv, men kanske därför desto piggare i huvudet, ber då att man lite mer utförligt förklarar vad man har för fundering. Man tänker då att det ligger något tragiskt, och även då alltså något komiskt i att allt man strävat efter har sitt ursprung i att amn en kväll – då man som elvaåring inte kunde sova – råkade tjuvlyssna, och kika på en grupp vuxna människor som satt och drack te och pratade om livet, på en altan i ett sommarhus. Hur kan det gå till så, att en sådan händelse sätter sådana spår, blir av en sådan dignitet, att denna händelse kan bestämma allting? Jag sneglar på Tambien, som sitter bredvid mig, och som ställt den till synes enkla frågan: ”Vad tänker du på?”
Ofta, när man tycker mycket om en människa, och spenderar en del tid med denna, och man finner att man då och då är tysta i varandras sällskap, så ställer man ju då och då en sådan fråga. Eller just den frågan. Och vad jag tänker på är hur jag tjuvlyssnade på de vuxna, när jag var elva år, och fick en så förförisk blid av livet, att jag sedan skärmades av från mycket som var mycket6 mer verkligt en just dne bilden. Kort sagt, hur min livsillusion, min tankeförtrollning, i ett huj, en sen kväll för länge sen, föddes, utan att jag visste om det, en het sommarafton. Vad hade mitt liv blivit för något, om jag inte – på grund av kissenödighet, eller störd av myggor, eller av någon annan betydelselös orsak – vaknat OCH FAMLAT MIG IVÄG HALVVÄGS UT PÅ ALTANEN, MEN BLVIT SITTANDE BAKOM DRAPERI I HALVMÖRKRTET. seglarna och luffaren med locken i pannan. Alla hade berättat, men seglarnas havsäventyr hade tagits ner av de reflexioner som den mörklockiga mannen med det spefulla leendet kom med. Ty denne hade presenterat allting med ironi, en ironi som relativiserade de andras berättelser. Allt vad seglarna berättade om stormar, havsvidunder och skeppsbrott blev till detaljer när den, som uppenbarligen aldrig satt sin fot på nån båt, lät sin reflexion behandla alla de händelser som dök upp i seglarnas berättelser. Jag insåg, bakom mitt draperi, att de VERKLIGA händelserna inte betydde något, om de inte sattes i ett meningssammanhang av en man med reflexion. Min dröm, som liten parvel, det blev i det ögonblicket, att bli den orosande, som likt mannen med den svarta locken i pannan, ställde allt på sin spets genom att sätta det i allt nyare och större och märkligare teoretiska sammanhang. --------------------------------------
Allting bestäms av en ungdomsdröm. Men sedan bestäms allting EN GÅNG TILL. Hur då?
Jo, genom medvetslösheten efter drogen och uppvaknandet i sängen, naken. Ty vad hände den där gången när jag – en höstdag var det – kommit på besök till Gaston, klarinettisten från Recife – och vi tillsammans med Vera och Charles Sanborn – druckit så mycket whisky, likör och vin att jag rätt vad det var – tydligen – svimmade. Vi hade haft det trevligt, talat om politik, vansinne och musik, och så plötsligt var jag borta. Sen på morgonen vaknade jag, och mådde utmärkt. Problemet var bara att jag låg i en nybäddad säng, i ett av Gastons gästrum, ett rum jag inspekterat och berömt för dess skönhet dan innan. Och jag var spritt naken. Tydligen hade jag blivit buren till sängen av Gaston. Eller av Gaston och Vera. Eller av Gaston, Vera och Sanborn. Och jag mindres ingenting. Absolut ingenting. Jag hade ett minne av något rött. Kanske. Så hade jag än en gång försetts, av ödet, med en medvetslös period, där jag visserligen varit levande, och kanske i någon drag alltså agerat, men där jag inte var säker på vad jag upplevt. Först var jag glatt överraskad, sen blev jag blyg. Ty, vad hade dom gjort med mig, när jag var naken. Vad hade dom gjort och sagt? Vad hade dom skrattat åt? Nu var jag ju så god vän med Gaston att jag knappast med all vilja i världen kunde bli arg på honom. Men ändå? Och vad skulle dom ha gjort? Låtit mig ligga avsvimmad intill balkongdörren på det kalla golvet. De var ju ändå höst. KOmisakt var det också att jag svimmat intill en balkongdörr. Nästan allt i mitt liv tycktes hänga samman med den egendomliga arkitektoniska uppfinning som, på grund av att den är fäst med BALKAR, kallas ”balkong”. Alldeles intill balkongen hade jag förlorat medvetandet. Men fortfarande existerat.

HÖST DRAMA av Kaj B. Genell; Kapitel ETT:


”Sånt oväsen!”, tänkte Edward, när han lyssnat i några minuter. Raskt tog han sedan de fyra stegen till ytterdörren och öppnade den halvt och kikade ut. Människor röda i ansiktena sprang upp och ner för trapporna. Vissa grät, andra skrek. ”Vad är det frågan om?!” ropade Edward.
”Någon har blivit MÖRDAD. I tvättstugan!” skrek en för Edward Tegelkrona okänd flicka, som hade lila hår som sträckte sig i en liten kvast uppåt himlen, och som med båda händerna höll hårt i slagen på sin nymodiga mörkblå duffel. ”Mördad?? Någon…”
”Ja.” sa hon. ”Det är nog bäst du håller dig inne.” sa hon sen, förvånansvärt samlat och elakt, och Edward tänkte att han måtte se höstlik ut, och att hon behandlade honom som en nolla. Kanske just därför hämtade Edward snabbt sina nycklar inifrån lägenheten och steg med spänst ut i farstun, låste sin dörr och gick över och ringde på hos grannen Castor, mitt under det den vilda framfarten av framför allt ungdomar iklädda egendomliga märkeskläder, som gastandes ilande upp och ner för trappan. Hissen stod och ryckte mellan två våningar med en ensam polis, som bankade på grind och väggar, inuti. Castor öppnade sin dörr med enbart en liten springa på glänt. Han såg rädd ut. Den elaka flickan försvann nerigenom, där det snart smällde i en dörr, vilket förkunnade att hon alltså bodde i de lägre regionerna av fastigheten, som inalles hade sju våningar och var byggd 1940.


Hösten kommer, grå och kall. Det gör den alltid. Den oerhörda hösten. Uppsummeringens tid, räkenskapens rum, då mången skrider fram på stadens gator om kvällen omgiven av ett mörklila sken. Hösten är en undran men den är samtidigt en störning i denna undran, ty hösten är själv det mystiska, som så bjärt avlöser den underfulla sommarens gåva, och den är det som samtidigt är på väg till något annat. Alltså är hösten en plan. En plan, byggd på en studie av en erfarenhet. Hösten är sitt eget ressentiment, sitt vemod, sin sorg, sin smärta, men även sitt simultana, sinnrika spel med sig själv, inför den annalkande vintern. Hösten är inte dum. Livet är det, som går igenom sig självt. Hösten är den plats, där människan på nytt – på något egendomligt sätt - måste uppfinna sig själv, inför det som kommer efter vintern, nämligen våren. En enorm tyfon hade just, halvt om halvt, raserat stadens centrala byggnader och likaså Säve flygfält. Omkullblåsta träd, plåttak och bråte låg överallt. Kråkorna hoppade, ruggiga, jämfota omkring och skrek högt. Staden Göteborg hade förlorat sin lättjefulla semester- och turistcharm och såg efter den stora stormen nu enbart trasig, regnig och grå ut. Varannan dag öste det ned, varannan luktade det illa. En stickande röklukt nerifrån Europas storstäder och industrier infiltrerade de högre luftlagren. Inversionen lade sig som en basker, eller en hästfilt, över de centrala delarna av staden, där denna berättelse utspelar sig. Om man inte hade andnöd redan, så fick man det nu. Och andnöd är något vedervärdigt. Då känns det som om man inte får luft. Det hade hunnit bli november månad och alla beredde sig nu att överleva åtminstone fram till Jul. Typiskt nog skulle det väl inte komma snö heller, och gemene man sade, över de mot blåsten uppfällda rockslagen, till varandra, att det naturligtvis skulle förbli kyligt blidväder, regna hela vintern och bli översvämning nere i kanalerna och i källarna i Centrum och att Säveån skulle svämma över och dränka Mölndalsvägen i vatten, så att man inte längre kunde se navkapslarna på ens en två-tons Volvo SUV. Den bastuvarma sommaren var i november ett minne blott. Sommaren är livets kulmen, och vanligen är denna kulmen liksom en kostlig gåva, en härlig champagne, en mogen persika, - och mer sällan är den som en pärs. Aldrig har jag upplevt en sådan bedövande hetta som denna sommar. Det föreföll många som om planeten rent av varit satt i brand, och som om undergången var nära. I juli hade gatorna i Göteborg närapå lyst tomma. Människorna, denna blomst bakom Storgudens öra, dessa Tillvarons kungar, hade nästan alla flytt till kusten. Gräset i parkerna hade stått torrt, gult och glest. Rundlar av brunt indikerade överallt att här var det ökentorrt. Solen tycktes stanna till i timmar över just stadens centrum för att metodiskt söka torka livet ur folk därnere på gatorna och i varuhus. Brunnar och läskautomater var ur funktion. Bevattningsförbud rådde. Skörden försvann redan innan midsommar, torkade och metamorferades skendött ner i marken igen. Korna fick slaktas i juli och hö och mjölk importeras från Ryssland och Sydamerika. Området, där handlingen i denna berättelse utspelar sig, var fullständigt traditionslöst, och man kunde inte frigöra sig från tanken att man befann sig i någon slags vänthall. Ett limbo? Bodde verkligen människorna här, eller var de på väg nån annanstans? De enda yttre tecknen på att det verkligen levde människor i lägenheterna, det var att det lyste i fönstren, samt att man ofta till advent dekorerat balkongerna med en elektrisk ljusslinga, som man – troligen i förtvivlan över just brist på liv – lät lysa hela resten av året. Dessa ljusslingor formligen skrek ut de boendes frustration över sin eländiga existentiella och psykosociala situation. ”Varför bor vi här?”, tycktes de skrika ut. Så föddes här ljusslingan som ett Durkheimskt sociologiskt faktum, som i tydlighet kan mäta sig väl med självmordet, med vilket den johannebergska ljusslingan kanske står i ett slags hemligt, ordenslikt förbund med. De mest reguljära inslaget i gatubilden, förutom de boende själva, var sopbilen, som kom varje vecka, en dag i gryningen och förde ett sällsport oväsen i det den lät sina två främre borstar borsta upp skräp in i en inre plåtreservoar. Så var det postkillen, som – försedd med hörlurar och musik - kom med posten på en blå cykel. Och så var det hemtjänstkvinnorna, som kom knegandes – oftast ensamma och magra - till de gamla. Att människor knappt hälsade på varandra kan ha berott på att de olika uppgångarna hade olika ägare, men också att upplåtelseformerna – som det heter – varierade. Vissa av fastigheterna var kommunalägda, andra privatägda, och åter andra var hyresgästföreningsägda. Här fanns således inbyggda klasskillnader, som – såsom skillnader alltid gör - separerade. De som ägde sina lägenheter såg lite ner på dem som hyrde. De som hyrde av privatvärd såg ner på dem som hyrde kommunalt. Så hade man på denna gata – som låg uppe på ett berg och var särdeles utsatt för både vind och sol - inte någon gemensam ”herre”, och så talade alltså inte ”slavarna” med varann, som ”förtrycket” dels var olikt, dels okänt för de olika grupperna. Alltså var det bara inom respektive fastighet, d.v.s. uppgång, man hade någon form av gemenskap, och denna var ofta inte stor, särkskilt inte i de kommunalägda uppgångarna, ty där bodde folk allra oftast i brist på bättre alternativ och i många fall helt tillfälligt. Många märkte inte att de bodde i stadsdelen. Människornas focus hade paradigmatiskt skiftat. Man hade inte riktigt tid till att tänka på om husen man bodde i möjligen var fula eller sjuka. Hela ens uppmärksamhet var riktad, genom internets öga, utåt i världen. Det som förmedlades digitalt föreföll, antagligen genom mystik, eller genom design, eller genom sitt sociologiska faktum, sin effektiva evidens, sin mediala styrka, sitt efedrinpåslag, så mycket mera verkligt. Ögonblicket var nu, och livet levdes streamat. Det som inte streamades hade föga värde. Man rapporterade sakligt och utan ironi i Kulturnyheterna, att det där som kallats ”film”, knappt fanns längre. Man hade närapå slutat att göra film i Hollywood, och de bolag som livnärt sig på att sälja DVD, de såg sig nu om efter en konkursförvaltare. Så rapporterade det på radio. Good riddance, tänkte många. Och att detta slags bildberättande försvann, det gjorde att BOKEN än en gång stack upp sina vakna ögon över horisonten. BOKEN, detta Andens mirakel, Världsandens kronjuvel, skulle aldrig dö, trodde den. De som ägde streamingtjänsterna log, ty just nu var det de som hade kommandot. Vad som händer, vem som vinner racet, det vet ingen. Kanske klimatförändringarna, virusen eller kometerna.


I Allmännyttans uppgång på Abrovinschgatan 24½ bodde Edward Augustus Tegelkrona, 72 år gammal, en för den stora allmänheten helt okänd f.d. tavelrestauratör, konstnär, illustratör och författare till ovanliga essäer om konst och kultur. Sommaren hade för Edward varit både hektisk och dramatisk. I huset där han bodde hade nämligen i juni en ung flicka, som bodde i samma uppgång, påträffats strypt. Strax efter hade man hittat den förvirrade – och enligt många ”onda” - människa, som orsakat hennes död, ävenså densamme död. Edward hade, dels på grund av sin avvikande livsstil, dels för att han faktiskt var skyldig, blivit anklagad för diverse småförseelser med anknytning till fallet, och även fått ett mindre straff för dessa, bestående av dagsböter. Brotten var: undanröjande av bevis, samt försvårande av utredning. Han hade lagt sig i, och det hade han faktiskt också gjort för egen vinning och ärelystnad. I djup fåfänga och dåraktig inbilskhet. Han hade velat lösa fallet själv, men – och just detta var illa – till på köpet synnerligen halvhjärtat! Ty så var det med honom, att han sedan barndomen led av en psykisk åkomma som ställde till allting i livet för honom. Edward var nämligen ett praktexempel på en stockambivalent människa. Ambivalensen var hans olycka, och den hade nästintill fyllt hans liv med sitt, i dubbel bemärkelse, tveksamma innehåll. Att ha att göra med ambivalens är en heltidssyssla, och det finns ingenting i världen som konsumerar så mycket tid och energi som ambivalens. Och helt i onödan dessutom. Ingenting är nämligen så meningslöst som ambivalens. Men ändå – invänds det – är ju tvekan nödvändig. Tvekan är en dygd, medan ambivalens är den största synd och skam. Tvekan är måhända en stund av tvivel, medan ambivalens är det att tvivla i evighet, att aldrig nånsin, livet igenom, kunna bestämma sig till 100%. Och det är just det, som beslut kräver. Ett beslut är alltid 100%-igt. De flesta människor befinner sig kanske någonstans mitt emellan tvekan och ambivalens, och mången kan inte besluta sig vartåt de då skall luta. Men de låter tiden avgöra. Och tiden avgör alltid … till ambivalensens fördel. Till tjocktvekans. De händelser, som utspelade sig i samband med, och efter, det fatala dödsfallen i hans hus, var kanske vad som gjorde att Edward detta år hade svårt att förstå hösten. Ty Edward – i likhet med alla andra ambivalenta personer - ville verkligen i grunden förstå, allting, men nu tycktes honom hösten och pånyttfödelsen svår. Även hans egen fåfänga person tycktes honom alldeles grå och ogenomtränglig för analys. Han hade varit lite förälskad under sommaren, vilket var positivt, men nu hade allt svepts undan, och Edward var upptagen av sina fantasier, sina vanföreställningar och sin riktigt tjocka långtvekan sin långa tjockambivalens. Han hade dessutom – till råga på allt detta – fått lite krämpor. Krämpor kommer ofta när man både är oförberedd och under press ifrån något ovant. Oförbereddhet är att inte ha blodcirkulationen igång överallt och han hade fått ont i en ankel. Någon doktor hade han inte fått tag i, och knappt sökt efter heller, då hans erfarenheter av läkarvetenskapen ofta varit dåliga. Och på grund av denna onda fot, så kunde han inte nu, som var hans vana, fördriva alla onda tankar med långpromenader, men satt mycket hemma, helt belägrad av dessa mindre muntra tankar, surfande på mobilen. Dag efter dag. Han befann sig i ett läge, som han inte kunde slita sig loss ifrån. Vanligen reagerade han inte så, ty han tyckte oftast att även tristess, elände och kroppsdelar som gjorde ont var intressant. Edward gillade nämligen, på ett oklart sätt, det patologiska. Ju hopplösare en situation var, desto intressantare tycktes den honom. Men inte denna höst alltså. Han, som inte kunde tänka sig något underbarare än att skåda in i olyckans ögon, var nu för en gång skull satt på plats av en obarmhärtig verklighet. Satt på en ofruktbar plats. Så visste han denna gång inte alls vad han skulle göra. Detta var en situation där inga spännande alternativ erbjöds. Överallt stirrade denna gång inte olyckans illgröna, men snarare tristessens starrvita ögon på honom. Ont i en fot, och inget var roligt. Så kunde man också beskriva det hela.


Så mycket roligare då, att det en dag, när Edward var nere i den i antikvitt målade tvättstugan, för att tvätta långkalsonger, ringde i hans telefon, och det visade sig att det var hans snillrike vän från fordom, den två år yngre Melbourne, som ringde och som med sin karaktäristisk raspiga röst förklarade att han ville träffas. Melbourne Berg, som, vad Edward visste, ända sedan barndomen bott ganska flott i Linnéstaden - han hade haft en rik moster hos vilken han vuxit upp -, befann sig just nu i centrum, på Avenyn intill Paley´s. Edward bad honom komma upp genast, eller om ett par timmar, och satte så igång med att frenetiskt städa upp efter all sitt slarv och sin lättja hemmavid, och betraktade nu av och till, denna tisdagseftermiddag i november, sin väggklocka av jättelik industrihallstyp, som sade honom om att det nu skulle dröja bara en kvart innan han fick träffa Melbourne, efter hela trettioåtta års paus. Att de inte hade setts var faktiskt konstigt. Men förstås: de hade varit ovänner på grund av något. Något som Edward hade glömt vad det var. Förmodligen hade det att göra på något sätt med Melbournes snille. Edward hade också en egenskap som inte alla män har. Han kunde ha en vän. Edward var nämligen både generös, intresserad och prestigelös, och han kunde låta sig själv vila i den stämning och känsla, som skapades av en annan person. På det sättet var Edward alltså inte rädd. Och detta var en gåva. Och han var mycket tacksam för den. Åtskilliga är ju de män, som inte har några vänner, därför att de inte KAN HA några. Just för att de saknar de egenskaper som jag just nämnt. Städningen hade varit mödosam. Mycket för att den hade lytt under nödvändigheten av att gå fort. Man blir kollossalt svettig av att städa ett rum i brådska. Det är så mycket som skall plockas undan, och funderas över. Bokhyllorna i Edwards lilla lägenhet var ju sedan gammalt smockfulla med romaner och med litteratur om måleri. Trots att han aldrig läste dessa böcker och tidskrifter numera, så letade de sig ofta ut ur bokhyllorna och lade sig i travar här och där. Mest intill sängen. Nu blev det ett schå med att åter få in dem i någon ledig hylla. Sen var det ju tvätten också. Kalsongtvätten. Och så mötte Edward i farstun sin nya farstugranne, en exotisk flicka med ögonlock som rapidsnabbt darrade, en jättelik röd mun och svart hy. Hon hade för en månad sen flyttat in i lägenheten till höger om Edwards efter fru Frusing, som bytt lägenhet efter mordeländena. Flickan hade, omgiven av flyttlådor och möbler i trappan då presenterat sig: ”Blessing Palam.” Hon såg ut som en dansare, mörk i hyn som en indisk-afrikanska, med ett stort burrigt svart hår som stod i alla riktningar, stora stålbågade glasögon, bakom vilka ett par pigga blå ögon stod vidöppna. Kroppen var så ung och vältränad att man närmast kom att tänka på någon slags hårdgummi när man såg dessa rundningar som var förpackade i svarta, glänsande trikåkläder av nyaste märke. Flickan var relativt lång, och såg mycket stark ut, kanske 175 cm och om man aldrig sett henne förr så kunde man tro att hon kom direkt från musikalen Fame eller något sådant, tänkte Edward avundsjukt, medan han hastigt gnodde på sin namnskylt som var fäst på ytterdörren. Tegelkrona ville kunna visa Melbourne, som ju var van vid lyx, att han inte deklinerat. Namnskylten som var av mässing, sken helt unik i trapphuset, och den förkunnade stolt och fåfängt:


Edward Augustus Tegelkrona hade två namnskyltar på sin ytterdörr. Dels den vanliga, som satt i brevinkastet i en metallram, med vita plastbokstäver stiftfästa på en yta av svart sammet, med efternamnet ”TEGELKRONA”, och så mässingsskylten då. Den senare var limmad med Karlssons Klister direkt på teakdörren. Han visste att det var barnsligt, men han njöt av det, och i och med att han uppnått en viss ålder - sjuttioett - så brydde han sig inte längre om vad folk tyckte. Han hade också erfarit ganska så konkret, att folk inte längre brydde sig om att tycka något om honom. Han syntes stort sett inte längre. Han tillhörde det i denna kultur så försummade kast som heter: gamla. Om man kunde erkänna gamla som varande människor, så vore mycket vunnet. ”Jag heter Edward.” hade Edward sagt till den vackra dansaren. Flickan hade lett vänligt och försvunnit intill sig med en boklåda av himmelsblå papp. Edward var – till sin sorg – lagd till att vara inbillningssjuk, glömsk och lat och han ägde –, trots försök till skärpning, inte varje dag förmågan att resonera logiskt. Hans diskursiva förstånd var begränsat. Detta senare var ju ett gravt handikapp. Med åren hade han lärt sig värdesätta de stunder när förståndet fungerade. Hans största talang, om man kan säga att han hade några sådana – så uppenbart energisnålt tilltagen som han var – var den att kunna se det intressanta i allt. Så var också Edwards spekulativa fantasi – trots de tidvisa bristerna i logiken - förmodligen utan sin like i hela södra stadsdelen. Ett negativt drag hos honom var en slags obehärskad estetisk smak, som fick honom att, i en radikal omedelbarhet, fatta drastiska beslut i just frågor om det Sköna och Vackra. Så hade han nyss när han var nere vid sopstationen kastat bort en bok av Tomas Bernhard, vilket ju inte är konstigt, men ÄVEN en bok av Orhan Pamuk, och det bara för att Pamuk - enligt Edward - tycktes vara fixerad vid förhållandet till sin far på ett överdrivet och enfaldigt sätt. Man bör inte fatta beslut på det sättet.
En ytterligare egendomlighet med Edward kan nämnas här. Det tycktes nämligen oftast Edward som om han hade en annan version av sig själv, en något bättre version Edward, som betraktade hans handlingar. Denne, den ”bättre, eller egentlige, Edward” var alltid kritisk, för att inte säga negativ, samt skapade en hel hord med skuldkänslor varje dag. Edwards högsta önskan var att denne, den bättre Edward, skulle ge sig av och lämna honom i fred. Alternativt ta över helt.

Flickan, Blessing alltså, stod denna dag nu åter framför honom i farstun. ”Har du bott här länge?” frågade hon och rättade till sina stora glasögon, som åkt på sned. Hon verkade, trots allt, intresserad av svaret. ”Ja, tio år ungefär.” svarade Edward, lögnaktigt. Han hade i själva verket bott på samma ställe i tjugofem år, eller trettio, men han skämdes över det. Det verkade efterblivet. Solen lyste plötsligt in igenom de dammiga rutorna in i trapphuset från öster, från Pontoppidans Gata, ty det var ju ännu tidigt på dan. Det glänste till lite i trappräcket och i den gröna marmorn i trappan. Edwards vita hår yrde glest kring hans huvuds omkrets. I fyrarumslägenheten mitt emot den nyinflyttade svarta flickans två hade det, också där, kommit en ny granne, en man som hette Walton. Castor Walton. Av honom hade Edward hittills inte sett mer än en föga inspirerande skymt. På ett sätt var det givetvis en välsignelse, att det i somras skett flera mord i trappuppgången, ty Edward hade ju på detta sätt fått en hel hop nya okända människor att söka placera in i sin världsbild istället för de gamla välkänt tråkiga. Som dessutom sett ner på honom. På Waltons plats, i denna världsbild, fanns ännu inte mer än ett stort frågetecken. Blessing sade nu, med en naturlighet som var fullständigt bländande, i det hon böjde sig svagt framåt: ”Så du skall få besök?”
”Ja, det är min gamle skolkamrat från gymnasiet. Två år yngre. Melbourne. Han kommer vilken minut som helst.” ”Hoppas det blir trevligt! Har du något att bjuda på då?” Hon stretchade nu sitt ena ben mot trappräcket som ledde ner till våningen under. Edward såg detta stretchande som styrt av det omedvetna hos Blessing. ”Kaffe. Nordströms.”, sa Edward. Nu var det inte alls så, att Edward kunde uppskatta gott kaffe. Men han jobbade på det. ”Bra. Trivsam dag!” sa Blessing och vinkade med handen, hostade sexigt, slutade gymnastisera och lät sig sedan lämna trappan och ordnade i förbifarten till en blomvas som stod i liten nisch utanför sin dörr, och lät sig sen försvinna in i sin egen lägenhet, som var betydligt större än Edwards, och där, vad Edward hade skymtat i dörrspringan, det fanns mer exotiska möbler, antilophorn, sköldpaddsskal och annat som speglade sig i en nylagd, oklanderlig parkett. Edward märkte att flickan var otroligt nöjd med sig själv. Och varför inte?
Så ljuvliga tider när man var ung och inte hade några ägodelar, tänkte Edward. Då blandade sig med detsamma Edward² ( den ärligare, bättre och inre Edward ) in i resonemanget och sa uppfordrande: ”Så ljuvligt var det inte. Du hade ju ångest hela tiden!” ( Jo, jo, men ändå, svarade den andre Edward. ) Edward slutade putsa på sin namnskylt, som nu sken nästan tarvligt klart. Han tänkte, självkritiskt: ”Här står jag … och putsar på min namnskylt”. Ett stort leende sprack upp. Edward hade fem tänder, - allihop i underkäken. Edward slickade på fingret, böjde sig och hämtade lite smuts från svalens golv och strök lite på skylten för att dämpa glansen. ”Så där ja!” sa Edward halvhögt, när namnet på skylten nu lyste lite mindre iögonenfallande och gick in till sig i samma ögonblick som ringklockan inne i hallen meddelade att någon tryckte på portklockan. Edward tryckte på den vita ”Open”-knappen invid porttelefonen. Ett surrande ljud hördes och sedan förkunnade ett litet oväsen nere i trapphuset att Melbourne nu var inne i själva fastigheten. Elvis is in the building. Edward stod i hallen och stirrade. Han hade drabbats av en känsla av främlingskap. Det hände ibland nu för tiden. Han stirrade på sig själv i hallspegeln och tyckte att han själv, eller spegelbilden, liknade en vålnad, eller kanske hellre ett gammalt fyllo. Ett flammande rödnäst fyllo med en påtagligt sned vit mustasch. I detta ögonblick, av edwardskt tvivel, ringde det på lägenhetsdörren, och hördes även en knackning. Tre eller fyra snabba rapp. Så snabbt skulle inte Edward kunna knacka om han så övade i tretton år, tänkte han. Edward hade inte i nervsynapserna energi nog att kunna knacka snabbt alls. Han var otroligt långsam i allt. Så hade han själv en knackningssignatur som lät som Beethovens ödessymfoni. Men knackningen på dörren var alltså snabbt och nästan hetsig. Drrrr. Som en trumvirvel. Så skall det låta, sa den bättre Edward. ”Så låter Melbourne”, tänkte både Edward och Edward2 stolta och överens. Det var inte ofta dessa två var överens. Edward öppnade nu dörren med ett stort, oändligt generöst, och tandlöst, leende. Det var inte Melbourne. Det var Walton.
Grannen Castor Walton var en kortväxt man kring 50, med runt, smalt, hårlöst huvud i vars övre del det tronade ett par stirrande ögon. Denne sade enkelt: ”Det sitter en man nere i trapphuset, som vill att du hämtar honom. Han verkar vara sjuk. Han kan knappt prata. Han är lite …” Efter en stund var både Edward och Walton nere i vestibulen, på bottenvåningen, där ytterligare en granne uppenbarat sig. Det var Neta Fredén, - en nyinflyttad halvdöv, otroligt mager, gulnad, f.d. hippie, i fyrtioårsåldern, som bodde i den stora fyran på nedre botten, och som nu bjöd den stackarts Melbourne på ett halvt glas vatten. Ty om Melbourne var det verkligen synd! Det var knappt att Edward kände igen honom. Ja, han kände faktiskt inte igen honom. Melbourne Berg satt, eller halvlåg i trappan, och han var inte mer än ett skinnklätt skelett, en skugga av den forne ståtlige, charmerande toppstudenten, som Edward känt. Kläderna var paltor och han luktade både av sprit och av mögel. Han var c:a 180 cm lång, magert byggd och med ett blekt, finskuret ansikte. Hela gestalten var – som man sa förr - av skandinavisk typ, men ögonen var mörka, och näsan mycket lång. Enormt lång. Och intelligent. Dess spets nuddade ibland hakan. Han hade mörk skäggbotten, var orakad och det glesa mellanblonda håret, som hade inslag av grått, hängde i stripor. Vi sidan om honom stod två stora Coop-plastkassar med papper, böcker och kläder i. Den olyckligsalige Melbourne såg upp på Edward: ”Ursäkta!” mumlade han och i ögonen syntes inslag av skam. ”Det fixar sig…” sluddrade han emellertid snart och gav nu glaset, som fortfarande var halvfullt, tillbaka till den i långt rött, krulligt hår och blå klänning klädda Neta Fredén. Melbourne och fröken Fredén var ungefär lika magra. Så folk kan ställa till det för sig, med droger, tänkte Edward. ”Det fixar sig.”, mumlade Vännen, åter och åter igen.
I detsamma kom den strålande Blessing ut ur den skraltiga hissen. Hon kom – demonstrativt uppvisande sin vältränade kropp - med en tom blå boklåda, på väg troligen till sin bil. I ett huj hade hon ställt lådan i banvagnshörnet och så var hon framme vid Melbourne, tog pulsen och kände lite här och där på honom, såg på hans ögon, varav ett var lätt igenmurat, och frågade så: ”Har du ont någonstans?”
”Är du lä…läkare?” frågade Melbourne, och nu märktes det, om inte förr, att han var så gediget berusad att det var nära det kritiska. Han var svullen i underläppen, något som deformerade hans tal. Neta tog fram en näsduk ur en fick på sin poncho och torkade det utmärglade fyllot i nacken. ”Vi tar upp honom till mig.” sa Edward, som var ytterligt besviken. Men han tänkte samtidigt att besvikelsen skulle ge sig, om han nu riktigt tog hand om och tog ansvar för Melbourne. Denne var ju inte bara medmänniska men även en gammal vän, eller tvärtom. ”Han verkar faktiskt lite nergången.” sa Blessing, som nu reste på sig ifrån en knäböjande position, där hon kontrollerat Melbournes syn genom att hålla för ena ögat på denne och frågat om han såg något, och så repeterat detta med det andra. Hon vände sig sedan, i det hon torkade av sina båda starka, smidiga händer mot den skimrande spandexytan på sina lår, till Edward och sa med en charmerande, nästan professionell, lätthet: ”Han behöver en rejäl dusch och nya kläder bara.” Och Edward beundrade det sätt på vilket det röda läppstiftet var anbragt, som kom hennes ansikte att lysa än mer. Hon liknade nästan en cirkusartist. Hela samtalet hade ekat i trapphuset. Uppe i huset var det rörelse där också. Åtskilliga för Edward okända människor fördes upp och ned i hissen och/eller passerade till och från tätt förbi Melbournes tillfälliga viloläger i den lätt grönmålade trappen. Sedan Blessing och Neta ursäktat varandra försvann de, var och en, och så blev det upp till den kortväxte och något halte Walton, som var inbiten sjukpensionär, - han var ju ny för Edward, och hade nog bara bott i fastigheten i en månad - och Edward att forsla Melbourne upp till Edwards våning. ”Sånt elände!” sa Walton, som ändå alltså verkade vara en hygglig karl, just i det att han inte sa något ytterligare. När Melbourne, som nu plötsligt stod själv, kom in i hallen rev denne i yrseln oavsiktligt ner det smäckra hallbordet, som föll och knäckte ett ben. Melbourne trillade sedan helt omkull igen och blev sittandes i kläm mellan vad som var kvar av hallbordet och en byrå, där Edward hade alla mönstrade mössor, slitna kepsar, HBTQ-paraplyer, köpta hemsydda tygpåsar och små halsdukar av polyester. Edward tackade Walton ganska hjärtligt och stängde sen till om sig själv och den berusade vännen från förr. Edward2 höjde dock då rösten i Edwards huvud och sa: ”NU duger du minsann. Nu i nödens stund.” Tegelkrona kände sig även själv lite nergången och blev plötsligt illamående. Han lämnade sin gamle vän sittande på golvet i hallen och gick ut på balkongen, som vette rakt åt väster. Med utsikt över Viktor Rydbergsgatan och Dobermanngatan. Himlen lyste solklar denna höstdag. Det var i rymden en sådan där kristallklar luft som man kan se miltals genom. Några fåglar tycktes tro att det redan var vår, och de flög upp och ner, sidställde ibland sina roder, gjorde loopar, stallade, ryttlade, dök, föll, skevade, o.s.v. Till slut sänkte de sig allihop på samma gång ner på gräsmattan, där de hade sin hangar under några buskar, i ett näste av halvtorra kvistar med enstaka gula, torra löv på. Där satt de sen och småpratade om sina kommande ungar, som förmodligen knappt var påtänkta. Under tiden som Edward med en ömhet, som framdrevs av ett plötsligt anfall av eskapism, betraktade dessa varelser andades han metodiskt djupt in genom näsan och ut. Efter en stunds djupandning, medan han lyft blicken och beskådat de tunna molnstrimmorna uppe i den vänliga molnfria stratosfären, kunde han till slut slappna av. Då hördes det ett vrål inifrån lägenheten: ”Edward!”
Edward hade inte hunnit ställa om. Vad han väntat sig när Melbourne ringde var så långt ifrån hur det blev. Nu hade han praktiskt taget att ta hand om ett barn. Och det han hade väntat sig var ju mer en filosofisk diskussion om etiska system. Eller om yoga. Och om universitetets befordringsgång. Sådana de hade brukat ha. Och nu blev det istället att sätta Melbourne i duschen. Edward tänkte för övrigt numera dagarna i ända på hur han skulle skriva en bok, om han nu skulle skriva en bok. Han visste att det viktigaste med boken skulle vara, att den var spröd. Man skulle ana vad alltihop handlade om, utan att man nödvändigtvis behövde skriva ut det. Något annat som man definitivt skulle söka ha som ingrediens var en missuppfattning, eller två, eller varför inte rent av en serie vanföreställningar. Således skulle huvudpersonen lida av en vanföreställning om personerna i sin omgivning, medan de å sin sida också skulle lida av en sådan angående huvudpersonen. En annan sak, som inte var dum att ha med, var det att man skulle ha en huvudhandling ( som då anades ) medan en parallellhandling hela tiden skulle pågå i fjärran, som skulle ge relief åt huvudhandlingen. Sedan kom den mer intensiva estetiken in. I denna kom det viktigaste: det allra viktaste var nämligen att man inte skulle ha samma tryck i berättelsen hela tiden, men att man ibland tryckte ordentligt, medan man ibland annars bara fjäderlätt beskrev vad som skedde. På det viset fick man liv och puls och färg i texten, samt drog med en rent sanslöst stark obeveklighet läsaren in i sina garn. Detta är ju vad författeri går ut på: att infånga läsaren och förvandla densamme till slav. Givetvis hade Edward massor av andra små regler och förhållningssätt för den kommande boken, - som att den skulle innehålla en MYT - men dessa var dock de allra viktigaste. Dessa var huvudmallarna. Men UTAN MYT, INGEN BOK. Det visste han. Ingen bra bok. Sedan var det meningen, att resten skulle följa av sig själv – av nödvändighet - och av själva processen och av den naturliga talang som Edward trodde sig besitta. Man kan inte säga att Edward var helt säker på, att dessa knep – om man kallar dem så – skulle leda till önskvärt resultat, och så kunde han också dagarna i ända gå och grubbla och fantisera och i andanom pröva dem med små ansatser till berättande. Edward kunde också varje dag börja ett tiotal romaner, och så – kännande det genialas vingslag - låta bli att fullfölja dem. Ingen av inledningarna var dålig, men han ville känna att han kom med en rent obetalbart bra inledning, innan han faktiskt satte sig att skriva ner vad han tänkte. Ty allt försiggick i huvudet på honom medan han var sysselsatt med annat. Som nu till exempel, när han höll på att duscha Melbourne. Edward tänkte på massor av saker. Det var verkligen något ohyggligt så mager och smutsig karln var! Men Melbourne – som kallade sig själv ”Wellworn”, i det att läppen nu svullnat upp till en halv tennisbolls storlek - tycktes njuta både av duschen och av att vara naken. Melbourne log och Edward vred på kranen och lät ömsom hett, ömsom ljummet vatten strila över huvudet på gästen, som halvsatt naken på det gröna golvet i duschen. Melbourne Berg sneglade upp mot Edward utan att bekymra sig om att vattnet rann ner i ögonen på honom. Kanske var alla reflexer utslagna, tänkte Edward och motstod frestelsen att rikta duschmunstycket direkt i ansiktet på Melbourne. Denne tycktes, med receptiviteten hos en autist, ana Edwards tanke och log momentant därför snett. Vad Edward och Melbourne alltid delat, det var bland annat sinnet för humor. Efter det Melbourne var duschad och Edward fått på denne en ren vit tröja och rena blå byxor placerade vår hjälte sedan Melbourne i den långa gröna tygsoffa som stod invid fönstret och där, under två filtar sov snart gästen – som ju ursprungligen var en överklassyngling, men nu mer en utsliten gubbe - ljudlöst av sig ruset. Inte ett vettigt ord hade Edward fått ur honom. Melbourne visste dessutom om att han var full. Och att det gav honom ett överläge. Ansvarsfrihetens överläge. Inget ovanligt hos berusade. Trött och irriterad gick Edward återigen fram till fönstret som vette ut mot gräsmattan och gatan, där buss No. 18 stretade fram 24/7, och han noterade att det snabbt nu blivit småmulet och faktiskt regnade lite smått samt att det började mörkna. Serviceaffären tvärsöver vägen lyste med sina neonskyltar och Edward tänkte att on han tog fram kikaren, så skulle han kunna se vad som stod på löpsedlarna. Han brukade faktiskt läsa nyheterna på det sättet. Trots att han hade internet. Höstar var – i det att de var förnuftets och eftertankens tid - generellt tråkiga, tänkte han. Inget brukade egentligen hända på höstar, dristade han sig att subjektivt konstatera. Edward själv satte sig sedan i sin lätt sneda tv-fåtölj – medan Melbourne snarkade - och tittade en stund på eurosport. Man visade beachvolleyball från Australien. Och reklam för Dubai. Sen värnade man en stund om miljön i ett reklaminslag som väl varade tre minuter. Sen var det flygbolagsreklam. Sen var det reklam för miljön. Sen var det reklam för en olivoljeodling i Spanien, som sträckte sig över hela tv-rutan. Efter en liten stund, och trots att klockan endast var två på eftermiddagen så sov också Edward. Den sista tanken han hade innan han sjönk ner i Morfei famn var den, att han hade svårt att ta någonting alls på allvar. Han undrade samtidigt om det nånsin skulle bli någon förändring på detta sakernas tillstånd. Han njöt av denna samtidighet. Vid halvtretiden vaknade Edward, och då Melbourne låg och sov, eller åtminstone tycktes sova, - vilket det var, det spelade ju ingen roll - beslutade sig Edward för att gå och köpa en kanelkrans på Willys. Melbourne skulle ju komma att nyktra till. Edward tillverkade en snygg lapp med orden:

Gått till Willys. Kommer om en halvtimme. / Edw.

När Edward kom tillbaka, så var Melbourne borta. På baksidan av den lapp, som Edward lämnat åt vännen, stod skrivet:

Åker till Stockholm. Vi ses en annan dag. / M.

Edward blev med detsamma så upprörd att han gick och ringde på hos grannen Castor, men eftersom ingen svarade gick han åter in till sitt och satte sig vid köksbordet. Klockan var kvart över tre. Han märkte inget konstigt i trappuppgången. ”Ett sådant svek.”, så lumpet, så oerhört tarvligt, tänkte han – som ju också blivit av med ett par fina blå jeans - och förberedde sig i detsamma till att ägna resten av veckan till att fundera dels över svekets natur, dels över vansinnets koppling till missbruk. Samt människan som sådan. Människan. Dessa ämnen borde ju vara tillräckliga för att få veckan att gå. Kanelkransen tog Edward och stoppade i en plastpåse, som han sedan bar ut på sin balkong där han hade ett gammalt kylskåp stående, som tjänade som naturskafferi. Det var inte kopplat till elnätet men antog – eftersom det genomborrats av massor av hål - alltså omgivningens temperatur, vilket just nu var höstens relativt lämpliga temperatur för kanelkransart och liknande. Så där mellan 5 och 15 grader. Edward ställde sig sedan en stund vid balkongräcket. Balkonger är ibland räddningen. Asylen. Han hade en gång för länge sedan skrivit en hel liten bok om balkongernas betydelse i Europeisk prosa mellan 1898 och 1924. Den hade han dock aldrig publicerat. Missmodet närapå stank omkring honom. Han hade inte känt sig så sviken och besviken på åratal. Det var så att han mådde illa av alltihop. Om man hade kunnat kräkas upp besvikelsen, så hade han gjort det. Men det gick ju inte. Tankfull och svärande gick han in i lägenheten igen och tänkte att måhända kunde Vivaldi, som alltid, åtminstone göra något i detta läge lättare. Han var på väg till hyllorna med alla cd, 5 hyllor intill köksdörren, när han irriterat noterade, att det plötsligt blivit ett väldigt oväsen i trapphuset. Hans ytterdörr var av det äldre, tunnare slaget, och utan nyckeltub, och ljuden av skrik och spring genljöd och man hörde att det var en kollossal oro, inte likt karneval, inte likt födelsedag eller så men mer likt någon slags katastrof. Raskt tog Edwards de fyra stegen till ytterdörren och öppnade halvt och kikade ut. Människor röda i ansiktena sprang upp och ner för trapporna. Vissa grät, alla skrek. ”Vad är det??” ropade Edward.
”Någon har blivit mördad. I tvättstugan!” skrek en för Edward okänd flicka med ett lila hår, som stod som en kvast uppåt himlen. Hon höll med båda händerna hårt i slagen på sin urmodiga mörkblå duffel.

Lorem ipsum dolor...

Copyright © Kaj Bernhard Genell 2022 // Mail:

Copyright © CSS3_photo_dark | design from