”Freud” – myten bakom det Kafkaeska Kaj Bernhard Genell


“Ich habe drei Obsessionen: das Reisen, das Rauchen und das Sammeln” (S. Freud) “Human culture evolves towards reason in the same measure as the tangible fullness of life fades into a mathematical symbol.” ( Aby Warburg ) « Les livres ont amplifié les mythes; mais quelques mythes suffisaient. » ( A. Gide )


ENTUSIASM


DET BERÄTTAS OM Franz Kafka, att denne hade mycket lätt att bli begeistrad. Ja, man kan nästan vända på resonemanget och påstå att han hade svårt för att se någonting alls i det dagliga livet, eller i idéernas värld, som något ”normalt” eller ”alldagligt”. Redan ett besök på Posten, på postkontoret, fick honom att tappa andan i beundran över hur snabbt och lätt allt hanterades av personalen: kuvert flög hit och dit, och det tog inte mer en sekunder, så hade flera brev och paket redan hamnat precis där dom skulle! Kafkas ögon lyste. Samma var det när han gick på bio: aldrig upphörde han att vara som ett barn. Han kunde inte alls lugna ner sig inför miraklet med alla de rörliga bilderna. Så lyckades han irritera sin följeslagare på bion med att fårtga om man inte kunde STOPPA filmen, så att man kunde titta efter mer noga på några bilder som han tyckte var speciellt bra. Och under ett föredrag av antroposofen Rudolf Steiner, vars idéer om människosjälen Kafka – som ateist och anarkist – ansåg rent strunt, var det inte heller lätt för Kafka att sluta begeistras, då Steinder använde så hänförande bilder, när han talade om människosjälen. En kvinna som betraktade honom berättade efteråt för en vän, hur Kafkas ögon lyst som fyrar under hela föredraget. Så beställde författaren till Processen och Förvandlingen tid hos Steiner, för att kanske kunna få några ledtrådar om hur han själv kunde må bättre psykiskt. Genast vid mötet med Steiner kände sig dock Kafka tvungen att säga att han inte trodde ett ord på antroposofin. Snart, vid det närmare (!) personliga mötet, ebbade fascinationen ut och Kafka lämnade rummet utan att ha blivit klokare på sig själv. Kafka sökte sig hellre till förstahandskällor, för att just också KUNNA entusiasmeras. Så var det till exempel så, att när Kafka med sina vänner ( han var familjekär och vänkär livet igenom, och hjälpte gärna folk gratis vid behov, som jurist ) åkte till Paris för att bese världsstaden, så förbluffade han återigen vännerna: dessa hade beslutat sig för att gå på Louvren. Detta lockade inte Kafka. Hela sällskapet var visserligen kulturintresserade, liksom Kafka, som läste alla nykomlingar inom poesi i Prag, och hade åsikter om alla. Men Louvren lockade inte. Så gick då kamraterna på Louvren, medan Kafka tog sig för vad han helst önskade: att gå på hästkapplöpning. Det verkar lika troligt att Kafka, när han på sitt stamcafé, bland vännerna på Café Arco i Prags Altstadt, blev entusiastisk när han första gången hörde talas om psykoanalysen. Inte förrän långt senare skulle han läsa några tunna skrifter av Freud. Men eftersom Freuds tankar var – redan när man hörde om den i andra hand – så präglade av det självklaras aura, och dessutom var så inspirerande och tillgängliga, för gemene man – som det tycktes, så föll Kafka direkt. Ja, faktiskt var det inte bara Kafka som blev entusiastiska, Nej: ALLA TYCKTES BLI SOM BARN! I själva verket var det nästan INGEN som läste Freuds böcker: man gick helt enkelt på referaten och började omedelbart att psykoanalysera varandra, och tyda varandras drömmar, med särskild hänsyn till sina relationer med fader och moder. Freuds böcker sålde nästan ingenting. Men talades desto mer om. På samma sätt som inför Postkontoret, på bion, på Steiners föredrag och Parisresan, så var det själva förbluffelsen och begeistringen, som var det primära – och kanske nästan det enda - resultatet vid mötet mellan psykoanalysen och Kafka. Och det tycktes som om Kafka hade en enastående förmåga att behålla – om än inte den första begeistringen – så dock minnet av densamma. Om så inte hade varit fallet, så hade Kafkas böcker inte sett ut som de gör! Nu är förmodligen detta återgivande av ett historiskt skeende överdrivet, men, som Mark Twain sa: Genom överdriften kommer man närmast sanningen. Hur Kafka kom att integrera delar av psykoanalytiskt idéstoff i sina berättelser är en gåtfull historia. Det är den jag i min förra bok: Kafka och det Kafkaeska, har försökt reda ut. I denna nya bok är ämnet: Hur såg den MYT ut, som snabbt vävdes kring psykoanalysens människobild? Ty det är ju så i historien att vad som presenterar sig som vetenskap snabbt får ett magiskt skimmer över sig, och vad som presenteras såsom denna magi, det ses sedan snart som vetenskap.


Psykoanalysen – Myten - Censorn Sigismund Shlomo Freud föddes år 1856 i Böhmen i nuvarande Tjeckien, inte långt ifrån den ort där Kafkas far, Hermann Kafka föddes. Sigismund växte upp i en stor judisk halvsekulär medelklassfamilj, och levde i det kosmopolitiska Wien, Wittgensteins stad, och i Bertrand Russells London och dog i på flykt undan SS år 1939 just i London. Freud började, efter att med höga betyg avlagt läkarexamen i hemstaden 1881, snart att välja ”själsläkarbanan” – vilket är ett adekvat uttryck, det på denna tid ännu var vetenskapligt legitimt att tala om själ, och en direkt följd av att Freud inte tålde synen av blod samt var mer intresserad av humaniora och författeri än medicin. Med hjälp av ett större stipendium kom han omedelbart att arbeta tillsammans med pionjären inom modern psykologi, J. Breuer, i Paris, där han kom i kontakt med hysteri och andra psykiska tillstånd, och där ett av de främsta behandlingsmedlen var hypnos. Hypnosen är – skulle man kunna påstå - grunden till psykoanalysen, och kom implicit att fortsätta vara en substantiell del av den.


Metropolen Wien Freud levde i den hektiska världsbubbla, som den habsburgska dubbelmonarkins Wien utgjorde kring år 1900. Habsburgarna, en jättelik månghundraårig maktapparat, där släkten fram till 1889 till och med innehaft inte bara makten i Österrike-Ungern men även kejsarstolen i Brasilien, genom Pedro I och Pedro II. Pedro II avsattes genom en militärkupp. Ett sidostycke till detta var hans släkting Maximilian I - Fernando Maximiliano José Maria de Habsburgo-Lorena; f. 1832, ärkehertig av Österrike som han var, bror till Franz Josef I av Österrike, Maximilian som var kejsare av México 1864 till Mexikanska Republiken arkebuserade honom 19 June 1867. Nära nog alla de återstående habsburgska släktingarna till Franz Josefarna återvände till Wien efter det transatlantiska let-us-have-a-go-äventyret. Habsburgarna hade anor från 1500-talet, när Karl V i kamp med Frans I och Henrik XIII skapade det katolska imperium som, i alla fall för ett litet slag, var så stort att "solen aldrig gick ner" över det. Det sträckte sig från Indien till México. Föga anade alla dessa ädlingar, att om bara två årtionden – efter det Stora Kriget - skulle deras maktposition vara helt utraderad och rester av släkten komma att leva i exil i Nederländerna o.s.v. – visserligen säkerligen finansiellt torra om fötterna, men blottade på politisk makt. Kafka var till och med döpt efter kejsaren Franz Josef. Klädeshandlaren Hermann Kafka – son till en koscherslaktare – och själv med frostsår på händerna från betgallring som barn - hade inte stort intresse för judendomen, men ville helst av allt assimileras - och lyckas - i det böhmiska samhället, där de tysktalande judarna utgjorde en av Franz Josef sanktionerad överklass, dominerande de 80% tjeckisktalande, vilka missgynnades på flera sätt gentemot de tysktalande. Under Freuds tid trädde också marxism och anarkism in som starka politiska krafter i Väst- och Centraleuropa. Industrialisering, modernisering och urbanisering kom snabbt hand i hand eskalerande. För statsapparaterna kom både denna urbanisering, teknikutvecklingen och de sociala åtagandena att öka mängden byråkrati och institutioner på ett accelererande sätt, något som kom att noteras av bl.a. Weber. Media och kommunikationer, med bl.a. radion, växte till sig med en enorm kraft. Moderniteten kom i sin egendomliga gestalt. Framtidstro och skepsis, med skräck inför det nya, böljande fram och åter. Moderniteten, som omfattades som en slags tidens dimfigur, fick en egen kulturell skugga med enorma mängder av kulturella schatteringar. Wien var ”häxkittel av idéer” , en stad där det vimlade av viljestarka begåvningar från Europas alla hörn. Han vistades mitt i den skenbart trygga borgerligheten, denna borgerlighet, vars icke-judiska del ofta gav uttryck för sin antisemitism med en vit nejlika väl synlig i knapphålet som "hemligt", d.ä. i detta fall: uppenbart, tecken. Denna utsatta position, som Freud här befann sig i, kom att sätta outplånliga spår hos honom. Detta med judiskheten och med den statliga hegemonin har alltihop betydelse. Likaså att Freud både var jude och läkare. Judiskheten – och med den givetvis antisemitismen - denna sedan århundradena klassiska sociala plåga - var närvarande, i hemmet som i samhället. Freuds far, som var en relativt fattig man, men med stor integritet och sunt omdöme, fick i Wien mössan elakt avslagen, ombads lämna trottoaren och ta upp den, eftersom han var jude; Jakob Freud, den fridsamme, alltid våldsföraktande, gjorde som ”man” sa: plockade själv upp den avslagna mössan. Denna episod, fadern Jakob Freuds feghet - som unge Sigmund uppfattade det -, ska ha präglat honom för livet. Episoden berättar givetvis alltså även massor om den tidens Wien och judens situation där. Det är också så, att S. Freud – i och med Jakob Freuds död 1896 och den självanalys som Sigmund beslutade sig för att företa - fick tillfälle till en slags uppgörelse med och slutlig, grundlig, reflexion över förhållandet mellan dem, Detta var något som t.ex. Kafka aldrig fick tillfälle till, då Hermann och hustrun Julie Kafka överlevde sonen Franz - dock utan att hamna i koncentrationsläger, vilket alla Franz´ tre systrar kom att göra. Självanalysen visade sig avgörande och viktig för Freuds idévärld, inte då minst beträffande den stora roll som fadersfiguren kom att få i psykoanalysen. I det då idémässigt och demografiskt mer lugna Berlin ( där folk ägnade sig mer åt teater och musik än debatt ) kunde dock t.ex. läkaren o. psykoterapeuten-romanförfattaren m.m. Georg Groddeck, 1866- 1934, själv läkarson, komma upp med idéer som liknade Freuds, eller tvärtom. Groddeck sände Freud några artiklar, stödde honom livet igenom, och lånade honom – till och med - en term från sin bok: Das Es, Psychoanalytische Briefe an eine Freundin, (1926 ), ”das Es”, Detet, till Freuds andra topik. Groddeck skrev ett flertal artiklar och böcker i psykoterapi, Der Symbolisierungs-zwang , i Imago, 1922 med bl.a. en inspirerande tolkning av Törnrosasagan, och boken Der Sinn der Krankheit ( 1925 ). Groddeck skrev likaså långt senare en redogörelse för sin korrespondens med Freud. År 1901 (!) – året efter Freuds braksuccé med boken Drömtydning - annonserade H. Bergson – så idoliserad av Deleuze, i dennes dunkla, metamorfa författarskap - att den "övergripande uppgiften" för det nya seklet skulle komma att bli "att arbeta i Andens undre värld", "att utforska det omedvetna". Jämför här Höffdings Henri Bergson´s filosofi. (1914) samt William James filosofi och dennes suggestiva begrepp ”stream of consciousness”. Dadaismen, - som bl. a. Kafka ställde sig så frågande till – blomstrade vid denna tid, men också den i detta sammanhang än mer betydelsefulla surrealismen, vars banérförare i Frankrike, den franske läkaren, poeten m.m. André Breton, skulle utge ett flertal manifest, tidskrifter och annat, var tillsammans med Bataille, som var både ekonom och erotoman, under nära ett halvt sekel, i Frankrike på jakt efter olika sätt att med hjälp av det "undermedvetna" revolutionärt skapa en bättre, från materialismen frigjord, människa. I Europa var socialism, anarkism och allehanda spiritistiska och teknikvänliga rörelser på tapeten. Man anade en gyllene framtid. Man anade allt utom ett världskrig och en samhällsomdaning. En lista över entusiastiska prefreudianer och tidiga "freudianer" – och liknande - kan göras mycket lång. Angående Freuds inställning till filosofin – ett område han kom att tangera - kan tilläggas, att denne sent i livet lär ha yttrat: "Jag nekade mig studiet av Nietzsche trots, eller egentligen på grund av, att det blev uppenbart för mig att jag där skulle finna insikter, som var mycket lika psykoanalysens." Nietzsche och dennes idéer skulle komma förfölja Freud livet ut, mycket som något av en ond dröm. Viktigt här är att tänka på Nietzsche såsom en kreativ skeptiker, en tvivlare. Nietzsches radikalism var inget Freud förstod, liksom han inte alls förstod nihilism, sådant tänkande som samtidigt präglade Hägerström i Sverige, ( vårt lands enda betydande filosof ) där skepsis mot staten och rätten stod i centrum, men vars intresse för ontologi även var stort. Känslan i tiden av frånvaron av Gud underströks av Heine. "Slutsatsen drogs" av dels av Nietzsche, dels av existentialisterna: Sartre:” Då inemot 1880-talet några franska lärde gjorde ett försök att skapa en icke-religiös moral, sade de ungefär så här : Gud är en kostsam och onödig hypotes, därför gör vi oss av med den, men för att det skall finnas en moral, ett samhälle, en civiliserad värld, är det i alla fall nödvändigt att visa värden respekteras och betraktas som givna a priori: det måste vara en plikt a priori att vara hederlig, att inte ljuga, att inte slå sin hustru, att sätta barn till världen.” Freud var – mitt i detta allt - en konservativ och auktoritär människa. Paradoxalt nog. Vi återkommer till detta. Som von Aster påpekat, tillhör inte den vid denna tid inflytelserike Oswald Spengler skeptikernas skara: Spengler hävdar ”undergången”, i sitt Magnum Opus: Der Untergang des Abendlandes, I-II, och även i Mensch und Technik. Spengler kan man med större rätt hänföra till dåtidens konspirationsteoretiker. ( Man kan ju inte se Freud som skeptiker heller.) Spenglers tolkningar av samtidens idér är ju högst (!!!) selektiva och fantastiska. Det är dock inte en total samhällelig undergång det rör sig om hos Spengler: boken om västerlandet behandlar en kulturs sönderfall ( lika prononcerad som hos Theodor Adorno, i dennes Ästethische Theorie. ). Spengler förklarar tydligt i sin bok, att denna är tänkt som ett medium för läsaren att själv söka en sanning igenom boken. Nietzsche har däremot en attityd att ständigt på nytt mer resolut ställa i fråga, av att ta sig vidare. En konstruktiv nihilism. Det blev så småningom ett brott och en kantring av den filosofiska, litterära, psykoanalytiska och naturvetenskapliga utvecklingen i och med det första världskrigets utbrott 1914. En ny världssyn växte fram. Den intellektuella glädjen var icke längre av samma slag. Inget var detsamma. Europa skulle sedan - som bekant – icke längre vara sig likt. De psykoterapeutiska rörelserna kom i skuggan av - och ibland i konfrontation med - de politiska stämningarna, den ekonomiska och sociala utvecklingen. ( Börskrasch, socialism och fascism.). Många intellektuella centra splittrades och idéer omvandlades, ställdes i nytt ljus - och många nya mörka kom ur dess mörker. Det vimlar av bilder där moderniteten söker ”beskriva sig själv”. ( Merparten av vad som här av mig skissartat ges såsom en bakgrund till Freud är ju sådant material – av skiftande art - som direkt eller indirekt även inverkade på Franz Kafka och dennes författarskap, och dennes formande av moderniteten, även utan vägen via Freud.) Ja, det verkligen vimlade av influenser i Mellaneuropa bl.a. för den, som ytterligare ville befästa existensen av ett omedvetet. Eller utveckla sin bild av det. Den mångsidige Hugo von Hofmannstahls Märchen der 672. Nacht från 1895 var påverkad av Andrians Garten der Erkenntnis, utkommen samma år. Paul Hervieu i Frankrike skrev 1887 den märkliga romanen L´inconnu, där författaren, som är läkare, sätter begreppet vansinne ifråga. Och långt innan dess, 1864, hade bröderna Goncourt skrivit den stora romanen Germaine Lacerteux, om ett fall av ”hysteri”. Émile Zola – den exceptionellt produktive och samhällsengagerade – inte minst i den långdragna Dreyfusprocessen, som på ett smärtsamt sätt skulle leda artonhundratalet in i nittonhundratalet - intog en sär/mellanställning. Denne var mycket beundrad av Freud. Zolas realism var strikt, men den sträckte sig ju ändå in på områden, där psykopatologin var närvarande. Ofta är Zola övertydlig i dessa sammanhang, och man får en känsla av en slags parallellitet mellan den framställda handlingen i verket och den bakomliggande tanken, analysen, budskapet. Jag tänker på Thérèse Raquin. I romanen Doktor Pascal figurerade ärftlighetsläran med den genialiske läkaren, som sökte bota tbc med malen fårhjärna, och grunnade över , om man möjligen kunde bota dårskap och dumhet med … samma injektioner. En hel svit av romaner - inkluderande Nana och Doktor Pascal kartlägger medlemmarna i släkten Rougon Macquart´s "ärftliga dispositioner". M. le Doktor Pascal själv överordnar - som läkare - forskningen över botandet av sina patienter, just som Freud kom att göra. Han sätter likaså forskningen, som är en forskning med hans egen släkt som material, över det att leva. Han betraktar sig själv som en "inneitet", ( Pascals eget begrepp ), såsom en i släkten, som undgått att ärva några drag alls från sina förfäder, - som en människa, som evolutionen har ”hoppat över”. Freud läste Zola intensivt, - Freud läste generellt mycket, och var alltid ajour med den nyaste litteraturen, liksom han även följde en förbluffande mängd forskning på olika både humanistiska och naturvetenskapliga fält. SF höll även ett föredrag, som inte finns kvar, om denne och Z.s bok Fecondité i Wien 1902. Man kan om Zola – barndomsvän till målaren Cézanne - säga att hans realism är synligt kylig, exakt och objektiv, medan den har en implicit sentimentalitet – och är starkt tendentiös. Det tycks inte som om Freud, olikt till ex. M. Harden, insåg, att Émile Zolas storhet låg i beskrivningen av massan, och i de dynamiska krafterna bakom (!) människorna, men snarare i sysslandet med beskrivningen och analysen av den enskilda individen. Så kan man hos Zola spåra en sociolog, före termens existens, alltså en föregångare till E. Durkheim, som ju instigerade sociologin med en bok om självmord. Zolas gestalter tycks dock - i motsats till t.ex. Balzacs -, såsom karikatyrer av idéer om människor, - så att säga förhandscensurerade för att passa till den givna idén om individen. Förbisedd – då han var politiskt obekväm - är ju skribenten och botanikern Ottave Mirbeau, ( 1848 – 1917 )vars bok om en kammarjungfru ( Le Journal d´une femme de chambre, utkommen samma år som Freuds Drömtydning, det vill säga 1900 ) kommit bli en erotisk klassiker. Den lästes av Kafka. Denna bok är helt koncentrerad kring en sko-fetischist. En annan märklig bok av Mirbeau är Tortyrträdgården, som inspirerade Kafka till den rasande protestskriften, novellen I straffkolonin. Denna var den enda bok som förläggaren i Berlin, Kurt Wolff , ville censurera.


Mirbeau Mirbeau har en kraftfull stil, och en oerhörd närvaro i sina verk. Tyvärr tycks hans ilska över samhälle och inte minst kyrkan ( vars offer han var, genom en prästs sexuella övergrepp på honom som ung ) ha gått ut över hans stil, som alltid känns otålig. Om han bara hade kunnat lägga sig till med det lugna präntandet, som Strindberg och Flaubert båda lärde sig, trots att de båda var koleriker, så hade Mirbeau – trots sin rabulism – blivit sedd som en Balzacs jämlike. En av Mirbeaus många genuint fantastiska böcker är ju också den där hans bilnummer har blivit själva titeln. Boken handlar om en bilfärd till Belgien. Det ges ut allt fler böcker av Mirbeau, - as we speak. Mirbeaus bil-bok. ---------------------- Pornografisk litteratur var oerhört populär i de bildade klasserna i Frankrike, Tyskland och Österrike. Freuds fru Martha lär ha påstått att hon var övertygad om att det hennes man sysslade med hela dagarna i våningen på Berggasse var just … pornografi. Detta säger en hel del om tidsandan i Centraleuropa åren före det första världskriget. I förbigående kan också nämnas att varken Kafka eller Freud ställde sig negativa till att Österrike-Ungern 1914 gav sig in i det stora kriget. (WWI) De kände sig snarare upplivade. I staden Nancy i Frankrike – närmast en liten sovande by, jämfört med Wien - botade under denna tid Hippolythe Bernheim ( d.1919 ) patienter i tusental med olika symptom, psykosomatiska sjukdomar mm. med suggestion /suggestionshypnos. Freud besökte Nancy-kliniken, och lärde. Att hypnosen senare skulle komma att uppta Freuds tankar, medvetet o. omedvetet, under hela hans liv, det anande han givetvis inte. Hypnosen hade dykt först upp i mer ”vetenskaplig” form hos A. Mesmer. ( Jfr. Mesmerism.) Denne upptäckte att det i vissa fall räckte med suggestion för att lindra symptom, och t.o.m. för att bota vissa psykosomatiska sjukdomar. Hypnosen, i många fall inspirerad av den "animala magnetismen" - ett sällskapsnöje, föll ur modet ungefär mellan 1860 -80 men uppstod i Frankrike igen med Ambroise-Auguste Liébeault ( d. 1904) och just Bernheim i vad som benämns den ”gamla Nancy-skolan”. Nancy är en stad i östra Frankrike, 10 mil från Luxemburg. En nyare skola i Nancy bestod bl.a. av doktorerna Coué och Baudouien. Dessa införde bl.a. självsuggestion – en föregångare till KBT - som metod att lindra symptom som smärta vid olika sjukdomstillstånd och införde likaså begreppet ”det undermedvetna” i sin teori. I början av 1880-talet skrevs dock ett flertal publikationer i ämnet hypnos - under det Charcot/Bernheim började använda denna, och hysteri ansågs i publikationerna vara ett bevis för just det omedvetnas aktivitet. Dessoir skrev 1890 ett verk med den rafflande titeln Det dubbla jaget, där denne beskrev ett övre och ett nedre medvetet, i anslutning till en av den berömde Fechner redan etablerad topologi. Charcot visade upp patienter med dipsykism - dubbel personlighet - och polypsykism ( flera personligheter ). Ofta var dessa demonstrationer rena teaterföreställningar, där patienterna, oftast kvinnor ( ”hysterikor” ) , låtsades svimma, eller suggererade sig själva till svimning och annat, för att tillfredsställa sina läkare till vilka de hade knutits känslomässigt, och blivit ”partner i brott”. Bernheim skulle också inspirera ryssen Pavlov. Allt detta kom alltså den unge, enormt receptive, Sigmund Freud i nära kontakt med. Redan under Paristiden började Freud – som länge drömt om att bli författare på det ena eller andra sättet - skriva fallbeskrivningar, ibland tillsammans med Breuer. Dessa beskrivningar är mycket välskrivna. Freud hade i sin ungdom haft både litterära och filosofiska ambitioner. I samtida wiensk press, som var levande och rik, frågade man sig också, halvt raljant, om Freud nu skulle slå in på författarbanan, eller om denne skulle fortsätta vara läkare. Freud upptäckte, som bekant, att drömmen var ”kungsvägen” ( ett uttryck från Diogenes d.ä. , - filosofen som bodde i tunna …) till det Omedvetna, till ”den andra skådeplatsen”, ”der andere Schauplatz”. Egentligen är ordet ”kungsväg ” här aningen dubbeltydigt, eftersom kungsvägar ju då sällan finnes: det finnes ingen kungsväg till matematiken, menade ju den gamle Diogenes i samtal med "världserövraren" Alexander; - analogt med detta, så är det tveksamt om det är så lätt att komma åt det Omedvetna, som att bara gå drömmens väg …….Freud ansåg, som bekant, - genom en sofistisk övertygelse - drömmen vara en önskeuppfyllelse. Breuers och Freuds pionjärfall ( fallbeskrivningar ) har det gemensamt, att de är exempel på hur kvinnor botas från hysteri, och de avslutas alla lyckligt och väl – efter ett rappt uppnystande med botande insikt med den lycklige analytikerns suck :”/…/och jag såg henne aldrig mer.”. En mer effektiv plot får man leta efter. Dessa Breuers och Freuds pionjär-fall - Anna O., ( Breuers pat.-fall..) samt Emmy von N., Frk Lucy R., Frk Elisabeth von R. och Flickan med paraplyet ( Freuds 4 fall i denna bok) - har det gemensamt att de är exempel på unga kvinnor som botas från hysteri, hysterisk konversion, och de slutar alla lyckligt och väl – efter uppnystande och botande insikt med analytikerns suck :”och jag såg henne aldrig mer.” ( Det Omedvetna=”den andra kontinenten”; Kvinnan=”den mörka kontinenten”). Grunden i den psykoanalytiska behandlingen vilar alltså delvis på gammal praxis, på suggestion. Man suggererar patienten att berätta, tolka och släppa sin rädsla i en på något sätt framkallad halvdvala och till att frigöra sig, genom att efter "självbekännelsen" inse, att denne ju faktiskt överlevt sitt trauma, el. dyl.. Det lärde sig Freud redan hos Charcot. Det skulle tillkomma element som t.ex. drömtolkning m.m., samt en formalisering – ja flera sådana - i en teori. Vad man allihop i dessa läkarcirklar trodde sig upptäcka var hysterins natur. Det hysteriska symptomet kom man fram till hade skapats genom konversion. Upptäckten av den hysteriska konversionen ( omvandling ) var onekligen betydelsefull, ty här kunde man koppla t.ex. ett bortträngt minne till det hysteriska symptomet, och när man – med en detektivisk list – lyckats locka fram i expliciteten minnet, så försvann symptomet, och hysterin själv, på ett sätt som beskrivits ovan .( Det hysteriska symptomet - konversionens produkt – är – enligt Freud alltid byggt på glömska, amnesi, eller oftast: en rad av amnesier. I glömskan lever den avgörande svåra händelsen uppenbarligen vidare, för ett eget liv, vägrar dö, men kommer fram – spökar dag och natt - i de olika hysteriska symptomen. Det är viktigt att understryka att mycket psykiatri och psykologi i Frankrike vid artonhundratalets mitt inte alls varit särskilt fantasifull eller särskilt terapeutisk. Så publicerade klinikchefen Boismont 1845 ett stort standardverk om hallucinationer, ( Hallucinations” ) med en ofantlig mängd frapperande exempel och varieteter, men där inga som helst framåtsyftande perspektiv nånsin anas. Blotta tanken på att någon hallucination skulle stå för NÅGOT ANNAT än vad hallucinationen explicit denoterar, tycks aldrig föresvävat Boismont. Inte heller kan denne komma på tanken att hallucinationen i sig kan vara något läkande. Men det är det å andra sidan väldigt få som anat. Arthur Schnitzler. Denne mycket etablerade Wien-läkare skulle inte bara förvåna Freud och de övriga litterata wienarna, och pragborna, bland annat med sina romaner och noveller, och med sin då och då framträdande psykologiska surrealism. Han står - vid sidan av den betydligt modernare Musil och Kafka, ut såsom den viktigaste författaren inom den tyskspråkiga litteraturen vid denna tid, kring 1910, även om han nu inte har någon större stilistisk finess – likt de båda andra nämndas. Schnitzler: ”Alla mina noveller är diagnoser.” Schnitzlers produktion omfattar mängder med noveller, - t.ex. Traumnovelle ( filmatiserad som Eyes wide shut av Kubrick ), pjäser och romaner. Freud 1922 ( från läkare till läkare ) till Schnitzler: "Jag tror jag har undvikit Er på grund av en slags fruktan för, att möta en dubbelgångare. Inte så att jag lätt identifierar mig med andra, eller att jag glömmer skillnaden i talang som skiljer mig från Er, men närhelst jag, men var gång som jag djupt absorberas av Era vackra skapelser, så tycker jag mig alltid finna - under den poetiska ytan – de antaganden, intressen och slutsatser som jag känner igen som mina egna .. och allt detta berör mig med en egenartad känsla av närhet. Jag har omformat det som Ni vet genom intuition, eller rättare: genom noggrann självobservation, allt det, som jag har upptäckt genom outtröttligt arbete med andra människor." I ett brev till sin fiancé Felice Bauer - efter det Kafka fullbordat novellerna Domen och Förvandlingen, skrev han irriterat om Schnitzler, ( jfr. ovan ) som var uppskattad av Felice Bauer. Felice läste mycket, var allmänt bildningstörstig och gick ofta på teatern i sitt Berlin: ”Ty jag tycker inte om Schnitzler, och har knappt någon respekt för honom alls.", skrev Kafka. Kafka kände till många av Schnitzlers dramer. ( Schnitzler som kanske idag upplever något av en renässans.). Med Karl Kraus, som stort uppskattades av Franz Kafka, ( och Wittgenstein och Adorno ) hade Freud tidigt en viss kontakt. Freud skulle dock bli rejält kritiserad i Die Fackel. ( Föga känt är att även Kafka planerade att ge ut en tidskrift. ) Samtidigt kan man, vid läsningen av diverse brev dem emellan, inte undgå intrycket att Kraus och Freud respekterade varandra. Karl Kraus, som hade grundat sin tidning Die Fackel 1899, i det avsevärt mer intellektuellt levande Wien, reste runt i Europa för att föreläsa. ”Preussen är frikostiga med munkorgar.” menade Kraus: ”Österrike är isoleringscellen, i vilken man får lov att skrika högt.”; en beskrivning av den ”repressiva toleransen”, långt före Marcuses tid. Kraus talade inför entusiaster i studentföreningen ”Die Halle”. Den store häcklaren -skulle senare polemiskt komma att kalla Oswald Spengler för ”der Untergangster”. Spenglers undergångsvision är ju – förvisso - av det suddiga slaget, och den är, vid ett närmare studium, en slags Geistesgeschichte rörande kultur. Spengler hävdade att kulturhistoria var ”fysiognomik”, samt att en kultur var en organism. Om Kafka personligen i Prag lyssnade till Kraus´ föredrag är inte säkert, men det är högst troligt. Ytterligare en judisk intellektuell som, liksom Kraus hade gjort, lämnade judendomen, var wienaren Ludwig Wittgenstein, senare en del av den logiska positivismen samt modern språkfilosof och digitalpionjär.) Kraus var den senares favoritförfattare och LW. lät alltid eftersända Die Fackel till sig, var han än befann sig. Kraus blev senare en kraftig motståndare till den moderna sionismen. Kraus´ inflytande var brett: om detta vittnade både Freud och t.ex. wienaren Arnold Schönberg, som senare flyttade till Kalifornien och blev vän med Gershwin. Kraus är i stort sett är oöversättbar, delvis p.g.a. den språkliga virtuositeten och de subversiva dubbeltydigheterna. För den lärde Robert Musil var Kraus otvetydigt en Freuds jämlike i samhälleligt inflytande inom Franz Josef II.s rike. Kraus var en ihärdig gisslare av korruption och maktmissbruk. Han lät tiden, och tidens ord, speglas genom en mångbottnad satir. Efter krigsslutet fortsatte Kraus med sin tidning, men reste också runt i det habsburgska riket på föreläsningsturnéer, som blev till personliga shower, nästan som ett slags stand up comedies. Han skrev senare komiska och satiriska libretton till Offenbachs musik och turnerade med en föreställning, där han ensam, genommusikalisk, med ett piano, sin sång och sina enastående kvicka texter ”underhöll” det av honom djupt föraktade etablissemanget. Kafkas vän, den sionisten och habile författaren Max Brod, skulle senare – vilket säger en del om inflytandet från Wien - karaktärisera sig själv och Kafka såsom Prag-österrikare. Att man levde i en tid främst behärskad av borgerligheten är viktigt att påpeka. Borgerlighet innebär dubbelmoral. Att leva i en kultur präglad av den inre spänningen mellan två moraler kom dennas konst- och kulturyttringar - inkl. filosofi - att bli speciella, och dess utseende att präglas av en inre oro. Att spänningen måste ta sig uttryck i någonting katastroflikt, var en känsla som fanns under ytan. Över denna yta härskade det skenbara lugn, som skapades av en balans upprätthållen av en klassåtskillnad, och en repression av arbetare, en kamp mellan fäder och söner, ett centraleuropeiskt fält, där makten var en allians mellan kapitalet och den gamla bördsaristokratin. Underklassen levde i misär. På vissa håll i östra och södra Europa var slaveriet inte upphävt. I denna industrialismens barndom var arbetarrörelser och strejker nyss uppfunna medel för under/arbetarklassen att hävda sig. Olika politiska ideologier, som anarkism, anarkosyndikalism och socialism yttrade sig i bildandet av internationaler och fackföreningar. Sociologin i Frankrike sökte explicit finna orsakerna till de samhälleliga och politiska förloppen. Filosofin skulle i vissa fall tvinnas samman med sociologin, såsom redan historiefilosofer innan, – såsom t.ex. de båda schematikerna Hegel och Giambattista Vico - faktiskt gjort, och skulle fortsätta göra, om än utan användandet av termen ”sociologi”. Nu tillhörde Kafka borgarskiktet under denna på flera sätt egenartade och allt snabbare sig omvälvande tid. Han kom som författare - just som Freud och Weber - att vara en del av det man i vidare bemärkelse kallar ”Modernismen”, - det samhälle som utkristalliserades efter WWI. Vad som uppenbaras i det sena 1800-talets filosofi och litteratur är ju en misstanke om att människan kan skapa sig själv samt medvetenheten om människans ofantliga till största delen dolda själsdjup. Som nu med Freud tycks mer åtkomliga. Vad som inte framkommer så tydligt i denna bakgrundsteckning – som mest koncentrerar sig på drömmens, det omedvetnas och driftselementets behandling inom filosofin, är det abstrakta fenomen, som kom att bli så betydande i Freuds psykoanalys: det symboliska elementet och myten. Romantiken hade knutit till sig folktrons symboler, sagor, myter och riter, ibland förbundna med ytterligare skikt av symboler och föreställningar, tankar om skydd och om öde, samt förvandlingsmyter och sagor om förvandlingar, symboler i vardagsliv och kult o.s.v.. Sådana enkla bilder, som man inte fäst större avseende vid, kom nu att genom Freud, Jung och Groddeck och andra bli synliga på ett annat sätt. Viktig kom frukterna av bröderna Grimms verksamhet att bli för Freud, men också den judiska traditionen, där det flödade över av sägner, vitsar och talesätt med betydelsebärande element. I Talmud - för de stackare som råkat ut för indoktrinering i denna - fanns myriader av olika seder och riter, som man kunde försöka härleda till det ena eller det andra, utan att komma nån vart. Man kunde se dessa element flyta över i något annat, betyda något mer, mycket mer, än vad man först trodde, i den symbolskapande process som Freudsamtidigt med Groddeck upptäckte. Liksom de insåg att det fanns en semiotiska mellan-lagringsprocess i det mänskliga psyket. Man hade aldrig tidigare inom vetenskapen förstått det ändamålsenliga i den typ av försvarsmekanism, som Freud kom att upptäcka och dissekera: den, som utgick från två faktum: [ 1. ] att en människa omöjligen medvetet kunde ta åt sig all information från sina sinnen, behandla precis allting som hände henne.: Det vore också ett ovanligt dumt slöseri med information, om evolutionen ”bestämt sig för”, att människan för alltid skulle kasta bort den information, som hon för tillfället inte tålde. Det blev ju som att kasta bort ett stycke av historien, - den del som just nu inte passade. Så fann Freud, i sina studier av psykets förvandlingsmekanismer och såg i förträngningen , omvandlingen och förvrängningen , samt i symbolskapandet, det kanske allra mest geniala och originella i det mänskliga psyket. Freud såg likaså en möjlighet att se efter hur denna informationsfördelning och dessa skyddsvärn var sammankopplade hos människan. Den gamla tiden i Mellaneuropa med dess koncentration till familjeenheten, och till en religion som var inriktad på att lova ett lyckligt efterliv, var vid Freuds uppträdande på författarscenen borta. Känslan i tiden av gudsfrånvaro underströks redan av den i Paris boende ständigt sjuklige tysken Heinrich Heine. "Slutsatsen” drogs så dels av Nietzsche, dels – senare, I dennes efterföljd - av existentialisterna i moderniteten: Sartre, 1964 : ”Då inemot 1880-talet några franska lärde gjorde ett försök att skapa en icke-religiös moral, sade de ungefär så här: Gud är en kostsam och onödig hypotes, därför gör vi oss av med den, men för att det skall finnas en moral, ett samhälle, en civiliserad värld, är det i alla fall nödvändigt att visa värden respekteras och betraktas som givna a priori: det måste vara en plikt a priori att vara hederlig, att inte ljuga, att inte slå sin hustru, att sätta barn till världen o.s.v. Med en liten ansträngning skall vi då kunna visa att dessa värden trots all existerar inskrivna i en fattbar himmel, även om Gud för övrigt inte existerar. Det vill med andra ord säga – och det tror jag är utmärkande för inställningen hos all s.k. radikalism i Frankrike – att ingenting skall behöva ändras, för att Gud inte existerar. Vi kommer att återfinna precis samma normer i fråga om hederlighet, framåtskridande, humanism etc., och Gud har bara blivit en föråldrad hypotes som självdör i lugn och ro.” I tidigare epoker av mer civiliserat välstånd inom den Europeiska kulturen, då man kunde unna sig lyxen att försöka känna sig mentalt fri, inom de högre stånden, finner vi t. ex. renässanshoven i Italien, där nuntien - den påvlige diplomaten - Baldassare Castiglione i den mästerliga Hovmannen (c:a 1510 ) visar på hur dessa välmående människor, spridda i de otaliga huvudborgarna över den Italienska halvön hanterade sin känsla av ofrihet med en blandning av filosofisk skepsis och känsla för stil, manér och kulturell finess. Psykoanalysen bara väntade på - mitt i en tid där religionen förbluffande snabbt fått en endast försumbar roll i människors liv - att uppfinnas, tycktes det. II. YTTERLIGARE OM DEN IDÉMÄSSIGA BAKGRUNDEN TILL PSYKOANALYSEN Freud var INTE MINST beroende av romantikernas – de romantiska filosofernas och ”diktarnas” - grundsyn på tillvaron, uppbyggd av antagonistiska motsättningar: ”Freud var så beroende av denna dynamiska grundsyn att en av kriserna i hans tänkande uppstod, när han på teoretisk väg tycktes hamna i en driftsteori utan denna polaritet mellan två huvuddrifter.” [1] I huvudsak var Freud emellertid darwinist. Vad Freud utredde var allt funktioner hos människan, som på ett eller annat sätt gynnade hennes överlevnad som art. Freud ville bygga sin teori, rörelse, lära o.s.v. på egna iakttagelser och tolkningar av dem. Då behövde han - menade han - inte läsa vad andra skrivit om drömmar. Han utgick, något förmätet, ifrån att ingen före honom hade något väsentligt att tillföra till hans tolkningslära o.s.v. ”Freud var så beroende av denna dynamiska grundsyn att en av kriserna i hans tänkande uppstod, när han på teoretisk väg tycktes hamna i en driftsteori utan denna polaritet mellan två huvuddrifter.” (L Sjögren. s.35.). Vi skall se att Freud senare - på 1920- talet - verkligen sökte balansera Eros ( sexualiteten i vid bemärkelse ) och Thanatos, ( döds- och aggressionsdriften ), som sådana politiserade drifter. Man kan här se att dödsdriften är baksidan av den första, - att de i teorin betingar varann. ( Driftsbegreppet kom att hos F.s lärjungar skapa olika deviationer ; så betraktade t.ex. A. Adler – en tidig , viktig anhängare – den kompensatoriska driften – av typen: den som förlorar en sinnesförmåga, skärper en annan - som helt grundläggande för människan. Han fick stöd i detta (!) av F., men valde sen ändå att gå sina egna vägar. ) Det var F. W. J. Shellings, Fr. Hölderlins, Novalis´, J. G. Fichte ( J.G.F.: "Die Welt war nicht, ehe ich sie ershuf ."- "Världen fanns inte, innan jag skapade den." - Subjektiv idealism. ) och G. W. F. Hegels dialektik , som gick igen i tänkandet över natur, filosofi och konst.( Även Fr. Schlegel ). Mycket i den populära romantiken stammar här ur den oerhört flyhänte och brådmogne Schellings naturfilosofiska avhandlingar från 1797-99. Att försöka förstå ett helt, genom principen om en naturkrafternas påverkan på varandra , det var Schelling kanske den förste under denna epok att ge sig in på. Schelling hade en teleologisk grundsyn. Allt är ändamålsinriktat. ( För Fichte var världen ett resultat av ett subjektivt Jag. Hegel menade att världen styrdes av en objektiv ande - övertog den ställning Schelling hade haft..). Schelling: ”Naturen är den vardande intelligensen. Det är det omedvetna förnuftet som söker att bli ett Jag.” ( Naturens väsen innebar en drift, som hade ett mål i sitt medvetande!). Det bör nämnas, att romantikerna, och kanske de intressantaste av dem, de som vi ovan nämnt, - kom att öva inflytande på mängder av tänkare från S. Kierkegaard till Freud. H. Jacobi ställde under denna tid upp monisten Baruch Spinoza som ideal och kontrast till Kant. Spinoza hade aldrig sett någon klyfta mellan oorganiskt och organiskt, utan hade en universalitetsprincip, som Jacobi framställde i Briefe uber die Lehre Spinozas (1785). ( Spinoza stod här i sin tur i kontrast till mekanisten G.W. Leibniz.). Därför kunde Jacobi mitt i ett regnväder förklara: ”Jag regnar.” Allt är för monisten ETT. Livet är bara möjligt, hade den subjektive idealisten Fichte deklarerat, i kamp och utbyte av kraft, och det individuella ( bara möjligt ) på motsatta krafters hämmande, bindande och inskränkning. Allt individuellt Vara i naturen är en övergående bild, menar Schelling helt spekulativt, - S. som f.ö. räknas ha haft 7 filosofier -, en bild där krafternas växelspel kommit till tillfällig vila, för att därefter åter börja verka. Naturens väsen är antagonistiskt ( dialektiskt ) motsatta krafter. Allt skeendes grund är Dualism och Polaritet. Skeendet består av en syntes av antagonistiska element. För Schelling - i denna högromantikens filosofi - är naturens väsen Drift och Kraft, och den fysiska realiteten är sedan en produkt av dessa. Alla drifter och krafter kommer i sin tur ur en Urdrift, som har uppdelats i motsatser, för att (!) leva och nå sitt mål. Här handlade det alltså inte om en samling atomers mekaniska rörelser, men om en Urkrafts sammansatta liv. Man lade inom romantisk filosofi till begreppet "Världsjäl ", - som alltså utgör grunden för den implementerade världen. Världssjälen är för Fichte "Das Ich", som vill komma till medvetet liv, "Jätteanden" ( Der Riesengeist ), som förstenad sliter och drar och försöker finna den rätta gestalten och formen ,och till slut finner den i en dvärg, som " i språket heter människobarn", som plötsligt står - förvånad - inför sig själv..... (se: W. Windelband Geschichte der Philosophie, (1922), ss. 244-255.). ( Jämför här också rasisten Johann Gottfr. Herders Idéer till Menniskohistoriens filosofi, I-IV (1815), - jfr cit. ovan - där termen "kulturens semiotik" trol. dyker upp för första gången i världslitteraturen.). Spåret från "Das Ich" kan ses fortsätta i Max Stirners horribla anarkistiska Der Einzige und sein Eigentum, och in i nutida individualism. Man hade i den spekulativa psykologin , t.o.m. före den ovan nämnde Heinroth , i samtiden, hos den viktige G.T. Fechner (1801-87 I grunden var det den platonism/nyplatonism, som under förrenässansen i Rom och Florens smugit upp under 1400-talet, som en kritik mot den påvliga makten, med lärda män som t.ex. Plethon och Pico della Mirandola, för att nämna de mest kraftfulla, som under sent 1700-tal åter dök upp. På nyplatonismen löper termer som ”urbild”, ”urscen”, ”urfader” o.s.v. tillbaka. ( Jfr. svensk romantik och det svenska diktarsnillet Erik Johan Stagnelii ”urbild”. jfr. t.ex.: Amanda, Näcken, m.fl., ja netop in aeternum, se bl.a. Albert Nilsons klassiska Svensk Romantik samt H. Engdahl. ). Förstavelsen ”ur-” ”används för att konstruera en filosofisk förutsättning för idéen, jämte begreppet", såväl hos Schelling som hos Freud. ( Jfr. Nilsson, jfr. Begreppet "Drift".). En del av Romantiken hade uppstått ur förordet till en av Immanuel Kants "Kritiker", d.v.s. förnuftsläror, vilka skulle komma att stå som fyrbåkar i idéhistorien, och hjälpa både humanismen och vetenskapen att snabbare nå det anseende dessa skulle komma att få. Kant kämpade livet igenom mot all slags vidskepelse, alltifrån religiös mystik och clairvoyance till filosofisk rationalism ( vilken som bekant förespråkar att man kan fastslå vetenskapliga sanningen om verkligheten genom enbart teoretiska resonemang, utan att konsultera empirion ( ex.: Bacon )), till att kunna presentera a ett tänkande som byggde på skepsis, logik och empirism, i detta utvecklande Aristotelisk världssyn. Den famösa passage som mest skulle inspirera Hegel var dock, förvånande nog, enbart den lilla där Kant talar om Självmedvetandet. Detta begrepp föddes alltså först här, i Kants verk, och skulle för Hegel och de övriga romantikerna komma att fyllas med allahanda härligheter, och stå som en den nya idealismens och den nya individualismens segerrop, närt det sålunda kom att poetiseras. Mer om detta nedan. Vi kunde ju också under romantiken se, hur gränserna där mellan konst och vetenskap var praktiskt taget utsuddade, och att ren fantastik (!) - emot Kants anda - pretenderade på vetenskaplig status.( ex. ” Die Kontraktion Gottes” ). jfr. t.ex. Hegels raljanta företal till Phänomenologie des Geistes, där detta förhållande häcklas. I den omfattande, litterära magiska idealismen frodades idéer om kunskap att nå ”bortom”, genom ett slags ”viljans inre liv” ( Novalis, Hegels ungdomsvän ), ibland uttryckt i de mest fantastiska allegorier: naturen som förstenad trollstav, eller som ett encyklopediskt index över själen; ryktet är " ett tidens nedslag", ”vatten, en fuktig flamma” ( jfr. Volkmann- Schluck, Novalis magischer Idealismus i Die deutsche Romantik (1967).). Schelling överlevde - liksom på sidan av - den chock det innebar att bli "omseglad" av Hegel i ära och ryktbarhet i och med dennes chockartade utgivande av Phänomenologin 1807, vars oerhörda komplexitet och originalitet rörde om i hela den intellektuella världen i Mellaneuropa, som dock till 95% inte alls fattade vad boken handlade om. Hegel blev aldrig - som myten gör gällande - "statsfilosof - i Preussen. Han var , upptäckte man, inte riktigt pålitlig, ansåg "makten". ( jfr. dennes Philosophie des Rechts..), men inordnade sig hjälpligt, och påstod att livets mening var att skaffa sig ett jobb. Schelling – med sina eteriska idéer - var däremot för regimen helt ofarlig. Överlevandet hos Schellings idéer ( vagare , men mer inspirerande för fantasin ) sträckte sig dock genom hela romantiken inom ett ganska brett kulturellt fält - för att sedan upphöra, utom i just psykoanalysen, medan Hegels inflytande blev ( filosofiskt ) mer långtgående, rent filosofiskt. ( Men det är - vad vi tror - en annan historia....). Romantikens ”egendunkel” – för att parafraserande låna ett vackert ( i sitt sammanhang hemskt ) substantiv från just Hegel - kan illustreras med några rader ur Marx kritik av Ludwig Feuerbach, som tillhörde dem som kritiserade Hegel. Även Marx och Engels tillhörde ju dem som var fast i romantisk retorik: "Man besegrar inte en filosofi bara genom att förklara den för oriktig. Den måste upphävas i sin egen anda." ( Fr. Engels i Ludwig Feuerbach och den klassiska tyska filosofins slut, (1888). - skriven av Marx år 1845). Detta citat - ur en postum skrift - säger en del om den konservatism i metodologi, som rådde hos kretsen kring Karl Marx 1845. En utvecklingslära före Darwins byggdes på den efterkantianska idealismens grund av en serie protodarwinister. Darwins epokgörande verk utkom dock 1856 när Freud var tre år. Den jämförande anatomins grundare, Carus , ( d. 1889 ), (- som också var målare och filosof, vän till den fine målaren, prof. Caspar David Friedrich i Dresden, - hårt drabbad av en älskad broders mycket för tidiga död - , C.D.F., som , såsom kanske ingen annan, har gestaltat romantikens melankoliska bortom- och dödslängtan ….), gav i vilda spekulationer en förutsättning till idéer om en plan , enl. vilken livet utvecklade sig – här var också Lorenz Oken verksam, grundaren av den organologiska utvecklingsläran i Tyskland. Allting, växter och djur, hade enl. Oken uppkommit i ett organiskt ”urslem”. Ren spekulation och fantasi. ( I vetenskapshistorien kan man här se en parallell till den "flogistonteori", som fanns innan Scheele och Priestley upptäckte syret på 1770-talet.) Här finns alltså grunden till August Strindbergs anteckning i Ockulta Dagboken , när han konstaterar på ett för honom ovanligt lakoniskt sätt, efter att länge studerat och jämfört kaktusen och gurkan,: ”Har kört fast.” ( För att ta ett drastiskt exempel. ). ( Jfr. här mångsysslaren J.W. von Goethes Metamorphose der Pflanze, en bok i jämförande morfologi., efterföljare till K. F. Wolffs Theoria generationis (1759).) ), grundaren av den vetenskapliga psykologin, en syn på det omedvetna som grund till det medvetna livet. Sådana tendenser finns lite överallt, - som min läsare märker - bland annat att spåra hos Carl Gustav Carus (1831) och (1846), och hos Henrik Steffens, ( en neutraliserad dansk, av Jena-kretsens män. ) ( och i”Aanden i naturen” av Steffens landsman H. C. Ørsted.) , hos Karl Friedrich Burdach, och hos den mest populäre av alla, G.H. Schubert Ahnungen einer allgemeinen Geschichte des Lebens, och Geschichte der Seele,(1830) som båda behandlad omedvetna grunder till psykiska störningar, och Symbolik des Traums (1814). Den moderna icke-experimentella psykologi, som Freud läste i sin utbildning var präglad av två män, främst den nyss nämnde Gustav Fechner ( 1801-87), ursprungligen fysiker, och J. F. Herbart (d.1841) , vars associationspsykologi dominerade i undervisningen i ämnet. I sin neuroslära skulle Freud senare komma att tillämpa H.s idéer om associativa begreppskedjor – eller mönster av begrepp. ( Ibland väl fantasifullt.). Men Freud skriver också 1917 ( tvärt emot vad t.ex. Thomas Mann hävdade ang. Freuds preferenser i sitt berömda tal till Freud , Freud und die Zukunft, 1936. Se Schriften und Reden zur Literatur, Kunst und Philosophie 2, s.215..)) följande om Schopenhauer: ”Vår föregångare framför alla andra är den store tänkaren Schopenhauer, vars omedvetna ”Vilja” är ekvivalent till de mentala instinkterna i psykoanalysen. Det var samme tänkare som i ord av oförglömlig uttrycksfullhet menade att besinna den betydelse, som så länge undertryckts, av dess egna sexuella krav.” Och: ”Den hemlighetsfulla tanke som Schopenhauer utvecklar i denna, är, kort sagt, att , just som i drömmen vår vilja, utan att veta om det, uppträder såsom ett obevekligt-objektivt öde , allt i denna kommer ur oss själva , och var och en är den hemlige teaterdirektören för sina drömmar - så också i verkligheten, denna stora dröm, såsom ett enda väsen, som viljan själv drömmer med oss alla, kan vårt öde vara en produkt av vårt innersta, vår vilja, och vi föranstaltar alltså själva det, som tycks hända med oss.” ------------------- EN VIKTIG DEL av Romantiken, som hade ett stort inflytande på Freud, var emellertid också dess frihetslängtan. Romantiken var en sidorörelse till Franska revolutionen, och bestod i ett uppror mot religionen och kyrkans förtryck av kropp, sinne och social frihet. Skeptikern Kant slog ner på vidskeplighet och mystik var han än fann det, men hos Rousseau kunde man andas lite friare, då dennes spekulation var antiauktoritär, chosefri och prestigelös. Så menade sig Rousseau inte alls kunna ha några egentliga åsikter om samhället, i politiskt avseende – som han sa – då han ”inte förstod sig på ekonomi”. En mer beundransvärd insiktsfull blygsamhet får man leta efter! Alla betydande romantiker var sekulariserade prästsöner. Schelling och Hegel hade haft präster som fäder, som i olika grad förtryckt dem. Gud var - i romantiken - ersatt med naturen eller Anden. När Napoleon red in i Jena på en svart hingst stod Hegel på sin balkong där och ropade glatt: ”Se, där kommer Världsanden till häst!” Psykoanalysen skulle tidvis försäljas som en frihetslära, och målet var att genom att bli fri från trauman och osunda hämningar kunna leva ett helt och fullt liv, långt borta från förtryck, både från själsåkommor och osunda samhälleliga normer vilka nästlat sig in i människors sinnen och förslavat personligheten. Hegels lära skulle ju stå nästan oförstådd, fram till Heideggers och Kojèves tid, kring 1930, då dessa kunde frigöra den inneboende styrkan i den "den-Andre-dialektik", som så starkt sedan skulle påverka psykologi och filosofi under resten av 1900-talet. Att det förborgades sådana insikter i dialektisk existenspsykologi och dialogisk filosofi hos Hegel upptäckte aldrig Kafka och Freud, när de bläddrade i den svårlästa luntan Phänomenologie des Geistes 1807. Även de romantiska författarna i Frankrike, samt symbolisterna och författarna på vägen till realismen, samt de realistiska författarna, - alla kom att påverka Freud. Vi tänker på Gustave Flaubert som teoretiserade mycket över skrivandet, och fann skrivandet som livsform . Vi tänker också på Flaubert :” En bok är för mig ett speciellt sätt att leva.”, ” Allt jag gjorde var, att jag sade sanningen hur hemsk, grym och naken den än månde vara.” , och alla råd han gav till den unge Guy de Maupassant, - som återgäldade det med tacksamhet , delvis genom att tillägna boken Un vie till Flaubert. Kafka hyste en livslång fascination över Flaubert, - på Kafkas skrivbord i arbetsrummet på Arbeiter-Unfall-Versicherungs-Anstalt låg länge Flauberts L´Education sentimentale och han beundrade just denna bok stort. Mer än den - i mitt tyckte - mer fulländade Madame Bovary. ( … med denna senare bok kom Flaubert nästan att bli ett begrepp …. ) Men vi bör – för att förstå tiden - också komma ihåg många andra av de franska moderna författarna som Théophile Gautier (1811-1872), mannen som uttalade lösenordet för en hel falang, för dem som kallade sig ”parnassen”, nämligen:” L'art pour l'art! ”, - " Enbart formen betyder något : det behövs inga idéer."/ ( Lanson, s. 966.). Gautier , som dessutom dyrkade sin späda tonårsdotter, som var ”bara intellekt”, ”ren hjärna” som skrev oavlåtligt, och vars verk en roman ( en ” Salammbo fri från tyngd ” enl. Th. G. ) publicerades i Liberté------ ( se: Bröderna Goncourts Dagbok, s. 190.). Vi hade de Lisle, Heredia, Verlaine, Mallarmé,-... denne Mallarmé , som dock poängterade skillnaden mellan den nya poesins väsen och drömmen, särskilt med hänsyn till Gautier - Baudelaire och Rimbaud, en krets som i litteratur som i liv rörde sig kring vanvettets och självmordets gränser. Rimbaud, (d. 1884) vars ogripligt vackra verk kan ses som en profetia, eller som en hallucination, är centrerat kring dennes uppfattning om att endast ett fåtal människor har kontakt med ”det okända”, ”línconnu”. (Jfr. ”En termin i helvetet.”) Theodore Gautier,( med sin ”livsdiktsamling” Emaux et camées , - den påbyggdes successivt under G.s hela liv ) , som uppträdde som krönikör mot slutet av sitt liv, skrev om denna grupp, och förklarade att det inom denna hade varit modernt att vara blek, glåmig, grön i synen (!) och – om möjligt – ”en smula spöklik”. Gautier var ursprungligen målare, och umgicks i kretsen kring le lycanthrope ( vargmänniskan ) Pétrus Borel, som tillhörde de "existentielle romantikerna". Borel förkunnade extatiskt: "Kärlek, lärdom, diktning ! Däri ville vi dränka våra eldsjälar, i extas, som i ett hav av ambrosia. Däri ville jag, buren av en förunderlig styrka, skapa en lycka, oförfalskat ren. Vara en större konstnär än Gud!" Denna samling människor, bohèmerna, är utförligt beskriven t.ex. av H. Murger i dennes tre böcker , 1848-55. E.T.A. Hoffmann hade i novellen Don Juan skrivit: ” Må drömmen, som du har utkorat än till Människornas förskräckare, än till dess vänlige vägvisare – må han föra min själ till de elyseiska fälten, medan kroppen sover sin blytunga sömn!” ( s.31.).( S. Kierkegaard ägde Hoffmanns samlade verk och var ofta fördjupad i reflexion över just Don Juan..) Gerard de Nerval ( död 1855 ),- Théophile Gautiers skolkamrat -, som översatte E. T.A. Hoffman ( denne egenartade sagoberättande jurist ) till franska, och , liksom H., en stark passion för drömmen: " Drömmen och ett annat liv i vilket Andarnas värld öppnar sig för oss.”, - Den mystisk a korrespondensen mellan Världen och drömmen. De Nerval uppfattade med omedelbarhet allting dubbelt, - i korrespondenser, : en romantisk halvvetenskaplig idé , - så: en blomma en kyss, - de är både reala och symboliska. Dessa författare blev i Frankrike såsom en , visserligen icke identisk , men ändå sen pendang till de tyska romantiker som ”svävade i ” den romantiska ironin , som vi berört ovan.( Jfr. även mitt Appendix I. ) I novellen Aurelia beskriver de Nerval sin förtvivlan. Han nämner där en plats, Rue de la Vielle-Lanterne, nära Chatelét ( i Paris ) , där han skulle komma att en morgon återfinnas död i januari 1855. Vad de Nerval dog av vet man inte. Sammanträffandet är inte att negligera. I England höll sig - under förromantiken - advokaten och skribenten Th. de Quincey länge vid liv vid sin pipa: " Dreams are the one great tube through which man communicates with the shadowy. "Thomas de Quincey, ( Confessions of an Opium-Eater,1822.) d.v.s. / Drömmar är den enastående tunnel , genom vilken människan upprätthåller kontakten med skuggornas rike./.samt Suspira de Profundis ,(1845) i vilken man läser: ” Det drömmande organet, i förbindelse med hjärtat, ögat och örat, bildar den magnifika apparat som leder det oändliga till hjärnans kamrar, och kastar dunkla reflexer från evigheter underliggande allt liv på speglarna i den mystiska camera obscura, som är det sovande mänskliga sinnet.”)…. . För att återvända till romantiken, och här : förromantiken så kan man säga att Jean Jacques Rousseau tvivellöst intar en - i sann mening transcenderande - särställning bland de författare, som tillhör den romantisks eran, - som bl.a. Northrop Frye, påpekat. Rousseau insåg nämligen , människan var i mycket en produkt av sin egen civilisation. ( En växelverkan , givetvis.) . Ytterligare ett viktigt påpekande, som N. Frye gör, är det, att man inte kan vänta sig någon precision inom det romantiska tänkandet. Vaghet hängde så att säga intrinsikalt samman med det mystiska, drömska och spekulativa anslaget. En studie för sig kan förmodligen visa hur egenartad Rousseaus - ofta oerhört framsynta och breda - ibland irrande, spekulation var i sin dubbla karaktär av skarpsinnig och vag. Den var vittfamnande, men uteslöt i sin bredd inte – mängder av - självkritik från den receptive, musikaliske R.s sida. I bakgrundsmyten och som förförståelse fanns även i den europeiska borgerligheten – vilket är den miljö det här handlar om, vad gäller Freuds kulturbakgrund – innefattas även den kunskap om rudimenta i den antika grekiska och romerska kulturen, som varje borgarbarn sedan länge fått inom det europeiska skolväsendet. Man läste i de kristna skolorna i Europa sedan länge obligatoriskt latin och grekiska, och ibland t.o.m. hebreiska. Det fanns ett bildningsideal, ett mycket starkt sådant, sedan renässansen, i vilket en ganska statisk kunskap om vissa normer, konstyttringar och historiska skeenden, som föregavs garantera en slags civilisation. Så var man till exempel allmänt bevandrad i grekisk och romersk historia och konst. Den auktoritära och konservativa karaktären av denna kunskap hade grundats just under nämnda renässans, då bildningsbegreppet var i än högre grad en statisk företeelse än det kom att bli under artonhundratalet, till exempel. För renässansens ädlingar i Italien var det till och med så, att det ansågs helt groteskt att i vuxen ålder söka bilda sig, eller utöka sin bildning. Bildning var sådant man en gång, som barn och ung, skaffade sig för att sedan använda sig om, likt konsten att äta, gå och prata. En lärdomsgigant som Leon Battista Alberti, arkitekt, grammatiker, och uppfinnare av centralperspektivet i målerikonsten, kunde utan att lära upp något sinne nämna att han inte sedan han fyllt trettio år, hade öppnat en enda bok. I de lärda samtalen som redovisas i boken Hovmannen, av Baldassare Castiglione, (1529) som beskriver ett samtal, som förs under några dagar på ett italienskt slott 1507, tycks de bildade deltagarna, vilka som lek valt att tala om vilka egenskaper en hovman – d.v.s. furstens rådgivare – bör ha, - i dessa samtal tycks alla vara fullständigt överens om, att de allihop har den bildning och kunskaper som behövs för att lösa all världens problem. Kanske är detta inte unikt, men för renässanshovet var det obligatoriskt. ------------------------------------ MYTEN – NÄR SYMBOLEN FÅR ELEFANTIASIS “What the founders of modern science ... had to do, was not criticize and to combat certain faulty theories, and to correct or to replace them by better ones. They had to do something quite different. They had to destroy one world and replace it by another. They had to reshape the framework of our intellect itself, to restate and to reform its concepts, to evolve a new approach to Being, a new concept of knowledge, and a new concept of science - and even to replace a pretty natural approach, that of common sense, by another which is not natural at all.” ( Alexandre Koyré ) Vid sidan av intresset för romantiken och drömmen, fanns det hos Freud ett nära nog maniskt intresse för myten. Myten själv är ett mytiskt fenomen, för vilket ett ökat intresse plötsligt dök upp under artonhundratalet, inte minst i de tyskspråkiga länderna. En stor gren av det studiet kom att bli den jämförande mytologin, där tusentals forskare satte hela sin energi in på att hitta paralleller i myter från hela världen. När man funnit dessa likheter, i sin på solen, växtligheten och havet och himlen, döden och kärleken, så kom med till den märkliga – men också helt visst ur-romantiska slutsatsen – att det måste finns as en universell myt, BAKOM alltihop. ----- Så menade man att man, genom att ha konstaterat detta, hade kommit så långt att man kommit till ett vetenskapligt studium av myten. Den vetenskapliga mytologin. ( Jfr. t.ex. de filosofiska bedragarna Jung, Ferenzy m.fl. ) Allt detta var givetvis rent strunt, men man kunde bygga en hel karriär inom humanistiska fakulteter världen över, genom att påstå att man hade skapat en vetenskap om symboler och myter. Intresset för myter, även i betydelsen sociala och historiska myter av mer närliggande slag, som nyfikenhet på vanligt folks seder, fördomar och allmänna vanföreställningar, kan också räknas till mytologin. Redan tidigt I den västerländska civilisationen upprördes människor över myterna. Så till exempel filosofen, den romerske kejsaren Julianus, ( född i Konstantinopel ) på 300-talet efter Kristi födelse, och som god av ett svärdshugg i strid, bara efter tre år på posten.: “Now it is true that the Hellenes invented their myths about the gods, incredible and monstrous stories. For they said that Kronos swallowed his children and then vomited them forth; and they even told of lawless unions, how Zeus had intercourse with his mother, and after having a child by her, married his own daughter, or rather did not even marry her, but simply had intercourse with her and then handed her over to another. Then too there is the legend that Dionysus was rent asunder and his limbs joined together again. This is the sort of thing described in the myths of the Hellenes. Compare with them the Jewish doctrine, how the garden was planted by God and Adam was fashioned by Him, and next, for Adam, woman came to be. For God said, "It is not good that the man should be alone. Let us make him an help meet like, him." Yet so far was she from helping him at all that she deceived him, and was in part the cause of his and her own fall from their life of ease in the garden. This is wholly fabulous. For is it probable that God did not know that the being he was creating as a help meet would prove to be not so much a blessing as a misfortune to him who received her? Again, what sort of language are we to say that the serpent used when he talked with Eve? Was it the language of human beings? And in what do such legends as these differ from the myths that were invented by the Hellenes? Moreover, is it not excessively strange that God should deny to the human beings whom he had fashioned the power to distinguish between good and evil? What could be more foolish than a being unable to distinguish good from bad? For it is evident that he would not avoid the latter, I mean things evil, nor would he strive after the former, I mean things good. And, in short, God refused to let man taste of wisdom, than which there could be nothing of more value for man. For that the power to distinguish between good and less good is the property of wisdom is evident surely even to the witless;/…./.” ( Mot Galiléerna, c:a 332 e.Kr. ) Författare genom alla tider har varit nästan besatta i att samla på sig kunskaper om de mer olärda människornas seder. Shakespeare till exempel skaffade sig en bok om just detta, för att kanske tillfredsställa sin kunskapshunger, men också att ha som inspiration och krydda till sitt författarskap. Levinus Lemnius, - f. 1505, död 1568 i Nederländerna - skrev flera böcker om läkekonst, natur och mystik, böcker som översattes från latin under L.s livstid till franska, italienska och engelska, bl.a. lästes av just William Shakespeare. Lemnius ( Lemne ) berättar i en skrift bland annat om ett nyfött barn som fötts som monster, vilket Lemnius antog berodde på att barnet under fostertiden livnärt sig lite extra av blodet från sina båda trillingbröder, vilka dött av detta tilltag. Hur det gick för monstret skriver inte Lemnius något om. Denna slags encyklopediska antropologiska kunskap samlade även t.ex. Strindberg på sig, långt senare, och naturligtvis även Freud. Vittnesbörd om detta är ju bland annat hans bok om vitsen, där det vimlar av onödig kunskap om folk i alla samhällslager, från skilda epoker och tider. Intresset för folklore ökade under romantiken, då mängder av sagosamlingar författades över hela Europa. Aby Warburgs - från den kända bankirfamiljen i Hamburg, med rötter i Ungern - på långt håll släkt med den göteborgske konst- och litteraturhistorikern den kloke Karl Warburg ( H. Schücks kollega ) – skrev den inom antropologin och mytforskningen berömda uppsatsen om befjädrade ormar , ormritualen ( ormdansen ) hos Puebloindianerna, boende i klippbyar i Arizona.: AWs fråga var: ”What elements are we entitled to call the essential characteristics of primitive paganism?” Uppsatsen - eller föredraget – har en suggestiv kraft, som poängteras ytterligare, om man känner till hur utsatt Warburg själv var, medan han arbetade med projektet, hemsökt av ångest och förvirring, ännu inte helt utskriven från det mentalsjukhus, där han vårdades. Warburgs föredrag ställer frågan om mytens betydelse för inte bara den människa som levde innan Edison och Tesla, men även för oss. Hur skall man handskas med de stora livsfrågorna utan myter, utan magiskt tänkande och religion? Ett av de mest omfattande och bästa lexikonen över världens myter skrevs kanske av Robert Graves. Denne hade en bestämd aning om att myten hade använts i förtryckande syfte, men/och hans främsta poäng var – vilket han framförde i The White Goddess: a Historical Grammar of Poetic Myth - att det var upp till poesin att återuppliva den äldsta delen av myten, kulten av månen. Graves: “My thesis is that the language of poetic myth anciently current in the Mediterranean and Northern Europe was a magical language bound up with popular religious ceremonies in honour of the Moon-goddess, or Muse, some of them dating from the Old Stone A g e , and that this remains die language of true poetry—'true' in the nostalgic modern sense of 'the unimprovable original, not a synthetic substitute'. T h e language was tam- pered with in late Minoan times when invaders from Central Asia began to substitute patrilinear for matrilinear institutions and remodel or falsify the myths to justify the social changes. Then came the early Greek philo- sophers who were strongly opposed to magical poetry as threatening their new religion of logic, and under their influence a rational poetic language (now called the Classical) was elaborated in honour of their patron A p o l l o and imposed on the world as the last word in spiritual illumination: a v i e w that has prevailed practically ever since in European schools and universi- ties, where myths are now studied only as quaint relics of the nursery age of mankind.” ( The White Goddess, p.12. ) Matt Wilson: “Graves was a lifelong lecturer, and this tendency culminated with the publication of The White Goddess. This massive survey first appeared in 1948, when Graves was in his early 50s, though you could say he never quite finished it: subsequent editions were revised, expanded, clarified, and appended. Graves believed he had composed a genuine Key to All Mythologies, and a few on the esoteric and occult fringes still agree with him. To make short work of a long book, The White Goddess argues that humanity once worshipped a three-aspected moon goddess, but that in time immemorial, patriarchal revolutions the world over suppressed her. In a speech given a few years post-publication, Graves, never humble, characterized the “inspiration” that descended upon him: “I seem to have stumbled on the central secret of neolithic and Bronze Age religious faith, which makes sense of many otherwise inexplicable myths and religious customs.” The innumerable “myths and customs” encountered in his investigations include medieval Welsh riddle poetry, forbidden druidic alphabets, the chthonic associations of the elder tree, “the Orphic tree-alphabet,” the cults of Apollo and Minerva, the isle of Avalon in Arthurian myth, and much more. Graves emphasizes the literary significance of his enlightenment, arguing that genuine poets are unknowing Goddess worshippers who reject Apollonian rationality (Apollo is a sort of anti-Goddess in Graves’s scheme) and give ecstatic, if uncomprehended, homage to the mother of poetry. The White Goddess now seems like the last in a loose series of passionately argued, thoroughly researched, elegantly written, and generally dubious cultural-mythical exegeses. James George Frazer’s The Golden Bough, a loose, baggy, repetitive, and enthralling account of a dying and resurrecting god across cultures and civilizations, may be the first. Later iterations include Jessie Weston’s Grail study From Ritual to Romance, which influenced T. S. Eliot’s symbolism in The Waste Land, and Alfred Watkins’s The Old Straight Track, the first book to posit ley lines (the term originates with Watkins) across the English landscape. Joseph Campbell’s Jung-lite The Hero with a Thousand Faces, which appeared in 1949, is a disreputable cousin to these books; the anthropological histories of Claude Lévi-Strauss might be their academic heirs. Graves saw this study as an apex of his career, and the importance he placed on the Goddess has ensured that no critic can read Graves’s poetry without looking for her three faces. Grevel Lindop, in his introduction to the Farrar, Straus and Giroux edition of The White Goddess, notes that Graves to some degree became a prisoner of the deity he invented or discovered. Can we read Graves without looking to the moon?” ( Som kontrast till Graves´ poetiska syn på månen kan man ju erinra om den häpnadsväckande geologiska kunskapen om hur Jorden och Månen bildades, som under förra seklet presenterades så övertygande av A.E. Ringwood. Denne beskriver i en bok ( Origin of the Earth and the Moon, New York 1979 ) hur jorden, liksom många planeter, bildas genom aggregering ur stoftmoln på ett så intrikat – och våldsamt sätt – att det under processen vid nära nog alla planetbildningar bildas en atmosfär av skräp – material som inte just då passar in i själva planetbildandet - kring planeten själv, på ett sådant sätt att en enorm mängd skräp sedan – genom de olika attraktionskrafter som materia är utsatt för – mycket lätt sedan genom en liknande aggregation bildar just MÅNAR. Till yttermera visso fick just denne Ringwood ett metalliskt ämne uppkallat efter sig ( Eng.: ringwoodite ), sedan han på ett elegant vis – genom att studera små diamanter upphittade i lava, och i meteoriter – visat att det i jordens mantel – d-v-s- ungefär mitt emellan jordskorpan och jordens kärna – finns ett stort lager av ett blåaktigt ämne – ett aggregat av magnesium och kisel – vilket till sig slutit enorma mängder av vatten, så att denna mängd motsvarar drygt två hela jordytvattenmassor, eller något sådant. En hypotes är att det vatten som finns i närheten av jordytan, i form av alla dessa hav, har ”svettats ut” ur ringwooditen och blivit det stormiga hav, på vilket ångare, segelbåtar och skummande vågor forsa fram. Så innebär detta också att vi som lever här uppe i skorpområdet, vi har alltså under våra fötter enorma reserver av vatten långt under våra fötter. Detta kan ju synas skönt att veta, i tider av torka under somrarna.) ---------------------------------------------------- Vad kan MYTEN hjälpa oss att förstå? Tänk om Myten var sådan, att den erbjöd oss – och lyckades – få att förstå allt, samtidigt som den FÖRNEKADE oss att förstå något alls? Skulle vi då acceptera den? Nu är många frågor – av de stora frågorna – bestämda av frågan själv. Många frågor – som de om myten – är av typen ”Tåget har startat, resan är slut.” Kafka illustrerade detta fint i den berömda PARABELN, ”Inför lagen”, i den ofärdiga romanen Processen ( vilken skrevs under den oerhörda ångest Kafka kände inför faderns hot om att gifta bort honom ). Många har sett denna parabel som ett gåtfullt meddelande till världen, ett meddelande, som många tror innehåller all vishet i världen. I själva verket är ju parabeln en illustration just av satsen: Tåget har startat, resan är slut. (Det var inte bara det att familjerna Kafka och Bauer – flickans namn var Felice Bauer – hade gaddat sig samman, och att han råkade vara ende ( överlevande) sonen i sin familj. Ödet hade dessutom skapat Franz sådan, att ett giftermål tycktes honom i det närmaste som en dödsdom.) Mannen i fabeln väntar utanför Lagen. Han får inte komma in. Borde han slått sig in? Han var ju förhindrad av vakten! Ack! Mannen borde givetvis ha gått därifrån. Varför alls bry sig om denna lag och denna vakt. Så illustrerar denna parabel enbart stupiditeten hos K.. Kafka – som älskade sin familj – visste att han var fast. Han förmådde inte leva utan sin familj. Men han förmådde höja sig till mytens och metamytens höjder. Ty samtidigt som han illustrerar sin egen tragedi, så hånar han givetvis allt vad judisk sofism heter. Inte för att han var särskilt djupt insatt i judisk ”vishet”, men han hade inte undgått att förstå vad rabbinismen handlade om.MAKT. Många äro de som påstått att Kafkas författarskap handlar om en enda sak, - makt. Och det håller jag med om. ------------------ MED SKRÄCK betraktade även Kierkegaard hur myter, med skräck, styrde världen. En av hans tidigaste böcker, vilka alla gavs ut under några år under tidigt 1840-tal, som behandlade detta, var Frygt og Baeven ( Fruktan och skräck ) . Här behandlas historien om Abraham och Isak, när Abraham av ”Gud” får order att offra Isak. Denna historia är också av typen Tåget har startat, resan är slut. Kierkegaards excellenta behandling av historien, vilken slutar i tron på det absurda ( att Isak ändå skulle räddas av guden ), lede r honom till tron på något som man skulel kunna kalla ”förlösande skräck”. Kierkegaard både hoppas att han avmytologiserar, och inte. Så skriver han själv: "Åh, när jag en dag är död, så kommer bara den boken, Frygt og Baeven, var tillräcklig för att göra mig odödlig. Då kommer den minsann att läsas, och bli översatt till otaliga språk. Läsaren kommer formligen att krympa inför det fruktansvärda patoset i boken." ( Søren Kierkegaard, som troligen anade att det fruktansvärda i boken egentligen kom från den fabel den behandlade. ) Paradoxtron, ( tron på Jesus som paradox! ) och tron på det absurda, ärt givetvis fullständigt intellektuellt ohederligt. Bertrand Russell kallade Kierkegaard för romantiker, rätt och slätt. ( Intressant är hur nästan allt SK skriver om är relaterat till skräck.) Camus var fylld av skräcken inför det absurda -, i dennes böcker Myten om Sisyfos och Den revolterande människan. Hela Camus´ tänkande om absurditet och revolt härstammar från några avsnitt i Kojèves föreläsningar om Hegel från tidigt 1930-tal, där K. lägger ut texten om negationen som den drivande kraften i världshistorien, som en del i K.s förklaring av den hegelianska dialektiken. Kojève, försvarade auktoriteten, som den auktoritet som styrde i hans födelseland, Sovjetunionen, dyrkade den revolt, som man såg symboliserad i det kommunistiska systemet, där revoltens mål var uppfyllt. Auktoriteten, enl. K., var givetvis att föredra framför kaos, eftersom den sanna auktoriteten var den man självvalt ställde sig under, så som folket i Sovjet gjort. Utanför ett system där auktoriteten råder, kan man enligt Kojève bara luta sig mot nejet. I Människans revolt är det detta eviga nej, utan auktoritet, som Camus predikar. Sartre, som vid denna tid var någon slags kommunist, ansåg att Camus var pubertal, eller på sin höjd gymnasial. Vid omfamnandet av absurditeten ställer sig alltså Camus in under frågan om absurditeten själv, in under myten om Sisyfos, för att denna myt på samma gång som den förklarar att tillvaron är absurd, lyfter av männsikan känslan av absurditet i det att man benämner tillvaron absurd. Detta är givetvis absurt. Ingen har nånsin begripit vad Camus s.k. filosofi skulle leda till, där har den – helt o-absurt – dött. Kierkegaards radikalvoluntarism ( ”Sanningen är att vilja ett.”) har varit lite mer seglivad, även om dess argumentation är närapå lika svag som Camus. Horkheimer och Adorno trodde sig i den klassiska Upplysningens dialektik ha kommit till en insikt om en mytens cirkeln, vad gäller analysen av mytens diktatur: upplysning var egentligen detsamma som myt. I samma stund som upplysningen, förnuftet på olika sätt gjorde sig av med myten, som alltid stödde uppfattningen att det gick att reda ut alla problem genom att bruka våld, alltså genom fascism, så skapades en ny myt, genom vilken man ÅTERIGEN bestämde sig för att det endast var med våld, genom fascism, som man hade rätt att göra sig av med alldeles nyupptäckta myter, o.s.v.. Det finns alltid nya skäl för en ny auktoritär rörelse. Särskilt i tider av hög teknisk förfining, och stor automatik. Vem ser egentligen människans plats i en sådan miljö. Vem begriper vad som är myt och vad som är förnuft? Vem skulle där t.ex. kunna se vad som är den lilla språkliga myten, och den stora ideologiska myten? Vem skulle kunna höras, mitt i födelsen av myt efter myt? Vad är en demytologisering? Denna analys kritiserades av Habermas, som antagligen uppfattade den som defaitistisk. Allting som Adorno skrev kom att bli format, medvetet eller omedvetet efter en strikt, ortodox marxistisk maktanalys. ----------------------------- Det syns som om Freud mest såg på myten som en parallell till drömmen: myten som ett slags kulturens clairvoyancefenomen, som kunde avkodas. ( Det är över huvud taget ingen måtta så ,mycket sanning man tillskrivit myten, den mest osäkra av alla källor, som om hela mänskligheten i brist på annat vänt sig till sagorna för ledning… Att myten skulle vara löjlig, det faller liksom ingen in ) Men mer om detta senare. På Freuds skrivbord – både det i Wien och senare det i London - stod trä- keramik och bronsstatyer en masse, vilka illustrerade mytiska sagor och föreställningar av alla slag från nära nog alla jordens kontinenter. ( Freuds stol var däremot mer ergonomisk. Han lär också ha läst med ena foten inslingrad i ett av dess ben.) Myter är ju symboler som fått elefantiasis, växt ur sina kläder och löpt amok. Den riktigare analysen av myten står ju Malinowski för, då denne menar att myten är en spegling av sociala och historiska förhållanden – vilka ju alltid är baserade på makt. Ingenting kan vara mer tarvligt än att se dem som reflexioner ur folkdjupen, vilket ju gjorts i århundraden av antropologer och liknande. Michelle Wallace – t.ex. - menar att det som Lévi-Strauss i t.ex. bok Tristes tropiques – liksom Freud - hänvisar till som ”myt”, ju ingenting annat är än ”historia”. Exotisering. Vad mången människa från gamla kolonisatörsländer - refererar till som myt, är alltså enbart en distansering av historia. Afrika hade ju delats upp bland européerna, under ledning av Bismarck, på Berlinkonferensen 1884. Sverige representerades av en viss Carl Bildt. Jfr. C. Jungs resor till Afrika och Indien, där denne ser dessa länder som befolkade av barn. Kanske gjorde Freuds pyramidala samlariver denne blind för vad dessa historiska artefakter egentligen bar på för hiskelig eller trivial bakgrund. Vad Freud givetvis ändå gjorde var att avtäcka myter i sin egen kultur. Eller i alla fall i sitt kulturskikt. Något intresse för arbetare, bönder, sjömän eller andra kulturellt obildade människor hade han inte. Med undantag kanske för soldater. Bland annat menade han att nationalmyter inte var något annat än dumheter. Någon närmare analys av mytens natur gjorde han inte, vilket man faktiskt uppriktigt saknar, då det hade krönt hans verk betydligt – för att använda en mytologisk bild. Hemligheten med sanningen om Myten är ungefär denna: Den lilla myten, myten i Symbolen, är som en ädelsten, ypperligt rar, och helt väsentlig för Människan. Det är den LILLA myten. ( Jfr. här embryot till en sådan mytteori som finns hos Lévi-Strauss, i dennes uppmärksamhet på ”mytémet”. ) Den Stora myten, den förvuxna, lögnaktiga, uppblåsta, metasymbolen, den stora myten som civilisationens dödskalle, d.v.s. MYTEN, stormyten, den förtryckande auktoriteten, är livsfarlig, dödande, ett gift, och det som förstå ör människan. Konsten att handskas med denna diskrepans, att hålla isär den rara diamanten ( symbolen ) från den hemska dödskallen ( de större myterna ) – det är vad KULTUR handlar om! Ack, att en sådan ”vetenskap om Myten” snart skapas! ------------------------------------------------------- ( Jfr. min bok om konsten att skriva, Writing: ”LITERARY fiction often succeeds in putting the individual into situations of existence, into positions of Choice, containing great dramatic tension because of the fruitful duplicity created by the fact that fiction describing reality always has a myth serving as a background. By always having a myth as fond to fiction, we might also, as Readers, be able to judge this Myth with what we experience within the hero, from what we know and experience from him. Reversely, we learn with the help of the overall Myth about the hero. The contemporary Myth is, in most cases, a false image painted by the ruling power of the Present Society. It is the false history set from the position of power, which the mighty man, the psychopath, is so able to create, and which the powerful man - i.e., the ruling class, the man IN power - is so able to fling out, most successfully faking the appearance that this Myth originates from the depths of the people, from the soul of the people and the inner depths of the man in connection with the … divine. The Myth has, throughout the ages, been given luster, implying that MYTH was the Truth of Man when in all societies, and Myth has, in reality, only – in all its parts - always just served the elite. Myth has never originated out of any depths. The "depth of the people" is itself a myth. Everything about Myth has been created to fool the servants of the actual ruler. Myth is just as false as the concept of the "people," "the soul of the people," and "the nation." In her book Short History of Myth (2003), Karen Armstrong, in the initial chapter, sets out to explain what a myth is. This chapter is deceitful. KA seems to think that we cannot live without myths and that the truth of the Myth is its "effectiveness." It is true "if it works," if "it gives us hope." This is, of course, all highly suspicious. Works for whom? Hope, at any cost whatsoever? Fiction, HOWEVER, examines – consciously or unconsciously - the current Myth. By far, the most potent means fiction has is Irony. Irony – which in many cases can also be unbeknownst to the writer - is fiction's most robust questioning tool. A society without Irony is in great danger. A community without Irony has no correlator, question, creative Negativity, Self-Consciousness, or archeology of Conscious or Unconscious. Irony is the key to knowledge about the Unconscious and the actual Hallucination and the Hallucination of our Time ( Cf. Boismont, On Hallucinations.) Hallucination is not a myth, but they have similarities. By Irony, Myth is unmasked, but Irony also brings forth more Irony. UNMASKING MYTH is – inevitably – a RISKY occupation. In that it is indeed a redefinition of reality, it is open to debate concerning WHAT IS REAL if we have no myths. Some people – if not all – will try to use this redefining to THEIR ADVANTAGE. If we do not criticize the myths – after we have proved that the Myths are instituted by mischievous rulers and bandits, oppressors, and usurpers, why should we at all discuss politics? If we talk about politics, we still have a world defined by OLD MYTHS. ”Science must begin with myths, and with the criticism of myths.” ( Karl Popper ) Even culture itself has been exploited to such magnitude that it is a fetish in itself. Redefining the world by claiming that the myths about NATIONS, NATIONAL BORDERS, NATIONAL CHARACTERS, and FOLKLORE are mostly propaganda is a prerequisite to a world where democracy can prosper as THE ONLY important means to achieve peace. "We are choosing Ithaca, the faithful Earth, the bold, crisp thought, the clear-sighted action, generosity of the person that knows./…../ to conquer what we already own – the meager fresh crops on the fields, the short love on this earth" ( Camus, L'Homme Revolté ) DURING ALL AGES, the Conservative right wings always underlined the importance of the Mythical Domain, to enslave people under superficial bonds, to try to make a particular group of people believe that they are BETTER THAN OTHER PEOPLE, when it is beyond any doubt, that WE ARE ALL ALIKE. This is what the Anti-Myth Work is about! HOW MYTH CAN MAGNIFY some small gang fights of almost no historical importance can be easily exemplified. One such fraud is often dealt with, but UNDER A DIFFERENT STAR, by l professors of Literature all over the Western academic world in the shape of the Homeric Question. Most Professors of Literature who hold these lectures seldom come near the crucial question – to me – about the petty scale of the whole thing and the enormous MYTHOLOGISATION OF THE ACTUAL CUDGEL FIGHT. Few people have realized that what we are dealing with in The Iliad can be compared to today's fight between gangs in the suburbs, involving boys around 14 or 15 years of age (concerning the armory one uses in The Iliad ). The most reliable source, a contemporary one, of what it all was about probably is the historian Herodotus ( d. 425 B.C.) when he informs us on the number of inhabitants of the city of Troy. This city comprised c: a 2000 inhabitants. If one takes away mothers, kids, and grandparents, not to mention all those clever guys who thought it was a BAD IDEA, that leaves us just about a couple dozen gangsters. They easily fit in the café in my neighbourhood. The Trojan War was, in reality, not more than a fight of the size when guys in one house in my suburb got mad at the boys in another place because they had been too loud when they celebrated the win of the last football game, or when they had a too large engagement party for a popular girl. Any real weapons the guys with the wooden dinghy did not own. They had taken down a couple of trees to make wooden sticks from. The Pelion´s lance was the most enormous stick they had. I can assure my Reader that there are a few discussions dealing with Pelion lances in the Pentagon! The Pelion´s Lance was a tree that had grown on the mountain of Pelion, and one thought that mowing that down might scare one´s adversaries. The gang that set out to attack the “castle” of Troy bright with them a couple of horses and some rowing boats. You can see in your mind´s eye the little kids running around with turtle shells on their heads." Boken finns att köpa på Amazon! ----------------------------- Freuds teorier grundas i begreppet Det Omedvetna Jag ämnar alltså skriva en hel bok om Det Omedvetna, i den betydelsen som Freud gav det, och alltså i en betydelse som INGEN MÄNNISKA IDAG betraktar som alls meningsfull. Detta tror jag är meningsfullt att göra. För att kunna beskriva detta begrepp, det Omedvetna på bästa sätt, behövs - liksom i fråga om hypnosen - en historisk bakgrund. Det visar sig att Freuds väg till det omedvetna var genom DRÖMMEN. Drömmen och framför allt drömtydningen betydde mycket för Freuds sätt att närma sig det omedvetna. ( Drömmen som ”kungsväg” till det omedvetna.). Jag ger därför en kort bakgrund både till hur synen var på det omedvetna och på drömmen under 1800-talet. Övriga idéer och idékomplex som Freud lanserade såsom t.ex. samhällskritiken, religionskritiken, diskussionen om den psykoanalytiska biografin osv kommer jag bara att behandla marginellt. Omedvetna - med en majuskel - d.ä. stor bokstav - för tydlighetens skull. När majuskel förekommer , är det Freuds Omedvetna, som Freuds begrepp inom psykoanalysen , som - grovt - avses. / Om vi skriver "Freuds omedvetna", så är det dessvärre (?) mer komplicerat, såtillvida som att vi då /åter !/ rör oss med något dunkelt och obestämt… ” Det omedvetna” är alltså ett begrepp, som inte nödvändigtvis är ekvivalent med Freuds teoretiska begrepp. Psykoanalysen är grundad på hypotesen om det enhetliga Jaget, den hämmande barndomen, och idén om frigörelse genom att minnas. Det är alltså en bakåtblickande syn ( archéologi ). Hela det psykoanalytiska projektet tycktes för en del av 1900-talets radikaler vara ett konservativt projekt. Det finns alltid dom som vill förstöra festen. Många uttryckte en viss förvirring inför rörelsen, t.ex. sociologen A. Weber, som ju var en av de främsta kritikerna av det högindustrialiserade samhällets alienerade krafter ( samhället såsom ”Järnbur”): ”Freuds idéer kan komma att bli en tolkningsresurs för en hel serie kulturella fenomen, särskilt inom religionens och sedernas historia … Förutsättningen är en kasuistik av en utsträckning och med en säkerhet som idag saknas, i motsats till vad som påstås ( fast en sådan kan komma inom ett två eller tre årtionden ) : man behöver bara se efter hur mycket Freud ändrat på ett årtionde, och hur skrämmande litet, trots allt, hans material är, vilket är förståeligt och ingen förebråelse alls./…./.” DRÖMMEN – ”VÄGEN TILL” PSYKOANALYSEN ”Berusa er!” ( A. Rimbaud ) ”Titeln på detta arbete ger en antydan om min åsikt om drömmen: jag vill visa att drömmar kan tydas.” ( Freud, Drömtydning, s. 7.). Central för psykoanalysen, och en del av dess ingång, var ju nästan ifrån början, drömmen. Freuds krassa - men oerhört slagkraftiga, öppningstes i sin Drömtydning (1900) var ju denna : att drömmar går att tolka. ”Titeln på detta arbete ger en antydan om min åsikt om drömmen: jag vill visa att drömmar kan tydas.” Att detta hävdats sedan unge Davids dagar i Egypten, och ännu tidigare, det får man väl bortse ifrån. Ty här pretenderas det på att lägga fram 1.) solida bevis för tesen, samt 2.) en förklaring. Att det nu inte går att tolka alla drömmar, det har dock visat sig/skall dock visa sig. Detta huvudbudskap om drömmarnas öppenhet innebär inte, att han primärt är ute efter att undersöka vad drömmen är, han är ingen sömnforskare, - utan att han är intresserad av hur man, genom att tolka drömmarna genom deras underfundiga symbolik, kan komma till kunskap om sig själv (!) och sin historia. Drömtolkningen är ett medel i en större terapi, vilken är psykoanalysen. Drömmen är, för den vakne, porten till det Omedvetna. Psykoanalysen växte fram [ 1.] ur Freuds praxis ( praktik ) med att bota hysteri, d.v.s. psykosomatiskt lidande, ångest, tvångstankar mm., samt [ 2.] ur Freuds egen självanalys. Psykoanalysen är en människouppfattning och en metod. Freud önskade själv kalla det en vetenskap. Men den uppfyller icke kriterierna för en sådan. Dess påståenden kan icke vetenskapligt verifieras. Man kan inte utföra kontrollerade försök/studier som kan verifiera/falsifiera teorins praktik. Det finns ingen vetenskapsteori i botten. Denna idébyggnad har många delar. I grunden är det en terapeutisk metod, byggd på tolkning ( hermeneutik ) och kring denna metod har så bildats teorier, och i metoden ingår det viktiga drömtolkningsarbetet, som är en operationell del att komma åt patientens förflutna med. Psykoanalysen är logocentrisk: den fixerar på vad patienten säger, och tolkar detta. ( I denna logocentricitet är en fara, då man kan sammanblanda den logos som skall tolkas med den logos som tolkar.) Här spelar analytikerns förmåga, och inställning en avgörande roll, och denna roll är icke klart fixerad. För att tolka byggde Freud en drömtolkningslära, en hermeneutik, - innehållande en symbolteori, ovanpå en teori om det mänskliga psyket. Man har också byggt en praktiskt-analytisk metod, som innebär analystimmen på divanen, "fritt associerande", berättande av drömmar, minnen, fantasier, associationer, o.s.v.. Vi har hos Freud en människobild som dessutom i grunden är byggd på föreställningen om drifternas och sexualitetens – libidons - avgörande inflytande för individen. Freud översätter gärna en bild ur en dröm till ord och ett ord till ett annat ord. Det utbildades netop ett inte så litet lexikon i Freuds ( kapabla ) huvud ….. Många har - märkligt nog !- betraktat hans metod som hermeneutiskt ( tolkningsmässigt ) exemplarisk. Andra inte. Det är nödvändigt att betona, att det är en logocentrisk teori, att denna teori är uppbyggd till stor del kring ord och deras mening. Det utomordentliga och nya med fallbeskrivningarna är ju att det i en spännande form åskådliggjorde ett förhållande mellan analytiker och analysand, och hur detta förhållande förändrades i och med att en, eller flera, gåtor av symbolisk natur löstes av de båda inblandade i samspel. Det lyckade fallet styrkte så tolkningsteorin i dess båda avseenden, tolkningen som upplösande av rebusen, upplösandet av rebusens identitet med upplösandet av den låsning , trauma el. dylikt , som framkallade symtomet. En kritik – med anknytning till det strikt logocentriska har framförts av filosofiprofessorn S. Carlshamre i en artikel om Lacans åsikter om metafor resp. metonymi i psykoanalysens drömtolkning. ( En metonymi är alltså när en del – t.ex. trumpet – får representera en helhet - trumpetare -. Ex. ” Säg åt trumpeten å hålla käft!”) : ”När Lacan skall sammanfatta språkteorins betydelse för psykoanalysen så säger han att "symptomet är en metafor, och begäret är en metonymi". Låt oss illustrera vad detta kan betyda med hjälp av ett exempel som Lacan hämtar från Freud. Denne berättar på ett ställe om kvinnan som, efter att ha försökt alla andra medicinska utvägar, kommer till honom för att få hjälp mot sina smärtor i korsryggen. För att göra en lång historia kort, så enar sig Freud och kvinnan till slut om förklaringen att hon "bär sitt kors", sonar en skuld med hjälp av sin smärta. Det intressanta för oss är att hon, om Freud har rätt, har ont just i korsryggen därför att den heter "korsrygg". Förbindelsen mellan symptomet och dess "orsak" är inte kausal, utan semiologisk och förmedlad av ( i det här fallet ) det tyska språket. Det är detta Lacan menar när han säger att "symptomet är en metafor" - ännu mera träffande vore väl att kalla det en rebus. Att "begäret är en metonymi" illustreras av ett annat drag i samma anekdot. Det som leder analytikern på spåret efter den metaforiska innebörden är att smärtan är "felplacerad" - det finns "egentligen" ingen orsak till att hon skulle ha ont i korsryggen. Men smärtan är en representant för den emotionella laddning som ursprungligen förbands med den nu endast metaforiskt uppfattade skulden. Den emotionella laddningen, "begäret", förskjutes utefter den metaforiska kedjan - det är denna förskjutning, tror jag, som Lacan syftar på när han säger att begäret är en metonymi. Båda sidorna av slagordet kan sammanfattas så här: det manifesta objektet för analysandens begär är en symbol för det latenta objektet, och förmedlingen mellan de två går via topologiska mekanismer som delvis verkar på det rena rebusplanet.” Freud är fristående från den kabbalistiska drömuppfattningen, - som han, genom sina tidiga studier var medveten om, där drömmar generellt indelas i två slag: varnings- och löftesdrömmar. Faran för övertolkning var onekligen stor - och är det inom psykoanalysen än idag; jfr. Freuds berömda ( reträtt ) yttrande: "Sometimes a cigar is just a cigar."/Ibland är en cigarr bara en cigarr.”/ ( Beträffande det hermeneutiska, så är ju det i tolkningsavseende mycket mer föränderligt, än det sätt på vilket Freud tolkar. Freud använder inte ”den hermeneutiska cirkeln” i symboltolkningen.). Man kan tycka, om man läst igenom alla Freuds fallbeskrivningar, och åtskilligt av det som är drömtolkning i övriga böcker, att man kommit in i en maskin tillverkad av den legendariske Ramon Lull, den spanske excentriske encyklopedisten, logikern m.m., en maskin, som kan leverera svar på all ( i hela världen förkommande ) instoppad information . Två saker bör kanske framför allt betonas här : 1.) Det i Freuds resonemang, som var nytt, var ju det övertygande sätt på vilket han kunde likställa ”dröm” med ”symptom”. Här finns förmodligen upprinnelsen till paradigmskiftet. Sedan följde mycket automatiskt. Freud var onekligen ett snille i att se samband. ( Även där inga fanns.). D.v.s. ett snille på att tolka. 2.) Freud kunde också , i och med sin egen praxis, göra en del av sina egna nya begrepp helt levande genom fallbeskrivningarna. Man såg bakom det beskrivande en agent, ett subjekt och ett objekt. Freud inleder också DT med att förklara att hans metod ( en del av... praxis ) är något mitt emellan att översatta enskilda symboler och att översätta en helhetsmening som analysanden uppfattar med en gång. Freud menar också att samma dröminnehåll kan ha olika innebörd för olika personer. "Det upptäcktes en dag att de patologiska symptomen hos vissa neurotiska patienter har en mening. På denna upptäckt byggdes den psykoanalytiska behandlingsmetoden. Det hände under tiden man behandlade dessa patienter, att de, i stället för att visa symptom, berättade sina drömmar. En misstanke uppstod då, att också drömmar hade mening." Vid författandet av Drömtydning hade alltså hos Freud denna "misstanke" växt till övertygelse. Och man kan här se det neurotiska symptomet som en slags " sanning". Freud kan inte i alla lägen "bevisa", att drömmen är en önskeuppfyllelse, så t.ex. i ångestdrömmen. Drömarbetet, förvrängning , symbolisering o. annat, är enl. F. nödvändigt, eftersom drömmen är en undertryckt önskan. Detta är dock ett cirkelresonemang, menar R. Wollheim. Hur som helst så vore det ju outhärdligt att drömma drömmar, i vilka det rakt upp och ned påstods saker om en själv. Det skulle likna den tillvaro som den lever i, som har paranoid schizofreni, vilket är ett tillstånd av närmast grotesk smärta. Freud är i Drömtydning sparsam med teoretiserande, men mer upplysande. Freud finner vissa symbol- "invarianter", vissa "stadiga symboler" såsom : föräldrar som kungar och drottningar; torn och pinnar såsom representerande erigerade penisar, o.s.v., o.s.v., och W. hävdar, att en sådan symbolism måste hänföras till drömarbetet. Freud hävdade, att i det fall vi nu finner drömsymboliken plausibel, så pekar den i sin tur på en mer grundläggande förmåga hos vårt psyke: den, att symbolisera . Symbolerna är ett slag "primärt" språk, nära besläktat med myt. Freud skriver om detta i brev till Fliess, och talar då om en "psykomytologik". Wollheim menar att Freud i sin massiva symboltolkning inom drömtolkningen var klart influerad av en elev, Wilhelm Stekel. Denne skrev bl.a. ett "drömlexikon", och menade alltså, att man kunde översätta drömsymboler direkt och generellt, något som då kritiserades av Freud. I begreppen ”invariant” och ”primärt språk” döljer sig spår från en lamarckistisk syn. I psykoanalysens fall: symboler - och symbolers mening - ärvs. Genom drömmen når vi bl.a. hysterins rötter. Drömmar har meddelanden. De måste dock vara tillräckligt maskerade för att så att säga lura Censorn. Censorn måste vi ha för att undvika alltför bryska sanningar. I likhet med de neurotiska symptomen innebar de en kompromiss mellan "Detets" bortträngda krafter ( i andra topiken ) och det censurerande "överjagets" bortträngda makt. Det händer ibland, att denna förvrängnings- mekanism inte fungerar riktigt, att vara drömmar blir alltför tydliga för att undgå Censorn, och vi vaknar då upp. Följaktligen antar Freud, att vad som huvudsakligen utmärker drömmarnas "språk" , det är denna process av maskering och förvrängning av de irrationella önskningarna, vilken tillåter oss att ostörda fortsatta att sova. Denna föreställning är viktig att ha med och betänka, när det gäller begripandet av Freuds symbolikbegrepp. Freud tror att symbolens huvudfunktion är att maskera och i detta förvränga den underliggande önskningen. Symbolspråket fattas som en hemlig ( av det Omedvetna listigt formad ) kod, drömtolkningen såsom dechiffrerings-arbetet. Den manifesta drömmen har – enl. Freud - sin form utifrån/genom "drömarbetet". Via dess tre förvandlingsformer: förtätning, förskjutning och symbolisering förvandlas drömtanken, den latenta drömmen, ( .. den reella, ogripbara, alltså. ) till den manifesta, den mestadels gåtfulla, (!) förbryllande slutprodukten. Den ihågkomna. Här kommer då också psykoanalytikern in. Det intressanta är ju här bl.a. att ”drömtanken” presenteras som en gåta, av drömmen. Här ligger ju nästan ett lekmoment: ”Kom och ta mig om du kan !”. Denna gåta syns ju i sig själv såsom en spännande gåta i evolutionen själv. Den latenta drömtanken ( som skulle kunna kallas den "egentliga" drömmen, som vi drömmer, på "plats" … ) kan vi bara nå genom tolkningsarbetet. Genom det löser vi upp ( drömarbetets) förtätningar, sätter det förskjutna på plats, ser bakom symbolerna. Den latenta drömtanken visar sig då vara begripligt ( logiskt? ) fenomen, produkten av en önskan: "Det är inte mitt fel att Irma inte blir bättre." . Det är påtagligt att Freud värderar den "återfunna" latenta tanken högt; han talar om den som en högvärdig produkt av vårt intellekt. Lika nedvärderande förhåller han sig, enligt Sjögren, till den manifesta drömmen : den är ingalunda produkten av en kreativ kraft, utan blott och bart ett försök att lura censuren ( Censorn ). Därmed kommer vi fram till en annan punkt där Freuds drömlära, i sin snävaste form, blivit hårt kritiserad. Den teoretiska tanken, att den manifesta drömmen, den "återberättade drömmen", den formulerade, ihågkomna, inte skulle ha något värde i sig, kolliderar nämligen påtagligt med de praktiska erfarenheterna från psykoanalytiskt arbete, där den manifesta drömmen i sig "är ett värdefullt bidrag till förståelsen av analysandens inre värld." Testen på om det är den sanna meningen eller ej är huruvida patienten blir fri från sina livshämmande symptom ( eller likn.) eller inte, och således blir en friskare människa, blir av med ett neurotiskt symptom, eller att patienten känner, att den eller den attityden gentemot den eller den personen är adekvat eller inte, något patienten inte varit klar över tidigare. Även de, som var motståndare till den psykoanalytiska teorin, som den förelåg i Traumdeutung, och som den framkom i övrigt och successivt, kunde icke helt värja sig mot denna skrift. Den berörde. För att tolka byggde Freud - i upptäckariver - en drömtolkningslära, innehållande en symbolteori, samt en teori om det mänskliga psyket. Man har också byggt en praktiskt-analytisk metod, som innebär analystimmen på divanen, "fritt associerande", berättande av drömmar, minnen, fantasier o.s.v.. Psykoanalysen har även blivit en teori , som vidgats till att omfatta nära nog allting i en patients liv, samt till att omfatta fenomen av interpersonell karaktär, och så även samhälleliga, estetiska samt andra ämnesområden. Freud kom under sitt långa liv som publicist att behandla ett flertal områden utanför det terapeutiska. Man kan – med avseende på hans tänkesätt i stort säga, att han var intresserad av allt mänskligt, samt att han såg på andra vetenskaper med en psykoanalytikers ögon. D.v.s. sina högst egna. Psykoanalysen har växt ut ifrån Freuds praktik i Wien kring 1900, och utgivandet av boken Drömtydning, till att bli en världsomspännande rörelse. Den växte långsamt, råkade ut för bakslag, modifierades, och fick konkurrens. Idag är den en i raden av psykoterapier, som i mycket influerats psykoanalysen., men också av annat såsom österländsk visdom, och tankar om förändring, ett helare liv, o.s.v., som tidigare varit en angelägenhet för religionen och prästerna m.fl.. Psykoanalysen har ju ofta beskrivits som en metod att frigöra människan. Den frigörande kraft, som man då sökte påvisa, med viss framgång, hade alltså tidigare nästan uteslutande reserverats religionen, - och tidvis magin. Wien var en förhållandevis sekulär stad på Freuds tid. Ofta när vi talar om ”sanning” i psykoanalysen, så är det metaforiskt, ungefär som i religiös praxis. Genom en slags självreflexion i samarbete med analytikern. I psykologisk mening kan man ju hävda, att en sådan självreflexion söker något, som redan finns, även om det – detta själv - kan vara som en "hägring", som något som man bara delvis når, något som ständigt är bortom räckhåll, - jfr. här Per- Olof Olofssons begärsbetecknings- och illusionsskapelseteorier om "illusionernas dans", d.v.s. illusionernas avlösande av varandra för människan , alt. hur "samma" illusion byter klädnad - Freud-kritik - uti böckerna Urfantasin och ordningen (diss. 1987), och Den avklädda människan, i avseende på, huruvida det finns ett sådant "själv" hos en som barn eller rentav som ofödd. Alltsedan Kierkegaards stora utredning kring Självets förhållande till förtvivlan, en utredning om autenciteten och Människans villkor, har många fått upp ögonen för svårigheten att handskas med begreppen "Själv", "Jag" och "Ego" i diskussioner inom psykologi och psykiatri. Dessa begrepp tenderar att leda in i cirkelresonemang, (”onda cirklar”) och man har ofta funnit det bra att söka lämna dem därhän. Om man inte gör det, så finnes varnande exempel, som t.ex. både Kierkegaards bok, Sygdommen till Döden, men även en långt senare tillkommen, Man in search for himself, av R. May och i massvis av amerikansk ego-psykologi. Autencitetsdiskussionen har i filosofin förts vidare av Heidegger och Lévinas. Vi har ju hos Freud en människobild som är starkt byggd på hypotesen om det enhetliga Jaget, samt den hämmande - barndomen, och frigörelsetanken genom analys. Freud bör placeras i en realistisk och tragisk tradition, menar Lacan: jag är vad jag har varit, eller - jag är vad jag inte har varit, eller - ännu hellre - jag skall bli, vad jag inte har varit. ---------------- Atenarens resonemang i Platons Faidros, om själen som tredelad : hästen, ekipage, "körsven", Freud använder bilden körsven hästar om relationen Ego-Id. Psykoanalysen bygger alltså på en idé om frigörelse, en rörelse ifrån förtryck . Den har en stark tro på det friska hos varje människa, om blott denna människa blir fri från den marterande upplevelsen av att ha blivit utsatt för förtryck, att ha varit barn på ett dåligt sätt, - en tanke som bl.a. är historiskt grundad i upplysningsmannens Rousseaus Självbekännelser och hans Emile ou de L´Education. Dessa Rousseaus idéer väckte då - liksom böcker om barnuppfostran skulle komma att göra, en bra period framigenom , - enorm uppmärksamhet. Rousseau är en sympatisk figur, som blomstrar i reflexion över allehanda, sprudlar I sina prisskrifter, men samtidigt är full av skepsis till sina fynd, och klart inser sin egen brist på kunskap. Drömtolkningen växer ju fram tillsammans med associationsmetoden, att patienten genom fritt associerande mer o. mer närmar sig det dolda, det förträngda, ( traumat eller vad det nu kan vara ), o. denna metod vilar på antagandet , att människan vet något om sig själv, utan att hon vet om det. Bara i detta ligger en djup ironi. Som kan vara sann. Psykoanalysen söker en sanning bortom - eller i - det hysteriska symptomet ( det för denna tid och miljö främsta tidstypiska symptomet ). Detta symptom tolkas. Psykoanalysen, som ofta tolkar mytiska bilder och konventioner, har inte utan framgång själv skapat myter. Ofta överdådigt kraftfulla. Något Kafka upptäckte, såsom fördomsfri estet. Frihet och hälsa nås – enligt psykoanalysen - genom analysens insikt. I den tillbakadragna universitetsavhandlingen The Concept of the Unconscious in the Transcendental Theory of Mind (1927) menade Adorno att "helandet från neuroser är synonymt med den fullständiga förståelsen från patientens sida av symptomet. FÖRSTA TOPIKEN OCH CENSORN Det som hålls omedvetet - inom oss, i vårt sinne - hålls omedvetet av censuren. “A key unresolved area of contention concerns “disguise-cen- sorship”. Disguise-censorship is generally considered by those critical of Freud to be “the heart of Freudian dream theory” (Hobson, 1999, p. 170; cf. Hobson, 1988; Hobson & Pace-Schott, 1999). On this view, “the psychic censor acts to screen and block wishes unacceptable to consciousness” (McCarley & Hobson, 1977, p. 1218; cf. Domhoff, 2004, p. 11), and here it is claimed there is not “the faintest modicum of support” (Hobson, 1999, p. 157). Given this supposed central- ity, these authors believe that if disguise-censorship is false then Freudian dream theory as a whole can be rejected.” ( Simon Boag ) CENSORN, eller censuren, är en idé/tanke som uppkommer hos Freud redan 1897, tre år innan publiceringen av boken Drömtydning, och då talar han om den i termer av tidningscensur, rysk ( i tzarryssland ! ) sådan, - i brev till Wilhelm Fliess: "Har du nån gång läst en utländsk tidning som passerat den ryska censuren ? Ord, hela delar av satser och satser överstrukna med svart, så att resten blir obegripligt." Censorn beskrivs i Traumdeutung som "ett selektivt staket". Men vem sätter upp staketet, vem selekterar ? Censuren finns i den första topiken på två plan, mellan det Omedvetna och det Förmedvetna och mellan det Förmedvetna och det Medvetna. I den andra topiken ( metapsykologin ) är censuren mer förbunden med föreställningen om en avvärjningsmekanism: Freud talar om en väktare , "en mer eller mindre skarpsinnig väktare av sin tjänsteställning, en censor.” mellan hall ( / Vorzimmer / ) och salong. Censuren tillskrivs senare - 1938 - ( 38 år efter Drömtydning ) Överjagets verksamhet, och sättes av Freud - åtminstone vad gäller drömförvanskningen - i Jagets "tjänst". Det tycks inte som det fullkomligt föreställningsmässigt ogripbara i själva "väsendet", eller det ogripbara i dess till synes självständiga "existens" hos Censorn, eller censuren, nämnvärt skulle ha oroat eller stört Freud, i hans bygge av modeller för det mänskliga psyket. Han konstaterar att man ”icke är herre i eget hus”, men vad är det då för en "mer eller mindre vaksam" varelse, som är den verklige och – enväldige (?) - Herren? Vagheten är – metodiskt och filosofiskt - uppenbar. Men det döljer sig/uppenbarar sig/ kanske ändå en rimlighet i ( bakom ) den. Vi är ju här nära kärnan i hela idékomplexet. Censuren, - Censorn - kan ju betraktas som ett försvar med ontogenetisk och fylogenetisk bakgrund, som är till för att skydda individen, och att vi utan censuren inte skulle klara oss, och att den är av automatisk ( neurologisk ) natur, och att den ibland kan - av slumpen (?) – succesivt ha överutvecklats, så att den är hämmande och behöver - genom diverse metoder - lättas på, för att individen skall bli kapabel att styra mer över sitt liv. Men är nu ändå inte det Omedvetna större, mer, än Censorn? Den ontologiska – vara - frågan om det Omedvetnas sätt att vara – kan ses som meningslös. Ett slag av ontologisk Freud-syn bleve, att utveckla en slags motsvarighet till en demonologi, lik t.ex. Joseph Görres´. Görres´ bok var på sin tid vida spridd. Censorn skulle, i en parallell demonologi, vara något annat än helt inommänsklig del, - hen bleve i en alternativ ontologi en självständig aktör, kanske i förbund med någon yttre kraft, just som demonerna ( en gång ). Liksom inom religionen själen är de del av/ ägs av guden. Eller Censorn skulle vara en självständig demon! Vi är besatta av Censorn, liksom av ett ”väsen”. Det problematiska med Censorn kan icke nog understrykas. Vägen till byggandet av begreppet ”Censor” gick ju för Freud via dels studiet av hysterin dels studiet av drömmen. (Så tillkom t.ex. felhandlingen, som ännu en hermeneutisk port till Censorn. ) Begreppet "censur" och Censor härrör från den period i Freuds forskning, som var koncentrerad kring hysteri och traumatiska upplevelser, där han kunde konstatera en borträngningsmekanism, som psyket använde sig av, när den icke kunde klara av det omedelbara trycket av en upplevelse. Ett fenomen kring detta "censorskap", som snart också stod klart var, att det inte bara förträngde just den aktuella händelsen, känslan, källan, men också allt ikring, som ( faktiskt ) kunde associera till denna. Censorn kunde alltså ha s.a.s. "förbannat" ett helt område, ja , låtit en hel tidsrymd försvinna in i en sfär av glömska. Jaget – det medvetna - är - alltså - icke "herre i eget hus". ( Freud ). När man tar upp detta problem , d.v.s.: begreppet "icke herre i eget hus", så saknas ibland förståelse för vidden av vad det är fråga om. Om jag – liksom många andra - menar, att problemet är, att Censorn, enligt Freuds teori, rimligen då innehar ett utvecklat Medvetande ( uti det Omedvetna , vars kärna denne utgör … ), och ofelbart (!) alltid och allestädes syns veta vad jag tål och icke tål, står ut med att veta/komma ihåg o.s.v., så hänvisar många av dem som är ”psykoanalytiskt troende” enbart till att: "detta är det Omedvetnas funktion". Att vi, var och en nånstans skulle besitta ett "Mastermind" som i alla lägen är superkapabelt i avseendet att sortera vad vi bör vara medvetna om, det synes alla ett av de märkligaste teoretiska konstruktioner som nånsin slagit sig fram. Det är ett stort under, att denna konstruktion, om det formuleras som jag just gjort, alls kunnat uppträda i "vetenskaplig dräkt". Ty, om det nu INTE skulle röra sig om ett inre Mastermind, - ett allvetande, ofelbart intellekt, - hos var och en människa - vad är det då ? Alternativet är förmodligen en Censor som inte är ett Mastermind, men felbar. Och: vad har vi då för annat alternativ till en beskrivning av och en förklaring till Censorn? Kan man tänka sig ett fylogenetiskt perspektiv på Censorn: ett långsamt uppbyggande - genom evolutionen - av en skyddsmekanism som påminner om reflexer? Eller är det ett "överbelastningsskydd" av mer neurofysiologisk art ? Eller något annat ? En kombination av flera "system"? Men kvar står frågan om Censorns perfekthet. Kunde då inte Freud konstruerat en teori om medvetandet, som hade mindre dramatiska konsekvenser, undvikit den dubbelhet ( jfr. Sartres kritik nedan ) i människobilden som införandet av begreppet Censor väl medför? Eller är det nu så, att Censorn faktiskt motsvaras av något empiriskt verifierbart, något faktiskt existerande, och att vi så måste acceptera att vi s.a.s. har ett ”dubbelt medvetande”? ( Freud skulle ju här svara, att denna konstruktion är den enda rätta, den han ”sett”. Andra finner den ändå orimlig, och tror inte på Sigmund Freuds slutsats av vad han ”sett”. ). Detta är inget, som man kan reda ut logiskt eller filosofiskt. Det har betydelse för dem som iakttar, och dem som beskriver mänskligt beteende. Icke minst författare av fiktion. Somligt av sådant här kan beläggas empiriskt, - somligt är rena självklarheter – då i den meningen, att vi svårligen t.ex. skulle kunna tala om att ett medvetande som, såsom medvetande, var medvetet om alla intryck och alla minnen på samma gång. VÖRDNAD INFÖR den freudska ”CENSORN”. GLÖMSKAN är reglerad från vårt innersta inre, eller om inte därifrån, så i alla fall från Censorn. Men vårt innersta inre är aldrig sådant, att det självt menar, att glömskan av en upplevelse skall vara absolut. Vårt innersta inre har ingen absolut censur av typen: ”sådant här får inte hända; alltså stryker vi bort det för alltid ur protokollet”. Nej, vårt innersta inre har – hur det nu gått till - ett slags sanningskrav. Det besitter – egendomligt nog - en insikt om att allting dels A.) har ett värde i sig, som inträffat, samt B.) ett medelbart värde i det att alla händelser kan bidra till att skapa den sannast möjliga människan, för varje tänkbar möjlig levnadslängd hos det subjekt det innersta inre nu ”tjänar”. Man kan tänka sig att Censorn alltid – på något sätt - har Döden i vitögat. Ty det innersta inre ÄR som icke individen, men Censorn är en viktig och gåtfull allvetande del av det vådliga och intrikata system som individen nu är. Diverse fenomen mitt i detta problemkomplex som gör allting skäligen osäkert, vetenskapligt sett. Vad är det? Jo det är det att vi inte vet vilken agenda den där Censorn har. Vem är HERRE över Censorn. Ja, inte är det i första hand jag, inte. Herr C. – som vi kan kalla Censorn – tycks ha ett kolossalt minne, just som vi själva. Dessutom tycks Herr C. vara klok. Just som vi. Men det konstiga är att Herr C. tycks besitta en klokhet nära nog utan gräns. Det gör ju inte vi. Hur kan Herr C. veta att A.) vi inte tål att komma ihåg att vi vår första skoldag snubblade och slog ut en tand? ( Till exempel. ) Och dessutom: hur kan Herr C. veta att B.) det är en god metod för oss, för vår självreflexion, att – på grund av den utslagna tanden, och den miss-lyckade skolstarten - för all framtid låta oss få en känsla av illamående vid åsynen av en tand, eller en liten förstaklassare. Innan vi fortsätter bör kanske nämnas att Censorn inte är en instans som har kunskap om något annat än min historia. Den besitter alltså inte en allomfattande kunskap om Världen, men känner däremot till vad jag vill och vad jag gjort. Censorn känner till vad jag omedelbart vill, och vad som omedelbart är bäst för mig. Men Censorn har givetvis inte något att göra med universell sanning. Detta är viktigt att komma ihåg, helst som Censorn, och dennes meddelanden som bilder i dröm och i det omedvetna, när psykoanalysen används i konst och litteratur, ofta felaktigt framhålls som likställd med universell sanning. Konsten kan dock spela på vår glömska beträffande Censorns begränsningar. Således kan en romantiker komma att tro att det inom varje människa, i en skepnad som påminner om Censorn, finns en personlig entitet som har kunskap om PRECIS ALLT. Och att det är den som Friedrich Schlegel i ett Ateneumfragment så bålt dyrkar, och metaforiskt kallar för sin mytologi. Mytologi kan ju ses som en slags HISTORISK sanning, vilket ju medsamma syns suspekt. VEM har bestämt myten? Tillbaka till tanden. Vi kan resonera om saken, - hur Censorn kan veta. Säg att Herr C. ( Censorn ) noterar, inifrån sin centralt belägna ort, att vi slår ut en tand efter en snubbling. Herr C. noterar att vi blir – som litet barn – förtvivlat och skamset. Nu drar Herr C. slutsatsen att så mycket förtvivlan och skam tål inte just barnet X, såsom ”person”. Det tycks som om Herr C. tänker att: vissa barn ( som tuffa Y, och vackre Z ) tåldetta, men inte X.. Eller att: P. mår bättre av att inte veta att det snubblat. Allt kommer att glömmas, och P. mår bättre som vuxen. Sen tycks C. tänka: men okey, om nu X. vill veta vad som hänt så kan X. får tyda lite gåtor i framtiden. Alltså låter jag minnet av tanden finnas kvar, och jagsuddar inte ut det fullständigt. Jag gör en koppling till allting som är vitt och vasst och spetsigt ( som tanden ).Jag låter X. uppleva lite obehag av vitt, vasst och spetsigt. Sen får X. ta itu med rebusen, komma på den ursprungliga händelsen med fallet i skoltrappan och sen som vuxen kunna göra sig fullständigt fri ifrån detta minne, som när det ses på distans, är hanterbart. Nu kan det – så invänder ni – tänkas att Herr C. inte alls tänker allt detta, men att systemet är så ordnat att en förträngning av det obehagliga minnet är nödvändigt, men att det av TEKNISKA SKÄL inte går att radera. Det går bara att maskera. Systemet TILLÅTER INTE ”delete”. Denna invändning skulle då innebära att vi ser Herr C. såsom delvis ett offer för systemet! Herr C. är i själva verket en ... tragisk figur. Herr C. städar, och han kan inte annat. Den insiktsfulla individen, hen som insett att varje människa har intresse av att veta allt som inte omedelbart fullständigt förgör henne, - den individ som har frihetslängtan, som går utöver längtan efter omedelbar njutning - har också den möjligheten att med intellekt och planering något titta in i glömskans skåp, för att ta fram och kontrollera funktionen hos glömskans skåp. En lycklig människa av intellektuellt slag ( en ”genomreflekterad” [ en omöjlig person ]) är ju den, i detta avseende, som i efterhand kan kontrollera om rätt saker glömts vid rätt tidpunkt medavseende på den Sanning som senare skapats. Glömskan kan man nämligen komma runt med diversetekniker. Vi vet alla, hur man kan finna att det plötsligt( i en prestigesituation t.ex. ) är omöjligt att komma ihåg ett namn på en välkänd person. Ett trick är då att artificiellt sätta sig i en annan situation än den aktuella, och väl där kommer man snabbt på namnet. Men vad har man då gjort? Man har då satt ur spel en funktion, som troligen hade en mening. Med tricket att försätta sig i en låtsassituation har man då blivit vad man - inom autencitetsfilosofin, så hånad av Adorno - brukar kalla icke-autentisk. Glömskan, Censorns avvärjningsmekanism, utför väl sitt nödvändiga arbete, men detta värv kan så att säga kontrolleras i efterhand av ett vårt Sinnes konstitutionsutskott. Detta KONSTITUTIONSUTSKOTT, vår Självreflexion, - ställ nu inför en serie principiella problem:1. Är Självreflexion någonsin totalt opartisk? ( Jag har alltid fortfarande en hel del att uträtta och se om. ) 2. Är Glömskan en och densamma hos alla människor, eller är glömskan en personlig varierande storhet. ( Och jag har alltid fortfarande en hel del att se om och uträtta.) 3. Kan glömskan någonsin redogöras för i sin helhet? ( Jag har fortfarande alltid en hel del att göra och se om.) Så ser vi att det syns som om vi skulle undkomma en del av de principiella svårigheterna om vi var satta att kontrollera glömskan ENBART i dödsögonblicket. Men då är, så att säga, nyttan begränsad. Förutsatt att vi inte tror på ett liv efter detta. A la bonne heure: längtan efter Sanning är nu så stor. Eftersom nu Sanningen bygger på Skepticism, så kan vi otvivelaktigt misstänka att något helt opartiskt konstitutions- utskott aldrig skulle kunna finnas och komma framtill en exakt granskning med exakta formuleringar. Det vore en övertro på detsamma, och tiden är ändlig även för en sådan inre instans, liksom för allt i livet. Därför vi att konstitutionsutskottet nöjer sig med att framställa Sanningen i några rappa skrattretande bilder, för oss att tolka. Skrattretande, emedan skrattet gör oss friare i tanken, mer receptiva. Men det intressanta är nu här, bland annat, att själva Glömskan ofta har begagnat sig av bildfunktionen för att täcka över, förvränga och dölja. Så har vi alltså TVÅ nivåer av bilder, för att uppenbara Sanningen. som a.) döljer och det som b.) uppenbarar. Nu förstår envar att dessa nivåer blott är sidor, sidor av ett och samma mynt. En bild som döljer inte bara döljer, den döljer ... för att uppenbara. Om vi kommer på möjligheten att koda om bilden av den vassa bergsryggen till att den är en .... TAND. Och om vi så ser förmågan att besegra en bergsrygg som förmågan att stå över förlusten av en tand, så kommer vi att kunna förhålla oss som fria människor. Så är alltså idén, Freuds, om frigörelsen. Men hur förhåller vi oss till Censor? Hur ser vi på denna mekanism som tar hand om oss såväl? Ja, så vitt mig bekant så förhåller vi oss inte alls till Censorn. Vi enbart söker avslöja (eller undviker det ) vad Censorn förborgat, och så är vi lyckliga med det. Men detta är ju tanklöst. Ack! Men vi har ju insett att vi inte bör bli mystiker bara för att vi avslöjat Censorn. Eller i synnerhet för att vi gjort det. Men lite ödmjukhet inför denna figur borde vi väl ha? Han har ju en gång tagit så ömt hand om vår själ. Fantastiskt nog misstänker vi aldrig att Censorn ljuger. Men visst kan vi ändå TÄNKA OSS en person som är så beskaffad, ve och fasa, att hos honom Censorn gör just det. Varje människa ”är” ju – i någon väsentlig mening - sin historia. ( Freud menar att man kan betrakta psyket ur tre olika perspektiv. Det ekonomiska ( drift- eller energiekonomiska ), det topologiska ( topiska ) eller det Dynamiska.) Freud delar upp det Omedvetna i två slag: Det Omv, som vi aldrig når kontakt med, och det Fmv ( Fmv = det Förmedvetna ) som vi kan – lätt - nå kontakt med. Freud menar också att det Omedvetna har samma realitet som det Medvetna. Här – i frågan om realiteten - beträder Freud filosofins ( epistemologins och ontologins ) mark. Det är här man bl.a. ställer sig den knepiga frågan, om hur det kan komma sig att det Omedvetna skulle erbjuda större svårigheter att bestämma kunskapsmässigt än det Medvetna. Det Medvetnas ontologi tycks knutet till diskussionen inledd av Descartes på 1600-talet, med bl.a. dennes Cogito. ( "Jag tänker, alltså finns jag till." ) Men nu tillförs ett ytterligare, dunkelt, element. ( Det finns något som tänker inuti mig, - som jag inte är medveten om. ) Freud inser att människan är medveten om ganska lite. Centrum av studiet bör se till orsakerna till det som hämmar människan till att vara så medveten och fri ( och psykiskt frisk ) som möjligt. Freuds teorier är alltid centrerade kring Driftsbegreppet, driftens anpassningar, hämningar och förvandlingar. Begreppet förmedvetet ( Fmv ) använder Freud för att beteckna det som vi för tillfallet inte är medvetna om, men som vi kan väckas till medvetande om, om vi bara riktar var uppmärksamhet mot dess innehåll. ( Saker vi vet om.). Omedvetna psykiska innehåll är vi ( alltså ) inte medvetna om, och vi kan inte nå fram till dem utan speciella tekniker, t.ex. psykoanalys , specialfall : drömtydning. Freud underströk, när han beskrev sina topiker, att dessa inte skulle uppfattas topiskt, d.v.s. man skulle inte ”tänka topiskt”, tänka sig ”platser” för det Omedvetna, t.ex. se något som liggande över eller under. Det Omedvetna kan delas upp i två kategorier i Freuds topiska teoribildning. Dels det deskriptivt Omedvetna, dels det dynamiskt Omedvetna. Kunskapen vi har om 1.) Det deskriptivt Omedvetna är något som för tillfallet inte är uppmärksammat. För det mesta ar vi omedvetna om oss själva och världen. Vi är också omedvetna i deskriptiv mening Alla föreställningar , som inte är medvetna innefattas i det deskriptivt Omedvetna. om det mesta av den kunskap vi har under större delen av den tid vi sover. 2.) Det dynamiskt Omedvetna innehåller psykiska element: tankar, kunskaper och önskningar, som människan inte är medveten om att den har, men som ibland styr dess tänkande och handlande. Det innehåller både det förträngda och det förträngande. Begreppet Förmedvetet ( Fmv ) använder Freud för att beteckna det , som vi för tillfallet inte är medvetna om, men som vi kan väckas till medvetande om, om vi bara riktar var uppmärksamhet mot dess innehåll. ( Vi VET det.) Omedvetna psykiska innehåll är vi (alltså ) inte medvetna om, och vi kan inte nå fram till dem utan speciella tekniker, t.ex. psykoanalys. Specialfall : drömtydning. ( Självklart är då, att (1. ) kan bli medvetet via det förmedv., medan ( 2.) inte kan det. Det dyn. Omedvetna är strikt omedvetet. / ..." . "Vi har lärt oss att drömmen ersätter vissa tankar som härstammar från vårt dagliv och har ett helt logiskt sammanhang. Vi kan därför inte betvivla att dessa tankar härstammar från vart normala själsliv.).Det hela är dock mer komplicerat än sa. Vi citerar ur Drömtydning , sista kap. ( Drömprocessernas psykologi . ) "drömarbetet kan tillskrivas det omedvetnas verksamhet under dagen , som ger impulserna till drömmarna i lika hög grad som de neurotiska symptomen." ( Ib.s.356.).) Freud underströk, när han beskrev sina topiker, att dessa inte skulle uppfattas topiskt, d.v.s. man skulle inte tänka topiskt, tänka sig ”platser” för det Omedvetna, eller se något som liggande över eller under. Freud själv bygger upp en användbar bild ( eller två ) av det Mänskliga Psyket. I Freuds s.k. första topik, - den som är skisserad redan 1900 i Drömtydning – ( den är först i kronologisk mening : den formulerades innan den andra. ) finnes distinktionen gjord gällande det Omedvetna. Freud säger explicit , att vad han kallar "det Omedvetna " , icke är detsamma som filosoferna kallar omedvetet. ( jfr. ovan , t.ex. Schelling , då. Och förmodl. även Nietzsche.) F. delar upp psyket i tre slag: Det Medvetna, Det Omvedvetna, som vi aldrig når kontakt med, och det Fmv ( Fmv = det Förmedvetna ) som vi kan – lätt - nå kontakt med. Freud finner också att det Omedvetna har samma realitet som det Medvetna. Här – i frågan om realiteten - beträder Freud filosofins ( enkannerligen : ontologins ) mark. Det är här man ställer sig frågan , om hur det kan komma sig att det Omedvetna skulle erbjuda större svårigheter att bestämma kunskapsmässigt än det Medvetna? Det Medvetnas ontologi tycks knutet till diskussionen inledd av Descartes, dvs. :”Jag tänker, alltså finns jag till.”. Men nu tillförs ett ytterligare, dunkelt, element, nämligen en dimension hos människan, som är sådan att den under vissa förhållanden kan avtäckas – d.v.s. det omedvetna. Det är inte så att vi börjar med de ontologiska svårigheterna. Vi börjar - när det gäller det Omedvetna - med helt andra saker. Det kan redan här nämnas ngt om Ricoeurs observation ang. att Freud intar en annan ståndpunkt än Husserl ( fenomenologin ), denne som i anknytning till Descartes syn på medvetandet, söker isolera och fördjupa detta, medan Freuds teorier anger en reduktion av medvetandet. Censorn, censuren, beskrivs i Traumdeutung som "ett selektivt staket". Men vem sätter upp staketet, vem selekterar? Censuren finns i den första topiken på två plan, mellan det Omedvetna och det Förmedvetna och mellan det Förmedvetna och det Medvetna. I den andra topiken är censuren mer förbunden med föreställningen om en avvärjningsmekanism. Freud talar om en väktare ( " ein mehr oder weniger wachsamer und scharfsinniger Wächter seines Amtes, der Zensor" (G.W. XI, 305-306.) mellan hall ( Vorzimmer ) och salong . Censuren tillskrivs senare – i Andra Topiken - Överjagets verksamhet, och sättes av Freud - åtminstone vad gäller dröm-förvanskningen - 1938 i Jagets "tjänst". Det tycks inte som det fullkomligt ogripbara i själva "väsendet", eller det ogripbara i dess till synes självständiga "existens" ( hos Censorn, eller censuren,) skulle ha oroat eller stört Freud i hans bygge av modeller för det mänskliga psyket. Han konstaterar att man icke är herre i eget hus, men vad är det då för en "mer eller mindre vaksam" varelse som är den verklige Herren ? ---- -- Vagheten är – metodiskt/ filosofiskt - uppenbar. Men det döljer sig/uppenbarar sig kanske ändå en rimlighet i (bakom) den. Vi är ju här nära kärnan i hela idékomplexet. Här kan då invändas att A.) censuren ÄR det Omedvetna, ( alt. centrum i det ) och att censuren är det nödvändiga försvar – som ingår i den grupp försvarsmekanismer som människan har. Och censuren kan ju betraktas som ett försvar med ontogenetisk och fylogenetisk bakgrund, som är till för att skydda individen, och att vi utan censuren inte skulle klara oss, och att den är av automatisk natur, och att den ibland kan - av evolutionen - ha överutvecklats, så att den är hämmande och behöver - genom diverse metoder - lättas på, för att individen skall bli kapabel att styra mer över sitt liv. Och att det inte är mer med det. --- Det Omedvetna är större än bara censuren.( Men varför är vi nu inte alla födda med ett naturligt försvar mot försvaret? Vi kan ju omöjligen alla gå till psykoterapeuter, och den ”naturliga” evolutionen kan ju inte ha tagit en analytiker med i beräkningen…) B.) Freud ser det Omedvetna och Censorn så här: Det tycks implicit finnas några slags kanaler mellan förnuft, erfarenhet, medvetande och det Omedvetna ( vari censorn ingår ). Att den ontologiska - vara-frågan - frågan om det Omedvetnas sätt att vara - är meningslös, analogt med den lätthet med vilken Georg Groddeck avfärdar frågan om vad detta Det är, som lever livet i oss : "Det vet vi inte." C.) Tredje alternativet vore , som sagt, att utveckla en slags motsvarighet till en demonologi, Ty Censorn skulle i så fall vara något annat än helt inommänsklig, - en självständig aktör, kanske i förbund med någon yttre kraft, som demonerna ( en gång ) antogs vara. Censorn skulle vara en självständig demon !! Det problematiska med Censorn kan icke nog understrykas, (!!!) och jag återkommer till det gång på gång. ( Eftersom begreppet Censor ju – se:. A,B,C,- är otydligt.). Jaget är - alltså - icke "herre i eget hus". ( Freud ). Man kan här jämföra med Otto Weinigers verk några år efter drömtydning, där självkännedomen redan "gryr hos nyare tidens människa, i det att dess dialektik vänder giftet mot sig själv och förvandlar det till skorpionbett ", … som Egon Friedell tolkar den moderna idéhistorien i sin originella, överväldigande rappa kulturhistoria. Weiniger brukar annars nämnas i Freud-litteraturen som en, som insett människans bisexualitet, och det har påståtts att denna idé på omvägar nått honom från … Freud själv. När man tar upp detta problem, d.v.s.: "icke herre i eget hus", så saknas ibland förståelse för vidden av vad det är fråga om. Om jag menar, att problemet är, att Censorn, enligt Freuds teori, rimligen då innehar ett utvecklat Medvetande ( i det Omedvetna, vars kärna denne utgör ), och ofelbart (!) alltid syns veta vad jag tål och icke tål, står ut med att veta/komma ihåg o.s.v., så hänvisar många enbart till att: "detta är det Omedvetnas funktion". Att vi, var och en, hur omdömeslösa och begränsade vi än är i vårt medvetna liv, med vilken undermålig utbildning vi än har, och med vilka erfarenheter som helst i bagaget, ändå nånstans skulle besitta ett "Mastermind", som i alla lägen är superkababelt i avseendet att sortera vad vi bör vara medvetna om, det är för mig ett av de större undren i tillvaron av teorier som slagit sig fram. Ett så stort under, att det, om det formuleras som jag just gjort, tycks helt orimligt att det alls kunnat uppträda i "vetenskaplig dräkt". Men, om det nu INTE skulle röra sig om ett inre Mastermind,- ett allvetande, ofelbart intellekt, ( hos var och en människa ) vad är det då ?? Vad har vi för alternativt till en beskrivning av, och en förklaring till censorn ? --- Kan man tänka sig ett fylogenetiskt perspektiv på Censorn: ett långsamt uppbyggande - genom evolutionen - av en skyddsmekanism som påminner om reflexer, som gripreflex och annat ? Eller är det ett "överbelastningsskydd " /spänningsskydd/ av mer neurofysiologisk art ? Eller något annat? Eller en kombination av flera "system"? Vi har ett närbesläktat problem i "infallets problem". Varför får vi då och då ett infall, som i vissa fall är ytterst lämpligt för oss, i andra fall rent av helt livsfarligt, eller i alla fall något som ställer en situation på ända ? Och "vad får man allt ifrån?". Det är alltså som om vi hade ett "extra medvetande" ( !!!! ) , ( som ibland vet bättre, ibland ”genant” sämre …) - och det är också , som om vi skulle både stå oss slätt utan det, ha tråkigt utan det, och det skulle få en mängd egenartade följder – ja vara letalt - om vi var MEDVETNA OM ALLT PÅ SAMMA GÅNG ,JÄMT. ( Härav – givetvis - idén om Fmv..) Detta är inget, som man kan reda ut logiskt eller filosofiskt, ( men väl protestera emot genom dess metoder ). Det har betydelse för dem som iakttar, och dem som beskriver mänskligt beteende. D.v.s. för alla. Icke minst författare av fiktion. De som beskriver en människas tankar och handlingar, tar mer eller mindre "alltid" ställning till problemen kring Censorn och infallet. Utan att antyda något av mystiken (sic!) kring Censorn och infallet ( och den fria viljans problem ) kommer varje beskrivning av en människa att erbjuda svårigheter i konstruktion och i receptionsledet för en konfiguration av en mänsklig varelse. Vi kan kanske tänka på detta när vi behandlar Kafkas sätt att behandla problemen av denna sort. Freud återkom gång på gång till Censorn ( som ju följde med till den andra topiken ) - som tydligen tycktes även honom problematisk. Ibland kan man ju då frestas att gå den andra vägen, och säga: det ( psyket ) tycks fungera så. Det tycks finnas något som agerar så som Censorn är beskriven. Mer vet vi inte. Än. ANDRA TOPIKEN En del Freuds senare skrifter – inkl. den andra topiken - kallas av honom ”metapsykologi”, där han försöker klarlägga grunden för sin teori. Skälet till att Freud skapade en “metapsykologi” ( en missvisande term, då en metapsykologi eg. ”begreppskorrekt” skulle ägna sig åt att granska begrepp och relationer mellan begrepp inom den aktuella psykologi det är fråga om, samt dess relation till närliggande vetenskaper och vetenskap över huvud. ) var ju den att kunna ge en totalbild av Människan, ur en mer filosofisk synvinkel, samt att däri kunna ordna grundläggande begrepp – som tidigt kommit in i psykoanalysen - som begär, drift och etablera en serie ”lagar” – samband - för ”den mentala apparaten” ur dynamiskt, topografiskt och driftekonomiskt perspektiv. Metapsykologin står fri från den psykoanalytiska praktiken. Den rör alltså aldrig i det psykoanalytiska arbetets teori. I metapsykologin ingår lustprincipen, realitetsprincipen, ( grundläggande ) hypoteser som om förträngning, och skulle ge en bild av psyket som en sammanhängande fungerande helhet, en bild av generell giltighet. Till de metapsykologiska verken – innehållande den andra topiken - bör man se bl.a. Skiss till en psykologi , (1895), Bortom lustprincipen (1920), Jaget och detet (1923). Abriss der psychoanalyse (1938) och den oavslutade Till förberedelsen för en metapsykologi. Den andra topiken, ett sen uppfinning, som Kafka – död 1924 - aldrig kände till, överlappar inte den första. I sin tur menar somliga att Freud ännu en gång reviderade sin syn – topografi / topologi /- på – i relation till medvetandet så pass, ungefär 1937, så att man därifrån, i och med teorin om jagsplittring kan tala om ännu en metapsykologi, och/eller en tredje topik. Den första topografiska modellen är till för att dechiffrera, den är instrumentet inom psykoanalysen: metod och doktrin är här oseparerbara. Det som bestämmes och som nås kunskap om, är inte instinkter i sig, men representationerna av dessa. Psykoanalysen kan lära känna det Omedvetna. I motsats till hur det är hos romantikerna, så är Freuds Omedvetna något, som kan vetas, så att de inre objekten ( via den manifesta drömmen, och refererandet av den ) kan anses som vetbara. Vad psykoanalysen ( "vetenskapen om Id." enligt Anna Freud, Sigmunds dotter. ) framför - i vetenskapligt avseende - allt kunde stödja sig på , var resultatet av den psykoanalytiska praxisen. Det var alltså denna praxis=metod, som jag ovan åsyftade, när jag citerade: " Freuds teori är lika med hans metod." Och det var den, som Freud framhöll och beskrev i sina fallbeskrivningar. Detta – med fallbeskrivningar - var inte ett vetenskapligt sätt att beskriva en teori om psykoterapeutisk verksamhet, men den innebar ändå en väsentlig och helt ny syn på psykiska trauman. Med "praxis" menar man "praktik". Denna praktik står i ETT VISST FÖRHÅLLANDE till Freuds metapsykologi, Freuds ”begrepp om personen”, hans andra topik. ”De huvudsakliga lagren i den mentala strukturen benämns ”Id”, ”Ego” och ”Superego”. Det fundamentala, äldsta och största av dessa lager är Id, det Omedvetnas domän, den med de primära instinkterna./…./” ( Marcuse, Eros and civilization, s. 41.) Begreppet “metapsykologi” kom till som ett frö i korrespondensen med Wilhelm Fliess redan 1901. Metapsykologin är skapad i analogi med begreppet Metafysik. I metapsykologin ingick ett antal principer: lustprincipen, realitetsprincipen, grundläggande hypoteser som om förträngning, och skulle ge en bild av psyket som en sammanhängande fungerande helhet, en bild som var generellt giltig. Freud menade nu (1915), att som man nu hade lyckats beskriva den psykiska processen i dess dynamiska, topografiska och driftsekonomiska aspekter, så skulle det vara möjligt och lämpligt att – i teoretiska termer, skilt från praxis - tala om den psykiska processen metapsykologiskt. Om man söker betrakta psyket ur dessa aspekter i ljuset av hur de är förbundna med varann och vilken roll de spelar i den mentala organisationen och effekten de har på psykiska händelser, och betraktar hur olika topografiska fälten kan ses som icke-begränsade – medvetet, förmedvetet och Omedvetet som en enhet - övergripande iaktta hur dessa styrs och delas genom de särskilda processer vi kallar omedvetna primärprocesser och förmedvetna sekundärprocesser, så har vi ett metapsykologiskt betraktelsesätt. Freud var även benägen att addera en fjärde aspekt till dessa tre strukturella, nämligen den genetiska. ( Med ”genetisk” menar Freud här – delvis - fylogenetisk, och för således in ett historiskt moment.) Denna metapsykologi fick senare stor genklang, främst i U.S.A. – i jagpsykologins spekulativa trams. Freuds metapsykologi skulle komma att genom gå en serie förändringar genom åren från 1920-talet. Det syns hur som helst som om Freud ville betrakta sin praxis på avstånd och därför ville ha en ”metapsykologi”. Antydningsvis har Freud även menat, att han ville skapa en psykologi som förde ”bakom medvetandet”. Detta har onekligen en både filosofiskt mystisk och något suddig karaktär. Han talar också om en ”på yttervärlden projicerad psykologi”…. I sin tur påverkade nu verkligen utvecklingen av metapsykologin praxis, och Freuds beskrivning av klinisk praxis. Och vice versa. Klart syns det för det flesta att denna metapsykologi kan utvecklas mer. Metapsykologin skall göra det lättare att förstå och redogöra för den kliniska praktiken, med användande av generella , universella principer, menar somliga. Den är avsedd att vara den teoretiska grunden för den psykoanalytiska teorin. Man försöker på sätt och vis komma över det stadium där teorin s.a.s. appliceras på sig själv, är sin egen grund. Den söker undvika självvalidering och reflexivitet i den ”onda meningen” av detta ord. Under vårt sekel vägrar mången att ge metapsykologin ( Freuds ) statusen av vetenskaplig teori. Andra menar sig klara sig i den terapeutiska verksamheten alldeles utmärkt utan ”Häxan”, som den också kallades. Psykoanalytisk frihet är något särskilt: det är något som man har som evigt Project och som alltså aldrig uppnås. Psykoanalytisk sanning är inte någon “överensstämmelse-sanning” men en djup existentiellt/kosmisk sanning – ofta en (ouppnåelig) vision av finalistiskt stuk. Så har nu psykoanalysen sett sig tvungen att positionera sig, till följd av sin struktur och kritiken mot Psykoanalysen som helhet. Libidon, och frigörandet av denna, är i centrum för Freuds teoretiska tanke. Enligt denna tanke är libidon en energikälla som har fortplantningen såsom mål. Den sig dock – enl. F. - alla möjliga uttryck och former som i det mänskliga psyket liksom i kulturen. Libidon - ungefär sexualitet - nämns även av Freud i sammanställningen ”jaglibido” [35] som yttrar sig i narcissism, och är en ”låst” libido. För libidobegreppet har Freud fått mycket kritik, då detta begrepp om sexualdriften som den ”grundläggande” har visat sig sakna bestämda gränser. URTILLSTÅNDET Vi finner hos Freud [ konservativ som han är ] ofta en syn på ett "urtillstånd" – vad som senare i terminologin i denna bransch brukar kallas ”det primordiala” - hos människa, individ och språk som går tillbaka på den ovan skisserade idealiserande romantiska syn på urtillståndet som konfliktfritt, - en syn som - med rätta kritiserats av den stilsäkre språkfilosofen É. Benveniste. Spekulationer om urtillståndet finns här och där hos Freud, men har ju nästan alltid en symbolisk betydelse, inte vetenskaplig, som i boken Totem och tabu. Man kan jämföra med andra ursprungstillstånds-filosofer, som mer pretentiöst under denna tid spekulerade. Tidigare hade ju t.ex. Herder gjort detta t.ex. i sin avhandling om språkets ursprung. Hos mystiker är det fråga om en dialog mellan en högre varelse och dennes undersåtar, eller av Gud, ( "Du är tusen gånger viktigare för Gud, än vad han är för dig." ( Mäster Eckehart, Pred. om Lukas, 2.42. ) eller det Absolutas ( ett begrepp som går tillbaka på Spinoza, och vidare bakåt till judisk spekulation ) , eller Andens, framväxande genom en dialog mellan den större Absoluta ( konstant varande ) enheten och de tillfälliga medvetandena, dessa som väcks allt mer till liv och deltar i en växelverkan, och i växelverkan fullbordar Anden. Så kan man - i denna långa tradition - se en sådan dynamik mellan Någon och en Annan hos Freud, i spelet mellan det Medvetna och det Omedvetna. Psykoanalysen kan lära känna det Omedvetna. I motsats till hur det är för romantikerna, så är Freuds Omedvetna något, som kan vetas såsom något på den betecknade nivån homogent med talets sfär, så att de inre objekten kan anses som vetbara. Åtminstone i samma grad som de yttre , fysiska objekten. Men när olika material – i den topologiska modellen - från det Omv. ( Omedvetna ) når det Fmv. ( Förmedvetna ) , kallar Freud det för olika "derivat", som tillhör det Fmv. men deras "ursprung bestämmer deras öde." Mer modern och även Freud, psykoanalys menar ju att det Omedvetna inte är någon ort, någon "plats", eller något ständigt verkande, att man inte har ett Omedvetet hela tiden, men att vissa företeelser då och då kan sägas vara omedvetna och /eller härröra ur något som - just då - inte är .....medvetet. ( t.ex. en traumatisk upplevelse, minnet av.) . Vi kan alltså inte säga - idag - att vi tror , att vi ständigt har en instans, som kallas "Omedvetet", och som på något , med reflexion och vilja "samtidigt" , sätt styr vad vi gör , eller hindrar oss från handling. D.ä. : reflexion och vilja kommer då och då i konflikt med det Omedvetna, som tycks överordnat. Man kan nå fram till en intersubjektiv realitet genom ett synsätt, som är sådant, att de fakta, som genom analysen av analysanden tillskrivs det Omedvetna hos en person/ (=denna person ), också är meningsfulla för en annan person. SKÄMTET SOM OMEDVETET Freud skrev ju vid sitt ebenholtzskrivbord en ohygglig mängd böcker och artiklar, och i många av dem expanderade han det psykoanalytiska synsättet, - i andra är detta synsätt av mindre betydelse. I Freuds bok om vitsen ( Der Witz und seine Beziehung zum Unbewusstem.) redogör Freud för vitsens koppling till det Omedvetna, och ansluter sig till den då berömde Spencers tankar om skrattet som spänningslösare. Nu har ju nyare forskning visat att en gäspning, om man ser till rent mental avslappning är mer än dubbelt så effektiv som skrattet. Därför har jag själv skaffat mig en ny hälsosam vana, och gäspar nu oupphörligt när jag ser en Chaplinfilm. Humor kan ju vara – och är ofta – ett fruktansvärt vapen. Många motståndsrörelser mot överhetens förtryck har stävjats när de penningstarkas arméer av komiker satts in. Så arbetade under Ludwig XIVs tid i Frankrike den lärda och intelligent Mme. Madeleine de Scudery för att bryta loss sinnena från mytens grepp, genom att i lunta efter lunta publicera sin lära om det preciösa, vilket bestod i att skapa rollspel, där deltagarna ( vilket allt också skedde i verkliga livet ) klädde ut sig till meningslösa antikt grekiska gudar och hjältar, för att dryfta moraliska problem av evig natur. Detta sågs illa på från hovet, som kände sig utpekade och förlöjligade. Man anställde därför, till höga kostnader, en viss Molière, som skrev komedi efter komedi, där udden var riktad mot rollspelarna, och där dessa utmålades som om de TRODDE på sina ROLLER, och var tokiga och obildade. Madame Madeleine de Scudery – och hennes bror, som hjälpte henne med både skrivande och med att förstöra hennes ekonomi - blev på detta vis till hälften tystade, och fick nöja sig med att på avstånd betrakta hur den frigjorda exdrottningen av Sverige vid ett besök i Versaille lade upp sina stövelklädda väldiga fötter på ett guldpläterat rokokobord, medan hon med handen strök över sin väldiga panna, som för att stryka bort tankarna på att hon faktiskt hade hjälpt till att underhålla slavhandeln i Västafrika, genom att – med stöd av Louis de Geer - adla och att pekuniärt förstärka piraten Hendrik från Rostock. Denne – ett födgeni - kom senare, som guvernör i San Tomé att författa en bok i praktisk slavhandel, på franska, åt den franska regeringen. Länge har jag försökt få tag i denna bok. Allt jag fått tag i är en bok av Mme. Scudery om en promenad i Versailles trädgård. Även drottning Kristina hade verklighetssinne, och hatade folk som var mer förmögna än hon själv. Mme. Scudery skulle senare bli förevigad i en kriminalhistoria ( Mme. de Scudery ) av E.T.A. Hoffman, som använde skräck som både underhållning och vapen. Att humor är väldigt effektivt när det gäller att medelst att roa täcka över grymheter och kunskap om dessa – samt okunskap om dem - finns otaliga bevis på i historien. Eftersom ingen har intresse av att poängtera mytiskt etniska skillnader, ( all etnicitet är ju ren myt ) så avstår jag från att ge några exempel. - ----------------------------------------- OTTO GROSS En av Freuds mindre kända elever – han hade ett otal - hette Otto Gross. Franz Kafka (1883-1924) studerade i Prag, en stad som lydde under Wien, vid denna tid juridik, från 1901-1906, och kom då bl.a. i kontakt med den kunnige kriminologen och professorn i rättsfilosofi Hans Gross, vars föreläsningar han bevistade i tre terminer. Gross´ handbok för undersöknings-domare och poliser lästes gissningsvis ordentligt av Kafka. Kafka hade ett gott minne för texter, ( trots att han hade för sig att det var extremt dåligt ) och studierna i juridik beredde honom inte några större svårigheter. H. Gross introducerade fingeravtrycksidentifieringskonsten, - daktyloskopin - inom kriminologin, och han besatt dessutom ett avsevärt intresse för rättsfilosofi. Till saken! Hans Gross´ son, Otto, född 1877, ( sex år äldre än FK ) kom att bli en bekant, ja mer ändå, till Kafka. Studenten Gross tycks ha revolterat i allt gentemot fadern. OG utbildade sig till läkare, tjänstgjorde utomlands – bland annat i Sydamerika - och blev sedan psykiater, bosatte sig i Wien, där han kom in i de kretsar där Freud rörde sig. OG utmärkte sig som självständig tänkare inom psykoanalysen, och Freud själv menade, att det bland hans bundsförvanter endast fanns två originella tänkare: C.G. Jung och Gross. Man kan väl - utifrån sett - tillägga den redan nämnde Georg Groddeck, även om denne aldrig fysiskt slöt sig till kretsen. Gross gled dock delvis, förmodar man, p.g.a. morfinmissbruk in i ett schizofrent tillstånd, och Jungs handfasta försök att bota Otto G. med psykoanalys, lär kraftfullt ha motarbetats av den lugubre fadern. Professor Hans Gross ville istället ha sonen inspärrad på mentalsjukhus, där fadern uppenbarligen trodde, att den rätta hjälpen skulle finnas, - eller för att, helt enkelt, få honom ( revoltören ) "säkert placerad"? En av dem som tidigt mötte Gross och nära nog omåttligt fascinerades av denne, var, apropå ingenting, Freuds kommande levnadstecknare, walesaren och läkaren Ernest Jones. Först 1917 möttes dock alltså Kafka och den överspände Otto Gross. Alltså långt efter det Kafka skrivit t.ex. Amerika och Processen, eller, om man skall vara exakt, huvuddelarna av dessa romanutkast, längt efter tillkomsten av Förvandlingen. OG var då under en period en initiativrik och meddelsam man, ( fadern hade dött 1915 ), intresserad av allt från psykoanalys till tidens revolutionära strömningar. Kafka och vännen Franz Werfel, som Kafka alltid – med viss skräck - såg upp till som författare och Gross – som lämnat kretsen kring Freud ( denna var ju styrd med järnhand av F. själv ) - funderade på att starta en anarkistisk kulturtidskrift, men det strandade p.g.a. problem med ekonomin. De tre, W, G och K, och som vi vet Kafka och OG separat förde samtal, och, enligt vissa källor, handlade en del samtal om just psykoanalysen. Det har ibland förmodats att den brådmogne Gross var den store utvecklaren för Kafka av Freuds tänkande, vilket ju onekligen påverkade FK stort. Om kontakten med Gross kan man läsa i breven till Milena, där Kafka berättar om en resa med Gross på ett nattåg, under vilken OG. oerhört omständligt utlade sin ”lära”, sin variant av psykoanalysen – som Kafka skriver – av vilken FK dock i detta brev sa sig inget förstå: ”Mitt tänkande är kyligt och långsamt”. ( Hur mycket av Freud Kafka läste får vi tyvärr aldrig veta. Men han hade nog en ganska god kännedom om psykoanalysen.) Gross´ eventuella inflytande på Kafka kom alltså relativt sent, men kan ha konfirmerat vissa uppfattningar, och även ytterligare frigjort K.s stil. Det var Freuds generella inflytande under denna tid, på sin tid , - paradigmatiskt, som kom att påverka Kafka, analogt med vad andra i den miljö han befann sig utsattes för. Otto Gross tog sitt liv några år efter samtalen med Kafka. Gross producerade några få uppsatser inom psykoanalys med början 1913. Det kan nämnas att Hans Gross lät arrestera sin son Otto på just ett sådant sätt, som av många anses vara porträtterat i Processen av Kafka, en roman, som alltså då skulle beskriva ett justitiemord. Att Kafka var påverkad av händelsen är säkert, men att den hade en avgörande inverkan på romanen Processen är ju mer osäkert. Att han, som varande enkel försäkringsjurist i systemet, skulle våga sig på att kritisera detsamma ( och än mer osannolikt en högre jurist som Hans Gross ) i en nyckelroman, är ju praktiskt taget uteslutet, särskilt sett i samband med FKs övriga handlande i förhållande till arbetet och den av FK högt älskade egna familjen. Kafkas distans till alla idésystem utom anarkismen är slående. Sannolikt är att Kafka inte alls hade sinne för tankesystem. Kierkegaard Sören Kierkegaard ( 1813-55) hade förmodligen ingen betydelse för Freud. Kierkegaards beskrivning av beslutets yrsel i en slags akt under det Inres fylleslag …i dennes Begrebet Angest ( 1843) vill man inte gärna undanhålla någon: §5.(s.135)(B.A.) ”Oskuld är ovetenhet. I ovetenheten är Människan inte bestämd som Ande utan själsligt bestämd i omedelbarhet ( tillsammans ) med sin naturlighet. Anden är drömmande i människan. Denna uppfattning är nästan i överensstämmelse med Bibelns, som ,i det att neka människan i oskyldighetens kännedom om skillnaden mellan ont och gott, bryter staven över alla katolskt- förtjänstfulla fantasterier. I detta (ovetenhets-) tillstånd är det fred och vila, men det är på sammagång något annat, som inte är ofred och strid; ty det finns ju inget att strida med. Vad är det då? Intet. Men vilken verkan har Intet ? Det föder ångest. Detta är oskyldighetens ( oskuldens ) djupa hemlighet, att den samtidigt är ångest. Drömmande projicerar Anden sin egen verklighet, men denna verklighet är Intet, men detta Intet ser oskulden ständigt utanför sig. Ångest är en den drömmande Andens bestämmelse, och hör som sådan till psykologien. I vakenhet är skillnaden mellan mig själv och mitt Andra ( min eviga Ande ) satt; i sömnen är denna skillnad suspenderad, drömmande är den skillnaden ett Intet. /…./.” Subjektiv ångest :/……/ ”Ångest kan man man likna vid yrsel (/ svimmelhed/ ) . Den människan , vars öga kommer till att skåda ner i ett förskräckligt djup, hon får yrsel. Men vad är orsaken, det är lika mycket hennes öga som avgrunden; ty om hon inte hade stirrat ner. På samma sätt är ångest den frihetens yrsel, som uppkommer i det Anden vill sätta Syntesen, och Friheten skådar ner i sin egen Möjlighet, och då griper tag i Ändligheten för att hålla sig fast. I denna yrsel faller Friheten ihop.( /segner/) Vidare kan psykologin inte komma, och kommer aldrig att komma. I samma ögonblick är allt förändrat, och i det Friheten åter reser sig upp, så ser den , att den är skyldig. Emellan dessa två ögonblick ligger Språnget, som ingen vetenskap nån sin har förklarat eller kommer att kunna förklara. Den , som blir skyldig i ångest, blir så tvetydigt skyldig som möjligt. Ångest är en kvinnlig vanmakt, (/Afmagt/) i vilken Friheten svimmar av;- psykologiskt talat sker alltid syndafallet i vanmakt. Men ångest är också det allra mest själviska, och ingen konkret yttring av Friheten är så självisk som möjligheten till varje konkretion. Detta är återigen det överväldigande, som bestämmer individens tvetydiga , sympatetiska och antipatetiska förhållande. I ångesten är Möjlighetens själviska oändlighet, som inte frestar som ett val, men snärjande ängslas med sin söta ängslan. ” ( BA, s.151.). HYSTERI OCH CENSUR hos Freud " The lunatic, the Lover and the Poet are of imagination all impact."/ ( W. Blake ) Det hysteriska symptomet alltid är alltså byggt på glömska, amnesi, ( av Gr. mnemesis=komma ihåg ) eller snarare: en rad av amnesier. ( Ibland ett resultat av censur.) Det tycktes vidare som om patienten/analysanden skämdes över den händelse hon alltså glömt, och så till den grad att han eller hon förträngde den till glömska. Men i glömskan levde händelsen uppenbarligen vidare, förde ett eget liv , vägrade dö , förvandlades, konverterades ( konversion ) och kom så fram åter i de olika hysteriska symptomen. ( Begreppet ”konversion” kommer i Freuds tänkande från den religiösa sfären; det anspelar på konvertering från en religion till en annan, t.ex. från judendom till kristendom.) Hysteri är ett … ”urgammalt” begrepp, och går tillbaka på Hippokrates teorier om ett sjukdomstillstånd (!) som endast drabbade kvinnor och vars centrum fanns i livmodern ( Gr. hystera ), och detta tillstånd utmärkes historiskt då av abnorma symtom, som av läkaren ofta uppfattas som demonstrativa ( patienten är inte medveten om denna demonstrativitet ). Tillståndet utvecklas utan att patienten är medveten om det, eller medvetet vill att det skall uppstå. Symptomen är påfallande, och man har känt till dess vanliga former sedan antiken och genom hela medeltiden och nyare tid. Orsaken till symptomen har genom tiderna tolkats olika, växlande mellan organiskt och psykiskt (andligt) ursprung. Så ansågs under medeltiden kontakt med djävulen vara orsaken ( : en ”andlig” orsak ).Ofta är hysteri kopplat till förekomsten av ångest.( Gr. Angoris; urpr. från Sanskr.: ”Angh” = trång.). Förklaringen av ångesten upptog mycket av Freuds tankemöda i samband med hans möten med patienter. --------------------- Begreppet ”censur” härrör likaså från den period i Freuds forskning, som var koncentrerad kring hysteri och traumatiska upplevelser, (. knuten till samarbetet med Joseph Breuer, som försiggick mellan 1893 och 1895.), där han kunde konstatera en borträngningsmekanism, som psyket använde sig av, när den icke kunde klara av det omedelbara trycket av en upplevelse. ( jfr. samlingsbeteckningen "försvarsmekanismer", fenomen som Anna Freud, Freuds dotter, bland många andra var särskilt intresserad av. Nu handlar en stor del av psykoanalysen just om olika slag av dessa, om ev. lämplighet att undanröja sådana försvar, hur man bäst kan göra det o.s.v. jfr. K. Horney, Rollo May, jämte många andra . Mindre plats får resonemang ikring nödvändigheten av dem. jfr. här Å, Zethelius.) Ett fenomen kring detta "censorskap", som snart också stod klart var, att det icke bara förträngde just den aktuella händelsen, känslan, källan, men också allt ikring, som kunde associera till denna. Censorn kunde alltså ha s.a.s. "förbannat" ett helt område, ja , låta en hel tidsrymd försvinna in i en sfär av glömska. ( Det finns nu, sedan länge, både å ena sidan en mer klinisk och å den andra en mer filosofisk uppfattning av psykoanalysen, o. det förefaller mig, som om det bara är den kliniska verksamheten, som kan ge svar på frågorna om medvetandets struktur. Eller till dels neurovetenskapen…). Icke desto mindre skall vi åter syssla med en del av de mer filosofiska frågorna kring medvetenhet och det Omedvetna. Freud : ”Jag är inte alls någon vetenskapsman, inte någon iakttagare, inte någon experimentator, inte någon tänkare. Jag är inte något annat än en conquistador, en äventyrare, om du vill översätta det så, med en äventyrares nyfikenhet." En fara lurar ständigt i psykoanalysen: dess inneboende tendens till inkrökthet : Inom psykoanalysen kan man - det ser man snabbt , - uttrycka sig ganska fritt. Tolka fritt. Den är ibland en lära i sin egen prydno, en teori som fjärmar sig från sitt syfte, isolerad från netop allt annat. "I årtal har jag sysslat med psykoanalys från tidigt på morgonen till sent på kvällen, jag är daglönare för denna metod, den är mitt yrke och mitt dagliga bröd. Och ändå går det inte en dag utan att jag måste stanna upp - ofta mitt i arbetet - för att beundra de fenomenala framsteg vi har gjort i fråga om förståelsen av den sjuka och friska människan.´ Det är verkligen en vacker teori´." ( S. Ferenczi i brev till Freud.- jfr. Linda Donn, s.99. ) Psykoanalysen – utmärker sig ibland också - i praktiken - för en oförlåtande – för att inte saga nedlåtande - inställning till mänsklig svaghet, tillkortakommanden och avvikande beteende. ( Den är i detta – och andra avseenden – ”okristlig”.). Icke lyckade resultat (!) beklagas knappast. Psykoanalysen är sig icke sällan "selv nok". En "dum" patient, dvs utan receptivitet och reflexionsförmåga. är också faktiskt oftast en icke ”önskvärd” patient, och lämnas ibland åt sitt öde, då han/hon inte förmår "spela det psykoanalytiska spelet". Det är upprörande hur stor del av det existentiella spekulerandets matta, spekulerandet kring människan och hennes utveckling , som psykoanalysen under lång tid lyckats rycka åt sig, med koncentration på patienter med ett överflöd av pengar och tid. Teoretiserandet, upptäckandet av själsmekanismerna , - ofta just hos de mest begåvade och originella bland människor - har ibland tagit över från det, att bota patienten, vem det nu än är, och på vilken egenartat primitiv nivå han/hon än befinner sig. Bl.a. Anna Freud har en ganska nedlåtande ( dömande ) syn på försvar. Särskilt ironi. jfr. hennes Människan och hennes försvarsmekanismer. A. Freud var aldrig någon psykoanalytiker, - något som bl.a. betonades i en tidskriftsartikel av hennes far.( sic! ). Hon var ju icke läkare. Psykoanalysen har aldrig lämnat kravet på att dess utövare skall vara utexaminerade läkare. Hon har likaså i andra böcker en egendomligt icke-empirisk syn på barns utveckling, byggd på gissningar. Paul Bjerre – den svenske själsläkaren – blev besviken vid mötet med Freud, då denne föreföll honom begränsad, samt inte så mycket bry sig om att bota patienter, som att utveckla sin teori. Denna teori var, enl. Bjerre, så präglad av de “defekter”, som Freud tycktes besitta enligt Bjerre, att han blev uppbragt, men samtidigt insåg, att sådana defekter som de freudska var det som skapade de sensationella verken i världshistorien. Thomas Mann menade att Freud s.a.s. har ” torrlagt Zuidersee”. Även detta är en överdrift. Man kan utan överdrift säga att psykoanalysens historia är full av överdrifter. ------------------- KRITISKA REAKTIONER visavis PSYKOANALYSEN Freud strävade i hela sitt liv efter att vara ( eller ibland : framstå som ) vetenskaplig. ( Nå, man kan säga att denna strävan eskalerade.) Vetenskapligheten grundade han i praxis. Man får inte glömma att språket, även i drömmen, har mer ån en symbolisk relation. Det har en paradigmatisk – i.e.: förhåller sig till symbolsystemet, samt en syntagmatisk: diskursens före och efter. Alltså är drömtolkning aldrig som att slå i symbollexikon, om man nu tror att man sysslar med ett helt språk, då drömlexikonet (!) enbart tar hänsyn till en av tre aspekter. Jfr. Nouveau essais critiques (1972) av Barthes. Den strid som senare skulle komma att blossa upp mellan Freud och hans tänkte efterträdare , C.G. Jung , ( Freud: ”Man måste ju ha profeter.”) handlade visserligen inte bara om vetenskaplighet ( Jung var ju bl.a. antisemit, och saknade även Freuds pretentioner på vetenskaplighet, och schismen var dessutom utsträckt till mycket mer.( Jfr, Linda Donn, Freud och Jung, vänskapen som brast,1988.) ”Ni är en farlig medtävlare.” skrev Jung till Freud i brev 1911 ( Linda Donn, s.149.) och 1921, på randen till psykos antecknade Jung:” Hur kan två intelligenta och vederhäftiga män ta itu med samma vetenskapliga frågor och komma fram till motsägande svar ?” I sitt publicerade arbete, Psykologiska typer, (1921) ger han svaret: han själv var introvert, Freud extrovert.-----, ( L. Donn, s.206. ) , men det är en betydande skillnad i synen på kriterier för vad man kan påstå och inte påstå om männsikan hos de båda. En sann ( empiriskt sann) skräckhistoria – ref. i Linda Donns bok , är kapitel 18 om den sjuka Antonia Wolff (1888-1955). ----- Överträdelser i vetenskapens namn. ( I klass med manliga antropologer på resa i Afrika som i vetenskapligt syfte undersökt omskurna flickors förmåga till sexuell njutning med att söka utröna detta genom att ha samlag med dem.) Här kan man - när det gäller att samla in udda fall ur verkligheten - komma att tänka på fallet Kaspar Hauser (d.1833) , samt även på surrealisterna och A. Breton, när denne ( motståndare till all mystik ) något mer beskedligt utforskade automatisk skrift ( sic! ) och hur han i tidskriften Minotaure ( 1935 ) presenterade olika undersökningar av den 14-åriga Gisèle Prasinos produktion. ( jfr. Y. Duplessis, Surrealismen, ( 1959 ),s.15.) Jfr. den uppmuntrande kommentaren om C.G. Jung i Karen Armstrongs religionshistoria, Historien om Gud (1993) , A History of God, The 4000-Year Quest of Judaism, Christianity and Islam , med dess ständiga sammanblandning av sak och person : ”Jungs fortsatta tro tyder på att en subjektiv Gud, som på ett gåtfullt sätt i självets innersta identifieras med tillvarons fundament, kan överleva den psykoanalytiska vetenskapen; en mera personlig, antropomorf gudom, som verkligen förmår uppmuntra evig omognad, kan det kanske inte.” (s.399.). Armstrongs Hegel- tolkning är i så fall bättre. Och hennes monografi om Mohammed. Hon har även skrivit en helt meningslös bok om Myten. ) Hos Jung finner man huvudsakligen fantasifullhet och mysticism. Se även - för fullständighetens skull - s..360 i C. G. Jung, Mitt liv, (1962) ( Mycket hos Jung kan man ställa sig starkt frågande inför. Och det upphör inte med hans liv och skrifter, men det sker än idag ett hemlighetsmakeri kring hans efterlämnade papper ). Jungs idéer kan exempelvis studeras i dennes Modern man in search for a soul. (1933). Jung anknyter här mer till en klassisk västerländsk tradition och mystik.( Jung redogör i denna volym för sin syn på förhållandet psykologi-religion.) De europeiska filosofer och kulturpersonligheter, - främst av judisk börd - som under andra världskriget tvangs lämna Europa och fly till USA var i de flesta fall chockade över det kulturlösa landet. ( Adorno, Marcuse, Mann, Schönberg och andra.). Vissa franska intellektuella, som senare under olika perioder besökte landet i väster kom även att bli gränslöst idoliserade, som t.ex. Derrida, - andra förvånades stort över att inte alls bli igenkända, men helt ignorerade - som Lacan. Det avgörande felet med USA bottnar i den rädsla som alla immigranterna från början kände i landet, vilket orsakade en helt morbid förtröstan på religionen, vilken sedan fick en sådan absurt stark ställning, i sin helt disparata form, vilket gjorde denna hord av religioner till en grundlögn i samhället, som de facto styr allt tänkande. -------------------------------------------- Underligt är hur relativt egenartat psykoanalysen slog igenom - först i Europa - under tidigt 1900-tal. Man kan inte säga att det var med dunder och brak. Drömtydning såldes i 600 exemplar mellan åren 1900-1910. Men idéerna var - som vi sett - så väl förberedda i den centraleuropeiska kulturen, terrängen så gynnsam, att idéerna ….. likt en präriebrand flög från cafébord till cafébord (??!!) i Wien. – Nå. Faktum är – i alla fall – att patienter kom till Freuds divan på Berggasse, att disciplar strömmade till ( många av dem judar ) och att Freud och Jung, tillsammans, gjorde en föreläsningsturné i USA år 1909, med mycket lyckat resultat. Den första psykoanalytiska tidskriften ( Imago) grundades – som nämnt - 1910, den första psykoanalytiska föreningen 1920 i Berlin. Freud har en förkärlek för fylogenesen, som han måste bekämpa, ( fylogenes är ju ngt , som rör en arts ursprung o utveckling, ontogenes rör en individs.) , något hans kompanjon - och den tänkte efterträdaren som ledare för rörelsen - för ett tag , Jung, struntade i att bekämpa. Denne svalde tvärtom fylogenesens betydelse okritiskt med hull och hår ….. Så att säga. Idag har den moderna genetiska forskningen gett oss en mer komplicerad bild. Jfr. den moderna epigenetiken, som – ännu helt primitiv - för samman , i viss mån de båda idériktningar som fransmannen Lamarck och Darwin länge stod för. Intressant är för övrigt att lamarckismen upphöjdes till ideologisk status i den framväxande sovjetstaten. Riktigare är förmodligen att säga att Darwinismen modifierats i lamarckistisk riktning. Den ”enkla” darwinismens ( vulgär- darwinismens) tid är ( idag ) förbi. Epigenetiken har ju empiriskt slagit fast, att en mängd gener, som formats under specifika förhållanden kan reproduceras ”sovande”, men vid ett givet tillfälle hos en individ ”slås på”, och således bibringa en individ ett material från en människa, som vid en tidigare historisk tidpunkt hade nytta av ett visst – ofta ”mycket speciellt” – beteende. Dessa gener har man länge undrat över, och man betraktar fortfarande med undran massor med gener, och försöker att söka efter funktionen hos vad som ad hoc kallats lite slarvigt : ”skräpgener”. Freud – darwinisten (!) - var emellertid ”tvungen” att bruka fylogenesen , för att "rädda" den betydelsefulla ( avgörande ) teorin om Oidipuskomplexet. Den kompanjon som ända till slutet aldrig vek ifrån Freuds sida, eller från hans idéer var Ernest Jones , den amerikanske läkare , som fått sin karriär förstörd genom en anklagelse ( som visade sig sakna grund ) om sexuellt utnyttjande av patient. ( Se i övrigt dennes förträffliga översikt over psykoanalysen The Treatment of neuroses, samt hans mycket läsvärda och inträngande ( tredelade) biografi över Freud . Jones hade för övrigt god kontakt med Freud ända till dennes död i cancer, 1939.) Freud inleder också DT ( Drömtydning, Traumdeutung.) med att förklara att hans metod ( en del av.. . praxis ) är något mitt emellan att översatta enskilda symboler och att översätta en helhetsmening som patienten ( analysanden ) uppfattar med en gång. Han menar också att samma dröminnehåll kan ha olika innebörd för olika personer. År 1901 (!) annonserade H. Bergson att den "övergripande uppgiften" för Det nya seklet skulle komma att bli "att arbeta i Andens undre värld", "att utforska det omedvetna" . ( jfr. Höffdings Henri Bergson´s filosofi. (1914)). Snart skulle Dadaismen uppträda, ( med Hugo Ball , Tristan Tzara och andra ) men också den i detta sammanhang mer betydelsefulla surrealismen, ( jfr. Caillois , den franske sociologen.) vars banerförare, den franske läkaren och poeten m.m. André Breton, skulle utge ett flertal manifest, tidskrifter och annat under nära ett halvt sekel på jakt efter olika sätt att med hjälp av det "undermedvetna" skapa en bättre och från materialismen frigjord människa.). ----- W. James ( skaparen av uttrycket: "stream of consciousness" ) menade att upptäckten av det omedvetna ( det Omedvetna ) var den största upptäckten inom psykologin under hans levnad. ( Denne amerikanske pragmatists uppfattning var annars, som den egenartade Egon Friedell, uttrycker det:" Det som passar oss, är sant." - och James menade likaså, logiskt korrupt , explicit och ordagrant att :"Allt som finns är sant."). En sådan här lista över entusiastiska tidiga "freudianer" kan göras mycket . lång. Men: en viktig historisk anmärkning : mellan 1900 och 1908 såldes faktiskt endast 600 examplar av Drömtydning. Detta är remarkabelt om man ser till hans i Wien tidigt skapade stora renommé , bl.a. den uppmärksamhet han fick i pressen och på stans caféer och på seminarier. Fromm:” Drömmarna fattas som ett hallucinatoriskt uppfyllande av irrationella önskningar, särskilt sexuella önskningar, som uppstått i den tidiga barndomen och som inte fullständigt omvandlats till reaktionsbildningar eller sublimerats. Dessa önskningar uttrycks som uppfyllda, nar var medvetna kontroll ar försvagad, som är fallet i sömnen. Om vi emellertid skulle tillåta oss att själva att...ge utlopp at dessa önskeuppfyllelser i vara drömmar, skulle drömmarna inte vara så förbryllande eller förvirrande. Vi drömmer sällan att vi begår mord eller incest eller 'ett brott av något slag, och aven om så sker, så far vi inte njuta av vara önkseuppfyllelser i vara drömmar. För att kunna förklara detta fenomen antar Freud, att den moraliska censuren inom oss också. sover till hälften, medan vi sover./. / ”. För att kunna förklara detta fenomen, antar Freud, att den moraliska (?) censuren ( kallad: "Censorn" ) inom oss också. sover till hälften, medan vi sover, vilket ( här) är en vacker formulering av Erich Fromm.( ur Det glömda språket.( 1953)). ( Fromm var gift i tur och ordning med två av psykoterapins kvinnliga förgrundsgestalter, Frieda Fromm-Reiechmann ( - Dr. Fried i Joanne Geenbergs, ( Hannah Green ) Ingen dans på rosor (1964),) - och Karen Horney. Jfr. äktenskapet mellan antropologerna Bateson och M. Mead. ). Fromm fortsätter: "/. / på så sätt tillåtes tankar och fantasier, som annars är fullständigt uteslutna, att komma in i vårt sömnmedvetande . censuren bara halvsover. Den är tillräckligt vaken för att göra det om möjligt för de förbjudna tankarna att framträda klart och omisskännligt. Om det är drömmens funktion att vårda sig om sömnen , måste de irrationella önskningar, som uppträder i drömmen.” "På så sätt tillåtes tankar och fantasier, som annars ar fullständigt uteslutna, att komma in i vårt . sömnmedvetande. Censuren bara halvsover. Den är tillräckligt vaken för att göra det om möjligt för de förbjudna tankarna att framträda klart och omisskännligt. Om det ar drömmens funktion att vårda sig om sömnen , måste de irrationella önskningar, som uppträder i drömmen, vara tillräckligt maskerade för att lura censorn. I likhet med de neurotiska symptomen innebar de en kompromiss mellan "Detet" bortträngda kraft- er och det censurerande "överjagets" bortträngda makt. Det händer ibland, att denna förvrängnings- mekanism inte fungerar riktigt, att vara drömmar blir alltför tydliga för att undgå censorn och vi vaknar. Följaktligen antar Freud, att vad som huvudsakligen utmärker drömmarnas sprak, är denna process av maskering och förvrängning av de irrationella önskningarna, vilken tillåter oss att ostörda fortsatta att sova. Denna föreställning är av vikt, när det gäller Freuds symbolikbegrepp. Han tror, att symbolens huvudfunktion är att maskera och förvränga den underliggande önskningen. Symbolspråket fattas som en "hemlig kod", drömtolkningen som dechiffreringsarbetet.".( Fromm.) ( jfr. också inledningskapitlet till O. Holmbergs klassiska Inbillningens värld I-II, (1927). Det behandlar drömmens förhållande till litteratur. Freud själv menade att psykoanalysen aldrig skulle kunna förklara skapandets mysterium. Th. Adorno är kritisk till den snäva konstuppfattning psykoanalysen erbjuder: ”From the point of psychoanalysis, art is a day-dreaming. It is aview that, on the one hand, mistakes works of art for documents, lodged in the dreaming person´s head.” ( ATh. S. 12.). .) Genom drömmen når vi bl.a. hysterins ( konversionens = symptomets ) rötter. Drömmar har meddelanden. De måste dock vara tillräckligt maskerade för att s.a.s. lura Censorn. ( Censorn måste vi ha för att undvika för bryska sanningar. ). I likhet med de neurotiska symptomen innebar de en kompromiss mellan "Detets" bortträngda krafter ( i andra topiken ) och det censurerande "överjagets" bortträngda makt. Det händer ibland, att denna förvrängnings- mekanism inte fungerar riktigt, att vara drömmar blir alltför tydliga för att undgå Censorn , och vi vaknar. Följaktligen antar Freud, att vad som huvudsakligen utmärker drömmarnas "språk" är denna process av maskering och förvrängning av de irrationella önskningarna, vilken tillåter oss , att ostörda fortsatta att sova. Denna föreställning är av vikt, nar det gäller Freuds symbolikbegrepp. Han tror att symbolens huvudfunktion är att maskera och - i detta - förvränga den underliggande önskningen. Symbolspråket fattas som en hemlig ( av det Omedvetna listigt formad ) kod , drömtolkningen såsom dechiffreringsarbetet. E. Fromm specificerar tre slags symboler: konventionella, ( "cigarr"= cigarr ), tillfälliga ( arbiträra - "Kaj" för : mig. ) o. universella ( generella för alla männsikor på jorden ) , av vilka det ar de sistnämnda, som drömmen använder sig av, alltså de symboler, som ligger nära de mytiska. Har närmar sig alltså E. Fromm nu Jungs sätt att se på symboler. Det ”arketypiska” sättet.).( Vi märker hos Fromm och Freud - att dessa avstår ifrån, att ge sig in på en mer filosofisk diskussion , en språk-filosofisk/semantisk/-lingvistisk om symboler.- Vi bör alltså komma ihåg att vi här rör oss med en logocentrisk teori - Detta "tomrum" - vi anser nog att det är ett sådant - kom senare att åtminstone initialt försöka fyllas av Jacques Lacans spekulationer i en anda delvis lik den de Saussureska. Verkan av Lacans arbete i den riktningen har dock mer blivit av begränsande art. Hos Lacan ser vi åter belägg för att psykoanalytikern ser drömtolkning såsom närmast lösandet av en rebus, eller utförandet av en dechiffrering.( jfr. Carlshamre.) ). Vi har också ett filosofiskt problem gällande den Andres status vis-a-vis Mig, o. problemet där den Andres likahet , ( icke existens ! jfr. M. Heideggers böcker Identität und differenz.(1957) & Holzwege (1950), där Heidegger utlägger / och excellererar i / Hegels metafysik.) likhet, "sammahet" är en sida , medan en annan sida är att psykoanalysen är uppbyggd kring material som uppkommit ur en syntes mellan två olika människor, en terapeut ( med en viss inställning ) och en patient ( med en viss - annan - inställning).( Här kan man tänka på Lars Gustavssons anmärkning om att psykoanalysen faktiskt är ett sätt att kunna nå en annan människa. Något som ju – som bekant - i grunden /på et grundligt sätt / annars är svårt.) Freud slingrar sig fram i någon slags vetenskaplighet, och kanske , som S. Wilert påstår, har Freud ett behavioristiskt program , när han menar om psykoanalysens andra fundamentala antagande, att ”den /psykoanalysen/ förklarar de föregivet somatiska medbeteendena för det egentligt psykiska, och i det närmast bortser från medvetandets kvalitet, o. i det att Freud inser de implikationer detta har använder denna insikt som en legitimering for att psykoanalysen utvecklas " som vilken naturvetenskap som helst"”. ( Psykologi och praxis, red. M. Johansson,( 197l.) ), ( citatet från Freud är från 1938, ur Abriss der Psychoanalyse.) Psykoanalysen kan lära känna det Omedvetna. I motsats till för romantikerna , så är Freuds Omedvetna något , som kan vetas såsom något på den betecknade nivån - signifiéns, ( de Saussure ) homogent med talets sfär, så att de inre objekten kan anses som vetbara. ( Åtminstone i samma grad som de yttre , fysiska objekten.) Men när olika material från det Omv. når det Fmv. kallar SF det för olika "derivat", som tillhör det Fmv. men deras "ursprung bestämmer deras öde." ( Freud, Det omedvetna, s.191.) Material flyter från det Omv. till det Fmv. men också omvänt. En växelverkan. Vad det Omedvetna har för realitetsgrad ( den ontologiska frågan ang. psykiska fenomen o. funktioner ) och för konstans , det är något osäkert - det är opreciserat - hos Freud. Mer modern psykoanalys menar ju att det Omedvetna inte är någon ort, någon "plats", eller något ständigt verkande, att man inte har ett Omedvetet hela tiden, men att vissa företeelser då och då kan sägas vara omedvetna och /eller härröra ur något som - just då - inte är . medvetet. ( t.ex. en traumatisk upplevelse, minnet av.) . Vi kan alltså inte säga - idag - att vi tror , att vi ständigt har en instans, som kallas "Omedvetet", och som på något , med reflexion och vilja "samtidigt" , sätt styr vad vi gör , eller hindrar oss från handling. D.ä. : reflexion och vilja kommer då och då i konflikt med det Omedvetna, som tycks överordnat. Paul Ricoeur förklarar , hur han (själv) kan koppla samma realism med idealism, empirisk realism med transcendental idealism i Freuds fall , beträffande dennes teori om det Omedvetna. Det Omedvetnas verklighet ( här är det ontologiska status ) konstitueras i en första rörelse, genom tolkningen i en kunskapsteoretisk och transcendental mening. Det är sedan, i det ögonblick när derivatet återvänder till sitt omedvetna "ursprung", som begreppet "Medvetet" och dess empiriska realitet konstitueras. ( s.106),( sic!). Man kan nå fram till en intersubjektiv relativitet genom ett synsätt, som är sådant , att de fakta , som genom analysen av analysanden tillskrivs det Omedvetna hos en person/(=denna person) , också är meningsfulla för en annan person. Förhållandet mellan Medvetandet och vittne-medvetandet är inte bara terapeutiskt, det är också diagnostiskt. Därför, menar Ricoeur - skarpsinnigt - , är det riktigt att kalla det Omedvetna för en diagnostiserad verklighet ( den är alltså inte i Sig.) : "För det första, det är bara för någon annan , som jag över huvud taget har ett omedvetet. Men det viktiga är naturligtvis, att det inget betyder om jag inte kan bekräfta de utsagor som den andre fäller om och inför mig." Det Omedvetna är inte absolut , men relativt i förhållande till hermeneutiken som metod och dialog. Psykoanalysens motståndare hävdar, att allt är relativitet ..., och : att det Omedvetna är en projektion från analytikerns sida på patienten. "Enbart terapeutisk framgång kan garantera , att det omedvetna inte är en uppfinning av psykoanalysen i en subjektiva mening." enl. Ricoeur. Denne understryker, att han här velat motarbeta den uppfattningen, präglad av en naiv realism, som skulle påstå : att .... ”det Omedvetna tänker”. Detta intressanta, cruciala, perspektiv öppnar för ngt som ju vore nämligen en absurditet, ( jfr. Sartres invändning ) som skulle leda …. både till ett medvetet Omedvetet och ett omedvetet Medvetet. -------- Vi är här inne i en tankegång, som kommer att precisera begreppet: det Omv. är automatiskt eller instinktivt, el. dyl.. Många har också påpekat, att grunden i den psykoanalytiska behandlingen vilar på något mer bekant, en gammal praxis, - nämligen: suggestion. Som Freuds karriär en gång - hastigt - inleddes i Frankrike, ( jfr. Breuer/Freud Studien über Hysterie.) i Paris och i Nancy. Man suggererar patienten att berätta, tolka och släppa sin rädsla i en suggererad halvdvala och frigöra sig , genom att efter "självbekännelsen" inse , att han/hon ju faktiskt överlevt sitt trauma o.s.v.. Det ligger alltså något basalt teoretiskt enkelt i grunden till psykoanalysen, ngt som Freud lärde redan hos Charcot, Bleulers elev Detta skulle senare alltså överlagrats av en tung, onödig, ja, felaktig överbyggnad, - som alltså ständigt revideras - ofta med nöje - , / allt detta : enl. många. ( Man kan här tänka på att suggestion är nyckeln till många slags förändringar: man kan besluta sig för att suggerera sig själv, att upprepa en suggestion, att välja att suggerera sig tyill tankemönster. Då har vi inte längre psykoanalys, men …. / det ”antagonistiska” betraktelsesättet/ KBT. ( Congnitive behavioral theraphy.) Sent upptäckte man också , att man kunde suggerera patienten till att ( omedvetet ! ) ljuga. Men man kunde göra det motsatta: få patienten att tro att t.ex. ett sexuellt övergrepp aldrig inträffat, att det var en ( önske-) fantasi. Detta skulle komma att ge psykoanalysen dess första allvarliga skador. Vad man dock också trodde sig upptäcka var hysterins natur. Det hysteriska symptomet kom man fram till hade skapats genom en omvandling . Upptäckten av den hysteriska konversionen ( jfr. Breuer ) var onekligen betydelsefull, ty här kunde man koppla t.ex. ett bortträngt minne till det hysteriska symptomet, och när man – med en detektivisk list – lyckats locka fram minnet, så försvann symptomet vips, och , som Freud – under Nancy-tiden - skriver i fallet med kvinna med paraplyn ( i Emmy von N.) (Ib. S. …..n.) : ”Sedan såg jag henne aldrig mer.” ( Fallet var löst. Case closed.) För Jean-Paul Sartre - å andra sidan - är det , - om vi tänker på det Omedvetna som en mer "automatisk funktion", en "odlad funktion" - , en otänkbar situation, att vi inom oss skulle ha ett sådant/en sådan. I Egots transcendens hävdar Sartre att Jaget och Självet ( Fr. Le soi , alltså eg. ”Siget” ) är samma sak. Sartre är vid den efterföljande utfrågningen upprörd över den besinningslösa metaforik, som utvecklats runt begreppet ”Omedvetet” och menar dessutom att det hela konceptet med ett Omedvetet är ologiskt, sett från en cartesiansk grundhållning, och menar att det räcker att tala om sanning och falskhet. Att istället för Omedvetet tala om en "medvetandets lögn" , om ”Ond tro” - det är sartreanskt. Åtminstone är det typiskt för den tidige Sartre. Med ”ond tro” menar ju Sartre förhållandet när människan ser sig som objekt för olika krafter, som hon anser sig inte kunna påverka. Sartre menade, att människor tar sin tillflykt till begreppet det Omedvetna, till Freuds modell, - till psykoanalysen - för att undslippa det beteende som Sartre benämner "Ond Tro", mauvaise foi. För att kunna ljuga är det nödvändigt att känna sanningen, fortsätter Sartre. Sartre ansåg också, att det var en remarkabel sak, hur en person, en mänsklig varelse, på samma gång kan vara Ego och Id. Jag har ett Id, men … endast via en psykoanalytiker.(!!). Sartres resonemang rörande psykoanalysens begrepp och hans egen syn på medvetande och Ond tro löper så här: "Psykoanalysen har inte givit oss något, efter som för att komma förbi den Onda Tron har den etablerat mellan det Medvetna och Det Omedvetna ett autonomt medvetande om Ond Tro. Försöket att skapa en dualitet, eller till och med triplicitet ( Jag, Överjag, ( Jaget uttryckande sig själv genom Censorn ) har resulterat i en blott verbal terminologi. Essensen i idén ( den reflexiva ) , att dölja något för sig själv , implicerar en enhet i en och samma psykiska mekanism och således ett dubbelt i enhetens hjärta. /..../."; ------ "/ psykoanalysen / tenderar att försöka å ena sidan fasthålla och lokalisera det som skall döljas, och å andra sidan att undertrycka det och dölja det … Var och en av dessa aktiviteters aspekter är ett komplement till den andra; detta betyder : den implicerar den andra i sitt Vara. Genom att separera Medvetandet från det Omedvetna genom Censorn, så har psykoanalysen inte lyckats att sära på aktens två faser, eftersom Libidon är blind Conatus [58]( hän ) mot medvetet uttryck, och eftersom det medvetna fenomenet är ett passivt, konstruerat ( falskt fabricerat ) resultat. Psykoanalysen har enbart lokaliserat denna dubbla aktivitet hos Censorn som består i attraktion och repulsion. "Sartre skriver ju om Freuds syn på Människan, att distinktionen mellan Ego och Id delar psyket i två delar. För att föra samman de två krävs …. en psykoanalytiker. Jag är enligt psykoanalysen endast en enskild ( autonom ) genom en Annan. Ett ytterligare problem är: Är det Jag som är motståndet, eller är det Egot? Censorn antas också att ha förmågan till bedömning och förnuft, - ….som vi varit inne på ovan själva - ty Censorn släpper endast igenom vad denne anser (!!) för gott att släppas igenom. ( Censorn är inte förklarad, menar ju Sartre. ). Psykoanalysen " tillåter mig att förstå hur det är möjligt för mig att ljugas för, utan att jag ljuger för mig själv, eftersom den placerar mig i samma relation till mig själv som den Andre befinner sig i, i förhållande till mig”, : "Den skapar sålunda en dualitet mellan lögnaren och lögnens offer i denna emellan Ego och Id.". Är detta en tillfredsställande förklaring ?, frågar (sig) Sartre. Freud anklagas likaså av Sartre i L´Être et le Néant för att vara - i dubbel måtto - determinist. För att besvara frågan:" Varför agerar X på detta sätt?" svarar Freud i enlighet med en vertikal axel, nämligen så : handlingen är alltid sprungen ur en underliggande symbolism. På frågan angående symbolismens mening, så svarar Freud så : för att besvara den frågan, så måste man se tillbaka på den aktuella personens liv, denna persons historia, för att nu kunna slå fast några fakta. ( Således använder han både vertikal och horisontell determinism. Freud har ibland anklagats för att använda både en persons förflutna, närvarande och framtid , samtidigt, i sina resonemang kring personen.). Påståendet att det Omedvetna inte tänker, - en avgörande metatanke - det var ju något som Jean-Paul Sartre – i klassisk cartesiansk anda – ( Sartre är hela sitt liv en slags cartesiansk dualist ) kom att grunna över, och vi återfinner det i hans formulering om en "dubbelhet i enhetens hjärta". Problemets kärna - kärnan i den första topikens modell - ligger ju i vad Censorn egentligen är, ty det är gåtfullt, om nu icke denna funktion skulle i viss mån , enl. teorin, ha en självständighet, som påminner om ett vägande medvetande (!) , ett reflekterande - en idé som ju slår en som absurd. ( Men det är alltså detta , som bl.a. Paul Ricoeur bestämt vägrar att gå med på.) Freud menade också, förvånande nog, att vi aldrig gör (!) saker i drömmar: vi drömmer att vi gör dem, t.ex. räknar, löser problem, kommer på diktrader o.s.v.. Enl. Freud drömmer vi bara, att vi gör dessa saker. Men det ar ju uppenbart, nar vi vaknar, att vi verkligen GJORT den, eller den, intellektuella prestationen. Lösningen på ett matematiskt problem –( Jfr. det , i dessa sammanhang , bekanta ( klassiska) exemplet med kemisten Kekulé – beskr. bl.a hos J. Asplund. ) har alltså icke , s.a.s. , besvärat Censorn, så att denne har ”gjort sig besväret” att dölja den geniala formeln genom att t.ex. skriva om den, i chiffer. ( Att detta icke sker, är dock omöjligt att bevisa. Vi vet ju bara när när vi vet att det sker/skett, att vi kommit på något i drömmen. Vissa geniala upptäckter kan ju fortfarande finnas hos Censorn ). ( Drömtolkningen växer ju fram parallellt med associationsmetoden, att patienten genom fritt associerande mer o. mer närmar sig det dolda, det förträngda, ( traumat eller vad det nu kan vara), o. denna metod vilar på antagandet , att människan vet något om sig själv, utan att hon vet om det. Bara i detta ligger en djup ironi. Som kan vara sann.) För Sartre - å andra sidan - är det - om vi tänker på det Omedvetna som en mer "automatisk funktion" / en "odlad funktion" - en otänkbar situation , att vi inom oss skulle ha en sådan. "Det råder en " duplicitet i enhetens hjärta."( Sartre.) Det kan här nämnas den förödande kritiken från Sartres sida av begreppet ”det Omedvetna”, levererades vid en sittning i La Societe Francaise den 2. Juni 1947, i närvaro av så bemärkta män som hegelexperten Hyppolite, Julien Benda, Nabert och Salzi. Föredraget hade titeln Conscience de soi et connaissance de soi, och behandlade, i fransk tradition, delar av problematiken kring Descartes cogito. ( Sartre parafraserar dock – under det han, konstigt nog, föreger sig själv upptäckten - enbart D. själv - , i det faktum att cogitot, likaväl gäller – som intuitivt bevis för den egna existensen - om man uttalar den i drömmen, alltså när man är i djup sömn. Sartres bidrag innehöll också en kritik av Edm. Husserl ( 1859-1938) , - som Sartre blivit insatt i delvis under sin tysklandsstudier, delvis av Lévinas - och ett framhållande av begränsningen i Hs filosofi, en begränsning som hänförde H.s filosofi till en kontemplativ sådan, att den ”enbart rör sig på beskrivningsplanet”. Sartre hävdar där en skillnad mellan Jaget och Medvetandet. Jaget är ”liksom ett dunkelt centrum”. Medvetandet är ett medvetande om sig självt – när det på samma gång ”sätter” ( i tysk. fil. terminologi ) och griper ett yttre objekt. ”Det är fullkomlig lätthet, fullkomlig genomskinlighet. Det är i detta avseende som det husserlska Cogitot är så olikt det cartesianska. Men om Jaget är en för medvetandet nödvändig struktur , så upphöjs detta Jag till det absolutas rang. Vi får alltså en monad. / Ett rum utan fönster, enl. Leibniz. / Och det är tyvärr i denna riktning som Husserls senaste tänkande går./…../ Alla fenomenologins reslutat hotar falla samman, om inte Jaget liksom världen är en relativ existens, det vill säga ett objekt för medvetandet.” ( Egots transcendens , s.24. ). I samma skrift hävdar också Sartre att Jaget och Självet är samma sak. Sartre är vid den efterföljande utfrågningen upprörd över den besinningslösa metaforik, som utvecklats runt vad Freud betecknande , ( Sartre hade då ”förskonats” från J. Lacans invecklade (!) svada, ( de är stilistiskt olika ) - och jätteego - som väl skulle ha kommit honom att rysa. De hade åhört samma föreläsningar i Paris om Hegel, av den lärde Kojève.), och menar att det hela konceptet med ett Omedvetet är ologiskt, sett från en cartesiansk grundhållning, och menar att det räcker att tala om sanning och falskhet, att det rör sig om medvetandets sanna och falska projektioner. Att istället för Omedvetet tala om en "medvetandets lögn" , om ”Ond tro” ( ”Mauvaise foi” ) det är sartreanskt Åtminstone är det typiskt för den tidige Sartre. Med ”Ond tro” menar ju Sartre när männsikan ser sig som objekt för olika krafter hon anser sig inte kunna påverka.( Man ser sig inte som ansvarig.) Kontentan av Sartres inställning är att: vid alla tillfällen då man brukar begreppet ”det Omedvetna” kan andra / mystiska / begrepp användas. ( Sartre läste Freud – liksom allt annat - grundligt. jfr. Sartre:" Jag fattar långsamt, men när jag förstår, då för står jag ordentligt.".). Sartre menade, att människor tar sin tillflykt till det Omedvetna, till Freuds modell, ( till psykoanalysen ) för att undslippa det alltför vanliga beteendet att ljuga för sig själva, det, som Sartre benämner "Ond Tro", Mauvaise Foi . För att kunna ljuga är det nödvändigt att känna sanningen, fortsätter Sartre, - vilket tycks …."sant nog" men tycks en smula skolastiskt. ( En bättre formulering är väl den slagfärdige J. Lacans :" Den som inte kan ljuga kan inte heller tala sanning.", men det är icke samma sak. Sartre ansåg också, att det var en remarkabel sak hur en person, en mänsklig varelse, på samma gång kan vara Ego och Id. Jag har ett Id, men… endast via en psykoanalytiker. Sartres resonemang rörande psykoanalysens begrepp och hans egen syn på medvetande och Ond tro löper så här: "Psykoanalysen har inte givit oss något, efter som för att komma förbi den Onda Tron har den etablerat mellan det Medvetna och Det Omedvetna ett autonomt medvetande om Ond Tro. Försöket att skapa en dualitet, eller till och med triplicitet ( Jag, Överjag, ( Jaget uttryckande sig själv geneom Censorn ) har resulterat i en blott verbal terminologi. Essensen i idén ( den reflexiva ) , att dölja ngt för sig själv , implicerar en enhet i en och samma psykiska mekanism och således ett dubbelt i enhetens hjärta. /. /."; "/psykoanalalysen/ tenderar att å ena sidan fasthålla o. lokalisera det som skall döljas och å andra sidan att undertrycka det och dölja det.. Var och en av dessa aktiviteters aspekter är ett komplement till den andra; det betyder, den implicerar den andra i sitt Vara. Genom att separera Medvetandet från det Omedvetna genom Censorn, så har psykoanalyseninte lyckats att sära på aktens två faser, eftersom Libidon är blind Conatus ( lat. = drift. ty.: Trieb ) (/ jfr. begreppet "Instinkt", som Freud åtskiljer från "drift" och sällan brukar./) ( hän ) mot medvetet uttryck, och eftersom det medvetna fenomenet är ett passivt, konstruerat ( falskt fabricerat ) resultat. Psykoanalysen har enbart lokaliserat denna dubbla aktivitet hos Censorn som består i attraktion och repulsion." J.-P. S. citerar likaså i NRF Nouvelle Revue Francaise.). wienaren, psykiatern Wilhelm Stekel ( d.1940 ) , ( La femme frigide (1937) ), Stekel , lärjungen som bröt med Freud ganska tidigt : "Varje gång , som jag har lyckats föra mina undersökningar tillräckligt långt, har jag konstaterat att psykosens krux var medvetet."( Undersökningar ? ). Sartre skriver om Freuds syn på Människan, att distinktionen mellan Ego och Id delar psyket i två delar../ jfr. ovan /. För att föra samman de två krävs en psykoanalytiker. Jag är endast en enskild ( autonom ) genom en Annan. Ett ytterligare problem är: Är det Jag som är motståndet, eller är det Egot? Censorn antas också att ha förmågan till bedömning och förnuft,- ….som vi varit inne på ovan själva - ty Censorn släpper endast igenom vad denne anser (!!!!) för gott att släppas igenom. Psykoanalysen " tillåter mig att förstå hur det är möjligt för mig att ljugas för utan att jag ljuger för mig själv, eftersom den placerar mig i samma relation till mig själv som den Andre befinner sig i, i förhållande till mig." Den skapar sålunda en dualitet mellan lögnaren och lögnens offer i denna emellan Ego och Id ".Är detta en tillfredsställande förklaring, frågar Sartre. Freud anklagas likaså av Sartre i det berömda "Frihetskapitlet" i L´Étre et le Néant för att vara - i dubbel måtto - determinist. För att besvara frågan:" Varför agerar X på detta sätt?" svarar Freud i enlighet med en vertikal axel : handlingen är alltid sprungen ur en underliggande symbolism. På frågan angående symbolismens mening, så svarar Freud att, för att besvara den frågan, så måste man se tillbaka på den aktuella personens liv, denna persons historia, för att kunna slå fast några fakta. ( Således använder han både vertikal och horisontell determinism. Freud har ibland anklagats för att använda både en persons förflutna, närvarande och framtid samtidigt i sina resonemang kring denne.) "Frihetens filosof" ( Sartre var länge nära nog helgonförklarad i Frankrike ) attackerar nu – under 1930 och 40-tal - våldsamt Freud: Om nu "Människan är dömd till frihet" så kan Sartre inte låta F. komma undan.( Jfr. ovan Kierkegaard. Sartre lärde sig Danska, enbart för att kunna läsa denne i original. ) S. förstör de topiska system , som finns i F.s psykologi, tycks det. Men han kan inte göra sig av med det faktum att den psykoanalytiska metoden botar neuroser ( som de kallade dem ). Konklusionen av Sartres kritik är klar nog: Begreppet Omedvetet är rent självbedrägeri. Bokstavligen är det Omedvetna = Ond Tro, uti Sartres tidiga - svepande - kritik av begreppet och begreppets konsekvenser. Bland uttalandena från S. om Freud kan också nämnas: " Jag kan inte förneka, att jag anda sedan min ungdom har känt en stark motvilja mot psykoanalysen. Detta, liksom min kompakta okunnighet om klasskampen, tarvar sin förklaring. Det var för att jag var småborgare som jag avvisade klasskampen. Freud däremot tog jag avstånd från för att jag är fransman." ( Sartre, Sartre par Sartre, 1970.) . Sartre värjer sig likaså mot den exklusivt hermeneutiska vinkel , som man betraktar litteraturen ur:” Litteratur, har det med betydelser att göra ? Säkerligen, men inte bara.” ( ur Situations ). Detta är ju en vettig reservation, tycker jag. Paul Siwek understryker i en föreläsning 1953 i Amsterdam ( Le probleme de l´inconscient ) , med vilken precision och lätthet det Omedvetna tycks arbeta. Han postulerar rent av ett ytterligare Medvetet, - ett som ingen av oss känner till ! : Han menar att de omedvetna funktionerna (fr. actes) “når sina syften med närapå suverän lätthet. De finner omedelbart andra funktioner att samarbeta med. Det kompletta samarbetet mellan det Omedvetnas funktioner (- ageranden) är inte ett resultat av en slump. Det är styrt av en lag, följer en lag (Fr. loi ) . Vad är nu denna lags formula, och hur har det Omedvetna "kommit över" den ? Är det inte nödvändigt här, att medge att de ageranden, funktioner, som kallas “omedvetna” i realiteten till sitt förfogande har ett Medvetande, ja faktiskt: ett oändligt perfekt Medvetande; endast DETTA medvetande skulle kunna vara kapabelt att kommunicera med individen. Det skulle vara okänt för honom eller henne. Vi skulle här ha ett mycket RELATIVT omedvetet Många frågor om Freud ställs av Paul Ricoeur. En av dem är är: " Låt oss försöka finna ut vad vi befinner oss i för slags teori !" .Många har ju ansett att Freud inte har någon vetenskapsteori. ( jfr. t.ex. K. Marc- Wogau.) ----- Som Jean Piaget utrett i Epistémologiques (1970) har psykoanalysen genomgått en serie historiska etapper. Den var från början en doktrin, som förklarade en individs nu genom hans förflutna ; på sätt och vis en genetisk teori, men inte i så måtto , att man tagit hänsyn till en konstruktion präglad av kontinuitet , men mer av en syn på vissa initiala tendenser , som låter det närvarande successivt reduceras till förflutet, och i en reducering av utvecklingsfaserna till applikationspunkter för en ursprunglig energiladdning. ( Det är nu inte ovanligt i fransk 1900-talsfilosofi , att man talar om genetiska teorier, så fort man har med föränderliga förlopp att göra. ) Konstruktionen är – som vi sett – förekomsten av Driften. På ett sätt, originellt på området, är Freuds teori uppbyggd reduktionistiskt, menar P., inte genom reduktion av det mentala till det organiska eller sociala, men av "högre" psykiska former till elementära former, vilka förblir underliggande de förra hela livet , i det Omedvetna. Som upplagt för en .. arkeologi. ( Samt en växelverkan mellan nivåer.) Jean Piaget ser Freuds teori som ett vackert exempel på förståelse genom identifikation. De olika stadierna: det orala, det anala, det narcissitiska, o., det objektala, oidipala etc. är bara successiva manifestationer av samma libido, som "investerar sina energiladdningar" i det ena objektet efter det andra, för att nå människor utanför sig själv och även av hänskjutningen. av L. till i sublimeringar av olika slag. "För att ha en identifikation, som urskiljer i en unik princip och inte från början en enkel identitet, så måste det finnas motstånd; härav en första dualism som hinder för den rena identiteten och vilken är dualismen mellan -å ena sidan - individen som bärare av libidon o. - å andra sidan - det samhälle som motsätter sig individens önskningar. " Härav repressionen, hämningen, censuren, symbolismen som täckelse, förklädnad , etc.. Vi möter här inget typiskt filosofiskt material, menar Piaget. I strävan efter dels ( förment ) vetenskaplighet, dels intresse är Drömtydning överfull av exempel, på drömmar, mest, och av princip, Sigismund Freuds egna. Det är alltså en introspektion. Det är en sådan bok, dar man häpnar över rikedomen på dittills otänkta, originella tankar kring drömmar, ett ämne som ändå ju varit ganska rikt beskrivet i litteraturen på olika sätt, om än aldrig med en liknande kraft, en väldig men kontrollerad, i ansatsen. Jag tänker själv här på litteraturprofessorn Marshall McLuhans Media, som en modern motsvarighet, kanske - i detta avseende -.. nu – otroligt nog - stort sett glömd. Samtidigt häpnar man över den mängd påståenden och slutsatser som redovisas hos Freud, främst i hans alla fallbeskrivningar, där han söker ta ett grepp om hela människan med verktyg som är alldeles för klena för detta, och många av F.s påståenden hänger i luften som rena påhitt. Vi kan i likhet med Piaget inte vara nöjda med några lättvindiga uppstruktureringar av människors tänkesätt utan att ha fastare grunder att stå på än vad Freud har. Dock är Freud inledningsvis ganska lyrisk i detta avseende, beträffande vad hans upptäckt kan ha för implikationer: " Om man har gått genom en trång hålväg och plötsligt kommer upp på en höjd, bortom vilken vägarna delar sig och en vidsträckt utsikt öppnar sig i alla riktningar, sa händer det att man stannar ett ögonblick och överlägger vart man först skall vända sig. På sarnma sätt går det oss då vi gjort denna första drömtydning. Vi står plötsligt inför en helt ny upptäckt." ( DT.s.28.) ( Efter tolkningen av Irmas dröm.). Frånvaron av vetenskapsteori är betänklig. Ett problem är också, att psykoanalysen är uppbyggd kring material , som uppkommit ur en syntes emellan två olika människor, en terapeut ( med en viss inställning ) och en patient ( med en viss inställning ) och hur mycket Freud än slingrar sig fram i någon slags påstådd vetenskaplighet, och kanske , som S. Wilert påstår, har ett behavioristiskt program när han kallar " psykoanalysens andra fundamentala antagande, att den / psykoanalysen / förklarar de föregivet somatiska medbeteendena för det egentligt psykiska, och i det närmast bortser från medvetandets kvalitet och i det att Freud inser de implikationer detta har använder denna insikt som en legitimering for att psykoanalysen utvecklas som vilken naturvetenskap som helst". ( i : Psykologi och praxis, red. M. Johansson ,1971.). Någon behaviorism är det ändå inte, då man i beteendena i psykoanalysen letar efter ”betydelse”! Om psykoanalysen har Strauss anmärkt, att patientens Förmedvetna idéer ofta är terapeutens medvetna teorier. ( Sic! ) . Terapeutens roll har diskuterats bl.a. i Haleys utmärkta, av den i vetenskaplig metodologi väl insatte G. Bateson direkt inspirerade, bok: Psykoterapi . ------------------------------- --------------------------------------------------------- “Understanding or Knowledge of the Past is what, when it is integrated into the Present, transforms this Present into an historical Present, that is, into a Present that realizes a Progress in relation to its Past.” ― Alexandre Kojève, Introduction to the Reading of Hegel: Lectures on the Phenomenology of Spirit Man kan tala om mytologier hos Freud och Kafka. Tanken är då den, att dessa två arbetade fram stora nya verk ( som hade en tendens att vara väl stort tilltagna och delvis därför blev torson ) och jag tänker att det bakom, eller över dessa “uppfinningar” finns en världsbild, en dold önskan, eller en förförståelse. Denna skulle då ha en determinerande funktion och kunna ha ett slags mönster (!) som skulle gå igen i allt som de – var för sig – skapade. Då jag är rätt säker på att dessa mytologier inte var enhetliga och varaktiga , så kan jag tänka mig ett helt galleri av mytologiska gestalter som befolkar dels Freuds dels Kafkas huvuden. Men dessa måste vara enhetliga, annars hade inte deras verk blivit av alls. ( Enl. hypotesen ). En grundtanke i detta är att Freud ( och dennes idéer ) !!!!! var en stor del av Kafkas mytologi – alt. en katalysator.. Gemensamt hade de ngt slags kärlekshat till sin judiska identitet. De var inte religiösa. De måtte dock haft en överordnad aning, båda två, - liksom de flesta människor har. Min fråga till mig själv är då: hur såg denna “överordnade aning”, “mytologi” ut, och i vilka fragment av deras verk kan jag bäst finna den, för att sedan söka nysta upp det, som de förmodligen aldrig nånsin yppade, men som drev dem i deras respektive fall livet igenom? Jag vill här inte gärna inskränka mig till sådant som förhållandet till deras resp. fäder. Varför vet jag inte. Mytologin skall bl.a. ha den egenskapen att den består av entiteter som har någon form av ( inbillad ) makt ( sic! ) över deras liv ( och död ). Något - donc - á la en ödesgudinna ) År 1915-17 kunde Freud i sina föreläsningar roligt tala om ”de tre kränkningar som den naiva egenkärleken hos mänskligheten fått utstå”: först kommer Nikolaus Kopernikus och påstår att jorden inte är universums centrum, sedan Ch. Darwin med omvärderingen av människa och Bibel, och nu kommer den moderna psykologiska forskningen ,”som vill påvisa för jaget , att det inte ens är herre i eget hus , utan måste hålla till godo med torftiga underrättelser om vad som omedvetet försiggår i dess själsliv.”(s.235.) ! Freud befattar sig inte nämnvärt med Nietzsche. Vad man vet. Kanske skulle Freud – i kommentar till min åsikt - ha sagt , som om Fjodor Dostojevskij, att ” han var svag i filosofi”. Den otroligt beläste Freud skrev en lång essä om Dostojevskij. Förmodligen betraktade Freud nog Nietzsche som ”genial galning”, poet, rabulist, och som en redan politisk "het potatis". ( Vilket han ju blev.) ( De två hade en gemensam bekant: Lou Andréas-Salomé, ( eg. Louise von Salomé ) som bl.a. sysslade med psykoanalys. S hälsade på Nietzsche – ”hammarens filosof” i schweiziska Sils-Maria ”på 2000 fot över havet”, där denne promenerade och skrev, …promenerade och skrev.).Men det, att syssla med filosofi på så sätt , att man producerar sig som filosof, kräver vanligtvis en akademisk utbildning i just filosofi. Det fanns ingen anledning, tvärtom, - det fanns en risk -, för Freud – som så hett önskade sig bl.a. ett Nobelpris - att publicera sig i filosofi, alt. , att omnämna filosofer i de arbeten, som han själv, på grundval av empiriska studier – vilket han ofta starkt betonade , att det just handlade om – gjort till teorier och till de teorier om/ generaliserande en psykoanalytisk praxis, som han publicerade. Freud var ju dock, förutom vetenskapsman, också karriärist. Han önskade sig en ( oförliknelig ) karriär som just vetenskapsman. Helst inkomstbringande. Lars Sjögren: ”Föraktet för ”filosoferna” genomsyrar hans skrifter. Nietzsche visade han respekt för genom att inte läsa honom. Freud förstod att han hade att göra med en tänkare som på intuitiv väg kommit fram till tankegångar som liknade hans egna, och han ville inte påverkas. Det var en subtil provokation från Otto Ranks sida, när han på Freuds sjuttioårsdag skänkte honom Nietzsches samlade verk ( i praktbandsutgåva ). Detta var mitt i den uppblommande motsättningen dem emellan kring idén om födelsetraumat som bas för all ångest. Freud ställde undan skinnbanden med repliken, att de var alldeles för påkostade.! ” ( LS, s.262.) . Det där med ”föraktet” tror man i allmänhet dock inte på. ( Det motsäges helt enkelt av andra yttranden från honom.) Man kan blott ana vad t.ex. en passus som följande kunde – och ännu kan - ställa till, inte bara för Freud, men för varje tänkande människa: ”Den som år ut och år in, dag och natt ensam suttit tillsammans med sin själ i förtroliga samtal och tvister; den, som i sin håla – det kan vara en labyrint, men också en guldgruva – blivit en skattgrävare eller skattväktare och drake: hans begrepp ligger till sist i en besynnerlig halvdager, en doft av källare och grav, någonting avvisande och ohemtrevligt fläktar kyligt mot varje förbipasserande. Enstöringen tror inte att en filosof nånsin – förutsatt att filosof alltid först var en enstöring – har uttryckt sina egentliga och definitiva åsikter i böckerna. Skriver man inte böcker för att dölja det som man döljer hos sig själv ? – Ja, det kommer han att tvivla på, att en filosof överhuvudtaget kan ha några ”definitiva och egentliga ” åsikter. Ligger det inte under varje håla en ännu djupare håla … en avgrund bakom varje grundläggande skäl … Varje filosofi är en förgrundsfilosofi – det är enstöringens åsikt: det ligger någonting rent godtyckligt i detta att han stannade upp just här, såg sig tillbaka, såg sig omkring, att han här inte grävde djupare utan lade ifrån sig spaden – det väcker en viss misstro. Varje filosofi döljer också en filosofi. Varje åsikt är ett bakhåll. Varje ord en mask.” Den äkta konstnären – ett favoritobjekt hos Freud - beskrivs av den brett arbetande Freud, med den för honom så utpräglade o. vanliga pregnansen , år 1924 så här: ”Han förstår för det första att bearbeta sina dagdrömmar på ett sådant sätt att de förlorar de alltför personliga drag som verkar frånstötande på andra. Han förstår också att mildra dem så att de inte förråder sin härkomst från de förbjudna källorna. Han äger vidare den gåtfulla förmågan att forma ett visst material så att det blir en trogen spegelbild av hans fantasiföreställning, och sedan förstår han att göra denna fantasiföreställning så starkt lustbetonad att därigenom hämningarna åtminstone övergående förlorar väldet och upphävs. Kan han åstadkomma allt detta, gör han det möjligt för andra att ur de egna avspärrade lustkällorna hämta ny tröst och lindring.” ( Freud, Ges. Schr. VII. s.391.) ( Det är en remarkabelt torr stil Freud har, torr , men ändå fantasifull . ) ( Jfr. Freuds ord till G. Papini 1934: ”Jag är vetenskapsman av nödvändighet, och inte av böjelse. Jag är faktiskt av naturen konstnär. Ända sedan min barndom var min hemlige hjälte Goethe. Jag skulle velat ha blivit poet, och hela mitt liv har jag velat skriva romaner.”, S. Gilman, s.141.) Man kan , som Calvin Hall, kalla Sigmund Freud för en social och humanitär filosof ( jfr. C. Hall, Freuds psykologi, 1954. s.19.) , även om han inte alls var filantropiskt lagd, men besatt av forskariver - och se honom i ljuset av en humanistiskt nykter tradition härstammande främst från den aktade Goethe. ( jfr. samtalet mellan Goethe och Hegel ( refererat av den devote Eckermann i dennes Samtal med Goethe II, s.340,), där Goethe - vid matbordet- förebrår Hegel, att denne inte studerar naturen ”som bot mot den dialektiska sjukan" ! ). Angående Freuds inställning till filosofin, kan tilläggas, att han sent i livet lär ha yttrat: " Jag nekade mig studiet av Nietzsche trots , eller egentligen på grund av , att det blev uppenbart för mig, att jag där skulle finna insikter, som var mycket lika psykoanalysens." ( L. Donn, Freud & Jung, vänskapen som brast, s.60f. ). Nietzsche - i form av sina böcker i praktband och sina idéer - skulle komma förfölja Freud livet ut , som något av en … ond dröm. ( Viktigt här , är att tänka på Nietzsche såsom en kreativ skeptiker, en tvivlare. Som Ernst von Aster påpekat, i sin Die Philosophie der Gegenwart ( 1935 ), s.261., tillhör inte O. Spengler skeptikernas skara : Spengler predikar undergången, inte bara i sitt Magnum Opus : Der Untergang des Abendlandes, I-II, men även i ( uppföljaren ) Mensch und Technik, medan Nietzsche har en attityd att ständigt på nytt ställa i fråga, för att ... ta sig vidare.). Det är dock inte en total undergång det rör sig om hos Spengler, vilket ryktet kan få en att tro : boken behandlar en kulturs sönderfall ( och är kanske återupptagen av Adorno i dennes Ästethische Theorie i denna mening …..). Dessutom förklarar Spengler tydligt i sin bok , att denna är tänkt som ett medium för läsaren att söka själv en sanning igenom boken. Nietzsche, som själv dog såsom nationalklenod hemma hos systern Elisabeth Förster-Nietzsche , hemkommen från kolonien Germania i Sydamerika ( Paraguay ) - , det år när Freuds Drömtydning kom ut. ( Intressant är , att Nietzsche, Spengler och Kierkegaard författade sina stora verk utan att diskutera grundtankarna i dem med någon. Detta står i strid med den ”vetenskapsdialogtro”, som bl.a. Popper framför i sin Conj & R. Det är alltså fullt möjligt för Människan att … tänka själv. I några fall är Människan … en ö.) ”Den som år ut och år in, dag och natt ensam suttit tillsammans med sin själ i förtroliga samtal /…./.Skriver man inte böcker för att dölja det som man döljer hos sig själv? – /…../;det ligger någonting helt godtyckligt i detta , att han här inte såg sig tillbaka, såg sig omkring, att han inte här grävde djupare utan lade ifrån sig spaden – det väcker en viss misstro. Varje filosofi döljer också en filosofi. Varje åsikt är ett bakhåll. Varje ord en mask.” ( Nietzsche, Jenseits von Gut und Böse, af. No. 289.) Vad som här uppenbaras (!) är – ju – en misstanke om ofantliga dolda djup. ( Dessa djup behöver inte nödvändigtvis vara fyllda till brädden. Misstanken gäller allt, både närvaro och frånvaro. Det är – det behövs kanske inte påpekas - mycket som spökar här, även det Omedvetna. Det är en lockande misstro.). Vad som inte framkommer så tydligt i denna bakgrundsteckning – som mest koncentrerar sig på driftselementets behandling inom filosofin , är det element , som kom att bli så betydande i Freuds psykoanalys: det symboliska. Jfr. romantiken ovan men också folktrons symboler och riter ( ibland förbundna med ytterligare skikt av symboler och föreställningar, tankar om skydd och om öde , jfr. Frazer, ) samt förvandlingsmyter och sagor om förvandlingar, symboler i vardagsliv och kult o.s.v. Detta element har alltid funnits med i mänsklig kultur, ansetts som något naturligt. Ofta har det synt så naturligt ( och naivt ) att man inte brytt sig om det. Sådana enkla bilder , som man inte fäst större avseende vid kom nu att genom Freud bli synliga på ett annat sätt. Viktig kom bröderna Grimms verksamhet att bli för Freud, men också den judiska traditionen, där det flödade av sägner – och vitsar och talesätt med betydelsebärande element, som man – om man var som Freud – kunde ses flyta över i något annat, betyda något mer än vad man först trodde, och som var användbart i den symbolskapande process som Freud ( och Groddeck ) upptäckte var ett viktigt medel i den semiotiska mellanlagringsprocessen i det mänskliga psyket. Man hade aldrig tidigare inom vetenskapen förstått det ändamålsenliga i den typ av försvarsmekanism som Freud kom att upptäcka och dissekera: en människa kunde omöjligen ta åt sig all information från sina sinnen, behandla allt som hände henne, men det vore också ett ovanligt dumt slöseri med information om evolutionen bestämt sig för att människan skulle för alltid kasta bort den information hon för tillfället inte tålde. Det blev ju som att kasta bort ett stycke av historien, - den del som just nu inte passade. Så fann Freud förträngningen, omvandlingen ( och förvrängningen ) och symbolskapandet som det geniala i det mänskliga psyket, och såg en möjlighet att se efter hur denna informationsfördelning och detta skyddsvärn var sammankopplade. Det blev dock snart ett brott och en kantring av den filosofiska, litterära, psykoanalytiska och naturvetenskapliga utvecklingen i och med det första världskrigets utbrott 1914. Den intellektuella glädjen var icke längre den samma. Europa skulle sedan - som bekant – icke längre vara sig likt. De psykoterapeutiska rörelserna kom i skuggan av - och ibland i konfrontation med - de politiska stämningarna, den ekonomiska och sociala utvecklingen. ( Börskrasch och fascism.). Många intellektuella centra splittrades och idéer omvandlades, ställdes i nytt ljus - och många nya mörka kom ur dess mörker. Att skriva denna tids andliga historia är givetvis svårt ( jfr. Spengler ). Man drunknar lätt i alla historikers skildringar, eller i berättelser med grunden i denna tid, och även om man söker efter dem som lät sig genomströmmas av historien under denna tid ända in i ryggmärgen för att omvandla sin erfarenhet till diktverk, - och finner några, så kan man ändå förtvivla inför det att själv nå den ”historiska sanningen”: historikerna – och sociologerna - skymmer sikten med abstraktioner och egendomliga – ofta intuitiva - kategoriseringar, berättarna med konkretioner, sällsamma öden och personliga tonfall. Så är det ju så , att vi , när vi får fakta ropar efter myten ( konsten ), och när vi får myten ( konsten ) … ropar efter fakta. --------------------------------------- ”Våra handlingar är som rimlekar, där var och en fyller ur rimmen efter behag.” ( Fr. de la Rochefoucauld, Maximer ) Om Freud var kritisk till filosofer, så var han intresserad desto mer av de som han bedömde som människokännare, som t.ex. Sofokles och Shakespeare. Och flera andra goda författare och dramatiker. Freud läste obehindrat Engelska, Franska, Spanska, Italienska, latin och grekiska. Hans intresse för Shakespeare urartade dock, i det att han engagerade sig i Looneys tes om att icke Shakespeare var författare till de honom attribuerade verken, men Edward de Vere, en Engelsk Earl samtida med Shakespeare. ( jfr. P. Gay, Reading Freud, The Man from Stratford.). Detta tyder , anser jag, inte på något märkvärdighet hos Freud, - jfr. Swedenborgs intresse för "longitudproblemet" – mer på ett överskott av psykisk energi. Det är ju nära nog egalt ”vem” som skrev Shakespeares verk. ( 8000 böcker - minst - behandlar detta "problem".). ) Det var uppenbarligen någon,(!) och kallar vi denne Någon , Shakespeare eller ej,- det spelar ju numera ingen roll. ( Bara det nu var en och samma person, som skrev allt , attribuerat till S..) Uppenbart är också att Freud hade ett produktionstvång, ( inte olikt Kierkegaards ) - att han " hypersteniskt " ( i överflöd av energi , Gr. stenos=kraft.) såg sig tvungen att, inte bara skriva ner sina upptäckter och funderingar, men också alltid låta publicera problem och sina ( försök till ) lösningar på dessa. Ofta nog med en stark personlig klangbotten under och en märklig(t) högt uppdriven förmåga till symboliserande, och transformerande. Något ytterligare märkligt med Freud, om vi nu ansluter till hans intresse till t.ex. Shakespeare, alt. lorden av Oxford, ….. som skulle vara den eg. S.. - är att Freud hyste stort intresse för litteratur, och behandlade fiktiva gestalter i dessa, som Lady Macbeth och Hamlet, såsom verkliga varelser, för vilkas handlande det fanns ett, säger: ett, absolut motiv till deras handlingar och beteende, och att det, t.ex. i Lady Macbeths fall gällde att lösa gåtan, som om det gällde att behandla en verklig analysand. Något absurt. En ”oförmåga” (?) att här skilja på dikt och verklighet. Man kan här – något vid sidan av - tänka på det uttalande litteraturkritikern Harold Bloom fällt om att ” Freud är Shakespeare på prosa.” Han var således lika upptagen med tragiska hjältar, och med Moses, som han var med Vargmannen och andra klienter. Freud berömde sig av att ha löst ett problem i Hamlet, som J.W. von Goethe inte rått på. Nämligen det, varför Hamlet tvekade att döda sin styvfar. ( jfr. här Jacques Lacans intresse för Edgar Allen Poe, i Seminars, som inskränker sig till studier av mönster, och icke kausalsamband. Och Jungs för … Job.). "Moses är ingen ledare. Han är en domare." menade Kafka, - som nämnt ovan - apropå Freuds essä – fylld av en högst remarkabel vördnad - om Michelangelos staty av denne i Rom. ( Där Freud, var flera gånger.) Förväxlar man nu inte Moses själv med vad han var för/hos Michelangelo? Freud kanske identifierar sig både med Moses och Michelangelo – liksom tidigare med Leonardo i den så intressanta boken om Leonardo da Vinci (1910) ”det enda vackra jag skrivit ” ( Freud ) – där det kommer ett komplicerat tydningsmönster i dagen. Man kan här tänka på att en skrift som Freuds, kanske mer än någon annan , kom att bidra till diverse samhällskritisk reflexion delvis stöpt i freudiansk form, som t.ex. den s.k. Frankfurtskolans socio/psyko-analytisk/ kritiska produktion ( Adorno/ Horkheimer/ Marcuse ). Ett exempel är tyskfödde Herbert Marcuses flyhänt skrivna Eros and civilization där denne – med en klarsynthet få förunnad – talar om den kommande sexualiseringen av samhälle, konsumtion och media. Ytterligare civilisationskritik kommer till uttryck både I dennes Den endimensionella människan och i den breda – mer konkreta - Amerikanischer Pragmatismus. I Upplysningens dialektik skulle Horkheimer/Adorno också komma att påverka uppkomsten av den vänstervåg som kulminerade kring 1968. Begreppet ”kulturmarxism” såg mot bakgrund av Adorno, Horkheimer, Marcuse dagens ljus. Adorno, en mångsidigt begåvad schweizare med judiskt påbrå ( eg. Theodor Ludwig Wiesengrund ) kom att skriva allt från musikteori ( Philosophie der neuen Musik , 1976.) och konstteori till ( livslång ) Hegel- och Kierkegaard-Marx- och U.S.A.-kritik dessutom, och retade med sin Negative Dialektik (1969 ) – som behandlade negationen som den kraft som förde civilisationen framåt - både tänkare i öst och väst ( K. Popper). Theodor Adornos nödtvungna exil I U.S.A. fick honom I kontakt med Hollywood och med jazzmusiken, och ett stående epitet om Adorno kom efter detta bli :”Teddy hates jazz!” Av Adornos samlade verk behandlar 16 band – merparten - musik. Det mesta som Adorno vid denna tid skrev om masskultur kom att visa sig helt inadekvat. Av allt som är skrivet – som jag läst, vilket inte är litet…. - om Kafka väcker nog Adornos essä, Notes on Kafka, allra mest intresse och eftertanke. Jag återkommer till denna essä, som I sin tur star I nära förhållande till den skarpsynte Walter Benjamins två berömda kafkaessäer och där somligt även anknyter till Derridas senare gjorda iakttagelser. Inte mindre inverkan hade Freud som kritiker av religionen, som han nästan helt återförde på fenomen som var lätt beskrivbara inom den psykoanalytiska teorin. Så kom Freud att – jämte den autodidaktiske anarkisten Proudhon, jämte Marx och Nietzsche – att bidra till den sekularisering, som så snabbt röjde sin väg fram i industrialismens spår. Här kom sedan en samhälls- förändring till stånd med en komplex djupstruktur, som den nya vetenskap som fick namnet sociologi tog itu med. Här formade sociologerna Durkheim, Weber, Simmel och andra teorier och terminologier, där man kunde ta upp allehanda kulturyttringar och tolka dem som betydelsebärande enheter, och på så sätt vidga den intellektuella verksamheten inom kritik och debatt, Och här kunde man efter mitten av det 20de seklet allt oftare få se Kafkas namn florera som konventionell betecknare. Inte minst inverkan hade ju Freuds mycket breda tolkningssätt. Detta sätt kom att influera reflexion över betydelse utöver den som redan startat med Freuds föregångare i detta, Brentano och Nietzsche ( sinsemellan mycket olika ), och leda fram till den mängd hermeneutik som flödade fram efter 1960 I Europa. Freuds inverkan – och innevaro – i begreppet “tolkning” blev under denna tid stort. Likaså påverkades diskussionen om kvinnans ställning, sexualitet och värde genom Freuds jämlikhetssträvanden, och i skrifter som dennes vän och elev Marie Bonaparte skrev, som Det kvinnligt gåtfulla. Till de övriga skrifter från Freuds penna som sysslar med den kulturella aspekten hör Masspsykologi och jag-analys ( 1921 ), Die zukunft einer Illusion, Warum Krieg? ( Einstein/Freud ) (1933) och Totem och tabu. I Totem och tabu formar också Freud delar av den mytologi, som är typisk som grund för en ny kultursyn. Det är här som Freud skapar myten om urhjorden om urfadern , som dödas av sina söner, för att de önskar äga modern, men sedan fadern är död ångrar sig, aldrig utnyttjar sina fördelar som Herrar, och dessutom börjar att dyrka/besvärja i symbolisk form den döde fadern, allt understött av den förtrollning som sinnet försätts I av begären och illusionernas dans. Att denna intellektuella breddning av psykoanalysen till en del redan fanns under Kafkas senare år ( inte ännu den förändrade synen på kvinnan ) – efter publiceringen av Förvandlingen - är också tydligt. Kafka själv var också medveten om denna debatt och följde den i tysk och fransk press. Vissa kaféer i Prag prenumererade trevligt nog på Kafkas tid på en mängd tidskrifter. En klarsynt inställning till klassförhållanden präglade också skeptikern Kafka alltsedan gymnasietidens skolgång vid Altstädter Ring i Prags Altstadt. Han skrev i mogen ålder :”Diktarna försöker ge människan andra ögon för att därigenom förändra verkligheten. Därför är de egentligen statsfientliga element: de vill ju ändra. Staten och med den alla dess undergivna tjänare vill nämligen bara bestå.” Vid läsningen av Gustav Janouchs vittnesmål ( Samtal med Kafka ) kan man se, att FK ofta resonerade kring klasskamp o. dyl.. Så kan man kalla Kafka för progressiv i dennes totalsyn på samhället, en syn han då och då slagkraftigt gav uttryck för i privatlivet. Om litteraturen I Prag samtidigt – strax före första världskriget - skriver Václavec( s.112.): ”Det mentala och ekonomiska grunderna för den socialistiska tyska litteraturen bildade medvetandet om att världen kunde förändras.” Man kan här betänka, att Freud , mitt i arbetet med det nya som nu vällde fram i hans arbete, där så många idéer samlades och kondenserades - var så rädd , för att lära känna Sören Kierkegaards (1813-1855) verk, att han konsekvent lär ha undvikit dem. Wienläkaren var ängslig för anklagelser för epigoneri. Och hans dubbla inställning till Nietzsche.( 1849-1900 ), visar samma "ängslan" i öppen dager, ängslan i förbund med hans stora äregirighet, under hela dennes liv. Detta kan dock vara överdrivet, - detta undvikande av filosofin - och åtminstone till en del en myt om Freud. Historiskt sett. Man kan ju kalla vissa delar av författarskapet för filosofiskt, såsom de delar som handlar om samhället. "Om jag bara slapp att läsa!", utbrast Freud i ett brev till Fliess, ( i detta var Freud lik S. Kierkegaard. Kierkegaard: "De fleste Mennesker gaae gjerne til Laesningen af en Bog med en Forestilling om hvorledes de selv vilde have skrevet, hvorledes en Anden haer eller der vilde have skrevet /…/ Her begynder nu den förste Mulighed af at ikke kunne laese en Bog /…/ - de to mest modsatte Arter af Laesere mødes - de dummeste og de genialeste, som begge to have det tilfaelleds, at de ikke kunde laese en Bog, de förste af Tomhed, de Sidste af Rigdom paa Idéer;/…/." Kierkegaard läste helst sammanfattningar. Det är till exemplen högst osannolikt att han nånsin läste en enda rad av Hegel. Förmodligen var allt han snappat upp om Hegel det, som fanns i Adlers bok om Hegel, den Adler, som Kierkegaard senare i Bogen om Adler, ( utg. postumt ) skulle förklara galen, för att denne filosofiskt lutade sig mot en upplevelse av en uppenbarelse av Gud, på nästan exakt samma sätt som Kierkegaard, i det han lutar sig mot liknelsen med ”springet” hänvisar till det mystiska elementet i tron, och alltså – indirekt – anser sig själv vara galen. Kierkegaards uppfattning var att om han stötte på en bok, där inledningen avslöjade att den byggde på antaganden, vilka han inte kunde se som sanna, så var vidare läsning av boken en absurditet. ( Det kan man kalla läsekonomi. ) Kierkegaard var mycket blygsammare än Freud, och menade för sin egen del, att allt han hade skrivit mer kunde betraktas som ”lite kanel till maten”. Vad maten bestod av, det nämnde han inte. OIDIPUSKOMPLEXET Redan tidigt skapade Freud en teori om Oidipuskomplexet. I centrum för den psykoanalytiska teorin - inom den första topiken - står "oidipuskomplexet". ( Ibland uttrycktes det av F. själv att hela teorin står o faller med O-komplexet.) Detta går tillbaka på dels teorin om föräldrars "förförelse av sina barn” ( förförelseteorin övergiven 1907 av Freud; jfr. brev till Fliess.) och på en antik myt och ett bekant antikt drama av Sofokles. Idén om Oidipuskomplexet, - som i sina grunddrag går ut på att den lille pojken ( i en familj ) vill undantränga - har tankar på att mörda - sin far , för att ha sexuellt umgänge med sin mor, och att den lilla flickan ( i samma familj ) alltid identifierar sig med sin far , och söker undantränga modern och vill skaffa ett barn med sin far ( och att varje senare man är en "proxy" för fadern ), ( se: The Passing of the Oedipus-complex , 1924 , där Freud diskuterar detta.) kom tidigt till Freud. Kanske kom idén genom introspektion - som så mycket för Freud - i samband med hans faders död, c:a 1885, och idén om O-komplexet har av många kritiserats - som redan antytts - , för att den står i kontrast till den mer handgripliga förförelseteorin, där barnet har tagit skada av faktisk sexuell förförelse av endera föräldern. --- Att nu Oidipus i dramat luras till det hela , det ser man som en ren olycklig företeelse. I grunden, i dramat , är nog den "olyckliga företeelsen", Ödet, huvudperson. Ödet ( - Gr. Moira lat. Fata - ) var ofta det man skulle förhålla sig till , som antik grek . Att acceptera ödet ( livslotten ) var viktigt. Att sätta sig upp mot det var en dödssynd, det ultimata högmodet, hybris. [ Ett centralt begrepp i grekisk kultur o. filosofi, som stort sett saknas i den judiska traditionen. ] Freud skulle alltså ha ( omedvetet) undanträngt sin vetskap om aktuella incestuösa barnövergrepp. Man har - t.ex. Marianne Krull - spekulerat kring Freuds motiv till att ta avstånd från förförelseteorin, - för att sedan hänföra dessa förförelser till inbillningssfären ... - och, om det skulle vara av pietet mot hans egen avlidne fader, handelsresanden Jakob Freud. Om det nu förhöll sig som Freud antyder i ett brev, att denne på något sätt betett sig illa, - åtminstone mot hans syskon, speciellt mot en av bröderna och mot systrarna. Hon menar att Freud har bortsett från Kung Laios - Oidipus´ faders - brott i Sofokles´ världsberömda skådespel. ( jfr. även Freuds intresse för Hamlet - denna komplicerade pjäs - och den oidipuskonflikt, som kan finnas där, enl. Freud. jfr. Gay, Reading Freud, (1990 ) ,m.fl.). Marie Balmary - en lacanian - föreslår en bredare formulering :allt vilseledande av ett barn kan framkalla neuroser hos det, - vilket ju förefaller rimligt, och måhända är sant. Vad fadern ( Fadern) "betyder", ja, det handlar hela psykoanalysen om: Faller Oidipus- teorin, så faller - som sagt - hela psykoanalysen. ( Säger man.). Dess problematiska sidor - som vetenskaplig teori - är uppenbara. Övergrepp på barn var vanligare än man anat. Denna misstanke tycks dock mer ha legat på ett omedvetet plan , eller helt enkelt varit tabu, under denna tidsepok.( Liksom långt senare.) Vad Freud ville komma åt med teorin om Oidipuskomplexet, var naturligtvis en förklaring till de omedvetna sexuella önskningar , som han ansåg styrde hela människans liv. Driftsteorin är en teori om sexualdriften, och dess förvandlingar. Oidipuskomplexet som term är ett resultat av Freuds arkeologi och arbete med sina patienter. jfr. hans fallstudier ! Teorin innefattar, som teori, även ett kastrationshot från fadern ( o. motsvarande kastrationsskräck hos barnet, vilket i sin tur förstärker behovet av att "undanröja" fadern.). Finns det en sund frigörelse från fadern i Freuds tänkande? Man undrar. Diskussionen om fadern, bl.a. gestaltad av Urfadern I Urhorden – i Totem och tabu - och dennes intresse av att behärska flocken, se ett hot i barnens sexualitet, som måste leda till försök till minskning av deras sexualitet genom omskärelse av pojkar och flickor, sådant finns rikliga spekulationer om, bl.a. hos den konservativa M. Bonaparte (1951). MP rörde sig I kretsen kring Freud, och förde en intensiv brevväxling med denne. ) Modersperspektivet efterlyses av många. Finns det nu något som säger att Oidipuskomplexet skulle vara den nödvändiga grundstenen i teorin? Ett Shibboleth ( i.e. avgörande test, jfr. Domarboken. i Gamla Testamentet.) ……? Faller psykoanalysen utan detta komplex av konfliktskapande komponenter ?… Det tycks som om man kan överleva en olöst oidipal konflikt,- som F. såg som universell - liksom man (ju) kan överleva andra olösta konflikter, men till priset av en eller annan förvärvad egenskap, eller störning. Liksom man – i övrigt - kan hantera sin Libido , sina begärsobjekt och sig själv på olika sätt i olika lägen. Som vi har varit inne på innebar inte Freuds tanke , att alla hinder för ett libidinalt utlopp måste leda till en hysterisk konversion. ( Jfr. Sexualteori, 1922 ). Freud ansåg nog heller inte att en människa kunde – genom psykoanalys – nå en slags total frigörelse. Som nämnts ovan är även Fromm kritisk till denna teori. Han menar att man bättre når en större sanning genom att se på Sofokles hela triologi, Kung Oidipus, Oidipus i Kolonos och Antigone, då man i så fall får ett bredare underlag för att se auktoritetens och maktens problem. Redan 1910 i Eine Kindheitserinnerung des Leonardo da Vinci (1910) – som lästes av Kafka - förekommer en i dubbel mening klassisk beskrivning från Freuds penna av en sublimering. I samband med Freuds……… Leonardo homosexualitet …. Sublimering … arbete ( vetande, forskning ). Att en människa såsom litet barn är narcissist ( primärnarcissism ) kom mycket senare… Freud använder ordet narcissism för första gången i Leonardo da Vinci, ett barndomsminne (1910). Han menar att Leonardo älskar sig själv, han har identifierat sig med modern och älskar sig själv på samma sätt som modern en gång gjorde. Freud beskriver en narcissistisk identifikation – inte en personlighetsstörning. Freud använde sedan begreppet i Sexualteori då som ett stadium hos den perversa personligheten. Denna bok kunde – enl. vissa källor - alla i ”onsdagsklubben” på Berggasse utantill….. PSYKOSEN M.M. Om den allvarliga , svårartade psykosen skrev Freud mindre. Fallet Schreber ( jfr. Freuds Fallbeskrivningar, ss ) är unikt i Freuds författarskap - och karriär - Daniel Schreber ( 1842- 1911) var hög jurist, son till en läkare, specialiserad på ortopedi, men också på barnuppfostran. En känd sådan. Sonen var sachsisk ämbetsman och sedermera domare. 1884 ställde Schreber upp i riksdagsvalet for det konservativa partiet men förlorade. Strax härefter kom hans första sammanbrott, var intagen på. den psykiatriska kliniken i Leipzig. Han led av hypokondriska vanföreställningar. Han skrevs ut 1885 och utnämndes till domare följande år. 1893 avancerade han till senatspresident vid Sachsens högsta domstol. Den receptive, begåvade och framgångsrike Schreber började nu få sömnlöshet och olika psykiska problem som bl. a. drev honom till ett självmordsförsök. Han intogs nio år efter sitt första sammanbrott på samma klinik och den andra sjukdomsperioden var allvarligare och längre och var intagen på hospital från 1893 till 1902, och det är den sjukdomen som boken Denkwürdigkeiten eines Nervenkrankes (1903) som Schreber gav ut, beskriver. Boken skrevs - vilket är att observera - i ett försök att slippa ut från kliniken!! Efter en tredje dålig period dog Schreber 1911 och blev alltså hela 69 år gammal. Fallet är - i Freuds liv och praktik - udda, såtillvida som det här rör sig om en fullt utvecklad psykos, något som F. sällan befattade sig med. Freud bedrev ju en öppen privatklinik ( mottagning) i hemmet på Berggasse 19. Han arbetade inte i Wien på sjukhus, el. likn.. I Denkwürdigkeiten finns en hel teori om universum, med en krånglig teologi med Schreber själv som både kvinna och Messias. Han skev om sin stora skräck att bli torterad till döds. Och om sina visioner innehållande Gud och djävlar. Alla, - enl. Schreber - från behandlande läkaren till Gud, förföljde honom. Gud förstod sig inte på människor enl. Schreber. Denna tanke tycks mig tyda på både skarpsinne o. sund skepsis. Boken innehåller också ett förhärligande av autoerotiken. Schreber intar där en radikalt hedonistisk ståndpunkt, som han ... omedelbart avvisar. (jfr. Dr Johnsons syn på sexualitet och bruket av alkohol! Där J. drar samma slutsats, från samma grundsyn.) Sigmund Freud skriver en fallbeskrivning om Daniel Schreber 1911 - alltså samma år som Schreber dog, efter att ha läst boken. Freud mötte alltså aldrig denne Schreber. F. menar att paranoiker som Schreber undandrar andra människor . och världen som helhet sin kärlek , för att därefter projicera sin inre katastrof på världen, vars undergång då är nära ! "Världen har gått under", men: "paranoikern bygger den från grunden, visserligen inte mer präktig, men åtminstone så att han kan leva i den." , skriver Freud. Och : " Vad som ser som sjukdomsproduktion, vansinnesbildning, är i verkligheten läkningsförsök, rekonstruktion.".( F.1911.). Detta är en viktig text av Freud, eftersom den behandlar den paranoida psykosen som rationell och konstruktiv. Det finns mening även i den, i psykosen. Och ett försök till "egen-läkning". Sådana tankar togs nu upp mycket senare, av t.ex. den s.k. "nya psykiatrin" på 1970-talet, ( Szaz, Laing m.fl.) delvis som en revolt mot all den livstidsinspärrning på stora mentalsjukhus av psykotiska människor som förekommit så länge. Diskrimineringen av denna grupp är bland det svåraste att alls handskas med, då den gruppen inte är förmögen till egen talan , och andras talan för den alltid tycks lätt undanviftad och negligerad. STATYETTERNA Man kan ha invändningar mot Freuds drömteori. Sjögren: ”Först och främst: den mest radikala reduktionen – "man drömmer för att inte vakna" ..... blir en teoretisk platthet, eftersom alla drömmar i världshistorien då skulle ha växt ur samma grund. /…/ Härmed år svårigheterna inte över, eftersom många även finner det otillbörligt reduktionistiskt att generellt se en önskan bakom varje dröm." Sjögren menar , att Freud förenklar i polemiskt syfte (?) o. i syfte att få drömtydningen att framstå som klar och vetenskaplig. Dock misslyckas Freud, enl. Sjögren.: "Freud måste ha plats både för sin "romantiker" och sin " upplysningsman". Därför vidgar och krymper han ömsevis innehållet i sina begrepp./…./ eftersom Drömtydning är det verk , där Freud minst tyglar sin kreativa fantasi, tvingas han till en återkommande skärpning av sig själv." Freud polemiserar, enl. Sjögren, i Drömtydning mot sig själv ( sic!) : I denna polemik blir det speciellt viktigt för Freud att peka på skillnaden mellan å ena sidan den latenta drömmen eller med andra ord, den omedvetna drömtanken, å andra sidan den manifesta drömmen, det vill säga den slutprodukt vi minns och vanligtvis refererar till som "drömmen".( Sjögren menar alltså förmodligen att Freud i DT söker föregripa kritik på detta sätt.). Den manifesta drömmen har nu – enl. F. - sin form utifrån/genom "drömarbetet" . Via dess tre förvandlingsformer: förtätning, ( Verdichtung ) förskjutning ( Verschiebung ) och symbolisering ( Symbolizieren ) förvandlas drömtanken, den latenta drömmen, ( .. den ogripbara, alltså …KG.) till den manifesta, den mestadels gåtfulla, (!) förbryllande slutprodukten. ( Här kommer då psykoanalytikern in.).( Det intressanta är ju här att den presenteras som en gåta , av drömmen. Här ligger ju nästan ett lekmoment: ” Kom och ta mig om du kan !”) Vi återkommer naturligtvis till detta begrepp, "symbol", eftersom hela Freuds teori ar uppbyggd kring begreppen mening, betydelse o. symbol. Den latenta drömtanken ( som skulle kunna kallas den "egentliga" drömmen, som vi drömmer, på "plats" ) kan vi bara nå genom tolkningsarbetet; genom det löser vi upp förtätningar, sätter det förskjutna på plats, ser bakom symbolerna. Den latenta drömtanken visar sig då vara begripligt ( logiskt?) fenomen, produkten av en önskan: "Det är inte mitt fel att Irma inte blir bättre." . Det är påtagligt att Freud värderar den "återfunna" latenta tanken högt; han talar om den som en högvärdig produkt av vårt intellekt. Lika nedvärderande förhåller han sig , enl. Sjögren, till den manifesta drömmen : den är ingalunda produkten av en kreativ kraft, utan blott och bart ett försök att lura censuren ( Censorn ). Därmed kommer vi fram till en annan punkt dar Freuds drömlära, i sin snävaste form, blivit hårt kritiserad. Den teoretiska tanken, att den manifesta drömmen , den "återberättade drömmen", den formulerade, ihågkomna, inte skulle ha något värde i sig , kolliderar nämligen påtagligt med de praktiska erfarenheterna från psykoanalytiskt arbete, där den manifesta drömmen i sig " är ett värdefullt bidrag till förståelsen av analysandens inre värld." ( Ib.s. 78). Sjögren. är ju själv här arbetande psykoanalytiker. Vad han här understryker och som kan understrykas än mer är ju det entydiga faktum, att det rör sig om ett budskap som döljer sig och därmed vill uppenbaras, att den manifesta drömmen är till för att avklädas, tolkas. Alltid - alltid , enligt formeln - uppmaningen ”Kom och ta mig, om du kan!”. Drömmen lockar, som den åtrådda lockar älskaren. Är då nästan inte drömmen den som älskar oss mest ? ( Vi tillägger, försiktigtvis: förutsatt en laddad kärlek.) Vidare framhåller Sjögren i sin bok Freuds svårighet med hans ( Freuds ) egen form som förmedlare, och kopplar denna med hans ointresse för musik - eller det faktum, att musik irriterade honom. Han tillät t.ex. aldrig något av sina många barn att lära sig spela piano. F. tålde inte pianoklink. Jag kommer att tänka på den svenske intellektuelle giganten Herbert Tingsten, som var likadan i sin inställning till musik. Liksom givetvis Winston Churchill, som menade att ”musik var det mest angenäma av oljud”. Freud är, som estet, en obetydlig skribent. Han var medveten om det själv. Han upplevde inte konst, men tolkade figurerna i den. Sjögren jämför den manifesta drömmen med ett stycke poesi, o. menar, att Freud inte hade minsta sinne för poesi heller, i motsats t.ex. till en F. de Saussure, att kanske det var så,- det är min egen tanke, att också poesi irriterade honom, medan han hade ett i det närmaste maniskt intresse för vitsar, som alla, av allehanda slag, tycks ha fastnat hur lätt som helst i det freudska minnet, ( som för all del aldrig uppvisade någon brist i något avseende.) . Det , vitsintresset, är måhända till en del ett drag i judisk tradition. - en omfattande exempelsamling på över 690 sidor. – Den judiska vitsen kan man kanske se mot bakgrund av det ”bristande” allvaret i den judiska religiositeten där man traditionellt , med svensken P-M. Meyersons ord , har en ”gud som man kan prata med”. Då blir den judiska vitsen alltid full av sofistiska tricks. Den judiska vitsen är antropocentriskt apologetisk. Den kristna religiositeten – i kontrast till detta - är från början grundad i ett absolut allvar, och i en absolut paradox, i en absolut underkastelse. Den kristne guden – vare sig inom katolicismen eller protestantismen – går inte alls att diskutera med. I bönen kan man – visserligen - framlägga sin sak, och därmed få ett visst samvetsstöd, men det gåtr inte att diskutera – disputera - med guden. Med Kierkegaards ord är gudsförhållandet – inte bara för den kierkegardska religiositeten - präglat av det, att ”inför gud har vi allt orätt.”.) Freud är i sin egen totala diskurs metodiskt något mystisk. Dels är den lik en promenad, som tycks …. på måfå , o. ha en oändlig potentiell längd , o. där var och en verkligen tidvis tvivlar på, att promenaden skall få ett någorlunda lyckligt slut. OCH det härskar också - hos Freud - en mystik ikring det Omedvetna, där man känner sig som en Anselm av Canterbury, när denne, för att bevisa Guds existens, bad Gud om hjälp. Vi har i psykoanalysen mängder av problem, problem som inte alls är utmärkande bara för psykoanalysen, utan nat. för alla humanvetenskaper, o. somligt är problematiskt vad gäller all vetenskap. Vi kan icke definiera "människa”, icke förmedvetande", ( Fmv) svårligen det Omedvetna, o.s.v.., men rör oss ändå med dessa termer - ställda i relation till varandra i en modell som - som modell - liknar ett slutet system. Och det handlar ju inte om ett slutet, men om ett system ( i majoriteten av fall ) som är öppet mot världen ”Kan ingen jävel tala om för mig vad hermeneutik är?” ( Ingemar Hedenius, - vilket jag själv hört IH lägga ut texten om. Jag har till och med brevväxlat med IH. ) Den radikala snedhet i Freuds begåvningsprofil kan också illustreras av hans två famösa skrivbord: det i Wien och det i London, där en hel hord av små statyetter i terrakotta och brons dagarna i ända stod och stirrade på själsdoktorn, under det denna författade.Hur okänslig kan man bli? Freuds fullständiga oförmåga att uppleva konst, men desperata behov att får deras yttre att representera något annat är ju närmast komiskt, om det inte vore tragiskt – som man brukar säga! Att en innebörd kan ligga i en serie proportioner, eller i några kontrasterande stämningar, i två färger intill varandra, - vilka allihop kan tala så djupt till andra människor än Freud, att dessa människor skulle kunna gå tre varv runt jorden till fots, bara för att få uppleva något liknande igen, - sådant kan ju omöjligen – tycks det – Freud ha förstått. Alltså var Freud utestängd från mycket av det, som för andra människor utgör det mänskliga livet.I och med det så faller ju en stor del av det som Freud påstår om människan, medvetandet och drömmen, eftersom det var byggt på något så otillförlitligt som Självanalys, och på en analytikers subjektiva interpretation. Dessutom har Freud – vilket genast avslöjas – ett behov av auktoritet, vilket ju är blockerande för konstruktiv skepsis. Alla figuriner på skrivbordet företräder var för sig EN HEL TRADITION, en hel människosyn, som Freud föreställer sig REPRESENTERAR en hel grupp människor, en etnisk kultur, ett område på jorden o.s.v., utan att Freud en enda gång frågar sig under vilka maktförhållanden dessa figurer, och det som de SÄGS representera, har frambringats och förfärdigats! Figurinerna på skrivbordet SÄGER inte Freud någonting, eftersom han endast är känslig för vad han SJÄLV kan transformera dem till. Om han inte känner behov av en tolkning av dem, så existerar de inte för honom. Det är därför han kan ha dem där, varje dag, framför sig på skrivbordet. En vanlig människa hade blivit tokig, och behövt gå till en psykolog.Consciousness and the Unconscious av Paul Ricoeur. Ricoeur – - menar, att han i Freuds fall kan koppla samma realism med idealism, empirisk realism med transcendental idealism beträffande dennes teori ( som han ändå tycks acceptera i huvudsak!). Paul Ricoeur slås - i sitt alltid av insikt och stor metodiskhet präglade sinne av det faktum, att hos Freud doktrinen är lika med metoden. (… här förekommer en viss likhet mellan Freud och Hegel.) Att Freuds teori ”reser frågor om en filosofisk antropologi, där en ny vision om människans skörhet, ställer denna skörhet gentemot kravet på mänskligt ansvar i en paradoxal skärpa.” Ricoeur kommer fram till att Medvetandet hos Freud, likaväl som hos G.W.F. Hegel, är något som aldrig kan totalisera sig självt, aldrig uppfylla sig självt. Att Medvetandet kan nå kontakt med sin egen tanke, i så måtto, att det kan märka vad det själv säger, i sitt sägande, eller ännu hellre, - R. talar i egenskap av hermeneutiker….. – Att märka vad som säges i sägandet är tvivelsamt, enligt Ricoeur. Freuds teori förenar en empirisk realism ( förankrad i den faktiska psykoanalytiska metoden, där det Omedvetna är lika med det som är resultatet av den framgångsrika (!) analysen, där analysanden säger de förlösande orden: ”Ja, men det har jag ju vetat hela tiden.”) med en transcendental idealism,- i kantiansk mening - , där Freuds metapsykologi ( topik 2 ) är grundad i bestämmande erfarenhetsutsagor. Den topografiska modellen ( topik 1 ) är till för att dechiffrera, den är instrumentet: metod och doktrin är oseparerbara. Det, som bestämmes och som nås kunskap om , är inte instinkter i sig, men representationerna. Psykoanalysen kan lära känna det Omedvetna. I motsats till romantikerna, så är Freuds Omedvetna något, som kan vetas, såsom något, på den betecknade nivån - signifiéns, något tillåtet homologt med talets ( fr. parole ) sfär, så att de inre objekten kan anses som vetbara. Åtminstone i samma grad som de yttre, fysiska objekten. Men när olika material från det Omedvetna. når det Fmv. kallar Freud det för olika ”derivat”, som tillhör det Fmv. men deras ”ursprung bestämmer deras öde.” Material flyter från det Omv. till det Fmv. men också omvänt. En växelverkan. Ricoeur förklarar hur han kan koppla samma realism med idealism, empirisk realism med transcendental idealism i Freuds fall, beträffande dennes teori om det Omedvetna. Det Omedvetnas verklighet konstitueras i en första rörelse genom tolkningen i en kunskapsteoretisk och transcendental mening. Det är sedan i det ögonblick när derivatet återvänder till sitt omedvetna ”ursprung”, som begreppet ”Medvetet” och dess empiriska realitet konstitueras. Man kan nå fram till en intersubjektiv relativitet genom det faktum, att de fakta , som genom analysen tillskrivs det Omedvetna hos en person , nu är meningsfulla för en annan person. Förhållandet mellan Medvetandet och Vittnemedvetandet är inte bara terapeutiskt, - det är också diagnostiskt. Därför, menar R. - , är det riktigt att kalla det Omedvetna för en diagnostiserad verklighet : ”För det första, det är bara för någon annan som jag över huvud taget har ett omedvetet. Men det viktiga är naturligtvis, att det inget betyder om jag inte kan bekräfta de utsagor som den andre fäller om och inför mig.” Det omedvetna är inte absolut men relativt i förhållande till hermeneutiken som metod och dialog. Psyko- analysens motståndare hävdar att allt är relativitet och att det omedvetna är en projektion från analytikerns sida på patienten. ”Enbart terapeutisk framgång kan garantera att det omedvetna inte är en uppfinning av psykoanalysen i dess subjektiva mening.”( Ricoeur.). Ricoeur understryker att han här velat motarbeta den uppfattning, präglad av en naiv realism, som skulle påstå , att det omedvetna tänker. Det vore en absurditet, som skulle leda både till ett medvetet omedvetet och ett omedvetet medvetet. ( Vi är här inne i en tankegång, som kommer att reducera begreppet.). Medvetandet är en rörelse framåt. - Men människan är den enda varelse som är utsatt för sin barndom. ”Hon är den varelse , vars barndom ständigt drar henne bakåt.” Hon handskas med denna genom symboler. Dessa är av två slag, arkaiska och dem man skapar nya. Genom dessa kan det medvetande, för vilket det Omedvetna är det Andra, återigen färdas genom ”andens tecken”, skriver Ricoeur i anslutning till ett resonemang om G.W.F. Hegels klassiska Phänomenologie. Det Omedvetna finner vi såsom dess andras andra ( jfr. Derrida!) i denna resa, där medvetande ( i.e. medvetenhet ) är den stora uppgiften. ( Uppgiften. Att finna i den Sanningen.). Den hermeneutiska rörelsen går i en dubbelrörelse genom både de arkaiska och de nya ( personliga ) tecknen, - som alltså upplyser varandra - , till ett slutligt medvetande, ( inte olikt slutet på Hegels , "ett medvetandes" "resa" i Ph.d.G. , ... så som man kan tolka denna bok.) i en slags identitet, i den vision som Freud hade, då han skrev de berömda orden: ” Wo es war, soll ich werden.”; ” Där id var, där skall ego bli till.” ( s.120.). Freud är emellertid klar över att det är drömmaren själv, som är kapabel att tyda drömmen, vilket är hans/hennes ( drömmarens) unika kunskap om sin egen historia genom fritt associerande inom denna. ( Historien?). På detta sätt är den alerta personen i stånd att finna det latenta innehållet, som, enligt teorin, skall ses som "meningen" med drömmen, drömmens mening, utsållat ur det manifesta. Testen på om det är den sanna meningen eller ej , är , huruvida patienten/tolkaren blir fri från sina livshämmande symptom ( eller likn. ) eller inte, och således blir en friskare människa, blir av med ett neurotiskt symptom, eller att patienten känner att den eller den attityden gentemot den eller den personen är adekvat eller inte, något patienten inte varit klar över tidigare. Omedvetna processer (?) visade sig vara mindre skyddade i drömmen än i vakentillståndet. ( Jfr. Thomson, s. 155 f. ). Wollheim finner i sin bok - som det tycks - en lucka i Freuds teori. Det handlar till stor del om Censorn. R. Wollheim menar att Freuds tes i Drömtydning i själva verket är två:1.) å ena sidan är varje dröm en önskeuppfyllelse, 2.) å andra sidan är detta dolt. Wollheim menar, att Freud, för att upprätthålla vetenskaplighet, måste bevisa sanningen av vardera av de två teserna, oberoende av varandra. Vart och ett bevis måste stå på egna ben. Antagandet, att drömmen är en önskeuppfyllelse, implicerar att den både (!) är en önskan och dess uppfyllelse, de går här icke att skilja åt. Och vi kan mycket väl tänka oss en önskan som är uppfylld, utan att personen som fått önskeuppfyllelsen är nöjd. Drömmarens relation till sina önskningar är ju egendomlig. Han tycker inte om dem, han censurerar ju dem, så skriver ju Freud själv (1923), och Wollheim framhåller, att F. ser två personer förenade i en i drömmaren, a.) en person som har önskan, b.) en annan som avvisar denna önskan. ( jfr. Sartres kritik.). Vi kan gå till ett annat uttalande av Freud, för att försöka förstå drömtolkningens plats i psykoanalysen och önskningens plats i drömmen: " Det upptäcktes en dag att de patologiska symptomen hos vissa neurotiska patienter har en mening. På denna upptäckt byggdes den psykoanalytiska behandlingsmetoden. Det hände under tiden man behandlade dessa patienter, att de, i stället för att visa symptom, berättade sina drömmar. En misstanke uppstod då, att också drömmar hade mening." ( Freud, Om den psykoanalytiska rörelsen, 1923.). Vid författandet av Drömtydning hade hos Freud denna "misstanke" växt till övertygelse. Och man kan här se det neurotiska symptomet som en slags " sanning" ( såsom Jacques Lacan – närapå - skriver: "Sanningen om neurosen är sanningen." Science et verite. i Écrits.). Freud kan inte i alla lägen "bevisa" , att drömmen är en önskeuppfyllelse, så t.ex. i ångestdrömmen. Drömarbetet, förvrängning , symbolisering o. annat, är enl. F. nödvändigt, eftersom drömmen är en undertryckt önskan. ( F.W. XV.166, 167.). Detta är dock ett cirkelresonemang, menar Wollheim. I en annan passage menar Freud, att "kärnan i hans teori", ligger i utdestillerandet av censorskapets drömförvrängning. Detta uttalande ar dunkelt och "får tolkas välvilligt" enl. W. R. Wollheim tar också upp ämnet Symbolism, där Freud i originalupplagan av Drömtydning är sparsam med teoretiserande, men i senare upplagor mer upplysande. Freud finner vissa "invarianter", vissa "stadiga symboler" såsom : föräldrar som kungar och drottningar; torn och pinnar såsom representerande erigerade penisar o.s.v., och W. hävdar, att en sådan symbolism måste hänföras till drömarbetet. Freud hävdade, att i det fall vi nu finner drömsymbolismen plausibel, så pekar den i sin tur på en mer grundläggande förmåga hos vårt psyke /att symbolisera/ än /i/ drömmens fenomen. Symbolerna är ett slag "primärt" språk, och Freud skriver härom också i ett tidigt brev till Fliess 1907, och talar om en "psykomytologik". Wollheim menar att Freud i sin massiva symboltolkning i drömtolkningen var influerad av en elev, W. Stekel, som ju i sin tur senare skulle gå egna vägar. Denne skrev bl.a. ett "drömlexikon", och menade alltså , att man kunde översätta drömsymboler direkt o generellt, ngt som då kritiserades av Freud, jfr. K. Burke. I de inom psykoanalysen använda begreppen ”invariant” och ”primärt språk” döljer och uppenbarar sig spår från en lamarckistisk syn. D.v.s. att förvärvade egenskaper ärvs. I psykoanalysens fall: symboler ( och symbolers mening ) ärvs. ( jfr. Gilman, ). Freud hade , vad vi kan se, en enastående personlig förmåga att tolka, att se symboler, - att se något som något annat ; att se betydelser i föremål och handlingar, ( t.ex. ”totem och tabu” ) att på ett mycket komplext sätt skapa ett samband med en räcka av symboler/symboliker. Vi finner alltså i den psykoanalytiska teorin ett begrepp "förmedvetet", ( Fmedv.) som förstärker uppfattningen om sökandet efter en - generaliserande - ( spekulativ ) modell av en medvetandets fasta struktur. Vi kan har tänka på begrepp som "förförståelse" eller "Vorgriff" hos M. Heidegger, - allmängods idag (?) - som ex. på delar i senare analyser av det Medvetna, ( Fmv.. som - helt enkelt – är "vad man vet, men bara inte hade/har aktuellt" ), en avgränsning som är anlagd på ett allt annat än mystiskt vis, men platsar inom en hermeneutisk syn. Genom att nämna Martin Heidegger har vi indirekt nämnt fenomenologin - nu fattas bara marxismen för att 1900-talets tre stora idéer inom filosofirelaterade ämnen ska vara på plats, Fenomenologin, Edmund Husserls skapelse, med dess intresse för Sakerna och medvetandet och de i denna riktning förekommande ibland divergerande och oförenliga uppfattningar om medvetandet , medvetandeslag och vägen till tingens väsen ( fundamentalontologi ) - som de är möjliga att skapas för oss ( = intentionalitetsprincipen ). Det finns nu, sedan länge, både a.) en mer klinisk och b.) en mer filosofisk uppfattning av psykoanalysen, o. det förefaller mig, som om det bara är den kliniska verksamheten, som kan ge svar på frågorna om medvetandets struktur. Så uppkom det också en kritisk/parodisk kulturell uppfattning, där man mer driver med hela psykoanalysens idén. Bland de första att inta denna spefulla Jante-attityd var Karl Kraus, men många i Wien hade en liknande inställning som denne. Exempel. “Psykoanalys är den sjukdom som den anser sig själv vara en terapi för.” Och vi har sedan dess haft många "seriösa anhängare" av denna slags kritik. Anklagelserna har haglat over psykoanalysen och över Freud. Det är därför nyttigt att hålla I minnet t.ex. vad sociologen J. Asplund skriver: ”Man kan förundras över att proportionerna inte är omvända, varför kritiken av Freud inte hänvisas till de inledande kommentarerna eller till fotnoter, men hans snille får utgöra det egentliga ämnet.( Asplund, s.95.).Psykoanalysens kärna såsom dialog mellan analytiker och analysand kan inte nog betonas. Här öppnar sig ett fält både inom terapeutisk praktik och för reflexion och kunskap om mänskligt beteende och människans djupdimensioner. J. Reeder:"Man möter ju, i likhet med människor som hyser en kärlek till reflexion och filosofi, till religion eller till Gud, - eller till måleri och musik -, de människor som hyser en kärlek till den djupa dialogen som förs mellan två människor, där den ene är betald av den andre, och där den ene ställer upp som den som skall i första hand, med "liksvävande uppmärksamhet" lyssna till den andre ( Andre ). Den s.k. analytikern ( den ene ) är då inte, enligt denna tros uppfattning, en som tolkar, som gör den andre till ett reduktionistiskt offer, utför inte en hermeneutik såsom en objektifierande disciplin , utan ingår i en större hermeneutisk, dialogisk cirkel, som aldrig börjar och aldrig tar slut, - där ingen absolut sanning finnes, men endast en gränslös och för denna "religion" nödvändig tro på den andre, - analytikern deltar med den andre, deltar i medöverföring, ( drömmer den andres drömmar) - allt mot skälig betalning - och njuter av den psykoanalys, som så enständigt motstår alla försök till definition. "Det har varit ett irriterande faktum för dess kritiker och en pinsamhet för dess tillskyndare att psykoanalysens djupare värde endast låter sig förstås genom inre erfarenhet av dess praktik." ( Jürgen Reeder, Dialogiskt tolkande, Psykoanalytiska handlingar ur ett hermeneutiskt perspektiv, i: Diwan,1-2/1998, s.58.). Här är det - i denna dialogiska psykoanalys, vilken för all del har en logisk poäng - viktigt , att inte den allvetande analytikern vacklar i tron på den Andre, och på de dialogiska underströmmarna, ty: börjar tron vackla, så kan analytikern förfalla till den objektifierande hermeneutiken och - ve o fasa - börja "ge tolkningar". "Det hör till den analytiska erfarenhetens tragiska dimension att vi emellanåt övergår från att tala med analysanden till att tala till honom. Processen är känslig för detta slag av avvikelse från analytikerns åtagande." (s.63.) – Man måste träffas fem dar i veckan, i flera år, skriver J. Reeder; man måste följa varandra, leva sig in i den andres öde - ödet definieras med begreppet "upprepning" - och det är analytikerns uppgift att … bära hoppet. Sanning kan vi inte nå…:"Men beslutsamhet i trohet är förmodligen det närmaste vi kan komma ett löfte om, att sanning sannolikt är på väg." Detta - kan man säga - är en slags psykoanalytikerns "dialog- tro". Den i allt grundlige Paul Ricoeur ( åter i The Conflict of Interpretations ) är skeptisk till dialogicititen i psykoanalysen, och hävdar att psykoanalysen är beroende av analytikerns förmåga att befria analysanden och att psykoanalysen dessutom invaggar människan i en felaktig föreställning om vad meningen med livet skulle vara, - att bli fri från det som hämmar en. Det är inte en tillräcklig "mening" tycker R., med rätta, och R. hävdar alltså att meningen med livet, eller mening över huvudtaget, måste sökas i att gå ut över någonting givet, att skapa aktivt, och inte att inskränka sig till att bli fri ifrån något som hindrar en. Väl är det, att bli fri från det som hindrar en, men meningen är ju det som man hindras ifrån. Och vad är det? Det är det som är frågan, och den löses aldrig genom psykoanalys! Här har ju alltså Ricoeur fel, då psykoanalysen aldrig gett sig ut för att ge människan meningen med livet, men är en terapi mot psykisk ohälsa. R. har alltså fått för sig vad många fått för sig – råkat in i en villfarelse - : att psykoanalysen är en ”frälsningslära” (!) och att den, som är fri från allt den trängt bort, har nått det ultimata stadiet i livet. Meningen får man skapa själv, i samtal med sig själv, med andra och genom att vara/bli en person, som man ( själv och andra ) i allt kan lita på, menar Ricoeur bannande. Jfr. hans Philosophie de la volonté. och Soi-meme comme un autre. Om det dialogiska, dialogiskt tänkande alltifrån Augustinus till Benvéniste, Lévinas och Barth och Bachtin, finns – med tanke på dess meningslöshet, inbilskhet och konservatism - åtskilligt att säga, som har en viss anknytning till psykoanalysen, men det får här utgå. Konrad Marc-Wogau, filosofiprofessorn, ställer sig frågande till begreppet Förmedvet. Att allt man glömt skulle vara bortträngt, att allt som kan plockas fram är Förmedvet., och att individen med nödvändighet, deterministiskt, är styrd av sin barndoms upplevelser, ifrågasätts av M-W. Wittgenstein skriver om Freud.: "Det som ter sig så lockade med hans / Freuds / idéer , är precis detsamma som det, som ligger till grund för lockande kraften i en mytologi, till exempel, som när han förkunnar, att varje ångestupplevelse är en upprepning av den ursprungliga. Allting kan föras tillbaka till någon händelse mycket långt bakåt i tiden. Man skulle nästan kunna tro att han riktar sig till ett totem... Denna mytologi har stark genomslagskraft. /.../ Jag har läst igenom Freuds Drömtydning /.../ Läsningen av detta alster fick mig att förstå hur viktigt det är, att man opponerar .sig mot hela detta sätt att tänka… ” ( L. Wittgenstein, Lectures and conversations, 1943-1946.). Wittg.: "Många av dessa förklaringar omfattas därför att de har en säregen charm. Bilden av människor med omedvetna tankar har charm. Föreställningen om en underjordisk värld, en hemlig källare. Någonting fördolt , skrämmande En massa ting är man beredd att tro, därför att de är skrämmande." . Wittg.: "Men det ar fel att säga, att Freud har visat vad drömmen verkligen handlar om." Wittgenstein ansåg att Freud vanligen förväxlande orsak och verkan. Den excentriske skeptiske filosofen uppskattade mer Freuds bok om vitsen, Der Witz und seine Bezieung zu dem Unbewusstem. Någon sammanhängande kritik av Freud finns inte hos Wittgenstein, lika lite som hos dennes trätobroder – den intellektuelle mångsysslaren - B. Russell. Dessa båda ansåg - komiskt nog - om varann , att de hade 2 författarskap, varav det ena var exakt, det andra en massa tyckanden. Bertrand Russell var missnöjd med psykoanalysen och menade att föreföll honom icke omöjligt att enbart söka en påverkan ena vägen, ifrån det Omedvetna till det Medvetna, men ville söka en motsatt väg. Delvis utifrån filosofiska, delvis från rent personliga erfarenheter kom Russells inställning till psykoterapi närmast att vara en tidig ( inspirerande ) variant av KBT. Brev från den ledande freudianen i England E. Jones t.ex. betraktade Russell mer som skämt. Sigmund Freud använder ju delvis i sin självanalys 1897-1900, i fasen innan utgivningen av Drömtydning (1900) sina egna drömmar, "för att vara absolut säker". Med hjälp av att berätta något av det för vännen Fliess i brev. Läkaren Fliess var - alltså - i realiteten, i Freuds fall, Freuds analytiker. Med Fliess bröt Freud senare (1906) kontakten. "Symptomatiskt" nog. Freud hade ju öppnat sig alldeles för mycket för denne och ville ingalunda stå i beroendeförhållande till någon. C.G. Jung sammanfattar - i en essä i boken Modern man in search for a soul sin kritik av Freud i en jämförelse mellan sin ståndpunkt och Freuds. Freud och den psykoanalytiska biografin. Sigmund Freud spådde den psykoanalytiska biografin en lysande framtid, ( men var i andra sammanhang skeptisk till biografier, som nämnts ovan, … i ett brev till Arnold Zweig ), men där har han blivit grundligt dåligt sannspådd. Den första av dessa biografier är Freuds om Leonardo da Vinci, ett barndomsminne. Detta är en lysande bok. Att den analys Freud gör av barndomsminnet visar sig bygga på en missuppfattning, ett översättningsfel, det gör den inte mindre intressant. Det är ju själva metoden som är intressant, inte fallet Leonardo, eller den speciella drömmen. Man kan här jämföra med t.ex. Lis Linds explicit psykoanalytiskt hållna bok om S. Kierkegaard, Sören Kierkegaard själv. Man ger i sådana biografier en bild av det psykopatologiska. Behovet att nekromantiskt avslöja det hemliga rummet formligen trakasserar bilden av / minnet av filosofen Kierkegaard. Det allra innersta rummet är ju låst hos de döda, och nyckeln är där kastad i vallgraven. Man lämnar därför läsningen av boken netop med en känsla av att ha ”gett sig på en försvarslös”. Denna känsla måste peka på en svaghet, eller ett grundläggande problem för den psykoanalytiska biografin. Kanske blir det fel för att man använder sig av en metod, som från början är avsedd att förändra en människa, till att nu slå fast vem hon var! Man använder s.a.s. en ”operationell metod” för att ge en real- eller väsensdefinition av en speciell person. Jean-Paul Sartre skulle senare komma att introducera den ”existens-filosofiska” ( ”existentialistiska” ) biografin i sitt jättestora arbete om Gustave Flaubert, också ett radikalt försök till ”vetenskaplig biografi”. Alice Miller diskuterar denna biografi och Flaubert i sin ovannämnda bok. Några vetenskapliga biografier kan ju aldrig nånsin, i strikt mening, komma att skrivas. Det ligger så att säga i begreppet ”biografi” ett contradictio in adjecto, en självmotsägelse i begreppet: ett liv kan icke skrivas ner. Kunde det det, så vore det inget liv. Att Sartre i sitt arbete med detta jättelika, ofullbordade, verket om Flaubert närmar sig en psykoanalytisk syn är ett faktum, dock, men vi behöver inte gå närmare in på denna problematik här. Huvudinvändningen mot den psykoanalytiska biografin blir ju den, att denna bygger på en dialogisk ( diagnostisk+kurerande ) metod, men i realiteten här blir monologisk. Denna slags biografi blir bara en ( ofta gigantisk, som när det gäller alla biografier ) gissning. Den efterlämnar alltid ett: ”Jovisst, så kunde det vara, men det vet vi inte.” Så som Sartre explicit avslutar hela sitt resonemang om Flaubert, med en sympatisk självkritik. Ingenting kan verifieras. Detta är Lis Lind medveten om, men det hon skriver är ändå ett slags ”utkast till en psykoanalytisk biografi”. I Sverige skrev läkaren och psykoterapeuten P. Bjerre en /psykosyntetisk/(?) biografi om den fatale finansmannen I. Kreuger. Det är just lyckan som kommit att stå såsom målet för nästan hela samhällets levande manifesta utopi. Den amerikanska psykoanalysen skulle senare utveckla sig i ett strikt sökande efter lycka, ngt den mer sofistikerade psykoanalytikern Irene Matthis betecknar som ”psykoanalysens infantilisering”. Är det inte raffinemang, så är det ingen lycka. Den gamla tiden med dess koncentration till familjeenheten, och till en religion som var inriktad på att lova ett lyckligt efterliv, var borta. Så kan – sammanfattningsvis - inte Freuds insats överskattas. Om än ovetenskapligt, så var det sätt han visade på omedvetna krafter inom människan, något som kom den västerländska civilisationen till en ytterligare vakenhet, till ett starkare medvetande om vad en människa är. Om denna insikt nästan med detsamma karikerades av den känslige Kafka, på ett så mästerligt sätt, genom dennes utbildande av det Kafkaeska, så blev denna dimension, som Freud och Kafka tillsammans skapade en dimension, som skänkte en viss trygghet, på vilken humanismen kunde bygga sin identitet på, en identitet som lätt annars kunde ha raserats med vilka religiösa floskler som helst. ------------ SAMMANFATTNING – på Engelska – AV MIN BOK ”Kafka och det Kafkaeska”(2017) och/eller dess eng. motsvarighet, Kafka – a Freudo-Structuralist Analysis, (2022): THE uniqueness of the works THE uniqueness of the works of Franz Kafka and the perplexing historical accuracy of the concept of the Kafkaesque are both phenomena that over the years have been noticed by many readers and scholars. This book sets out to unravel the enigma of this very concept, by reference to the process of creation and to Kafka´s implicit use of two unconscious levels within the universe of discourse of his most important works. Always a fruitful explanation of the uniqueness of these works has been missing. Scholars have ever since the 1930s been noticing the extraordinary qualities of the Kafka text. Strange - Kafkaesque - features have been attributed to the short stories and the novels of Kafka. The Kafka hero has - rightly - been seen as a mere figure, and the " dream-like " landscape-universe has been seen as characteristic, and one has frequently been looking upon these entities, together with a few stylistic features, as technical dominants in the shaping of the concept of the Kafkaesque. This book ( Kafka A Freudo-Structuralist Analysis 2022) displays a model, together with a biographical survey and a historical perspective on possible influences, that, quite reversely, forms a hermeneutic explanation to these features, as well as to what is denoted by the concept. This is achieved from the perspective of a dynamic contextual center, explained in a model containing three levels, levels steadily forming the discourse, typical of Kafka. The veil of mystery may never be lifted when it comes to Kafka´s classics of Modernity. It might be essential to know about the technique behind the Kafkaesque to be able to reflect upon the Self-consciousness of Modern Man of the 20th century, a century so intensely marked by a dialogue between society and the works and ideas of Sigmund Freud. Self-consciousness of Man, as it appeared with St. Augustine, the great Italian Renaissance writers, Erasmus, Shakespeare, Montaigne, the German secular Romantics and Hegel, swiftly developed into something even much more complex with the appearance of Freud and the publication of his Traumdeutung in the year of 1900, and, more so, with the creation of the Kafkaesque, with the works of Kafka, around 1912. The work of mine displays a distinct answer to the question regarding the uniqueness of Kafka and regarding the concept of the Kafkaesque and how Kafka managed to achieve this very effect of the Kafkaesque through his special technique. My work is an attempt to look for the meaning of the use of the Kafkian style. The uniqueness of the Kafkaesque is noticed by many others but here it is explained by reference to the process of creation of the Kafkaesque. Through the years this explanation has been missing. Kafka´s uses two unconscious levels in his major works. Sholars like W. Benjamin, Th. Adorno, M. Walser and H. Hiebel have noticed the extraordinary experienced qualities of the kafka text, the strange features owned by the hero, the hero as a mere figure and the “dream-like” universe. But I am displaying a model that can bring these features into a dynamic scheme, explained from an author´s ( albeit unconscious ) view. It is in fact essential for Modern Man - FOR US - to be aware of this technique, to be able to reflect on the picture of Modern Man. Kafka was part of the creation of THE Self-conscience in the 20ieth century, marked by a constant dialogue with Freud and his works. Self-conscience as Man knew it since St. Augustine, the Italian renaissance writers, Erasmus, Shakespeare and Montaigne and later with the secular Romantics and Hegel, swiftly in Modernism developed into something much more complex with the appearance of Freud and the publication of the Traumdeutung in the year of 1900. And Kafka fulfilled it all. The works of Kafka appeared as a reaction to 1.) Modern times, to 2.) his own personal alienation and to 3.) Freud. Kafka´s answer to Modernity – to the modern condition – was an astonishingly complex one, but it turned out to be very accurate and accomplished right from the very beginning. When other reactions to the modern condition, like Dada, displayed a picture of a chaotic and a rebel attitude to reason and morals, Kafka, like Rimbaud, showed a far more complex ability to encompass the soul of humans in relation to the Modern society in a universal form. Kafka´s relation to Freud was somewhat like that of a relation of a son to the father. Thus Kafka did not acknowledge Freud´s discoveries, interpretations, methods and notions as truths. But he saw them – ironically – as facts. And in a sense they were. Freud´s views were historical facts in their deep influence on mind and society of the century. Hence Kafka used Freud as part of the Modern Myth. Kafka did not “believe in” Freud, but he was fascinated by him. He did not study Freud at great extent, but he had – like many others – acquired a sort of immediate understanding of his ideas, through a kind of everyday osmosis. Kafka started out as a writer of lyrical prose, short prose poems. But his dream was to write a novel, and it should be a novel like the one Flaubert ( Kafka´s literary idol ) wanted to write: a very beautiful book about nothing at all. It also seems as he longed to develop the style of Tieck and the Romantics. So it turned out that Kafka now developed a technique for writing novels where he was extending a sole situation into a perfectly static ( i.e. nothing ) drama displaying a struggle between the conscious and the unconscious. Using his extraordinary ( perhaps autistic ) sensibility his technique, the Kafkian, miraculously was born in 1912 with the writing of the short story of The Verdict. He asked his fiancée Felice for the meaning of it. Later, with the writing of the unfinished The Trial, his technique of displaying the Kafkaesque was already full-fledged. Here he – almost FORCE by his own personal and social catastrophe - introduced a pseudo plot in a kind of pseudo novel displaying a story of a split, a struggle of a conscious instance of a person, shown as a hero-figure battling this person´s OWN unconscious. As it turned out, this battle originated – caused - a second unconscious part to appear in the universe of this fiction. It seems that the hero-figure, devoid of his unconscious, HAD TO develop such an unconscious to be able to handle his surrounding world, which was his original unconscious. Here we thus are having a triadic structure and a strange meeting of two unconscious instances. This fictional condition primarily results in a double exposure of the unconscious ( a display of a kind of “Unconscious²”, an Unconscious multiplied by itself - ) and secondly in a strange transcendence of the Ego, which cannot easily be reflected upon, since it has no equivalent in reality. As a result of this kafkaic technique, which probably was unconscious (!) to Kafka himself, we are also – apart from the nausea of double unconscious, a kind of the self-consciousness of the unconscious - experiencing a very intense poetry displaying utter loneliness and in a framework : a sad pseudo-protest against the super power of civil organization and law in general as well as a melancholy beauty of existence. The like of which never again has been created. --------------------------- Sigmund Freud; Bibliografi: 1884 On Coca 1891 On Aphasia 1892 A Case of Successful Treatment by Hypnotism 1893 Charcot 1893 On the Psychical Mechanism of Hysterical Phenomena 1894 The Neuro-Psychoses of Defence 1894 Obsessions and phobias 1894 On the Grounds for Detaching a Particular Syndrome from Neurasthenia under the Description “Anxiety Neurosis” 1895 Project for a Scientific Psychology 1895 Studies on Hysteria (German: Studien über Hysterie; co-authored with Josef Breuer) 1896 The Aetiology of Hysteria 1896 Heredity and the Aetiology of the Neuroses 1896 Further Remarks on the Neuro-Psychoses of Defence 1898 Sexuality in the Aetiology of the Neuroses 1899 Screen Memories 1899 An Autobiographical Note 1899 The Interpretation of Dreams (German: Die Traumdeutung) 1901 On Dreams (abridged version of The Interpretation of Dreams) 1904 The Psychopathology of Everyday Life (German: Zur Psychopathologie des Alltagslebens) 1905 Jokes and Their Relation to the Unconscious 1905 Fragment of an Analysis of a Case of Hysteria (Dora) 1905 Three Essays on the Theory of Sexuality (German: Drei Abhandlungen zur Sexualtheorie) 1905 On Psychotherapy 1905 Psychopathic Characters on the Stage 1906 My Views on the Part Played by Sexuality in the Aetiology of the Neuroses 1906 Psycho-Analysis and the Establishment of the Facts in Legal Proceedings 1907 Obsessive Actions and Religious Practices 1907 Delusion and Dream in Jensen's Gradiva (German: Der Wahn und die Träume in W. Jensens "Gradiva") 1908 The Sexual Enlightenment of Children 1908 Character and Anal Erotism (German: Charakter und Analerotik) 1908 On the Sexual Theories of Children 1908 "Civilized" Sexual Morality and Modern Nervous Illness (German: Die "kulturelle" Sexualmoral und die moderne Nervosität) 1908 Creative Writers and Day-Dreaming 1908 Hysterical Phantasies and their Relation to Bisexuality 1909 Family Romances 1909 Some General Remarks on Hysterical Attacks 1909 Analysis of a Phobia in a Five-Year-Old Boy (Little Hans) 1909 Notes upon a Case of Obsessional Neurosis (Rat Man) 1910 Five Lectures on Psycho-Analysis 1910 Leonardo da Vinci, A Memory of His Childhood (German: Eine Kindheitserinnerung des Leonardo da Vinci) 1910 The Antithetical Meaning of Primal Words 1910 The Future Prospects of Psycho-analytic Therapy 1910 “Wild” psycho-analysis 1910 The Psycho-Analytic View of Psychogenic Disturbance of Vision 1910 A Special Type of Choice of Object made by Men 1911 The Handling of Dream-Interpretation in Psycho-Analysis 1911 Formulations on the Two Principles of Mental Functioning' 1911 Psycho-Analytic Notes on an Autobiographical Account of a Case of Paranoia (Schreber) 1912 On the Universal Tendency to Debasement in the Sphere of Love 1912 Recommendations to Physicians Practising Psycho-analysis 1912 Types of Onset of Neurosis 1912 The Dynamics of Transference 1912 Contributions to a Discussion on Masturbation 1912 A Note on the Unconscious in Psycho-Analysis 1913 Totem and Taboo: Resemblances Between the Psychic Lives of Savages and Neurotics (German: Totem und Tabu: Einige Übereinstimmungen im Seelenleben der Wilden und der Neurotiker) 1913 The Claims of Psycho-Analysis to Scientific Interest 1913 On Beginning the Treatment (Further recommendations on the technique of psycho-analysis) 1913 The Disposition to Obsessional Neurosis 1913 Theme of the Three Caskets 1914 Remembering, Repeating and Working-through (Further recommendations on the technique of psycho-analysis) 1914 On Narcissism: an Introduction 1914 The Moses of Michelangelo 1914 The History of the Psychoanalytic Movement (German: Zur Geschichte der psychoanalytischen Bewegung) 1915–17 Introductory Lectures on Psycho-Analysis (German: Vorlesungen zur Einführung in die Psychoanalyse) 1915 Observations on Transference-Love (Further recommendations on the technique of psycho-analysis) 1915 Thoughts for the Times on War and Death (German: Zeitgemäßes über Krieg und Tod) 1915 Instincts and their Vicissitudes 1915 Repression 1915 The Unconscious 1915 A Case of Paranoia Running Counter to the Psycho-Analytic Theory of the Disease 1915 Some Character-Types Met with in Psycho-Analytic Work 1915 On Transience 1916 A Mythological Parallel to a Visual Obsession 1917 Mourning and Melancholia 1917 A Difficulty on the Path of Psycho-Analysis 1917 On Transformations of Instinct as Exemplified in Anal Erotism 1917 A Metapsychological Supplement to the Theory of Dreams 1918 From the History of an Infantile Neurosis (Wolfman) 1918 The Taboo of Virginity 1918 Lines of Advance in Psycho-Analytic Therapy 1918 Introduction to Psycho-Analysis and the War Neuroses 1918 On the Teaching of Psycho-Analysis in the Universities 1918 James J. Putnam 1919 A Child is Being Beaten 1919 The Uncanny (German: Das Unheimliche) 1920 The Psychogenesis of a Case of Homosexuality in a Woman 1920 Beyond the Pleasure Principle (German: Jenseits des Lustprinzips) 1920 A Note on the Prehistory of The Technique of Analysis 1920 Supplements to the Theory of Dreams 1921 Psycho-analysis and Telepathy 1921 Group Psychology and the Analysis of the Ego (German: Massenpsychologie und Ich-Analyse) 1922 Medusa's Head (German: Das Medusenhaupt) 1922 Dreams and Telepathy 1922 Some Neurotic Mechanisms in Jealousy, Paranoia and Homosexuality 1923 The Ego and the Id (German: Das Ich und das Es) 1923 A Seventeenth-Century Demonological Neurosis (Christoph Haizmann) 1923 Infantile Genital Organisation 1924 Neurosis and Psychosis 1924 The Loss of Reality in Neurosis and Psychosis 1924 The Economic Problem of Masochism 1924 The Dissolution of the Oedipus Complex 1925 The Resistances to Psycho-analysis 1925 Josef Breuer 1925 A Note upon the "Mystic Writing-Pad" 1925 An Autobiographical Study (1935 Postscript) 1925 Negation 1925 Some Psychical Consequences of the Anatomical Distinction between the Sexes 1926 Karl Abraham 1926 Inhibitions, Symptoms and Anxiety 1926 The Question of Lay Analysis (German: Die Frage der Laieanalyse) 1927 The Future of an Illusion (German: Die Zukunft einer Illusion) 1927 Fetishism 1927 Humour 1928 Dostoevsky and Parricide 1930 Civilization and Its Discontents (German: Das Unbehagen in der Kultur) 1931 Libidinal Types 1931 Female Sexuality 1932 The Acquisition of Control Over Fire 1933 Sandor Ferenczi 1933 New Introductory Lectures on Psycho-Analysis 1933 Why War? (German: Warum Krieg? co-authored with Albert Einstein) 1936 A Disturbance of Memory on the Acropolis 1937 Lou Andreas-Salome 1937 Analysis Terminable and Interminable 1937 Constructions in Analysis 1938 An Outline of Psycho-Analysis (German: Abriß der Psychoanalyse) 1938 Some Elementary Lessons in Psycho-Analysis 1938 The Splitting of the Ego in the Process of Defence 1938 A Comment on Anti-Semitism 1939 Moses and Monotheism (German: Der Mann Moses und die monotheistische Religion) Kaj Bernh. Genell 2025 Copyright Kaj Bernh. Genell 2023 © Copyright Kaj Bernh. Genell 2025. All rights reserved §§§§§§§§§§§§§§§§


MED PARAPLY OCH KOFFERT I AMERIKA - Franz Kafkas ”Amerika”


Kaj Genell


Copyright © 2022 Kaj Genell All rights reserved.





OM Kafkas Amerika


”Det gränsar ju till det fantastiska.”, sade Karl.”


§1. Amerika - Der Verschollene, Den försvunne - var det första romanprojekt som Franz Kafka, en av dem som skapade den litterära modernismen, inledde. Eftersom romanen är känd under namnet Amerika, en titel som sattes av nära vännen Max Brod efter Kafkas död (1924) vid publiceringen av det av denne redigerade manuset, så använder jag denna titel genomgående här. Vi tar emellertid i vår granskning av detta litterära konstverk också fasta på Kafkas arbetstitel från 1911: Den försvunne. Vi menar att Amerika är en roman där vi har en hjälte som försvinner in i romanen, för att där även försvinna ur den. Men: Vad handlar Franz Kafkas Amerika om, bortsett från att den handlar om ett försvinnande, vilket i och för sig är gott nog? Handlar romanen om myten om Amerika kanske? Kafka avser ju med sitt Amerika troligen i viss mening faktiskt U.S.A, ty stadsnamn som New York, Boston och San Francisco finns med ) … men där är också egendomliga namn, namn som tycks mer vara på egyptiska städer…) . Vissa detaljer, typiska för USA är ju från början lite deformerade i Kafkas tappning, bl.a. genom den famösa inledningsdetaljen, beträffande vad frihetsgudinnan faktiskt håller i sin högra hand. Enligt romanen håller hon ju ett svärd i handen, och icke alls, som den av fransmännen skänkta statyn i verkligheten, en upplysningens fackla. Detta skenbart så obetydliga faktum, denna alteritet, kan ju ses emblematiskt. Många gånger kan Kafka använda sig av detta, att tidigt i texten kasta in vad vi uppfattar som en orimlighet. Nu kommer vi på sätt och vis in fel i varje Kafkaberättelse, ty Kafka är ju redan helt där, från första bokstaven, i sitt underland. Mer om det senare. Vi kommer här att möta en fullständigt unik stilaspekt: Vi har nämligen i Kafka en författare, som 1912 kom upp med en ny stil och en ny teknik – som jag just ovan påpekade – i två verk. Dessa, Domen och Förvandlingen skapades båda i stor hast och i ren inspiration. Med Amerika är det annorlunda. Den påbörjades långt före, ja året före Dom och Förvandlingen – som skrivs under hösten 1912, men blev sedan bearbetad EFTER Domen och Förvandlingen. Kafka arbetade alltså på sin Amerikaroman från 1911 till minst 1913. Bland allt Kafka skrev har alltså romanen Amerika fått utstå en del, samt blivit vittne, och delvis deltagare till en av världshistoriens största upptäckter: upptäckten och skapandet av det KAFKAESKA. Det kafkaeska skapades stort sett under den natt, då Kafka arbetade på Domen. Nu är ett sådant öde, för ett romanmanuskript, minsann inte vilket öde som helst! Och man kan – om man är lagd som jag, åt det analytiska hållet, och plågad av en tvångsmässig begeostring i egendomliga romangrepp, företrädesvis de med skiftningar och ironier i, inbilla sig att HÄR måste det finnas spår av denna tekniska KATAKLYSM i det projekt som Kafka kallade Amerika. Det bör finnas ett före och ett efter, - men också ett under tiden!! ( All fundamentalistiska ideologer och även andra brukar alltid förbise denna viktiga existentiella tidskategori, vars plats inte är tydligt utmärkt på någon urtavla.) Man kan ju knappast tänka sig att Kafkas oerhörda glädje och entusiasm över att ha med både inlevelse och insikt skapat de sjösjukeaktiga novellerna Förvandlingen och Domen, inte skulle ha fått Kafka att tänka sig en hel långroman, där de grepp som tyckts fallit ner från himlen ner uti hans händer kunde slutligen få blomma ut till den STORA ROMANEN, som om av någon anledning är alla författares våta dröm. Nu invänder de, som är insatta någorlunda i Kafkas författarskap och historien om detta författarskap, att Kafka faktiskt slängde de första utkasten till Amerika, som han börjat på 1911, och att det han skrev efter Domen och Förvandlingen var en NY VERSION. Det är sant. Men här fåt man ju inte glömma att det ändå är samma projekt. Har man väl börjat på ett romanprojekt om en liten gosse som förvisas till Amerika från Europa, och inte överger idén, så stannar ju en del av den hostia man redan skrivit kvar i sinnet, på det ena eller andra sättet. Jag tänker inte gå in och peta i detaljer i detta ämne och leta reda på lappar, jämföra handstilar, kolla brev och telefonsamtal, o.s.v. o.s.v., eftersom det inte är min piece of cake, men menar mig skulla peka på något större:


Det HÄPNADSVÄCKANDE är nämligen, beträffande Amerika, att denna aldrig kommer att innehålla några av de nödvändiga grepp (!) som fordras för att en text skall kunna innehålla det KAFKAESKA, men Kafka är så uppfylld av den stämning – enligt min hypotes här – att han skriver sin nya version av Amerika, som om han redan har försett läsaren med de grepp som fordras som gör att läsaren skall uppfatta det kafkaeska, utan att han alls ger läsaren dessa nödvändiga tankebrottningarna. Kafka är som en Matteus som skriver sitt evangelium utan att ha nämnt nån Jesus. Eller som en Defoe som aldrig nämner någon ö i samband med Robinson Crusoe. Detta tillhör nämligen stilgreppets mystik, det kafkaeskas mystik, att det på sätt och vis kan hallucineras, att det ALDRIG BEHÖVER i sin konkreta gestalt finnas några förutsättningar för det, men att alltihop kan komma av suggestion och psykologisk transcendens. Som en hallucination. Detta har nu flera aspekter, och många lager. Låt mig därför få försöka att reda ut dessa, i någon grad. Så får de, som är klyftigare än jag, söka reda ut resten. Men först tycker jag att vi orienterar oss lite i kapitel ett i Amerika, vilket är nästan som en prålig, överdådig och riktigt stinkande bra novell. ”Am Besten sieht man ferne Dinge.” ( F. Kafka )


§2. Den unge Karl Rossmans - romanhjältens - omgivning – vilken i enlighet med det allmänna schema för den kafkaiska stilen är lika med hjältens Omedvetna ( eftersom Figuren inte har något omedvetet, men så att säga rör sig i sin omgivning som i sitt Omedvetna ) är på flera sätt odefinierad och deformerad till anonymitet eller fantasm. Det är om det odefinierade och undanglidande – så som det Omedvetna kan uppfattas, i stt odechiffrerade tillstånd - det handlar, inte om det verkliga. Det handlar om sken, ett mycket vackert sken, inte om substans. Det handlar om något som svävar, om ironiens fullkomning ( ty allt detta är ju givetvis litteratur och därmed retorik ) inte om något som är stabilt. Vi känner igen somt, ty vi har själva mött det i våra drömmar, eller i vår läsning av Freud, eller i kontakt med den allmänna kulturens alla myter, vilka vi når osmotiskt, men studsar vid förekomsten av annat. Det handlar också – som alltid hos Kafka - mer om figurer än om personer. Det handlar mer om att det inte handlar om något. Ty om romanen skulle handla om en person, och inte en FIGUR, så skulle det vara nödvändigt, att omgivningen var mycket stabil. Principen för ordinära, ordinärt fungerande romaner är nämligen den att man tolkar hjälten utifrån omvärlden, samt omvärlden utifrån hjälten, i ett dynamiskt växelspel. Här, i Kafkas narrativ, går allting smidigt i det automatiserade spelet mellan hjältefiguren, som, berövad sitt Omedvetna, rör sig i sin omvärld, vilken är hans berövade Omedvetna. Någon reell yttervärld finns inte, - inte annat än som en avglans, ett minne, en avlägsen skugga eller vindpust. Kafka har inga personskildringar över huvud taget, alldeles bortsett från att hjälten inte är en person, och egentligen inga verklighetsbeskrivningar heller, i konventionell mening. Som Zadie Smith har anmärkt så är Kafka egentligen den store romanförfattare som inte alls följer de regler som författare till stora romaner alltid annars följer. I själva verket Blir Smith – i sina två essäer om Kafka - så upprörd inför de o-romaneska dragen, och de anti-romaneska, i Kafkas produktion att hon är nära kvävas av dels avundsjuka inför den skönhet som Kafkas prosa utstrålar men också inför den apokalyps inför vilken romankonsten står, om man ser den genom Kafkas författarskap. Man anar – i det man är drabbad av EFFEKTEN av den kafkaiska fantastiken - hur som helst här nu, när man läser Amerika, - vilket är vad vi gör - att Frihetsgudinnan ger den å ångbåten infarande femtonåringen Karl, och åt läsaren jämväl, en blinkning, en dubbel invit med innebörden: detta land ni nu möter är ICKE någonting likt vad ni alla förespeglats! Om nu romanen inte, enligt mig då, handlar om Karl, varför alls diskutera denne? Jo vi diskuterar honom som figur? Figur alltså, icke person. Figuren har ingen mening i sig, inget vara såsom egentlig agent, men den har en funktion. Så behandlar t.ex. Martin Walser och Theodor Adorno också Kafkas romanpersoner som figurer. På ett sätt. Det är dock svårt att konsekvent behandla en litterär figur som något annat än agent och som en bild av en människa. Vad kan man egentligen säga om en FIGUR? Vi känner ju inga verkliga figurer, från verkliga livet. Vi kommer inte helt lyckas här i detta alltigenom. Men vi skall försöka ha in mente att Karl Rossmann är en figur, och har funktionen av att vara en figur, för att måla upp det större, som är romanens helhet. Om vi inte gör det, behandlar Karl och de andra som figurer, så förlorar vi, enligt min mening, ett väsentligt perspektiv och hamnar i både fars, löjlighet och metafysik – på samma gång. Vi kommer alltså att betrakta Karl Rossmann väsentligen estetiskt. Liksom vi behandlar hela romanen estetiskt. Men vi behandlar givetvis inte de i romanen förekommande etiska problemen estetiskt, men etiskt. Det är det etiskas estetiska betydelse vi sedan är ute efter. Vi behandlar även de mänskliga problem som dyker upp i figuren Karl, som mänskliga, vilket givetvis blir absurt, men det är den enda vägen.. Vid tidpunkten för författandet av Amerika hade Kafka i nästan salig yra över att ha uppfunnit en ny, helt personlig stil och teknik, författat Domen och Förvandlingen. Två av de mest fantastiska noveller som någon har skrivit. Det vore märkligt om Kafka, fortfarande i berusning över att ha undfått diktarens gåva, icke skulle prova att skriva något storslaget, ärelysten som Kafka var. Som till exempel en stor roman, där han – författaren – komplett och avsiktligt offrar en figur, Karl Rossmann, på konstens gata, för att bygga upp en värld såsom människa, en människovärld, d.v.s. en människa i form av en roman, under det denna Quasimodos helt yttre förkrympta, amputerade gestalt förlöjligas, medan man tar vara på något helt annat, en totalitet. Således avser Kafkas ursprungliga titel ”Den försvunne” INTE en ung man vid namn Karl, som förlorar sig i USA, men den syftar på en ung man som RAKT FRÅN BÖRJAN förloras i, försvinner in i en roman. Otroligt raskt dessutom. Figuren Karl, som vi nu kallar honom, kommer således att definieras inte så mycket av sina tillkortakommanden, som av vad han berövats, samt på det sätt denna figur på grund av att man berövat honom något - somliga kallar detta stöld-, totalt försvinner in i romanen, under flykt undan, men alltfort ändå in i, själva berövelsen, försvinnandet. Om nu någon - författaren? - har snott Karls själ, så tänker författaren sannerligen söka upp denna själ, även om det så innebure döden för berättelsen, i det att berättelsen, anlagd för det oändliga som den var, inte någonsin, på grund av sin egen inneboende struktur, kan fullbordas. Det är en egendomlighet att sätta all kraft in på ett sådant företag: att berätta en berättelse, som man från början vet, inte alls har ett slut. Men hur kan man alla välja en sådan struktur, som således innebär att ett slut – detta för varje berättelse så åtravärda, och hur som helst ändå erfarenhetsmässigt helt nödvändiga attribut (??) aldrig kan nås? Hur kan man med all önskvärd noggrannhet dag efter dag, natt efter natt, sysselsätta sig med att, så att säga, sammanställa en rad, kronologiskt sammanhållna, redogörelser för en obekant värld, där man då vet att allt detta bara kommer att sluta mitt i en mening? Vad är det för mening med att skriva något sådant som en berättelse som avsiktligt slumpmässigt slutar mitt i en mening? Eller som man inte bryr sig om hur det slutar? Traditionellt så har en berättelses slut en stor mening! Hur slutar historien? För den eventuella moralen är ett slut på en historia av vikt. Nu är det inte alls belagt detta, att Kafka från början AVSÅG att låta hela berättelsen rinna ut i sanden. Men vad vi vet är ju 1.) han hade aldrig några planer för sina verk när han började skriva dem. 2.) fanns det en plan så sattes den upp efter hand. 3.) den efter hand uppställda planen var sådan, att den alltid gav utrymme till att inplacera ett oändligt antal inskott. På det sättet var Kafkas romanförsök aldrig av den karaktär att de hade en helgjuten form, som nånsin bestämdes av t.ex. psykologisk trovärdighet, som ju brukar bestämma en romans avrundadhet. Nej, tvärtom: allting var hos Kafka alltid anlagt för oändligheten. Som det står i dagbokscitatet ovan från 1911:” Jag skrev då och då några rader på den. Ty den gjorde mig trött.” Men nu var det …. 1912. Och nu gjorde inte skrivandet på Amerika Kafka trött. Snarare sömnlös.


§3. I novellen Domen finns en hjälte, Georg Bendemann, som av sin far och av sig själv – i delad skuld - förvägras livet. I Förvandlingen är det icke stort bättre med Georg Samsa, som kommit så i konflikt med arbetsvärlden, das Man, och med sina föräldrar, att han förvandlas till en insekt och dör. I Amerika har nu en ung man, Karl, som förförts av en tjänsteflicka, blivit förvisad till ett högst egendomligt land, långt, långt borta. Det är just obarmhärtiga öden som dessa unga män drabbas av. I en personlig, kontext kan man se dessa historier som Kafkas fantasier om straff. Men för vad? Vad var det nu som den unge Franz hade gjort, som kom honom att så intensivt och ytterligt närgånget sysselsätta sig med straffet i sin litterära fantasi? Kafka nämner själv ingenting om detta. Han bara säger att han fötts på fel sida i tillvaron. Att hela hans liv är litteratur. Om Kafka vet vi, trots att vi har massor av skrifter och brev, givetvis mycket litet. Nästan ingenting. Amerika skrevs under en period i Kafkas liv som präglades av intensivt skapande. På några månader, från 22 sept. till 6 dec., skrev Kafka över 400 manussidor, av denna det andra försöket att skriva en Amerika-roman. Just denna höst 1912 gjorde den ostentativ poetiskt begåvade Kafka enastående bedrifter inom litteraturens område. Domen, Förvandlingen och inledningskapitlen till Amerika författades. Hans situation präglades i övrigt av arbete på försäkringskassans skadereglerings-avdelning. Han hade under sommaren detta år, då för övrigt Titanic gick under, Strindberg dog och då första Balkankriget bröt ut, träffat Felice Bauer, detta ödesdigra möte, som skulle utmynna i romanen Processen, och så i september inlett brevväxlingen med henne. Fadern krävde att Franz skulle engagera sig mer och mer i en asbestfabrik som fadern köpt tillsammans med en svåger till Franz. Konflikten med fadern blev under detta år sällsynt svår, och Franz hotade i ett samtal med sin vän Max Brod t.o.m. att ta livet av sig. Detta var enda gången i Kafkas liv som han framställde sådana tankar i öppet ljus. Och ändå denna enastående, furiösa, kreativitet. Eller kanske just därför. Tankar på en roman om Amerika hade alltså uppstått under förvåren 1912 eller ännu tidigare, under 1911. Kafka hade blivit mer och mer inspirerad av föredrag om Amerika han hörde, av diverse litteratur om USA och om arbetarrörelsen där, av emigrerande släktingars brev samt av dokumentärfilmer om landet på bio. Kafka gick mycket ofta och gärna på bio. Utkast till Amerika förfärdigades under våren. Kafka i brev 10 Mars 1912 till Felice om ”Der Verschollene”.:” ”etwa 200 Seiten einer gänzlich unbrauchbaren, im vorigen Winter und Frühjahr geschriebenen Fassung” . Denna brände sedan FK. Det riktiga arbetet började så, på nytt, efter en dröm, natten 10/11 Sept.1912: ”Dröm med hav och krigsskepp. Till höger såg man krigsskepp. Vi var i New Yorks hamn. Jag vände och vred mig, fritt utsatt från alla sidor av den friska luften.” (Absurt var det, menade Brod, som fick förklara detta för vännerna på det centrala kafé Arco i Prag, när Kafka vägrade dyka upp. ”Han är bara intresserad av sina drömmar.”) 11 Nov. I brev till Felice: ”Historien jag skriver, och som förresten är anlagd för oändligheten ( ins Endlose ) , heter ”Den försvunne” … För närvarande är 5 kapitel färdiga, det 6:e närapå.”. Brod konstaterar under hösten, att Kafka är i extas över - dels sina drömmar - dels sitt ”amerikamanus”, och arbetar febrilt på det. Flera gånger i brev till F. betonar Kafka hur gigantiskt och ambitiöst detta företag, att författa denna bok är.


§ 4. Om glömska. Människan är generellt inte medveten om mer än vad hon vid en viss tidpunkt tål att vara medveten om. Hon har givetvis inget intresse av att besitta kunskap vid en viss given tidpunkt, kunskap som hotar att förgöra henne. Kunskap är makt, ett potentiellt maktmedel. Ordnad kunskap. Självets kunskap är makten över detta Själv. Om något inom en besitter en större kunskap än man själv gör, så står det icke bra till. Det är ju Censorn position. Många menar att livet är en process, och att livsprocessen just är en process i att utvecklas till att inse sanningen om sig själv. Till fullständig frihet. Man hävdar alltså att Livet är en slags omväg till en sådan kunskap om ett slags autentiskt – på förhand givet - Själv. ( En sådan syn är givetvis möjlig att kritisera. Vilket t.ex. Adorno gjort.) Just en omväg är det, eftersom det skulle vara omöjligt att skapa en veritabel insikt om en själv, utan att först skapa ett nät av referenser till vilken kunskapen relativt relaterar. En rak eller kortare väg skulle innebära att man tog hjälp av någon mystisk eller religiös instans, gjorde som någon sa. En genväg skulle vara falsk, ge ett falskt resultat. Kierkegaard skrev att livet var en omväg, en omväg runt hela tillvaron. Sanningen om en själv är nu egentligen inte bara en kunskap om ens givna natur, ens autencitet, ens förutsättningar, men en besynnerlig insikt om relationen mellan ens natur och ens omständigheter, om den enskilda människan i relation till dess tid och den är en relation även till den egna kunskapen. När vi växer upp inser vi ibland omedelbart och relativt saker om vad vi fötts till, om naturen, och vi kämpar med dessa insikter, men både dessa insikter och denna kamp kan oftast vara olämpliga att komma ihåg, då dessa insikter och minnet av dessa kamper kan stå i vägen för vårt relativa varande i illusionen om Nuet och i Framtiden. Därför glömmer vi, avvärjande insikten. Därför drabbas vi av glömskans fintliga avvärjningsmekanism. Ty vi väljer inte att glömma, men – som Freud skissat upp – vi är uti glömskan, liksom i mycket annat, styrda av en inre instans, kallad Censorn. Men allt glömt finns kvar som ihågkommet ändå. Någonstans. Det kan plockas fram ur ett skafferi i sinom tid, i en ny insikt, kanske ställas upp till en ny illusion, som bara delvis är drabbad av glömska, allt under förutsättning att vi har lyckan att hålla oss vid liv. De flesta – och Freud i synnerhet - människor anar att utan glömskan skulle vi faktiskt inte kunna hålla oss vid liv. Ibland kan det hända att vi råkar se sådana här glömskeprocesser nedskrivna i romanens form, - eller rättare sagt: nedskrivna SÅSOM romanens form - och det kan vara lärorikt för oss att ta del av dessa romaner, och det kan hjälpa oss att hantera våra egna minnen och glömskor, - göra vägen till oss själva – till dessa relativa Själv – kortare, och möjliggöra en slags sanning. Ty givet är att det inte är så att alla människor når insikt om sin föregivna autencitet, ( autencitet betyder ”självhet” ), enligt denna föreställning om Självet, men många får se sig i grunden besegrade av sin Censor, som är till för att skydda Självets yttre skal, vår jordiska person, men som givetvis, om vi inte bjuder censorn lite motstånd, kan göra livet nästan helt tomt. Men bara nästan. Om vi helt sonika lät bli att försöka komma ihåg, så skulle dock censorn troligen slå till med en så katastrofal glömska, att vi helt enkelt blev tvungna att komma ihåg för att helt enkelt fysiskt kunna överleva. Om man läser Kafkas längre texter, så märker man att Kafka själv inte glömmer någonting. Inte minsta lilla detalj. Inte ens ett adjektiv. Han har ett alldeles utomordentligt minne. Detta är också vad vännerna sade om Kafka, att denne – liksom många judar – hade ett exceptionellt gott minne. Han kunde citera långa texter, samt hade också ett starkt bildminne. Kafka hade aldrig någon synopsis till vad han skrev. Allt skrevs ad. Lib.. Alla texter, korta och långa, fick ta vägen dit de ville. ( Jfr. M. Pasley om detta. )


§ 2. Glömskan är reglerad från vårt innersta inre, eller om inte därifrån, så i alla fall från Censorn. Men vårt innersta inre är aldrig sådant, att det självt menar, att glömskan av en upplevelse SKALL vara absolut. Vårt innersta inre har ingen absolut censur av typen: ”sådant här får inte hända; alltså stryker vi bort det för alltid ur protokollet”. Nej, vårt innersta inre har – hur det nu gått till - ett slags sanningskrav. Det besitter – egendomligt nog - en insikt om att allting dels har ett värde i sig, som inträffat, samt ett medelbart värde i det att alla händelser kan bidra till att skapa den sannast möjliga människan, för varje tänkbar möjlig levnadslängd hos det subjekt det innersta inre nu ”tjänar”. Man kan tänka sig att Censorn har Döden i vitögat, städse. Ty det innersta inre ÄR som sagt icke individen, men förvisso en viktig del av det vådliga och intrikata system som individen nu är. Den insiktsfulla individen, hen som insett att varje människa har intresse av att veta allt som inte fullständigt förgör henne, den individ som har frihetslängtan, som går utöver längtan efter omedelbar njutning – hen har också den möjligheten eller i alla fall viljan att titta in i glömskans skåp, för att ta fram och kontrollera glömskans skåps funktion. En lycklig människa av intellektuellt slag, en så kallat ”genomreflekterad”, en fri en, är ju den, i detta avseende, som i efterhand kan kontrollera om rätt saker glömts vid rätt tidpunkt med avseende på den Sanning som senare skapats i individen. Glömskan kan man komma runt med diverse tekniker. Vi vet alla, hur man kan finna att det plötsligt är omöjligt att komma ihåg ett namn på en välkänd person. Ett trick är då att artificiellt sätta sig i en annan situation än den aktuella, och väl där kommer man snabbt på namnet. Men vad har man då gjort? Man har då satt ur spel en funktion, som troligen hade en mening. Med tricket att försätta sig i en låtsassituation har man då blivit vad man brukar kalla icke-autentisk. Ett bra sätt att somna på kvällen är ju, som bekant, att söka undslippa allt komihåg, genom att söka komma ihåg det man tänkte på, innan man kom ihåg det man senast kom ihåg. D.v.s. att ställa sig inför ”Glömskans vägg”. Denna vägg är så oerhört … tråkig, att man omedelbart faller i sömn. ( Det är visserligen fullständigt ohederligt, men i valet mellan en sömntablett och denna listiga metod, så är metoden ändå mer anständig.) Glömskan ( Censorns Abwehrmechanismen ) utför väl sitt nödvändiga värv, men detta värv kan så att säga kontrolleras i efterhand av ett vårt Sinnes konstitutionsutskott. Detta konstitutionsutskott, vår Självreflexion, detta mysteriösa uttryck, som Kant, ganska omedveten om dess komplexitet nämnde i ett förord till en av sina berömda klassiker, ställs nu inför en serie principiella problem: 1. Är Självreflexion någonsin totalt opartisk? ( Jag har alltid fortfarande en hel del att uträtta och se om. ) 2. Är Glömskan en och densamma hos alla människor, eller är glömskan en personlig varierande storhet. ( Och jag har alltid fortfarande en hel del att se om och uträtta.) 3. Kan glömskan någonsin redogöras för i sin helhet? ( Jag har fortfarande alltid en hel del att göra och se om.) Så ser vi att det syns som om vi skulle undkomma en del av de principiella svårigheterna om vi var satta att kontrollera glömskan ENBART i dödsögonblicket. Men då är, så att säga, nyttan begränsad. Förutsatt att vi inte tror på ett liv efter detta. A la bonne heure: längtan efter Sanning är nu så stor …… Eftersom nu Sanningen ofta bygger på Skepticism, så kan vi otvivelaktigt misstänka att något helt opartiskt konsti-tutionsutskott aldrig skulle kunna finnas och komma fram till en exakt granskning med exakta formuleringar. Det vore en övertro på detsamma, och tiden är ändlig även för en sådan inre instans, liksom för allt i livet. Därför tror vi att konstitutionsutskottet nöjer sig med att framställa Sanningen i några rappa skrattretande bilder, för oss att tolka. Skrattretande, emedan skrattet gör oss friare i tanken, mer receptiva. Men det intressanta är nu här, bland annat, att själva Glömskan ofta har begagnat sig av bildfunktionen för att täcka över, förvränga och dölja. Så har vi alltså TVÅ nivåer av bilder, för att uppenbara Sanningen. Det som döljer och det som uppenbarar. Nu förstår envar att dessa nivåer blott är sidor, sidor av ett och samma mynt. En bild inte bara döljer, den döljer för att uppenbara. Givetvis är det ett större fenomen mitt i detta problemkomplex som gör allting skäligen osäkert, vetenskapligt sett. Vad är det? Jo det är det att vi inte vet vilken agenda den där censorn har. Herr C. – som vi kan kalla censorn – tycks ha ett kollossalt minne, just som vi själva. Dessautom tycks Herr C. vara klok. Just som vi. Men det konstiga är att Herr C. tycks besitta en klokhet nära nog utan gräns. Det gör ju inte vi. Hur kan Herr C. veta att A.) vi inte tål att komma ihåg att vi vår första skoldag snubblade och slog ut en tand? ( Till exempel. ) Och dessutom: hur kan Herr C. veta att B.) det är en god metod att – på grund av den utslagna tanden, och den misslyckade skolstarten - för all framtid låta oss få en känsla av illamående vid åsynen av en tand, eller en liten försteklassare. Vi kan resonera om saken. Säg att Herr C. noterar, inifrån sin centralt belägna ort, att vi slår ut en tand efter en snubbling. Herr C. noterar att vi blir – som litet barn – förtvivlat och skamset. Nu drar Herr C. slutsatsen att så mycket förtvivlan och skam tål inte just barnet P. ( som i ”person” ). Det tycks som om Herr C. tänker att: vissa barn tål detta, men inte P.. Eller att: P. mår bättre av att inte veta att det snubblat. Allt kommer att glömmas, och P. mår bättre som vuxen. Sen tycks C. tänka: men okey, om nu P. vill veta vad som hänt så kan P. får tyda lite gåtor i framtiden. Alltså låter jag minnet av tanden finnas kvar, och jag suddar inte ut det fullständigt. Jag gör en koppling till allting som är vitt och vasst och spetsigt. Jag låter P. uppleva lite obehag av vitt, vasst och spetsigt. Sen får P. ta itu med rebusen, komma på den ursprungliga händelsen med fallet i skoltrappan och sen som vuxen kunna göra sig fullständigt fri ifrån detta minne, som när det ses på distans, är hanterbart. Nu kan det – så invänder ni – tänkas att Herr C. inte alls tänker allt detta, men att systemet är så ordnat, att en förträngning av det obehagliga minnet är nödvändigt, men att det av TEKNISKA SKÄL inte går att radera. Det går bara att maskera. Systemet TILLÅTER INTE ”delete”. Denna invändning skulle då innebära, att vi ser Herr C. såsom delvis ett offer för systemet! Herr C. är i själva verket en … tragisk figur. ( Med tragik åsyftar vi här det Hegel menade med begreppet: ett både-och förhållande. Och: trots-både-och. ) Herr C. städar, och han kan inte annat. Låt oss temporärt stanna här i vår granskning av Censorn, och återvända till Kafka. Men helt visst är Censorns problematik central när vi skall ta itu med Figurens fenomenologi. Ty vad konstituerar då en Figur, i motsats till en Person. ( Utan att gå in specifikt i personalismens problematik, så som den framställdes av Mounier och andra.)


§ 5. ”Visserligen ligger saken så till, att vi alla ögonskenligen har förmågan att leva, för att vi någon gång har flytt in i lögn, i blindhet, i entusiasm, i optimism, i en övertygelse, i pessimism eller något annat. Men han / FK / har aldrig flytt in i någon skyddande fristad, inte i någon. Han är helt ur stånd att ljuga, liksom han är ur stånd att dricka sig berusad. Han är utan varje tillflykt, utan hem. Därigenom är han utsatt för allt, som vi andra är skyddade emot. Han är som en naken bland påklädda. Det är inte ens sanning, det som han säger, det som han är och lever. Han är ett så determinerat vara alldeles för sig, utan alla tillbehör som skulle kunna hjälpa honom att rusta in livet – i skönhet eller elände, vilket som. Och hans askes är alltigenom oheroisk – och just därigenom så mycket större och högre. All ´heroism´ är lögn och feghet. Han är inte en människa, som konstruerar en askes som medel att nå ett visst mål, han är en människa som genom sin fruktansvärda klarsyn, sin renhet och oförmåga till kompromisser är tvingad till askes.” ( Kafkas vän, lekkamrat och älskarinna Dora Dymant ur ett av hennes brev till M. Brod.) Vi har i Franz Kafkas ofullbordade pikareskroman Amerika en beskrivning av ett förlopp av insikt, - d.v.s. vi har en ”uppfostringsroman” - interfolierat med små öar av glömska, och genom att iaktta och tolka det dialektiska förloppet mellan glömska och hågkomst kan vi komma närmare huvudpersonen, Karl, och samtidigt oss själva, vår sanning och vårt egets minnes funktioner. Så har vi inte väl introducerats till den sextonårige Karl Rossmann och till dennes öde av att ha blivit förförd av ett hembiträde, för att sen bli ivägskickad av sina ”olyckliga föräldrar” från Europa till Amerika och följt Karl med båten som passerar frihetsgudinnan, vars svärd sticker upp ”på ett nytt och slående sätt”, förrän det nu händer att vi erfar, när vår hjälte just skall gå iland i frihetens land, att denne, som föses med av en stor folkhop och likaså funnit en emigrantkamrat vid namn Butterbaum, plötsligt kommer ihåg, att han glömt sitt paraply nere i det gigantiska skeppet. Vi blir informerade om en glömska, en glömska som ändrar skeendet. En determinerande glömska. Generellt så kan man finna ett sådant glömske-grepp, ett sådant glömske-skeende i mängder av bättre och sämre romaner: att någon då låtsas glömma bort något, d.v.s. avsiktligt lämnat något bakom sig, för att bli tvungen att avlägsna sig från ett sällskap för att ”hämta det”…, och vi finner, att vi även här i Kafkas roman blir förvillade inför tvetydigheten i situationen. Ty den går att tyda på minst två sätt. ( Den kan givetvis vara en ironi över glömskan.) Antingen ( A.) har Karl verkligen glömt paraplyet, eller så (B.) har han avsiktligt lämnat kvar det. Låtsats glömma det. Till yttermera visso kan man misstänka berättaren – id est: Kafka själv – för att i en ytterligare tvetydighet ställa oss ovetande i det om detta nu är ett klassikt berättargrepp, eller om det är ”hårda fakta”. ( Samma sak sker i inledningen av Processen. ÄR verkligen Josef K. helt oskyldig, som det sägs av någon i inledningsmeningen? Eller bara ondskefullt förtalad. Kanske av Fru Grubach. Både paraplyet och skulden är något som är undandragna vår observation. De är båda: det vi inte har närvarande, och det som skall draga oss bakåt, inåt.) Intressant är här att det glömda paraplyet har gjort så stort, ja rent av emblematiskt, intryck på vissa läsare att Karl blivit förknippad med ett paraply. Han tänks MED paraply, och illustratörer till Amerika ha rofta Karl med ett stort paraply. Paraplyet är såsom ett ensamhetens tecken. Paraplyet är den ensamma människans, fotgängarens, den mindre bemedlades skydd mot regn. De rika har bil eller hästdroska. Paraplyet, accessoaren, ( det som är fäst vid en ), fäster Karl i verkligheten, såsom den enkle, Jedermann. Vem som helst. Paraplyet är ett tecken för du och jag. Om det är en psykopatologisk glömska – d.v.s. orkestrerad av Censorn, den föregivet allvetande - och om både glömmandet av paraplyet och sedan lämnandet av en koffert ( väska ) på däck – som ett BYTE - är en omedveten handling, den koffert han aldrig skall återse, den, som bl.a. har ett fotografi av föräldrarna inuti. I maskopi med sin hjälte förhåller sig berättaren här tyst och låter Karl - med fullständigt obekymrad min - lämna sin väska på däck bland alla emigranter – hos den nyfunne vännen, Butterbaum, som beredvilligt står och vaktar den - för att Karl nu skall uppsöka den stora ångarens inre på jakt efter sitt paraply, som glömts där. Kafka lämnar alltså forntiden ( kofferten ) på däck, för att så söka framtiden ( paraplyet, som han anser är viktigt för att klara sig i New York ) i skeppets INRE, i skeppets ofantliga BUK. Vad som kanske i realiteten nu uppenbaras och förborgas, mitt under redogörandet för glömskan, det är ju måhända det, att vi inte riktigt vet, än, vad det var för ångare Karl kom med, vem personen Karl är och vad hans värld varit innan han steg iland i det Nya Landet. I ihågkomstens och glömskans följd kan vi nu primärt få en smått fantastisk inblick i mycket (!) genom de händelser som utspelar sig i ångarens buk. Glömskan - här av ett paraply - skulle alltså kunna ses som en välsignelse, då den sannerligen bringar åtskilligt i dagen. ( Här kan vi nu bara erinra (!) om att hjältefiguren Josef K. i Processen inte är särskilt glömsk. Det är i själva verket uppseendeväckande hur ofta Kafkas hjältar minns saker. Men de glömmer alltså ocvkså saker. Om man inte kan glömma, så kan man inte minnas, som Lacan så vist påpekar.) Vidare kan här då eskaleras: Paraplyn är ett SKYDDSREDSKAP, medan kofferten är ett bevaringskärl. Paraplyn motar bort, men kofferten omfamnar. Och Karl glömmer dem båda, först skyddet sedan bevarandet. Minnet är i sig ett bevarande, glömskan är i sig ett skydd. Paraplyn är givetvis också en liten prydnadsdetalj och en markör, att man inte tillhör samhällets utstötta och helt obemedlade. Man har, vid bärande av ett paraply, alltid en VISS status. Åtminstone ett paraply. Kafka kände, vad vi vet, inte alls till Chaplin, men vi kan anta att Kafkas Karl är utrustad med paraply för att skilja honom från tiggare och luffare, medan ju Chaplins figur, som är luffare, från tiggarens sida söker med paraplyn raljant ange att han inte är vad han är.


§6. I 1800-talets följetänger, som dem skrivna av Sue, Dickens och Dostojevskij, - båda skrev för dagspressen - är det inte ovanligt med återtag, rekapitulationer för att klargöra bakgrunder, men frågan är - här - om nu inte denna rekapitulation hos Kafka är bland de väldigaste och mest tekniskt välmotiverade i klassikerlitteraturen. Att Kafka nu dessutom av Amerika-manuset sedan låt hela rekapitulations-”kapitlet” – hela återtaget - bli en novell i sig – han lät publicera den som sådan under sin livstid - visar på den ironi med vilken Kafka sannerligen kunde behandla sina läsare när han var på det humöret. Vilket, som vi nu insett, inte var så sällan. Någon riktig rekapitulation är det ju inte, - men det är dock ett återvändande till ångaren, till dess inre, den ångare som han skall lämna, och man får en blick in i den miljö där Karl vistats ett bra tag under överfarten över Atlanten. Och vi får dessutom reda på en del om Karl under denna tillbakaväg ner i fartyget. Beslutet att hämta paraplyet, och att alltså inte strunta i att hämta det - det är ju sannerligen bara ett paraply - ger inte Karl någon beslutsångest. Nej, i själva verket fattas beslutet så snabbt och med en sådan fermitet att vi knappt märker detta beslut. Det är fattat, som om det faktiskt redan långt tidigare var fattat. Den unge mannen visar från början, att han minsann är en de snabba beslutens man. Många gånger i romanen fattar Karl Rossmann senare liknande snabba beslut, som ibland får oanade konsekvenser. Dessa beslut, som tycks fattade på måfå, är aldrig senare föremål för någon begrundan eller ånger. Med ett rappt svar eller beslut kan Karl ofta försätta sig i helt oöverblickbara situationer, situationer som visar sig alldeles gräsligt ödesdigra i detta främmande land. Man kunde annars ha väntat sig en viss tvekan att lämna väskan och den nyfunne vännen vid landgången – både väskan, som vi senare får veta bl.a. innehåller: veronesisk salami, … och vännen, kan ses som värdefulla vid inträdet till Amerika, men paraplyet har ett naturligt värde, det naturliga värde som en ägodel har, dessutom en ägodel som är av sedd för praktiskt bruk. Ett paraply är ingen minnessak, något nostalgiskt, men en tingest man kan ha användning för vid ett hastigt påkommet slagregn eller liknande. Inga eller i all fall väldigt få invändningar kan resas mot den som vänder om för att hämta ett paraply, om denne så lämnar aldrig så många andra chanser i och med detta, ty inför vädret är vi oemotsägligt alla lika! Och den som inte ses ha respekt för vädret kan man närmast anse som en hädare och hedning. Här väljer alltså Karl temporärt bort både vännen och hela väskan, kofferten, som även den kan innehålla nyttigheter. Han lämnar sin koffert och litar på en främling. Senare i Amerika, i Pollunders villa, - i kap.3. - kommer Karls handlande att styras av att han har glömt – inte sin paraply eller väska – men sin … hatt! Han irrar runt i Pollunders hus i natten med stearinljus, och möter till slut herr Green, som i stället för hatten halar upp en mössa ur sin ficka. Vad jag förstår bär Karl i fortsättningen en mössa på huvudet, och det visar sig ju att mössan som herr Green ger till Karl kommer från den väska modern packat. Det sägs att mössan är den huvudbonad man bär i Amerika, och Karl får alltså sin egen mössa av herr Green. Han återfår något därefter också sin koffert och sin paraply, samtliga sända till Pollunder av Shubal. Karl har inte väl kommit ned en våning i båten, förrän han märker, att korridoren till närmaste vägen tills hans hytt - där paraplyet med största sannolikhet ännu finns - är spärrad. Och snart är Karl Rossmann helt vilse i båtens inre. Karl har inte bara glömt ett paraply, han är nu vilse också. Ångaren tycks jättelik i denna vilsekommenhet, och vi finner att följderna av beslutet att hämta paraplyet nu blivit större än anat. Och det skall visa sig, att inför våra ögon öppnas en hel värld och en hel skola i konsten att inte överblicka konsekvenser. För övrigt kan man se det, att glömma ett paraply, som något, som har ännu ett betydelseskikt. Betydelser misstänks finnas. Paraplyet kan stå för något annat. Att glömma ett paraply kan ha en djupare, omedveten innebörd. Karl har glömt ett skyddsredskap. Men orsaken är höljd i dunkel. Så är nu den nästan överdrivna villigheten hos Karl att söka upp paraplyet, och beslutet att göra det, komplicerat av denna misstanke. Och – för övrigt - hur i all sin dar skall vi vara säkra på att Karl VILL lämna båten ? Hur skall vi veta om det inte är något ANNAT han glömt än just paraplyet? Och hur skall vi veta om Karl själv vet om det är så att han vill lämna fartyget, eller om det är något annat han söker än ett paraply? Har Karl kommit ihåg sin rädsla? Själva glömskan – må vara då av bara ett paraply – oroar. Varför just nu, när man skall gå iland i Amerika, landet Amerika, alls ha ett paraply? Kamraten, den nyvunne, vid väskan har en ”käpp” i handen. Är det någon stor skillnad på bedömningen av Amerika och vädret i Amerika som ligger bakom denna skillnad i utrustning, en skillnad som belyser Karls karaktär, eller föräldrarnas karaktär. Dessa har gett honom paraplyet, men ingen käpp. Med en käpp skapar man definitivt mer respekt hos de gangsters på kajen som vanligtvis väntar immigranterna. Glömskan är förarglig. Glömskan är alltid förarglig. Hade nu inte Karl vänt om för att hämta paraplyet, så kunde han raskt befunnit sig i samma predikament som den nyfunne vännen: det, det önskade och primära att vara nära själva landstigandet i New York, visserligen, då, oskyddad mot regn. Glömska är alltså ofta ett tecken på något. Har vi lärt oss. Ett symptom. ( Ty egentligen glömmer vi ingenting! Glömskan är en chimär. ). Glömska står för något. Glömskan som tecken! Påminnelse. För glömmaren. Ett memento, en understrykning. Glömskan själv kan inte gripas. Vi kan veta ungefär lika lite om glömskan som vi kan vet något om vädret, på sikt. Det handlar om väldigt stora dynamiska system. Vissa säger att den som inte glömmer något, den kan heller inte komma ihåg något. Glömskan är en välsignelse, menar man. All glömska är patologisk. All glömska har en mening. Den ende som EXPLICIT aldrig glömmer är den inre demonen, den där som Freud kallar för Censorn. Det är däremot just också Censorn som ser till att vi glömmer. Det glömmer Censorn aldrig att se till. Ty Censorn är en perfekt varelse, allvetande och klok. ( Men såsom allvetande och klok kommer ju Censorn att ställas inför alla möjliga invändningar, som sedan skolastiken ställts mot en sådan varelse, vilka alla går ut på att det, i alla tänkbara universum, är omöjligt att det skulle kunna existera en sådan varelse. Ingen kan på ett klokt sätt hantera ett allveteri. Vet man inget så dukar man under. Vet man allting så dukar man under. Man orkar inte ta ett steg. – Mr Know All är en tragisk hero. Vi kan lära oss en del av Somerset Maughams berömda novell i detta ämne. ) Det är svårt att skydda sig mot glömskan. Man kan så att säga inte skaffa sig ett paraply mot glömskan. Ty paraplyet, vilket paraply som helst, kan alltid glömmas. Ett paraply mot glömskan vore det att alltid vara observant på sig själv. Att i varje handling iaktta och memorera denna handling i minsta detalj. Ett paraply mot glömskan skulle nog sätta krokben för oss. Många filosofer, såsom t.ex. Franz Brentano, har spekulerat om ett liv med denna sorts medvetenhet. Men efter samtidigheten är ett odialektiskt begrepp, så har den fått vika för mer dynamiska. Att komma ihåg, att erinra, det är att dröja vid något förflutet. Att komma ihåg något är inte bara rörelsen bakåt, men också stannandet en liten stund där bakom. När man erinrar sig, så letar man på en försvunnen plats, en plats som endast finns i det bedrägliga minnet. Den som inte vill minnas, den människan glömmer. Om man aldrig vill återvända till svunna tider, så glömmer man dessa tider. Och om man glömmer dessa så finns de knappt. Men då och då kan man bli påmind om något glömt, och sedan Freud så vet vi att vi faktiskt kan bli påminda om något genom att helt förargligt glömma. Om man glömmer ett paraply så kan orsaken till glömskan vara att Censorn vill påminna oss om något. Nu är det dessutom så att den glömska som berövat Karl en paraply kan ses som en glömska som inte berövat honom ett redskap, men mer en accessoar eller ett … plagg. Således kan man säga att Karl har blivit mer ”naken” nu, utan paraply. Kofferten är mer reell. Den är inte så knuten till personen som paraplyn – och senare även hatten (!) är. Hatten som också den blir tagen av glömskan. Ingenstans i Amerika är Karl reellt naken, men han strippas alltså på paraplyn och på hatten. Detta gör honom, immigranten, än mer sårbar i sitt nya land. Men helt visst öppnas även vissa möjligheter mer för den sårbare än för den utomordentligt välrustade. Detta med immigrationslitteratur är ju intressant, och rikligt förekommande är den. Hur många böcker handlar inte om transitionen, övergången från det gamla landet till det nya. I den litteraturen finner sig ofta immigranten rätt ordentligt devalverad, klassmässigt sett. Från kanske en medelklass-tillvaro i det gamla landet blir man nu en del av underklassen i det nya. Men här skiljer sig givetvis just USA ut sig som något av ett undantag, då hela landet består av immigranter, i viss måtto. Så understrykes det ofta från vilken del av världen en person eller en släkt härstammar, och en viss del av kulturen kan t.o.m. – som bekant – kvarstå hos immigranten. Över huvud taget är det intressant att tänka sig Karl såsom inringad av glömskor och hågkomster. Nu kan man definitivt inte säga, att vad Karl har berövats, det har han berövats av glömskan, av den obarmhärtige Censorn. Nej, något mer radikalt har skett. Snarare är det så med glömskan, att det är genom denna egendomliga fakultet som Karl, på ett indirekt vis, återfinner något av det han så massivt och så grundläggande har förlorat. Kanske här ör alltihop i romanen, glömskan och förlusten av det omedvetna o.s.v. från denna Amerikaromans stora trauma, vilket är ett trauma som – trots allt – kan liknas vid den erbarmliga skalbaggsförvandlingen i Förvandlingen och den oerhörda skulden i Processen. Och i Amerika är detta trauma, som ruvar idet förflutna, som trauman gör, det svek som nu föräldrarna, och speciellt modern, begått, när de sänt till Amerika sin purunge son, sedan tjänsteflickan förfört honom. Så blir ju också Karls ägodelar, paraplyn och kofferten laddade med skuld. Så laddade tingerstar följer givetvis elektricitetens lagar och står i ett spänt förhållande till andra laddade ting, såsom båtankomster, skiljanden av från miljöer och annat. Paraplyn och koffereten är ting som Karl både vill ha och inte vill ha. Vad han helst vill är att inte vara i Amerika alls, men hemma i Europa. I Tyskland.


§ 7. Väl nere i båten, som syns större nu i hamn än under överresan över Atlanten, bultar Karl på första bästa dörr. Karl är vilse: han har ”glömt var han är”. Väl medveten om sin glömska, och glömskans konsekvenser, fattar han snabbt att det är lika bra att bulta på den ”första” dörren. Alla Kafkas hjältar tar första bästa dörr. De väljer på så sätt det omedelbara, som automatoner. Plötsligheten uppenbarar nuet. I nuet möter Karl eldaren ( en tysk – i romanen blommar det för övrigt av nationaliteter ) och kommer plötsligt – konträrt - ihåg: ”`För guds skull, jag har ju glömt min väska!´-´Var finns den då?´- ”Däruppe på däck, en bekant till mig håller ögonen på den. Bara jag kunde komma ihåg vad han heter. ´Och ur en lönnficka, som hans mor sytt i rockfodret, drog han fram ett visitkort. ´Butterbaum. Franz Butterbaum.´- ´Är ni i stort behov av väskan?´- ´Naturligtvis-´- ´Varför har ni då lämnat den i främmande händer?´- ´Jag glömde mitt paraply härnere och sprang ner för att hämta det och ville inte släpa med mig väskan. Och så kom jag alldeles på villovägar.´-´Ni är ensam? Utan sällskap?´- ´Ja, jag är ensam.´. Jag borde bestämt hålla mig till den där karlen, flög det genom huvudet på Karl, var kan jag väl finna en bättre vän ? /…../. ” Karl befinner sig plötsligt mellan två helt olika glömda objekt. Här reds nu saker ut. Främst av den trygge eldaren. Detta märker både vi och Karl. Karl önskar stanna hos eldaren. Man kan tänka sig att eldaren är en person, som har betydligt svårare att oavsiktligt glömma saker än Karl. Redan den ominösa modern kanske har försett Karl med en litet försök till försäkring mot glömska. En lönnficka. Lönnfickan kan han inte glömma, ty den är sydd in i hans kavaj. Han kan heller inte glömma bort vem som har sytt den. Den är till för säkerhets skull, för värdehandlingar. Den kan också, så länge man nu minns den, vara en försäkring för minnen, skatter. Och den är en å bröstet tryckande påminnelse om sin egen existens. Senare får Karl av farbrorn faktiskt ett skrivbord med lönnfack ….. Ett inventiöst skrivbord. Men farbrodern kommer att förskjuta honom. Han förlorar sitt skrivbord. Liksom sitt piano. Stackars Karl som hoppats på en framtid i Amerika, en framtid som pianist. Modern har även stoppat med ett foto föreställande sig själv och fadern. Även det en försäkring. Men fotot skall komma att försvinna. Nu har Karl insett att han varken har paraply eller väska. Han har varken framtid eller förflutet. ( Han skall senare förlorta både sin kostym och den lönnficka som är insydd i kavajen. Och han skall också senare komma att återfå väska, paraply och kostym. ). Mitt i denna insikt om förlorat gods befinner vi oss i ett mycket levande ”Nu” nere i en liten hytt i en ångare, där fartygsdurken fortfarande skakar av de sakta avstannande motorerna. Karls intresse har flyttats ifrån det nya landet, paraplyn och väskan till den man, som ställer så kloka frågor. Eldaren är presenterad. Främst genom Karls tilltro. Karl äger ju dessa två egenskaper i hög grad: 1.) förmåga att glömma. 2.) förmåga att känna tilltro. Och ha tillförsikt. Så har han – förvisso - en äventyrares två viktigaste egenskaper, om än i något ovanlig form. Förmågan att glömma är viktig för en äventyrare, något som Karl till VISS DEL är, eftersom denne måste (!) lära sig att glömma, lägga bakom sig. Glömskan har två sidor: man kan i viss mening inte lägga bakom sig något, som man inte först saknat: upplevt som förlorat. Så måste man vara medveten om , att man glömt ett paraply , för att sedan , eventuellt, alldeles glömma bort det, i den meningen att man lägger det bakom sig, som ett ”förlorat kapitel”. Förmågan att känna tilltro, ja: tillförsikt, är viktig för en äventyrare i så måtto, att en misstänksam människa ju inte alls är beredd att våga ; ett äventyr är något ” att våga”. Även om ordets ursprung enbart innebär ”tilldragelse” ( lat.”adveníre” = draga till sig ) , så har vi ändå vanligtvis förknippat ordet med ”våghalsighet”, och de flesta människor tror att nog idag , att det har med Engelskans ”venture” att göra. Och det ligger således i äventyrets natur att man – som agent – måste äga inte bara tillförsikt men också tilltro, och äventyrets själva väsen är den dialektik som uppstår i spelet mellan uppfylld tilltro och missräkning. Kafkas Amerika är en äventyrsroman, en stationsroman, där ”äventyren” avlöser varandra, oberäkneligt. Med sin unge hjälte, pojken med lönnfickan, Karl Rossmann, och vi har – genom incidenten med det glömda paraplyet – fått insikt i att Karl är en ”riktig” äventyrare. Ångesten och rädslan är inte hans ”starka” sidor. De finns inte alls med. De är som bortblåsta på vägen över Atlanten. §8. Vad är det nu glömskan pekar på? Karl är i det lilla företagsam, men agerar i det stora fullständigt planlöst. Skickligt kan ha föra sin talan om bagateller, ja, den unge exilpragensaren når där nästan geniets nivå, men i fråga om de stora besluten är han såsom förlorad. Franz Kafka själv var fysiskt modig. Han red hästar i terräng, även om han nu konstitutionellt var ganska svag och enormt spenslig. Han rodde båt på Moldau. Han vågade också tala inför stora auditorier, läsa andras texter och sina egna, mycket utmanande noveller för vilt främmande människor. Vad betyder det att Karl kan agera kortsiktigt men inte långsiktigt? Det är sannerligen som om Karl SAKNADE någon del av en normal intellektuell utrustning. Vad är hans funderingar kring pianospel för något annat än trams? Karl nämner för Onkel Jakob att han spelar piano. Onkeln skaffar honom ett piano, som fraktas upp sex våningar i en varuhiss till Karls rum, där han sätter sig att spela på det för öppna fönster i sin ”stålbyggnad”. Han funderar på att som pianist göra sig en framtid i Amerika, men det framgår att han är knappt ens nybörjare på instrumentet och allt han behärskar är att kunna spela några marscher på pianot. Farbrorn ironiserar t.o.m. över honom och frågar om han inte skall lära sig att spela fiol och valthorn OCKSÅ. Just notisen om att både Karl och farbrorn tycker om militärmarscher är en indikator från Kafkas sida på att här avses människor utan högre utbildning och med ren arbetarbakgrund. Farbrorn är en parveny, och Karl är en wannabe. Karl bygger sin tillvaro på infall, och på infall som snart glöms bort, eller om de inte glöms bort så läggs i alla fall projekt undan ganska snabbt. Projekten underkänns inte de facto, men skjuts bara åt sidan som om det naturliga för projekt var att göra så, och att inte det vanliga med projekt nu vore att söka realisera dem. Karl får ingen uppfattning om det nya landet, ingen annan än att det är OÖVERSKÅDLIGT. Det är oändligt och fantastiskt, och i förhållande till en Figur är det då också sannerligen absurt. Installerad hos sin nyfunne farbror, den förmögne senatorn Jakob, får Karl eget rum, med ett eget skrivbord med 100 fack. Detta skrivbord är amerikanskt, och som sådant måste det vara överdådigt beträffande storlek och tekniska finesser, enligt den allmänna bild som vid denna tid finns i Europa. Bilden av skrivbordet är ju intressant såtillvida att den parallelliseras av Kafka med en bild ifrån Karls tidigare liv. En julkrubba som barnet Karl med sin moder betraktar i ett skyltfönster i hemstaden. I DETTA MINNE irriteras Karl över moderns bristande fascination över den sinnrika julkrubban, som vevas runt av en anställd i skylten. Modern sätter sin hand över Karls gapande mun.( Detta får ses som ett kärleksfullt minne.) Efter en del äventyr, mycket små sådana, ombord på båten och hos sin farbror Jakob, som hisspojke på hotell kommer Karl som inneboende hos Brunelda och Delamarche. Här skapas nästan en liten bok i boken. ( Så sker ju också i Slottet, där historien med Barnabas´ familj nästan blir en ”bok i boken”.) Något märkligt med Karls sätt att resonera, som är ett ganska avancerat vägande av för och emot, är, att detta sätt innehas även av andra personer i romanen: det existerar alltså nästan ingen skillnad i det sätt på vilket Karl, överkokerskan, Robinson eller senator Jakob talar, och detta är också fallet med personernas tal i såväl Processen som i Slottet. Det är ett och samma tonfall hos samtliga (!) figurer. Detta sätt att negligera en möjlighet till karaktärisering genom ordval ( idiolekt ), stil, dialekt o.s.v. i talet har Kafka – som ovan nämnts - gemensamt med Dostojevskij. Denne låter, som Bakhtin påpekat, - i Dostojevskijs poetik - alla människor ( åtminstone skenbart ) tala på samma sätt, på ett övre plan. Nu kan man säkerligen hos Kafka hänföra detta fenomen till det som jag betraktar som ett faktum: att berättelserna utspelar sig i en ”tredje sfär” i samspelet mellan det medvetna och omedvetna hos en och samma individ. Här lockas man så in i den intrikata frågeställningen, genom bl.a. just detta grepp: ”Vem är det som talar?”


§9. "Tekniken märks mest hos dem som inte behärskar den." ( Leo Trotskij ) Karl Rossmann har hamnat på samhällets botten, och identifierar sig i denna skildring därför med andra amerikaner som befinner sig där: de svarta. Hur människan kommer bort i byråkratin, utlämnas åt godtycket åt en mellanchef, detta har Kafka redan tidigare i romanen varit inne på. I beskrivningen av kanslierna på kapplöpningsbanan kan man ana en Karl Krausk kritik samhället, en pendang till Robert Musils ”Kakanien”, den österiska dubbelmonarkins väldiga byråkrati, full av ”Tintenscheisserei”, o.s.v. Så kommer Kafka att mitt i en skildring som tycks späckad med gammaltestamentliga illusioner att väva in en svidande civilisationskritik ( kritik av liberalismen ) i sin ”amerikanska roman”. En kritik av nära nog detta slag återkommer ju i Processen och i Slottet, där mellancheferna är legio, och deras makt outgrundlig i omfång och genes. Som vi skall se kan man nog med fördel iaktta Kafkas större verk ur den synvinkeln, att det handlar om en blandning av genrer, kanske en bortblandning, och en blandning ur vilken en ny genre – mitt i historiska tillfälligheter – stiger upp. Man kan i evighet kommentera dessa enskildheter, de genremässiga och motiviska, och det är intressant att låta sig själv förvillas av det spel, den ”lek”, som Kafka här ägnar sig åt, blott man återtar kommandot och tar sig samman till att samla sina intryck inom ett distinkt ramverk gällande huvudutsagorna, huvudeffekten: det specifikt kafkaartade, kafkaeska, eller det specifika för vart och ett av Kafkas verk. ( När det gäller litteratur måste man – av princip – se vart verk, varje novell, varje roman – som ett fristående verk, ett helt. ). Det man hotas av är att förirra sig i tematiska undersökningar, att ägna sig åt detaljer i stället för helhet. Ty det finns en oändlig mängd samband i Kafkas verk, och dem kan man påvisa , och på olika sätt ( essäistiskt eller ”vetenskapligt” ) ordna och ( klassificera och ) kommentera och jämföra med olika externa fenomen i verklighet eller fiktion. Detta är ganska lätt att göra, men jag ser det framför allt som en fara, ty man gör därmed faktiskt bilden otydlig, ( ”blurring the picture” ), med sina parallellismer och man hamnar på avvägar, onyttiga avvägar som inte leder något närmare en meningsfull reception, en personlig förståelse. Man har inte hur mycket tid som helst att ägna åt att jämföra delar; viktigare är att söka reda på de determinerande (!) detaljerna och att alltid ha överblick, när man skriver om Kafka. §10. Karl Rossmann bor hos sina bekanta, fransmannen Delamarche och f.d. sångerskan Brunelda. Detta sjunde kapitel ( ofta kallat ”En asyl” ) i Amerika är mycket omfångsrikt, som en liten roman i romanen, och det var förmodligen med detta kapitel som Kafka insåg att romanen gled honom ur händerna. ( Kapitlen i Amerika är överhuvudtaget omfångsrika. De är som hela noveller. ) Karls irrande – ty det är hela tiden ett sådant - kan i princip fortsätta i oändlighet: han är bara sexton år, och inget tycks förresten egentligen hända! I Bruneldas och Delamarches våning ( det är hennes lilla enrummare, i hyreskasernens översta etage - det är hon som har pengarna …) utspelas inte heller där större äventyr. Brunelda och Delamarche sover på en dyscha resp. klädhög, Robinson och Karl tvingas sova ute på balkongen i förstaden i den varma sommarnatten, där de tidigare på kvällen har beskådat ett valmöte nedanför sig på gatan. ( I kapitel 2. har vi tidigare sett en byggnadsarbetarestrejk.). Karl blir då och då ganska så illa misshandlad av (fienden) Delamarche, denne självsvåldige man, som vill att Karl skall vara parets nye betjänt efter Robinson, som tycks ha blivit sjuk av arbetet med att serva det egendomliga paret, och av sin alkoholism. Totalt sett råkar Karl illa ut, blir utskälld, förolämpad, trängd, fasthållen, slagen, utnyttjad vid en mängd tillfällen. Det är förvånansvärt hur Kafkas hjältar ( inte bara Karl, utan även Josef K. och lantmätare K. ) hamnar i situationer, där andra människor gör dem illa, och ofta har inte dessa Kafkas hjältar mycket att sätta emot. Och är det inte så att hjältarna rentav söker smärtan, förolämpningen? Karl råkar ut för kvinnor som plågar honom, fysiskt. Klara och Brunelda. Det brister - för ett ögonblick i Pollunderkapitlet - för Karl: ” ” Jag kan ju ingenting.”, sade Karl sedan han slutat sången, och med tårar i ögonen såg han på Klara.” Karl går ut på balkongen ensam vid ett tillfälle hos Brunelda, och träffar där läkarstudenten Mendel. Karl trivs på balkongen. ( Han vantrivs inte. ). Han är där undkommande alla krav, är ingenting ( …. ) . Kafkas hjältar är ofta trängda, får nöja sig med trånga utrymmen, kanske en halv säng, en liten stol o.s.v., och nu … en balkong. Kafka beskriver ofta balkonger. Människor vistas på dessa, och det är som om de drar sig undan sitt liv ut på dessa. På balkonger finns sällan klocka, där är som ett undantagstillstånd. Men Karl är i denna kravlöshet fri och han kan, skäligen lättad undan de tyranniserande B. och D., samtala med studenten på balkongen intill, denne som sitter och studerar till läkare.: ”Det var en helt annan värld som han nu inandades.” När Karl ser studenten börjar han tänka tillbaka på sina egna skolår i hemlandet. Balkongen är ingalunda en böhmisk ”pawlatsche” – som den Kafka som barn blev utelåst på – men en ”amerikansk balkong”, en annan balkong. Tillbakablicken är en ganska vacker bild, men en mycket sval. Karl har inga djupa känslor för sina föräldrar, tycks det, hur mycket han än värnar om sitt gamla fotografi. Hans förhållande till den läkarstuderande studenten är gott. ”En helt annan värld.” Här har vi en transcendens (?), eller ett förebådande av det som sedan händer, när Karl i det s.k. Naturteaterkapitlet erbjuds en helt annan tillvaro än betjäntens hos Brunelda. Balkongen – den tillfälliga utanförställningen - är ett interregnum. Balkongen är pausen, fristen. Fristen, asylen, är vanligt förekommande hos Kafka. Detta är så mycket mer märkligt som alla hjältarna egentligen är skäligen fattiga på visioner och mål mitt i liberalismens eldorado. Livet som en asyl. På balkongen är han visserligen nu utträngd, men här en frist i så måtto att här ingenting alls krävs. Balkongen är ansvarsfrihetens plats. Balkongen är en konstruktion som inte leder nånstans. Den hänger utanpå ett hus, och är just bara en andhämtningspaus. Ett helt liv, levt på en balkong, skimrar här förbi som en absurd vision. ( Fr. Beissner menar att det hos Kafka finns endast ett tema, en enda underliggande ton: den misslyckade ankomsten eller förfelade målet. ) Livet på balkonger, särskilt om natten, intar en plats hos Kafka. Han beskriver vad Karl ser om natten i Ramses: ”Karl steg upp, lutade sig mot räcket och tittade ner på gatan. Månen var redan synlig men dess sken trängde ännu inte ned i grändens djup. Om dagen var gatstumpen tom men nu var det fullt med människor, i synnerhet framför husportarna,/……/. De många balkongerna runtom var allesammans upptagna, där satt familjerna i skenet av en elektrisk lampa runt ett litet bord eller blott på små pallar satta i rad allt efter balkongens storlek, eller åtminstone stack de ut huvudens från rummet innanför. Männen satt där bredbenta, hade sträckt ut fötterna genom stängerna i räcket, och läste tidningar..”(s.187.) Här kan man kanske stanna upp och betrakta den egenartadhet som Karl Rossmann utgör i förhållande till Josef K. och lantmätare K. . Karl Rossmann är en helt ung man, nästan ett barn, och ändå tycks denne inte vare inriktad på framtiden, inte planera, inte önska sig något – och han befinner sig dessutom i ”möjligheternas land”, frihetens ort på jorden, mitt i liberalismen – som vi nyss sagt – i Amerika. Annorlunda är det ju med den 30-årige Josef K. och lantmätaren, som är högst angelägen om sin framtid, och i varje ögonblick ser efter nya möjligheter. Karl Rossmann tycks i detta avseende befriad, utestängd från, en lust att se in i framtiden, patologisk (?) knuten till nuet, helt absorberad av det som är där och då. Har han riktigt fattat vad som hänt honom? Förstår han? Vad är det för medvetenhetsgrad hos denne godhjärtade pojke? Är det inte ur ett grodperspektiv som Karl – och andra kafkahjältar - betraktar allting? Ty han både betraktar, noterar och reflekterar mycket, men ofta mycket omständligt kring detaljer. Karl gör aldrig upp en rejäl plan över sina mål i Amerika. Hans planläggning är kortfristig. ( Även Kafkas egen planläggning för romanen visar sig succesivt som obefintlig. Han tycks söka skriva som det faller honom in. Och han förlyfter sig – som han säger. Han misslyckas med sin roman, anser han, och den blir aldrig klar. Han skriver sig aldrig riktigt in i historien. Men … utgiven blir historien ändå, av Brod. Kanske bars han i skrivandet upp av ett absurt hopp, hopp om en räddning genom det absurda. Enligt dem Kierkegaardska tanken att räddningen, frälsningen, alltid måste komma så… , men bara …. om man tror det/vill det. I kraft av det absurda. Karl anländer i det nuvarande slutkapitlet i romanen till rekryterings-platsen för Naturteatern i Oklahoma, som är ofantlig, nästan "skenbar" på äkta teatervis, med … Salvador Dali-liknande teaterpodier, med flickor, utklädda i vita klänningar till änglar, stående på podierna, där blåsande på trumpeter. Det är som det där vore en skog av podier, och en ofantlig orkester, visserligen ett provisorium till orkester, eftersom Karl blir irriterad, och lånar en trumpet i det han säger till en ”ängel"! Han träffar Fanny som ängel. Han känner henne sen förut. Troligen har han träffat henne på en bordell i staden Ramses. Karl menar: "Ni blåser ju så dåligt allihop.", och visar själv hur det skall låta. Nu är väl detta ett löjligt och naivt missförstånd av Karl: det handlar inte alls om att blåsa bra….. Själva rekryteringsplatsen är dock eg. en kapplöpningsbana med bookmakerbås omgjorda till antagningskanslier för sökande med olika bakgrund o. ursprung. ---- Ramses ja…. Vad säger att inte hela denna roman handlar om Egypten, och om hur israelerna i historiens gryning kom på avvägar till detta land som slavar åt farao Echnaton? Är inte Karl Rossman en sentida släkting till Moses, som så idyllisk guppade där i sin stråkoffert i Nilens vass? Längtande efter en famn att komma upp till.


§11. Kanslier var Kafka van vid från sitt arbete som statlig försäkringsjurist. Vad gäller byråkratin vid denna tid kan man jämföra med Einsteins berömda kommentar om Prags Tintenscheisserei ...... Det var Kafka också en källa till förvåning, hur imponerade alla ( andra ) människor - än han själv - tycktes vara av kanslier o. byråkratier. Han kunde stå vid sitt arbetsrumsfönster o. se på människorna på gatan o. högt säga: ”Varför kommer dom hit upp och tigger om pengar. Varför river dom inte ner hela stället och tar det dom vill ha? ” sa han ju..... ( Det var skillnad på teori o. praktik hos den i vissa avseenden halvanarkistiske Kafka. I hans intresse för sionismen var ett av de dominerande inslagen intresset för dess - i delar av dess teori - socialistiska inslag. ). Alltnog, Det fanns massor av kanslier vid kapplöpningsbanan. Det finns faktiskt en exakt siffra, ( mycket egendomligt….. ): ängeln Fanny - som han tog trumpeten ifrån -, säger, att de är 200 stycken till antalet. Denna uppgift står i sin exakthet egenartad ställd gentemot en oöverskådlighet man kan extrapolera från de uppgifter som i övrigt kommer fram...... successivt: Karl blir, efter att ha sagt sig vara ingenjör, i tur och ordning skickad till Kansliet för ingenjörer, så till Kansliet för folk med teknisk utbildning, sedan till Kansliet för förutvarande mellanskoleelever och till sist till Kansliet for europeiska mellanskoleelever. Organisationen tycks ju märkligt oformlig, grotesk o. siffran 200 verkar som om ängeln s.a.s. "tagit den ur luften". Vi har här en allmänmänsklig (?) aning om oändlighet, sådan som vi tycker att den också skildras i Processen, där det inte är någon ända på instanser.. ( Tidigare i Amerika finns flera beskrivningar av detta kalejdoskopiska slag , där siffror spelar in : Farbrorn har ”tio kontor”, Hotell Occidental har ett stort antal hissar. Den större "rymden" motsvaras faktiskt av en tilltagande fräckhet hos huvudpersonen/figuren, som inte bara vågar spela trumpet, men också - mitt i alltihop - vågar hitta på ett nytt namn åt sig, som på pin kiv ? "Negro".) ”Det var en bod längst ute, inte bara mindre utan också lägre än alla andra. ” Detta är alltså Kansliet för europeiska mellanskoleelever. Han blir införd i rullorna som " Negro, teknisk arbetare”. Det blir ett väldigt rabalder angående namnet, men Karl tycker för sig själv att det kan räcka med det namn som han " haft som tilltalsnamn på sina senaste platser: ”Negro"". ( En viss ironi över USA dväljs här.) Så är Karl tillbaka i en position som är vanlig för honom, och som han söker undslippa, den, att VARA ILLA TRÄNGD. Utsatt. ( ”en bod längst ute” ). Att egentligen vara utan framtid, utan vara i existensen. Uppmålandet, som är mycket originellt, av bilden av landet sker enligt en speciell – generell - princip, (!!) som förklaras kort i följande lilla avsnitt om bildspråk. ”Det bästa hantverket lämnar alltid luckor och hål I poetens verk, så att någonting, som inte finns I dikten kan krypa, kravla, blixtra eller dundra in.” ( Dylan Thomas)


§12. Vad gäller Kafkas bildspråk, så är det här lämpligt att tänka på den allmänna ”regel”, som gäller för berättande och bildspråk. Vi kan kalla den regel för ”Där inget annat utsäges”-regeln. Förkortat: DIAU-regeln. ( min terminol.). Den innebär följande – till synes självklara: Vanligt berättande utgår ifrån regel No. ett [ 1 ]: förståelse av omvärlden utifrån hjälten och hjälten utifrån omvärlden, såsom ett ( dialogiskt ) växelspel. Regel No. två [ 2 ] , för berättande, lyder: Där inget annat utsäges ( DIAU ) förflyter händelseförloppen normalt. ---- Allt berättande följer normalt denna regel. Man kan citera ur vilket berättande verk som helst, och ur deras beskrivningar av världen dra samma slutsats. ( DIAU ). Det man avstår från att explicit redogöra för i omgivningen kring en romans hjälte , det förutsätts alltså stå i samklang med det, som explicit faktiskt sagts, och med det som är normalt i det samhälle, den tid och den miljö , som det refereras till eller det måste antas att den refereras till. Kafka bryter mot DIAU, regel [ 2 ]. Däremot håller han sig alltid till DIAU-regel [ 1 ]. Ett bra exempel på bygge av en bildvärld inom romanen - i Kafkas fall - , som AVVIKER från DIAU, är onekligen det s.k. Naturteaterkapitlet i Amerika. Detta långa avslutningskapitel - i den nuvarande versionen av Amerika - är skrivet långt efter det första kapitlet, och har en annan karaktär än början och man ser här mer utmejslade "kafka-grepp". Tonen är en annan, inte så lekfull. Karl Rossmann har här – efter att ha följt rådet från affischer: ”Auf nach Clayton!” ( lite av frälsningsrörelse över det hela ) - alltså äntligen nått så långt som till antagningsområdet för anställning i Den Stora Oklahoma-naturteatern. Denna antagningsplats är provisoriskt inrättad på en hästkapp-löpningsbana. Man inser /tror att denna bana är så stor som en hästkapplöpningsbana normalt är. Man kan ana, att den är något avlägset belägen, i någon mellanamerikansk halvöken. Kafka hade relativt – ja, mycket - begränsade kunskaper om Amerika, som land, - ( något á la Karl May, den bl.a. av Hitler beundrade tyske indianboksförfattaren, som aldrig satt sin fot där ). Kafka hade dock en släkting i Amerika, samt läste ju alla möjliga böcker och tidskrifter, allt han kom åt, - ofta – men inte alltid - i den lättare genren, som biografier och sådant. Han insisterade dock på, att det han beskrev var "det moderna Amerika". Antagningen till Naturteatern ( som påminner något om antagningen till krigstjänst - kapitlet skrevs år 1914… ) går till så att man, via en man som sorterar folk, förhör sig om deras bakgrund och utbildning. Allt efter de svar han får så sänds var och en av de ansökande till olika "bås", där det finns skyltar för olika kategorier människor. Så finns alltså t.ex. ett bås för "Europeiska mellanskoleelever." och ett annat för "Europeiska mellanskoleelever med viss lägre teknisk utbildning". Om man då betänker vidden av ( potensen i ) denna kategorisering, så växer antalet bås, och därigenom hela arenan utöver den vanliga storleken på arenor. ( Jfr. Hotell Occidental, med dess mängd hissar och hisspojkar.). Vi befinner oss i en oöverskådlighet, där det samtidigt händer ganska små, triviala ting, som t.ex. dispyten om Karls för registratorn uppgivna namn, "Negro", o.s.v. "Bilderna är ju bra. Men resten är hemlighetsmakeri. Rena ofoget. Sånt måste man lämna åt sidan. Med djupsinne kommer man inte framåt. Djupsinne är en dimension för sig, just djup - där med andra ord inte ett dyft kommer i dagen." ( Bertolt Brecht om Kafka ) Bara i utnyttjandet av vad jag kallar DIAU till att först lura läsaren att först tro, att "allt är som vanligt", för att sedan bryta denna bild ( som i drömmens "förtätning", fast omvänt.....),- inte ovanligt i uppbyggandet av ett skräckfilmsscenario/intrig á la Stephen King - kan Kafka skapa en av de "sjösjukekänslor" , som han uppenbarligen finner ett nöje i att skapa för oss, inte utan bestämt syfte, - tror vi. Nu anser T. Ekbom, med W. Rieck, m.fl. att Karl Rossmann ….. är död i detta kapitel. Jag kan inte ansluta mig till den. Att Kafka skulle ha skrivit en himmelsskildring, är under inga omständigheter alls likt denne man. Det är på något distinkt sätt ovidkommande om Karl Rossmann ”lever” eller ej, i en fiktion som denna. Vad skulle det nu förklara (!) om vi säger att han är död, i hela boken, eller i bara sista kapitlet, eller inte alls död? Man ser lätt, att det gör vare sig från eller till. ( Vilken som helst annan romanhjälte hos vilken som helst annan författare kan vi icke lika gärna förklara död, utan att det berör oss ?) .Om man framkastar en sådan teori , så bör man se till att den på något sätt har någon konsekvens, eventuellt av något hittills av andra kommentatorer försummat. En känsla man kan få vid läsningen av Amerika är, att Kafka tar på sig rollen som skyddsängel och mild plågoande åt sin Karl Rossmann, och storligen trivs med det....... ( Samtidigt,- i en annan del av världen- är det ingen som tar hand om FK. ).


§13. Angående detta bildspråk, så kan man i förbifarten nämna att Kafka ett slag sysslade mycket med teckning, blev mycket beundrad för sin stil, och att man ansåg att den liknade Paul Klees. Klee arbetade ju i många fall med en geometrisk stil som den som Kafka använder. Kafka arbetar dock mer perspektiviskt och med förskjutningar. Mycket av det tecknade materialet är ännu - i skrivande stund - opublicerat. Men de teckningar vi ha, visar på ett originellt fritt perspektiv, och en geometrisk fantasi, samt ett frimodigt förhållande till bild över huvud taget. Nu är det många som ansett att Kafkas litterära bildspråk liknar Paul Klees bildspråk. Och att vi här har att göra med en form av utsökt expressionism. Och sant är att Kafka var inspirerad av de, som kom att kallas expressionister. Han antecknade ibland korta iakttagelser – FK var ju en stor iakttagare av mänskligt beteende, kopplande psykologi med gestik o.s.v. – och mycket i dagböckerna – och breven - är sådana formuleringar som gott kan kallas ”expressionistiska bilder”. Att man nu i samband med Kafka möter termen ”expressionism” beror ju på att FKs text gett ett sådant intryck hos många läsare, ett intryck av att någon våldsamt uttrycker sig. Nu är Kafkas formspråk ändå – om man ser till det omedelbara yttre – vitt skilt från det typiskt expressionistiska, varför man här måste se det som något medelbart, en subtil expressionism – om man vill behålla termen. Att detta intryck av en stegrad förnimmelse av enskilda ting, ofta i bjärt kontrast till allt övrigt - ergo: ett ensamt ting, ofta något förfrämligat -, framkommer, är en funktion av den egenartade grundstrukturen, där Subjekt- och Objekt-former är ställda mot varandra i sträng kontrast och omvärlden på ett tvetydigt: oblikt, ekivokt, ironiskt sätt alluderar till den freudianska drömsymboliken. Ett ytterligare drag som Kafka har gemensamt med den koncentrerade esteten Paul Klee, formmässigt, är ju den stora exaktheten, tydligheten i det yttre föreställandet. De äger båda en klarhet och virtuositet i den yttre formen, Klees nu kanske byggd på dennes nedärvda, gedigna musikalitet. Vi möter hos Kafka det tidstypiska, - genom hans eleganta speciella teknik - som också framträdde i expressionismen,: Entfremdung, ”förfrämligande”: Man tänker här kanske också på den ryske teoretikern, narratologen Viktor Sklovskij och dennes resonemang kring Leo Tolstoys stil: ”Hos Tolstoy består ”främmandegöringsbegreppet” däri att han inte kallar föremålet vid dess namn utan beskriver det som om han såg det för första gången och vidare att han skildrar en händelse som om den inträffade för första gången; vid beskrivningen av företeelsen använder han därvid inte de benämningar som vanligen ges dess delar utan benämningar som används för motsvarande delar hos andra företeelser.”; ” Saker som man varseblivit ett flertal gånger börjar man snart nog varsebli genom igenkännande: saken befinner sig framför oss, vi vet om den, men vi ser den inte. Därför kan vi inget säga om den.” ”Karl såg i ett gathörn ett plakat med följande text: " På kapplöpningsbanan i Clayton anställes idag från klockan sex om morgonen och till midnatt personal för teatern i Oklahoma! Den stora teatern i Oklahoma kallar er ! Den kallar bara idag, bara en gång! Den som nu försummar tillfället, försummar det för alltid ! Den som tänker på sin framtid är vår man! Alla är välkomna! Den som vill bli artist anmäle sig! Vi är den teater som alla har användning för, var på sin ort! Den som beslutar sig för oss gratulerar vi nu genast ! Men skynda er så ni kan bli mottagen före midnatt! Klockan tolv stänger vi överallt och sen öppnas det inte mer ! Förbannad den som inte tror på oss ! Iväg till Clayton!" ( A. s.214f.) I originalmanuset inleds detta avsnitt – på sant ( typiskt ) Kafka-vis - med ordet ”plötsligt”.( ”Plötsligt såg Karl ….”.). Ifrån den tröstlösa, förnedrande tillvaron hos den hänsynslösa Brunelda kastas vi bildlikt och bokstavligt talat ut på gatan, och möter där – på gatan – en värvning. Många har betraktat denna beskrivning av ”den stora teatern” som en slags paradisskildring. Skildringen har många drag gemen-samma med övriga skildringar i Amerika. Men den äger också – i kraft av vad för figurer som framträder – en karaktär symbolisk skildring, samt av färgglad satir, som är mer tvingande än vad de tidigare partierna erbjuder. ”Amerika har en märkvärdig prägel av på en gång framtidskontinent och drömlikt övergångsland till evigheten.” ( A. Lundkvist ) Tonfallet på plakaten är av typen ”frälsningsaffisch”. Så blir också denna skildring, nära nog, helt pastischartad. Berömd är sedan skildringen av uttagningsprocessen till teatern där den bildmässiga framställning är mästerligt utförd, och vi ser framför oss ( måhända ) ett landskap, som påminner om en målning av en italiensk futurist som Giorgio de Chirico. "Dreams are the one great tube through which man communicates with the shadowy." Thomas de Quincey, Confessions of an Opium-Eater,1822.)


§14. Kafka upptäckte tidigt sin förmåga att försätta sig i ett halvdvaletillstånd under skrivandet. Utan denna förmåga hade det varit omöjligt för honom att skriva något alls i närheten av vad han gjorde. Han försatte sig i ett tillstånd av trance. Oftast var det nattetid. Kafka led i hela sitt vuxna liv av sömnsvårigheter. Kafka började tidigt i livet att skriva, men vi kan bara följa vad han skrivit från omkring 1910, i korta prosastycken. Det som är författat tidigare är uppbränt. Av honom själv. En mycket förtätad stil i långa komplicerade, men musikaliskt klingande meningar är utmärkande för dessa arbeten. Anteckningar i Dagboken är ofta inkörsporten till dessa berättelser. Vanligen börjar Kafkas noveller med en motsättning, en nästan "elektriskt laddad" fras, ur vilken berättelsen sedan kastar sig fram och behåller kraften alltigenom på ett förbluffande sätt. "Början av varje berättelse nästan skrattretande.", skrev han i sin dagbok. Kafka skrev nästan aldrig om. Rättade aldrig. Däri olik sin Flaubert. Han var känd och beundrad av en liten krets intellektuella i Prag, ofta unga människor, som hade läst en eller två noveller, eller en novellsamling av mannen med det underliga namnet ( Kafka = kaja, som sagts.), bl.a. av den unge studenten Gustav Janouch. I boken Samtal med Kafka (1957)( vars äkthet visserligen nu är ifrågasatt ) frågar Janouch under en promenad Kafka om han känner sig ensam. Kafka svarar efter att ha tänkt en liten stund : " Jag är lika ensam som Franz Kafka." Det tycks nästan som om det för Kafka var naturligt att dela upp personligheten i två identiska personer. Menade han att han var den person som talade och den man läste? Eller att han är det drömartade tillstånd han är, och exakt den person, som är den som hyser det drömartade tillstånd, tillståndet som skriver små böcker under namnet Franz Kafka, och som just - personen - då -person lika ensam som tillstånd - tyckte att det kändes rätt ( på något sätt rätt ) att säga: "Jag är lika ensam som Franz Kafka." - Som om namnet var en främmande skylt som den i A. A. Milnes Nalle Puh skylten "Saunders". Kafka levde under samlingsnamnet Kafka.- Han hade ju på ett sätt i och med detta generaliserat sin person, typbestämt sig, gjort sig själv till en klass, som inrymde sig själv, - samtidigt som han ställde sig utanför den och upplevde sig stå i en likhetsrelation till denna dubbel-identitet. Th. Adorno slår i en essä hjärtlöst fast att Kafka var " en människa utan ipse". ( ipse. lat.= Själv. ) §15. Att duga till. Duga - icke duga. Kafkas Amerika är mycket upptagen av ämnet duglighet. I detta är den bara delvis lik den bok som sägs vara förebilden, nämligen Ch. Dickens´ David Copperfield. “Whether I shall turn out to be the hero of my own life, or whether that station will be held by anybody else, these pages must show. To begin my life with the beginning of my life, I record that I was born (as I have been informed and believe) on a Friday, at twelve o'clock at night. It was remarked that the clock began to strike, and I began to cry, simultaneously. In consideration of the day and hour of my birth, it was declared by the nurse, and by some sage women in the neighbourhood who had taken a lively interest in me several months before there was any possibility of our becoming personally acquainted, first, that I was destined to be unlucky in life; and secondly, that I was privileged to see ghosts and spirits; both these gifts inevitably attaching, as they believed, to all unlucky infants of either gender, born towards the small hours on a Friday night. I need say nothing here, on the first head, because nothing can show better than my history whether that prediction was verified or falsified by the result. On the second branch of the question, I will only remark, that unless I ran through that part of my inheritance while I was still a baby, I have not come into it yet. But I do not at all complain of having been kept out of this property; and if anybody else should be in the present enjoyment of it, he is heartily welcome to keep it.” Karl bedöms av sin farbror Jakob, förvisas ur dennes hem på grund av vad som närmast tycks vara ett missförstånd. Men under tiden hos farbrorn talas det mycket om färdigheter, om språkkunskaper, om förmågan att spela piano, att spela tennis och förmågan att tänka och tala. Senare i boken diskuteras om Karl alls kan något - i episoden med Klara Pollunder -, hisspojkens färdigheter, sedan frågor om studier, om tyska mellanskolor, om förmågan att spela trumpet o.s.v., o.s.v.. Karl visar dock inga tecken till att egentligen vilja skaffa sig några ingående kunskaper i någonting. Han läser lite olika korrespondenskurser, men helt planlöst. Nu behöver ju Karl inte bekymra sig om någonting särskilt. Åtminstone inte i kap.2 då han tas helt om hans av senatorn, herr Jakob. Ja det är ju så att ingenstans i världslitteraturen finns så mycket att kommentera som just hos Kafka. Det beror ju inte på rikedomen av företeelser, eller originaliteten i iakttagelserna. Det beror enbart på det sätt på vilken Karl är berövad det han är berövad. Detta sätt är åstadkommet av ett egenartat snitt som gör att vissa egenskaper blivit Karls, andra egenskaper har tagit vägen någon annan stans. Karl är allt ifrån början, en femtonåring, inställd på att lära. Han tycks ha lätt för att lära, och lär sig fort Engelska. Sedan läser han handelslära på kvällarna. Men då och då framskymtar hans övertygelse om att han egentligen ingenting alls kan. Han säger t.o.m. detta. ”Jag kan ju ingenting.” sade Karl.


§16. Könsdialektiken. ””Så röda läppar hon har.” tänkte Karl.” Samhällen inte bara tillväxer på grundval av att människor parar sig. Samhället existerar och snurrar i sin kulturella skapelse kring det hjul som det sexuella spelet skapar. De flesta meningsbärande element i en kultur och ett flertal av dess värden bygger på dynamiken i skillnader och likheter – kort sagt: dialektiken - mellan man och kvinna. Karl söker icke i någon anmärkningsvärd grad i det nya landet efter sexuella förbindelser. Men han snubblar över dem. Bland de allra intressantaste mötena som Karl råkar ut för i Amerika, och bland de mest omskrivna, det är mötet med den dominanta Klara Pollunder. Denna episod har ansetts viktig i och med att man har antagit att den i all sin pregnans ger en bild av Kafkas egen sexualitet. Brottnings-matchen med Klara avslöjar ganska tydligt att Karl förträngt sin manlighet. Nu kan ju den bestämdhet som Klara visar vara avtändande på Karl. Samtidigt är den tilldragande. Karl värjer sig halvt. Hur han än reagerar så tycks han inte ha något emot att befinna sig i Klaras grepp, samtidigt som han inte har något emot sin lust att vrida sig ur det. Det Karl inte förstår är att han inte kan leva i ambivalensen. Ingenting tar så mycket kraft som ambivalens. Det är ambivalensen som våldtar Karl, och som tillåter att han blir våldtagen. Kafkas Amerika är ju i mångt och mycket en skugga till Robert Walsers utmärkta roman Jakob von Gunten från 1909, som Kafka beundrade stort. D. Zimmermann har i en monografi rett ut detta samband med stor finess. Det skall därför inte repeteras här. Enbart kan påpekas att likheten mellan de två hjältefigurerna är stor, både i deras charmfullhet, deras introverthet och deras utanförställning. De är också otydliga i sin sexualitet. Den unge Jakob som i sin roman går igenom en skola för betjänter (!) kommer i slutet fram till att han lika gärna kan välja en osäker framtid som sällskapspojke åt rektorn/direktörn, när nu skolan ändå går i konkurs. Poängteras kan likheten i det att de båda romanerna är drömartade. Walsers roman fick dock dålig kritik av flera med motiveringen att den var ”fjantig och flickaktig”. Jag fann den humoristisk och helt i linje med den tyska romantiska Märchentraditionen.


§17. Man bör nämna några ord om Märchentraditionen, om dess ironi och förhållandet till Kafkas stil. Bland Kafkas favoritförfattare fanns många romantiker, särskilt ”svävningsromantiker”, som använda olika former av ironi för att uppnå sina mål. Att Kafkas mål med den klyvning i Medvetet och Omedvetet som han använde i sina för honom mest typiska verk var en fördjupad ironi förefaller självklart. Vid högläsning av sina verk, som till exempel på ett kafe av ”I Straffkolonin”, ( skriven mitt under världskriget ) skrattade han oavbrutet, väl medveten om de många bottnarna i berättelsen. Denna berättelse var han ändå mån om att den mottogs allvarligt! Föräggaren refuserade den först med orden: ”Den är fruktansvärd.” ”Tillvaron ÄR fruktansvärd.” blev Kafkas ilskna svar. I romantikern Ludwig Tiecks saga, Der blonde Eckbert (1797), som ofta sägs inleda den tyska romantiken, finner vi en ensam, förtryckt flicka, Berthe, som, sig själv ovetandes är skild från sina föräldrar, och som så småningom begår oförlåtliga brott, dels gentemot en i en mycket fjärran skog ensamlevande gammal kvinna, "die Alte", dels mot en hund, en hund vars namn hon sedan komplett glömmer, samt mot en fågel. Kvinnan äger en i fjäderskrud prunkande fågel som värper ägg med diamanter i. Den 14-åriga Berthe sviker förtroendet att få uppehälle där. Hon rymmer från gumman. Hon stryper innan dess fågeln, stjäl diamanterna och lämnar också hunden, kopplad vid stugnocken, att dö. Hunden, vid namn Strohmian, skäller hjälplöst efter henne när hon vandrar iväg. Hon söker sen, efter att ha genomkorsat flera dälder, efter de elaka styvföräldrarna – som hon ser som sina - för att vinna deras kärlek, just genom diamanterna, men dessa människor befinns då döda. Hon byter så diamanterna mot pengar och skaffar sig ett litet slott och en man, Eckbert, den blonde. Med Eckbert lever Berthe, och hon berättar en afton sin hemska historia om brottet mot den gamla, hunden och fågeln, för en inbjuden vän till Eckbert, en herr Walther. Herr Walther visar sig övernaturligt nu veta hundens namn, "Strohmian". Berthe blir chockad: hur kan herr Walther veta hundens namn, som hon alls inte nämnt, - eftersom hon ju glömt det? Walthers visshet, samt skulden, driver nu Berthe till vansinne och hon dör i ruelse. Eckbert mördar – i sorg - så med en armborstpil Walther. Så möter Eckbert i staden en Riddar Hugo, att berätta hela historien för, och gör så. Hugo tycks dock sedan liksom ett gestaltblivet Eckbertskt ont samvete berätta allt för hela bygden. Eckbert beslutar sig då för att resa och uppsöka gumman, som Berthe bestulit. Gumman berättar att Eckbert och Berthe är halvsyskon, samt att Berthe satts ut till främmande människor av sina riktiga föräldrar. Eckbert finner vid besöket både fågeln och hunden livs levande hos den gamla, blir vansinnig och utropar: "Varför har jag alltid anat detta?", på vilket den gamla svarar: "Därför att din far talat om det för dig en gång." ( Id est: ”För att du visste det.”.)."Det var jag som var Walther och Hugo." säger gumman." Synden straffar sig själv." Vad vi kan förstå, så dör Eckbert här, och berättelsen når med detta sitt slut. Hos Tieck finner vi [ 1.] glömskan som en determinant. Är glömskan inducerad av den Gamla? Likt en censor…. Men det ursprungliga brottet är ju Eckberts och Berthes faders, som splittrat de båda? Tieck inför nu "romantiskt fantastiska" element i form av fågeln med ädelstensäggen, och det - skenbart! - mest fantastiska av allt: Walthers vetskap om handens namn. Denna vetskap går - skenbart - fullständigt utöver fantastiken, i det den mer hänsyftar till clairvoyance och till insikt i Berthes omedvetna. Det är Berthes glömska av hundnamnet och Walthers - id est den utklädda gumman, som en Nemesis - vetskap om hundens namn, efter [ determinant 2. ] tvånget att berätta, som är peripetin och berättelsens kärna. Det finns också en glömska hos Eckbert, som glömt att han hört sin far antyda, att Berthe och han är halvsyskon. Detta hundens namn, "Strohmian", slår ned som en hämndens åskvigg i Berthes sinne, och i den ofrivilligt (?) incestuöse Eckberts liv. Berättelsen är ett ödesdrama. Här finns resonemang, hos Tieck, om huruvida nu berättelsen är eller innehåller en ond dröm. Berthe - i sin samvetsnöd - talar om att efter fågelmordet och lämnandet av hunden uppsöka ”den så kallade världen”. Så skapas hos Tieck en "svävning" mellan två i "realitetsavseende" i fiktionen skilda plan. Vad är nu den så kallade ”världen"? Världen som den var före det hon, Berthe, svek gumman? Eller innan hon träffade henne? Hon söker glömma - och hon glömmer verkligen, t.ex. hundens namn. Vad har Berthes svek - och svaghet - att göra med hennes biologiska föräldrars svek - och hennes fars själviskhet? Vem är nu gumman? Hon, som äger frestarfågeln, denna som kan värpa ädelstensägg, som kan skapa och förvandla sig till Walther och Hugo? Att nu "den gamla" försöker rädda Berthe, - hon lär henne spinna och läsa … men samtidigt så gruvligt frestar hon henne, genom att lämna henne ensam med äggen med ädelstenarna! Som om den Gamla har "två ansikten"? Vad är hon för en varelse? Hon räddar, prövar, och hämnas sedan - å det grövsta. Hon är s.a.s. på ett kusligt vis alla "gudar" i en. Men söker hon nånsin rädda Berthe, genom att söka leda henne till bearbetning av hennes problem? Ger hon skydd, stöd eller förlåter hon? Nej. Vad är fantastik i Tiecks berättelse? Är allt fantastiskt i den? Närapå allt : gumman, den Gamla, som kan skapa människor, Herr Walther och Herr Hugo, och som kan skapa en underfågel. En drömsk, glidande, fantastik råder under de långa resor genom ändlösa klipplandskap som Berthe och sedan Eckbert gör till den Gamlas stuga långt borta. Hennes trakter tycks skilda från världen, vilket också antydes genom Berthes ord. Så kan man säga att Tieck här antyder, att den verkliga världen är den Gamlas. Det är i Anden och i moralen som det verkliga livet levs. Det övriga, det reala, är bara staffage. Det avgörande är samvetslivet, den rena Anden. I samvets-Ande-livet råder nu den Gamla. Hon är varken god eller ond. Hon har inget bestämt ansikte. Berthe och Eckbert har ansikten om än E. är blek. Det är deras liv det rör. Men över deras liv vakar, råder, som det tycks, den Gamla helt. Och i förlängningen något annat bortom den Gamla. Den andra determinanten, [ 2. ] tvånget att berätta, driver berättelsen, som från det omedvetnas djup. Både Berthe och Eckbert känner sig i olika lägen tvingade att dela sina plågor med sina medmänniskor. De delar dem i realiteten, visar det sig, ENBART med den Gamla, Andens portväkterska, - och med varann! Så grymt och så futtigt av den gamla! Är livet då bara ett moralprov? I den fasa som uppenbaras i Berthes och Eckberts öden ligger ju också Moraliteten i att det går bättre för dem som inte stjäl ädelstenar, inte dödar värpfåglar, och framför allt inte lämnar en hundstackare bunden för att där ömkligen dö. Berthes berättelse för Eckbert och Walther är öppenhjärtig och fullständig. Hon döljer ingenting, i alla fall inte vad hon medvetet vet. Den Gamlas hämnd för djurmorden är skoningslös. Den Gamla låter alls inte tala med sig, men handlar, prövar, dömer och avgör utan att ställa en enda fråga till vare sig Berthe eller Eckbert. Hon är ju transcendentalt allvetande. Den Gamlas tystnad står oförsonlig i odialogiskhet. Här finner man något av det grymma som ibland framkommer i de grekiska ödes-dramerna, med vilka Der blonde Eckbert är släkt. Roten till det onda, var är den? Den ligger någonstans i Berthes biologiska faders liv, ett liv varom vi underrättas mycket litet. Berthe och Eckbert är halvsyskon. Fadern har sänt bort Berthe, för sin nya frus skull. Fadern är roten till det onda. Det onda är dock senare fortplantat, epigenetiskt, och exekveras såsom i arvsynd av Berthe. Eckbert tycks leva som i blank ovisshet och aningslöshet, men väcks av kärleken till Berthe, och eggas – men av vad egentligen? - till mordet på Walther. Eckbert vill nu framför allt att ingen skall få veta hemligheten. Han vill leva vidare som om inget har hänt. Illgärningen mot hunden tycks lika grym som brottet mot barnet Berthe. Hunden ställs att svälta ihjäl av Berthe, efter det hon vridit nacken av fågeln. Fågeln kan vi inte "identifiera oss med", eftersom det är en trollfågel, som värper ädelstenar och dessutom sjunger ödesdigra sånger. Den är en eriny, plågogudinna, en Tsifone. Hunden Strohmian däremot är en enkel tillgiven varelse, och den blir i sin karaktär av menlös utsatt för ett oförlåtligt brott. Berthe hör den skälla när hon lämnar den Gamlas stuga, och hon hör länge dess sorgsna skall. Hunden är den rena själen. Så blir hunden bilden av Skapelsen. Hunden är det som anförtrotts Berthe av den Gamla. Hunden är just det heliga Livet, som anförtrotts, liksom Berthe en gång anförtroddes till Berthes far och så till styvföräldrarna av Berthes far. ( Centrum av berättelsen ligger utanför den, i förhistorien.) Berättelsen har ingen ”religiös ton”. Här nämns aldrig någon gud eller något helgon. – Romantikerna var oftast irreligiösa. - Ingen nämns här stående över den Gamla. Häri liknar verkuniversumet… Kafkas. Landskapet, tiden, är obestämd. Den som nu ställt till allting förblir osynlig. Vi anar dock en högre makt. Vi kommer i Tiecks universum inte undan det, mycket eftersom Fantastiken fordrar det. Hos Tieck bävar vi inför det stora Okända, skymtande genom/bortom groteska ting. Han berättar mest om småaktigheter och svek, om trolldom, om lurendrejeri. En ouppnåelig verklighet, som kunde nås, skymtar som verklig, om nu verkligheten, världen inte hade varit full av begär! Ty det tycks som om Berthes fars begärs-ansvars-konflikt mellan sin kärlek till den nya kvinnan, å ena sidan, och önskan att fullfölja plikten-ansvaret gentemot och kärleken/begäret till Berthe, å den andra, är det moln som i ett slags Ondskans förvandlingar förmörkar jorden. Stämningen i berättelsen är egendomligt dubbel: både sorgsen och sprudlande. Aldrig sentimental. Tieck framstår i tonen som friskheten själv. Berättandet står på många sätt över vad som berättas. Friskheten är s.a.s. Tiecks religion. Han målar inte Berthe eller Eckbert, den Gamla eller hunden i svart, men i klara akvarellfärger. Så har denna ödesberättelse, omnämnd med värme av W. Benjamin, älskats bitterljuvt genom århundraden. Kanske är denna kärlek i grunden en kärlek till det Omedvetna, och till litteraturen? Här kan vi nu inte söka redogöra för de verklighetsplan, som i fiktionen glider över i varandra , men i stället bara plocka bland de trådar som löser sig ur berättelsens väv. Vi finner i denna en intensiv tvetydighet som genomstrålar berättelsen och en skepsis gentemot konventionella bilder och symboler, mot Genren, mot den sammanhållna handlingen och det enkla perspektivets principer. Vi finner också, i samklang med detta, den ironiska hållningen: flickan dödar fågeln, liksom halvt av misstag: ”mellan två fingrar”. Men där finns ändå en värme hos Tieck. I den romantiska ironin dukar viljan ofta under, men här kommer nu mitt i fantastiken den moraliska problematiken att stanna som berättelsens djupaste mening. Så är måhända nu Der blonde Eckbert ett slags förtvivlan inför ett otillräckligt kategoriskt imperativ. De två världar som Berthe lever i är sammantvinnade. Hon kommer aldrig ur aporin. Livet är en dröm och icke en dröm. §18.


Romantiken var i mycket ett uppror, en frigörelse, men det fanns förtvivlan i den, som vi möter då och då starkt i Kunstmärchen, och det är inte bara tvivel på revolutionen, men en existentiell uppgivenhet eller sorgsenhet. Att jag behandlat denna Tieckska berättelse så här utförligt, beror på dess karaktär som, i flera formens avseenden och väsentliga delar liknar somligt av det Kafka kom att skriva. Notabel är likaså Kafkas inlevelse i många av de stora tyska Kunstmärchen-författarnas verk. Man kan göra en jämförelse mellan Tieck och Novalis´ Hyziant und Rosenblüte. Denna berättelse, helt annorlunda i förhållande till Der blonde Eckbert, - upplöses i en egendomlig dimension, som i vårt sammanhang kan jämföras med slutkapitlet i Kafkas Amerika eller hela Amerika . Ty vi har här en dimension vars karaktär är högst obestämd vad beträffande verk-ontologi; det är liksom en fiktion i fiktionen. En av romantikens största skalder och också en av dess formella teoretiker ( filosofiska spekulanter, var denne Novalis, d.ä. Friedrich von Hardenberg, I N.s lilla novell Hyazint und Rosenblüte finner vi i en Märchen en märklig förskjutning beträffande nivåer. I denna berättelse växer den unge mannen Hyazinth upp bland växter och djur i ett prunkande bergslandskap, förälskar sig avgrundsdjupt i den sköna flickan Rosenblüte, men sänds av sin oro ut, för att i främmande länder söka visdom. Han frågar sig där fram, långt, långt hemifrån. Med klappande hjärta, mitt i hänförande väldoft, somnar han på en äng. Drömmen för honom genom svindlande klanger till något som han finner bekant. Ur detta bekanta springer nu Rosenblüte fram och H. återförenas inte bara med henne utan också med sina föräldrar och sin hembygd. Hyazint får med Rosenblüte flera barn, ja många, ty, som berättelsen helt sagolikt slutar ” på den tiden fick människorna så många barn de ville.” Bland det märkligaste med denna historia är bl.a. det sätt på vilket den parodierar utvecklingsromanen och hur den med användning av romantikens klichéer i romantiken i ett hektiskt tempo målar upp en liten fabel om livets mening. Formmässigt är det allra mest egendomliga att den så att säga börjar i sagoform, men utan märkbar övergång slutar inuti en dröm, där allt upplöses i lycka och en fördubblad verklighet, som bildar en slags överjordiskt färgad ”cliffhanger”. §19. Som så många hade Kafka en stark fascination inför Goethe. Vi skall här kort nämna Goethes novell Novelle och Wahlverwandtschaften. Båda dessa kan sägas vara kortromaner av det speciella slag, som blev ett kännemärke för den tyska berättarformen under en lång tid. Karaktären hos denna form präglas av en viss stilisering och förenkling, och man kan här inte finna den beskrivning av vardagens tillfälligheter i en rak och välordnad, rundad sekvens som finns hos de stora novellisterna genom tiderna i t.ex. Frankrike och Ryssland. Man har i den tyska Märchen en viss sagoton och sparsamheten i stilen är anordnad på ett fullständigt originellt sätt. Goethes Novelle kommer jag att ta upp i samband med Kafkas En läkare på landet. Wahlverwandtschaften är en strukturellt exklusivt lekfullt komplicerad bok. Boken ställde till en mindre skandal, p.g.a. resonemangen kring äktenskapet. Den är skriven i samband med G.s möte med den unga Minna von B..- i romanen kanske Ottilie. Boken har avsnitt, som påminner om G.s stora ”uppfostringsroman” Wilhelm Meisters Lehrjahre. Vissa partier är präglade av dåtida vetenskap. G., som vetenskapsman icke alls obetydlig, kan vara tröttsam när han kommer till sina faktaavsnitt. G. växlar alltså mellan att vara målande, psykologiserande och docerande. Romanen Wahlverwandtschaften är en idéroman med mycket psykologisk insikt, samt med en viss ”lek” med ödestemat, som kanske får läsaren att undra över, om en ”lek med ödet” verkligen är något, apropos G.s ord, … för flickor…Vad som intresserar oss främst här är denna berättelses konstfulla form. Den innehåller bl.a. en berättelse i berättelsen, Die wunderlichen Nachbarskindern ( som kanske skall upplysa den manlige hjälten? …..), alltså just som Vor dem Gesetz ( Inför lagen. ) i FKs Processen. Enligt somliga. För övrigt är den uppbyggd på en mängd parvisa relationer i människo-konstellationer, händelser och tecken. Man får intrycket av en berättare som ordnar en berättelse enligt ett symmetriskt mönster, delvis utvidgande en term hämtad ur kemin: begreppet affinitet. Att likna attraktionskraften människor emellan vid kemiska ämnens egenskaper var ett av de våghalsiga greppen i denna roman. Det intressanta i romanen är mycket väven av betydelser.


§20. Att Kafka går långt utöver romantiken, det vet vi redan. Han gör det på flera sätt. Man kan här först och främst tänka på den begränsning, den immanens som romantikens faiblesse för sagan nu innebar. Man rör sig i romantiken inte i relation till den världsliga makten, och i den mån man är i kontakt med den gudomliga så underordnar man sig den totalt och okonfessionellt. Angående romantiken i förhållande till moderniteten, kan man läsa hos Roger Caillois: ”/…../ romantiken fann sig, väsentligen, inkapabel att producera myter. Naturligtvis producerade den pliktskyldigast sagor och spökhistorier och lurade in sig själv i det fantastiska; emellertid, i det den gjorde detta, så drog den sig allt längre ifrån myten.” Romantiken transcenderade sig själv i det att den övergav exotismen, sökte efter maktens centrum, och skapade myten fantastiskt mitt i det vanliga, liksom modernismen som gjorde samma och allra vanligast: mitt i den nya världens centrum, i storstaden. Kafka följde nu inte modernismen, i denna tappning. Kafkas myt blev mer en myt rörande den moderna människans inre, en intrapsykisk myt. Det är definitivt inte myten om ett urbant Prag vi möter hos Kafka. I sin myt inkorporerar Kafka citatvis historier och grepp från den omedelbart före honom liggande litteraturen, ibland också samtida litteratur. Kafka använder dessa litterära allusioner och grepp för att berätta sina berättelser, där han ju utesluter allusioner till miljöer som kan igenkännas. I detta är han helt skild från de andra stora modernisterna, som oftast understryker att de befinner sig mitt i den moderna storstaden, ty ifrån en position på denna bekanthets matta så, rycker Kafka, lika skickligt som egentligen omärkligt, bort mattan. Hos Kafka är vi i en stiliserad tillvaro, där moderniteten knappt markeras av något mer än förekomsten av spårvagnen och telefonen. Bortsett från sådan artefaktur, kan vi i Kafkas verk känna oss - som många har påpekat - som om vi befunne oss i en evig, obestämd, ”gråbrun” slags ”medeltid”, där ”alla tåg har gått och alla klockor stannat”, och inget nytt vare sig hotar att bryta in eller har just ställt världen på ända. Amerika är naturligtvis undantaget. Amerika är i mycket en form av parodi på science fiction-fantasy innan dessa fanns. Och Amerika är också i ett viktigt avseende en roman på väg till en ny stil. Ett experiment. Om man inte kan ta till sig det spel med vertikala nivåer, som finns i den tyska romantiska Märchen, så är det lika osannolikt, att man kan ta till sig Kafkas texter. Att läsa en Kunstmärchen av Tieck eller andra rent ”platt”, alltså enbart som en rak redogörelse för ett händelseförlopp, är en garant för att man inte får ut något av den. Att hålla sig öppen för att finna fler och fler nivåer i en sådan berättelse, det ger ett annat resultat. Att det – i båda fallen - finns förutsättningar för ett sådant rikt läsande kan man se hos mången receptiv kritiker. Man kan stort sett med behållning läsa Kafka hur som helst, bara inte ”platt”, d.v.s., man kan inte läsa i vägran att se att det finns fler nivåer än en. §21. Ironi(e)n var utmärkande för romantiken. Ironin kan ha en starkt kritisk dimension, - men kan också vara en passiv lek. Filosofiskt spekulativt kan man se Ironien som en kunskapsform, mena att den frågar, och implicit frågar sig själv, på en och samma gång. Som ett Självmedvetande. Den är ju dynamisk i det den skapar en viss konstant osäkerhet. I detta är den en sällsynt levande art av kunskapsletare, - den stannar i sin egen mellanställning. I det fall den är av etablissemanget krönt, är den kanske icke mycket att ha. Ironien är revolutionär och utsatt och sätter själv ut; den är givetvis ingen akademisk disciplin, ty den är ingen lära, men ett sätt att mentalt expandera världen; - den värjer sig här mot varje auktoritet, och hävdar bestämt, jämt och alltid, att auktoriteter just aldrig har varit till någon nytta . Ironin blir – i sig – ju aldrig nånsin en auktoritet, men kan i vissa tider bli tröttsamt överutnyttjad, och försvinner då – vanligen efter kritik – som i ett moln, går upp i rök, och ersätts åter – åtminstone för en tid - av den raka diskursen. Den framkommer ofta i brytningstider, eller inaugurerar ur olust en sådan. Ironien kan i vissa tider – bl.a. i stora media - få en avantgardeposition och en position, där den får taga vara på sig själv, icke bryr sig mycket mer om att förankra nya hopp i nya verkligheter, - den befinner sig i confiniets - övergångens - villkor, svävandet - och för det är det bibehållandet av sig själv, i den unika, ensamma strukturen under helt divergerande privatmänskliga och sociala betingelser, som dess egen faktiska epistemologi och styrka finns. Ironien har också en inbyggd betingelse av uppehållande art i sin antitetiska, ”dialektiska” struktur, och denna ger åt envar ironiker i confiniet en farlig känsla av frihet, d.ä. en typ av frihet som är en frihet från, d.v.s. den är negativt bestämd, en negativ frihet. Det estetiska har ännu icke övergått i det etiska, i ”realiserandet av det allmänna”. Ironien kan användas till avnjutande, eller kan användas – mer radikalt - till brytande av ny mark - i en slags Adornosk estetisk negativitet, i synen på konstens absoluta överhöghet, excellens. Ironien ingår i kommunikationens praxis över hela världen och är där dess för dess självreflexions nödvändiga transcendens. Ironien tjänstgör som beredare för det nya, är en slags ”dubbelrörelse”; den kräver spänst, ungdomlighet, timing, i de ”ironiska medlen”, - ty den är kraftslukande i sin utdragna spänning, sitt jonglerande! Den har en förmåga att överleva nästan allt, i konsekvens av sin slutliga, eviga orimlighet…. Man kan aldrig i teori inringa dess praxis, den är ett levande förhållande som utspelar sig i subjektiviteten, men dess destination är oändlig, och mycket skall dessutom till för att hindra den, när den en gång på allvar tagit sin början. Ironiens logiska/semantiska förutsättning är, att betydelsen icke är en. Den utnyttjar det relativa och har i detta, med sin dynamiska kraft, en utopisk karaktär. På så sätt kan den vara aktiv i filosofins centrala delar i att omvärdera och omstrukturera betydelser inom en kultursfär. Ironien ifrågasätter ogärna bara en sak, den går nästan genast - som i automatik, eller lutande - vidare. Den har sin glädje i att implicera, att mer och mer, ja: att allt kan vara ironi. Den kan omstrukturera sfärers strukturer, men förmår icke själv omstrukturera värden. Där går dess gräns. Därför är och förblir ironien ett confinium. Ironien, - i all sin vitalitet och kraft och uppslagsrikedom -, kan dock bara fråga! Den är oförmögen att påstå något nytt! Den kan påstå en motsats, men är eg. inte en dynamisk negativitet. Ironien är en slags passiv negativitet. Ironien vänder så på det redan etablerade, det som den möter. Den har - qua ironi - inget att framställa själv mer än denna motbild. (Sic!). Ironin är så ett förhållande med ett övre och ett undre skikt, ett täckande och ett täckt skikt. Vad ironien på et metaplan betyder är dock en helt annan sak än det vi berört. Ty där tillför den otvivelaktigt något, påstår något. Den är där, för uttolkning! Den är född ur en aning om oråd. En förutsättning för att man skall kunna kalla något för ironi, är att man ur ett kontradiktoriskt perspektiv kan härleda att det explicit sagda, t.ex. utsagan: ”Du är intelligent!” har en implicit betydelse, som är motsatt, d.v.s., det rör sig om negationen, negatet, till det uppenbara, det täckande, det sagda, - och betydelsen framträder enbart förutsatt användningen av någon form av ironiskt medel. Utsagan blir då genomskinligt ironisk, så att var och en, som har lärt sig, att utsagor med en sådan signal kan inverteras i betydelse, och att alltså då endast det implicita, det undre, gäller! Det gäller, men samtidigt har ju ännu en dimension – ändå - lagts till, ty det utsagan gäller, efter att ha genomgått en transferering, en indirekthet, som i sig har en betydelse, i sin distans och sin ”svävning” och sin bredd, sin omfattning av hela spektrat. Så har ju en osäkerhetsfaktor också insmugit sig: i uppenbarandet, framställandet av den samtidiga bilden ställs nästan alltid, också helt implicit, en grundläggande fråga angående begreppet. Begreppet ”intelligent” finns med i utsagan, som det som inte gäller. Begreppet belyses. Ofta är det ironiska medlet ett tonfall, ett extra ord, en min eller en gest. Men ironien har en mer problematisk variant: hemlig ironi: I det hemliga, i ogenomskinligheten, - om ironikern icke låter adressaten märka av något – så njuter bara ironikern själv av den ironiska innebörden. Själv. Ironikerns ”står icke i relation till något särskilt”. Nej, han har ju i hemlighet nästan bestulit världen på innebörden i utsagan i och med i sitt yttrande. Världen vet däremot inte om det. Han har väl i själva verket gjort något fulare än att ljuga: han har ljugit… i hemlighet, och haft nöje av det - alldeles inkognito. En slående insikt, och i detta sammanhang värd dubbel uppmärksamhet och eftertanke! Ingen märker ironien. Och ATT ingen märker den är betingelsen för dess sanna oändlighetsblivande. Att den är oändlig betyder att den aldrig kan bli avslöjad, den svävar i sin hemlighet, i evighet. Detta är en märklig form av icke-kommunikation. En narcissism är det, om man i sin tur, som en tredje form, svävar mellan öppen och dold, mellan genomskinlig och icke genomskinlig ironi, en slags svävning, som man hos Kierkegaard tycker sig finna nästan ”adlad”. ”Ironi er Eenheden af ethisk Lidenskab, der i Inderlighed uendeligt accentuerer det egne Jeg - og af Dannelse der i Udvorteshed ( i Omgang med Msk. ) uendeligt abstraherer fra det egne Jeg. det Sidste gjør, at Ingen mærker det Første, og deri ligger Kunsten og derved betinges det Førstes sande Uendeliggjørelse. ”------ ”Hvad er saa Ironie, hvis man vil kalde Sokrates en Ironiker, og ikke som Mag. Kierkegaard bevidst eller ubevidst kun vil drage den ene Side frem? Ironie er Eenheden af ethisk Lidenskab, der i Inderlighed uendeligt accentuerer det egne Jeg i Forhold til den ethiske Fordring – og af Dannelse, der i Udvorteshed uendeligt abstraherer fra det egne Jeg, som en Endelighed blandt alle andre Endeligheder og Enkelheder.”. Det är S.K.s övertygelse, att det på detta sätt går att beskriva en övergång - ett confinium, ”gränsområde”, ”övergång”, av lat. finis. - från estetiskt till ett etiskt stadium ( anständighetens )! Man kan även tänka på S.K.s intresse för den indirekta meddelelsen, - t.ex. genom ironi, och även tillägga att romantiken hade en uppfattning, t.ex. Fr. Schlegel, om att ingen stor konst frambringas utan ironi. Den svenske 1800-talsfilosofen Gustav Ljunggren skriver i De Estetiska Systemerna, 1856: ”Men det begrepp som spelar förnämsta rollen uti romantikernas konståsigter, är I r o n i e n. Ironien är det geniala subjektets suveränitet. Den geniale ironikern står över allt, och ingenting är för honom heligt, intet har betydelse utom hans eget jag, ja äfwen detta sätter han sig öfver. Han skapar, men har icke allvar med sina skapelser, han upphöjer dem åter och drager sig tillbaka inom sig sjelf. Konstnären skall sålunda ironisera sina egna werk; hans idéer skola icke wara begripliga för mängden; hans kall är att l e f w a och d i k t a utan ändamål, utan afsigt.” Konstnärens kall: att leva och dikta utan ändamål och syfte. ---- ”Ideologen” Fr. Schlegel hävdar också att ironien är paradoxens form, en form som traditionellt tillhör filosofin! Jfr. Søren Kierkegaard om ( anarkisten ) Sokrates: ”Sige vi nu, at det der udgjorde det Substantielle i hans Existents, var Ironi ( dette er vel en Modsigelse, men skal ogsaa vaere det ), postulere vi endvidere, at Ironi er et negativt Begreb, saa seer man let, hvor vanskligt det bliver at fastholde Billedet af ham, ja at det synes umuligt eller idetmindste ligesaa besvaerligt, som at afbilde Nisse med den Hat, der gjør ham usynlig.” Beträffande denna ironi, så är en av de reflexioner som snart inställer sig, att den alltid måste ha föregåtts av något, som alltså inte var ironi, av en reflexion och/eller en livssyn av det mer omedelbara slaget. ( Upplysningen t.ex.. ). Att något av detta ”innan” lever med i ironien, det är ganska självklart. Det ligger ju först och främst en negation i dess ”ställande” väsen. Ironiens utgångspunkt är alltså, enligt detta resonemang, alltid för handen, och kanske i formen av ett filosofiskt ”ännu icke” i sitt implicita ”redan”, ”sedan länge”. Ironien har dock lätt att, när den väl fått fäste bita sig fast, föreviga sig. Den - här: diktaren - , som en gång gett vika för dess frestelser, dess sjuka, dess särskild klipskhet, har svårt att vänja sig - och omgivningen - av med denna ytterst försåtliga dubbelhet. Denna är ett medel att ifrågasätta t.ex. det estetiska, - samtidigt som man, som sagt, njuter det. Ironien är en bakvändhet, en slug indirekthet, som ju också präglade Sokrates´ majeutiska frigörelse-metod. Ironien låg i tiden för romantikern, som den - allt som oftast - gör. Det kommer då och då en ”ironisk generation” upp, - och nu – genom romantikens ironi i den romantiska Ironien under ironiens romantik, så var det i Friedrich Schlegels skrifter, Die Heimat der Ironie, och hans Ironie der Ironie, hos Novalis - f. 1772 - i Lichtpunkt des Schwebens och hos den av S.K. speciellt uppskattade Karl Solger. Den romantiska ironien excellerade i den lösligt fragmentariska filosofiska spekulation, som ibland betecknades som en ”ironiens ironi”. Det ”försåtliga” i ironien är inte minst det, att den inte bara är dubbel i sitt uttryck, den vänder sig inte bara till/mot en adressat, men den infiltrerar till ytterlighet sin avsändare, och denne måste i sin tur vara på sin vakt, så att inte Ironien totalt avväpnar hen likaså. ”Ironie – der alles vernichtende Blick”.


§22. I berättelser kan så skikt narratologiskt stå i förhållande till varann, så att ett skikt täcker ett annat, och detta andra dolda skikt kommer till synes genom ett ironiskt medel. Sedan kan det mellan dessa skikt spelas ett spel, så att än det ena skiktet är överst och än det andra. Ibland kan man i en slags oscillering ta till sig båda skikten, i en slags svävande uppmärksamhet. Kanske är detta fallet hos vårt huvudföremål – hos Kafka . Och kanske är det, att så är fallet, vårt huvudsakliga studieobjekt. Intressant är att i det sammanhang, som rör de romantiker som Kafka satte värde på, nämna Franz Grillparzer, ( d.1872 ), den österrikiske jurist som 1848 utkom med den lilla boken Der arme Spielmann, återigen en av dessa Kunstmärchen…, och att iaktta hur receptionen av denna lilla bok och förståelsen av den har ökat respektive djupnat alltmer med åren. Der arme Spielmann var från början av dramatikern Grillparzer tänkt som en självbiografi. Boken omarbetades dock närmast i det oändliga av denne, och utkom så slutligen, i diminutiv form – i förhållande till ursprungsidén. Den kom att tillhöra en av de böcker till vilka Kafka hade ett innerligt, men alltid ambivalent, förhållande hela sitt liv. Berättelsen står centralt i den italienske germanisten Cl. Magris spekulation över den ”habsburgska myten”, som har en av sina kärnpunkter i uppmärksammandet av det imperiets samhälleliga förfall , detta som bl.a. övertäcktes av den strukturellt enormt komplicerade litteraturform som just Märchen utgör. Grillparzer förskräcktes över julirevolutionen. Man slås vid läsningen av Der arme Spielmann av vissa likheter i tonfall och ”lokalfärg” med en del av Kafkas verk. Denna ”gråbrunhet” i miljön. Nu finns det också avsevärda likheter mellan Grillparzers och Kafkas idévärldar: Grillparzer var sofistikerad, bildad, och skeptiker i alla avseenden. FG hade en olycklig kärlek till konsten, var djupt estetiskt kännande, och tragisk i sin livssyn. Anarkismen ligger och lurar som undertext, liksom den ofta också gör hos Kafka. Konstruktionen i DaS och Goethes Wahlverwand-schaften har vissa likheter. Detta gäller främst i berättarperspektiv, samt i berättelsens vackra, komplexa grundstruktur. Goethes prosa är bredare och jämnare. Grillparzer inte så distanserad. Det är beskrivet av Kafka hur han läste DaS för älskingssystern Ottla och var djupt gripen. Han läste den gärna högt, och omnämner dem i brev till både Milena, Felice och Grete Bloch. I brev till Milena bekände FK t.ex. att han hyste ett slags hatkärlek till denna berättelse: ”Jag skäms över den, som om jag skrivit den själv.” en karaktäristisk passage uttryckande hans notoriska hyperkänslighet. Så modifierades hans smak alltså något. Troligen såg han berättelsen delvis såsom avbildande honom själv… liksom att han påpekade att spelmannen var Grillparzer. Vid läsningen av DaS kan man därför komma att tänka på H.C. Andersens Kun en Spillemand och på S. Kierkegaards förödande och/men skarpsinniga kritik av denna bok, en kritik som i huvudsak går ut på. att Andersen försummar att skapa distans mellan huvudpersonen och sig själv, något som, enl. S.K., diskvalificerar denna bok som konstverk. I centrum för Grillparzers uttalat psykologiska berättelse står Jakob, en rikemansson, vars liv framflyter i elände, omslag i ekonomisk ruin och i olycklig kärlek till musiken och notskriften. Berättaren i DaS säger sig utföra psykologiska undersökningar, och FG föregriper i vissa passager Freuds Psykopatologie des Alltagsleben. Jakob är monoman, men dock inte till den grad som en Josef K.. Jakob blir t.ex. djupt förälskad i Barbara, en kvinna som överlever honom och på berättelsens sista sida gråter ( ur hjärtat ) över hans bortgång och liv. Grillparzers beskrivning av Jakobs oförmåga att hantera sin fiol, men ändå hålla fast vid den, är ett litet mästerstycke. Fiolen, och likaså … en liten sång, är viktiga ”personager”. Delar av Grillparzers implicita resonemang kommer sedan att ingå i Kafkas funderingar över konst och musik. Bilden av musiken såsom ”räddande” och översinnlig är samma hos Grillparzer och Kafka. ( Ofta känner sig dock FK helt avskuren från musik, och omnämner denna företeelse med en viss hätskhet. FK hade försökt lära sig spela både piano och fiol, men var enligt vännen Brod helt omusikalisk. ). De mest slående likheterna finns dock i tonfallet och på det strukturella/formmässiga planet. Skisseringen av personerna är lätt och mycket byggd på gestik - händer, fötter, huvudrörelser - hos FG.s figurer. Jakobs resonemang är av en typ som, satt i sin tragiska ironi, påminner om Kafkas hjältars. Men: G.s hjälte är en hel person, om han nu än är mycket avgränsad psykiskt, ingen figur. Grundtonen av sentimentalitet i denna berättelse genombryts också ofta av andra toner, såsom skepsis, ironi, klarögd tillbakaspegling mot läsaren och av snabbfotad realism. Det är beundransvärt hur Grillparzer lyckats skapa en distinkt helhet av en så många gånger omarbetad historia. Kafka: ”Av de fyra män, som jag känner som mina blodsbröder, av Grillparzer, Dostojevskij, Kleist och Flaubert, gifte sig endast Dostojevskij, och kanske fann bara Kleist, när han pressad av yttre och inre nöd sköt sig vid Wannsee, den riktiga utvägen.” Här måste vi även i denna panorering kort nämna den mäktige diktaren och exofficeren Heinrich von Kleist, d.1811, som betydde mycket för Kafka. Kafka läste sent hans roman Michael Kohlhaas. Vi citerar här ur Tagebücher, 11 dec. 1913: ”I Toynbeehallen läst början av Michael Kohlhaas. Helt och hållet misslyckad. Dåligt valt tema, dåligt föredragen historia, till sist helt meningslöst simmande omkring i texten … Under eftermiddagen skakade jag av läshunger, kunde knappt hålla munnen stängd.” Det är, även, med hela denna tradition i åtanke vi bör läsa Amerika.


§23.. Flykting, invandrare, utvisad. Karls status är – formellt - invandrarens. Han har pass med sig, insytt i lönnfickan. Men det är ingen ivrig invandrare. Karl är inte särskilt nyfiken. Han verkar mest förvånad över Amerika, ett Amerika han inte på något gediget sätt söker lära sig särskilt mycket om. Han rör sig ofta på måfå. Hans sätt är här atypiskt, och omytiskt. Karl är tysk, men det vimlar av ( med varandra konkurrerande ) nationaliteter i boken. Shubal är rumän, Robinson är irländare och Delamarche fransman. Den amerikanska drömmen illustreras av Farbror Jakobs berättelse om sin kommissionsfirma, i ständig växt: ””Du har verkligen fört det framåt”, sade Karl vid ett tillfälle under dessa ronder genom affärsföretaget, som man måste använda flera dagar för att gå igenom, även om man ville se de enskilda avdelningarna helt flyktigt. Och allt har jag själv ordnat och inrättat för trettio år sedan, ska du veta. Då hade jag en liten butik i hamnkvarteret, och om det var fem lådor som lastades av där på en dag, så var det mycket, och jag var stolt när jag gick hem. Idag är mina lager hus i hamnen de tredje i fråga om storleken, och den där butiken är nu matsal och materialbod för mina stuveriarbetares sextiofemte grupp.” ”Det gränsar ju till det fantastiska”, sade Karl.” ( Am. s.40. ) Detta är givetvis den allra största ironi över kapitalismen, och det mest oerhörda hån gentemot Jakob. Karl Rossmann har hamnat på samhällets botten, och identifierar sig i denna skildring därför med andra amerikaner som befinner sig där: till exempel de svarta. Hur människan kommer bort i byråkratin, utlämnas åt godtycket åt en mellanchef, detta har Kafka redan tidigare i romanen varit inne på. I beskrivningen i slutkapitlet av kanslierna på kapplöpningsbanan kan man ana en Karl Krausk kritik samhället , en pendang till Robert Musils ”Kakanien”, den österiska dubbelmonarkins väldiga byråkrati, full av ”Tintenscheisserei”, o.s.v. Så kommer Kafka att mitt i en skildring som tycks späckad med gammaltestamentliga illusioner att väva in en svidande civilisationskritik ( kritik av liberalismen ) i sin ”amerikanska roman”. En kritik av nära nog detta slag återkommer ju i Processen och i Slottet, där mellancheferna är legio, och deras makt outgrundlig i omfång och genes. Som vi skall se kan man nog med fördel iaktta Kafkas större verk ur den synvinkeln, att det handlar om en blandning av genrer, kanske en bortblandning, sammanblandning, och en blandning ur vilken en ny genre – mitt i historiska tillfälligheter – stiger upp. Man kan i evighet kommentera dessa enskildheter, de genremässiga och motiviska, och det är intressant att låta sig själv förvillas av det spel, den ”lek”, som Kafka här ägnar sig åt, blott man återtar kommandot och tar sig samman till att samla sina intryck inom ett distinkt ramverk gällande huvudutsagorna, huvudeffekten: det specifikt kafkaartade ( kafkaeska ) , eller det specifika för vart och ett av Kafkas verk. ( När det gäller litteratur måste man – av princip – se vart verk, varje novell, varje roman – som ett fristående verk, ett helt. ). Det man hotas av är att förirra sig i tematiska undersökningar, att ägna sig åt detaljer i stället för helhet. Ty det finns en oändlig mängd samband i Kafkas verk, och dem kan man påvisa , och på olika sätt ( essäistiskt eller ”vetenskapligt” ) ordna och ( klassificera och ) kommentera och jämföra med olika externa fenomen i verklighet eller fiktion. Detta är ganska lätt att göra, men jag ser det framför allt som en fara, ty man gör därmed faktiskt bilden otydlig, ( ”blurring the picture” ), med sina parallellismer och man hamnar på avvägar, onyttiga avvägar som inte leder något närmare en meningsfull reception, en personlig förståelse. Man har inte hur mycket tid som helst att ägna åt att jämföra delar; viktigare är att söka reda på de determinerande (!) detaljerna och att alltid ha överblick, när man skriver om Kafka. I Bruneldas och Delamarches våning - det är hennes enrummare, i hyreskasernens översta etage - det är hon som har pengarna …- utspelas inga större äventyr. Brunelda och Delamarche sover på en klädhög; Robinson och Karl tvingas sova ute på balkongen i förstaden i den varma sommarnatten, där de tidigare på kvällen har beskådat ett valmöte nedanför sig på gatan. I kapitel 2. har vi tidigare sett en byggnadsarbetarestrejk. Karl blir då och då ganska så illa misshandlad av Delamarche, denne självsvåldige man, som vill att Karl skall vara parets nye betjänt efter Robinson, som tycks ha blivit sjuk av arbetet med att serva det egendomliga paret, och av sin alkoholism. Karl blir misshandlad, inte bara av Delamarche. Totalt sett råkar Karl illa ut, blir utskälld, förolämpad, trängd, fasthållen, slagen, utnyttjad vid en mängd tillfällen. Det är förvånansvärt hur Kafkas hjältar hamnar i situationer, där andra människor gör dem illa, och ofta har inte dessa Kafkas hjältar mycket att sätta emot. Och är det inte så att hjältarna rentav söker smärtan, förolämpningen?


§24. Karl går ut på balkongen ensam vid ett tillfälle hos Brunelda, och träffar där – på avstånd - läkarstudenten Mendel. Karl trivs på balkongen. Han vantrivs inte. Han är där undkommande alla krav, är ingenting ( …. ) . Kafkas hjältar är ofta trängda, får nöja sig med trånga utrymmen, kanske en halv säng, en liten stol, o.s.v., och nu … en balkong. Kafka beskriver ofta balkonger. Människor vistas på dessa, och det är som om de drar sig undan sitt liv ut på dessa. På balkonger finns sällan klocka, där är som ett undantagstillstånd. En tillfällig asyl. Asyler är bra. Tillfälliga sådan är ännu bättre. Karl är i denna kravlöshet fri och kan skäligen lättad, undan de tyranniserande B. och D., samtala med studenten på balkongen intill, denne som sitter och studerar till läkare.: ”Det var en helt annan värld som han nu inandades.” När Karl ser studenten börjar han tänka tillbaka på sina egna skolår i hemlandet. Balkongen är ingalunda en böhmisk ”pawlatsche” – som den Kafka som barn blev utelåst på av Hermann Kafka – men en ”amerikansk balkong”, en annan balkong. Tillbakablicken är en ganska vacker bild, men en mycket sval. Karl har inga djupa känslor för sina föräldrar, tycks det, hur mycket han än värnar om sitt gamla fotografi. Hans förhållande till den läkarstuderande studenten är gott. ”En helt annan värld.” Här har vi en transcendens (?), eller ett förebådande av det som sedan händer, när Karl i det s.k. Naturteaterkapitlet erbjuds en helt annan tillvaro än betjäntens hos Brunelda. Balkongen – den tillfälliga utanförställningen - är ett interregnum. Balkongen är pausen, fristen. Fristen är egentligen vanligt förekommande hos Kafka. Detta är så mycket mer märkligt som alla hjältarna egentligen är skäligen fattiga på visioner och mål mitt i liberalismens eldorado. Livet som en asyl. På balkongen är han visserligen nu utträngd, men här en frist i så måtto att här ingenting alls krävs. Balkongen är en konstruktion som inte leder nånstans. Den hänger utanpå ett hus, och är just bara en andhämtningspaus. Ett helt liv, levt på en balkong, skimrar här förbi som en absurd vision.( Fr. Beissner menar att det hos Kafka finns endast ett tema, en enda underliggande ton: den misslyckade ankomsten eller förfelade målet. ) Här kan man kanske stanna upp och betrakta den egenartadhet, som Karl Rossmann utgör i förhållande till Josef K. och lantmätare K. . Karl Rossmann är en helt ung man, nästan ett barn, och ändå tycks denne inte vare inriktad på framtiden, inte planera, inte önska sig något – och han befinner sig dessutom i ”möjligheternas land”, frihetens ort på jorden, mitt i liberalismen – som vi nyss sagt – i Amerika. Annorlunda är det ju med den 30-årige Josef K. och lantmätaren, som är högst angelägen om sin framtid, och i varje ögonblick ser efter nya möjligheter. Karl Rossmann tycks i detta avseende befriad, utestängd från, en lust att se in i framtiden, patologisk (?) knuten till nuet, helt absorberad av det som är där och då. Har han riktigt fattat vad som hänt honom? Förstår han? Vad är det för medvetenhetsgrad hos denne godhjärtade pojke? Är det inte ur ett grodperspektiv som Karl – och andra kafkahjältar - betraktar allting? Ty han både betraktar, noterar och reflekterar mycket, men ofta mycket omständligt kring detaljer. Karl gör aldrig upp en rejäl plan över sina mål i Amerika. Hans planläggning är kortfristig. ( Även Kafkas egen planläggning för romanen visar sig succesivt som obefintlig. Han tycks söka skriva som det faller honom in. Och han förlyfter sig – som han säger. Han misslyckas med sin roman, anser han, och den blir aldrig klar. Han skriver sig aldrig riktigt in i historien. Men … utgiven blir historien ändå, av Brod. Kanske bars han i skrivandet upp av ett absurt hopp, hopp om en räddning genom det absurda. Enligt dem Kierkegaardska tanken att räddningen, frälsningen, alltid måste komma så… , men bara …. om man tror det/vill det. I kraft av det absurda.


§25. Hur romanen successiv förändras….. Karl beslutar sig ( en eufemism i sammanhanget ) snart ( snabbt, plötsligt ) – efter episoden hos Pollunders med Klara Pollunder - för att resa på måfå och sätter kosan mot staden Ramses. Franz Kafka skriver en roman, skriver utan plan. Jag har in ledningsvis påstått att romanen handlar om hur någon, nämligen Karl, försvinner in i romanen. Men det är nu så att ju mer en hjälte på detta sätt försvinner in i romanen, desto mer kommer något annat att framträda, skjutas fram och expandera som mer synligt och utvecklingsbart än just hjälten, som ju helt enkelt kastas hit och dit, allt hjälplösare, inuti romanen. Efter att Karl tagit anställning som hisspojke på hotell Occidental så hamnar han ganska snart – fem månader efter sin ankomst till Amerika – i beråd, eftersom han tagit emot en viss full kamrat på hotellet – Robinson – och kastas efter en slags rättegång bland hovmästare och portierer ut på gatan. ”Hur som helst befanns ig Karl snart i det fria /…/”( A.s.161. Jfr. när Karl lämnat Pollunders i Kap 3.s.77.: ”Förvånad stod Karl i det fria.”) En sådan beskrivning är onekligen en av Kafkas älsklingsmeningar. Det är ingenting som får igång det berömda kafkaiska flödet som orden ”befann sig i det fria”. ( Det går så långt med bruket av uttrycket ”i det fria”, ”känna sig fri” att Kafka rätt som det är tycks ironisera över det: ”- Det var bra att ni är här nu! sade överkokerskan.” Och era kamrater?” ”Jag har inte tagit dem med mig.” sade Karl. /…./ Överkokerskan tycktes uppfatta detta som enangenäm nyhet. ”Då är ni alltså fri?” frågade hon. ”Ja, fri är jag”, sade Karl och ingenting tycktes honom mera värdelöst.” (A. s.103.) ) Sedan kommer en beskrivning av gatulivet, som har en omisskännlig karaktär av stumfilmsfars – slapstick- á la transoceanskt 1910-tal, dels understrykande de vådliga klassklyftorna, dels visande att vi här rör oss i en reell värld präglad av ( Keatonsk ) fars, en dubbel stilmarkör från Kafkas sida.: ”/…./ men måste dock bli kvar på trottoaren när en oavbruten rad av automobiler stockade sig framför huvudingången. De så gott som körde rätt in i varandra i sin iver att nå fram till sina respektive herrskap, den ena skuffandes iväg av den efterföljande. Fotgängare som hade särskilt brått med att komma ut på gatan steg här och var rakt igenom automobilerna som om det vore en offentlig passage, och det var för dem fullkomligt likgiltigt om det satt bara chaufför och betjänt i bilen eller de finaste människor. Det tyckte Karl var påfluget, och man måste antagligen vara väl insatt i förhållande för att våga något sådant; hur lätt hade han inte kunnat råka ut för en automobil där de tagit illa upp och kastat omkull honom och ställt till med skandal – för en bortlupen misstänkt hotellbetjänt i skjortärmarna var detta det värsta som skulle kunna hända.” (s.162.)


§ 26. Romanen Amerika är också en roman om vänskaper. Och ovänskaper. ( Vad gäller ovänskaper tänker vi mest på fransmannen Delamarche.) Karls vänskaper är i tur och ordning: Eldaren ( i Kap.1), en medelålders man, som Karl aldrig tar reda på namnet på. Denne griper Karl flera gånger efter handen på och ”leker med” handen. Efter att Karl har försvarat Eldaren gentemot en viss Shubal inför båtens kapten och inför senatorn, Karls farbror Jakob, så lämnar Karl denne, sin vän, och det ”var som om ingen eldare fanns”. Med farbror, onkel, Jakob blir Karl aldrig riktigt vän, då denne tar på sig en uppfostrares roll. Karl får en engelsklärare, vid namn Mack. Denne blir dock knappast Karls vän. Efter att ha beslutat att besöka Pollunders lanthus tar onkeln sin hand ifrån Karl. När sedan Karl tar anställningen på hotell Occidental på vägen till staden Butterford, så får han dock flera vänner bland de anställda där. Bland annat överkokerskan, Grete Mitzelbach ( från Wien) som ju enträget – ( i kap 4 ) – bjuder honom och hans ressällskap ( Robinson och Delamarche) nattlogi där på vinden till det fem vångar höga hotellet, efter det dessa färdats på en flaklastbil ett stycke mot Butterford på en femfilig, mycket tyst, motorväg. Så kommer Karl i kontakt med Therese Berchtold, Gretes sekreterare, som även hon är invandrare, från Pommern. Amerika handlar om bondfångaren Delamarche och dennes vänskap med alkoholisten Robinson. Robinson fäller en serie obetalbara yttranden. Det tycks ha varit angeläget för Kafka att skildra ett enkelt torftigt liv, i all dess rikedom, som ju de flesta liv är.


§ 27. Diverse andra – utöver det makronarrativa med medvetandesplittringen - exklusiva berättartekniska konst-grepp är rikligt förekommande hos Kafka i Amerika. Vi har passagen där Karl tillfälligt lämnar Robenson och Delamarche uppe på en slänt vid sidan om landsvägen i mörkret för att bege sig för att sova på hotellvinden. Karl är osams med de båda, då de har olovandes öppnat hans väska. Karl ropade, sig själv avlägsnandes i nattmörkret mot hotellet tillsammans med portiern: ””Hör på en gång för alla, om ändå någon av er ändå skulle ha fotografiet och ville komma med det till mig på hotellet – så får han fortfarande väskan och kommer inte, det svär jag, att bli angiven.” Det kom inget egentligt svar, bara ett avbrutet ord hördes, början på ett tillrop från Robinson, som emellertid Delamarche tydligen genast stoppade till munnen på. Ännu en lång stund väntade Karl på om man ändå inte skulle komma till ett annat beslut däruppe. Två gånger ropade han med en stunds mellanrum: ”Jag är fortfarande kvar!” Men inte ett ljud hördes till svar, blott en gång rullade en sten nerför sluttningen, kanske av en tillfällighet, kanske som följd av ett förfelat kast.” (A. s.103.)


§28. ”ONDSKAN”. Bland det som dialektiskt är det mörka, det s.k. ”onda”, i romanen Amerika är de handlingar vi nu skall ta i betraktande och som i jämförelse med agerande, hos diverse figurer hos Charles Dickens, och liknande författare av sådana äventyrromaner som Amerika ger sig ut för att parodiera, figurer som i girighet ( i t.ex. Fagan i Oliver Twist ) eller avund skapar helveten åt andra, blida och hur som helst inte präglade av någon monstruositet. Men varför tar Onkel Jakob sin hand ifrån Karl? Ja, skälet vet vi inte riktigt, men vi anar att Jakobs motiv är svartsjuka gentemot Pollunder eller så är det någon princip som Karl stört. Karl skulle varit ännu mer uppmärksam på sin farbrors innersta vilja och följt den. Kanske är de krav som onkeln ställer helt absurda. Med häpnad finner vi att Karl, efter han arbetat i en månad som hisspojke på hotell Occidental, blir uppsökt av Delamarche, den bestämmande i tiggarduon Robinson-Delamarche. Det verkar mer vara ett infall hos Delamarche, en aning om att han kan utnyttja Karl. Detta infall är väl inte ett utslag av någon genuin ondska hos denne, men är av ett mer svävande slag. Vad VILL Delamarche? Senare skall vi se att han vill ha Karl som slav, men är det verkligen hans tanke medan de befinner sig i trakten av hotellet i utkanten av staden Ramses. Det är något KONSTIGT med att Delamarche söker upp Karl. Det är som om just sysslolösheten hos denne, D., har kommit en slags illvilja att växa upp. Onkel Jakobs och Delamarches handlingar står emot Karls. Deras handlingar är alltså egentligen inte tecken på någon märkbar illvilja, men de drivs ändå att ställa sig emot Karl eller att utnyttja denne, närapå av en slump. De har en LITEN illvilja, närapå som en krusning, som en liten avvikelse. Någon slags elakhet som är nära en dålig vana. En slentrian-skurkaktighet. Det är den det gäller. Vi möter något av en sådan även i slutkapitlet, då officianterna å Naturteatern skickar folk hit och dit på lösa boliner. Den stora mörka kraften som framskymtar nästan överallt är däremot klassamhället, kapitalismen, som obarmhärtigt svälter underklassen i det nya landet och som tar livet av den unga Thereses mor, denna mor som dör på ett bygge i en grop med tegel och med en träbalk över sig efter en sömnlös natt varunder hon och barnet förgäves sökt tak över huvudet. Om man jämfört de oerhörda krafter som syns stå emot hjältarna i Kafkas Processen och Slottet så är det förvånande att ge sig i i Amerikas sfär, där det alls inte är någon styrande makt så påtagligt närvarande. Så har många kallat Amerika en roadmovie, där en ensam äventyrare gett sig ut bland samhällets utstötta och de lågbetalda, och man kommer här aldrig i kontakt, ens på håll, med några styrande instanser. Människor är på jakt efter mat, husrum och arbete allt av enklaste slag. I Kapitel 6. I romanen dyker så, efter det Delamarche rekognoserat, Robinson upp vid Karls hiss på hotellet, där Karl ju är just hisspojke. Och Robinson är dyngberusad och ömklig, pladdrande och falsk. Otvivelaktigt är allt detta ett förhållande något som är uträknat av Delamarche. Om man önskar Karl ur tjänst så sänder man Robinson berusad dit. Sen erfar vi med all önskvärd tydlighet med vilken precision just en berusad människa kan bringa en hjälpare på fall. Detta är inte heller det den STORA mytiska ONDSKAN. Det är mest den förargliga illviljan.


§29. Litterär medvetandedialektik och Litteraturens slut Zadie Smith är milt förtvivlad över hur Kafka skriver. Visst är det bra, menar hon, men romaner är det inte. Kafka är ett problem för Smith. Man kan nästan säga att Kafka erbjuder det sena 1900-talets författare ett problem, inte olikt det som Hegel presenterade för det tidiga artonhundratalets filosofer, när denne 1807 lät trycka sitt senare så berömda verk Phänomenologie des Geistes. Med Hegels publicering av Phänomenologie presenterade Hegel ett system, som hade som innebörd att filosofin nått en slutpunkt i och med denna publicering. I detsamma, som en parallell till Napoleons intåg i Jena 1807, ( då man ju alltid tror att en så stor härförare skall sätta evighetens prägel på alla erövringar ) så hade Världsanden – i Hegels BOK – nått medvetande om sig själv, Självmedvetande, och inte t mer fanns nu att göra, vare sig för Världsanden eller Hegel, eller för någon annan filosof. När Hegel såg Napoleon rida in i Jena, så lär han ha utropat: ”Se här kommer Världsanden till häst!” Entusiasmen för den nya tiden, för revolutionärer och omkullkastande av ordningar var vid denna tig enorm. Friedrich Schlegel översatte Marseillaisen till tyska. Hegels bok Phänomenologie des Geistes slog ner som en bomb. Men sen blev det dödstyst. Några egentliga recensioner förekom inte. Man ville i gemen inte avslöja på vilket sätt man förstått detta ofantliga verk, denna ”tankealadåb”, utan man mottog den underdånigt och imponerade. Efter några år började det höjas röster, inte om boken i sig, men om att GÅ UTÖVER DEN. Att gå vidare, genom ett hopp över den. Filosofins slutpunkt måste på något sätt hoppas över. Schelling vände sig till naturmystiken, och det var alltså mer känslovägen som den transcenderade rörelsen sökte sig. Senare skulle man välja att gripa sig an dels den Andre-dialektiken från Hegel sverk som en väg, - en annan var att ta de revolutionära elementet ur Herre-Slav-kapitlet, och forma en ny sorts socialism, som senare skull bli kommunism. Allt nog bevittnade nu det tidiga artonhundratalet en slutpunkt, och en början. Så kan man säga att även Kafkas verk slog ner som en bomb, låt vara postumt i detta fall. Och man kunde här lika lite som med Hegel FORTSÄTTA på Kafka. Man fick s.a.s. ta ett litet skutt över honom, för att omsätta den modernism han skapat i andra former, och med helt andra grundvalar. Ty det gick inte att använda Kafkas teknik, med mindre än att det blev bedrövlig pastisch. Man kan väl säga att den ende som, halvt, lyckades är måhända Borges. Men inte alls i någon riktig autentisk klass.


Hegel lyckades alltså ge en beskrivning av den historiska världsandens färd till sig själv. Annars är det ju så – som bekant, och vilket Sartre påpekat – att när ett Själv, vilket ju egentligen – i mer logiska språk än svenskan - är ett Sig, ett reflexivt pronomen, når sig självt, så upplöses det i ett intet. Så kan man fråga sig hur det gick för Kafkas hjältars omedvetna, när dessa, genom det tekniska konststycket hände sig att de på ett komiskt vis möttes i berättelsernas klimax, i det kafkaeska. Hur blev det? Upplöstes de? Nu är en av de stora skillnaderna mellan Hegel och Kafka att Kafka var ironiker, medan Hegel inte bara inte var ironiker, men dessutom var en svuren fiende till ironin, liksom han var en familjeman och blev alltmer nöjd med sin professorsstol. Allt Kafka gjorde genomsyrades av ironi, och hans stil och teknik hade aldrig uppkommit utan en ironisk inställning till allt. I och med att hans romaner också präglas av denna ironi, så har de heller inte samma prägel av definitivt konstverk. Romanerna är dessutom inte fullföljda. De är torson.


Jag är i ständig perplexion över det där gåtfulla faktumet att man kan lösa en text kafkaeskt utan att själva förutsättningarna finns rent konkret. Det är som att man kan se även det mest tragiska som komiskt, och uppfatta demokrati som diktatur, och som man kan se film som konst. Man kan anbringa ett raster på allting, så att verkligheten, eller vad det nu månde vara, ter sig alldeles uppåt väggarna. DE som läser Don Quixote som en kafkabok är på sätt och vis tragiska. De som läser Kafkas Processen som en deckare av Leif G.W. Persson är också tragiska. Men vad som INTE är tragiskt är att det GÅR att göra det. Det visar vilket inbyggt underverk det mänskliga medvetandet är. Utan hallucinationen skulle vi stå oss slätt. Och givetvis är det generellt så att hela den mänskliga förmågan till att förstå saker bygger på att kunna se saker som något annat än vad de från början tyckts vara. Att se någto som något annat är grunden för hela vår symboliska tillvaro. Då vi är på detta sätt uppbyggda, och då Kafkas verk är ett nära nog kulturtrauma, så är det inte egendomligt att man läser Don Quixote som Processen. Det är inte ett dugg egendomligare än att man läser Marx Das Kapital som om det vore Bibeln.


Så är det kanske heller inte så konstigt att Kafka skrev sin Amerikaroman, som om den hängde ihop med Förvandlingen. Har man lärt sig ett sätt att förbinda en romanhjälte med dennes omvärld och funnit att det inte bar fungerar men dessutom närapå kommer en själv att gå in i ett tillstånd av automatisk skrift, så är det synd att s.a.s. tacka nej….. Kafka menade ju också att det egentligen var alldeles FÖR LÄTT ATT SKRIVA. Man borde SKÄMMAS, så lätt var det, menade han. Så tycks han på det sätt man brukar tala om riktigt stora diktare, ha ”kluvit sig ordentligt”. Litteratur är ett under. Och det är vars och ens under. Allas, mitt och ditt. Alla bestämmer. Och ingen bestämmer.


Lika lite som det drällde av kommentarer till Hegels bok om Självmedvetandet, lika svårt är det att bedöma hur Kafkas belysning av det Freudianska avtrycket på det tidiga 1900-talet lyckades. Vad VAR det för en bearbetning av Freud som Kafka åstadkom. Här finns det mycket att göra för begåvade forskare. I viss utsträckning famlar vi alltså ännu, långt efter chocken det innebar att möta Kafka. Troligen finns det massor av författare här i världen som skriver alldeles utmärkta böcker utan att nånsin ha vare sig läst eller fått nån allvarlig uppfattning om Kafka. Så är världen lite mer barmhärtig än till exempel en kafkaroman. -----------------------------------------


Copyright© Kaj Bernh. Genell 2022


ABOUT THE AUTHOR