Kaj Bernhard Genell - Kafka och Freud - ett utkast till den kritiska mytvetenskapens teori

HOME

Kafka och Freud

Ett utkast till den kritiska mytvetenskapens teori

Visande

av det material, av karaktären

Freuds psykoanalytiska teori,

som utgör mytartad undertext

till det Kafkaeska hos Kafka.

En studie i

myt

Kaj Bernh. Genell

2025

---------------------------------------------------------------------------------------------------------

“Den mänskliga kulturen utvecklas i förnuftets

riktning, samtidigt som livets konkreta fullhet

bleknar till bara en matematisk symbol.”

( Aby Warburg )

”Man skulle därför kunna fråga sig om Dionysos'

egenskaper, redan före dennes uppkomst, var

tillordnade andra gudar.”

( K.-H. Bohrer )

2 
 
 
 
 
 
FREUD – myten bakom det Kafkaeska 
Innehåll 
 
 
TRE HYPOTESER............................................................................................................................................... 4 
DEN OMEDVETNA MYTEN ............................................................................................................................. 7 
ENTUSIASM....................................................................................................................................................... 10 
DEL ETT: Det REELLA OCH MYTEN .......................................................................................................... 13 
PSYKOANALYSEN ........................................................................................................................................... 13 
Psykoanalysens historiska bakgrund ....................................................................................................... 13 
ROMANTIKENS FILOSOFI .................................................................................................................................. 21 
PSYKIATRIN ................................................................................................................................................... 29 
SAGAN, MYTEN o. SYMBOLEN .................................................................................................................... 34 
KONST OCH LITTERATUR PÅ FREUDS TID ...................................................................................................... 42 
FLAUBERT ..................................................................................................................................................... 43 
ZOLA - ETT MÖNSTER .................................................................................................................................. 51 
HALLUCINATORISKT EROTISK ................................................................................................................... 52 
SCHNITZLER ................................................................................................................................................. 54 
KRAUS ........................................................................................................................................................... 55 
DADAISM, SURREALISM ............................................................................................................................. 57 
ANDLIG ”Retreat”: GREKISK OCH ROMERSK ANTIK KULTUR ................................................................ 57 
KATASTROFEN .............................................................................................................................................. 61 
MYTEN - DEN MYSTISKA SCENEN ............................................................................................................ 62 
“Myths are anonymous; from the moment they are seen as myths, and whatever their real origins,  they exist 
only as elements in a tradition. When the myth is repeated, the individual listeners are receiving a message, 
that, properly speaking, is coming from nowhere; this is why it is credited with a supernatural origin.” ...... 62 
A.  GENERELLT OM MYTEN ........................................................................................................................... 63 
B.  MYTENS KOMMUNIKATIVA EXISTENSSÄTT ................................................................................................ 70 

3 
 
C.  EXEMPEL................................................................................................................................................ 72 
SEGELSKEPPET. Det ensamma skeppet på det vida havet ( myten bakom 
Moby Dick,
  
An outcast of the islands och Den 
hemlighetsfulla ön. 
): .......................................................................................................................................... 80 
HYSTERIN ....................................................................................................................................................... 102 
OIDIPUSKOMPLEXET .................................................................................................................................. 104 
DRÖMMEN  & DET OMEDVETNA ............................................................................................................. 111 
FANTASTIK KRING CENSORN .................................................................................................................. 122 
FETISCH ........................................................................................................................................................... 134 
OMEDVETET RALJERI om SKÄMTET ..................................................................................................... 136 
PSYKOSEN ....................................................................................................................................................... 138 
STATYETTERNA ............................................................................................................................................ 145 
Fundering över avförtrollning .................................................................................................................. 145 
DEL TVÅ: DEN DIFFRAKTIONERADE MYTEN ....................................................................................... 151 
RECEPTION OCH VETENSKAPLIG KRITIK ............................................................................................... 151 
DEN FILOSOFISKA KRITIKEN ................................................................................................................... 152 
RICOEUR ...................................................................................................................................................... 159 
Divan-Cartoonen i Playboy .............................................................................................................................. 170 
DEL TRE: DEN PROCESSADE MYTEN: KAFKA ........................................................................................ 176 
KAFKAS ”AMERIKA” ................................................................................................................................... 178 
Systrarna Kafkas ögon lyste: Novellen DOMEN ........................................................................................... 219 
”CRASH COURSE” I DET KAFKAESKA ................................................................................................... 227 
DEN MÄSTERLIGA INTUITIONEN............................................................................................................ 229 
Förvandlingen ................................................................................................................................................ 229 
Man vet inte vad man har på lager i eget hus................................................................................................. 247 
Schakaler och araber ........................................................................................................................................ 255 
Var rättfärdig! .................................................................................................................................................. 261 
KONKLUSION ................................................................................................................................................. 272 
Referenser ........................................................................................................................................................... 273 
 
 

TRE HYPOTESER

I mina två böcker om Kafka, Kafka och det Kafkaeska

, jämte dess engelska

motsvarighet

Kafka - a Freudo-Structuralist Analysis, försökte jag ge fakta för

en enda hypotes, den, att det Kafkaeska inte kunde ha skapats, utan att Kafka

hade kunnat använda sig av något slags material, som hade något slags sam-

band med Freuds psykoanalys. Jag hävdade alltså att, utan Freud ingen Kafka,

idéhistoriskt sett. I denna föreliggande bok har jag en annan hypotes, som i

klart bygger på den förra bokens: Jag menar att det förhöll sig så, med Kafka,

att det oerhörda inflytande, som Kafkas verk kom att få, främst från och med

tiden kring 1940, när Processen publicerades, var a.) ett demystifierande infly-

tande i stora delar av Västerlandet, som till stor del b.) berodde på ett anaklas-

tiskt processande av MYTEN

OM PSYKOANALYSEN.

2017.

Kafka – a Freudo-Structuralist Analysis, 2022.

Lévi-Strauss liknar analysen av en myt vid ett schackspel, i sin bok om lodjuret.

Fig. 1.

Anaklastiskt instrument, avsett för studier av strålbrytning.

Kafka hade ju denna nya teori som undertext i viktiga verk som Processen och

Förvandlingen, vilka gjorde en lavinartad succé överallt, och i ett slag inkorpo-

rerades det Kafkaeska i det allmänna medvetandet, och i den underförstådda

kanon, på vilken den västerländska efterkrigskulturen vilar. Man kan ju undra

vad det exakt är som uppstår i en kultur, när något uppstår; har ser det stratum

av människor ut, som en förändring når? Och hur är det för dem, som står utan-

för att alls lägga märke till att en kulturell förändring har skett? Hur kommer

de, som aldrig noterat ett kulturellt skifte, att ändå omsider märka, att något har

hänt?

OM DET VAR SÅ, att något avgörande hände, i och med Freud och Kafka,

snarare än med Freud, hur kunde det komma sig? ( ”Jag är slutet eller början”,

menade Kafka.) Vad var det med just MYTEN

OM psykoanalysen, ”the

ubiquity of unconscious forces, which has changed how we perceive our entire

culture”,

och Kafkas behandling av den i sina verk, vilket i vissa delar kunde

uppfattas som karikerande, som i så fall skulle ha påskyndat detta skifte till se-

kularism? Ty vad jag implicerar, är ju alltså det, att det kanske mer är myter,

mer än filosofier, som åstadkommer stora förändringar. Helt visst är ju i alla

fall det, att varken Kafka, eller den breda allmänhet, som läste Kafka, hade

speciellt solida kunskaper om psykoanalysen. Vad ytterligare är fallet, det är att

de myter, som åstadkommer förändringar, ofta gör det genom att ha blivit till

Begreppet ”myt” används av mig i bred bemärkelse.

Edith Kurtzweil.( The Freudians. p.xv.)

andra myter, delvis som ett resultat den i+ntellektuella kritiken, som genom

att vara maktfullt pretentiös, alltid förvränger myter, eller genom konst och lit-

teratur, som, i enlighet med sin natur, inte kan göra annat än att förvränga dem.

För att ytterligare komplicera allting, så vill jag framlägga en HYPOTES

om att det man skapar, det spar man inte enbart som REALITET, men det man

skapar man alltid SAMTIDIGT i REALITET och i MYT. Man kan aldrig

skapa något utan att ha en aning om det mytiska dimension i det man skapar!

Så skapade inte Freud psykoanalysen enbart som en reell teori, utan han skap-

ade samtidigt det reella och myten, förmodligen omedvetet.

Kaj Bernh. J:son Genell – Göteborg, Juli, 2025.

DEN OMEDVETNA MYTEN

En vanlig idé är, att en myt är något man analyserar, och att den är något

som inte är riktigt verkligt, men mer fiktion, fast en fiktion som har en lite dig-

rare innebörd än berättelser i allmänhet. Vad få människor inser, det är ju att vi

alla är delar av inte bara en, men delar av massor med myter. Vad ungefär lika

få inser är, att dessa myter, som vi i så liten grad är medvetna om, är något som

i hög grad bestämmer våra liv. Som Claude Lévi-Strauss skriver

är det inte

mytforskningens uppgift att reda ut hur människan tänker, inte heller hur myten

tänker, men hur myten tänker i människan.

För att få perspektiv på, vad en myt är, och inte är, vilket ju inte är allde-

les lätt att säga, kan man - under det man försöker bestämma detta - också fun-

deras på vad i all sin dar mänskligheten skulle ha istället, som en bättre eller

sämre ersättning, om myten inte hade funnits.

Några människor menar att myter är samhälleligt nödvändiga, och att my-

tens sanningskriterium är dess "effektivitet." Mytens effektivitet - menar man -

skulle hänga samman med dess generella, erfarenhetsmässigt vidimerade, posi-

tiva validerings- och inspirationskraft. Som alla vet så kan fiktion både själv

vara myt och en del av en myt. Fiktion kan ändå undersöka, på ett medvetet

eller omedvetet sätt, den aktuella övergripande myten, samt myter från tidigare

epoker, alternativt myter från människans allra tidigaste barndom, då vi av-

skilde oss från varelser med i något avseende lägre medvetandegrad.

Myten är egendomlig när man tittar på den närmare; som Lévi-Strauss -

mannen bakom böcker sådana som Lodjurets historia och Den svartsjuke

krukmakaren - påpekat, så är myten och mytens delar sådana, att ingen del i en

myt är mer viktig än en annan. Ja, man kan då säga om myten - till skillnad

från historieskrivningen - att ingen DEL är självständigt viktig, eller att ALLA

delar är det. Just som det förhåller sig i ett konstverk.

Genom integrerad totali-

tet verkar ju konsten. Men fiktion är då - som sagt - samtidigt som den är en

myt, i egenskap av historisk företeelse, en skapare av myt, i dess diversa for-

mer: litteratur, bildkonst eller film, o.s.v., m.m.,m.m..

L.-S., Le Cru et la Cuit, s. 20.

Som genom en slump är många idéhistoriker, och mytforskare även musikologer, som Adorno, Lévi-Strauss

och Vladimir Jankélevitch, och endast undantagsvis tycks totalt tondöva personer, som Freud, syssla med my-

ter.

Myter skapas oftast inte på beställning.

En konspiratoriskt anlagd män-

niska kunde tro att de gjorde just det. Att de var skräddarsydda för att leda

fårskocken. Nej, myter letar sig mest fram ur annat som skapas. Det kommer

ofta som något nödtvunget, som för att stoppa igen hål som uppstått, eller för

att något hänger löst och viftar i vinden. Att så är fallet, det betyder inte, att

Makten inte kan tjäna på det, och att maktlösa inte kan lida av de av makten

sanktionerade myternas effekter.

Myter skapas inte ur intet, utan de bygger ofta på någon händelse, eller

på någon idé, som har legat till sig ett tag. Efter en lämplig tidsrymd uppträder

alltså myten. I detta liknar den ju mystiken, som, åtminstone enligt en teori

framlagd av G. Scholem

, uppstår i förhållande till en religion, först när en tid

gått, och kanske religionen ifråga mist lite av sin första charm. Och det är som

renässansen, som inte uppstod efter femtio år efter antiken, men först på 1300-

1400-talen, när det började bildades ett skimmer kring vad de antika männi-

skorna haft för sig, som attraherade i samma mån som man kanske fann sin

egen tid väl dyster,

och lite väl neddystrad av Kristendom.

Det vore givetvis, inte minst i de maktlösas, intresse, att försöka reda ut

vad det är, som påverkar att hål och revor uppstår, och vad de företrädesvis

fylls av för mytiskt material, och vad det innebär, när saker hänger löst och vif-

tar i vinden, speciellt när en myt försöker se till att så inte sker. Vad finns det

för regelbundenheter i hela denna väldiga ideologiska, trop- och berättelse-

mässiga supramekanism?

Vad är det som gör, att så snart en företeelse fötts, eller blivit medvetan-

degjord, så bildas i dess närhet en myt?

Filosofiska myter kan dock ses som beställda. De beställs oftast av religioner, eller av misslyckad filosofi –

själv - , och konstrueras på filosofiskt rationalistiska sätt, som konstruktionen av begreppet ”det absoluta”, som

grund för religiös spekulation. Detta begrepp har sedan gjort en oerhörd skada, trots att det inte betecknar

någonting över huvud taget. jfr. Spinoza, Lévinas, Kolakowski.

Se: Scholem, Den Judiska Mystiken.

Se: Michael Levey, Early Renaissance.

Kinesiska kvinnor granskar en väv gjord av råsilke, basen i Organza. Silkesodling fanns i

Kina långt före Kristi födelse.

ENTUSIASM

DET BERÄTTAS OM Franz Kafka, att denne hade mycket lätt att bli be-

geistrad. Ja, man kan vända på resonemanget och påstå att han hade svårt för

att se någonting alls i det dagliga livet, eller i idéernas värld, som något ”nor-

malt” eller ”alldagligt”. Redan ett besök på Posten, på postkontoret, fick ho-

Ordet ”entusiasm” är i sig en liten effektiv minimyt, med en mäktig referens, då ordet ju betyder ”uppfylld

av Gud”. Så kan man alltså i våra dagar knappt vara glad, utan att man riskerar att stämplas som religiös. Lauri

Honko har i uppsatsen What is a myth ? ( i en tidskrift utgiven av Donnerstiftelsen, söt definiera vad en myt är.

Många av dessa punkter går dock i varandra, så antalet är betydligt för stort:

” I) Myth as source of cognitive categories. Myth is seen as an explanation for enigmatic phenomena. The

intellect needs to conceptualise certain aspects of the universe, to establish the relationship between different

phenomena. z) Myth as form of symbolic expression. Myth is placed on a par with other creative activities,

such as poetry or music. Myth has its own laws, its own reality, its own forms of expression: it may be looked

upon as a projection of the human mind, as a symbolic structuring of the world.3) Myth as projection of the

subconscious. Myth is seen in relation to a substratum shared partly by all humans, partly only by members of

the same race, nation, culture (Neo-Jungian emphasis on socialization and cultural group instead of racial-

genetic inheritance). Freud offered the concept of day-dreams as models for myth. The message is disguised

and condensed, projection of the subconscious is controlled partly by tradition, partly by elementary facts of

life.4) Myth as an integrating factor in man's adaptation to life: myth as world view. In myths man is faced with

fundamental problems of society, culture and nature. Myths offer opportunities of selecting different elements

which satisfy both individual tendencies and social necessities. From these elements it is possible to create an

individual, but at the same time traditional, way of viewing the world. 5) Myth as charter of behaviour. Myths

give support to accepted patterns of behaviour by placing present-day situations in a meaningful perspective

with regard to the precedents of the past. Myths provide a valid justification for obligations and privileges.

Myths act as safety valves by making it possible for people to ventilate their emotions without socially disrup-

tive effects. 6) Myth as legitimation of social institutions. Myths sustain institutions: together with ritual they

give expression to common religious values and consolidate them. 7) Myth as marker of social relevance.

Myths are not regarded as a random collection of stories: in a culture there is a clear correlation between the

distribution of mythical themes and what is considered socially relevant in that culture. 8) Myth as mirror of

culture, social structure, etc. Myths are considered to reflect certain facets of culture. This reflection is seldom

direct or photographic but it may reveal values which would otherwise be difficult to detect. 9) Myth as result

of historical situation. Stress is laid on the reconstruction of those events which were most decisive in the for-

mation of the myths. Myths are appraised in the light of their historical background: their subsequent use and

modification in view of new historical developments are placed in relation to their origin. 10) Myth as religious

communication. Myths may be regarded as information which is transmitted from sender to receiver via differ-

ent media. Closer analysis of this communication process implies such things as observing the redundancy in

the language of religion and in non-verbal forms of expression, the definition of the basic elements of a mes-

sage, etc.11) Myth as religious genre. Myths are regarded principally as being of a narrative nature: They are

seen, however, in relation to other narrative genres and to non-epic genres of the kind which contribute- to

spread the message of myth. This genre analytical aspect of myth implies that traditional forms condition the

nature of the communication process. 12) Myth as medium for structure. To this category belong those meth-

ods of research which are often characterised as structural but which deal in varying ways with the language,

content and structure of myths. The structure of myths may be analysed from a syntagmatic or paradigmatic

angle, for example. The concept of binary opposition is one of the most popular watchwords in this respect.”

nom att tappa andan i beundran över hur snabbt och lätt allt hanterades av per-

sonalen: kuvert flög hit och dit, och det tog inte mer en sekunder, så hade flera

brev och paket redan hamnat precis där dom skulle! Kafkas ögon lyste. Samma

var det när han gick på bio: aldrig upphörde han att vara som ett barn. Han

kunde i biofåtöljen inte alls lugna ner sig inför miraklet med alla de rörliga bil-

derna. Så lyckades han irritera sin följeslagare på bion, med att fråga om man

inte kunde STOPPA filmen, så att man kunde titta efter mer noga på några bil-

der som han tyckte var speciellt bra. Och under ett föredrag hemma hos en be-

kant av antroposofen Rudolf Steiner, vars idéer om människosjälen Kafka -

som ateist och anarkist – givetvis ansåg rent strunt, var det inte heller lätt för

Kafka att sluta begeistras, då Steiner, som i denna boks sammanhang närmast

får betraktas som en trollkarl, en magi, använde så hänförande bilder, när han

talade om människosjälen. En kvinna som betraktade honom, berättade efteråt

för en vän, hur hon – dold bakom ett draperi – sett hur Kafkas ögon lyst som

fyrar under hela föredraget. Så beställde också författaren till Processen och

Förvandlingen tid hos Rudolf Steiner, som satte upp praktik på de ställen han

turnerade igenom - för att kanske kunna få några ledtrådar, om hur han själv

kunde må bättre psykiskt. Genast vid mötet med Steiner kände sig dock Kafka

tvungen att säga, att han inte trodde ett ord på antroposofin. Snart, vid det när-

mare (!) personliga mötet, ebbade således fascinationen ut och Kafka lämnade

rummet och sammanträffandet utan att ha blivit klokare på sig själv och sin

ångest.

Kafka sökte sig hellre - när det gällde verkligheten - till förstahandskällor,

och mindre teoretiska sammanhang, för att just också KUNNA personligen en-

tusiasmeras! Så var det till exempel så, att när Kafka med sina vänner ( han var

familjekär och vänkär livet igenom, och hjälpte gärna folk gratis efter deras

behov, som jurist ) åkte till Paris för att bese världsstaden, så förbluffade han

återigen vännerna: dessa hade nämligen beslutat sig för att gå på Louvren.

Detta lockade inte Kafka. Hela sällskapet var visserligen kulturintresserade,

liksom Kafka, som läste alla nykomlingar inom poesi i Prag, och hade åsikter

om alla, men Louvren lockade inte Kafka. Så gick då kamraterna på Louvren,

medan Franz tog sig för vad han helst önskade: att gå på hästkapplöpning.

Det verkar också exakt lika troligt att Kafka, när han på sitt stamcafé,

bland vännerna på Café Arco i Prags Altstadt, blev helt entusiastisk när han

första gången hörde talas om psykoanalysen. Inte förrän långt senare skulle han

– som inte var särskilt teoretiskt lagd - läsa några tunna skrifter av Freud. Men

eftersom Freuds tankar var – även när man hörde om den i andra hand - så

präglade av det självklaras aura, och dessutom var så suggestiva, inspirerande

och tillgängliga, för gemene man - som det tycktes, och a-politiska, så lekfulla,

så föll Kafka direkt. Ja, faktiskt var det inte bara Kafka, som blev entusiastiska,

Nej: ALLA TYCKTES BLI SOM BARN! Hela Europa.

I själva verket var det nästan INGEN som läste Freuds böcker: man gick

helt enkelt på referaten och började omedelbart att psykoanalysera varandra,

och tyda varandras drömmar, med särskild hänsyn till sina relationer med fader

och moder. Freuds böcker sålde nästan ingenting. Men talades desto mer om.

På samma sätt som inför Postkontoret, på bion, på Steiners föredrag och

Parisresan, så var det själva förbluffelsen och begeistringen, som var det pri-

mära - och kanske nästan det enda - resultatet vid mötet mellan psykoanalysen

och Kafka.

Och det tycktes som om Kafka hade en enastående förmåga att

behålla – om än inte den första begeistringen – så dock minnet av densamma.

Om så inte hade varit fallet, så hade Kafkas böcker inte sett ut som de gör!

Hur Kafka kom att integrera delar av psykoanalytiskt idéstoff i sina be-

rättelser är en komplicerad och gåtfull historia. Det är den jag i min förra bok:

Kafka och det Kafkaeska, har försökt gräva mig in i. I denna nya bok är ämnet:

Hur såg den MYT ut, som snabbt i Europa vävdes kring psykoanalysens män-

niskobild? Ty det är ju så i historien att vad som presenterar sig som vetenskap,

eller annan viktighet, snabbt får ett magiskt skimmer över sig, och vad som

presenteras såsom denna magi, det ses sedan snart som vetenskap. Ofta trans-

mogrifieras ( förvandlas ) det i litteratur. Så skedde – menar jag - i det

Kafkaeska. Så skulle det troligen bli så, att den myt, som skulle vävas kring

psykoanalysen, kom att vara beroende av det sätt, på vilket den freudianska

läran, i MYTISK GESTALT ( i det att läran var så gummiartad… ) diffrakt-

ionsmässigt BRÖTS genom det prisma, som utgjorde Kafkas fantasi och psy-

kotekniska skrivande.

”Visserligen ligger saken så till, att vi alla ögonskenligen har förmågan att leva, för att vi någon gång har

flytt in i lögn, i blindhet, i entusiasm, i optimism, i en övertygelse, i pessimism eller något annat. Men han /

FK / har aldrig flytt in i någon skyddande fristad, inte i någon. Han är helt ur stånd att ljuga, liksom han är ur

stånd att dricka sig berusad. Han är utan varje tillflykt, utan hem. Därigenom är han utsatt för allt, som vi andra

är skyddade emot. Han är som en naken bland påklädda. Det är inte ens sanning, det som han säger, det som

han är och lever. Han är ett så determinerat vara alldeles för sig, utan alla tillbehör som skulle kunna hjälpa

honom att rusta in livet – i skönhet eller elände, vilket som. Och hans askes är alltigenom oheroisk – och just

därigenom så mycket större och högre. All ´heroism´ är lögn och feghet. Han är inte en människa, som kon-

struerar en askes som medel att nå ett visst mål, han är en människa som genom sin fruktansvärda klarsyn, sin

renhet och oförmåga till kompromisser är tvingad till askes.”

( Kafkas sista vän, lekkamrat och älskarinna, chassidikern Dora Dymant ur ett av hennes brev till M. Brod.)

DEL ETT: Det REELLA OCH MYTEN

PSYKOANALYSEN

Psykoanalysens historiska bakgrund

"Det upptäcktes en dag att de patologiska symptomen

hos vissa neurotiska patienter har en mening. På denna

upptäckt byggdes den psykoanalytiska behandlingsmetoden.

Det hände under tiden man behandlade dessa patienter, att

de, i stället för att visa symptom, berättade sina drömmar.

En misstanke uppstod då, att också drömmar hade mening."

( Freud )

”Psykoanalysen har en katastrofal defekt: psykoanalytikerna

själva, vilkas verk är en blandning mellan talmud och pornografi.”

( Egon Fridell )

”Jag kan inte se, hur det alls

skulle kunna finnas god tragedi utan karaktär.”

( Lud. Castelvetro )

Sig(is)mund Shlomo Freud föddes år 1856 i Böhmen i nuvarande Tjeckien,

inte långt ifrån den ort från vilken Franz Amshel Kafkas far, Hermann Kafka,

härstammade. Sigmund växte dock upp i Wien i en stor judisk halvsekulär me-

delklassfamilj, i det dynamiska, kosmopolitiska Wien, och bodde där i hela sitt

liv, tills, efter Hitlers maktövertagande i Österrike, han flyttade till London och

dog, fortfarande på flykt undan SS, år 1939, just i denna stad.

Kulturhistoria, III, s.504. Enl. EF är psykoanalysen en judisk vetenskap, en odium generis humani, (d.v.s.

hat mot den mänskliga rasen ) och ”den avser beröva världen dess gudomliga natur, förfula den.”Ib. Friedell,

som var född jude, konverterad till kristendomen, hatade nazismen. 1933, när de kom till makten, skrev Frie-

dell i en artikel: "De är från Anti-Krist. Varje spår av nobless, trofasthet, bildning, förnuft jagas och förföljs på

det mest hatfulla sätt av en bunt efterblivna galningar.” När SS så småningom 1938 kom för att arrestera Frie-

dell, hoppade den ut genom fönstret och slog ihjäl sig i fallet mot trottoaren.

Opere varie critice.

Freud föddes alltså 1856, och Kafka mycket senare - 1883 - också var

alltså Kafka hela 27 år yngre, varför man här lätt kunde på denna skillnad pro-

jicera ett far-sonförhållande. Låt oss främst se på denna skillnad som så, att

Freuds idéer tillhörda en generation, som var etablerad, och Freuds idéer till-

hörde en storebrorssfär, ty vad Wien var för en Pragbo, det var just under

denna tid: storebror.

Freud valde, efter att med höga betyg avlagt läkarexamen i hemstaden

1881, ”själsläkarbanan”, vilket är ett adekvat uttryck, då det på denna tid ännu

var vetenskapligt legitimt att tala om själ, och valet var en direkt följd av att

Freud a.) inte tålde synen av blod samt b.) var mer intresserad av humaniora

och författeri än medicin.

Men vad var Wien, psykoanalysens födelsestad, för

en stad, under dessa år? Det var en tryckkokare, full av idéer. Freud levde i

den hektiska världsbubbla, som den habsburgska dubbelmonarkins Wien ut-

gjorde kring år 1900. Habsburgarna, en jättelik månghundraårig maktapparat,

där släkten fram till 1889 till och med innehaft inte bara makten i Österrike-

Ungern och i halva Europa, ofta genom att man gifte in sig i olika kungahus.

Habsburgarnas motto hade varit: “Bella gerant alii, tu felix Austria nube” =

”Låt andra kriga, Habsburgarna gifter sig.” Man hade inte bara ägt Centraleu-

ropa, men till och med haft kejsarstolen i Brasilien, genom Pedro I och Pedro

II. Pedro II avsattes genom en militärkupp. Ett sidostycke till detta var hans

släkting Maximilian I - Fernando Maximiliano José Maria de Habsburgo-

Lorena; f. 1832, ärkehertig av Österrike som han var, bror till Franz Josef I av

Österrike, Maximilian som var kejsare av México 1864 till Mexikanska Repu-

bliken arkebuserade honom i juni 1867. Nära nog alla de återstående habs-

burgska släktingarna till Franz Josefarna återvände till Wien efter det transat-

lantiska let-us-have-a-go-at-it-äventyret. Habsburgarna hade anor från 1500-

talet, när Karl V i kamp med Frans I och Henrik XIII skapade det katolska im-

perium som, i alla fall för ett litet slag, var så stort att "solen aldrig gick ner"

över det. Det sträckte sig från Indien till México. Föga anade alla dessa ädling-

ar, att om bara två årtionden - efter det Stora Kriget - skulle deras maktposition

vara helt utraderad och rester av släkten komma att leva i exil i Nederländerna

o.s.v. - visserligen säkerligen finansiellt torra om fötterna, men blottade på po-

litisk makt.

Kafka var döpt efter kejsaren Franz Josef II. Klädeshandlaren Hermann

Kafka - son till en koscherslaktare - och själv med frostsår på händerna från

De judiska studenterna vid universitetet kunde trakasseras i det anti-semitiska Wien, av lärare, och bli ned-

slagna av andra studenter på stan.( S. Gilman, s.128. The Case of Sigmund Freud.)

betgallring som barn - hade aldrig särskilt stort intresse för judendomen

, men

ville helst av allt assimileras och lyckas i det böhmiska samhället, där de tysk-

talande judarna utgjorde en av ”Volkskaiser”

Franz Josef II sanktionerad

överklass, dominerande de 80% tjeckisktalande, vilka ofta missgynnades på

flera sätt gentemot de tysktalande.

I Prag, som var en betydligt mindre stad än Wien, och där Franz Kafka

levde, samtida med Freud,

och en betydligt mindre multikulturell sådan, och

mindre kulturell över huvud taget, med sin lägre utbildningsnivå. Utslaget på

hela befolkningen var det judiska inslaget i ekonomin i Prag mindre massivt.

Wien var avsevärt mer turbulent, definitivt en storebror, och i Wien kokade det

av effekterna av en enorm invandring och därmed klassojämlikhet. ”The vulga-

rity of new wealth was an offence.”

, av liberal politik, pressdebatter, en expe-

rimenterande konstnärlig aktivitet,

och en nära nog stinkande eroticism. Även

Theodor Hertzl

växte upp här, även om han var född i Budapest, och senare

kom att leva och verka i Paris. Man hade en aning om att stora förändringar

väntade, även om aningen var blind, och i en atmosfär av sinnesbedövande

antisemitism och vetenskapsoptimism gick man in i det nya seklet.

”The Jews, as Hannah Arendt has rightly observed, were the "state-people" par excel-

lence in Austria. They did not constitute a nationality-not even a so-called unhistoric nation-

ality like the Slovaks or Ukrainians. Their civic and economic existence depended not on

their participation in a national community, such as the German or the Czech, but, on the

contrary, on not acquiring such a status. Even if they became assimilated completely to the

culture of a given nationality, they could not outgrow the status of "converts" to that nation-

ality. Neither allegiance to the emperor nor allegiance to liberalism as a political system

posed such difficulties. The emperor and the liberal system offered status to the Jews with-

out demanding nationality; they became the supra-national people of the multi-national state,

ce, the one folk which, in effect, stepped into the shoes of the earlier aristocracy. Their for-

tunes rose and fell with those of the liberal, cosmopolitan state. More important for our con-

cerns, the fortunes of the liberal creed itself became entangled with the fate of the Jews.

Thus, to the degree that the nationalists tried to weaken the central power of the monarchy in

their interest, the Jews were re attacked in the name of every nation. “

Hermann Kafkas intresse för judendomen var sannolikt noll.

I byarna på landet hade Franz Josef på stadshusets yttervägg låtit sätta upp en plakett föreställande sig själv,

med handen på plogen.

Även Franz var, liksom Sigmund, uppkomling. Båda deras fäder kom från landsbygden. Franz´ far var dock

något mer välbeställd än Sigmunds, eftersom han hade en framgångsrik klädaffär.

Edw. Crankshaw, The fall of the house of Habsburg, s. 313.

Opera och inte minst konstmusik, avsedd för stora och små konserter.

Sionismens – i den moderna formen -grundare, vilket skedde mitt under affären med den för spioneri falske-

ligen anklagade officeren i Frankrike, Alfred Dreyfus, då antisemitismen var särskilt svår i Paris, och polarise-

rade hela stadens befolkning. Om detta har bl. många a. Zola skrivit.

( Carl Schorske, s.129. Fin-de-siecle Vienna. )

Under Freuds tid trädde marxism och anarkism

in som starka politiska

krafter i Väst- och Centraleuropa. Industrialisering, modernisering och urbani-

sering eskalerande hand i hand. För statsapparaterna kom både denna urbanise-

ring, teknikutvecklingen och de sociala åtagandena att öka mängden byråkrati

och institutioner på ett accelererande sätt, något som bidrog till en förstärkt ali-

enering, och kom att noteras av och skrämma sociologen Alfred Weber. Media

och kommunikationer, med bl.a. radion, växte till sig med en enorm kraft. Mo-

derniteten kom i sin egendomliga gestalt. Framtidstro och skepsis, med skräck

inför det nya, böljande fram och åter. Moderniteten, som omfattades som en

slags tidens dimfigur, fick en egen kulturell skugga med enorma mängder av

kulturella schatteringar. Wien var ”häxkittel av idéer”

, en stad där det vim-

lade av viljestarka begåvningar från Europas alla hörn. Freud vistades mitt i

den skenbart trygga borgerligheten, denna borgerlighet, vars icke-judiska del

ofta gav uttryck för sin antisemitism med en vit nejlika väl synlig i knapphålet

som "hemligt", d.ä. i detta fall: uppenbart, tecken. Denna utsatta position, som

Freud här befann sig i, kom att sätta outplånliga spår hos honom.

Viktigt är ju att smälta det faktum att både nazismen och psykoanalysen

hade sina rötter i denna eklatant borgerliga miljö, att båda dessa rörelser var

födda i miljöer med plyschklädda soffor och stolar, det var uttänkt på plysch, i

kristallkronors sken

”Der Nationalalsozialismus ist weder eine Philosophie noch eine Weltanschauung; er

entstammt deutschen kleinbürgerlischen Lebensbezug, auf Plüsh ersonnen und in den Gasö-

fen von Auschwitz und Teresienstadt praktisiert. Was da freilich auf Plüsh ausgedacht war,

kam nicht von ungefähr.”

Den judiska befolkningen i Wien hade under de sista årtiondena före se-

kelskiftet 1900 ökat rapidartat, genom inflyttningen från flera omkringliggande

agrara områden. Fattiga östjudar kom från Mähren och Galizien, o.s.v. för att

söka en bättre framtid i huvudstaden. Mellan år 1900 och 1910 fördubblades

Bl.a. väckte 1844 Berlinaren Max Stirners bok om nihilismen - Der Einzige und sein Eigentum - stort rabal-

der. ”Ich hab mein Sach auf Nichts gestellt.”, predikade den högpannade ( einen auffallend hohen stirn ) unge

mannen, som sade sig arbeta för ett samhälle där var och en litar enbart på sig själv, och avstår från alla idealer.

Han blev så småningom sjuklig, och släpade sig fram, utfattig, - troligen önskande sig nån slags av samhälleligt

skyddsnät, ett sådant som han alltid predikat emot.

Jfr. Stephen Toulmin´s Wittgensteins Vienna, S. Zweigs Världen av igår, m.fl.

Hünerfeldt, In Sachen Heidegger, s.96.

den judiska befolkningen i Wien, från c:a 50000 till 100000 personer. Många

lyckades ekonomiskt bra, stödda av sin bildningstradition, klättrade på sam-

hällsstegen så snabbt fördomarna mot dem tillät, och avunden kom den redan

starka antisemitismen att öka ännu mer.

Detta med judiskheten och med den

statliga hegemonin har alltihop betydelse. Likaså att Freud både var jude och

läkare. Judiskheten - och med den givetvis den i Europa sedan medeltiden klas-

siska antisemitismen - var närvarande, i hemmet, som en skugga, i samhället

som en plågsam realitet. Freuds far, som var en relativt fattig man, men med

stor integritet och sunt omdöme, fick, i antisemiten och folkförföraren, borg-

mästaren Karl Luegers Wien, mössan elakt avslagen, ombads lämna trottoaren

och ta upp den, eftersom han var jude; Jakob Freud, den fridsamme, alltid

våldsföraktande, gjorde som ”man” sa: plockade själv upp den avslagna mös-

san. Denna episod, fadern Jakob Freuds feghet - som unge Sigmund uppfattade

det -, ska ha präglat honom för livet. Episoden berättar givetvis alltså även

massor om den tidens Wien och judens situation där.

Det är också så, att S. Freud - i och med Jakob Freuds död, 1896, och

den självanalys som Sigmund beslutade sig för att företa - fick tillfälle till en

slags uppgörelse med och slutlig, grundlig, reflexion över förhållandet mellan

dem, Detta var något som t.ex. Kafka aldrig fick tillfälle till, då Hermann och

hustrun Julie Kafka överlevde sonen Franz - dock inte länge nog att hamna i

koncentrationsläger, vilket alla Franz´ tre systrar, Valli, Elly och Ottla, kom att

göra. Självanalysen - en rent spekulativ idéstorm - visade sig avgörande och

viktig för Freuds idévärld, inte då minst beträffande den stora roll som faders-

figuren

kom att få i psykoanalysen.

I det då idémässigt och demografiskt mer lugna Berlin ( där folk ägnade

sig mer åt teater och musik än debatt, och där Franz Kafkas fästmö, med vilken

han var två gånger förlovad, Felice Bauer, bodde - samt även hans förläggare,

Kurt Wolff ) kunde dock t.ex. läkaren o. psykoterapeuten-romanförfattaren

m.m. Georg Groddeck,

själv läkarson, komma upp med idéer som liknade

Freuds, eller tvärtom. Groddeck sände Freud några artiklar, stödde honom livet

Jfr. P.M. Meyersson s.167.

Fadersfigguren var en historiskt och socilogiskt bestämd fogur, och hela konsturktionen, som Oidipuskom-

plexet kom att vila på, var historiskt bestämt. Som t.ex. den fransk-egyptiske psykoanalytikern Moustapha

SAFOUAN VISAT, 2020, LEVER VI PÅ 2000-TALET I EN NY SITUATION - DEN POST-OIDIPALA

ERAN - , DÄR FADERSFUGUREN MER ELLER MINDRE SUDDATS UT, OCH VAD SOM ÅTERSTÅR

AV DEN REELLE FADERN ÄR DEN FIGUR MAN SER PÅ SPÅRVAGNEN NÅGON GÅNG, NÄR

DENNE FÖRETAR SINA RESOR TILL OCH FRÅN SPERMAKLINIKEN.( La civilisation post-

oedipidienne,2018.)

1866-1934

igenom, och lånade honom till och med en term från sin bok: Das Es, Psycho-

analytische Briefe an eine Freundin,

”das Es”, Detet, till Freuds andra topik.

Groddeck skrev artikeln Der Symbolisierungs-zwang

, i tidskriften

Imago,1922, med bl.a. en inspirerande tolkning av sagan om Törnrosa, och

även boken Der Sinn der Krankheit.

---------------------------

År 1901 - året efter Freuds succé med boken Drömtydning - annonserade

Henri Bergson

att den övergripande uppgiften för det nya seklet skulle

komma att bli "att arbeta i Andens undre värld" och "att utforska det omed-

vetna". Om man ser till den tidens PSYKOLOGI, FILOSOFI och IDÉHISTO-

RIA, så framkommer en brokig bild av ett samhälle med tusen idéer.

En utvecklingslära, före Darwins, byggdes upp på den efterkantianska

idealismens grund av en serie protodarwinister, såsom Carus och Oken.

Den jämförande anatomins grundare, Carus, som också var målare och

filosof, vän till den fine målaren, prof. Caspar David Friedrich

i Dresden, -

hårt drabbad av en älskad broders mycket för tidiga död, gav i vilda spekulat-

ioner en förutsättning till idéer om en plan, enligt vilken livet utvecklade sig.

Här var också Lorenz Oken verksam, grundaren av den organologiska utveckl-

ingsläran i Tyskland. Allting, växter och djur, hade enligt Oken uppkommit i

ett organiskt ”urslem”.

Ren spekulation och fantasi. I vetenskapshistorien kan

man här se en parallell till den "flogistonteori", som dominerade innan Scheele

och Priestley var för sig upptäckte syret på 1770-talet. Här hos Oken finns

alltså grunden till August Strindbergs anteckning i Ockulta Dagboken, när

denne - som ju var amatörkemist m.m. - konstaterar på ett för honom ovanligt

lakoniskt sätt, efter att länge studerat och jämfört kaktusen och gurkan: ”Har

kört fast.”

Ett viktigt påpekande, som N. Frye gör, är det, att man inte kan vänta sig

någon precision inom det romantiska tänkandet. Vaghet hängde så att säga

intrinsikalt samman med det mystiska, drömska och spekulativa anslaget.

(1926 )

( symboliseringstvånget )

Det sägs att Groddecks terapi var en blandning mellan terapisamtal och kroppsmassage. Groddeck gav likaså

långt senare en redogörelse för sin korrespondens med Freud.

Höffding: Henri Bergson´s filosofi

C.D.F., som, såsom kanske ingen annan, har gestaltat romantikens melankoliska bortomlängtan ….),

Det är inte ofta man talar om uralstring i dag inte.

J.W. von Goethe, antihegelianen, skrev en Metamorphose der Pflanze,

en bok i jämförande morfologi.

Darwins eget epokgörande högst kontroversiella verk utkom ju - efter tre

års försening - 1859.

K. F. Wolffs Theoria generationis - 1759 - var grunden för vad som kallas

den vetenskapliga psykologin, och hade en syn på det omedvetna som grund

till det medvetna livet. Sådana idéer finns alltså lite överallt vid denna tid som

även hos Henrik Steffens, en neutraliserad Jena-krets man, såsom idén om

”Aanden i naturen” av Steffens landsman H. C. Ørsted, samt liknande hos Karl

Friedrich Burdach, och hos, den mest populäre av alla, G.H. Schubert, vars

Ahnungen einer allgemeinen Geschichte des Lebens, samt Geschichte der Se-

ele, som båda behandlade omedvetna grunder till psykiska störningar.

Gotthilf Heinrich Schuberts Schellinginfluerade Ansichten von der

Nachtseite der Naturwissenschaft. Dresden, 1808 och Symbolik des

Traums,1814, blev dock båda än mer uppmärksammade och normbildande.

Schubert var läkare, Med. Dr. och i en föreläsning vid Uppsala Universi-

tet kunde inte Bernhard Elis Malmström, professor i Estetik, 1868, inte låta bli

att stanna vid Schuberts beskrivningar av djävulsrösten på Ceylon, spöken,

vålnader, och andar, vilka skiljer sig i färg beroende på graden av ondska, så att

de riktigt onda är gröna, för att illustrera hur han ansåg att schellingianismen -

som han i och för sig uppskattade - hade drivits för långt.

Romantiken var ett mystikens århundrade. Det är svårt att förstå den för-

häxelse inför aningen, som rådde i romantiken.

Jfr. Goethes härliga titel på sin krisroman, den om affiniteter.( Elective affinities.) En krisroman, där G.

elaborerar sin syn på unga kvinnor.

Malmström, Svenska Vitterhetens Historia, Del V. s.180ff. Man kan här även nämna Justinus Kerners då

berömda Sierskan från Prevorst. Där talas om andeutdrivning, clairvoyance och magnetisk sömn.

Aningen är här besläktad med SVÄVNINGEN, som är ännu en romantisk ”genre”: Svävningen. /ty.

Schweben.n./ Romantiskt ideal.. Man kan iakttaga denna tidsbundna företeelse i rom. litteratur o. fil. , förstå

dennas , r o m a m a n t i k e n s , önskan att finna en imaginär plats, en udda plats, där man kan tänka över vad

som varit, suckande, en monolog, under det att den som Prometeus är fastkedjad vid Kaukasus. På betryggande

avstånd från en skrivplats. Det gör tanken luftig och klar. Romantikerns FORM -jfr Stagnelius Liljor i Saron,

var dock icke oändlighetens, snarare fragmentets, som hos Novalis…. Luftigt flygande, svävande fragment, att

hålla sig FRI, negativt fri. Som lät ana just oändligheten. Tidlös .Just svävandet, das "Schweben", och den

romantiska illusionen om det tidlösa tillståndet, hånas faktiskt redan i samtiden, redan under romantiken,( som

inte hade fått det namnet än, -det skulle komma först senare med den sene Fr. Schiller ) av både Bonaventura

och av E. T. A. Hoffmann ( mannen som blev så uppmuntrad av barnen Hitzig att han blef författare i st. f.

jurist. Även Chamisso kände dessa barn. ) i hans Kater Murrs bekännelser ( Katten som talar, - katten i denna

bok skriver - han skriver sitt manus mellan raderna i en gammal bok som palimpsest - och han har - det nämner

han, katten, själv - han har ju fyra ben, och svävar icke!!). Men ofta, ofta återkommer , paradoxalt nog, ordet

"svävande" som ett ideal hos Kierkegaard. "Svävandet" kan ju ses som ett estetiskt ideal, men som ett i den

negativa frihetens gestalt etiskt sätt oansvarigt förhållningssätt. I Gjentagelsen beskriver S.K. gjentagelsen,

Den psykologi, som Freud läste i sin utbildning var mer präglad av två

män, främst den nyss nämnde Gustav Fechner ( 1801-87), ursprungligen fysi-

ker, och J. F. Herbart (d.1841), vars associationspsykologi dominerade i under-

visningen i ämnet. I sin neuroslära skulle Freud senare komma att tillämpa

Herbarts idéer om associativa begreppskedjor.

----------------------

Angående filosofin, den samtida, - ett område han ändå kom att tangera -

kan tilläggas, lär Freud sent i livet lär ha yttrat:

"Jag nekade mig studiet av Nietzsche trots, eller egentligen på grund av, att det blev

uppenbart för mig att jag där skulle finna insikter, som var mycket lika psykoanalysens."

Nietzsche och dennes suggestiva idéer skulle komma förfölja Freud livet

ut, mycket som något av en ond dröm. Viktigt här är att tänka på den krigsska-

dade Nietzsche såsom en kreativ skeptiker, en tvivlare. Nietzsches radikala

skepsis - som allt annat inom filosofin under denna tid en reaktion på Kant -

var inget Freud förstod, liksom han förmodligen inte alls förstod värdenihilism,

sådant tänkande som samtidigt präglade Axel Hägerström i Sverige, ( vårt

upprepningen som det sanna, som ett slags svävande, ironiens, och som ett estetiskt, ett livsestetiskt ( livskonst-

)ideal. Det är G.W.Schlegels tid också. Gjentagelsen, upprepningen ,är lik den grekiska erinringen all kunskaps

moder, - det är bara det att upprepningen är en omkastning, att erinra framlänges….Kierkegaard ger sig här in

på en speciell, estetiskt betonad historiefilosofi, som är fint utredd i den lilla boken En ironisk historia (2003)

av Jens Holmgaard .

Där spelar också Nietzsche* en stor roll, - speciellt hans tidiga avhandling från Basel-tiden, åren innan han

blev den konvalecentförfattare, som. likt Kafka och Kierkegaard , sökte upprätthålla sin hälsa så länge det gick

genom ständigt promenerande, - N. hade ju blivit sjuk i samband med fransk-tyska kriget 1870 -Emellertid, ur

den lilla, av N. själv utgivna avhandlingen Om historiens nytta och olägenhet för livet, (1874) ( som ingår i

Unzeitgemässe Betrachtungen som den andra delen vid sidan av en kritik av David Strauss ( 1873) och ett

tredje stycke om Schopenhauer som uppfostrare ( 1974) och det fjärde, den famösa, Richard Wagner i Bay-

reuth (1876) ….) citeras den fina tidspsykologiskt dialektiskt mästerliga passagen: "Det är ett under: ögon-

blicket, ena stunden här, andra stunden borta, dessförinnan ett intet, efteråt ett intet, men det återkommer dock

som en vålnad och stör ett senare ögonblicks lugn. Ständigt lösgör det ett blad ur tidens bok, det faller ut, fly-

ger iväg - och fladdrar plötsligt tillbaka och lägger sig i människans sköte." ( N.Saml V. Die Geburt der Tra-

gödie u.a. kritischer studienausgabe .s.102f. )En ensamhet som N.s var kollossal. Och den liksom späddes på

när han fann att den födde så mycket tankar om världen o. människorna, så att den genom denna produktivitet

förstärktes och gav ännu mer insikter. Svävande ? Mellan å ena sidan …..och å andra sidan finns en ständig

reflexion som kan liknas vid en upphöjande hand. Upp på en nivå, den intresselösa, eller snarare den intresserat

intresselösa, där sikten också är god … I Kierkegaard och Kafka har vi två skribenter, som båda var uppfödda

med romantiken, ty romantiken var ju långlivad, och som båda revolterade mot den. De tog kanske inte avsked

från den. - minns, att romantiken är född i borgerligheten - -, och S.K. liksom F.K. är födda i borgerligheten,

och de har i viss mening borgerligheten som den fasta punkten bakom. Kierkegaard: " Jeg har overalt ingen

Mening, men experimenterer blot Problemet frem." ( I Afsluttende Uvidenskabelig Efterskrift, i en sektion om

barndopet. S.K. är emot borgarkristendomen, emot alla dessa " a la christne", emot barndopet, men finner sig

ändå vara för det, eftersom det ju då blir ännu svårare att bli kristen, ty " det är ju svårare att bli det, som man

redan är." S.K .S.V. IX.

( betr. "liksvävande" se: Freud.).

lands enda betydande filosof

) där skepsis mot moralen, skepsis mot staten

och rätten stod i centrum, på ett samhällsfrånvänt sett, men vars intresse för

ontologiska frågor även var stort. Hägerström, vars hopp var att mänskligheten

en dag skulle ha gjort sig fri från alla ”kosmiska värden”

, och då hoppades att

en helt fördomsfri, och från myt och historia befriad moral, alltså en förutsätt-

ningslös moral, skulle kunna vara grunden för vår värdering av våra handling-

ar, stod ju långt ifrån den Freud, som var intresserad av någonting som mer lik-

nade att knyta samman och lagföra själsliga föreställningar i relation till dess

urformer. Kafka attraherades av Nietzsches anarkism, men kom inte att lägga

någon möda på att närmare förstå den enslige filologiprofessorn från Basel,

Burckhardts födelsestad.

ROMANTIKENS FILOSOFI

Freud var i stor utsträckning, liksom hela det borgerliga samhället vid

denna tid, ett barn av denna romantik. Man levde i hela Europa kulturellt

un-

der intryck av Romantiken, och den filosofi och den idéfilosofiska/historiska

uppfattning, som rådde under hans formativa år, var den romantiska filoso-

fins.

Mycket i den populära romantiken stammar här ur den oerhört flyhänte

och brådmoget långlivade Schellings naturfilosofiska avhandlingar från 1797-

99. Att försöka förstå ett helt, en helhet, genom principen om en naturkrafter-

nas påverkan på varandra, det var Schelling kanske den förste under denna

epok att ge sig in på. Schelling hade en teleologisk grundsyn. För Schelling, i

denna högromantikens filosofi, är naturens väsen Drift och Kraft, och den fy-

siska realiteten är sedan en produkt av dessa. Alla drifter och krafter kommer i

sin tur ur en Urdrift, som har uppdelats i motsatser, för att kunna leva och nå

sitt mål. Här handlade det alltså inte om en samling demokritoska atomers me-

kaniska rörelser, men om en Urkrafts sammansatta liv. . Schelling: ”Naturen är

Mot detta invände prof. Ivar T:son Segelberg, när jag på en fest på Södra Vägen framförde åsikten.

Se: J. Israel, Konsten att blåsa upp en ballong inifrån.

De enda som inte levde under några kulturella strömningar, och alltså inte alls påverkades av Världsandens

resa till sig Själv, var enligt Hegel, i dennes Fenomenologi, bönderna. Dessa stod helt enkelt i ett rakt förhål-

lande ( icke kontrollerade av kapitalet ) till jorden, och så var det inte mer med det.

Romantiken dominerade som kulturell grund i Sverige ända in på slutet av 1950-talet, och början av 1960-

talet, då min musiklärare i Göteborg, Folke Lundborg, under det han lärde ut stamsånger (!) – uppemot 100

sånger förtecknades i sångboken under rubriken ”stamsånger”, som Mandom mod och morske män, och Hei-

denstams Sverige, och svenska folkvisor, förmanade oss: ”För det romantiska är ju det sanna !!?”

den vardande intelligensen. Det är det omedvetna förnuftet som söker att bli ett

Jag.” Naturens väsen innebar en drift, som hade ett mål i sitt medvetande!

För Fichte - lärjunge till Immanuel Kant - var världen ett resultat av ett

subjektivt Jag, individen skapade sin värld. Man lade inom romantisk filosofi

till begreppet "Världsjäl", - som alltså utgör grunden för den implementerade

världen. Världssjälen var dock för Fichte "Das Ich", som vill komma till med-

vetet liv, Jätteanden, Der Riesengeist, som förstenad sliter och drar och försö-

ker finna den rätta gestalten och formen ,och till slut finner den i en dvärg, som

"i språket heter människobarn", som plötsligt står - förvånad - inför sig själv.

Här förebådas då Hegel.

Fichte deklarerade att livet bara är möjligt, i kamp och i utbyte av kraft,

och det individuella var bara möjligt genom motsatta krafters hämmande, bin-

dande och inskränkning.

Vad som kom att bli mer inspirerande ändå, än Fichte, för den roman-

tiska världsåskådningen, var den för varje fantasifull människa så mycket mer

eggande panteism som fanns hos Schelling. Allt individuellt vara i naturen är

en övergående bild, menar Schelling, en bild där krafternas växelspel kommit

till tillfällig vila, för att därefter åter börja verka. Naturens väsen består av an-

tagonistiskt ( dialektiskt

) motsatta krafter. Allt skeendes grund är Dualism

och Polaritet. Skeendet består av en syntes. För Hegel blev detta dialektiken.

Hegel hävdade – i en vulkanisk, bländade, och smått obegriplig framställning, i

Phänomenologie des Geistes

- att världen styrdes av en objektiv ande.

För Romantiken var det, under sent 1700-tal, den gamla platonism-

en/nyplatonismen, som dök upp, denna strömning, som under förrenässansen i

Rom och Florens återfötts under 1400-talet, i spännande idéhistorisk kontrast

till, och som en kritik mot den påvliga makten och den kyrkliga filosofin, med

lärda som Plethon och Pico della Mirandola som banérförare, för att nämna de

mest kraftfulla. På just nyplatonismen löper dess termer, som vi redan mött i

sammanhanget med vetenskapen, som ”urbild”, ”urscen”, ”urfader” o.s.v. till-

baka. Friedrich Schleirmachers stridsrop löd ”Ursprung är målet!” Jämför

svensk romantik och det svenska diktarsnillet Erik Johan Stagnelii ”urbild” i

..... (se: W. Windelband Geschichte der Philosophie, (1922), ss. 244-255.). ( Jämför här också rasisten Jo-

hann Gottfr. Herders Idéer till Menniskohistoriens filosofi, I-IV (1815), där termen "kulturens semiotik" trol.

dyker upp för första gången i världslitteraturen.

Hegels kardinalbegrepp.

Phänomenologie 1807, vars oerhörda komplexitet och originalitet rörde om i hela den intellektuella världen i

Mellaneuropa, som dock till 95% inte alls fattade vad boken handlade om.

dikten Amanda.

Förstavelsen ”ur-” används alltså för att konstruera en filoso-

fisk förutsättning för idéen, begreppet, såväl hos Schelling som hos Freud.

Denna förstavelse, med dess idéinnehåll, förefaller ju logiskt korrupt,

vilket förmodligen är orsaken till att den föll ur bruk. Man kan ju fråga sig hur

det samhälle såg ut, om det alls var ett sådant, där någonting ”uralstrades”? I

varje sammanhang finns ju alltid ett sammanhang som föregått detta. Så kan

man därför inte ens tänka sig hur det skulle vara när en urmyt skapades. Varje

myt bygger på en annan myt, av oftast enklare sort. Så fort något existerar för

människan, så är där med detsamma givetvis en myt där också. Vi återkommer

till detta.

Romantiken hade i viss mån uppstått ur förordet till en av Immanuel

Kants två "Kritiker", vilka skulle komma att stå som ena skepticismens krön-

ande fyrbåkar i idéhistorien

, och hjälpa både humanismen och vetenskapen

att snabbare nå det anseende dessa skulle komma att få. Kant kämpade livet

igenom mot all slags vidskepelse, alltifrån religiös mystik och clairvoyance till

filosofisk rationalism

till att kunna presentera ett tänkande som byggde på

skepsis, logik och empirism, i detta utvecklande en mer Aristotelisk världssyn,

och tankar från den senantike Sextus Empeirikus m.fl., och menade att målet

inte är givet på förhand för människan, men att målet är en moralisk uppgift,

som handhas genom en ”moralisering av naturen”.Under romantiken kan man

se, hur gränserna där mellan konst och vetenskap var praktiskt taget utsuddade,

och att en mystisk religiöst inspirerad ren fantastik - rakt emot Kants anda -

pretenderade på vetenskaplig status. ex.”Die Kontraktion Gottes”. Se Hegels

raljanta företal till Phänomenologie des Geistes, där detta förhållande, med fan-

tastiken, också häcklas.

I den omfattande, litterära magiska idealismen

frodades idéer om kun-

skap att nå ”bortom”, genom ett slags ”viljans inre liv”

ibland uttryckt i de

mest fantastiska allegorier, i en poetisering av tillvaron: naturen som förstenad

trollstav, eller som ett encyklopediskt index över själen; ryktet är "ett tidens

nedslag", vatten är ”en fuktig flamma”

se bl.a. Albert Nilsons klassiska Svensk Romantik samt f.d. sekreteraren H. Engdahls Den romantiska texten

( jfr. Begreppet "Drift".)

Den ena behandlade ju kunskapsteorin, den andra etiken.

förespråkande, som denna gör, att man kan fastslå vetenskapliga sanningen om verkligheten genom enbart

teoretiska resonemang, utan att konsultera empirin,

… vilken inte skall sammanblandas med den magiska realismen, vilken är en mer sentida litterär genre,

odlad av Marquez, Borges m.fl.

( Novalis, Hegels ungdomsvän, som slutade sina dagar ensam i ett litet rum med utsikt över floden Neckar.

Om detta är oriktigt, så har jag mints fel. ),

( jfr. Volkmann- Schluck, Novalis magischer Idealismus i Die deutsche Romantik (1967).).

Det är viktigt att se, att romantikerna - med all deras nebulositet - kom att

öva inflytande på mängder av tänkare från S. Kierkegaard

till Freud. H.

Jacobi ställde under denna tid upp monisten och den av judisk spekulation på-

verkade Baruch Spinoza som ideal och kontrast till Kant. Spinoza hade aldrig

sett någon klyfta mellan oorganiskt och organiskt, utan hade en universalitets-

princip, som Jacobi

entusiastiskt framställde i Briefe uber die Lehre Spinozas

Spinoza stod här i sin tur i kontrast till mekanisten G.W. Leibniz. Därför

kunde Jacobi mitt i ett regnväder spinozistiskt förklara: ”Jag regnar.” Allt i till-

varon är för monisten ett. Mot monismen är det svårt att invända: i något avse-

ende är givetvis allting en helhet.

Men moralisten Anne Conway

”kritise-

rade Spinoza för att han sammanblandar Gud, den skapande kraften, med uni-

versum, det skapade. Att det gudomliga väsendet med nödvändighet måste

skilja sig från det skapade inser inte Spinoza, menar hon”.

Romantiken hade varit en sidorörelse till Franska revolutionen, och best-

od bland annat i ett uppror mot religionen och kyrkans förtryck av kropp, sinne

och social frihet.

Kant slog från professorsstolen i Königsberg ner på vid-

skeplighet och mystik var han än fann det.

Nästan alla betydande romantiker

var sekulariserade prästsöner. Schelling och Hegel hade haft präster som fäder,

som i olika grad förtryckt dem. Gud var - i romantiken - ersatt med naturen el-

ler Anden. När Napoleon red in i Jena på en hingst stod Hegel på sin balkong

där och ropade glatt: ”Se, där kommer Världsanden till häst!” Högromantisk

spekulation förenades här med ett slags revolutionärt patos. Napoleon tog själv

Kierkegaard försökte i sin ungdom skriva en romantisk brevroman.

Filosof, affärsman och jet-setare i Düsseldorf.

(1785). Jakobi skulle få en stor betydelse som motpol till skeptikern Lessing.

Som min väninna A-C A. uttryckte saken, efter det hon läst filosofi vid Gbg:s Universitet: ”Filosofi är lätt.”

D. 1679.

Jfr. A.-K. Malmström.

Jean Jacques Rousseau – som är en övergångsfigur mellan upplysning och romantik - tvivellöst intar en

särställning bland de författare, som tillhör den period som föregår eran. Rousseau ( beundrad av Kant som han

var ) insåg nämligen, - vilket var en ny tanke då - att människan var i mycket en produkt av sin egen civilisat-

ion. Rousseaus - ofta oerhört framsynta och breda - ibland irrande, spekulation var i sin dubbla karaktär både

skarpsinnig och vag. Den var gränsöverskridande men uteslöt i sin bredd inte mängder av skepsis och självkri-

tik.

Kant ägnade 1766 en hel bok åt att ifrågasätta Swedenborg, som just då gjorde succé i Mellaneuropa med

sina skrifter av andlig art. Kant titulerade denne ”andeskådare”.”Träume eines Geistessehers”.I den humorist-

iska boken kunde – som Kuno Fisher skriver – Kant slå två flugor i en smäll: metafysiken och Swedenborg.

Swedenborgs böcker är både charmiga och löjliga i samma sekund. Att änglarna talar med tonfall, det vet väl

alla.

kronan, och krönte sig själva i katedralen i Reims, obekymrad om att hans

namn skulle krönas till begrepp inom psykoanalysen.

Hegel blev aldrig, som myten gör gällande, "statsfilosof” i Preussen. Han

var, upptäckte man, om han än i många stycken var konservativ, inte riktigt

pålitlig, men han inordnade sig hjälpligt, och påstod att livets mening var att

skaffa sig ett jobb. Rättsfilosofiskt är Hegel konservativ, men hans verkan blev

- genom sin medvetandefilosofi och genom diffraktion - revolutionär. Schelling

- med sina eteriska idéer - föraktad av Kierkegaard, som ändå faktiskt åhörde

den gamle Schelling levande föreläsa i Berlin,

- var däremot för regimen helt

ofarlig. Överlevandet hos Schellings idéer ( omedelbart inspirerande för fanta-

sin ) sträckte sig dock genom hela romantiken inom ett ganska brett kulturellt

fält - för att sedan upphöra, utom - mytiskt - i just psykoanalysen, medan He-

gels inflytande blev mer långtgående, rent filosofiskt.

Pessimisterna i tiden var Schopenhauer och Spengler. Freud skriver 1917

( jfr. Thomas Mann

) följande om Schopenhauer:

”Vår föregångare framför alla andra är den store tänkaren Schopenhauer, vars omed-

vetna ”Vilja” är ekvivalent till de mentala instinkterna i psykoanalysen. Det var samme tän-

kare som i ord av oförglömlig uttrycksfullhet menade att besinna den betydelse, som så

länge undertryckts, av dess egna sexuella krav.” Och: ”Den hemlighetsfulla tanke som

Schopenhauer utvecklar i denna, är, kort sagt, att , just som i drömmen vår vilja, utan att veta

om det, uppträder såsom ett obevekligt-objektivt öde , allt i denna kommer ur oss själva ,

och var och en är den hemlige teaterdirektören för sina drömmar - så också i verkligheten,

denna stora dröm, såsom ett enda väsen, som viljan själv drömmer med oss alla, kan vårt

öde vara en produkt av vårt innersta, vår vilja, och vi föranstaltar alltså själva det, som tycks

hända med oss.”

En av Hegels märkligaste revolutioner var ju den terminologiska. Hegel undvek att skapa nya tekniska be-

grepp, men använda till sin stora, invecklade metafysiska tankealadåb till 99.3% ord från vardagsspråket. Detta

kom senare att bilda mönster för den usurpation som många filosofiska skribenter senare ägnade sig åt, inte

minst beträffande jagfilosofi och autencitetsläror. Jfr. Hegels egna förord till PhdG. Samt Alex. Koyrés upp-

sats om Hegels terminologi.

Napoleonkomplexet.

Jfr. Kierkegaards Upprepningen.

Jfr.Thomas Mann i Ockulta upplevelser (1924): „Ett mästerverk av den metafysiska tanken är „Die Welt als

Wille und Vorstellung“.

”Der geheimnisvolle Gedanke den Schopenhauer darin entwickelt, ist , kurtz gesagt, der, dass, genau wie im

Traume unserer eigenen Wille, ohne es zu ahnen, als unerbitterlich-objektiven Schicksal auftritt, alles darin aus

uns selber kommt und jeder der heimliche Teaterdirektor seiner Tråume ist , - so auch in der Wirklichkeit,

diesen grossen Traum, den ein einziges Wesen , der Wille selbst, mit uns alle tråumt, unsere Schicksale das

Produkt unseren Innersten, unseres Willens sein möchten und wir also das, das uns geschehen sheint, eigentlich

veranstalten.“ ( s.220 ) Man bör också tänka på, att Schopenhauers ”Vilja” var ett svar ( nåja ) till Imm. Kant

på dennes - inom transcendentalfilosofin - motsägelsefulla begrepp , ” Das Ding an sich” ,( en av otaliga in-

Spengler.

O. Spengler tillhörde skeptikernas skara, och visionärernas:

Spengler spår, inte bara i sitt Magnum Opus Der Untergang des Abendlandes,

I-II, men även i uppföljaren Mensch und Technik. En civilisations undergång,

eller framhåller resignationen - initierar framstegspessimism - i sin skiss av

civilisationerna som enskilda maktcentra, utan relation till någon fortgående

framgångssaga för Mänskligheten, rakt emot de idéer som framlagts av Hegel i

dennes historiedialektik, vilken senare kom att så starkt - företrädesvis, men

inte bara, i upp-och-nedvänd form - influera Marx, Det är dock inte en total

undergång det rör sig om hos Spengler, vilket ryktet kan få en att tro: boken

behandlar en serie kulturers sönderfall. Närmare bestämt de tre som existerat,

och existerat i kraft av sin överlägsna mentalitet: den antika, den arabiska och

den västerländska. Dessutom förklarar Spengler tydligt i sin bok, att denna inte

är tänkt som vetenskap, men är tänkt såsom ett medium för läsaren att söka

själv en sanning igenom boken. Spengler följer tydligt det mönster, som är eta-

blerat hos idéhistoriker: redovisa tre exempel på en företeelse, förklara sedan

att detta är vad som utmärkte och definierade tidsspannet. Oswald Spenglers

verk har karaktäriserats, också det, som et tidens barn, men ”en romantik på

avvägar”, av socialisten Alf Ahlberg, i dennes bok om Spengler 1930.

Ahl-

berg drar jämförelsen med Freud och menar att många företeelser i tiden

hänger samman med en vetenskaplig ansats, som i dess produkter av reception-

en automatiskt i tidsandan vidgas, likt Freuds, och blir till en kultursymbolik.

Här passar Spengler in:

”Spenglers verk är i själva verket det intressantaste och mest grandiosa uttrycket för

tidens mystiska symbolism.”

vändningar mot detta smått tankevidriga begrepp ) och på den historiskt oerhört viktiga antydningen om ”

självmedvetandet”, eller ”självkännedom”, i inledningen till första upplagan av Kritik der reinen Vernunft

(1781). Imm. Kant skriver: "Tidens likgiltighet och skenvetande är en uppfordran till förnuftet, den besvärlig-

aste av alla dess uppgifter, nämligen den att på nytt erövra självkännedomen och inrätta en domstol, för att med

dess berättigade anspråk försäkra sig om, emot all grundlös självförhävelse, inte genom maktspråk, utan i en-

lighet med sina eviga och oföränderliga lagar, att kunna avfärda det ( skenvetandet ), och denna ( domstol ) är

inte någon annan än den i det rena förnuftet självt./ ( s.13./A XI) ( Min övers.). ( jfr. Hegels famösa företal till

Phänomenologie des Geistes.1807 ) Arthur Schopenhauers Die Welt als Wille und Vorstellung utkom 1818 ,

några år efter Hegels Logik I & II. Schopenhauer skriver: ” Därför att viljandets subjekt är omedelbart givet för

självmedvetandet, kan det ej definieras eller beskrivas vad vilja är: det är istället den omedelbaraste av alla våra

kunskaper, ja, så omedelbar att den får ytterst kasta ljus på alla andra, vilka endast är medelbara.”.

( 1935 ) Som von Aster påpekat, i sin Die Philosophie der Gegenwart

A.A. Västerlandets Undergång, -Oswald Spenglers filosofi – framställning och kritik, 1930.

Ahlberg, s. 24.

På flera sätt i Västerlandets Undergång återkommer Spengler till resone-

mang, om att symboler manifesteras ur verkliga förlopp, om kulturer som org-

anismer. Historien om Västerlandets kulturer

( vilken ju också, automatiskt,

med tanke på karaktärerna av teserna, får bäring på alla kulturer i hela världen )

antar alltså på samma gång en semiotisk som en mikrobiologisk karaktär. In-

delningen i kultur som faustisk, apollinisk eller magisk ger också en indikation

på det mått, och den karaktär av ideal andesuccession som förutsätts svepa över

Occidenten. Spenglers idéer var rikt spridde och tillhörde det material som var

basen i många diskussioner vid kafébord - likt mycket senare The Clash of Ci-

vilisations - där intellektuella samlades i Centraleuropa vid 1900-talets början.

Många menar att Spenglers resonemang om det faustiska, och om den tyska

kulturens överlägsenhet gentemot den franska och engelska, kom att på olika

sätt bana väg för nazismen. Spengler röstade inledningsvis på dessa, efter deras

makttillträde 1933, men blev sedan motståndare, och landsförvisades.

-------------------------------------

Nietzsche skulle - efter att ha rört om i Europa med sina skriver - dö

såsom nationalklenod hemma hos systern Elisabeth Förster-Nietzsche, hem-

kommen från kolonien Germania i Paraguay -, just det år när Freuds Drömtyd-

ning kom ut.

Nietzsche - född samma år som Strindberg, 1849 - hade ett brett författar-

skap, vilket kanske kan delas in i två, ett samhälls- och filosofiskt analytiskt, (

Bortom gott och ont ) och ett mer poetiskt-profetiskt ( Zarathustra, Wille zur

Macht ), präglat av N.s mentalsjukdom. Känslan i tiden av den av N. konstate-

rade frånvaron av Gud underströks av historikern m.m. Heine. "Slutsatsen

drogs" av Nietzsche, och kom att upprepas från 1930-talet av existentialisterna:

Sartre:

”Då inemot 1880-talet några franska lärde gjorde ett försök att skapa en icke-religiös

moral, sade de ungefär så här: Gud är en kostsam och onödig hypotes, därför gör vi oss av

med den, men för att det skall finnas en moral, ett samhälle, en civiliserad värld, är det i alla

fall nödvändigt att visa värden respekteras och betraktas som givna a priori: det måste vara

en plikt a priori att vara hederlig, att inte ljuga, att inte slå sin hustru, att sätta barn till värl-

den.”

Många intellektuella centra splittrades och idéer omvandlades, ställdes i

nytt ljus - och många nya mörka kom ur dess mörker. Det vimlar kring år 1900

Som en egendomlighet förefaller det, att Spengler inte en enda gång refererar till Vico, i VU.

Existentialismen är en humanism, ss.34f.( 1964 )

av bilder, där moderniteten söker ”beskriva sig själv”. I det stora samhällskao-

set som denna modernitet förde med sig samsades och stred olika disparata

livshållningar och kultursyner . Så fanns en stark dragning till dekadens, men

samtidigt en annan som var teknik- och framstegtroende. Här fanns exotism,

och en dragning både till vad man såg som primitiva kulturer ( Afrika, indianer

i Nordamerika ) samt de riktigt främmande, enigmatiska, kulturerna i Kina och

Japan. Allt detta smög sig in genom udda reseberättelser, och på olika sätt er-

övrat högkonstnärligt stöldgods, som kittlande elstötar i det Europeiska högkul-

turella mellangärdet. Att tänka sig främmande högkulturer, som på sitt sätt

skulle ha nått till en nivå, där man själv befann sig, var ju för många insikts-

fulla människor i de västerländska metropolerna hisnande, men för de flesta en

tanke omöjlig att tänka. Den eskalerande koloniseringen av Afrika, Bortre

Asien och Oceanien m.m. spelade in i den mångbottnade synen på den Andre.

En lika exotisk kontinent var ju också det Europeiska vansinnets mörka

sådana, och drogernas, lidelsernas och slummens värld. Denna hade aldrig tidi-

gare i västerländsk kultur kommit att exploateras som nu. Exklusiva vansinnes-

skildringar från Dostojevskijs, Gogols, Poes, Strindbergs, J.P. Jacobsens,

Ibsens, Zolas och Mirbeaus pennor tjusade allmänheten. Gontjarovs Oblomov

indikerade att det kunde finnas något sådant som ”sociala sjukdomar”. ”Neu-

rasteni” blev ett begrepp på modet. Strindberg diagnostiserade sig själv med

det, liksom Mirbeau, som skrev en hel bok om det.

Man anade här att man, i

vansinnet, hade en guldgruva, men var lite osäkra på hur man skulle hämta hem

guldet.

Särskilt intresse ägnades också den helige dåren, den med epilepsi behäf-

tade hjälten i Idioten

. Dostojevskijs hjälte tycktes kunna leva ett liv, fullt av

goda handlingar, endast under en viss bestämd tid, innan han fick ett anfall, och

föll omkull och hamnade i koma. Efter att ha vaknat, fortsatte han sitt liv, stän-

digt upptagen med att intresselöst

söka enbart godheten.

Intressant är, beträffande de filosofiska skribenterna, att t.ex. Nietzsche,

Spengler och Kierkegaard författade sina stora verk, utan att diskutera grund-

tankarna i dem med någon. Freud var ju stort sett ensam om sitt författeri

också, med någon hjälp från vännen näsläkaren Fliess, som kanske inte var nå-

27 jours d´ástenie.

Dostojevskijs roman utkom 1869. Om inte hjältarna själva är galna i D.s många böcker, så är de utsatta för

en galen överhets terror och förtryck. Tsarrysslands litteratur vimlar av skrifter som till sitt innehåll påminner

om delirium, med olika grader av fasa och komik i en osalig blandning.

Här spökar alltså också Kant, i vars etik det dock saknas en diskussion om etiska konflikter, ett ämna som

annars utgör grunden för varje gott drama.

gon aktiv dialogpartner.

Detta står i strid med den ”vetenskapsdialogtro”, som

bl.a. Popper framför.

Det är alltså - häpnadsväckande nog - fullt möjligt för

Människan att o-dialogiskt - att vara monologisk, och att tänka själv.

”Den som år ut och år in, dag och natt ensam suttit tillsammans med sin själ i förtro-

liga samtal /…./.Skriver man inte böcker för att dölja det som man döljer hos sig själv? –

/…../;det ligger någonting helt godtyckligt i detta , att han här inte såg sig tillbaka, såg sig

omkring, att han inte här grävde djupare utan lade ifrån sig spaden – det väcker en viss miss-

tro. Varje filosofi döljer också en filosofi. Varje åsikt är ett bakhåll. Varje ord en mask.”

Vad som uppenbaras här hos Nietzsche är - ju - en misstanke - eller en

förespegling - om ofantliga dolda djup. ( Dessa djup behöver inte nödvändigt-

vis vara fyllda till brädden. Misstanken gäller allt, både närvaro och frånvaro.

Det är - det behövs kanske inte påpekas - mycket som spökar här, även det

Omedvetna. Det är en lockande misstro.).

PSYKIATRIN

Det är viktigt att understryka att mycket psykiatri och psykologi i Tysk-

land och Frankrike vid artonhundratalets mitt - i sina frenetiska försök att fri-

göra sig från den av religionen så morbitt behäftade psykiatrin

, som tidigare

härjat - inte alls varit särskilt fantasifull eller särskilt terapeutisk, men nästan

tycks kristet pliktskyldig.

Religionens grepp hade varit, och var fortfarande förödande för läkekonst,

och inte minst psykologi och psykiatri. Ja, synen på sjukdom var sedan länge

på många ställen i Europas fullkomligt indränkt i religiös vidskepelse. Joseph

von Görres

, professor i Historia

- som oscillerat mellan att vara ultrarevolut-

ionär men sedan mer kristligt och mytologiskt

intresserad - i München för-

klarade 1854 i Die Christliche Mystik I-IV

att olika förlamningstillstånd, ”be-

satthet” och andningsproblem - även hysteriska tillstånd

- allihop berodde på

onda andar, och på att man satt sig upp mot gud. Görres var katolik, och hade

Breven FRÅN Fliess har av någon besynnerlig anledning försvunnit.

Robinson Crusoe hade inte stora möjligheter till att bli en stor vetenskapsman, enligt Popper.

Som stått på andeutdrivningens nivå!!

Läst av t.ex. Kierkegaard.

Se: J.G., Mythengeschichte.(1810).

G. blev främst intresserad av persisk mytologi.

Översatt till franska 1862.

Görres, Bd.IV.s.213.ff.

växt upp i katolsk miljö. Den första läroboken i psykiatri skrevs av Johann

Christian Friedrich August Heinroth 1818, Lehrbuch der seelenstörungen und

ihre Behandlung, en spekulativ bok som ser sinnessjukdomarna som orsakade

av synder, utsvävningar, orgier i sexualitet och glupskhet beträffande mat. He-

inrothförfattade även en bok i rättspsykiatri, System der psychisch-

gerichtlichen medizin (1825). Denne mans skrifter fick, tillsammans med lik-

nande , naturligtvis ohyggliga, fasansfulla följder för massor av människor. (

S.K. såg det djupt felaktiga i dessa skrifter - det kan man se i hans Papirer -

men yttrade sig aldrig offentligt i detta ämne - hans civilkurage var – i kontrast

till myten om honom - icke alltigenom solitt.

( Se A. Kelstrups bok om psykiatrins historia !) Universitetsprofessorernas

makt var oerhört stor i detta hänseende, - groteskt om man tänker på att det ofta

handlade om filosofiprofessorer och inte medicinare - Kelstrup nämner här sär-

skilt Kant, Schelling, Schiller och Hegel som betydelsefulla (sic!).De hade alla

synpunkter på det mänskliga psykets patologi. Vansinnet var "sinnets avfall

från Gud" Galenskapen var en synd (! - i sig själv), menade dessa bemärkta

män, och det bidrog till att straff, pina och tortyr blev legitima kureringsme-

toder i det tyska psykiatrin. Det var Schelling som 1810 i Stuttgarter Privatvor-

lesungen förklarade att galenskapen var ”sinnets och Andens avfall från sjä-

len." ( som Manfred Frank skriver i Eine Einfurung in Schellings Philosophie

(1985): Man hat ihn den "deutschen Swedenborg genannt" . "Hans / Sch.s/ för-

tjänst består i att ha slagit en bro mellan den böhmeska naturmystiken och - hur

sällsamt det än låter - den newtonianska gravitationsteorin/…/."

M.Foucault

skriver i sin Vansinnets historia (1972), … medkännande: "När anden blir

blind för sin känslighets överskott - då uppträder vansinnet."

Så publicerade, i ett försök att vetenskapliggöra synen på psykiska sjuk-

domar, i Frankrike Rouenfödde klinikchefen Boismont 1845 - alltså samtida

med Görres - ett stort standardverk om hallucinationer, ”Hallucinations”, med

en ofantlig mängd frapperande exempel och varieteter. Blotta tanken på att nå-

gon hallucination skulle stå för NÅGOT ANNAT än vad hallucinationen expli-

cit denoterar, tycks aldrig föresvävat Boismont. Inte heller kan denne komma

på tanken att hallucinationen i sig kan vara något läkande. Men det är det å

andra sidan väldigt få som anat. Fördelen med Boismont är, att denne faktiskt

är läkare, och att han håller distans till alla religiöst inspirerade förklaringar.

s.9.)

(s.174.)

Hypnosen hade dykt först upp i mer ”vetenskaplig” form hos A. Mesmer

och i mesmerismen. Denna visade att det i vissa fall räckte med suggestion för

att lindra symptom, och t.o.m. för att bota vissa psykosomatiska sjukdomar. I

början av 1880-talet skrevs ett flertal publikationer i ämnet hypnos - under det

Charcot/Bernheim började använda denna - , och hysteri ansågs där vara ett

bevis för just det Omedvetnas aktivitet. Dessoir skrev 1890 ett verk med den

rafflande titeln Det dubbla jaget, där denne beskrev ett övre och ett nedre med-

vetet, i anslutning till en av den berömde Fechner redan etablerad topologi.

Charcot visade upp patienter med dipsykism - dubbel personlighet - och po-

lypsykism - d.v.s. flera personligheter. Ofta var dessa demonstrationer rena pat-

riarkalt definierade teaterföreställningar, där patienterna, oftast kvinnor, ”hyste-

rikor”, låtsades svimma, eller suggererade sig själva till svimning och annat,

för att tillfredsställa sina läkare, till vilka de hade knutits känslomässigt, och

blivit ”partner i brott”. Bernheim skulle också komma att inspirera ryssen Pav-

lovs betingningslära. Allt detta kom alltså den unge, enormt receptive, och

karriärlystne Sigmund Freud i nära kontakt med.

Hypnosen, i många fall även inspirerad av den "animala magnetismen" -

ett sällskapsnöje, föll ur modet ungefär mellan 1860-80, men uppstod i Frank-

rike igen med Ambroise-Auguste Liébeault ( d. 1904) och just Bernheim i vad

som benämns den ”gamla Nancy-skolan”. I staden med detta namn - närmast

en liten sovande by, jämfört med Wien - botade under denna tid Hippolythe

Bernheim patienter i tusental, folk med olika symptom, psykosomatiska sjuk-

domar mm., med hjälp av suggestion /suggestionshypnos. Freud besökte

Nancy-kliniken, och lärde. Att hypnosen senare skulle komma att uppta Freuds

tankar, medvetet o. omedvetet, under hela hans liv, det anande han givetvis

inte. En skolfraktion där bestod bl.a. av doktorerna Coué och Baudouien. Dessa

införde bl.a. självsuggestion - en föregångare till KBT - som metod att lindra

symptom som smärta vid olika sjukdomstillstånd och införde likaså begreppet

”det undermedvetna” i sin teori.

Freud genom Josef Breuer, i Paris, kom i kontakt med hysteri och andra

psykiska tillstånd, och där ett av de främsta behandlingsmedlen var hypnos.

Hypnosen är - skulle man kunna påstå - grunden till psykoanalysen, och skulle

komma implicit att fortsätta vara en substantiell del av den.

Redan under denna Paristid började Freud - som länge drömt om att bli

författare på det ena eller andra sättet, och aldrig nånsin kände sig bekväm i

läkarrollen, som mer tycktes vara ett perfekt alias för honom - skriva fallbe-

skrivningar, ibland tillsammans med Breuer.

Dessa beskrivningar är mycket välskrivna.

Freud hade alltså i sin ungdom haft både litterära och filosofiska ambit-

ioner. I samtida wiensk press, som var levande och rik, frågade man sig också,

halvt raljant, om Freud nu skulle slå in på författarbanan, eller om denne skulle

fortsätta vara läkare. Freud upptäckte, som bekant, att drömmen var ”kungsvä-

gen”

till det Omedvetna, till ”den andra skådeplatsen”, ”der andere

Schauplatz”. Egentligen är ordet ”kungsväg ” här aningen dubbeltydigt, ef-

tersom kungsvägar ju då sällan finnes: det finnes ingen kungsväg till matemati-

ken, menade ju den gamle Diogenes i samtal med "världserövraren" Alexander;

- analogt med detta, så är det tveksamt om det är så lätt att komma åt det

Omedvetna, som att bara gå drömmens väg …

Breuers och Freuds pionjärfall har det gemensamt, att de är exempel på

hur kvinnor botas från hysteri, och de avslutas alla lyckligt och väl – efter ett

rappt uppnystande med botande insikt med den lycklige analytikerns suck

:”/…/och jag såg henne aldrig mer.” En mer effektiv plot får man leta efter.

Dessa Breuers och Freuds pionjär-fall - Anna O.

, samt Emmy von N., Frk

Lucy R., Frk Elisabeth von R. och Flickan med paraplyet - har det gemensamt

att de är exempel på unga kvinnor som botas från hysteri, konversionshysteri,

och de slutar alla lyckligt och väl - efter uppnystande och botande insikt med

analytikerns suck :”och jag såg henne aldrig mer.”

Begärstillfredsställelsen må vara - som t.ex. Gilles Deleuze - menar, en

fantasm, men att bli av med en hysteri är definitivt inte en fantasm. Det är en

mycket påtaglig verklighet.

Vad man allihop, i dessa läkarcirklar, trodde sig upptäcka var den hy-

steriska konversionen, och det var onekligen betydelsefull, ty här kunde man

koppla, t.ex. ett bortträngt minne, till det hysteriska symptomet, och när man -

med en detektivisk list - lyckats locka fram i expliciteten minnet, så försvann

symptomet, och hysterin själv. Det hysteriska symptomet - konversionens pro-

dukt - är enligt Freud alltid byggt på glömska, amnesi, eller oftast: en rad av

amnesier. I glömskan – i hågkomsten i det Omedvetna - lever den avgörande

svåra händelsen uppenbarligen vidare, för ett eget liv, vägrar dö, men kommer

fram – spökar dag och natt - i de olika hysteriska symptomen.

”Synd att man inte kan leva på drömtydning!” ur brev från Fereud till vännen Fliess, sept, 1897.

( ett uttryck från Diogenes d.ä. )

Breuers pat.-fall.

Hysterisk förlamning yttrar sig i. t.ex., att patienten inte kan gå. Med David-

Ménards ord så har hysterikern på en gång för lite, och för mycket kropp.

Grunden i den psykoanalytiska behandlingen vilar alltså delvis på gam-

mal praxis, på suggestion. Man suggererar patienten att berätta, tolka och

släppa sin rädsla i en på något sätt framkallad halvdvala och till att frigöra sig,

genom att efter "självbekännelsen" inse, att denne ju faktiskt överlevt sitt

trauma, el. dyl.. Det lärde sig Freud redan hos Charcot. Det skulle tillkomma

element som t.ex. drömtolkning m.m., samt en formalisering – ja flera sådana -

i en teori.

Vad som måste infogas i denna enkla bakgrundsteckning - som mest

koncentrerar sig på drömmens, det omedvetnas och driftselementets behandling

inom filosofin, är det abstrakta fenomen, som kom att bli så betydande i Freuds

psykoanalys: det symboliska elementet och myten.

Man kan inte tolka drömmen, om man inte har en inital kodnyckel!

Denna kodnyckel trodde sig Freud först delvis finna i hur man tolkar

gamla myter. Denna koppling skulle - fantastisk som den i något avseende är -

komma att påverka myten om psykoanalysen till även en slags intellektuell lek,

där det högkulturella inslaget - fixeringen vid antika dramer och Italiensk Re-

nässans, exotiska rituella danser och ansiktsmasker av trä från Nya Guinea, -

kom att dominera.

Detta kom i sin tur att skapa en egendomlig dubbelexponering, reifi-

kation och petrifiering av hela den psykoanalytiska rörelsen, som - ställd inför

en snabbt växande läkemedelsteknisk industri - ville försäkra sig om en slags

exklusivitet i sitt förhållande till själen, en exklusivitet, som skulle vaktas av

konstobjekt från varje enskild genuin kultursfär, garanterande en äkta förbin-

delse mellan psykoanalysen och den mänskliga själen, vilken - som, liksom i

ett gränslöst hån, skulle kemiskt sönderdelas av Propavan, Sobril, Prozac, Hi-

bernal, Librium och Truxal.

Nu kan man definitivt fråga sig, om det var nödvändigt för Freud att

anknyta till gammal mytologi, till antika myter och uråldriga folkliga symbo-

ler?

Kunde man inte fråga efter drömmens betydelse, utan att dra paralleller

med Oidipus och Zeus och Mångudinnan?

Fanns det verkligen en symbolens fylogenes?

Som trettonåring tjatade den ångestfyllde Birger Sjöberg på sina vänner, sökande efter lugnande medel: ”Har

du brom? Har du brom?” Brom användes då som sedativa.

Psykoanalysen visade här - genom sin fascination för mörka kontinenter

- sin mjuka undersida på ett sätt som skulle göra den än mer åtkomliga för satir

och hån.

SAGAN, MYTEN o. SYMBOLEN

Romantiken hade knutit till sig folktrons symboler, sagor, myter och riter,

ibland förbundna med ytterligare skikt av symboler och föreställningar, tankar

om skydd och om öde, samt förvandlingsmyter och sagor, symboler i vardags-

liv och kult. Sådana enkla bilder, som man inte fäst större avseende vid, kom

nu att genom Freud, Jung och Groddeck, och andra, bli synliga på ett annat

sätt. Viktig kom frukterna av bröderna Grimms verksamhet att bli för Freud,

men också den judiska traditionen, där det flödade över av sägner, vitsar och

talesätt med betydelsebärande element. I Talmud - för de stackare som råkat ut

för indoktrinering i denna - fanns myriader av olika seder och riter, som man

kunde försöka härleda till det ena eller det andra, utan att komma nån vart.

Man kunde se dessa element flyta över i något annat, betyda något mer,

mycket mer, än vad man först trodde, i den symbolskapande process som Freud

samtidigt med Groddeck upptäckte. Liksom de insåg att det fanns en semio-

tiska mellan-lagringsprocess i det mänskliga psyket. Man hade aldrig tidigare

inom vetenskapen förstått det ändamålsenliga i den typ av försvarsmekanism,

som Freud kom att upptäcka och dissekera: den, som utgick från två faktum: [

1. ] att en människa omöjligen medvetet kunde ta åt sig all information från

sina sinnen, behandla precis allting som hände henne: Det vore också ett ovan-

ligt dumt slöseri med information, om evolutionen ”bestämt sig för”, att män-

niskan för alltid skulle kasta bort den information, som hon för tillfället inte

tålde. Det blev ju som att kasta bort ett stycke av historien, - den del som just

nu inte passade. Så fann Freud, i sina studier av psykets förvandlingsmekan-

ismer och såg i förträngningen , omvandlingen och förvrängningen , samt i

symbolskapandet, det kanske allra mest geniala och originella i det mänskliga

psyket. Freud såg likaså en möjlighet att se efter hur denna informationsfördel-

ning och dessa skyddsvärn var sammankopplade hos människan.

Jfr. den amerikanske psykologiprofessorn David Bakan, 1958, bok om Freud och den judiska myten! Här

menar DB, att man – bland alla andra influenser till psykoanalysen – kan finna psykoanalytiskt lik metodik,

och resonemang i t.ex. Talmud, i den mystiska skriften, Moses de Leons Boken om Zohar, samt hos Moses

Maimonides, den judisk-spanske filosofen, som ju delvis utlägger Talmud, och är en försvarare av den judiska

suprematismen i Toran och Talmud. Se: Maimons bok för de som önskar bli perplexa.

I huvudsak var Freud

emellertid darwinist. Vad Freud utredde var allt

funktioner hos människan, som på ett eller annat sätt gynnade hennes överlev-

nad som art. Freud ville bygga sin teori, rörelse, lära o.s.v. på egna iakttagelser

och tolkningar av dem. Då behövde han - menade han - inte läsa vad andra

skrivit om drömmar. Han utgick, något förmätet, ifrån att ingen före honom

hade något väsentligt att tillföra till hans tolkningslära o.s.v.

Freud instinkt var beroende de romantiska filosofernas och ”diktarnas”

grundsyn på tillvaron, uppbyggd av antagonistiska motsättningar:

”Freud var så beroende av denna dynamiska grundsyn att en av kriserna i hans tänkande

uppstod, när han på teoretisk väg tycktes hamna i en driftsteori utan denna polaritet mellan

två huvuddrifter.”

Vi skall se att Freud senare - på 1920- talet - verkligen sökte balansera

Eros ( sexualiteten i vid bemärkelse ) och Thanatos, ( döds- och aggressions-

driften ), som sådana politiserade drifter. Man kan här se att dödsdriften är bak-

sidan av den första, - att de i teorin betingar varann.

Driftsbegreppet kom att hos Freuds lärjungar skapa olika deviationer ; så be-

traktade t.ex. A. Adler - en tidig, viktig anhängare - den kompensatoriska drif-

ten - av typen: den som förlorar en sinnesförmåga, skärper en annan - som helt

grundläggande för människan. Han fick stöd i detta (!) av F., men valde sen

ändå att gå sina egna vägar.

Vad som måste understrykas i denna bakgrundsteckning - som mest koncentre-

rar sig på fantasi, omedvetenhets- och driftselementens behandling inom filoso-

fin, är det element, som kom att bli så betydande i Freuds psykoanalys: det

symboliska. Folktrons symboler och riter ( ibland förbundna med ytterligare

skikt av symboler och föreställningar, tankar om skydd och om öde,

) samt

förvandlingsmyter och sagor om förvandlingar, symboler i vardagsliv och kult

o.s.v. var viktiga för romantikerna, men även för Freud. Detta element har all-

tid funnits med i mänsklig kultur, ansetts som något naturligt. Ofta har det synt

så naturligt ( och naivt ) att man inte brytt sig om det.

Viktig kom bröderna Grimms verksamhet att bli för Freud, men också

den judiska traditionen, där det flödade av sägner - och vitsar och talesätt med

betydelsebärande element, som man - om man var som Freud - kunde ses flyta

Som aspirerade på Nobelpriset.

( L Sjögren. s.35.).

jfr. mytforskaren Frazer

över i något annat, betyda något mer än vad man först trodde, och som var an-

vändbart i den symbolskapande process som Freud - och Groddeck - upptäckte

var ett viktigt medel i den semiotiska mellanlagringsprocessen i det mänskliga

psyket. Många enkla bilder, och enkla symboler, som man inte fäst större avse-

ende vid, kom nu att genom Freud bli synliga på ett annat sätt.

Så fann Freud i drömmen förträngningen, omvandlingen ( och förvräng-

ningen ) och ett symbolskapande, som det geniala, i det mänskliga psykets inre,

och såg en möjlighet att se efter hur denna informationsfördelning och detta

skyddsvärn var sammankopplade. Man hade aldrig tidigare inom vetenskapen

insett förekomsten av och förstått det ändamålsenliga i den typ av försvarsmek-

anism som Freud kom att upptäcka och dissekera: en människa kunde omöjlig-

en ta åt sig all information från sina sinnen, behandla allt som hände henne,

men det vore också ett ovanligt dumt slöseri med information om evolutionen

bestämt sig för att människan skulle för alltid kasta bort den information hon

för tillfället inte tålde. Det blev ju som att kasta bort ett stycke av historien, -

den del som just nu inte passade.

---------------------------------------

Att skriva denna tids andliga historia är givetvis svårt. Man drunknar lätt i alla

historikers skildringar, eller i berättelser med grunden i denna tid, och även om

man söker efter dem som lät sig genomströmmas av historien ända in i rygg-

märgen för att omvandla sin erfarenhet till diktverk, - och finner några, så kan

man ändå förtvivla inför det att själv nå den ”historiska sanningen”: historiker-

na – och sociologerna - skymmer sikten med abstraktioner och egendomliga -

ofta intuitiva - kategoriseringar, berättarna med konkretioner, sällsamma öden

och personliga tonfall.

Så är det ju så, att vi, - som en slags försvarsmekanism här likaså - när vi

får fakta ropar efter myten, och när vi får myten ropar vi efter fakta.

”Våra handlingar är som rimlekar,

där var och en fyller ur rimmen

efter behag.”

( Fr. de la Rochefoucauld, Maximer )

Om Freud var kritisk till filosofer, eller ointresserad av dem, så var han

intresserad desto mer av de som han bedömde som människokännare, som t.ex.

Sofokles

och Shakespeare. Och flera andra goda författare och dramatiker.

Freud läste obehindrat Engelska, Franska, Spanska, Italienska, latin och gre-

kiska.

Hans intresse för Shakespeare urartade dock, i det att han engagerade sig

i Looneys tes om att Shakespeare inte var författare till de honom attribuerade

verken, men en viss Edward de Vere, en Engelsk Earl samtida med Shakespe-

are.

Detta tyder, anser jag, inte på något märkvärdighet hos Freud, jfr. Swe-

denborgs intresse för "longitudproblemet"

- mer på ett överskott av psykisk

energi. Det är ju nära nog egalt ”vem” som skrev Shakespeares verk. Det var

uppenbarligen någon, och kallar vi denne Någon, Shakespeare eller ej, - det

spelar ju numera ingen roll. Bara det förstås var en och samma person, som

skrev allt, attribuerat till Shakespeare.

Uppenbart är också att Freud hade ett produktionstvång, inte olikt Kier-

kegaards - att han " hypersteniskt " i ett överflöd av energi, såg sig tvungen att,

inte bara skriva ner sina upptäckter och funderingar, men också alltid låta pub-

licera problem och sina försök till lösningar på dessa. Ofta nog med en stark

personlig klangbotten under och en märklig(t) högt uppdriven förmåga till

symboliserande, och transformerande.

Ytterligare notabelt med Freud, är att Freud i sitt intresse för litteratur,

behandlade fiktiva gestalter i dessa, som Lady Macbeth och Hamlet, såsom

verkliga varelser, för vilkas handlande det fanns ett absolut vetbart motiv till

deras handlingar och beteende, och att det, t.ex. dessa personers fall gällde att

lösa gåtan, om deras psykiska drivkrafter och hämningar, som om det gällde att

behandla en verklig analysand. Freud berömde sig av att ha löst ett problem i

Hamlet, som Goethe inte rått på. Nämligen det, varför Hamlet tvekade att döda

sin styvfar.

Något absurt. En ”oförmåga” att här skilja på dikt och verklighet.

Freud var alltså lika upptagen med tragiska hjältar, som Hamlet, som med

Moses, som han var med Vargmannen och andra klienter.

"Moses är ingen ledare. Han är en domare.", menade Kafka vid läsning-

en av Freuds vördnadsfulla essä om Michelangelos staty av denne i Rom.

I detta var han lik Hegel, som använder de grekiska tragödernas verk flitigt, i sin Phänomenologie.

( jfr. P. Gay, Reading Freud, The Man from Stratford.).

Vilket visserligen var mer rationellt att ägna sig åt, än Shakespeares identitet, eftersom det utlystes en belö-

ning till den som löste problemet. Jfr. Harrison, som löste det.

jfr. P. Gay. Reading Freud. jfr. här Jacques Lacans intresse för Edgar Allen Poe, i Seminars, som inskränker

sig till studier av mönster, och icke kausalsamband. Och Jungs för … Job.

Man kan här – något vid sidan av - tänka på det uttalande litteraturkritikern Harold Bloom fällt om att ”

Freud är Shakespeare på prosa.”

( Där Freud var flera gånger.)

Förväxlar man nu inte Moses själv med vad han var för/hos Michelangelo?

Freud kanske identifierar sig både med Moses och Michelangelo - liksom tidi-

gare med Leonardo i den så intressanta boken om Leonardo da Vinci (1910)

”det enda vackra jag skrivit ” ( Freud ) - där det kommer ett komplicerat

tydningsmönster i dagen.

Inte minst inverkan hade ju Freuds mycket breda tolkningssätt.

Detta sätt kom att influera reflexion över betydelse, långt utöver den som redan

startat med Freuds föregångare i detta, Brentano och Nietzsche - två sinsemel-

lan mycket olika -, och leda fram till den mängd hermeneutiska filosofi som

flödade fram efter 1960 I Europa. Freuds inverkan - och innevaro - i begreppet

“tolkning” blev under denna tid stort.

Till de övriga skrifter från Freud som sysslar med den kulturella aspekten

hör Masspsykologi och jag-analys ( 1921 ).

---------------------------

I Totem och tabu

formar Freud delar av den mytologi, som är typisk

som grund för en ny kultursyn. Det är här som Freud skapar myten om urhjor-

den, om urfadern, ( Oidipusberättelsen från Sofoklees - med fadern Laios och

Man kan här tänka på att en skrift som Freuds, kanske mer än någon annan, kom att bidra till diverse sam-

hällskritisk reflexion delvis stöpt i freudiansk form, som t.ex. den s.k. Frankfurtskolans socio/psyko-analytisk/

kritiska produktion ( Adorno/ Horkheimer/ Marcuse ).

Ett exempel är tyskfödde Herbert Marcuses flyhänt skrivna Eros and civilization där denne – med en

klarsynthet få förunnad – talar om den kommande sexualiseringen av samhälle, konsumtion och media. Ytter-

ligare civilisationskritik kommer till uttryck både I dennes Den endimensionella människan och i den breda –

mer konkreta - Amerikanischer Pragmatismus. I Upplysningens dialektik skulle Horkheimer/Adorno också

komma att påverka uppkomsten av den vänstervåg som kulminerade kring 1968. Begreppet ”kulturmarxism”

såg mot bakgrund av Adorno, Horkheimer, Marcuse dagens ljus.

Adorno, en mångsidigt begåvad schweizare med judiskt påbrå ( eg. Theodor Ludwig Wiesengrund ) kom att

skriva allt från musikteori ch konstteori till ( livslång ) Hegel- och Kierkegaard-Marx- och U.S.A.-kritik dess-

sutom, och retade med sin Negative Dialektik (1969 ) – som behandlade negationen som den kraft som förde

civilisationen framåt - både tänkare i öst och väst ( K. Popper). Theodor Adornos nödtvungna exil I U.S.A.

fick honom I kontakt med Hollywood och med jazzmusiken, och ett stående epitet om Adorno kom efter detta

bli :”Teddy hates jazz!” Av Adornos samlade verk behandlar 16 band – merparten - musik. Det mesta som

Adorno vid denna tid skrev om masskultur kom att visa sig helt inadekvat.

Av allt som är skrivet om Kafka väcker nog Adornos essä, Notes on Kafka, allra mest intresse och

eftertanke. Jag återkommer till denna essä, som I sin tur star I nära förhållande till den skarpsynte Walter Ben-

jamins två berömda kafkaessäer och där somligt även anknyter till Derridas senare gjorda iakttagelser. Inte

mindre inverkan hade Freud som kritiker av religionen, som han nästan helt återförde på fenomen som var lätt

beskrivbara inom den psykoanalytiska teorin. Så kom Freud att – jämte den autodidaktiske anarkisten Proud-

hon, jämte Marx och Nietzsche – att bidra till den sekularisering, som så snabbt röjde sin väg fram i industrial-

ismens spår. Här kom sedan en samhälls- förändring till stånd med en komplex djupstruktur, som den nya

vetenskap som fick namnet sociologi tog itu med. Här formade sociologerna Durkheim, Weber, Simmel och

andra teorier och terminologier, där man kunde ta upp allehanda kulturyttringar och tolka dem som betydelse-

bärande enheter, och på så sätt vidga den intellektuella verksamheten inom kritik och debatt, Och här kunde

man efter mitten av det 20de seklet allt oftare få se Kafkas namn florera som konventionell betecknare.

( 1912-13 )

modern Iokaste, - kallas av Freud för ”Urberättelsen”, och psykoanalysen själv

får i den psykoanalytiska historieskrivningen helt enkelt namnet ”Upptäckten”

) som dödas av sina söner, för att de önskar äga modern, men sedan fadern är

död ångrar sig, aldrig utnyttjar sina fördelar som Herrar, och dessutom börjar

att dyrka/besvärja i symbolisk form den döde fadern, allt understött av den för-

trollning som sinnet försätts i av begären och illusionernas dans.

( Att denna teoretiska breddning av psykoanalysen - utöver vad som pre-

senterades i Drömtydning - till en del redan fanns under de år i Kafkas liv som

följde efter 1912 - med den klart Freud-inspirerade berättelsen Domen. Och

efter publiceringen av Förvandlingen. Kafka själv var också medveten om

denna debatt och följde den i tysk och fransk press. Kafka läste obehindrat

franska, efter att ha haft en ambitiös guvernant som barn.

Vissa kaféer i Prag

prenumererade, trevligt nog, på Kafkas tid på en mängd tidskrifter. )

Freud, Wienläkaren - i sin karriärhunger, som för all del också hade en hel

familj att bekosta - var ängslig - mitt i denna eruption av skapande och publice-

rande av helt originella idéer - för anklagelser för epigoneri.

Hans oro över att inte ha studerat Kierkegaard tillräckligt, och hans dubbla in-

ställning till Nietzsche, visar denna "ängslan". Om jag bara slapp att läsa!", ut-

brast Freud i ett brev till Fliess, - i detta liknade (!) faktiskt Freud S. Kierke-

gaard. Kierkegaard:

"De fleste Mennesker gaae gjerne til Laesningen af en Bog med en Forestilling om hvor-

ledes de selv vilde have skrevet, hvorledes en Anden haer eller der vilde have skrevet /…/

Her begynder nu den förste Mulighed af at ikke kunne laese en Bog /…/ - de to mest mod-

satte Arter af Laesere mødes - de dummeste og de genialeste, som begge to have det tilfael-

leds, at de ikke kunde laese en Bog, de förste af Tomhed, de Sidste af Rigdom paa

Idéer;/…/."

Kierkegaards uppfattning var att om han stötte på en bok, där inledningen

avslöjade att den byggde på antaganden, vilka han inte kunde se som sanna, så

var vidare läsning av boken en absurditet. ( Det kan man kalla läsekonomi. )

Kierkegaard läste helst sammanfattningar. Det är till exemplen högst osanno-

likt att han nånsin läste en enda rad av Hegel. Förmodligen var allt han snappat

upp om Hegel det, som fanns i prästen Alfred Adlers bok om Hegel, den Adler,

som Kierkegaard senare i Bogen om Adler, ( utg. postumt ) skulle förklara ga-

len, för att denne filosofiskt lutade sig mot en upplevelse av en uppenbarelse av

I Hermann Kafkas hem vimlade det av tjänstefolk. Franz eskorterades, undan antisemitiska gäng, till skolan

av kokerskan. )

(ur En Fortale, S. Kierkegaard Papirer, I.C. 83.)

Gud, på nästan exakt samma sätt som Kierkegaard, i det han lutar sig mot lik-

nelsen med ”springet” hänvisar till det mystiska elementet i tron, och alltså –

indirekt - anser sig själv vara galen.

100

Kierkegaard var - i visst avseende – i alla fall mot slutet av sitt liv

101

mycket blygsammare än Sigmund Freud, och menade för sin egen del, att allt

han hade skrivit mer kunde betraktas som ”lite kanel till maten”.

102

Vad maten

bestod av, det nämnde han inte. Som alltid - i Europa sedan århundraden –

handlade litteraturens adressater om ett litet burget skikt. På landsbygden, på de

danska öarna, och främst på Jylland, slet fattigt folk ont, och slaveriet var ännu

inte helt utrotat. Dessa slavar visste inte ens vad ”kanel” var för något.

103

Det

visste däremot slavarna på Saint Thomas, som var danskt territorium. Där finns

ännu en bukt, kallad Cinnamon Bay, ursprungligen Caneel Bay, Caneel, va-

rande ett Holländskt ord för kanel, senare Caneel Bay. 1848 avskaffades slave-

riet på formell basis. Efter protester från flera håll beslöts av kungahuset att

avskaffa slaveriet successivt, beslutat av Kristian IX. Efter att flera tusen slavar

tågat mot staden Frederiksted på ön för att kräva avskaffandet, gav guvernör

Peter von Scholten slavarna fria. De tvingades att skriva på arbetskontrakt som

band arbetare och familjer, med ursprung i Afrika, till plantageägarna, som i

antal underskred dessa med tiopotens. Först 1878 sattes plantagerna, med kanel

och mycket annat, i brand av arbetarna.

Både Kierkegaard och Freud var personer, som hellre producerade än

konsumerade, - böcker alltså. Men helt visst åt och drack de båda gott, medan

de producerade.

104

Båda hade ändå en stor kunskapstörst, och Peter Gay menar

att Freuds begär efter kunskap

105

liknade en erotisk hunger.

År 1914, när Kafka, från Prags övre medelklass, började skriva Proces-

sen, såg kartan över Europas kolonisering av Afrika så här ut:

100

Kierkegaard menade också att det borde medföra dödsstraff för den, som försökte bevisa Guds existens.

Gud skall tros, inte vetas, menade K..

101

1855, året innan Freud föddes.

102

Detta kan för alla del bara vara enklaste sortens retorik från Kierkegaard, som ju erkänt och fruktat hade en

slags ”sjudubbel reflexion”., där ju i alla fall några av dubbelheterna, rent logiskt, måste vara av en enklare

sort.

103

Borgerligheten visste att den kom från kolonierna, men kanske inte alltid att den kom från slavplantagerna ,

de danska i Västindien.

104

Kierkegaard var rentier, och levde ända till döddagar på de pengar fadern, Mikael Pedersen Kierkegaard

hade inbringat genom affärsverksamhet och spekulation i obligationer.

105

I:Reading Freud, s.51.

-------------------

Psykoanalysen skulle försäljas som en frihetslära, och målet var att ge-

nom att bli fri från trauman och osunda hämningar kunna leva ett helt och fullt

liv, långt borta från förtryck, både från själsåkommor och osunda samhälleliga

normer vilka nästlat sig in i människors sinnen och förslavat personligheten.

Hegels lära skulle ju stå nästan oförstådd, fram till Heideggers och Kojèves tid,

kring 1930, då dessa – genom diffraktion - kunde frigöra den inneboende styr-

kan i den "den-Andre-dialektik", som så starkt sedan skulle påverka psykologi

och filosofi under resten av 1900-talet. Att det förborgades sådana insikter i

dialektisk existenspsykologi och dialogisk filosofi hos Hegel upptäckte aldrig

Kafka och Freud, när de bläddrade i den svårlästa luntan Phänomenologie des

Geistes. Kafka beställde boken från bibliotekets hyllor till läsesalen, en dag

under sina juridikstudier i Prag. Han kommenterade den aldrig.

106

Apropås Hegel, och då Marx: En klarsynt inställning till klassförhållanden präglade också skeptikern Kafka

alltsedan gymnasietidens skolgång vid Altstädter Ring i Prags Altstadt. Han skrev i mogen ålder:

”Diktarna försöker ge människan andra ögon för att därigenom förändra verkligheten. Därför är de egent-

ligen statsfientliga element: de vill ju ändra. Staten och med den alla dess undergivna tjänare vill nämligen bara

bestå.”

Vid läsningen av Gustav Janouchs Samtal med Kafka kan man se, att Kafka ofta resonerade kring klass-

kamp och dylikt. Så kan man kalla Kafka för progressiv i dennes totalsyn på det under dennes tid turbulenta

samhället, en syn han då och då slagkraftigt gav uttryck för i privatlivet. Om litteraturen I Prag samtidigt –

strax före första världskriget - skriver Václavec( s.112.):

”Det mentala och ekonomiska grunderna för den socialistiska tyska litteraturen bildade medvetandet om att

världen kunde förändras.”)

-------------------------------------

KONST OCH LITTERATUR PÅ FREUDS TID

Wien var en konstmetropolen, inte olik vad Paris och New York senare blev

för Européerna.

Konstens ursprung hittar vi, enligt G.W.F. Hegel, enligt dennes idéhisto-

riskt anlagda Esthetik, i antikens Egypten, där denne menade att vi för första

gången har skulpterade figurer, som skapts och avnjutits i och för sig själva, för

deras blotta skönhets skull, och inte i egenskap av objekt, som knöt an till my-

ter eller liknande.

107

Detta måste ju betraktas som ett påhitt från Hegels sida,

och det illustrerar den inskränkthet, som i många avseenden fanns inom Euro-

peisk borgerlighet bland annat under 1800-talet, och bland annat där. Men

denna inskränkthet hindrade dock inte människor i denna omgivning at skapa

enastående konst.

De romantiska författarna i Frankrike, samt symbolisterna och författarna

på vägen till realismen, samt de realistiska författarna, - alla kom att påverka

Freud. Merparten av vad som här av mig skissartat ges såsom en bakgrund till

Freud är ju sådant material – av skiftande art - som direkt eller indirekt även

inverkade på Franz Kafka och dennes författarskap, och dennes formande av

moderniteten, även utan vägen via Freud. Kafka och Freud här, existerar alltså i

formen av reduplikation av en myt.

Ja, det vimlade av influenser i Mellaneuropa bl.a. för den, som ytterligare

ville befästa existensen av ett omedvetet och/eller försöka komma åt hemlig-

heter om människan via drömmen. Franz Grillparzer lät publicera sin Der

Traum ein Leben 1934. Den mångsidige Hugo von Hofmannstahls Märchen

der 672. Nacht från 1895 var påverkad av Andrians Garten der Erkenntnis, ut-

kommen samma år. Hofmannstahl uppmärksammade också dansken J.-P.

Jacobsens Niels Lyhne, med dess ”Nervenkunst”, dess beskrivning av en

olycklig och hypersensitiv ung man. Paul Hervieu i Frankrike skrev 1887 den

107

Det är i själva verket anmärkningsvärt hur det förhöll sig med många av just tidernas idéhistoriker, ifråga

om deras förhållande till empirin. En sådan som Giambattista Vico, som skrev den omfattande exposén över

Europas kultur, hade aldrig varit utanför Neapel; Kant, som höll föredrag i Königsberg om Londons arkitektur,

hade aldrig lämnat Königsberg; och Hegel, som utbredde sig om Antiken och Orienten, hade aldrig satt sin fot

där, men bara besökt orter i Preussen, Schweiz, Frankrike och Nederländerna. Oswald Spengler hade inte hel-

ler han varit utanför det tyskspråkiga området, och lämnade sällan München. – Så är idéhistoriker verkligen

mer just idéernas historiker, men som om idéerna uppstod i ett tänkt rum.

märkliga romanen L´inconnu, där författaren, som är läkare, sätter begreppet

vansinne ifråga. Och långt innan dess, 1864, hade bröderna Goncourt skrivit

den stora romanen Germaine Lacerteux, om ett fall av ”hysteri”. ( Man måste

komma ihåg att det finns beskrivningar av hysteri på gamla Egyptiska papyrus

rullar, från 1700 f. Kr.) Flaubert utkom omsider, efter år av omarbetningar,

med sin stora roman Madame Bovary 1856, tre år före Charles Darwin äntligen

publicerade sin Arternas uppkomst:

”Hon hade velat att detta namn, Bovary, som var hennes, blev berömt, hade velat ha det

synligt i biblioteken, utropat i tidningarna, känt av hela Frankrike.””

( Emma Bovary, i Madame Bovary )

FLAUBERT

Vi tänker på Gustave Flaubert - författaren till världens kanske mest kända

fallbeskrivning - av en hysterisk kvinna -, Madame Bovary - som teoretiserade

mycket över skrivandet, och fann skrivandet som livsform . Vi tänker också på

Flaubert: ”En bok är för mig ett speciellt sätt att leva.”, ”Allt jag gjorde var, att

jag sade sanningen hur hemsk, grym och naken den än månde vara.”, och alla

råd han gav till den unge sekreteraren Guy de Maupassant, som återgäldade det

med tacksamhet, delvis genom att tillägna romanen Un vie till Flaubert.

108

Flaubert kunde låta sig själv dröja, som det så melankoliskt hette förr, -

med en sirlighet betonande det överflöd av tid som var beskärd den borgerliga

existensen - vid manuskript i över tio år. Men han har sin grundidé kvar, och

sina modeller intakta: Emma Bovary är ( förmodar man ) modellerad efter det

inre hos den vackra Louise Colet, en flicka från Lyon. L. Colet var, innan hon

träffade Flaubert Victor Cousins

109

älskarinna, och rörde sig alltså i societeten.

Colet hade litterära ambitioner, skrev poesi och prosa, utgav komprometterande

brev som hon stal från sina väninnor, i jagandet efter pengar och uppmärksam-

het o.s.v.. Hon utgav 1857 den indiskreta romanen Lui, ”sanningen” omförhål-

landet mellan författarna George Sand och Alfred de Musset. Förhållandet mel-

108

Kafka hyste en livslång fascination över Flaubert, - på Kafkas skrivbord i arbetsrummet på Arbeiter-Unfall-

Versicherungs-Anstalt låg länge Flauberts L´Éducation sentimentale och han beundrade just denna bok stort.

Mer än Madame Bovary. Kafka tog ofta med sig Éducation sentimentale, när han gick ut, och han envisades

med att med sin förbluffande djupa barytonstämma vilja läsa högt ur den, på franska, för sina vänner när de

träffades.

109

V. Cousin var professor i filosofi och den klart ledande gestalten i L´academie Française. Louise Colet blev

mor till hans barn, en flicka.

lan Louise Colet och Flaubert var mycket passionerat och varade i två långa

perioder om flera år vardera.

110

Flaubert var förmodligen förbluffad över

henne, i alla avseenden, och trots sitt slutliga avvisande av hennes fysiska per-

son, tycks hon satt djupa spår. Inte minst viljestyrkan och företagsamheten hos

henne kunde ( väl ) svårligen glömmas bort. Colet önskade också ett giftermål,

men Flaubert var mer som i ett äktenskapligt förhållande till just sitt skrivande.

De hade utväxlat hundratals brev mellan Rouen och Paris, om deras ömsesidiga

kärlek, och om litteraturen. Flera av Flauberts bevingade ord, om liv och dikt,

är hämtade ur breven till henne. I det sista brevet till Louise skriver Flaubert

helt enkelt:

”När jag ämnar gifta mig ? Aldrig hoppas jag. En man som inte har fem tusen om året

och som gifter sig, anser jag för en usling, en skurk som borde ha prygel.”

Stilen i detta brev återfinns i många andra av hans brev, som ofta full-

ständigt kokar av …. uppsluppen vrede. Om han visste, eller trodde, att hon

skulle överleva sådana brev, så vittnar bara det om ett förhållande där upprik-

tigheten i grälet tycks varit ett sammanhållande band. Tills det nyss refererade

brevet, alltså. De två kvinnorna, Elisa S. och Louise C., går igen i de många

kvinnoporträtten i romanerna. Det verkar som om oscillerandet mellan bilderna

av dem bidrar till en egenartad resignation inför livet och kärleken. Ty något av

orörlighet - statiskhet - och tristess bildar totalintrycket i Flauberts värld. I

L´Éducation sentimentale, kan inte ens våldsamma stridscener få läsaren att

känna, att något riktigt verkligt utspelar sig .

Hela sitt liv är Gustave Flaubert fylld av förakt: ”Jorden är Satans kunga-

rike.” – han är en av de ”stora föraktarna” – de är vanliga, dessa misantroper -

inom den litterära sfären. Han är en föraktare av den borgerliga moralen, inte

minst beaktande den katolska kyrkans grepp om individerna, och livsstilen,

men han förblev dock borgare, halvt invalidiserad av sin neuros, i hela sitt liv.

Flaubert knyter ihop den klassiska eran, filosofin och katolicismen med en …

uppbrottsanda. Han föraktade icke en teaterman som klassicisten Pierre Boi-

110

Jfr, den fantastiske Steen Steensson Blicher, Danmarks kanske främste författare någonsin, som var för-

häxad i den fru han skilt sig från, p.g.a. hennes otrohet. Kanske Kierkegaard såg ngåt av skräckens effektivitet,

och noterade det direkta tilltalets magi, och brottets makt, vid läsningen av Blichers bok om Vejby, och gas-

lightingen där, om Per Spillemands färd från Köpenhamn, om Jöden paa Hald, som blev inmurad, men fann en

lönngång. Kierkegaard var betagen i sådana äventyr. Icke minst hi os Emelie Flygare Carlén, vars bok om

Tistelön var den enda svenska bok som Kierkegaard ägde, förutom Bellmans Fredmans Epistlar.

leau, som enligt Flaubert väl visste vad han gjorde, och GFstuderade bl.a. sin

faders tjugotre band Voltaire och mängder av historia.

Han gjorde resor till Grekland och Nordafrika. Utifrån allt detta och sin barn-

doms upplevelser, sinaupplevelser av samhället som helhet, och utifrån sin

självupplevda skröplighet och i sin medvetna viljestyrka, gjorde han sina val

som författare.. Ty Flaubert var målmedveten, liksom sin far, och realistisk, -

men liksom denne ( som avstod från en större karriär i Paris än den i Rouen ) -

aldrig nånsin kapabel till att alls i den minsta mån kompromissa. I den exakta

beskrivningen och framför allt: l´ímpassibilité, -oberördheten - , som blev hans

kännemärke ( Flaubert i tabloidens karikatyr som dissektor av själar….. ), knöt

han an till naturalisterna, till en Émile Zola – också han en arbets-narkoman…,

Zola, som av Joris Karl Huysmans karaktäriserades så: ”Hans hjältar saknade

själ /…/.”; ”Men Zola var Zola, det vill säga en tämligen massivkonstnär, be-

gåvad med mäktiga lungor och väldiga knytnävar.”

111

I en fanatisk l´árt pour l´art-inställning, en inställning, som tidigare varit för-

bunden antingen med mystik eller lättsinne, införde Flaubert, som

grundstomme för sin stil, det exakta uttrycket och den exakta beskrivningens

ideal och sammansmälte potent detta med ironin till ett helt. Varje mening,

varje stavelse, avlyssnades noga, med en musikers känslighet av Flaubert själv,

innan han släppte iväg den till offentligheten. Flaubert sökte ”frasen”. ” Stilen,

det är livet! Det är tankens eget blod!”, menade Flaubert:

”Jag våndas och pinas; min roman har svårt att komma igång. Vilken tung åra kan

inte pennan vara. Jag blir till den grad förtvivlad, att jag måste skratta på min egen bekost-

nad.”;” Du talar om dina missräkningar; då skulle du se mina! Ibland fattar jag inte att inte

mina armar inte faller ned efter kroppen av trötthet, att det inte börjar koka i huvudet på

mig. Jag lever ett bittert liv, berövat all yttre glädje, och det enda som håller mig uppe är ett

slags ihållande raseri, under vilket jag visserligen ibland gråter av vanmakt men vilket ändå

är beständigt. Jag älskar mitt arbete, ursinnigt och perverst, liksom en asket älskar den ta-

gelskjorta som sargar hans bröst. Ibland när jag inte märker att jag är tom invärtes, när jag

inte kan ge uttryck åt vad Jag vill ha sagt, efter att ha klottrat långa sidor fulla – när jag då

upptäcker att jag inte har lyckats åstadkomma en enda fras, då vräker jag mig på divanen

och blir liggande där, slött nedsjunken i ett träsk av leda.”

111

I begreppet ”dissektor” kan man också ana en skugga av fadern, som ju var en mycket känd – och mycket

aktad – läkare, vars profession GF var ganska insatt i. Faderns specialitet, vid sidan av praktiken i kirurgi – var

just anatomi.

Gustave Flaubert levde fortsatt nästan hela sitt liv – interfolierat med peri-

oder i Paris - i trakten av Rouen med sin mor. Fadern hade dött 1844, då

Gustave omedelbart slutade att låtsas studera juridik. Familjegodset hette Cro-

isset. Därifrån förde Flaubert en rik brevväxling med ett avsevärt antal av ti-

dens litterära celebriteter, inklusive älskarinnan Louise. I breven är Flaubert

naturlig och spontan, ofta ostentativt burdus och vulgär, lidande som han

gjorde av ett fruktansvärt humör, medan han i sina romaner och noveller är en

ytterligt noggrann och sovrande, en både målande och stram stilist. Flaubert :”..

valet av ett adjektiv kan komma mig att svettas blod!”. De verk han skrev är

relativt få. Det är förutom L’Éducation sentimentale och Madame Bovary, ro-

manen Salammbô (1862), en historisk berättelse om det antika Cartago, ( han

reste - med systern Caroline - till Tunis för att studera miljön på plats .Berömt

är hans yttrande, som en gång stort gladde surrealisten André Breton, en den

nya tidens författare – och även andra mer experimentella :”Jag försökte” skri-

ver GF.,” med denna roman förmedla intrycket av gult.”

112

)

La tentation de Sainte Antoine (1874)

113

är en moral/religions-filosofisk

spekulation klädd i surrealistisk dräkt, långt före sin tid, och den är, liksom Sa-

lammbô historisk, men mer fantasifull i alla avseenden. Denna fick av samtiden

både ris och ros, och granskades och debatterades med intensitet av både histo-

riker och litteraturkritiker.

En föraning om Flauberts storhet kunde kanske den tidens läsare ana re-

dan 1842 , då denne vid tjugoett års ålder skrev den lilla novellen November.

Allt som allt blev det ett tiotalverk. Inte mer. Flaubert dog 1880, då han arbe-

tade på ett satiriskt verk över den mänskliga dumheten, Bouvard et Pécuchet,

112

Att Flaubert var surrealismens mest tydlige föregångare märks dock bäst i hans La tentation de Saint

Antoine, - en hallucinatoriskt präglad, fantastisk, historia– ( med sitt groteskt poetiska bildspråk, sin historiesyn

– en flytande sådan – och sina filosofiskt/religiösa resonemang! --- Man tänker här också på konflikten mellan

lusten och begäret: begäret är begär efter att besitta ( inneha ) för en lång tidsrymd, att äga, medan lusten ( fr. la

jouissance = njutandet, en kardinaldygd ) obevekligt förhåller sig i ett ”ständigt försvinnande Nu”, ett Nu som

har den sorgesamma egenskapen att inte alls återkomma med beständighet ; njutningen ( i ett vara , Fr. être )

försvinner ständigt. Begäret är utåtriktat mot ett Objekt, ( som tillhör samhället ), medan lusten är inåtvänd, in

mot en själv, i njutningen nödvändigt , som det tycks oss, förglömmande det begärda Objektet. Illusionen un-

derstödd av begäret driver oss. I ett lopp utan annat mål än nästa. Begäret tycks driva oss att ständigt skapa nya

illusioner. Är denna samtidighet, detta slag av repetition, slag av samtidighet, den kontrasterande samtidig-

heten, en form av surrealism, ….. en form av humor, poesi …. – man tänker här gärna på Rimbauds vittfam-

nande poesi, och den linje poesi , som utgår ifrån honom. Denna poesiform är till sin struktur sådan, att den är

framåtriktad i sin rörelse, dels på ett somnambult sätt, dels i ett vaket väntande på den sista strofens blomning

… , reliefskapande, eller ett medel till transcendens, förlösning och katharsis? Eller alltihop, - samtidigt ? Svar

här kan förmodligen endast bli …subjektiva. Hos Flaubert är samtidigheten i det refererade avsnittet med de

två älskade givetvis inget annat än en burlesk.

113

; ( sv. övers. Hjärtats begärelse. Tråkig titel. )

som var ämnat såsom ett slags litterärt testamente. Flaubert var i mångt och

mycket som ett det lilla formatets mästare, en författare som tyglade en sponta-

nitet, som fanns i hans temperament, som t.ex. i November. Mot slutet av sitt

liv skrev han tre utmärkta noveller - mycket uppskattade :Ett enkelt hjärta, Le-

genden om Julianus den Gästfrie, och Herodias, - ett mästerstycke -

några tycks skrivna just mer spontant än de tidigare texterna. När Flauberts

brev publicerades 1884, blev de flitigt lästa och beundrade. De ger

förmodligen en ganska bra bild Flaubert, av förhållandet till Colet samt av hans

besatthet av litteraturen, och även en god bild av den tidens intellektuella.

Det förekommer en förhäxelse vid orden, ett nära nog abnormt fasthängande

vid ord, och produktion av ord, hos både Flaubert och Kafka.

114

Så kan man då fråga sig, om man alls kan förklara t.ex. det flaubertska.

Flauberts stil. Kan man alls beskriva och förklara en stil? Vi måste, eller det är

önskvärt att, alltså på något sätt söka hjälpligt handskas med subjektiviteten, - i

samband medintersubjektiviteten - och det gör vi ofta i receptionen av konst

just med begreppet ”stil”. Vad nu gäller uppfattningen av stil, och konstrukt-

ionen av stilbegrepp, inklusive stilbegreppet romantisk, så rör det sig om en

helt begriplig investering, en projektion: liksom Horkheimer/Adorno skriver:

”För att spegla tinget sådant det är, måste subjektet ge tinget mer tillbaka än det

har mottagit av det.” ( Kanske gäller det även diffraktionsläran.)

Så formuleras stilbegreppet, som en del i en ordnande funktion, i ett sam-

spel mellan betraktare, objekt och andra betraktare. Många har genom tiderna

upplevt det såsom en estetikens förbannelse, det att syssla med stilbegrepp, och

kanske just de förhatade -ismerna.

Stilbegreppet rör sig dock fritt levande i intersubjektivitetens sfär, och är

ett kommunikativt verktyg, ett sociokulturellt dynamiskt bindebegrepp, ord-

nande allting - utom möjligen myter.

114

Ch. Bernheimer har i en uppsats, Psychopoetik. Flaubert und Kafkas Hochzeitsvorbereitungen auf dem

Lande, behandlat fenomenet, dess eventuella genes och den parallellitet vi kan ( tro oss )upptäcka här. Bern-

heimer koncentrerar sig, liksom Sartre gjorde, i sin L´Idiot de la famille beträffande Flaubert, på familjesituat-

ionen, och fadershatet. Samtidigt hävdar Bernheimer, att båda författarna, genom att de av sina mödrar blev

kyligt behandlade, tog till sig språket, icke som ett kommunikations-medel, (!) eller ett medel att uttrycka käns-

lor, utan som ett maktmedel, kanske det förnämsta hos var och en av dem. Tog de sig an

den ”symboliska ordningen”, och upphöjde den till den imaginära, om man talar i lacanska termer? Detta inne-

bär i så fall en dyster regradiering. De hade alltså, enligt Bernheimer, förvärvat en snedvriden språkuppfatt-

ning. Önskan att skriva rent, som ”la poesi pure”, att skriva en bok som inte handlar om någonting, - jfr. ovan -

den finns tidigt hos Flaubert. En sådan önskan hos Flaubert, eller t.ex. Kafka, skulle då, i enl. med denna teori,

kunna grundas i en språkpsykopatologi.

Flytande är den inte, hans stil, men noga. Burlesk, men samtidigt ömsint.

Skrattande, men depressiv. Kanske är det just denna spännvidd, som engagerar.

Här finns en förtvivlan, men ser man noga efter, så är denna förtvivlan inte

större, än vad som kan spåras i tillvaron själv.

I Madame Bovary spelar Flaubert ut kontrasterna, då Emma och Léon är

på besök i Paris, på besök i Notre Dame. Detta är Emmas första, och enda …

Hon återkommer sedan aldrig till Paris. Besöket tråkar ut de unga till brist-

ningsgränsen. Detta kyrkobesök, som också, via en liten skinntorr, skrikig

guide med broschyrer, är ett besök i dômens historia, slutar bjärt med Léons

beslut att via en gatpojke kalla på en förspänd vagn. Paret åker sedan genom

Paris - Emmas så hett efterlängtade Paris, den ”sanna” överklassens ( och

skönhetens, och lyckans boning ) - gator i flygande fläng, ( … kusken har

t.o.m. klämt fast hatten mellan benen … ), med fördragna gardiner, och i vag-

nen kulminerar deras kärlek.

Denna reduplikation, - samtidighet, är extraordinär: - man älskar och åker -

eller rättare sagt, den fascination som Kafka ( och troligen fler ) känner över

denna samtidighet, ( i å ena sidan den vilda färden i en med hästar förspänd

täckt vagn, och – å den andra – det övertydligt antydda samlaget i vagnen ”/…/

en hyrvagn med fördragna gardiner, som oupphörligen visade sig, än här, än

där, igenmurad som en grav och guppande som ett skepp i sjögång - ackom-

panjerat av Léons skrik åt kusken att fortsätta: ”Men så kör på då !”. Varför

extraordinär då?

Vad är det med dessa dubbelexponeringar…, vad betyder de, och vilken

slags problematik utgör de nu den perfekta (?) lösningen på ?

Vad härrör de ifrån, - vad förebådar de ?

De tycks vara ironi, och om så: vad slags ironi ?

Här fullföljs en tradition av grotesk, om än kanske inte från romaren Pe-

tronius, men väl från Rabelais, en tradition , som går fram genom den inlåste -

inifrån och utifrån de Sades verk, genom dadaisterna, och Kung Ubu´s litteräre

fader, Alfred Jarry, Guillaume Apollinaire, Baudelaire och fram till Bataille

och Genet. Här finns en mer eller mindre explicit revolutionär och/eller anark-

istisk trend. Det ”låga”, som ju samtidigt är nära ”det naturliga”, hade en säre-

gen anarkistisk lockelse för Flaubert. Att sexualiteten kommer upp till ytan, där

den förut i den offentliga kulturen alltid legat djupt under, är ett fenomen, en

synlighet, i modernismens, och avspeglar också jämlikhetssträvanden som möj-

liggörs i moderniteten – med den frigörelse från religionen som följer i den in-

dustriella revolutionens och den politiska revolutionens kölvatten.

Bredden i miljöbeskrivningen i Madame Bovary och den realistiska

detaljrikedomen är lika rik som i t.ex. Balzacs Papa Goriot eller i Strindbergs

Hemsöborna eller Röda rummet, eller i Melvilles Moby Dick - men skillnaden

är ju den, att man s.a.s. inte "blir kåt på verkligheten"

115

hos Flaubert. Det är ju

med en verklig lust man läser om verklighetens Paris, Stockholm och Kym-

mendö och Nantucket hos Balzac respektive Strindberg och Melville. Den de-

taljrike Zola dock annorlunda, och skapar inte den magi som de andra gör. Han

är inte, lika lite som Flaubert, a ”natural writer”, men mer de som arbetar sig

till mästerskap. Få äro de naturliga författarna

116

”/…/ Zola , som resonerar bättre än han beskriver.” ( Henry James.)

En del menar att Zola drunknade i detaljen, d.v.s.: i den naturalistiska metoden,

men att han - av misstag -, i psykokonstituionell vrede, övergav sin metod, och

då ändå lyckades måla ett impressionistiskt korrekt porträtt av sin samtid.

-------------------------------------------

Men vi kan – för att ytterligare försöka förstå tiden - också komma ihåg

många andra av de franska symbolistiska moderna författarna som Théophile

Gautier (d. 1872), mannen som uttalade lösenordet för en hel falang, för dem

som kallade sig ”parnassen”, nämligen:” L'art pour l'art! ”;"Enbart formen be-

tyder något : det behövs inga idéer." Gautier, som dessutom dyrkade sin späda

tonårsdotter, som var ”bara intellekt”, ”ren hjärna” som skrev oavlåtligt, och

vars verk en roman - en ”Salammbo

117

fri från tyngd” enl. G. - publicerades i

Liberté. Gautier, med sin ”livsdiktsamling” Emaux et camées , - den påbyggdes

successivt under G.s hela liv, uppträdde som krönikör mot slutet av sitt liv,

skrev om denna grupp, och förklarade att det inom denna hade varit modernt

att vara blek, glåmig, grön i synen och – om möjligt – ”en smula spöklik”.

Gautier var ursprungligen målare, och umgicks i kretsen kring le lycanthrope (

vargmänniskan ) Pétrus Borel, som tillhörde de "existentielle romantikerna".

Borel förkunnade extatiskt:

115

Jfr. Bo Sigvard Nilsson.

116

I Sverige har vi Anna Fock. Jfr. Absolut noll (2013).

117

Roman av Flaubert.

"Kärlek, lärdom, diktning! Däri ville vi dränka våra eldsjälar, i extas, som i ett hav av

ambrosia. Däri ville jag, buren av en förunderlig styrka, skapa en lycka, oförfalskat ren.

Vara en större konstnär än Gud!"

118

Denna samling människor, bohèmerna, är utförligt beskriven t.ex. av H.

Murger i dennes tre böcker.

119

E.T.A. Hoffmann hade i novellen Don Juan

120

skrivit:

”Må drömmen, som du har utkorat än till Människornas förskräckare, än till dess vänlige

vägvisare – må han föra min själ till de elyseiska fälten, medan kroppen sover sin blytunga

sömn!” ( s.31.).

Gerard de Nerval,- Théophile Gautiers skolkamrat -, som översatte E.

T.A. Hoffman till franska, hade, liksom H., en stark passion för drömmen:

"Drömmen - och ett annat liv i vilket Andarnas värld öppnar sig för oss.”,

Den mystiska korrespondensen mellan Världen och drömmen. De Nerval

uppfattade med omedelbarhet allting dubbelt, - i korrespondenser, : en roman-

tisk halvvetenskaplig idé , - så: en blomma en kyss, - de är både reala och sym-

boliska. Och vi hade de Lisle, Heredia, Verlaine, Mallarmé,- denne Mallarmé,

som dock poängterade skillnaden mellan den nya poesins väsen och drömmen,

särskilt med hänsyn till Gautier - Baudelaire och den vulkaniske Rimbaud, en

krets som i litteratur som i liv rörde sig kring vanvettets och självmordets grän-

ser. Rimbaud, vars obegripligt vackra verk kan ses som en profetia, eller som

en hallucination, är centrerat kring dennes uppfattning om att endast ett fåtal

människor har kontakt med ”det okända”, ”línconnu”.

121

I novellen Aurelia

beskriver de Nerval sin livsförtvivlan. Han nämner där en plats, Rue de la Vi-

elle-Lanterne, nära Chatelét, där han skulle komma att en morgon återfinnas

död i januari 1855. Vad de Nerval dog av vet man inte. Sammanträffandet är

inte att negligera.

Dessa författare blev i Frankrike såsom en, visserligen icke identisk, men

sen, pendang till de tyska romantiker som ”svävade i ” den romantiska ironin ,

som vi berört ovan.

118

P. Nykrog, Litteraturens världshistoria, s. 43.

119

1848-55

120

Puckelryggen S. Kierkegaard – han hade skadat ryggen vid ett fall från ett träd som femåring - ägde Hoff-

manns samlade verk och var ofta fördjupad i reflexion över allt det dialektiska i just Don Juan, akut inspirerad

av Mozart opera realiserande denne.

121

Jfr. ”En termin i helvetet.)

Tvärs över kanalen i England höll sig - under förromantiken - advokaten

och skribenten Thomas de Quincey - vid sidan av den stilsäkre Coleridge, även

han drogbrukare, men i avsevärt sämre skick - länge vid liv vid sin opiumpipa:

"Dreams are the one great tube through which man communicates with the shadowy."

122

Thomas de Quincey, Confessions of an Opium-Eater, samt Suspira de Pro-

fundis

123

i vilken man läser:

”Det drömmande organet, i förbindelse med hjärtat, ögat och örat, bildar den magnifika

apparat som leder det oändliga till hjärnans kamrar, och kastar dunkla reflexer från evigheter

underliggande allt liv på speglarna i den mystiska camera obscura, som är det sovande

mänskliga sinnet.”

Coleridges drömdiktning på vers om Kublai Khan och Xanado, är ju

odödlig.

ZOLA - ETT MÖNSTER

Émile Zola – den exceptionellt produktive och samhällsengagerade – inte minst

i den långdragna Dreyfusprocessen, som på ett smärtsamt sätt skulle leda ar-

tonhundratalet in i nittonhundratalet - intog en sär/mellanställning. Denne var

mycket beundrad av Freud. Zolas realism var strikt, men den sträckte sig ju

ändå in på områden, där psykopatologin var närvarande. Ofta är Zola – liksom

bröderna Goncourt - övertydlig i dessa sammanhang, och man får en känsla av

en slags parallellitet mellan den framställda handlingen i verket och den

bakomliggande tanken, analysen, budskapet. Jag tänker på Thérèse Raquin. I

romanen Doktor Pascal

124

figurerade ärftlighetsläran med den genialiske läka-

ren, som sökte bota tbc med malen fårhjärna, och grunnade över , om man möj-

ligen kunde bota dårskap och dumhet med … samma injektioner. En hel svit av

122

/ Drömmar är den enastående tunnel , genom vilken människan upprätthåller kontakten med skuggornas

rike./.

123

(1845)

124

Denne Pascal har inget att göra med Blaise Pascal, uppfinnaren av barometern.

romaner - inkluderande Nana och Doktor Pascal kartlägger medlemmarna i

släkten Rougon Macquarts "ärftliga dispositioner".

Monsieur le Doctor Pascal själv i Doktor Pascal överordnar - som läkare

- forskningen över botandet av sina patienter, just som Freud kom att göra. Han

sätter likaså forskningen, som är en forskning med hans egen släkt som materi-

al, över det att leva. Han betraktar sig själv som en "inneitet", ( Pascals eget

begrepp ), såsom en i släkten, som undgått att ärva några drag alls från sina för-

fäder, - som en människa, som evolutionen har ”hoppat över”. Freud läste Zola

intensivt, - Freud läste generellt mycket, och var alltid ajour med den nyaste

litteraturen, liksom han även följde en förbluffande mängd forskning på olika

både humanistiska och naturvetenskapliga fält. SF höll även ett föredrag, som

inte finns kvar, om denne och Zolas bok Fecondité i Wien 1902.

Man kan om Zola – barndomsvän i sydfrankrike till den känslige, djupt

originelle, expressionistiske målaren Cézanne - säga att hans realism är synligt

kylig, exakt och objektiv, medan den har en implicit sentimentalitet – och är

starkt tendentiös. Det tycks inte som om Freud, olikt till ex. M. Harden, insåg,

att Émile Zolas storhet låg i beskrivningen av massan, och i de dynamiska kraf-

terna bakom (!) människorna, men snarare i sysslandet med beskrivningen och

analysen av den enskilda individen. Så kan man hos Zola spåra en sociolog,

före termens existens, alltså en föregångare till Émile Durkheim, som ju insti-

gerade sociologin med en bok om självmord. Zolas gestalter tycks dock - i

motsats till t.ex. Balzacs -, såsom karikatyrer av idéer om människor, - så att

säga förhandscensurerade för att passa till den givna idén om individen.

HALLUCINATORISKT EROTISK

”Kärlek har en viss hetta, vilken förser

de personer med mod,

som behöver det mest.”

( Saint Evremond

125

)

125

Ur: Charles de Marguetel de Saint-Evremond, De la Tragedie Ancienne et Moderne. 1672.

Begäret är ju till sin natur hallucinatoriskt, just som Mustafa Safouan

126

fram-

hållit. Oerhört förbisedd - möjligen på grund av att han var politiskt obekväm -

är ju den hallucinatoriskt inspirerade skribenten och botanikern Ottave

Mirbeau, ( 1848 – 1917 ) vars absintdoftande bok om en kammarjungfru ( Le

Journal d´une femme de chambre, utkommen samma år som Freuds Drömtyd-

ning, det vill säga 1900 ) kommit bli en erotisk klassiker. Den lästes av Kafka.

Denna bok är helt koncentrerad kring en sko-fetischist. En annan märklig bok

av Mirbeau är den suggestiva Tortyrträdgården, som inspirerade Kafka till den

rasande civilisationskritiska protestskriften, novellen I straffkolonin. Denna var

den enda bok som förläggaren i Berlin, Kurt Wolff

127

, ville censurera. Kafka

och Wolff grälade i detta sammanhang om hemskheten i världen.

128

Mirbeau har en kraftfull stil, och en oerhörd närvaro i sina verk. Tyvärr

tycks hans frenetiska ilska över samhälle och inte minst kyrkan ( vars offer

han var, genom en prästs sexuella övergrepp på honom som ung

129

) ha gått ut

över hans stil, som alltid känns otålig. Om han bara hade kunnat lägga sig till

med det lugna präntandet, som Kafka, Strindberg och Flaubert lärde sig

130

, trots

att de båda var koleriker, så hade Mirbeau - trots sin rabulism - blivit sedd som

en Balzacs jämlike.

En av Mirbeaus många genuint fantastiska böcker är ju också den där

hans bilnummer har blivit själva titeln. Boken handlar om en bilfärd till Bel-

gien. Det ges ut allt fler böcker av den otrolige Mirbeau, - as we speak.

Pornografisk litteratur, i vilken Mirbeau tidvis inrymdes, var oerhört po-

pulär i de bildade klasserna i Frankrike, Tyskland och Österrike. Freuds fru

Martha lär ha påstått att hon var övertygad om att det hennes man sysslade med

hela dagarna i våningen på Berggasse var just … pornografi. Detta säger en hel

del om tidsandan i Centraleuropa åren före det första världskriget.

-------------------------

126

Egyptisk-Fransk psykoanalytiker, d. 2020.

127

Hugo Wolff gav ut en brevsamling, där massor av brev från författare till honom, finns att läsa. En lång rad

av namn på Mellaneuropas främste författare figurerar.

128

Wolff ansåg för sig själv att Kafka i allt liknade en förvuxen gymnasist.

129

Jfr. romanen Abbé Jules.Calvarie.m.fl.

130

Just det lugna skrivandet föreföll för dem idealet, och Kierkegaard uppfattade till slut detta lugn, nästan

tranceartat, som om han när han satt och skrev bara satt och fyllde i en skrift, som nån annan skrev. Om man

besöker Blå Torne ti Stockholm, och ser Strindbergs skrivbord och betraktar stilproven från dennes ungdom

fram till när han började sin författarbana, så ser man den drastiska skillnaden i piktur. Den strindbergska upp-

rättstående tycks enbart vara en funktion av tvånget att skriva läsligt för sättarna. Hans originala stil var höger-

lutande. Jfr. Hans Scheike, Grafologi.

SCHNITZLER

Arthur Schnitzler, den väletablerade Wien-läkaren skulle inte bara förvåna

Freud och de övriga litterata wienarna, och pragborna, bland annat med sina

många dramer för teatern, romaner och noveller, och med sin då och då fram-

trädande psykologiska surrealism. Han står, vid sidan av den betydligt moder-

nare Musil och Kafka, ut såsom den viktigaste författaren inom den tysksprå-

kiga litteraturen vid denna tid, kring 1910, även om han nu inte har någon

större stilistisk finess - likt de båda andra nämndas. 1890 utkom hans Alkandis

Lied, där omedvetna önskningar uppenbaras i en dröm. I dramat Paracelus får

hjälten, alkemisten, värdefulla insikter i visioner och drömmar. Schnitzler:

”Alla mina noveller är diagnoser.”

Schnitzlers produktion innefattar mängder med noveller, t.ex.

Traumnovelle, filmatiserad som Eyes wide shut av Kubrick.

131

Freud 1922 ( från läkare till läkare ) till Schnitzler:

"Jag tror jag har undvikit Er på grund av en slags fruktan för, att möta en dubbelgång-

are. Inte så att jag lätt identifierar mig med andra, eller att jag glömmer skillnaden i talang

som skiljer mig från Er, men närhelst jag, men var gång som jag djupt absorberas av Era

vackra skapelser, så tycker jag mig alltid finna - under den poetiska ytan – de antaganden,

intressen och slutsatser som jag känner igen som mina egna .. och allt detta berör mig med

en egenartad känsla av närhet. Jag har omformat det som Ni vet genom intuition, eller rät-

tare: genom noggrann självobservation, allt det, som jag har upptäckt genom outtröttligt ar-

bete med andra människor."

I ett brev till sin fiancé Felice Bauer

132

- efter det Kafka fullbordat mästar-

novellerna Domen och Förvandlingen, skrev Kafka irriterat om Schnitzler, som

var uppskattad av Felice Bauer. Felice läste mycket, var allmänt bildningstörs-

tig och gick ofta på teatern i sitt Berlin: ”Ty jag tycker inte om Schnitzler, och

har knappt någon respekt för honom alls.", skrev Kafka. ( När Felice vid ett

tillfälle lade fram en åsikt om Immanuel Kant, filosofen, svarade Kafka: ”Om

Kant vet jag ingenting alls.” Flera av Kafkas flickvänner - Hedwig W. och Mi-

lena J. - hade en bildning som vida översteg Franz´. Andra dock, som Julie V.

och Dora D., hade nästan ingen utbildning utöver folkskola.

131

Thomas Paul Bonfiglio, Dreams of Interpretation, Psychoanalysis and the Literature of Vienna, som under-

stryker vidden av Freuds inflytande på bl.a. tysk prosa och dramatik under 1900-talet.

132

1887-1960. Kafkas egen karaktäristik av hennes utseende 2 August 2012: ”Knochiges leeres Gesicht, das

seine Leere offen trug. Freier Hals. Überworfene Bluse ... Fast zerbrochene Nase. Blondes, etwas steifes,

reizloses Haar, starkes Kinn.”

KRAUS

Med Karl Kraus, som stort omfattades av Franz Kafkas entusiasm, hade Freud

tidigt en viss kontakt. Freud skulle bli rejält kritiserad i Die Fackel.

133

Kraus

hade dock en positiv grundinställning till Freuds idéer, och i all kritik och satir

som kom från Kraus i ämnet, finns hela tiden en sekunderande positiv ton.

134

Vid läsningen av diverse brev dem emellan, inte undgå intrycket att Kraus och

Freud respekterade varandra.

Karl Kraus, som hade grundat sin tidning Die Fackel 1899, i Wien, och

reste runt i Europa för att föreläsa.

”Preussen är frikostiga med munkorgar.” menade Kraus: ”Österrike är

isoleringscellen, i vilken man får lov att skrika högt.”

Kraus talade inför entusiaster i studentföreningen ”Die Halle” i Prag.

Den store häcklaren skulle senare polemiskt och kreativt neologiserande

komma att kalla Oswald Spengler för ”der Untergangster”.

135

Spenglers under-

gångsvision

136

är ju - förvisso - av det suddiga slaget. Spengler hävdade att kul-

turhistoria var ”fysiognomik”, samt att en kultur var en organism.

Om Kafka personligen i Prag lyssnade till Kraus´ föredrag är inte säkert,

men det är högst troligt. Ytterligare en judisk intellektuell som, liksom Kraus

hade gjort, lämnade judendomen, var wienaren Ludwig Wittgenstein

137

, senare

133

( Föga känt är att även Kafka planerade att ge ut en tidskrift. )

134

Jfr. Bonfiglio.

135

Kraus menade att den som inte kan göra ner en bok med en enda mening, den skall inte bli polemiker.

136

Västerlandet undergång, del I och II.

137

Wittgenstein .L. (f. 18 i Wien, d. i Cambridge 19 ). Österrikisk fil., mat, masking, skulptör,sjukskötare,

aforistiker, klarinettist, visslare o mystiker. W. föddes som miljonär. W.s mor var konsertpianist. Mest känd för

sitt genombrottsverk Tractatus Logico-Philosophicus, där W. framställer en bildteori om språket. Senare, i

Philosophische Untersuchungen övergav W. denna teori för en annan "språkspelsteori", en teori om språket

som mycket mer komplicerat och beroende av situation. Känd mer än vanligt är också den lilla boken Om

visshet, där W. näranog påstår sig veta mindre än vad som överhuvudtaget är logiskt möjligt. Har även författat

en intressant bok, Philosophische Grammattik, med anteckningar i matematikfilosofi ( ohållbara ) och logik.

Om visshet, Särskilda anmärkningar, Zetteln. W. hade stor betydelse genom skapandet av sanningsvärdestabel-

lerna ( i Tractatus ), vilka påskyndade datatekniken, som liksom all teknik skapar sig själv. W. tyckte inte om

att läsa Hegel. Men väl Juan de la Cruz. När Wittgenstein säger, att det som kan visas inte kan. sägas, öppnas

ett flertal perspektiv. Det förefaller mig dock vara .något mystiskt med den tidige Wittgensteins satser under

"4-serien" i Tractatus ( 1921 ) ( om: Tanken som den meningsfulla satsen, närmare bestämt undersatsen: 4.022

"Satsen visar sin mening." och undersatsen 4.1212 " Det som kan visas, kan inte sägas." , eftersom mn, inte kan

visa. något, om man inte först gjort klart för adressaten., att man ämnar visa något .- även om schimpanser och

en del av den logiska positivismen, epistemolog samt modern språkfilosof.

Kraus var den senares favoritförfattare, om man bortser från Lichtenberg, och

LW. lät eftersända Die Fackel till sig, var han än befann sig. Kraus blev senare

en kraftig motståndare till den moderna sionismen

138

, där till exempel Martin

Buber, en av, den moderna dialogfilosofins

139

främsta företrädare

140

, däremot

var en intensiv förespråkare. Buber skulle senare i livet komma att kritisera

Hertzl, Weizman och Gurion, och tillhörde de kultursionister som i viss mån

verkade för en tvåstatslösning.

Kraus´ inflytande var brett: om detta vittnade både Freud och t.ex. wie-

naren, den burduse Arnold Schönberg, som senare flyttade till Kalifornien och

blev vän med den fantastiske George Gershwin.

141

Den drastiske Kraus är i stort

sett är oöversättbar, delvis p.g.a. den språkliga virtuositeten och de subversiva

dubbeltydigheterna. För den lärde Robert Musil var den dynamiske Kraus otve-

tydigt en den envetne Freuds jämlike i samhälleligt inflytande inom den omed-

vetne Franz Josef IIs rike. Kraus var liksom Musil en ihärdig gisslare av kor-

ruption och maktmissbruk, och även av nya ”läror” som psykoanalysen: ”Psy-

koanalysen är själv den sjukdom, som den vill bota.”

papegojor omedelbart " förstår" att det jag gör går att härma, ( göra likadant ) , och alltså agerar som om de

antog att jag "visade" dom hur man gör, - jag antar att de antar att jag visar hur man gör…. Det är ju inte troligt

att de begriper att jag visar! Visandet tycks därför vara en halv meddelandeform eller : en meddelandeform,

som fordrar någon upplysning , en förvisning eller "hint" s.a.s., som förtecken.. Visandet fordrar alltså t.ex.

satsen.: "Jag visar dig nu, att ...", så att inte adressaten. missförstår och tar visandet för honom i stället, t.ex. för

en ren handling ( vilken han då knappast förstår avsikten med ).( jfr. Lacans missuppfattn av W. i matéme.)

Klassiskt citat ur Tractatus."Wovon man nicht reden kann, daruber muss man zweigen." ( Varom man inte

kan tala , däröver måste man tiga." ).Bytte alltså åsikt efter sitt debutverk, Tractatus.(1921), där han - påverkad

av Frege - hävdat att den meningsfulla satsen är en bild av verkligheten. ( Bildteorin.) Blev senare en undersö-

kare av "språkspel", och hävdade att språket hade en oändlig struktur, - vilken han ägnade resten av sitt liv att

aforistiskt kommentera, ngt som föranledde B. Russell - som tidigare beundrat (!)- och hjälpt - W. att anklaga

W. för "intellektuell lättja". I hans efterlämnade papper (se t.ex. Särskilda anmärkningar ) kan vi bl.a. få reda

på mängder om det judiska , & att Lichtenberg var ett snille och att Kraus hade talang, och om vad W, tyckte

om för musik. Att Schubert var irreligiös och svårmodig och att Mahler inte bort komponera och att Brahms

var kunnig. W. är också inne delvis på tankar om en musikens semiotik ( jfr. t.ex. Philip Tagg och dennes teo-

rier om frasens betydelse i musiken, inspirerad av Ch. S. Pierces semantik.). Förde ett hektiskt liv i Cambridge

- England - o. såg på kvällarna västernfilmer.( Han nämner i sina papper att dåliga amerikanska filmer är mer

inspirerande än de mindre dåliga engelska. Han anser överhuvudtaget att man kan lära mycket av dumma als-

ter. Där "blommar" det mer.)

138

Se: Hobsbawm, Fractured times, (2013), s.132.

139

Denna nära nog kvasifilosofi försökte på sätt och vis ersätta religionen, som ju var på uttåg. Just som en

ersättning för bönesamtalet syns den - i sin eklektiska halvmystik - ha attraherat själar som Dag Hammar-

skölds.

140

Jag och Du;(1924) Den dialogiska principen m. fl..

141

Gershwins inflytande på musiken i världen var så stort att en adlig flykting från Ukraina, vid namn Dukel-

sky, då i Turkiet (!) på en bar råkade få höra musik av Gershwin, och blev så entusiastisk att han beslöt att åka

till USA, där han sedan blev känd som George Duke, och kompositör till Autumn in New York, och som efter

Gershwins förtida död i en hjärnsjukdom, fick förtroendet att slutföra vissa av Gershwins kompositioner.

Spydigheterna ekade, även i soppkafét, där konststudenten Hitler läste

de tidningar han fick tag i.

Kraus lät tiden, och tidens ord, speglas genom en mångbottnad satir. Ef-

ter krigsslutet fortsatte Kraus med sin tidning, men reste också runt i det habs-

burgska riket på föreläsningsturnéer, som blev till personliga shower, nästan

som ett slags stand up comedies. Han skrev senare komiska och satiriska libret-

ton till Offenbachs musik och turnerade med en föreställning, där han ensam,

genommusikalisk, med ett piano, sin sång och sina enastående kvicka texter

”underhöll” det av honom djupt föraktade etablissemanget, som han livnärde

sig av.

DADAISM, SURREALISM

Dadaismen, - som bl. a. den i allt självständige och opretentiöse Kafka

ställde sig frågande till

142

- blomstrade vid denna tid, men också den i detta

sammanhang än mer betydelsefulla surrealismen, vars banérförare i Frankrike,

den franske läkaren, poeten m.m. André Breton, skulle utge ett flertal manifest,

tidskrifter och annat, var tillsammans med Bataille, som var både ekonom och

erotoman, under nära ett halvt sekel, i Frankrike på jakt efter olika sätt att med

hjälp av det "undermedvetna" revolutionärt skapa en bättre, från materialismen

frigjord, människa. I Europa var socialism, anarkism och allehanda spiritistiska

och teknikvänliga rörelser på tapeten. Man anade en gyllene framtid. Man

anade allt utom ett världskrig och en samhällsomdaning

ANDLIG ”Retreat”: GREKISK OCH ROMERSK ANTIK KULTUR

I bakgrundsmyten till psykoanalysen, och som förförståelse, fanns även

i den europeiska borgerligheten, denna kvinnofälla, - vilket är den miljö det här

handlar om, vad gäller Freuds kulturbakgrund - även den statiska kunskapen

om rudimenta i den antika grekiska och romerska kulturen, som varje borgar-

barn sedan länge fått inom det europeiska skolväsendet. Man läste i skolorna i

Europa - som i många fall härrörde från klosterskolor - sedan länge obligato-

riskt latin och grekiska, och ibland t.o.m. hebreiska.

142

Kafka föraktade falsk och konstlad rabulism.

Det fanns ett mycket egendomligt bildningsideal, ett mycket starkt så-

dant, sedan renässansen, i vilket en nära nog cementlik statisk kunskap om

vissa normer, konstyttringar och historiska skeenden, traderades, som föregavs

garantera en slags löftesrik civilisation. Så var man i borgerligheten allmänt

bevandrad i grekisk och romersk historia, myt och konst, och delar av detta in-

tegrerades i språket och i arkitekturen i Europas alla delar. Den auktoritära och

konservativa karaktären av denna kunskap hade grundats just under nämnda

renässans, mellan 1300-talet och mitten av 1500-talet, tills fram över mitten av

1500-talet, då bildningsbegreppet var i än högre grad en statisk företeelse än

det kom att bli under artonhundratalet, till exempel. För renässansens ädlingar i

Italien var det till och med så, att det ansågs helt groteskt att i vuxen ålder söka

bilda sig, eller utöka sin bildning. Bildning var sådant man en gång, som barn

och ung, skaffade sig för att sedan använda sig om, likt konsten att äta, gå och

prata.

En lärdomsgigant som Leon Battista Alberti, arkitekt, grammatiker, och

uppfinnare av centralperspektivet i målerikonsten,

143

kunde utan att lära upp

något sinne nämna att han inte sedan han fyllt trettio år, hade öppnat en enda

bok. I de lärda samtalen som redovisas i boken Hovmannen, av Baldassare

Castiglione,

144

som beskriver ett samtal, som förs under några dagar på ett itali-

enskt slott 1509, tycks de bildade deltagarna

145

, vilka som lek valt att tala om

vilka egenskaper en hovman - d.v.s. furstens

146

rådgivare – bör ha, - i dessa

samtal tycks alla vara fullständigt överens om, att de allihop har den bildning

och kunskaper som behövs för att lösa all världens problem. Kanske är detta

inte unikt, men för renässanshovet var det obligatoriskt.

CENTRALT beträffande ”antikstudiet” var hur laddningslöst, och i den

meningen fritt, - riskfritt - just detta var, med det centra av antropomorfiserade

gudar, vilka av sentida recipienter ju var ännu mer blodlösa, och själlösa än de

uppfattades av de mest skeptiska och mest senantika av antikens folk. Denna

143

Man kan kalla denne Alberti för Västerlandets Hsieh ( eelr: Xi) He, (400-talet i Xi, med dennes 6 principer,

varav energi/ande-principen- den första – är den viktigaste ), i dennes koncentration på ”istoria”, det samlade

intrycket, där det är notabelt att Alberti rådde målaren att, för att skapa dynamik i målning, se till att ofta in-

stoppa en liten hund i kompositionen. Hsieh´s avhandling börjar med denna - smått taoistiska - rad: "Trots att

måleri har sina sex lagar, så har få behärskat konsten att kombinera dem allihop, och alltifrån äldsta tider, har

varje konstnär bara varit bra på enbart en.” Här blottas ju en kafkaartad asketism, samt en paradoxitet, som

även den är kafkalik. Hur kan man avgöra en sådan sak, om behärskning av dessa lagar? Hur allmän är denna

kunskap? Vem har godkänt lagarna?, o.s.v.

Trots Albertis framstående teoretiska insatser, tycks han inte helt kunnat omsätta sina tankar i arkitektur.

144

(1529 )

145

Jfr. Johan Eriksson, Kondottiärfurstarnas visuella retorik.(diss).

146

Jfr. Machiavellis samtidiga bok om denne.

blodlöshet hos den antik-grekiska gudavärlden, stod i stark kontrast till den li-

delsefullhet och blodmättnad, som Kristendomen redan från början erbjöd, och

ännu under Albertis tid, och senare, erbjöd, inte minst i olika former av mystik,

både i Mindre Asien och i Spanien och södra Frankrike. Kontrasten - med av-

seende på skillnaden i blodhalt och köttslig mättnad - understryks bl.a. av He-

gel i dennes på historiedialektiken koncentrerade Estetik.

147

I tidigare epoker av mer civiliserat välstånd inom den Europeiska kul-

turen, då man kunde unna sig lyxen att försöka känna sig mentalt fri, inom de

högre stånden, finner vi t. ex. renässanshoven i Italien, där nuntien, den påvlige

diplomaten, den redan nämnde, Castiglione i den Hovmannen visar på hur

dessa välmående människor, spridda i de otaliga huvudborgarna över den Itali-

enska halvön hanterade sin känsla av ofrihet med en blandning av filosofisk

skepsis och känsla för stil, manér och kulturell finess. ( Dialoger av Aretino

148

och Alberti kan i viss mån visa på samma.) Castiglione kom att bli nära vän

med Karl V av Habsburg, vid dennes spanska hov. Karl var ju en bildad män-

niska, som tyckte om att debattera med Medicéerna och med Luther, och som

kunde en otrolig mängd språk, bland annat tyska, som han dock mest använde,

som han sa, när han ”pratade med sina hästar”. Karl V levde sin sista tid på ett

spanskt kloster, Geronimoklostret i Extremadura

149

, sörjande att inte ha den

kloke Castiglione att tala med, efter att ha överantvardat sina habsburgska län-

der på yngre släktingar.

150

Att man sedan på Freuds tid levde i en tid främst behärskad av borger-

ligheten är alltså viktigt att påpeka. Skuggan till ordet psykoanalys är just be-

greppet borgerlighet. Borgerlighet innebär dubbelmoral. Att leva i en kultur

präglad av den inre spänningen mellan två moraler kom dennas konst- och kul-

turyttringar - inkl. filosofi - att bli speciella, och dess utseende att präglas av en

inre oro. Att spänningen måste ta sig uttryck i någonting katastroflikt, var en

känsla som fanns under ytan. Över denna yta härskade det skenbara lugn, som

skapades av en balans upprätthållen av en klassåtskillnad, och en repression av

arbetare, en kamp mellan fäder och söner, ett centraleuropeiskt fält, där makten

var en allians mellan kapitalet och den gamla bördsaristokratin. Underklassen

147

Esthetik I-III, 1811.

148

Den oppositionelle A. hånas som stillös av Burckhardt i dennes klassiska verk om renässansen.

149

Klostret blev efter hand ruin, men återuppbyggdes av General Franco 1949!

150

I fjärde boken i Hovmannen, efter det en viss Ottaviano har prisat Alexander den store och förfasat sig över

Muhammed, träder en kardinal Bibbiena - en av Huset Medicis män … - in i samtalet, och nämner då den nioå-

rige prinsen av Spanien, Karl ( eller alltså ”Carlos”, senare den V, av Habsburg ), och förklarar i kulturoptim-

ism att denne redan uppvisat en sådan stor lärdom och vishet, att man kan hoppas mycket av denne. Bibbiena

skulle, skrivande och arbetande, leva till 1520, Castiglione 1529, och Karl till 1558.

levde i misär. På vissa håll i östra och södra Europa var slaveriet inte upphävt. I

denna industrialismens barndom var arbetarrörelser och strejker nyss uppfunna

medel för under/arbetarklassen att hävda sig. Olika politiska ideologier, som

anarkism, anarkosyndikalism och socialism yttrade sig i bildandet av internat-

ionaler och fackföreningar.

Som John Locke sa, att det djupaste mörker lätt kan bäras, medan ljus i

övermått är smärtsamt. Blaise Pascal bad till gud, att denne skulle försänka ho-

nom i totalt mörker, ty ”just detta tillstånd av halvmörker står jag inte ut med.”

Ja, jag skämtar om detta samhälle, som ju inte finns längre….

Den nyfödda sociologin i Frankrike sökte explicit finna orsakerna till de

samhälleliga och politiska förloppen. Filosofin skulle i vissa fall tvinnas sam-

man med sociologin, såsom redan historiefilosofer innan, - såsom t.ex. de båda

schematikerna Hegel och Giambattista Vico - faktiskt gjort, och skulle fortsätta

göra, om än utan användandet av termen ”sociologi”. Nu tillhörde Kafka bor-

garskiktet under denna på flera sätt egenartade och allt snabbare sig omväl-

vande tid.

151

Han kom som författare att vara en del av det man i vidare bemär-

kelse kallar ”Modernismen”, - det samhälle som utkristalliserades efter WWI.

Vad som uppenbaras i det sena 1800-talets filosofi och litteratur är ju en miss-

tanke om att människan kan skapa sig själv samt medvetenheten om männi-

skans ofantliga till största delen dolda själsdjup. Som nu med Freud tycks mer

åtkomliga.

Den gamla tidens Mellaneuropa med dess koncentration till familjeen-

heten, och till en kristen religion, som var inriktad på att lova ett lyckligt efter-

liv, var vid Freuds uppträdande på författarscenen borta. Känslan i tiden av

gudsfrånvaro underströks redan av den i Paris boende ständigt sjuklige och

trots det omåttligt produktive tyske ateisten Heinrich Heine. "Slutsatsen” drogs

dels av Nietzsche, dels - senare, delvis i dennes efterföljd - av existentialister-

na i moderniteten: Jean-Paul Sartre, 1964, även han av judiskt ursprung, men -

liksom Kafka - fullständigt obelastad av judisk talmudisk tradition:

”Då inemot 1880-talet några franska lärde gjorde ett försök att skapa en icke-religiös

moral, sade de ungefär så här: Gud är en kostsam och onödig hypotes, därför gör vi oss av

med den, men för att det skall finnas en moral, ett samhälle, en civiliserad värld, är det i alla

fall nödvändigt att visa värden respekteras och betraktas som givna a priori: det måste vara

en plikt a priori att vara hederlig, att inte ljuga, att inte slå sin hustru, att sätta barn till värl-

den o.s.v. Med en liten ansträngning skall vi då kunna visa att dessa värden trots all existerar

inskrivna i en fattbar himmel, även om Gud för övrigt inte existerar. Det vill med andra ord

151

Weber och Simmel tillhörde de tyskspråkiga sociologer som skulle komma att kritisera modernismen.

säga – och det tror jag är utmärkande för inställningen hos all s.k. radikalism i Frankrike –

att ingenting skall behöva ändras, för att Gud inte existerar. Vi kommer att återfinna precis

samma normer i fråga om hederlighet, framåtskridande, humanism etc., och Gud har bara

blivit en föråldrad hypotes som självdör i lugn och ro.”

Kafkas vän, författaren Max Brod

152

, skulle senare - vilket säger en del om

inflytandet från Wien - karaktärisera sig själv och Kafka såsom Prag-

österrikare.

153

Psykoanalysen väntade bara på - mitt i en tid där religionen förbluffande

snabbt fått en endast försumbar roll i människors liv - att uppfinnas, tycktes

det.

KATASTROFEN

Det blev dock i den Europeiska historien snart ett brott och en kantring av den

filosofiska, litterära, psykoanalytiska och naturvetenskapliga utvecklingen i och

med det första världskrigets utbrott 1914. I en skrämmande närskildring be-

skriver Robert Graves skyttegravskriget i Frankrike, i boken ”Bort från allti-

hop!”, för att sedan bli en av de främsta kännarna av klassisk mytologi som

funnits.

Den intellektuella glädjen var efter detta nya mekaniserade krig icke

längre den samma.

154

Europa skulle sedan - som bekant - icke längre vara sig

likt. Kafka skänkte pengar till nyupprättade konvalescenthem för krigsinvalider

i Böhmen. De psykoterapeutiska rörelserna kom i skuggan av - och ibland i

152

Brod var en orubbligt trogen vän. Men Kafka fann Brod begränsad, och anmärkte att han aldrig, under alla

dessa år tillsammans med Brod, hade hört denna säga någonting intressant över huvud taget.

153

Brod, efter Kafkas död, agerade testamentsexekutor, och publicerade merparten av kvarlåtenskapen, i om-

gångar. Till yttermera visso skrev Brod - som sionist då sedan länge i Tel Aviv, och hedersmedborgare i Israel

- en teaterpjäs, med titeln ”Slottet”, på grundval av romanen, - ett fullständigt groteskt sammelsurium. Blan-

chot skrev förtjänstfullt om denna pjäs, att den uteslöt allt positivt som Kafka hade velat förmedla. Återstoden

av Kafkas kvarlåtenskap, med diverse anteckningar av Kafkas hand, efterlämnade i sin tur av Brod, finns att

beskåda, i oläsliga - tvärställda - fotokopior på en israelisk bibliotekssite. Kafkas person har alltså gudbevars

postumt blivit nationaliserad in i den sionistiska staten, på ett nästan kafkaartat sätt. Kafka föraktade ju sion-

ismen. Och, Kafka: ”Vad har jag för gemensamt med judendomen. Jag har ju knappt något gemensamt med

mig själv?” frågade sig Kafka, som - när det gällde den reella verkligheten – ofta tog sin tillflykt till reflexiva

resonemang, men som - i sina texter - ofta visade en skarp udd mot sådana.

154

Se bl.a. Svante Nordin, idéhistoriska Filosofernas krig, ( 2001. ) - koncentrerad kring Ludwig Witt-

genstein.). Inget var detsamma. ( Jfr. här också t. ex. R. Graves självbiografiska överlevnadsbok Bort från

alltihop !, skriven efter överlevt skyttegravsliv i Flandern i återhämtning på Mallorca.

konfrontation med - de politiska stämningarna, den ekonomiska och sociala

utvecklingen, av börskrasch och fascism. Kafka såg på 1920-talet sin kassa sina

i hyperinflationens Berlin, där han bodde med 18-åriga östjudinnan Dora Dy-

mant. Många intellektuella centra splittrades och idéer omvandlades, ställdes i

nytt ljus - och många nya mörka kom ur dess mörker. Psykoanalysen kom

snabbt, i och med de törnar den fick under tidens växlingar, att snabbt, nära nog

årtionde efter årtionde, att få olika nya schatteringar och mötas av nya tonlä-

gen. Hektiskt kom de tekniska uppfinningarna att övertrumfa varandra. Kafka

lärde sig redan på tiotalet skriva skrivmaskin

155

, men skrev sina böcker för

hand, hopkrupen invid skrivbordet, verksam i nattens mörker, tills benen som-

nade, medan utanför fönstren ett krig pågick, som skulle sluta med att fyra

stormakter i en handvändning upphörde att existera: Österrike-Ungern, Preus-

sen, Osmanska Riket och Tzarryssland.

------------------------------------

MYTEN - DEN MYSTISKA SCENEN

“Myths are anonymous; from the moment they are seen as myths, and whatever their real

origins, they exist only as elements in a tradition. When the myth is repeated, the individual

listeners are receiving a message, that, properly speaking, is coming from nowhere; this is

why it is credited with a supernatural origin.”

( Claude Lévi-Strauss )

156

”Konstens uppgift är att avslöja myter.”

( Th. Adorno )

157

“Les métaphores inspirées par le miel comptent parmi les plus anciennes

155

Övertalad av Felice, som jobbade på en firma som sålde sådana.

156

Lévi-Strauss, The Raw and the Cooked,1969 (1964), s.18.

157

Ästethische Theorie.

de notre langue et d'autres qui l'ont précédée dans le temps. Les hymnes

védiques associent volontiers le lait et le miel dont, selon la Bible, la Terre

promise ruissellera. « Plus douces que le miel » sont les paroles du Seigneur.

Les Babyloniens faisaient du miel l'offrande aux dieux par excellence, car

ceux-ci exigeaient une nourriture qui ne fût pas touchée par le feu. Dans

l'Iliade, des jarres de miel servent d'offrande aux morts. Ailleurs, elles furent

utilisées pour recueillir leur dépouille.

”

( C. Lévy-Strauss, Du Miel aux Cendre.)

A. GENERELLT OM MYTEN

Vid sidan av intresset för drömmen, vilket Kafka skulle komma att dela, fanns

det hos Freud ett nära nog maniskt intresse för myten, symbolens megalomana

förtjockning, den tidsliga karikeringen av historien, den stora scen, där tidlösa

masker hörs berätta samma saga om människan om och om igen, utan att nån

frågar efter källmaterial.

Myten själv är ett mytiskt fenomen

158

, för vilket ett ökat intresse plötsligt

dök upp under artonhundratalet, inte minst i de tyskspråkiga länderna, vid sidan

av GEOGRAFIN

159

, på ett nästan kolonialt vis. En stor gren av det studiet kom

att bli den jämförande mytologin, där tusentals forskare satte hela sin energi in

på att hitta paralleller i symboliken i myter från hela världen. När man funnit

dessa likheter, i sin syn på solen, växtligheten och havet och himlen, döden och

kärleken, på honung och aska, Denna gren av mytforskningen kallas den sym-

bolistiska, så kom med till den märkliga - men också helt visst urromantiska

slutsatsen (?) - att det måste finnas en universell myt, en struktural, BAKOM

alltihop

160

, - och detta är den strukturalistiska. Insikten om och intresset för my-

tens makt och betydelse förstärktes i och med att den religiösa tron i allmänhet

svalnade.

161

Så kan man säga att religionen - med sin mäktiga, av staten sankt-

ionerade position - fungerade som ett skydd för myten, vilken nu står i skott-

gluggen, letande efter sköldar mot en intensifierad kritik.

158

Hegel antyder i sin Estetik att mytens ursprung hänger – på något sätt – samman med människans faiblesse

för LJUS. Hegel, Esthetik, del I, s.425. Nu är begreppet ”mytens ursprung” något av en paradox, eftersom det

ligger i mytens natur att den först uppkommer när man betraktar den i efterhand, och hur skall man kunna

betrakta något i efterhand, som alltså först uppstår när man i efterhandens stund betraktar det?

159

Jfr: bröderna Humboldt.

160

Det idealtypiska…

161

Se: Jan de Vries.

Myten är ett exempel på en anonym makt, menar Lévi-Strauss. Därmed

kommer den också att lyda under den kritik, som redan Robinsons skapare,

Daniel Defoe, 1725, i dennes berömda satiriska pamflett: Everybody’s business

is nobody’s business

162

. Vad som tillhandahålles på ett sådant sätt, att alla delar

på ansvaret för det, kan ofta urarta på det sättet, att ingen tar ansvar för det. I

realiteten blir dt givetvis så, att de som har den samhälleliga makten i sista

hand bestämmer, genom en funktion av det allmännas slöhet. Som Mircea Eli-

ade

163

menar - i juxtaposition till Sartres credo - att: för homo religiosus föregår

det essentiella - vilket även det är strukturerat - det existentiella.

164

För den

konservativa människan är ingenting viktigare, än att hålla den konserverande

myten vid liv.

165

Eliade hävdar att ”i allmänhet skildrar myterna det heligas in-

brytning i världen”.

166

För den revolutionära är koncentration på ”punkten

framom”

167

, och den revolutionära myten är placerad i futurum.

Så menade man, att man, inom den symbolistiska mytforskningen, ge-

nom att ha konstaterat detta, hade kommit så långt att man kommit till ett ve-

tenskapligt studium av myten, men inte nog med det, man hade till och med

skapat en den vetenskapliga mytologin. Jfr. t.ex. Carl Jung, Sandor Ferenzy,

m.fl.. ( där myten sattes i ett sammanhang, som var vetenskapligt endast i så

måtto, att mytens historia sattes i relation till … Jungs teori om arketyperna. Så

fanns vetenskapligheten i den exakta korrelationen med Jungs teori. Någon ve-

tenskaplig korrelation mellan Jungs teori och verkligheten, det fanns däremot

förstås inte ) Hur skulle man kunna på ett vetenskapligt sätt inte bara studera

myter, men också skapa, ordna och rättfärdiga dem? Liksom Hägerström kriti-

serade dem som ville skapa en vetenskaplig etik, med att fråga dem, som ville

detta, om de stod bakom ett begrepp som ”vetenskaplig känsloyttring”, så

162

suggests that when something is deemed to be the concern of everyone, it often ends up being neglected

because no one takes full responsibility for it. /// Denna pamphlet handlade I stort om hur tjänstefolk – mest

kvinnorna - utnyttjades I det engelska samhället.

163

Aspects du mythe, Gallimard, 1963; Myten om den eviga återkomsten – arketyper och upprepning, 2023. (

orig. 1969 )

164

Jfr. Kierkegaard i brev till Hovrättsrådet Rosenvinge, en av promenadvännerna, när Kierkegaard tog sitt

dagliga ”människobad”, om den fasta punkten bakom, resp. den fasta punkten framom.

165

Jfr-här MAGIN, och Marcel Maus´ klassiska definition av magi, i dennes Esquisse….,: ”Nous appelons

ainsi tout rite qui ne fait pas partie d'un culte organisé, rite privé, secret, mystérieux et tendant comme limite

vers le rite prohibé. De cette définition, en tenant compte de celle que nous avons donnée des autres éléments

de la magie, résulte une première détermination de sa notion. On voit que nous ne définissons pas la magie par

la forme de ses rites, mais par les conditions dans lesquelles ils se produisent et qui marquent la place qu'ils

occupent dans l'ensemble des habitudes sociales.” s. 14.

166

Se: Constantin Gulian, ( f.1914, i Bukarest ), Mythos und Kultur, s.13. Man bör notera att begreppet ”det

heliga” är en substantivering av en känsla, och således inte refererar till något objekt över huvud taget, men till

en mänsklig emotion. Jfr. också: R. Otto, Das Helilige, - en helt absurd metafysisk epopé.

167

Jfr. Kierkegaards plastiska fantasi. ”Teorin om punkten.”, en fantasi som utgår från gåendet.

kunde - analogt - man fråga sig om de, som står bakom en vetenskaplig myto-

logi, om de står bakom ”godkända myter”? Allt detta var givetvis rent strunt,

men man kunde bygga en hel karriär inom humanistiska fakulteter världen

över, genom att påstå att man hade skapat en sådan. Studiet av myterna har in-

hägnats av en mystisk respekt, gränsande till underdånighet, som om mytens

område var någonting liknande ett Mänsklighetens kyrkorum, där frid och en-

dräkt borde råda, en slags kyrkofrid, och alla kritiska röster o m myter, som

skulle innebära en kritik av dessa för fascism, rasism eller historieförfalskning,

har vanligen mönstrats ut som opassande, då ”det ju bara är en myt”.

Om något räknats som en myt, så går denna inte att ha en kritisk uppfatt-

ning om. Litteratur, filosofi, konst, journalistik, historieskrivning, politik - allt

detta går att kritisera från filosofiska och ideologiska ståndpunkter, men inte

myter. Detta är en egendomlighet, som man borde komma förbi. Att kalla en

myt för vedervärdig, barnslig, eller grotesk, anses vanligen antingen som om

man inte är bildad, har förstått vad saken rör sig om, eller som att man är in-

human.

Här anas att det förhåller sig så, att olika former av kunskap och med-

delanden, på grund av omständigheterna, på ett kusligt automatiskt sätt, likt

apor, som söker vatten i en stekhet öken, genom oerhört fintliga manövrar fin-

ner det sätt man kan erhålla vattnet, och för andra visa var det är.

Myten, även om den förnekar det, är ett kommunikationssätt, en genre,

som poesi, prosa, komedi, satir, tragedi, fast den insisterar på att den inte är det.

”Tragedi har sin grund i historia, komedi i fiktion.”, skriver Lope de Vega

1609 i sin traktat. Och han skriver också: ”Alla vet ju att komedi, liksom satt

under misstanke, tystades under en period, och att därför satiren föddes, vilken,

såsom varande mer grym, snabbt kom till ett slut, och istället gav plats till den

Nya Komedin.”

168

Vad nu än omständigheterna var, vid denna tid, kring 1630,

vilket tycks mycket intrikat, så visste Lope de Vega, tydligen, exakt hur det

förhöll sig med vilka uttrycksformer man vid en given tidpunkt kunde an-

vända, och vilka som inte var tillåtna…..

( Man kan här tänka på den sista kejsartiden i Rom, då Nero och hans likar

kunde gräla med komediförfattarna, och dessa ständigt fick söka nya genrer

och nya uttryckssätt, i den situationen som rådde: att kejsaren inte på något sätt

kunde klara sig utan komediförfattarna, så som Batyllus och Pylades, medan

dessa fick akta sig för att uppröra folket alltför mycket!

169

)

168

B.H. Clark, (1947), s.90

169

Se t.ex.: H. Schück, 1900,s.340.

Mytologin är uppbyggd, generellt, kring en personkrets. Empyrén ( el-

dens boning ):

1.) Antik-Grekisk empyré.

Den antik-grekiska empyrén

170

, vid 500 f.Kr. mitt.

2.) Aristotelisk-Kristen- Dantesk empyré.

I empyrén ovanför vattnet sitter i Bibeln änglar i flera våningar, och högst upp, som i en liten

alkov, tronar Gud själv ”på keruberna” - Ps 80:2, 99:1; Jes 37:16. Begreppet förekommer i

litteraturen, som i Dantes Gudomliga Komedi

171

i sista sången om Paradiset. Dante finner

Gud i andra cirkeln innan Empyrén. Se också Hieronymus Bosch (1450-1516). .

170

Bild: Wikipedia.

171

Dante.

172

3.)Den empyré som skapades i Kalifornien under 1900-talet.

foto

173

Thomas Wolf.

Walter Benjamin, i essän Konstverket i den mekaniska reproduktionens

tidsålder:

172

Bild: Wikipedia.

173

Foto: Thomas Wolf, www.foto-tw.de / Wikimedia Commons / CC BY-SA 3.0

”For the film, what matters primarily is that the actor represents himself to the public be-

fore the camera, rather than representing someone else.”

174

Denna insikt illustrerar ju på ett utmärkt sätt själva den bakomliggande

idiotin i den moderna empyrén. Men här har vi samtidigt inkörsporten till insik-

ten om det modernas narcissism, essens och självuppfattning.

Vid jämförelsen mellan myt och andra åskådningsgenrer kan man tänka

på det temporala i övergången från religionen till mystik, som skisseras som

hypotes av Gershom Sholem i dennes Den judiska mystiken, där Sholem menar

att det först är när religionen i viss mån stelnat och tappat något av sin aura,

och liknande, som mystiken kan uppkomma, som en slags nytändning.

I anslutning till det kan man då se mycket av det resonemang som förs av

Constantin Gulian, i dennes fina Mythos und Kultur

175

som tankeväckande. Där

utvecklas bland annat tesen från Jon de Vries, lydande:

”Wir müssen erwägen, dass der Bedürfnis für die Mythen eine Erklärung zu finden, erst

aufkam, als der Glaube an die Götter erschüttert war.”

Även studiet av antika dramer - som de gamla grekiska - räknas ibland till

mytforskningen dit, och är vanligt inom den akademiska humanistiska forsk-

ningen, sedan århundraden, då dessa dramer vanligen är byggda på myter. Det

första Grekiska dramat som inte var byggt på en myt, och ett av dom få, är

Agathons

176

drama ”Blomman”.

Man bör tänka på vem Homeros, till exempel, egentligen var, och be-

trakta Homeros utifrån mitt påpekande inledningsvis om att Freuds teori föddes

på en plyschstol, mitt i borgerlighetens Wien. Man kan förmoda - mycket talar

för det

177

- att Homeros i antikens Grekland - satt på motsvarigheten till en

plyschstol

178

där. Det syns otroligt att hans dikter skulle ha bevarats om han

inte befunnit sig i ett sammanhang, som mer liknade Versailles under Louis

XIV, än en bergssluttning på Peloponnesos, omgiven av herdar och bräkande

får.

174

Illuminations, s.231.

175

Översättning från Rumänskan.

176

D. 400 f.Kr. En av Platons vänner.

177

Hur I all sin dar skulle annars hela denna textmassa kunnat sparas, om den inte traderats av folk som hade

tid och resurser?

178

Kumbel Kumbell – Piet Hein - har skrivit en fin Gruk om plyschstolen. By the way.

Så var Homeros ‘omvandling av den grekiska gudavärlden´ en omvand-

ling i det preciösas och det ironiskas riktning, bort från den uppfattning av

gudavärlden som gemene man i det grekiska sammanhanget hade.

179

Den reli-

giösa värld, i vilken antikens präster och folket levde, har genom historiens

koncentration på de homeriska sagorna , förblivit fullständigt okänd. Man har

genom att suga i sig Homeros salongsversion, förutsatt att detta var den gre-

kiska ”anden”, och detta inte utan orsak. Det passade utmärkt att ha denna lätt-

färdiga historia, för att förmå människor att lita på civilisationen. Makten

kunde inte hitta en härligare saga om ett idealsamhälle än sagan om det sam-

hälle, där den homeriska världsbilden rådde.

Liksom Homeros kom att skapa en lättfärdig bild av gudavärlden, så

kom Freud med en lättfärdig bild av det mänskliga psyket, där drömmen, på ett

nästan lika pittoreskt vis som i Iliaden, spökade med gestalter, som liknade

symboler, ja hieroglyfiska figurer, som dessutom knöts till diverse myter från

just antikens Grekland.

Förföriska sagor skapas inte i hyddor, på kaféer och i små schapp. De skapas

på plyschsoffor och i burgna hem, av idoga kreatörer, för att sedan sanktioneras

från de mäktigas och superrikas salonger.

Redan tidigt i den västerländska civilisationen upprördes dock några få

modiga (!) människor över myterna; så, till exempel, filosofen, den romerske

kejsaren Julianus (Apostata)

180

, ( född i Konstantinopel på 300-talet

181

efter

Kristi födelse, och som dog av ett svärdshugg i strid, mystiskt efter bara tre år

på posten.):

“Now it is true that the Hellenes invented their myths about the gods, incredible and

monstrous stories. For they said that Kronos swallowed his children and then vomited them

forth; and they even told of lawless unions, how Zeus had intercourse with his mother, and

after having a child by her, married his own daughter, or rather did not even marry her, but

simply had intercourse with her and then handed her over to another. Then too there is the

legend that Dionysus was rent asunder and his limbs joined together again. This is the sort of

thing described in the myths of the Hellenes. Compare with them the Jewish doctrine, how

the garden was planted by God and Adam was fashioned by Him, and next, for Adam,

179

Pittoreskt är dessutom att notera att begreppet ”mutos” under Homeros’ tid vanligen bland folk i gemen

anknöt till en historia av skrämmande art, - typ spökhistoria, och inget annat.

180

Avfällingen.

181

Ungefär samtida med Sextus Empeirikus, som levde både i Rom och i Alexandria.

woman came to be. For God said, "It is not good that the man should be alone. Let us make

him an help meet like, him." Yet so far was she from helping him at all that she deceived

him, and was in part the cause of his and her own fall from their life of ease in the garden.

This is wholly fabulous. For is it probable that God did not know that the being he was creating as a

help meet would prove to be not so much a blessing as a misfortune to him who received her? Again, what sort

of language are we to say that the serpent used when he talked with Eve? Was it the language of human be-

ings? And in what do such legends as these differ from the myths that were invented by the Hellenes? Moreo-

ver, is it not excessively strange that God should deny to the human beings whom he had fashioned the power

to distinguish between good and evil? What could be more foolish than a being unable to distinguish good

from bad? For it is evident that he would not avoid the latter, I mean things evil, nor would he strive after the

former, I mean things good. And, in short, God refused to let man taste of wisdom, than which there could be

nothing of more value for man. For that the power to distinguish between good and less good is the property of

wisdom is evident surely even to the witless;/…./. ( Mot Galiléerna, c:a 332 e.Kr. )

Författare - dessa egendomliga janusansiktade människor, allas våra

speglar och korrelatorer - har genom alla tider varit som besatta i att samla på

sig kunskaper om de mer olärda människornas seder. Shakespeare, till exem-

pel, skaffade sig en bok om just detta, för att kanske tillfredsställa sin kun-

skapshunger, men också att ha som inspiration och krydda till sitt författarskap,

men kanske också för att sådana fakta, eller sådana historier, ”urban legends”

och dylikt, på det sättet, SÄGER mycket om Människan, - som man säger. Le-

vinus Lemnius, - f. 1505, död 1568 i Nederländerna - skrev flera böcker om

läkekonst, natur och mystik, böcker som översattes från latin under Lemnius

livstid till franska, italienska och engelska, bl.a. lästes av just William Sha-

kespeare.

182

Lemnius ( Lemne ) berättar i en skrift bland annat om ett nyfött

barn som fötts som monster, vilket Lemnius antog berodde på att barnet under

fostertiden livnärt sig lite extra av blodet från sina båda trillingbröder, vilka

dött av detta tilltag. Hur det gick för monstret skriver inte Lemnius något om.

Denna slags encyklopediska antropologiska kunskap samlade även t.ex.

August Strindberg lustfyllt på sig, långt senare, och naturligtvis även Freud.

Vittnesbörd om det är bland annat hans bok om vitsen, där det vimlar av onödig

kunskap om folk i alla samhällslager, från skilda epoker och tider. Intresset för

folklore ökade under romantiken, då mängder av sagosamlingar författades

över hela Europa.

B. MYTENS KOMMUNIKATIVA EXISTENSSÄTT

182

”He that has read Shakespeare with attention, will perhaps find nothing new in the crouded world.” Samuel

( Dr. ) Johnson.( Shakespeare Criticism, p.76.)

Myten är alltså inte historia. Den är heller inte symbol. Symbol är något

monolitiskt. Myten är inte en rad symboler, och inte en berättelse, men myten

är en SCEN för VISNING.

I den tidige Wittgensteins klassiska Tractatus, skriven under första världskri-

get, presenteras dels W.s hela teori om språket som men samling bilder, och

den språkliga satsen som en bild. ( W.s bildteori.) Där finns också en mängd

subteorier, och teorier, som har en förhållandevis självständig karaktär. W.

nämner t.ex. en skillnad mellan det att säga, och det att visa. Prop. ”Det som

kan visas kan inte sägas.”

Här påpekar alltså Wittgenstein den stora skillnaden, den vartannat uteslu-

tande skillnaden, mellan att till exempel tala om för någon hur man klipper Le-

nas hår, och att visa någon hur man klipper Lenas hår. Även om det skulle gå

att med många ord beskriva hur man klipper detta hår ( eller gör något annat,

lika komplicerat ) , så går det ju faktiskt inte att beskriva, att säga, hur man

klipper detta hår, i den beskrivningsform som visandet har, i det den visar hur

man klipper håret. Man kan så att säga aldrig säga visandet. Säga och visa ute-

sluter varann.

Så är det också med myten, vilken i sin oerhörda schematik inte alls är

byggd för att berättas, lika mycket som den är, i sin bildmässighet, med enkla

attribut, avsedd att åskådliggöras med en bild, eller en visning. Myten är i det

avseendet mycket mindre ett påstående, än vad den är en visning av ett bild-

mässigt förhållande. Och därmed händer något avgörande med det budskap,

som myten förmedlar. Om Myten är något som visas, likt en hårklippning, så är

den nämligen fredad från kritik! Det går inte att säga om myten, som uppvisas

på ”mytens scen”, att: ”Så gick det inte till!”, lika väl som det inte går att säga

om den som visar hur man klipper Lenas hår, att ”Så kan man inte klippa hen-

nes hår!”, eftersom hennes hår ju just alldeles perfekt nyss bevisligen klipptes.

Så kunde myten, i det att den nästan med ens transformerades till enkla

bilder, som sattes på väggar och gjordes till friser på tempel, inte invändas

emot, då den mer uppvisade, än berättade. Mytens form var att slå en bro mel-

lan det uppenbara och sagan, på ett sådant sätt, att sagan föreföll uppenbar.

Här påstods mindre, än det bara visades. För den som invände, kunde svaret

komma med en enkel pekning mot bilden på väggen, statyn på torget och på

tatueringen på armen. Myten är alltså det minst argumentativa man kan finna.

Om man tar filosofiska skrifter från de först århundradena av vår tideräkning,

som t.ex. Josephus, eller Sextus Empeirikus, och tänker sig raka motsatsen till

deras envetet sofistiska hårklyverier, så har man myten.

183

C. EXEMPEL

Aby Warburgs - från den kända bankirfamiljen i Hamburg, med rötter i

Ungern - på långt håll släkt med den göteborgske konst- och litteraturhistori-

kern den kloke Karl Warburg ( H. Schücks

184

kollega ) - skrev den inom antro-

pologin och mytforskningen berömda uppsatsen om befjädrade ormar

185

, orm-

ritualen ( ormdansen ) hos Puebloindianerna, boende i klippbyar i Arizona.

Warburg hade under en USA-resa 1895 besökt dessa i Arizona. Stort sett me-

dan Warburg drack te och bugade inför puebloindianerna, och fotograferade

dessa

186

, anställde tyska arméer under general Trotha, massakrer på invånarna i

Tyska Västafrika - nuvarande Namibia - i ett folkmord, där mer än 60.000 afri-

kaner sköts till döds, andra internerades i koncentrationsläger och fråntogs sitt

land.

Warburgs fråga var:

”What elements are we entitled to call the essential characteristics of primitive paganism?”

183

Beträffande Josephus, ( död c:a 100 e.Kr.) så tänker jag här på resonemangssättet, vilket är friskt och för-

domsfritt. Det innehåll, i de många manuskripten, som skulle peka på att han var kristen, måste vara en sentida

förfalskning. J.s beskrivning av grekernas Hades är målande.

184

Schück var ju en helt sekulariserad jude, och vid födseln avfärdad av sin far, och som därför också kunde

kosta på sig att riktigt ordentligt, i sin Den Israeliska Litteraturen, 1919,, understryka våldsamheten i hur israe-

lerna betett sig i Levanten, - på tusentalen före Kristi födelse….

185

Man kommer här automatiskt att tänka på den produktive och prononcerat opretentiöse Edgar Wallace, som

1935 valde att betitla en av sina böcker ( dedikerade till den habila Daphne du Maurier ) just “Den befjädrade

ormen”. Wallace hade sinne för myten; vem minns inte King Kong, där moderniteten speglar sig i jättegoril-

lans ensamhet. Wallace var även unik i så måtto, att han försäkrade att det i hela hans författarskap inte fanns

EN ENDA MENING, som hade litterärt värde! Wallace är spännande i den kombination av kreativ tanke och

det förkastande av den psykologiskt inkännande estetiken, som är grunden för konst, som han med sitt verk

presenterade. Med Wallace är det som att betrakta någons rygg. Hans efterföljare, som idoliserat Wallace, och i

brev försäkrat denne, att han kunde överträffa honom, Gerald Kersch, och som också kom att få betydelse för

filmen, blev dock mer av en judisk Zola, i sin täta, men alldeles för kaotiska, beskrivningar av judisk ar-

betarklass i London.

186

Såsom psykiatern Gaetan Clérambault, psykosspecialisten, 40000 gånger fotograferade de i klädstoffer

insvepta kvinnorna i Marocko. C. var även lärare, på en högskola för teater, i draperingskonst. Så är det: vad är

kultur annat än draperingskonst? Vad gör vi, annat än täcker, för att täcka, och locka till tanken om uppenba-

relse? Vad är mer pretentiöst än att vistas i denna oscillering mellan att svepa in tillvaron i organza, och att

långsamt, under musik, befria denna slavinna från det täckande lagret?

Uppsatsen - eller föredraget – har en suggestiv kraft, som poängteras

ytterligare, om man känner till hur utsatt Warburg själv var, medan han arbe-

tade med projektet, hemsökt av ångest och förvirring, ännu inte helt utskriven

från det mentalsjukhus, där han vårdades.

187

Warburgs föredrag ställer frågan

om mytens betydelse för inte bara den människa som levde innan Edison och

Tesla, men även för oss. Hur skall man handskas med de stora livsfrågorna

utan myter, utan magiskt tänkande och religion?

188

Ett av de mest omfattande och bästa lexikonen över all världens my-

ter

189

skrevs kanske av Robert Graves. Denne hade en bestämd aning om att

myten hade använts i förtryckande syfte, men/och hans främsta poäng var - vil-

ket han framförde i The White Goddess: a Historical Grammar of Poetic Myth

- att det var upp till poesin att återuppliva den äldsta delen av myten, kulten av

månen.

Graves:

“My thesis is that the language of poetic myth anciently current in the

Mediterranean and Northern Europe was a magical language bound up

with popular religious ceremonies in honour of the Moon-goddess, or

Muse, some of them dating from the Old Stone A g e , and that this remains

die language of true poetry—'true' in the nostalgic modern sense of 'the

unimprovable original, not a synthetic substitute'. T h e language was tam-

pered with in late Minoan times when invaders from Central Asia began

to substitute patrilinear for matrilinear institutions and remodel or falsify

the myths to justify the social changes. Then came the early Greek philo-

sophers who were strongly opposed to magical poetry as threatening their

187

Jfr. G. Yasayanlar: ”Aby Warburg is a scientist and theorist who, in his search for spiritual freedom caught

between two wars, associatively interrogates the correspondence of images in his own subjective world and

realises an inner transformation each time. The experience of contemplation he observes in the lives of Pueblo

Indians can turn into a mystical experience that brings him together with his own reality. In this respect, it is

interesting that the mysticism of the Serpent Dance and the impulse it creates emerges years later at a time

coinciding with his treatment process, enabling him to recover and reach the necessary motivation. This is

precisely why the liberating experience and perception of reality observed by a psychology struggling with

unlimited complexity in relation to what it senses in a primitive tribe, the beliefs and magical powers created

by a ritual with cultural polysemy, is worth examining.” ( https://saglamart.com/warburg-snake-dance.) G. Y.

menar också att Warburgs föredrag skapar en fascinerande palimpsest, och att det är mötet mellan Warburg

och indianerna som är kanske – historiskt – mer intressant än redogörelsen för ormdansen. Warburg kom att

inspirera Ernst Cassirer till dennes filosofi och symbolism och myt. jfr. E.C.: THE PHILOSOPHYOF SYM-

BOLIC FORMS, London, Geoffrey Cumbellege. Oxford University Press,1955.

188

Warburg avvisade helt Freuds idéer, särskilt dennes understrykande av sexualitetens betydelse för det

omedvetna mentala livet. E. Gombrich, A. Warburg – eine intellektuelle Biographie.

189

Kuggfråga: vad är det egentligen för skillnad mellan Graves´ bok om alla världens myter och t.ex. J.

Michelets bok La Sorcière och Moses Maimonides´ Guide for the perplexed?

new religion of logic, and under their influence a rational poetic language

(now called the Classical) was elaborated in honour of their patron A p o l l o

and imposed on the world as the last word in spiritual illumination: a v i e w

that has prevailed practically ever since in European schools and universi-

ties, where myths are now studied only as quaint relics of the nursery age

of mankind.”

( The White Goddess, p.12. )

Matt Wilson:

“Graves was a lifelong lecturer, and this tendency culminated with the publication of The

White Goddess. This massive survey first appeared in 1948, when Graves was in his early

50s, though you could say he never quite finished it: subsequent editions were revised, ex-

panded, clarified, and appended.

Graves believed he had composed a genuine Key to All Mythologies, and a few on the eso-

teric and occult fringes still agree with him. To make short work of a long book, The White

Goddess argues that humanity once worshipped a three-aspected moon goddess, but that in

time immemorial, patriarchal revolutions the world over suppressed her. In a speech given a

few years post-publication, Graves, never humble, characterized the “inspiration” that de-

scended upon him: “I seem to have stumbled on the central secret of neolithic and Bronze

Age religious faith, which makes sense of many otherwise inexplicable myths and religious

customs.” The innumerable “myths and customs” encountered in his investigations include

medieval Welsh riddle poetry, forbidden druidic alphabets, the chthonic associations of the

elder tree, “the Orphic tree-alphabet,” the cults of Apollo and Minerva, the isle of Avalon in

Arthurian myth, and much more. Graves emphasizes the literary significance of his enlight-

enment, arguing that genuine poets are unknowing Goddess worshippers who reject Apollo-

nian rationality (Apollo is a sort of anti-Goddess in Graves’s scheme) and give ecstatic, if

uncomprehended, homage to the mother of poetry.

The White Goddess now seems like the last in a loose series of passionately argued, thor-

oughly researched, elegantly written, and generally dubious cultural-mythical exegeses.

James George Frazer’s The Golden Bough, a loose, baggy, repetitive, and enthralling ac-

count of a dying and resurrecting god across cultures and civilizations, may be the first. Lat-

er iterations include Jessie Weston’s Grail study From Ritual to Romance, which influenced

T. S. Eliot’s symbolism in The Waste Land, and Alfred Watkins’s The Old Straight Track,

the first book to posit ley lines (the term originates with Watkins) across the English land-

scape. Joseph Campbell’s Jung-lite The Hero with a Thousand Faces, which appeared in

1949, is a disreputable cousin to these books; the anthropological histories of Claude Lévi-

Strauss might be their academic heirs.

Graves saw this study as an apex of his career, and the importance he placed on the

Goddess has ensured that no critic can read Graves’s poetry without looking for her three

faces. Grevel Lindop, in his introduction to the Farrar, Straus and Giroux edition of The

White Goddess, notes that Graves to some degree became a prisoner of the deity he invented

or discovered. Can we read Graves without looking to the moon?”

Som kontrast till Graves´ poetiska syn på månen kan man ju erinra om

den häpnadsväckande geologiska kunskapen om hur Jorden och Månen bilda-

des, som under förra seklet presenterades så övertygande av A.E. Ringwood.

Denne beskriver i en bok ( Origin of the Earth and the Moon, New York 1979 )

hur jorden, liksom många planeter, bildas genom aggregering ur stoftmoln på

ett så intrikat - och våldsamt sätt - att det under processen vid nära nog alla

planetbildningar bildas en atmosfär av skräp - material som inte just då passar

in i själva planetbildandet - kring planeten själv, på ett sådant sätt att en enorm

mängd skräp sedan - genom de olika attraktionskrafter som materia är utsatt för

- mycket lätt sedan genom en liknande aggregation bildar just MÅNAR. Till

yttermera visso fick just denne Ringwood ett metalliskt ämne uppkallat efter

sig ( Eng.: ringwoodite ), sedan han på ett elegant vis - genom att studera små

diamanter upphittade i lava, och i meteoriter - visat att det i jordens mantel - d-

v-s- ungefär mitt emellan jordskorpan och jordens kärna - finns ett stort lager

av ett blåaktigt ämne - ett aggregat av magnesium och kisel - vilket till sig slu-

tit enorma mängder av vatten, så att denna mängd motsvarar drygt två hela jor-

dytvattenmassor, eller något sådant. En hypotes är att det vatten som finns i

närheten av jordytan, i form av alla dessa hav, har ”svettats ut” ur ringwooditen

och blivit det stormiga hav, på vilket ångare, segelbåtar och skummande vågor

forsa fram. Så innebär detta också att vi som lever här uppe i skorpområdet, vi

har alltså under våra fötter enorma reserver av vatten långt under våra fötter.

Detta kan ju synas skönt att veta, i tider av torka under somrarna.

Vad kan MYTEN hjälpa oss att förstå? Hade Sisyfos, där han gick och

rullade sitt klippblock, några egna myter i tankarna? (”Själens vaggsång, histo-

rien om Något Annat.” G. Ekelöf, i Absentia Animi. )

Det mytiska indikerar - uppkommet som det är ur varje ledig reva i varje

mänskligt narrativ - det som tros, men inte existerar.

”Vi har skapat vår myt. Myten är tro; den är passion. Det är inte nödvändigt att den

ska vara en verklighet. Den är en verklighet i och med att den är en sporre, ett hopp, en tro,

att den är mod. Vår myt är nationen; vår myt är nationens storhet!"

(Benito Mussolini)

Så finns det, förut den symbolistiska mytforskningen även en mytforsk-

ning som vill ha reda på ur vilka sociala och historiska sammanhang myter

uppstått. Denna gren av mytforskning kallas den funktionalistiska. Den uppstod

bland annat genom Malinowski. Denna har även påvisats av Lesly Bolton.

A. Adhidari/S.G. Bhanagronhar:

“Bolton adds the third function which is about establishing order of myths. Myths give

a good image of the natural and social order. The universe starts with the creating of uni-

verse. After that, the myths show that the creation of human being and its society comes

after the creation of the large universe. The Natural order is explained in the character and

role of the God Zeus (Romans call him Jupiter). Myths depict Zeus (Jupiter) as the responsi-

ble for everything in the universe. He is believed to be the creator of such order in the uni-

verse.

Although, some gods have role in the universe and power among some phenomena,

he is illustrated to be over all. He orders everything in the universe in its respective place.

Social order has an important role in any societies. Any society must have a leader who has

the responsibility to judge and shows people their roles in society. Each society has to be in

order and every individual has to know his authority and must not exceed others’ authority.

Otherwise, the individuals will fight each other and this society will be vanished as fast as

possible. As people now have rules which establish the order of society, ancient people have

rules establishing through myths. Myths reflect rules for the ordering of society. So myths

are like a social charter which shows people what to do and what not to do. Like the respon-

sibility of natural order, the social order responsibility is laid on the shoulders of Zeus (Jupi-

ter) as well. He is stated as the judge who builds rules for maintaining order and justice.

Moreover, he sets rules for punishing those who break these rules.”

190

En obskyr, nyare gren av mytforskningen uppkom med den strukturella

mytforskningen, främst exponerad i Claude Lévi-Strauss´ verk, - L.-S., en ju-

rist, som mer eller mindre av en slump råkade hamna i Sao Paolo, och i djung-

lerna utanför staden, i Brasilien, på 1930-talet - i vilken koncentrationen är,

inte på det arbiträra, men på de totala strukturer som kan spåras i den totala

massan av myter, från alla tider, och i viss mån sett i tänka tiders perspektiv.

Det är blottläggande av determinerande strukturer det gäller. Man söker här -

som symbolisterna gjorde - inte bara likheter mellan symbolerna världen över,

och var inte, som funktionalisterna, enbart intresserade av de olika förhållanden

under vilka myterna uppstått.

191

Man sökte, inom strukturalismen, efter de strukturer som, likt det

mänskliga språkcentrat i hjärnan, ordnade upp företeelsen i världen på ett sätt,

vilket bara kunde iakttagas i förstahandsmyterna

192

190

A./B.: by SRTM. University, India.

191

Se: D. Sperber, Le Structuralisme en Antropologie,1968.

192

… och inte myter ur redan redigerade, existerande sagosamlingar, som bröderna Grimms, eller Afzelius.

Dessa strukturer kunde t.o.m. ställas upp i scheman, som förtydligades

genom användande av diverse logiska och matematiska symboler, såsom är

fallet t.ex. i Lévi-Strauss Le Cru et le Cuit.

Karl Marx skrev 1873, i förord till andra upplagan av Das Kapital:

“Meine dialektische Methode ist der Grundlage nach von der Hegelschen nicht nur

unterschieden, sondern ihr direktes Gegenteil. Für Hegel ist das Denkprozess, den er sogar

unter den Namen Idee in ein selbständiges Subjekt verwandelt, der Demiurg des Wirklichen,

das nur seine äussere Erscheinung bildetBei mi rist umgekehrt das ideelle nicht andres als

da sim Menschenkopf umgestezte und übersetzte Materielle.”

LITTERÄR fiktion lyckas ofta med att sätta individen i existensens

situationer, i valmöjligheternas positioner, som innehåller en stor dramatisk

spänning, på grund av att den fruktbara dubbelhet, som skapas av att fiktion,

som beskriver verkligheten, alltid har en myt som bakgrund.

193

Genom att alltid

ha en myt - i dess petrifierade form - som grund för fiktion, kan vi som läsare

också bedöma denna myt utifrån vad vi upplever inom hjälten, från vad vi vet

och upplever av honom. Omvänt lär vi oss, med hjälp av den övergripande my-

ten om hjälten. Den samtida myten är i de flesta fall en falsk bild målad av den

rådande makten i det nuvarande samhället. Det är den falska historien som sätts

från maktens position, som den mäktige, psykopaten, är så kapabel att skapa,

och som den mäktige – det vill säga den styrande klassen, mannen i makten - är

så kapabel att slunga ut, mest framgångsrikt förfalska intrycket av att denna

myt härstammar från folkets djup, från folkets själ och den inre djupen av

människan i samband med det… gudomliga. Myten har genom tiderna getts

glans, vilket innebär att MYT var Människans sanning, när den i alla sam-

hällen, och myt har i verkligheten endast – i alla dess delar – alltid tjänat eliten.

193

Överhuvudtaget har just dubbelheten en enorm kraft, både i ironin, som sådan, och i till exempel det Rem-

brandtska uttrycket, som nästlar sig omkring betraktaren i sin försåtliga blandning av svaghet och styrka. Detta

har uppmärksammats av Kaj Bernh. Genell i boken Tavelstölden: ”Med Rembrandt är det för övrigt så, att det

inte är en enda linje det handlar om. Rembrandt var i så måtto så enastående elastisk i sin personlighet, att han

rörde sig med sin linje i ett spann mellan att vara helt strikt kraftfull, å ena sidan, och att vara skissartat

översiktlig och lös och sökande i linjen, å den andra. Och det mesta han har ritat är i själva verket just en van-

dring mellan dessa två ytterligheter. Det är denna lustfyllda vandring mellan energinivåer, som gör Rembrandt

så behaglig, och gör honom till en så varm och mänsklig artist. Det är heller inte fel att betrakta Rembrandt

som en artist som genom sina olika sätt att angripa verkligheten så att säga ironiskt alltid belyste det ena sättet

med det andra, och som en konstnär som, genom denna leende ambivalens, tog sig för att ge oss en dub-

belbeskrivning av sin värld och sin person, och av vårt egen likaså.”

Myt har aldrig uppstått ur något djup. "Folkets djup" är i sig en myt.

194

Allt som har med myt att göra har skapats för att lura tjänarna hos den verkliga

härskaren. Myt är precis lika falsk som begreppet "folket", "folkets själ" och

"nationen." Lévi-Strauss menar, att, vad som är sant om historia, det är också

sant om myten. Någon skarp gräns finns inte mellan dessa båda.

En vanlig idé är att en myt är något man analyserar, och att den är något

som inte är riktigt verklig, men mer fiktion, fast fiktion som har en lite mer di-

ger innebörd än berättelser i allmänhet. Vad få människor inser, det är ju att vi

alla är delar av inte bara en, men delar av massor med myter. Vad ungefär lika

få inser är, att dessa myter, som vi i så liten grad är medvetna om, är något som

i hög grad bestämmer våra liv.

Några människor

195

menar att myter är samhälleligt nödvändiga, och att

mytens sanningskriterium är dess "effektivitet." Mytens effektivitet - menar

man - skulle hänga hänger samman med dess generella, erfarenhetsmässigt vi-

dimerade positiva validerings- och inspirationskraft. Som alla vet kan fiktion,

som både kan vara myt och en del av en myt, undersöker, på ett medvetet eller

omedvetet sätt, den aktuella övergripande myten, alternativt myter från tidigare

epoker, alternativt myter från människans allra tidigaste barndom, då vi av-

skilde oss från varelser med i något avseende lägre medvetandegrad.

Myten är egendomlig när man tittar på den närmare; som Lévi-Strauss –

etnologen och filosofen bakom böcker som Lodjurets historia och Den svart-

sjuke krukmakaren - påpekat, så är myten och mytens delar sådana, att ingen

del i en myt är mer viktig än en annan. Ja, man kan då säga om myten - till

skillnad från historieskrivningen - att ingen DEL är självständigt viktig, eller

att ALLA delar är det. Just som i ett konstverk. Genom integrerad totalitet ver-

kar ju konsten. Men fiktion är då - som sagt - samtidigt som den är en myt, i

egenskap av historisk företeelse, en skapare av myt, i dess diversa former av

antingen litteratur, bildkonst eller film, o.s.v., m.m.,m.m..

Lévi-Strauss hävdar också – i det fina förordet till den klassiska Le Cru et

le Cuit – att myttolkning är som en slags anaklastisk undersökning: det handlar

alltså om strålbrytning.

196

Den mest intressanta anaklastiska varianten är måhända den, när en vit

ljusstråle träffar ett tjockare medium, och diffraktiskt splittras upp i diverse

färger; ty så kan man ju se det, när en myt processas genom något som inte är

194

Jfr. t.ex. Josef Jastrow, amerikansk psykolog, född i Warszawa, i Huset som Fred byggde: ”Släktets själ har

sin historia.” ( avs.: myten.) i avsnittet om Totem och tubu, s. 122.

195

Som t.ex. Karen Armstrong.

196

The Raw and the Cooked, s.5.

en myt, men ett litterärt verk, som i flera avseenden kan anses vara ett

TJOCKARE medium än myten, som ju är snabb som ljuset, och alltid gjord så

att den kan vara så lätt som möjligt. Så kan man alltså kalla det en BRYT-

NINGSLÄRA, när Freuds tankar difrakteras i det medium, som här utgörs av

Kafkas verk. Det är denna process vi är intresserade av, denna anaklastik. (Jfr.

Fig.1.)

-----------------------------------------------------

”The main basic principle of the skeptic system is that of opposing to every proposition an

equal proposition; for we believe that as a consequence of this we end by ceasing to dogma-

tize.”

( Sext. Emp. Outline, P.19

197

)

Det mest potenta interrogativa medlet fiktion har är ironi. Ironi - som i

många fall kan vara okänd för författaren - är fiktionens mest robusta ifrågasät-

tande, skeptiska, verktyg. Ett samhälle utan ironi är i stor fara. En gemenskap

utan ironi har ingen korrelator, ingen fråga, ingen kreativ negativitet, ingen

skepsis, ingen självmedvetenhet eller arkeologi av det medvetna eller omed-

vetna. Ironi är också, genom att den radikalt blottställer, nyckeln till kunskap

om det omedvetna och den aktuella hallucinationen, och till hallucinationen i

vår tid. Hallucination är inte isomorf med en myt, men de har likheter.

Skepticism är i grunden ett försvar emot dogmatism. Ironi är ett anfall på

denna.

198

Genom ironi demaskeras myten, men ironi ger också upphov till mer

ironi. DEMASKERING AV MYTEN är – oundvikligen – en riskabel syssel-

sättning. I och med att det verkligen är en omdefinition av verkligheten, står det

öppet för debatt om VAD SOM ÄR REALITET om vi inte har några myter.

Vissa människor – om inte alla – kommer att försöka använda denna omdefi-

nition till SIN FÖRDEL. Om vi inte kritiserar myterna – efter att vi har bevisat

att myterna är instiftade av illvilliga härskare och banditer, förtryckare och

usurpatorer, varför ska vi överhuvudtaget diskutera politik? Om vi pratar om

politik, har vi fortfarande en värld definierad av GAMLA MYTER.

"Vetenskapen måste börja med myter, och med kritiken av myter."

(Karl Popper)

197

Skepticismens mål är enligt Sextus att uppnå quietude, vilket är att uppnå lugn och oberördhet.

198

Detta är förstås inte helt sant, vilket man kan förstå, om man läser min bok från 1983, Ironi och existens.

Även kulturen i sig har utsatts för en sådan uttänjning att den är en fe-

tisch i sig. Att omdefiniera världen genom att påstå att myterna om NATION-

ER, NATIONELLA GRÄNSER & KARAKTÄRER och FOLKLORE mesta-

dels är propaganda är en förutsättning för en värld där demokratin kan blomstra

som DET ENDA viktiga medlet för att uppnå fred.

"Vi väljer Ithaka, den trogna jorden, den djärva, klara tanken, den klarsynta hand-

lingen, personligheten hos den som vet./…../ att erövra det vi redan äger – de magra färska

grödorna på fälten, den korta kärleken på denna jord"

(Camus, L'Homme Révolté)

Man kan - apropås vår älskade och nödvändiga ironi - tänka på hur

Anna Freud föraktade ironin. Kanhända det var svårt för den som hade uppfost-

rats till språkrör för en teori, att omfamna den skeptiska lärans flaggskepp?

EN SORTS MYT är… säg… myten om att det stora skeppet på

havet har sin egen vilja. Eller bilen på vägen, vår kropp, eller att varje bok

skriver sig själv. Seglaren seglar inte, utan skeppet seglar av sig själv.

SEGELSKEPPET. Det ensamma skeppet på det vida havet ( myten bakom

Moby

Dick,

An outcast of the islands och Den hemlighetsfulla ön.

Skeppet är osänkbart och seglar liksom av sig självt. Bakgrunden till alla

dessa böcker om sjömän på avlägsna platser, fantastiska skepp med extraordi-

nära krafter, hav med oändlig yta, kan hittas bland alla de män som i åratal har

levt och seglat på dessa skepp, alla de som har byggt dem, och alla de som är

beroende av dem. Skeppen är av genial konstruktion, noggrant sammanställda,

med tusentals delar, trä eller metall, tertium non datur, alla med sina fina namn,

och som alla vårdas noggrant, varje timme på dygnet, varje årstid på sitt sätt,

som om riggen på skeppet var en del av en teologi, skapad av många århundra-

den av marina präster. Varje segel och allt som gör segel, och gör dem stora,

gör fartygen till storseglare, tjänar till att skapa miljöbakgrunden till alla de

speciella, skickelsedigra moraliska problem på dessa gigantiska träboxar under

segel. Segelfartyg har varit den materiella grunden för otaliga människor i

rundliga tidsperioder. Medan stormar och krig passerar, fortsätter de att segla i

avlägsna vatten och bära med sig sina varor och sin mytologi, lockande och

svårfångad. Vissa ombord på dessa skepp vet att dessa skepp lever och andas.

Vågorna slår emot skrovet. Skeppet seglar ibland av sig självt. Inte bara Den

flygande holländaren, åh nej! Varje skepp seglar alltid av sig självt. Att någon

styr är en illusion bara.

Myt är företeelser av ideellt slag, ett eteriskt trivia som människor hittar

på när de behöver något de inte har. Myter är det vi har och inte har. Man tror

att myter och legender har existerat sedan Dinosaurtiden, men det kan också

vara en lögn Många önskade

199

bara till exempel att deras land hade en myt -

och trodde att människan inte kunde föreställa sig något om sig själv, och sin

ort på jorden, utan att ha en myt att relatera till. Andra tror att myten skapas av

dem, som har något att vinna på att skapa den aktuella myten. Många männi-

skor viftar än idag med flaggor. Således är myten om regnguden och regnman-

nen, om den onde mannen och mannen med det onda ögat, och myten om den

gode, och myten om de två evigt älskande, och liknande, skapade av kungar

och präster, som insåg, att de skulle få en fördel, om myten spreds bland deras

medmänniskor. Så är myterna om stora skepp utan besättning, själva stora

skepp utan besättning, och de är masstillverkade - och de är efter det kungarna

och prästerna har dött - så småningom helt roderlösa berättelser. Historiens

centnertunga tonnage, vårt allt, vilar tyngdlöst och roderlöst i det hav, som

hämtar sin kyla och sitt ljus från rymden ovanför, och sin beskhet och metall-

smak från alimonlagren i jordens inre.

------------------------

Man kan dock tänka sig en syn på myten, som skulle se myten som en

form av dialogpart, en spegel, en Den Andre-figur, och att det skulle vara för

att det omedvetet finns en föreställning om att man som människa har ett slags

släkt- eller partnerskap med myten, som gör denna så svår att avfärda och kriti-

sera och kalla vid kritiska okvädingsord. Myten själv, skulle alltså enligt aett

sådant synsätt vara som en nära släkting, en som det itne bara är ohövligt att

klandra, men som, om man klandrar denne, även kan komma att utesluta en ur

gruppen, på ett sådant sätt som antropologiskt sett kan utgöra en katastrof. Men

en sådan teori bör givetvis undersökas mera, innan man yttrar sig vidare.

Man måste betänka i sammanhanget med myten att massor av människor

hatar dem, som alls talar om myter, som analyserar myter. Dom hatar, för det

är ett faktum, att man kan säga nästan vad som helst för positivt fantasifullt om

de faktiska myterna, och det blir aldrig helt fel, utan verkar kanske på sin höjd

pretentiös.

199

Inte enbart Schlegel.

Om man inte säger att myter har en fast betydelse, förstås, eller att symbo-

lerna i myterna är fixa. Där är alla ense, att så förhåller det sig inte. Alla bety-

delser måste vara öppna. Det vet till och med ett barn.

Redan där, i konfrontation med detta hat, som ju är större än universum

självt, har man ett problem.

--------------------------------------------------------------------

KAFKAS MYT:

Alla vet att många frågor bestämda av frågan själv. Många frågor - som de

om myten - är av typen ”Tåget har startat, resan är slut.”

200

Kafka illustrerade

detta fint i den berömda parabeln, ”Inför lagen”, i den ofärdiga romanen Pro-

cessen, vilken skrevs under den oerhörda ångest Kafka kände inför faderns hot

om att gifta bort honom. Många har sett denna parabel som ett gåtfullt med-

delande till världen, ett meddelande, som många tror innehåller all vishet i

världen.

201

I själva verket är ju parabeln en illustration just av satsen: Tåget har

startat, resan är slut.

Man måste ställa sig bredvid spåret.

Vad är en diffraktionering? Att se myten glida en ur händerna?

Det var inte bara det att familjerna Kafka och Bauer - flickans namn var Felice

- hade gaddat sig samman, och att han råkade vara ende ( överlevande ) sonen i

sin familj. Ödet hade dessutom skapat Franz sådan, att ett giftermål tycktes ho-

nom i det närmaste som en dödsdom.

Mannen i fabeln väntar utanför Lagen. Han får inte komma in. Borde han

slått sig in? Han var ju förhindrad av vakten!

202

Ack! Mannen borde givetvis ha gått därifrån. Varför alls bry sig om denna lag

och denna vakt? Så illustrerar denna parabel enbart stupiditeten hos herr K..

Framför Lagen står en dörrvaktare.

203

Till denne väktare kommer

en man från landet och ber om inträde.

”Men väktaren säger att han inte kan ge honom tillträde.”

200

Jfr. Paulhan!

201

Det är tecken på ett speciellt slag av förtvivlan, kombinerat med ett särskilt slag av dumhet, när man tror att

en människa som Kafka var särskilt klok, eller till och med vis.

203

redogörelsen för Parabeln är hämtad från min bok om Kafka och det Kafkaeska från 2018.

Nej, varför skulle han det. Det finns ingen anledning att ge en främmande

man tillträde till en Lag, som ju främst är till för dem som stiftat den, till skydd

för i första hand dem och deras närstående. Lagen är inte tänkt som något som

nu skall visas för en man från landet. Vad skulle det tjäna makten ? Den är till

för dem som kan tyda den, - d.v.s. : de som har skrivit den - och de som kan

det, och har skrivit den, det är de som tjänar på att den finns.

”Mannen överlägger med sig själv, och frågar sedan, om han alltså senare

kan få tillträde till Lagen.” Det är möjligt,” säger väktaren, ”men inte nu.””

Så brukar ju ( den världsliga ) makten tala : den förhalar, för att vinna tid, då

tid är en slags vinst som makten här besitter. Så länge makten inte lovat något

har den ( Jfr. t.ex. Hägerström ) överhanden.

” Då porten till Lagen står öppen som alltid och dörrvakten står vid sidan av, böjer sig

mannen, för att se det inre. När väktaren märker det skrattar han och säger:” Om det lockar

dig så, försök då att gå in, trots mitt förbud. Men märk väl: Jag är mäktig. Och jag är den

lägste dörrvakten. Från sal till sal står emellertid väktare, den ena mäktigare än den andre.

Redan anblicken av den tredje är mer än jag kan stå ut med.”

Här målar vakten, som är den lägste – nå, förmodligen den ende ( det räck-

er med en … ) – upp en fantasi för mannen från landet. Det behövs naturligt

nog bara en narr, som står utanför och förleder folk.

”Sådana svårigheter hade mannen från landet inte väntat sig; Lagen skulle dock vara

tillgänglig alltid och för alla, tänker han, men när han nu ser närmare på vakten, dennes

långa spetsiga näsa, långa , svarta, tatariska skägg, beslöt han sig dock för att hellre vänta till

han fick tillåtelse att gå in.”

Vakten är ingen judisk rabbin, ser vi. Han har ett ”tatariskt skägg”. ( Enl. J.

Derridas uppfattning är den spetsiga näsan omgiven av ett stort svart skägg en

bild av en penis med könshår omkring. Måhända en övertolkning…. Jfr. G.

Groddeck. TMoI, s. 165. , kap: The compulsion to use symbols. ( orig. Die

Symbolisierungszwang, 1922. Jfr. ovan i kap. om Freud… ). Mannen från lan-

det ser vakten. Dennes utseende fascinerar honom. Att dörren är stängd ser han

inte. Dörrvakten ger honom vatten. Mannen från landet sätter sig vid sidan av

och väntar. Vakten frågar, ( reellt djupt ) ointresserat om hans hembygd. Man-

nen från landet försöker muta vakten, som tar emot mutorna, men bara – som

vakten säger : ”för att du inte skall känna att du försummat någon möjlighet.”

Mannen önskar t.o.m. att flugorna i pälskragen måtte hjälpa honom. Han sitter

år ut och år in. När han är gammal ( ett …”gammalt barn” enl. Derrida ) tycker

han att han ser dåligt och det sista han ser är att han tycker det kommer som ett

sken från dörröppningen.( Som kommentar till denna passus skriver Derrida,

”Detta är berättelsens mest religiösa ögonblick.” – utan att vidare förklara vad

han, D. själv, menar med detta. Förmodligen att det har en religiös konnotation

….? )

Vakten lutar sig ner en sista gång över mannen, som frågar, varför ingen

annan sökt tillträde till Lagen, som väl alla vill ha tillträde till.

” Jag går nu och stänger porten.” svarar vakten,” här kan ingen annan

vinna tillträde. Den var endast avsedd för dig.” ( Parabelns sista mening. )

-------------------------------------------------------

Mannen från landet har inte begripit, okunnig som han är ( från ”landet”

), att enda sättet att komma åt Lagen, makten är att faktiskt bryta sig in och se

efter vad som pågår, och själv komma i position att bli en del av vad som kallas

Lagen, eller ersätta den. Att det bara fanns en dörr och en vakt, innebär ju bara,

att det var mannens egen fantasi ( fantasm ) om Lagen det handlade om: hans

eget liv, hans egen själ, hans eget öde. Lagen är vad han inbillar sig är rätt för

honom. Detta inbillar han sig existerar på grundval av en ännu mer djupgående

illusion, den, om att det finns något som är rätt för alla, Rättvisan. Att så inte är

fallet bevisas inte av att vakten går och stänger dörren, men att han gör så, visar

att mannen från landet ( själv ) i dödsögonblicket inser , att alltihop förhåller

sig så. Han har gått omkring, gått till Lagen – och suttit vid dess port - med en

dubbel villfarelse. Det är just det dubbla i villfarelsen som är grunden till elän-

det. Och mannen inser inte , att om han gör sig av med illusionen , att det finns

något som är rätt för honom , så faller den andra illusionen samman, ( vaktens

legitimitet faller samman, i det rätten ”enbart” är lutter makt ) - att något finns

som är rätt för alla , i form av en universell rättvisa. Huset är faktiskt tomt. (

Detta vill han kanske icke innerst inne se. Eftersom han redan insett det, och

därför begår självmord på detta sätt, ostentativt.) Det universella gives icke,

men endast det enskilda. Således finns ingen Lag, utom den som mannen från

landet beslutar skall finnas inom honom.( Jfr. här Montaigne/Derrida om rättvi-

sans begrepp.). Det faktum att Prästen berättar en ( slags ) parabel, där mannen

från landet i väntan på tillträde plötsligt intresserar sig för lopporna (!) i vak-

tens pälskrage visar att denna ”parabel” ingår i Det Omedvetna A., med dess

användning av ett drömgrepp ( förträngningen ) och det således inte är fråga

om någon fristående kommentar till den övriga texten i Processen, - ingen ”bok

i boken” á la boken i mitten av Hesses Der Steppenwolf …. Den är integrerad, -

en del liksom andra delar - och den är förvrängd, - rättare del av en förvräng-

ning

204

och man bör inte tillmäta den ett övergripande förklaringsvärde. ( Uti-

från parabeltraditionen sätt är detta ett stilbrott, från Kafkas sida. Så finns även

204

( / verzerrung / )

sådana stilbrott i de korta s.k. parabler, som man kan finna hos Kafka, som

Svältkonstnären m.fl. . ( Vi kan här anföra att det i judisk religionsfilosofi före-

kommer begreppet ”Halaschan”, ( rättesnöret ), som utvinns genom bibelut-

läggning, ( något som historiskt inom judendomen infördes av profeten Esra

under den babyloniska fångenskapen … ) medan ”Haggadan”, ( berättelsen )

åskådliggör de gudomliga lagarna genom berättelser o. legender. Josef K. tycks

dock inte vistas i någon judisk synagoga, - i Processen finns ingen ”lokalfärg”

alls - men mer i något som liknar en protestantisk katedral / kyrka – med pre-

dikstol..; jfr. Walter Benjamin, BoD, s.294., samt WB:

”/…../ man frestas att förmoda att romanen inte är något annat än en utveckling av pa-

rabeln. Ordet ”utveckling” är emellertid dubbeltydigt. Vecklar knoppen ut sig till e blomma,

så vecklar också papperet ut sig, som man lär barnen att vika till, och blir ett slätt ark. Och

detta andra slag av utveckling är det egentligen som parabeln är till för, det nöje läsaren

upplever när han slätar ut den så att dess innebörd ligger i öppen dag. Men Kafkas parabler

vecklar ut sig i den förstnämnda bemärkelsen, nämligen som knoppen som blir till en

blomma.”

( Benjamin, Franz Kafka – Till tioårsdagen av hans död.s.219.) .

Med flugorna i vaktens rockkrage är det narratologiskt som med den teori

om kopplingen mellan redundans ( överflöd, det överflödiga, i sammanhanget

onödiga ) och ironi som påpekats av Sternberg: ”I enlighet med dennes [ Meïr

Sternbergs.] teori om informationsredundans, så kan en text vara avsiktligt re-

dundans för att skapa en önskad speciella effekt , för att dra läsarens uppmärk-

samhet till ett speciellt fenomen. Ju mer ett ord uppfattas som redundant, desto

mer synbart blir det, desto större suggestionskraft får det.” ( H.H. Weinberg, s.

6.). Vi har här en koppling till den ”onödiga detaljen”, ( Kierkegaard, Orwell )

till en slags överflödets mystik, och kan genast se det redundanta som en möj-

lig spegling tillbaka på något … ( freudianskt ) bortglömt el förträngt.

Kommentatorerna ( i Bibelns värld : fariséerna ) är djupt kritiserade i Kafkas

satirer. Vad gör nu dessa, - jo, de processar lagen !

”” Överila er inte”, sade prästen,” överta inte en främmande åsikt oprövad. Jag har be-

rättat historien för dig såsom den ordagrannt står i skriften. Om något lurande står där ingen-

ting.”.”

En lång – flera sidor - diskussion följer sedan.

( En mening i detta samtal lyder på sv.: ” Kommentatorerna säger om

denna: ” Att rätt uppfatta en sak och att missförstå samma sak utesluter inte

varandra helt.”.” ---- Innebörden i denna passage finner man ofta intuitivt rik-

tig, men dess struktur är ju inte självklar. Vi kan faktiskt endast se den genom-

skinlig om vi delar upp den i två förståelsenivåer. Dels nivå 1: a) rätt förstå b.)

missförstå. ( id est. Förstå ”rätt ” och förstå ”fel ”. Dessa båda uppfattningssätt

borde enl. logiken, - lagen om det uteslutna tredje - vara sådant att någon ”rest”

icke gives: de bör utesluta varann helt. Endast från en andra nivå, -… i enl.

med B. Russells typteori - en överställd, en nivå 2, kan en bedömning göras, så

att man skulle kunna urskilja en förståelse av en art ( x ) och en förståelse av

en annan art ( y ) , som inte täcker varann, och som således lämnar det utrym-

met , som tillåter dem att inte utesluta varandra.

Man får inte glömma bort det syfte som kommentatorerna har med sitt ytt-

rande. Syftet är att sofistiskt försvara sin egen ställning , genom detta subtila

resonemang om förståelse. Man brukar vanligen tolka passagen som att det här

påstås att ingen ”sanning” är fullständig.

I en omständlig essä redogör Jaques Derrida för sin syn på denna parabel,

( om vi kallar den för det… ) dels som självständig, dels som del av Der Pro-

cess. Denna D.s essä är i sin uppslagsrikedom inte helt motsägelsefri, Vid en

diskussion av denna essä kommer det således att redovisas flera aspekter på

Kafkas Inför Lagen, som är inbördes oförenliga.( Det är nu inte säkert, att jag i

denna diskussion – med mig själv – om D.s text – inte kommer att attribuera D.

med vissa av mina egna åsikter. Detta för att det, i slutändan, är svårt att av-

göra, vad D. exakt menar, avser, - hur långt han implicerar, o.s.v.. D.s text är

inte – heller den - glasklar.)

Viktigt är att Derrida ser Inför lagen som en anti-saga, en anti-berättelse,

med motiveringen , att han tycker sig finna att ”ingenting händer” i vare sig

den ena eller andra berättelsen.( Vare sig i Inför lagen eller Processen.) ( jfr.

statik ). Alltihop är bara ett uppskjutande, ( Eng. ”deferrence” ), en väntan.

Redan i titeln Vor dem Gesetz har vi , menar Derrida, helt riktigt – ett pro-

blem och en tolkningsmöjlighet. Översättningen till Engelska,- Derrida skrev

inte essän på Franska, men den härrör från ett föredrag på Royal Philosophical

Society i London 1982. Titeln ”Before the Law”, eller den svenska ”Inför La-

gen” innebär en begränsning ( där den svenska är ”värst” ) av tolknings-

möjligheterna av titeln, menar D.. Derrida , - själv från Magreb i Nordafrika –

hävdar ofta att vad som säges på ett språk, inte riktigt kan sägas på ett annat.

jfr. bl.a.. Den andres enspråkighet.

”Vor dem Gesetz” kan betyda 1.) ”Inför , framför, Lagen” 2.) ”Framför, i

vägen för, vaktande, Lagen”, 3.) ”Före, innan ( kronologiskt… ) , Lagen”. I

detta läge – med dessa betydelser, som är rimliga tolkningar av titeln, kommer

då den första raden av själva texten :” Framför lagen står en väktare.” att fram-

stå i kontrast till titeln ( alltså icke som homonym - / Homonym = samma

namn/ ) , men som … en helt annan sak än titeln.

Vad Kafka avser med Lagen, eller vad man kan se Lagen som, är likaså

båda mångfacetterat. Vi har nämnt att Lagen ( lagen, alt. rätten ) kan ses som

olika saker för den som söker inträde i berättelsen, och den kan alltså också

avse litteraturen, d.v.s. sig själv , som text, och alltså vara självrefererande.

Detta senare lämnar vi åsido, - enl. ovan. Intressant är – tycker jag - den itali-

enske filosofen G. Agambens studie i boken Homo sacer ( ”helig människa” är

en figur i romerskt lag ( inte rätt ), en bannlyst, fredlös ( biltog ) person. Han

må dödas av vem som helst, men får inte offras i en religiös ritual ) från 1998.

Där framställs nu mannen från landet i Inför lagen , som den , som får

lagens dörr stängd, genom sitt agerande. Mannen är alltså en slags aktivist, en

aktivist , som visserligen nära nog dör på kuppen , ty , som E. Louizidou skri-

ver i sin essä om de juridiska problemen kring Inför lagen, så är det nu så , att

mannen faktiskt icke ( riktigt, helt ) död vid berättelsen slut. Agamben och

engelskan ( juristen ) Elena Louizidou är båda ense om lagens absurda karak-

tär, att den ( som antyds av både M. de Montaigne och Benjamin ….) är grun-

dad i ingenting eller i det mystiska:

Montaigne: i Essais , Livre III, Chapitre. XII, De l´éxperience, Om er-

farenheten :

”/…./. Alltså : lagarna uppehålls inte för att de är rättvisa, men för att de är lagar, det

är den mystiska grunden för deras auktoritet; de har ingen annan grund , och den svarar väl

mot deras ändamål. De är ofta stiftade av dårar, än oftare av män som – i hat mot jämlikhet –

fallerar i rättfärdighet , men alltid av män som är fåfänga och vankelmodiga . Det finns

ingenting så storligen eller ordinärt fel som lagarna. Den människa som lyder en lag för att

den är rätt, lyder den inte riktigt som han borde.”

205

( min övers.)

Så har Walter Benjamin också uttryckt sin uppfattning i ”parabelfrågan”

delvis en jämförelse mellan Hallakah ( Hebr. = den judiska lagen, äv. Ha-

lachan. ) och Haggadah ( = utläggningar och legender kring densamma ) i sin

korta essä som han skrev 1938 ( medsänd i ett brev till kabbalisten Gerhard

Scholem, juni, 1938 ). Benjamin skriver:

”/…./ Kafkas parabler vecklar ut sig i den förstnämnda bemärkelsen; nämligen som

knoppen som utvecklas till en blomma / i motsats till som en pappersbåt till ett slätt ark pap-

per KG/. Därför blir resultatet något som liknar den rena dikten. Det hindrar inte att hans

205

( orig.: ” Or. les loix se maintiennent en credit, non par ce qu'elles sont justes, mais par ce qu'elles sont

loix. C'est le fondement mystique de leur authorité; elles n'en ont poinct d'autre !. Qui bien leur sert. Elles sont

souvent faictes par des sots, plus souvent par des gens qui, en haine d'equalité, ont faute d'equité, mais

tousjours par des hommes, autheurs vains et irresolus. Il n'est rien si lourdement et largement fautier que les

loix, ny si ordinairement. Quiconque leur obeyt parce qu'elles sont justes, ne leur obeyt pas justement par où il

doibt.”.

stycken är svåra att helt hänföra till de västerländska prosaformerna och förhåller sig till sitt

läroinnehåll som Haggadan till Halachan. De är inte liknelser och skall inte heller tas bok-

stavligt; de är så beskaffade att man kan citera dem. Men har vi nyckeln till den lära som

beledsagar Kafkas liknelser och utläggs i K.´s gester och djurens åtbörder ? Den är inte till-

gänglig för oss; vi skulle på sin höjd kunna säga att det ena eller det andra anspelar på den.

Kafka skulle kanske ha sagt att dessa ställen är relikter som bär vittnesbörd om den,”

( WB, Franz Kafka, i BoD, s.219f.)

Gershom Scholem , förf. till Kabbalans historia och utläggaren av den ju-

diska klassikern Boken om Bahir, m.m., ser i Inför lagen det ljus som mannen

från landet på slutet ser, när han böjer sig och ser in genom porten till Lagen,

det ljus den ”gloria” som glansen runt den osynlige guden ”Nur im Kabod, der

Glorie, dem grossen Glanz, offenbart er sich ”( / Enbart i Kabod, i glorian, dess

stora glans, uppenbarar han sig./ ), ( Binder.(1979) , s.491. Scholem, (1967)

,s.306.). ( Kabod = hebr. Substans, kropp. ) . Jfr. inledningen till den proven-

calska boken ( publ.ca. 1176 ) Sefer ha-Bahir: 1.:

” Rabbi Nehuniah ben HaKana sade: En vers ( Job 37:21 ) säger, "Och nu ser de inte

ljuset, det är skimrande ( Bahir ) i himlarna ...[ runt om Gud i fruktansvärt majestät ]." En

annan vers emellertid ( Psalm 18:12 ), säger ” Han gjorde mörkret till sitt gömställe ” Det är

också skrivet : ( Psalm 97:2 ), "Moln och töcken omhölje honom.” Detta är en uppenbar

motsägelse. En tredje vers kommer och förenar de två. Det är skrivet : ( Psalm 139:12 ),

"Till och med mörker är icke mörker för Dig. Natten skiner som dag- ljus och mörker är det

samma." ( Book of Bahir,ca : 100 e.Kr.,s. 2.).

Franz Kafka hade (åtminstone ) läst om denna bok hos t.ex. kabbalist-

historikern Graetz. De ljusfenomen, som finns här och där i Processen, ( samt i

den förmodligen bortplockade Ein Traum ( En dröm ) har av somliga – ja, åt-

skilliga, som vi sett ( Derrida, Scholem ) tolkats såsom en indikation på att

Processen ( och/eller Inför lagen ) är en religiös allegori , att Josef K. är på väg

till …. Paradiset. Eller, något mer adekvat : att Döden är det räddande ljusa för

Josef K.. Om detta kan man naturligtvis inte säga mycket mer, än att det finns

ett ljusskimmer här och där, ( t.ex. i slutet av ”parabeln”, där det strömmar ur

porten som stängs ) men om det är ditlagt av Kafka på allvar eller ej lär det för-

bli en gåta intill Tidens ände. ( jfr. även G. Kaiser ). Ljuset som gloria är ju

också en universell symbol för något heligt. Jfr. Th. ab Aquino, Summa theol. I,

12, 2.:

”Till skådandet av Guds väsen hör på kunskapsförmågans sida en likhet, nära glorians

ljus, ( lumen divinae gloriae ) som förstärker förståndet vid skådandet av Gud.” ( Jfr. Ps.

35.10.).

Samuel Friedländer anser – däremot – ( högst rimligt, anser jag … ) , att

inget inflytande från judiska kabbalan i Kafkas verk går att spåra, ( Kafka har

istället / enl. denne /… en personlig ”kabbala” – vilket kan betyda vad som

helst …. ) och finner både Scholems och Benjamins resonemang svaga. Nu är

det ju inte uteslutet att detta ”sken” inte alls är något heligt sken, men ett ”skep-

tiskt” sken. D.v.s.: det som lyser inifrån genom öppnaningen är – ironiskt nog –

ett sken av ett intet. Här finns i själva verket i centrum för Lagen, bortom

kommentatorerna – just som i de pythagoreiska mysterierna – ingenting alls

!!!!

Derrida slutar i sin tur sin analys av denna icke-historia ( enl. D. är det

fråga om en sådan beträffande Inför Lagen – och alltså t.ex. ingen parabel -

med:

”Trots dess icke-identitet med sig själv , vad gäller dess mening eller bestämmelse, trots

dess väsensbetingade oläsbarhet, presenterar sig och uppför sig dess ”form” som ett slags

personlig identitet , som har rätt till absolut aktning. Vem som än skulle göra ingrepp i denna

texts ursprungliga identitet skulle kunna tvingas att inställa sig inför lagen. Detta kan komma

att ske med varje läsare i textens närvaro, med kritiker, förläggare, översättare, arvtagare och

lärare. Alla är de på en och samma gång väktare och män från landet. Från bägge sidor om

gränsen.” ( JD )

Givetvis kan man identifiera sig med vem man vill. Åtminstone i denna

historia. Både mannen från landet och väktaren. Att alla ” på samma gång” är

två personer är naturligtvis nonsens. Måhända i tur och ordning. Att säga att

man ”på samma gång” är väktare och män från landet, det är att låsa fast berät-

telsen i sig själv. Den som gör på det sättet har ingen känsla för nivåer, för …

ironi. Den som förutsätter att Kafka inte är ironisk, den har en uppförsbacke, -

det kan man säga. Vad är en ”dekonstruktion” egentligen värd, - om den nu

inte är mer än i form av en parafras ??

Om Derrida , istället för att tala om ”väsensbetingning”, hade kunnat

identifiera sig med båda personerna i den lilla berättelsen, så hade han kunnat

reflektera över, vad det inneburit om han, som väktare, tänkt över möjligheten

att helt sonika lämna sin post, gå därifrån. Det valet har ju väktaren. Och man-

nen från landet kan ju faktiskt återvända till landet. Såvitt vi begriper. Han har

inte bränt några broar, - som t.ex. Kleists Michael Kohlhaas har. ( Josef K. har

det i detta fall onekligen svårare, eftersom han faktiskt är s.a.s. ”gripen”, an-

hållen, anklagad. Lantmätare K. i Slottet kan av flera skäl inte ge upp sitt sö-

kande, eftersom han faktiskt – som man tror - är anställd. I Till frågan om la-

garna , Zur Frage der Gestezte ( FK, trol. 1920.--- Kafka grunnade länge över

sin Inför lagen !! ) uttrycks samma uppfattning om rättvisan och lagarna som

hos Montaigne, d.v.s. att lagarna är …. adelns ( eller är adeln, d.v.s. makten )

och att de också är kommentaren och traditionen ( hos Montaigne: konvention-

en.). Rättsystemet är sitt eget, och, som Hamacher skriver, utifrån Kafkas Vor

dem Gesetz att lagens ( rättens ) lag är: ”/…/att lagen obstrueras. Lagen är det

som undandrar sig framställning”.).( W. Hamacher, ´The gesture in the name´

(1991) premises, essays on philosophy and literature from Kant to Celan. (

1996 ), Stanford, ss. 300-301.)

Just som L. Dahlberg skriver, - och som jag redan tytt begreppet ( ”lag” )

ovan - så behandlas i bl.a. Inför lagen ju i själva verket Rätten. ( Rättssyste-

met). Alltså är Lagen här en metonymi, - den är det beläte som framställs

”framför Rätten” hos Kafka - , med beskrivningen av kommentatorerna, och

Kafkas generella inställning till kommentarer och utläggningar ( legender ).

Kommentatorerna är här ( de anonyma ) ”kunniga”, - ( både Prästen och måla-

ren Titorelli – mer ett rättsbiträde - i Kafkas Processen är kommentatorer av

den rätt som råder i Processens verkuniversum ). Lagen är verksam just för att

den är oåtkomlig, verksam i sin oåtkomlighet, och den arbetar – genom en pro-

cess varmed den processar sig själv. Ny lag införs som en parallell in i , till,

själva kommentarerna, och sedan infälls dessa i tiden, en kalender, och man har

skapat det Lagens spår, som lägger sig i tiden, och ständigt nybildar Lagen (

Rätten ).

Det som Josef K. i Processen råkar ut för är ju att han aldrig når en indivi-

duell, offentlig process i samklang med legalitetsprincipen. ( Denna innebär ju

att man skall kunna slå upp i en lagbok, i den skrivna lagen, och kontrollera

lagrum, m.m.. Flera principer om öppenhet i skilda avseenden åsidosätts i det

system som Josef K. möter. Josef K. hamnar även i ett system med ren korrupt-

ion.).

I Processen tillhör alla domstolen, på ett eller annat sätt, sägs det. Alla

utom Josef K.. På samma sätt förhåller det sig i Slottet, där alla invånare på nå-

got sätt är anställda av Slottet, utom ( möjligen ) K..---- I Förvandlingen finner

ingen Gregors förvandling till skalbagge helt befängd, utom Gregor själv; - han

vill ju bara somna om, för att sedan vakna ordentligt. I Förvandlingen tycks

alltså alla aningen förvandlas. ).

Kommentatorerna kan vara ett obestämt ständigt varierande antal och

skall stå utanför en diskussion om rätt eller fel med avseende på kommentaren.

Utan kommentatorerna vore Lagen ( rätten ) inget. Därför måste Lagen ( rätten

) och kommentatorerna ses såsom något , som icke kan vidröras. ( De är alltid

”före” lagen ( rätten ) , - inför densamma . Lagen blir aldrig färdigskriven. Rät-

ten aldrig fullkomnad. Marc Sagnol menar att ”Vor” i Vor dem Gesetz skall

läsas som ett före=innan.).

Lagen liksom rätten och rättsmedvetandet ( allmänna begreppet om rätt-

visa ) är de facto i förändring.

Det måste, för att Lagen ( rätten ) skall kunna existera, alltid vara någon del

av den som är oförklarbar, helt mystisk. ( Ovetbar.). En icke-mystisk – i defini-

erad mening - lag är okänd. Annars, om så inte vore fallet, så skulle lagen vara

helt grundad (!) i något metafysiskt ( alltså något … mystiskt). I grunden utgår

rätten – som rättpositivisterna anse - ifrån en befallning, som utgår från mak-

ten. Och makten kan inte definiera rätten, bara bestämma dess innehåll och ex-

ekvera dess beslut. ( Det kan också nämnas, att det i den romerska rätten, på

Justininianus´ tid t.ex., var beskaffad så, att den exakta formuleringen av domar

framfördes enligt formulär ( ja i ”formel”-form …) och kunskapen om de ex-

akta formuleringarna ( formlerna ), det hade ( på Processen-vis ) endast präster-

skapet i de resp. lagförsamlingarna i det romerska riket. Jfr. Tamm. )

Man kan också jämföra Inför lagen med de föreskrifter som hunden i Den

sanningssökande hunden (1922) ( M. Brods titel. ) mediterar över. Denna hund

( berättelsens ”jag” ) tillbringar sin tid med att ensam hungra, och/men samti-

digt söka efter näring och visshet. Urfädren ( / Urväter / ) har skrivit om hunger

och kommentatorer ( åter och åter hos Kafka ) har skrivit om förbud, samt om

omöjlighet att svälta. Hunden, som känner sig utanför flocken, funderar på

dessa traditionella uråldriga regler angående hundsvält och även denna svälts

förhållande till näring och sanning. I detta hundliv förekommer alltså – även

där – de urgamla kommentatorerna , här till lagar för hundliv. Någon absolut

sanning finns inte i varken lagar eller kommentarer, och det är upp till den en-

skilda hunden att söka sig fram genom vad denna nu kan finna som rätt och

sant i sin ensamma kamp. Här finns också ett förhållande till Vetenskapen, ty

hunden inte bara söker, den forskar och ställer sina upptäckter och funderingar

i relation till vetenskapliga metoder och vetenskapliga prövningskriterier. ( jfr.

Stevenson, ss….. ). Hunden har också ett intensivt förhållande till musik, och

det tycks vara musiken som väckts av ett musikersällskap på sju musicerande

hundar, ( Jizak Löwys trupp ? - jfr. ovan … ) som fått denna hund att ge upp

gemenskapen och söka något grundläggande, - näringens ursprung.

En Inför Lagen-liknande passage finns i dagboken senare hos Kafka, (

Oktober 1921 ( T.3, s.191f.) ).: ” Det var omöjligt för honom att gå in i huset,

ty han hade hört en stämma, som sade åt honom:” Vänta tills jag kan ledsaga

dig !”. Och så låg han åter i stoftet framför huset, trots att allting väl allting var

utsiktslöst ( som Sara skulle ha sagt ).”

Här är då jaget en Abraham, den paradoxtroende, och den som alltid –

oavsett vad – lyder sin gud. Jfr. Moseböckerna,… och Kierkegaards Frygt og

Baeven. Vi finner oftare referenser till Abraham än till Moses hos Kafka. Båda

står dock i centrum för auktoritetsproblemet, som upptog mycket av Kafkas

tankar. ). jfr. t.ex. Freud, Marcuse och Adorno.)

Presentationen av Lagen hos Kafka ( i Processen ) bör ses samtidigt som

hans beskrivning av hierarkierna. Det finns ett samband mellan Lagens, kom-

mentatorernas och hierarkierna. Detta samband bidrar till att belysa delarna.

Intuitivt finner man dem alla arbiträra. Föremålet för deras aktiviteter framstår

som obestämbara. Aktiviteterna själva – hos Lagen ( Rätten och dess företrä-

dare ) , hos kommentatorerna och hierarkiernas samspel kan här endast ses om

oprecisa. Oanalyserbara, (- in aeternum?). En kritik ( implicit givetvis ) gäl-

lande det att fastställa essensen hos sådana begrepp som lag, rättvisa och de-

mokrati ? ( Lévinas t.ex. anser att rättvisa är något som skapas ”genom en stän-

dig revision av existerande rättvisa, med förhoppningen om en bättre rättvisa” (

Dahlberg, s. 66f.). En utopisk idé. ). Är det rätt när Deleuze m.fl. menar att

Kafka är en av experterna när det gäller makt, och på kritik av makten. Leif

Dahlberg frågar sig om det är ” rättsprocessens former som är föremål för an-

grepp, eller är det idéer om lag och rätt, som är måltavlan för Kafkas satir?” (

LD, s. 76.) . Svaret tror jag att jag gett. Här gäller även idéer om skuld och

straff. Beskrivningen av rättsprocessens former är emellertid den för Kafka

nödvändiga vägen till ämnets kärna ( där – i totaliteten - Josef K. på ett sätt

kanske blir ”kapad” för en filosofisk diskussion…):

”K. inlät sig, utan att vilja det på en blickdialog med Franz, men slog sedan på sina

papper och sade:

- Här är mina legitimationspapper.

- Vad bryr vi oss om dem? skrek nu igen den storväxte väktaren. Ni bär er självsvåldigare åt

än ett barn. Vad vill ni då? Tror ni att ni fort kan få slut på er stora förbannade rättegång,

genom att diskutera legitimationspapper och häktningsorder med oss era vaktare ? Vi är

enkla anställda som knappt kan hitta rätt i era legitimationspapper och som inte har mer med

er sak att skaffa, än att vi har vakt hos er tio timmar om dagen och får betalt för det. Det är

allt vad vi är, men trots det är vi istånd att inse att de höga myndigheter, i vilkas tjänst vi

står, har gjort sig mycket noga underrättade om grunderna för häktningen och den häktades

person, innan de föranstaltar om en sådan åtgärd. Det finns här inte plats för misstag. Det

förhåller sig i alla fall inte så, att våra myndigheter, i den mån jag känner dem, och jag kän-

ner bara de lägsta graderna, söker efter deskyldiga utan de dragas till skulden, som det heter

i lagen, och måste skicka ut oss vaktare. Sådan är lagen. Hur skulle det finnas plats för miss-

tag?

- Denna lag känner jag inte till, sade K..

- Desto värre för er, sade vaktaren.”

( Processen, s.13.)

Denna kritik av makten och rätten framförs nu i Kafkas text i första hand

av objektsidan (O)

206

, av det Omedvetna ( i Processen t.ex. Domstolen ) i sam-

spel med den hjälte som är berövad detta omedvetna. Så kan man se att det,

även i en roman, varigenom det löper en solid splittrande linje, kan finnas te-

mata, som belyser viktiga frågor, även om detta nu sker i en alldeles konstlad

sfär, en ”tredje sfär”, i en egenartad litteraritet, i ett ”kafkauniversum”.

Den kiastiska form som denna parabel har, lämnar rum just för en reflex-

ion över målet: Lagen.(rätten) Vi kan se hur Kafka inte bara öppnar upp för

Lagens (rättens) tomhet i allmänhet, men ger en liten vink genom att i en avsi-

desbelysning, genom det Omedv.B.s

207

iakttagelse av lössen i pälskragen på

väktaren, att något förbjudet hos Mannen från landet har sett fåfängligheten

och maktens ödesgivna grymma futilitet. Den ”skenbara tomhet” som lantmä-

tare K. sådar upp mot, den är inte en fullhet. Et kan ju så vara att denna sken-

bara tomhet innehåller en liten ynklig skärva av liv och betydelse och makt,

men absolut inte mer. Så kan det ju vara i Inför Lagen också. Det är inte bara

otroligt. Det är t.o.m. troligt. I slottets centrum finns ett nära nog Intet,( finns

greve West-West? ) liksom i Lagens centrum. Vad är det som rättfärdigar La-

gen, annat än dess omgivning ? Här finns den totala equilibrion, jämvikten,

mellan tro och existens.

Men vi, såsom läsare, är mycket förvånade och förvirrade, ty vi utsätts för

hela livs-mysteriet, och således kan vi känna igen från texten , hur vi känner

oss, när vi står inför mysteriet med den fria viljan och mysteriet med slumpen

, och mysteriet med det plötsliga infallet och det aktuella beslutet i det verkliga

livet. Det är därför vi läser hela den boken, hela Processen t.ex. ( i dess fatala

206

Jfr. Crash-course i det Kafkaeska nedan.

207

Jfr. Crasg-course i det Kafkaeska!

(?) ofullständighet ), och detta är storheten i denna litteratur, eller en del av

den, och trots att den sågs av Kafka såsom misslyckad ( enl. vad jag (!) tror ),

så har den väsentliga värden - kanske delvis i sin ofullkomlighet -, och hela

denna litteratur syns omöjlig att upprepa, att på något vettigt sätt fullfölja. Den

står i unicitet. ( Kafka fick inga – faktiska - efterföljare. Breton skulle väl

mycket väl kunnat inrangera honom bland sina kollegor, ( t.ex. Artaud, Arp,

Michaux ) som han - så elegant - kallade för "oefterhärmliga förebilder".( Sic !

). Som bilddiktare är Kafka måhända lik det vulkaniska barnsnillet Rimbaud. )

En tolkning av Processen, som är vanlig,- vi kan kalla den tolkning A av

processen är den att Processen ”handlar om ” ett moraliskt nederlag”, ( M ) ett

Josef K.s förfelade liv, och dennes självförstörelse, - att det hela är en samve-

tets dom över honom själv, och att romanen är en diskussion som slutar med ett

självmord, även om Josef K. in i det sista hoppas på en räddning från någon

metafysisk instans. ( Vi har en sådan liknande tolkning av Förvandlingen, t.ex.,

av Marion Sonnenfeld, som menar att Gregor har skulden att gjort den övriga

familjen osjälvständig ! Och som straff därför förvandlas. Jfr. Walter Sokel, (

Tragik und Ironie.) som menar att det är Gregors bestämmelse (!) – öde - att ta

på sig familjens skuld, och systerns ”uppgift” , att få honom att bli tragisk, och

icke ”helig”. )

” Själva upplevelsen av ångest visar nämligen att det finns flera möjligheter, nya möj-

ligheter till vara som hotas av icke-vara. Vi har konstaterat att det tillstånd individen befin-

ner sig i då han konfronteras med utmaningen att förverkliga sina möjligheter är ångest. Vi

går nu vidare och påstår att det tillstånd han försätts i då han förnekar dessa möjligheter, inte

förverkligar dem, är skuld. Det innebär att också skuld utgör ett ontologiskt kännetecken hos

människans existens.” ( R. May, Den omätbara människan ( 1983 ), s.106.)

”Friheten, som vi känner den idag, är en problematisk planta.”( / kümmerlisches Ge-

wächs”/ ) ( FK, Den sanningssökande hunden.)

Den andra tolkningen , tolkning B, utgår från de två - av Kafka - strukna

drömpartierna: Vi kallar denna tolkning för Tolkning av Processen utifrån

drömpartier. Josef K. i Processen drömmer ju inte.( Jfr. ovan ).Det vore ju mot

själva ”principen” om jag-klyvningen, så som jag skisserat den i Medv. –

Omedv. Ovan. Om nu omvärlden ( O ) är det Omedvetna, så innebär ju det att

den medvetande-”fakultet” som är engagerad i drömmar redan befinner sig i

Omvärlden ( Josef K.s, K.s och Karl Rossmanns ) och Hjälten, ( S ) berövad

sitt Omedvetna, är inte i stånd att drömma någonting alls. Kafka publicerade

fristående en novell som han betitlade “ En dröm”( Ein Traum.). ( Jfr. August

Heat ( 1910 ) en novell av W.F. Harvey, som har ett förvillande likt innehåll.).

I denna novell heter huvudpersonen liksom i Processen också Josef K.. Vad

innebär det då att se sin egen gravsten i drömmen. Ett klassiskt förebud. Eller

fruktan. Passagen ( novellen, En dröm. , ( publ. 1917 i Felix Weltchs

Selbstwehr ; skriven förmodl. 1915 ), är skäligen dimensionslös, detta troligen

- paradoxalt - p.g.a. att här verkligen händer något: Josef K. blir - i sado-

masochistisk anda – begravd. Han ingår en slags pakt ( inte ovanligt ) med den

som ristar namnet på gravstenen. De båda, konstnären, som skriver namnet på

stenen och Josef K., lider tillsammans. --- I denna novell saknas den eg. …..

kafkastämningen, trol. alltså p.g.a. brister på nivåer, id est : här saknas …. den

avgörande bristen. Det förbluffande med novellen En dröm är ju att denna no-

vell, som bär en sådan titel, innehåller mer handling än vad som är legio hos

Kafka. Den är däri helt atypisk. ( Här kan anföras som jämförelse drömmen i

Dostojevskijs En löjlig människas dröm, där denna dröm om ett människornas

paradis, som drömmaren själv faktiskt ( av illvilja ) förstör ( i drömmen ) och

hur denna dröm helt omvänder en bottenlöst pessimistisk skeptiker till en glö-

dande predikant av kärleksbudet, om än med en fantastisk ironi. Drömmen är

här central, givet att den likaså är novellens – om än skenbara, så dock - tema.

Man bör observera att deklarationen i titeln ”En fantastisk historia” bidrar till (

den bachtinska ) flerstämmigheten i denna historia. Själva drömmen är i sin tur

också så egenartad i sin diskussionskaraktär att den faller utom det fantastiska,

och detta bidrar till den svävande ton som denna novell har. Själva tonfallet

hos hjälten är alltid ungefär detsamma hos Dostojevskijs alla hjältar – och per-

soner – liksom det är hos Kafka / vilket jag påpekar även på annat ställe i

denna skrift /. Så är det ingen skillnad på tonen i En löjlig människas dröm och

t.ex. huvudpersonen i Dostojevskijs Ynglingen , om nu än den förstnämnda är i

högre grad intimiserande.)

“Martyrskap har alltid varit ett bevis på intensitet, aldrig på en uppfattnings korrekthet.”

(Arthur Schnitzler)

-------------------------------------------------------

Kafka - som älskade sin familj, och var älskad av dem – visste att han var

fast. Han förmådde inte leva utan sin familj. Men han förmådde nästan alltid

skriva, och höja sig till mytens och metamytens höjder. Ty samtidigt som han

illustrerar sin egen tragedi, så hånar han givetvis allt vad judisk sofism heter.

Inte för att han var särskilt djupt insatt i judisk ”vishet”, men han hade inte

undgått att förstå vad rabbinismen handlade om.

208

MAKT. Många äro de,

209

som insett och påstått, att Kafkas författarskap handlar om en enda sak, - makt.

Och det håller jag med om.

Men kanske var det just Kafkas medfödda ryggmärgsreflexironi, som

var så väl rustad att ta sig an alla möjliga myter, från när och fjärran, från anti-

ken, vardagen och kulturen.

-------------------------

MED SKRÄCK betraktade även Kierkegaard hur myter, med skräck, - inte

minst via kristendomen - styrde världen.

210

En av hans tidigaste böcker, vilka

alla gavs ut under några år under tidigt 1840-tal, som behandlade detta, var

Frygt og Baeven ( Fruktan och skräck. Här behandlas historien om Abraham

och Isak, när Abraham av ”Gud” får order att offra Isak. Denna skräckhisto-

ria

211

är också den av typen Tåget har startat, resan är slut. Kierkegaards ex-

cellenta behandling av historien, vilken slutar i tron på det absurda ( att Isak

ändå skulle räddas av guden ), leder honom till tron på något, som man skulle

kunna kalla ”förlösande skräck”. Kierkegaard både hoppas att han avmytologi-

serar, och inte. Så skriver han själv:

"Åh, när jag en dag är död, så kommer bara den boken, Frygt og Baeven, var tillräcklig

för att göra mig odödlig. Då kommer den minsann att läsas, och bli översatt till otaliga

språk. Läsaren kommer formligen att krympa inför det fruktansvärda patoset i boken."

… Søren Kierkegaard, som givetvis anade, att det fruktansvärda i boken

egentligen kom från den fabel den behandlade.

Paradoxtron, - den paradoxala tron på Jesus som paradox! Paradoxens

superposition - och tron på det absurda, ärt givetvis fullständigt intellektuellt

ohederligt. Bertrand Russell kallade Kierkegaard för romantiker, rätt och slätt.

208

På mödernet i Kafkas familj, i familjen Löwy, ( modern hette Julie Löwy ) fanns historiskt en rabbi.

209

Till ex. Derrida.

210

Jfr. Kafkas lilla novell, som utgör en transmogrifikation av Cervantes Magnum Opus, Don Quixote, där Don

Quixote internaliseras av Sancho Panza: ”Utan att göra någon stor affär av det lyckades Sancho Panza under

årens lopp, genom att grundligt insupa ett stort antal riddar- och rövarromaner under kvällar och nattimmar, så

väl att avvärja från sig själv sin demon, vilken han senare kallade Don Quixote , så att denne demon därpå gav

sig iväg, ohämmad, på de galnaste uppdrag , vilka, emellertid, av brist på ett förbestämt ändamål , som skulle

ha varit Sancho Panza själv, inte skadade någon. Som en friboren man, följde Sancho Panza filosofiskt Don

Quixote på hans eskapader, kanske av ansvarskänsla, och hade mycket stort och upplyftande nöje av dessa till

sina sista levnadsdagar. ”

211

Det gläder mig att t.ex. David Bakan, i sin bok om Freud och mystiken finner denna historia bara egen-

domlig.

Intressant är hur nästan allt SK skriver om är relaterat till skräck.

212

Men

så var han också fostrad i skräck, av herrnhutismens blodskristendom och av

fadern, Mikael P. Kierkegaard, med dennes paranoia, riktad mot ett osynligt

väsen …, fadern som trodde att hans tillvaro var en tillvaro i ett den osynliges

straff…för att han som ung pojke, arbetande som fåraherde på den Jydske

Hed,

213

hade gått upp på en kulle, och förbannat gud. Om detta berättade fa-

dern sedan, för barnet Sören.

214

212

Om man söker i tillgängliga källor efter uppgifter om Kierkegaards person, samt läser dennes verk, så

framstår det, för den känslige läsaren, som att man i Kierkegaard har att göra med en person som är sam-

mansatt, och vars ansikte mer är likt den bekante Janus än mången annan känd intellektuell. Än ser man ju

Kierkegaard som den förtvivlade, än som den spefullt skrattande. Än är han den innerlige vännen, än den

beräknande dialektikern. Och man får inte riktigt ihop det. Det var emellertid just Kierkegaards fryntligt arro-

ganta och intriganta, men samtidigt högst INTRESSERADE, läggning som kom dennes konfrontation med

VÄRLDEN att bli så till extrem grad intressant. Hans samtid präglades av spiritistisk andefattighet. Fadern och

hans på avstånd älskade var båda engagerade i spiritistisk religiositet, något som förmodligen äcklade Kierke-

gaard Det mest levande konkreta traumat i Danmark under Sören Kierkegaards uppväxt var förmodligen

minnet av Napoleonkrigen. Andligt var för S. K. det mest levande 1.) Holbergs Komödier, 2.) Herrnhutismens

av Kierkegaard avskydda sånger om den söte Jesus samt 3.) Hegels för Kierkegaard overkliga filosofi 4.) Ro-

mantiska skräckromaner. Misstrodd som Kierkegaard var, så kom det sig att han, förklädd som präst ( han var

prästvigd ) och gediget misstrodd i sin stad, mycket på grund av sin irriterande personlighet, beslöt sig för att

bli världens främste … skräckförfattare. ( Hypersteni – som ”man som bekant kan dö av”, som S.K. skrev…)

KIERKEGAARDS SKRÄCKFILOSOFISKA VERK: Bland de skräckromantiska temata som Kierkegaard hinner av-

verka, i sitt inspirerade och halvt maniska livstillstånd, är att märka bl.a. följande: Don Juans och förförarens

generella ( i Förförarens Dagbok ) mörka inre, - den förlorade själens munterhet. Abrahams villighet att offra

sin son Isak, för att han hör en obestämd röst som kan vara Guds i sitt huvud. Funderingar kring om det verk-

ligen är anständigt att likt Jesus-Gud låta korsfästa sig av människor, och därmed låta dem dra på sig evig

skuld, när man ändå är allsmäktig. Funderingar över om något alls går att upprepa, eller ens minnas. Arvsyn-

den. Kan nu faderns trots mot Gud verkligen ha dömt en hel familj till olycka? Arvsynden. Kan arvsynden

verkligen döma en hel mänsklighet till ångest? ( i: Begrebet Angest ) Kan man vara sig själv? Tänk om man inte

har något själv? Tänk om man inte VILL vara sig själv? (i: Sjukdomen till döden ) Tänk om man inte kan läsa en

bok?! ( i: boken Fortale )

213

Denna hed, så fint beskriven av St. St. Blicher, i ett flertal noveller!!

214

Men fadern lät också, dolt och gradvis, den tyngande hemligheten om händelsen på heden framskymta i

samtalen, så att den unge Søren alltid gick omkring med en känsla av att något var fel och att något gräsligt var

förestående. Så sent som 1842 kunde S. Kierkegaard skriva i sin Dagbog:

”Jag skulle kanske kunna reproducera min barndoms tragedi, den förfärliga, hemliga förklaringen till det

religiösa, som en ängslig aning spelade mig i handen och min fantasi hamrade ut, och den anstöt jag tog av

religionen, i en novell, som jag skulle kalla Den gåtfulla familjen. Den skulle börja helt patriarkaliskt idylliskt,

så att ingen anade det, förrän plötsligt det där ordet ljöd och förvandlade allt till förfäran."

En egendomlighet, som starkt måste hängt samman med den depression fadern så stoiskt bar, var att han

ofta med en enastående bravur lyckades hävda inför olika människor, med sin otroliga förmåga till övertalning,

att han var den allra uslaste och minst värdefulla människa som fanns.

När så ett efter ett av hans syskon dog, bl.a. två bröder, så trodde sig tonåringen SK inse vart det skulle

barka hän, understödd i detta av faderns illa dolda övertygelse: Michael Pedersen var för sin del HELT överty-

gad: Gud hade låtit honom bli rik och få många och ostentativt begåvade barn, men, som straff för den ödes-

digra händelsen på heden, så skulle den stränge Herren på klassiskt gammaltestamentligt, gammaljudiskt, vis

beröva honom allt! Søren kom så att utveckla en tvångstanke om att han själv icke skulle bli äldre än Jesus,

d.v.s. 34 år. Och när det ändå skedde – och han då ofta jämförde sig själv med X-tos - att han faktiskt passerade

denna sin egen 35:te födelsedag, blev han otroligt förvånad.

Camus var fylld av den revolterande skräcken - verklig eller konstruerad

- inför det absurda. I dennes böcker Myten om Sisyfos och Den revolterande

människan.

215

Hela Camus´ tänkande om absurditet och revolt, i all dess pre-

tentiösa gestalt och ande - härstammar ytterst från några avsnitt i Kojèves

216

föreläsningar om Hegel från tidigt 1930-tal, där K. lägger ut texten om negat-

ionen som den drivande kraften i världshistorien, som en del i K.s förklaring av

den hegelianska dialektiken. Kojève, försvarade auktoriteten, i sig, liksom den

auktoritet som styrde i hans födelseland, Sovjetunionen, dyrkade den revolt,

som man såg symboliserad i det kommunistiska systemet, där revoltens mål var

uppfyllt, eller åtminstone en marche.

Auktoriteten, enl. Kojève, var givetvis att föredra framför kaos, eftersom

den sanna auktoriteten var den, man självvalt ställde sig under, så som folket i

Sovjet gjort. Utanför ett system där auktoriteten råder, kan man enligt Kojève

bara luta sig mot nejet.

217

I Människans revolt är det detta eviga nej, utan auk-

toritet, som Camus predikar. Sartre, som vid denna tid var någon slags kom-

munist, ansåg att Camus var pubertal, eller på sin höjd gymnasial. Vid omfam-

nandet av absurditeten ställer sig alltså Camus in under frågan om absurditeten

själv, in under myten om Sisyfos, för att denna myt på samma gång som den

förklarar att tillvaron är absurd, lyfter av männsikan känslan av absurditet, i det

att man benämner tillvaron absurd. Detta är givetvis absurt. Camus beskriver

Bretons surrealism - dess fusion av verklighet och dröm - som den konkreta

irrationalismen och den objektiva faran.

218

Surrealismen, med dess försvarande

av Nietzsche och återgång till antikgrekiska värden har sin fiende i rational-

ismen, menar Camus.

215

1951.

216

Thus, in the relationship between man and woman, for example, Desire is human only if the one desires, not

the body, but the Desire of the other; if he wants "to possess" or "to assimilate" the Desire taken as Desire - that

is to say, if he wants to be "desired" or "loved," or, rather, "recognized" in his human value, in his reality as a

human individual. Likewise, Desire directed toward a natural object is human only to the extent that it is "me-

diated" by the Desire of another directed toward the same object: it is human to desire what others desire, be-

cause they desire it. Thus, an object perfectly useless from the biological point of view (such as a medal, or the

enemy's flag), can be desired because it is the object of other desires. Such a Desire can only be a human De-

sire, and human reality, as distinguished from animal reality, is created only by action that satisfies such De-

sires: human history is the history of desired Desires. ( Kojève, Intro. To Hegel. 1969.) Detta förefaller mig

mer som en beskrivning av en psykopats fantasi, än som en beskrivning av driftslivet hos människan som art.

217

Varför lämnade Koyré med en sådan entusiasm över sin lärostol i Paris till Kojève? För att det var till en

landsman? Obegripligt, då Kojève, i jämförelse med Koyré, tycks mer som en skojare. Det skulle inte förvåna

mig om Lacan, som bevisatade Kojèves föreläsningar, fick idén till hela sin persona, vid mötet. Detta har även

antytts av andra.

218

L´homme revolté, s. 123.

Camus och idén om det absurda, som florerade som ett mantra på 1960-

talet, har med tiden fått mindre inflytande.

219

Kierkegaards radikalvoluntarism:

”Sanningen är att vilja ett.”

220

…. har varit lite mer seglivad, även om dess ar-

gumentation är närapå lika svag som Camus´.

Horkheimer och Adorno – skaparna av Frankfurtskolan och Den kri-

tiska teorin

221

- trodde sig i den klassiska Upplysningens dialektik ha kommit

till en insikt om en mytens cirkeln, vad gäller analysen av mytens diktatur:

upplysning var egentligen detsamma som myt. I samma stund som upplysning-

en, förnuftet på olika sätt gjorde sig av med myten, som alltid stödde uppfatt-

ningen att det gick att reda ut alla problem genom att bruka våld, alltså genom

fascism, så skapades en ny myt, genom vilken man ÅTERIGEN bestämde sig

för att det endast var med våld, genom fascism, som man hade rätt att göra sig

av med alldeles nyupptäckta myter, o.s.v.. Det finns alltid nya skäl för en ny

auktoritär rörelse. Särskilt i tider av hög teknisk förfining, och stor automatik.

Vem ser egentligen människans plats i en sådan miljö. Vem begriper vad som

är myt och vad som är förnuft? Vem skulle där t.ex. kunna se vad som är den

lilla språkliga myten, och den stora ideologiska myten? Vem skulle kunna hö-

ras, mitt i födelsen av myt efter myt? Vad är en demytologisering?

Denna analys kritiserades av Habermas, som antagligen uppfattade den

som defaitistisk. Allting som Adorno skrev kom att bli format, medvetet eller

omedvetet efter en strikt, ortodox marxistisk maktanalys. Meningen med

Frankfurtskolan var revolutionen.

-----------------------------

Det syns som om Freud mest såg på myten som en parallell till drömmen:

myten som ett slags kulturens clairvoyancefenomen, som kunde avkodas. ( Det

är över huvud taget ingen måtta så ,mycket sanning man tillskrivit myten, den

mest osäkra av alla källor, som om hela mänskligheten i brist på annat vänt sig

till sagorna för ledning… Att myten skulle vara löjlig, det faller liksom ingen

in ) Men mer om detta senare. På Freuds skrivbord – både det i Wien och se-

nare det i London - stod trä- keramik och bronsstatyer en masse, vilka illustre-

rade mytiska sagor och föreställningar av alla slag från nära nog alla jordens

kontinenter. ( Freuds stol var däremot mer ergonomisk. Han lär också ha läst

med ena foten inslingrad i ett av dess ben.)

219

Kafkaepigoneriet Främlingen ansågs till och med av Camus snart som en totalt misslyckad roman. Hur

Blanchot i efterhand ställde sig till sin Thomas l´Obscure, som ännu tydligare apar efter Kafkas Processen, det

vet jag inte.

220

Detta är alltså meningen med ”subjektiviteten är sanningen.”

221

”Den kritiska teorin är mer en hållning än en teori.” G. Therborn.

100

Myter är ju symboler som fått elefantiasis, växt ur sina kläder och löpt

amok. Den riktigare analysen av myten står ju Malinowski för, då denne menar

att myten är en spegling av sociala och historiska förhållanden - vilka ju alltid

är baserade på makt.

Ingenting kan vara mer tarvligt, än att se myterna som reflexioner ur

folkdjupen, vilket ju gjorts i århundraden av antropologer och liknande.

Michelle Wallace t.ex. menar att det som Lévi-Strauss i t.ex. bok Tristes tropi-

ques liksom Freud hänvisar till som ”myt”, ju ingenting annat är än ”historia”.

Exotisering. Den traditionella forskningsresan.

222

Vad mången antropolog från gamla kolonisatörsländer refererar till som

myt, är nog enbart en distansering från historien. Man blundar för VEM som

skrivit historien, och vem som beordrat den eller de som skrivit den. Man

glömmer dem som avstått från att bränna just DEN historieboken. Lévi-Strauss

menar t.ex. också att etnografi är psykologi. Då ser man alltså på samhällen

som samhällen utan maktstruktur, men mer som en samling gestalter, irrande

fram i en myternas värld, vilken lyder samma underliggande lagar i alla länder

och i alla tider, en värld, definierad av etno/antropologer.

223

Afrika – till exempel - hade ju delats upp bland européerna, under ledning

av Bismarck, på Berlinkonferensen 1884. Sverige representerades av en viss

Carl Bildt. Jfr. C. Jungs resor till Afrika och Indien, där denne ser dessa länder

som befolkade av barn. Med André Gide - författaren till Pastoralsymfonin

m.m.- var det annorlunda; han 1927 följde i spåren av de cyniska antropologer-

224

, och chockades av de koloniala övergreppen. Böckerna Resa i Kongo

225

och Återfärden från Tchad fick européerna, att så smått öppna ögonen för, vad

som pågick i de franska kolonierna.

---------------------------

Kanske gjorde Freuds pyramidala samlariver denne blind för vad dessa

historiska artefakter egentligen bar på för egendomlig, hiskelig, och/eller trivial

222

Jfr. Kafkas I straffkolonien. Samt Jättemullvaden. Samt Lévi-Strauss: Première partie

“ Je hais les voyages et les explorateurs. Et voici que je m ’apprête à raconter mes expéditions. ...”

223

Jfr. Alfred Schmidt Det strukturella angreppet på historien, i: Aspelin/Gerholm, Vetenskap som kritik,1973.

224

Dessa kunde – i sin profithunger – på en expedition några år senare, 1931-33, inte ens avhålla sig från att

stjäla de allra heligaste objekten, verkliga gudabilder och annat, från de allra heligaste platserna i Centralaf-

rika, från stammarna där, för att sedan ställa ut föremålen på exotistiska salonger i Paris.Jfr. Mission Dakar-

Djibouti », expédition dirigée par l’ethnologue Marcel Griaule. Se: Afrique phantôme, av Michel Leiris, som

ackompanjerade G. under en del av resan.

225

1927. Boken tar sin början när den 56-årige Gide långsamt närmar sig Brazzaville i Belgiska Kongo per båt,

till synes ovetande om att det hela kommer att bli en omvälvande upplevelse. Boken är tillägnad författaren av

Mörkrets hjärta, Joseph Conrad, där ju Kurtz plågas till döds av syndamedvetandet.

101

bakgrund. Figurerna i trä, sten eller elfenben kom istället att på ett omedelbart

sätt stiga över in i en symbolvärld, där det väntade en plats för dem.

Vad Freud givetvis ändå gjorde, var att avtäcka myter i sin egen kultur.

Eller i alla fall i sitt kulturskikt. Något intresse för arbetare, bönder, sjömän el-

ler andra kulturellt obildade människor hade han inte. Med undantag kanske för

soldater. Bland annat menade han, att nationalmyter inte var något annat än

dumheter.

226

Någon närmare analys av mytens natur gjorde han inte, vilket man

faktiskt uppriktigt saknar, då det hade krönt hans verk betydligt – för att an-

vända en mytologisk bild.

Hemligheten med sanningen om Myten är ungefär denna: Den lilla

myten, myten i Symbolen, den rent uttrycksmässiga myten,

227

”färgaren”, är

som en ädelsten, ypperligt rar, eller en ”ädela sten”, och helt väsentlig för

Människan. Det är den LILLA myten.

228

Jfr. här embryot till en sådan mytteori

som finns hos Lévi-Strauss, i dennes uppmärksamhet på ”mytémet”.

229

Den

226

… i vilket Albert Einstein instämde. För Einstein var ju nationalismen ”the measles of Mankind”!!!

227

Jag tänker här på Lars Gyllensten, som under läsningen av Kierkegaard, utbrast, vid en passage: ”Som ett

diadem!”

228

Jfr. här A. Kojèves uppsats “Julianus och konsten att skriva”, där Kojève diskuterar kejsarfilosofens mot-

vilja mot myter. Denne, som levde på 330-talet e.Kr., kunde dock sträcka sig så långt, att myter kunde pre-

senteras för barn, men bara för att lugna dem om de var oroliga. ( The Emperor Julian and His Art o{ Writ-

ing.pdf: bl.a. på Internet Archive.) Ett annat tillfälle var bland filosofkollegor, förutsatt att alla förstod att ingen

trodde på dessa myter.--- Den romerske Kejsaren Julianus (”Apostata”, d.v.s. avfällingen ) tycks ha varit

omedveten om att hans kejsarroll i sig byggde på en myt. Vad värre är, det är att Kojève inte tycks ha insett

detta heller. Men så var ju också Alexandre Kojève stalinist, och – vad man tror – hela sitt liv betald av den

ryske diktatorn. Jfr. även Julianus skrift ( i fragment ) Mot Galiléerna.

229

En entusiastisk beskrivning av Lévy-Strauss: “His ( Lévy-Strauss) work with myths convinces him that this

contrast between nature and culture represents and reflects an antinomy of the human mind. In other words, the

contrast is not only an objective polarity but more fundamentally something related to human thinking. Put

differently, myth-making is a precondition to the emergence of culture. The essential pattern of myth reflects

the fateful passage of humankind from nature to culture. The native myths from North and South America on

which his research rests admirably supports this conjecture. The transformation of nature into culture is ex-

pressed by aboriginal myths dealing with the origin of cooking (the first volume of Mythologies), with manners

of eating (the third volume), and so on. According to Levi-Strauss' mythical samples, in the beginning humans

'cooked' their food by putting it on stones warmed by the sun. The rays of the sun symbolized the relation and

union of heaven and earth; man was then part of nature. The invention of cooking isolated him, on the one

hand, from the gods in heaven (the sun, moon and stars), but, on the other hand, it also distinguished him from

the animals that eat their food 'raw', without any special preparation. In this way man/woman's world becomes

problematical because of the simultaneous separation from the gods and from nature. The chief polarities ex-

pressed by myths of this genre were simple ones: raw-cooked, .fresh-rotten, dry-wet, heaven-earth. In the sec-

ond volume of Mythologies Levi-Strauss deals with the symbolic meaning of smoking and honey; the dialectic

expressed by the myth becomes more abstract: empty-full, container-contained, internal-external, and included-

excluded.”/…./

”Levi-Strauss' theory of myths conceives of mythological thought as one of the manifestations of the 'unity

of the human mind'. Totems or myths are not merely objects or narratives, but primarily messages; their task is

to classify and organize those human experiences, whose hidden meaning incarnates the totality of values re-

lated to the crucial step from nature to culture. Myths constitute some kind of primordial consensus about how

102

Stora myten, tjocksymbolen, symbolen med elefantiasis, den tjocka symbolen,

den förvuxna, lögnaktiga, uppblåsta, metasymbolen, systemet, storsagan, den

stora myten som civilisationens dödskalle, d.v.s. MYTEN, stormyten, psykopa-

tologin, den förtryckande auktoriteten, är livsfarlig och dödande, ett gift, och

det som förstå ör människan. Konsten att handskas med denna diskrepans, att

hålla isär den rara diamanten ( symbolen ) från den hemska dödskallen ( de

större myterna ) – det är vad KULTUR handlar, eller skulle handla, om! Ack,

att en sådan ”vetenskap om Myten” snart skapas!

Kanske kan man - och det ganska snart - genom en ”strålbrytningslära” –

diffraktionslära - för myter komma åt en kunskap, en vetenskap, som skulle

kunna tygla myten, t.o.m. på en mer vardaglig nivå. Främst blir då uppgiften att

katalogisera och strukturera de två leden i diffraktionen, ursprungsmytens ka-

raktär, och dess tidsliga läge i förhållande till kulmination, samt bearbet-

ningsmytens karaktär och tidsliga läge, angreppssätt o.s.v.

Vad som i förstone syns som en REN plattityd, att myter behandlas i litte-

ratur, eller att de behandlas i andra media än det ursprungliga, att det ena be-

handlas av det andra, det kan ju vid ytterligare påtanke synas vara ett sesam

öppna dig, beträffande att komma åt det som i myten är fördärvligt, medan man

samtidigt kan spara det, som är vackert och insiktsfullt som ett Gyllenstenskt

diadem.

-------------------------------------------------------

HYSTERIN

" The lunatic, the Lover and the Poet are of imagination all impact."

( W. Blake )

to represent the world and humans. They do this by representing the immanent logic of the human mind, acti-

vated by binary contraries of more or less mathematic form. These contraries emerge, according to Levi-

Strauss, in all myths of all societies. This logic is engraved in the human mind; it is not subject to the con-

straints of concrete reality. In other words, it is something ultimate.”

( Ze´ev Levy )

103

Ur upptäckten av HYSTERIN - och alla dess mekanismer - skulle psykoana-

lysen, på ett nästan hysteriskt sätt, utveckla sig som en ideell farsot över

Europa.

Som Valabrega har så fint har utrett så är hysterins fantasm en slags åter-

gång till myten – och då, enligt V. även omvändningen: myten en återgång- ett

återlöp – till fantasmen, hallucinationen, den hysteriska föreställningen.

230

Det hysteriska symptomet alltid är alltså byggt på glömska, amnesi, ( av

Gr. mnemesis=komma ihåg ) eller snarare: en rad av amnesier. ( Ibland ett re-

sultat av censur.) Det tycktes vidare som om patienten/analysanden skämdes

över den händelse hon alltså glömt, och så till den grad att han eller hon för-

trängde den till glömska. Men i glömskan levde händelsen uppenbarligen vi-

dare, förde ett eget liv, vägrade dö, förvandlades, konverterades ( konversion )

och kom så fram åter i de olika hysteriska symptomen. Begreppet ”konversion”

kommer i Freuds tänkande från den religiösa sfären; det anspelar på konverte-

ring från en religion till en annan, t.ex. från judendom till kristendom.

Hysteri är ett … ”urgammalt” begrepp, och går tillbaka på Hippokrates

teorier om ett sjukdomstillstånd (!) som endast drabbade kvinnor och vars cent-

rum fanns i livmodern ( Gr. hystera ), och detta tillstånd utmärkes historiskt då

av abnorma symtom, som av läkaren ofta uppfattas som demonstrativa ( patien-

ten är inte medveten om denna demonstrativitet ). Tillståndet utvecklas utan att

patienten är medveten om det, eller medvetet vill att det skall uppstå. Sympto-

men är påfallande, och man har känt till dess vanliga former sedan antiken och

genom hela medeltiden och nyare tid.

Orsaken till de s.k. hysteriska symptomen har genom tiderna tolkats

olika, växlande mellan organiskt och psykiskt (andligt) ursprung. Så ansågs

under medeltiden kontakt med djävulen vara orsaken ( : en ”andlig” orsak ).

Ofta är hysteri kopplat till förekomsten av ångest.

231

Förklaringen av ångesten

upptog mycket av Freuds tankemöda i samband med hans möten med patienter,

liksom den kan göra än idag.

Ur Breuers och Freuds spekulationer kring hysterin och vad hysterin av-

slöjade, och hur den framgångsrikt kunde behandlas

232

- framträdde så en bild

av det Omedvetna.

230

J.-P. Valabrega, Le problème antropologique du phantasme.1967.

231

( av Gr. Angoris; urpr. från Sanskr.: ”Angh” = trång.).

232

Jfr. hela den skatt av fallbeskrivningar som de efterlämnade.

104

OIDIPUSKOMPLEXET

“Ich habe drei Obsessionen: das Reisen,

das Rauchen und das Sammeln”

( Freud )

Freud skapade den bekanta teorin Oidipuskomplexet ( Oidipusklustret

), - eller som Freud även ibland kallade det: Kärnkomplexet, som tillhör det

centrala för den psykoanalytiska teorin. Ibland uttrycktes det av Freud själv att

hela teorin står o faller med O-komplexet. Freud relaterar uppkomsten av

denna i ett brev till Fliess 1897.

233

Han har mött hos patienterna ett fadershat

hos männen och omvänt: en förälskelse i fadern hos kvinnorna. Det är om detta

hat till föräldern av motsatt kön O-komplexet handlar. Teorin formades först

offentligt 1910, för att få fastare form med Totem och tabu, 1911-13.

Han knöt samman denna idé med en berättelse från antiken. Denna trans-

formeras till en megamyt, vilken han själv menar illustrerar ett evigt, univer-

sellt, strukturellt, mänskligt tillstånd, och vars innebörd är av pyramidal deter-

minerande vikt.

O-komplexet går ut på att den lille pojken ( i en familj ) vill undantränga -

har tankar på att mörda - sin far, för att ha sexuellt umgänge med sin mor, och

att den lilla flickan ( i samma familj ) alltid identifierar sig med sin far, och sö-

ker undantränga modern och vill skaffa ett barn med sin far och att varje senare

man är en "proxy" för fadern .

234

Som flera har påstått, så är det inte så, att Oidipus, i Sofokles pjäs är en

person, som lider av det syndrom som vi kallar Oidipuskomplexet. Han slår

inte ihjäl sin far, för att han älskar sin mor. Men det är inte poängen med

233

Läkaren Fliess var - alltså - i realiteten, i Freuds fall, Freuds analytiker. Med Fliess bröt Freud senare (1906)

kontakten. "Symptomatiskt" nog. Ty Freud hade ju öppnat sig alldeles för mycket för denne, och ville inga-

lunda stå i beroendeförhållande till någon.

234

- se: The Passing of the Oedipus-complex, 1924, där Freud diskuterar detta. Att nu Oidipus i dramat luras

till det hela, det ser Freud som en ren olycklig företeelse. I grunden, i dramat , är nog den "olyckliga företeel-

sen", Ödet, huvudperson. Ödet ( Gr. Moira; Lat. Fata ) var ofta det man skulle förhålla sig till , som antik

grek. Att acceptera ödet ( livslotten ) var viktigt. Att sätta sig upp mot det var en dödssynd, det ultimata hög-

modet, hybris. Ett centralt begrepp i grekisk kultur o. filosofi, som stort sett saknas i den judiska traditionen.

Den grekiska vishetsläran fick ju i Västerlandet stå tillbaka för den kristna arvsyndsläran, vilken i längden

visade sig vara utmärkt, om man ville förslava folk.

105

Freuds användande av bilden med Oidipus, efter som det inte handlar om att

namnge ett syndrom efter ett realt patientfall

235

, men handlar om en bild.

236

Teorin om O-komplexet har av några kritiserats, för att den står i kontrast

till den mer handgripliga förförelseteorin, där barnet har tagit skada av faktisk

sexuell förförelse av endera föräldern. Freud skulle alltså ha omedvetet undan-

trängt sin vetskap om aktuella incestuösa barnövergrepp. Man har - t.ex. Mari-

anne Krull - spekulerat kring Freuds motiv till att ta avstånd från förförelseteo-

rin, - för att sedan hänföra dessa förförelser till inbillningssfären - och, om det

skulle vara av pietet mot hans egen avlidne fader, handelsresanden Jakob

Freud.

237

Kanske det förhöll sig som Freud antyder i ett brev, att Jakob på nå-

got sätt betett sig illa, åtminstone mot hans syskon, speciellt mot en av bröder-

na och mot systrarna. Hon menar även att Freud har bortsett från Kung Laios -

Oidipus´ faders - brott.

238

Övergrepp på barn var i det samhälle Freud levde

vanligare än man anat. Artonhundratalet var inte barnens århundrande.

Kritiken mot denna motteori är dock viktigare: Freud ville illustrera ett

basalt förhållande hos varje människa, att denna är bestämd - på ett distinkt,

emotionellt och sexuellt skiljande sätt - i förhållande till sina föräldrar.

I det bekanta antika dramat av Sofokles, från Greklands klassiska stor-

hetstid, där en man, utan att han vet om att denna är hans far, slår ihjäl honom, i

vad man dramaturgiskt kallar för ”tragisk ironi”, formas, genom effektiv litte-

rär gestaltning, ett fiktivt öde, som blir en myt, som genom Freud blir en teori,

som blir ett sätt att se på Människan, en del av en syn på civilisationen, ett me-

del till civilisationens självanalys, och blir ett analysinstrument och en terapi-

form invid en Wiensk schabrakklädd divan.

Diskussionen om fadern, bl.a. mytiskt gestaltad av Freud som Urfadern I

Urhjorden - i Totem och tabu samt i Moses och monoteismen - och dennes in-

tresse av att behärska flocken, att se ett hot i barnens sexualitet, som måste leda

till försök till minskning av deras sexualitet, genom omskärelse av pojkar och

flickor, sådant finns rikliga spekulationer om, bl.a. hos M. Bonaparte (1951).

MP rörde sig I kretsen kring Freud, och förde en intensiv brevväxling med

denne. Modersperspektivet saknas nästan helt i hennes bok om det mystiskt

kvinnliga.

239

Teorin om Oidipuskomplexet innefattar, även sin implicita om-

235

… eller läkaren som upptäckte, som Asperger, eller som Sjögren, i Sjögrens syndrom, eller Waldenström,

beträffande Waldenströms sjukdom.

236

Se t.ex. John M. Heaton, I Wittgenstein and psychoanalysis, s.35.

237

jfr. Paul Robinson,- Freud och hans kritiker, (1993) Masson, Krull, Balmary.

238

jfr. även Freuds intresse för Hamlet - denna komplicerade pjäs - och den oidipuskonflikt, som kan finnas

där, enl. Freud.

239

Så t.ex. hos Kenneth Burke, i The Philosophy of Literary Form (1957.)

106

vändning, ett kastrationshot från fadern och motsvarande kastrationsskräck hos

barnet, vilket, i sin tur, förstärker behovet av att "undanröja" fadern.

Vad Freud ville komma åt med teorin om O-komplexet, var naturligtvis

en förklaring till de omedvetna sexuella önskningar, som han ansåg styrde hela

människans liv.

240

Samt förklaring då också till hysteri, depression, förlamning,

fetischism och perversion. Driftsteorin - som den förekommer hos Freud - är

främst en teori om sexualdriften, och dess förvandlingar.

241

Han ville illustrera

hur O-komplexet, Kärnkomplexet, determinerade val av kärleksobjekt, be-

stämning av könstillhörighet och hela struktureringen av personligheten.

Snabbt försökte etnografin och antropologin gå in för att korroborera eller gen-

driva teorin. Där trädde då genast fram en motsvarande teori, hos t.ex. Lévi-

Strauss, om att det var incestförbudet, som hade en determinerande verkan på

strukturen i samhällen, och att man där kunde se en förbindelse med O-

komplexet.

242

Något avskaffande av patriarkatet var - t.ex. - heller inget Freud före-

språkade, tvärtom.

243

Det fanns - enligt Freud - mängder av myter, som under-

stödde uppfattningen att mannen var den naturliga auktoriteten.

Redan i Eine Kindheitserinnerung des Leonardo da Vinci - som en av få

Freuds skrifter som lästes av Kafka

244

- förekommer en, i dubbel mening, klas-

sisk beskrivning, från Freuds penna, av en sublimering. Freud använder också

ordet narcissism - åter anknytande till en antik grekisk myt

245

- för första

gången i Leonardo da Vinci, ett barndomsminne.

246

Han menar, att Leonardo

älskar sig själv, han har identifierat sig med modern och älskar sig själv, på

samma sätt som modern en gång gjorde. Freud beskriver en dock här en nar-

cissistisk identifikation, inte en personlighetsstörning.

247

Freud använde sedan

240

Lacanianskan Marie Balmary föreslår en bredare formulering: allt vilseledande av ett barn kan framkalla

neuroser hos det, - vilket ju förefaller rimligt, och måhända är sant. Vad fadern ( Fadern ) "betyder", ja, det

handlar hela psykoanalysen om, menas det.

241

I en nytolkning, ur arabiskt j kulturellt perspektiv, av sagan om Oidipus, framkommer ett nytt perspektiv,

där den arabiske 1900-talsförfattaren inte tar ödestemat i beaktande, som realitet. King Oidipus, TAWFIQ AL-

HAKIM, 1949.

242

Le Cru et le Cuit. Totemisme, m.fl.

243

Fromm kritisk. Han menar att man bättre når en större sanning genom att se på Sofokles hela triologi, Kung

Oidipus, Oidipus i Kolonos och Antigone, då man i så fall får ett bredare underlag för att se auktoritetens och

maktens problem.

244

1911 läser han Freuds bok om vitsen, Der Witz und seine Besiehung zumn Unbewusstem. . I Kafkas dag-

böcker nämns Freud nästan aldrig. En Julidag 1912 tar Kafka en promenad med en gymnasielärare från Nau-

burg, och samtalet handlade om Freud. Den ytterligare bok man vet att Kafka läste var den om Moses och

Michelangelo.

245

I Ovidius Metamorfoser.

246

(1910)

247

Jfr. Zethelius, 2019.

107

begreppet narcissism i Sexualteori

248

då som ett stadium hos ”den perversa per-

sonligheten”. Denna bok kunde enl. vissa källor alla i ”onsdagsklubben” på

Berggasse utantill…..

---------------------------------

Oidipusklustret illustrerar hur Freud utnyttjade sin kunskap om, och fa-

scination inför, myter, - detta genom att låta myternas innehåll parallelliserande

upplysa och kraftfullt illustrera vad han ansåg vara generella psykiska mekan-

ismer. Så hände det sig, i en slags ”perfekt storm”, att Freuds beskrivningar av

dessa psykiska mekanismer, benämnda av honom själv med mytiska termer, på

ett egendomligt sätt - genom diffraktion i det Freudska sinnet - upplyste de

gamla myterna, och - i deras nya, förvrängda, psykoanalytiska form - stärkte

deras position som eviga sanningar, i samma grad som dessa nya eviga san-

ningar stärkte den uppfattning, som Freud förde fram om dessa psykiska mek-

anismer. Företeelserna förstärkte varandra växelvis, i en slags myternas karne-

val

I och med att de existerande, folkliga myterna kom att illustrera psy-

kiska företeelser, strukturer och tillstånd, så kom både människans forntid och

människans psyke att mystifieras. Psykoanalysen som helhet kom snart att

mystifieras ytterligare, i och med att hordvis med författare i den psykoanaly-

tiska rörelsen, och i dess svans, snart fann på ett tillkrånglat, ytterligt preten-

tiöst och blommigt abstrakt lingo, med vilket man utnyttjade det nya dubbelex-

ponerade landskap som uppkommit, där psyke, människans historia och för-

historia, snart blandades med ett, i poetiska ordalag förklätt, frälsningsnit, där

det borgerliga samhället och sedan modernitetens alla yttringar kom att ses som

något som förhindrade att människan nådde ett Frihetens ljuvhets stadium, där

Egot = Id. Detta nya språk, som likt den marxistiska jargongen, snart tycktes

uppnå en ny harmoni, i en speciell sfär, där man skymtade en idealiserad para-

distillvaro, kom givetvis att skymma varje på skepsis formad människosyn. De

intellektuella sögs, i sin fåfänga upp i det kotteristiska landskapen, och kunde

så av maktens män lätt sorteras ut som fullständigt betydelselösa, då de aldrig

hade minsta verktyg att handskas med de realiteter, som i stora problematiska

schok dök upp, som en följd av alla de omvandlingar, som den rapidartat

snabba teknifieringen, den industriella galopperande industrialismen och den

oerhörda explosionen av nya media medför Det högkulturella skiktet blev som

en samling lallande idioter, med sitt antikverade, verklighetsfrämmande språk,

som föstes genom tillvaron av marknaden och av de politiska ledarna, som till-

248

1915.

108

skansade sig ett enkelt brutalt språk, vilket syntes de intellektuella som något

som man inte ens ville ta i med tång. Så gled därför dessa, marxister och freu-

dianer, sakta ner i historiens dike, och försvann. Under tiden löpte det verkliga

livet vidare, som om ingenting hade hänt. Att vara intellektuell innebar snart att

man ställde sig upp bakom nya paradoxmakare, som förgav sig själva stå i

framkant för den marxistiska och/eller psykoanalytiska rörelsen, och som för-

sökte nå en ny status, på nivå med den, som skapades åt aktörer och aktriser

inom det nya filmmediet, vilket genom sin helt morbida dumhet, hypnotiserade

massorna. Att vara intellektuell likställdes i det allmänna medvetandet med att

vara på ett serent sätt obegriplig. Den intellektuelle var en expert, som preten-

derade på att bli förstådd i efterhand av andra intellektuella, eller försvinna i

det orättvisa negligerandets mörker, och det ansågs på en gång förmätet och

tarvligt att tänka sig att en intellektuell skulle ha en direkt inverkan på sam-

hället.

Myten, den psykoanalytiska, kom, när den gifte sig med det borgerliga

samhället, i visst avseende att hamna i salongerna, och därmed i pretentiosite-

ten. Psykoanalysen kunde snart identifieras med inte bara divanen, men även

med den miljö som omgav divanen: mahogny, cigarrer, äkta mattor, och ala-

baster och den vita antiken, och blev på så sätt, redan mitt i sin utveckling, en

slags seren kommentar till sig själv, en mytisk spegelbild i en väggspegel i en

budoar. Tidskrifterna som dök upp i ämnet blev snabbt pretentiösa, på ett eget

sätt, och en slags hemlighet dolde sig bland de spännande termerna, som snart

såg ut att bilda ett krypto, satt i sirlig stil. En inneboende fara lurar alltså stän-

digt i psykoanalysen: dess inneboende tendens till inkrökthet: Inom psykoana-

lysen kan man - det ser man snabbt , - uttrycka sig ganska fritt. Tolka fritt. Den

är ibland en lära i sin egen prydno, en teori som fjärmar sig från sitt syfte, iso-

lerad från netop allt annat. Detta visar sig nära nog omedelbart:

"I årtal har jag sysslat med psykoanalys från tidigt på morgonen till sent på kvällen, jag

är daglönare för denna metod, den är mitt yrke och mitt dagliga bröd. Och ändå går det inte

en dag utan att jag måste stanna upp - ofta mitt i arbetet - för att beundra de fenomenala

framsteg vi har gjort i fråga om förståelsen av den sjuka och friska människan.´ Det är verk-

ligen en vacker teori´."

( S. Ferenczi i brev till Freud.

249

)

Personliga prioriteringar kunde få avgörande betydelse för hur teorin kom

att se ut:

249

jfr. Linda Donn, s.99

109

Den strid som senare skulle komma att blossa upp mellan Freud och hans

tänkte efterträdare, C.G. Jung,

250

handlade inte bara om vetenskaplighet ( Jung

var ju bl.a. antisemit, och saknade även Freuds pretentioner på vetenskaplighet,

och schismen var dessutom utsträckt till mycket mer.

251

”Ni är en farlig med-

tävlare.” skrev Jung till Freud i brev 1911 och 1921, på randen till psykos an-

tecknade Jung:” Hur kan två intelligenta och vederhäftiga män ta itu med

samma vetenskapliga frågor och komma fram till motsägande svar ?” I sitt

publicerade arbete, Psykologiska typer, (1921) ger han svaret: han själv var in-

trovert, Freud extrovert.-,

252

men det är en betydande skillnad i synen på krite-

rier för vad man kan påstå och inte påstå, om männsikan, hos de båda.

253

Ta-

lande och förskräckande är den uppmuntrande kommentaren om C.G. Jung i

Karen Armstrongs stockkonservativa religionshistoria, (1993), A History of

God, The 4000-Year Quest of Judaism, Christianity and Islam, med dess nebu-

lösa sammanblandning av sak och person:

”Jungs fortsatta tro tyder på att en subjektiv Gud, som på ett gåtfullt sätt i självets in-

nersta identifieras med tillvarons fundament, kan överleva den psykoanalytiska vetenskapen;

en mera personlig, antropomorf gudom, som verkligen förmår uppmuntra evig omognad,

kan det kanske inte.”

(s.399.).

Hos Jung finner man huvudsakligen fantasifullhet och mysticism.

254

Jfr.

Modern man in search for a soul. (1933) där J. anknyter till klassisk väster-

ländsk tradition och mystik och redogör för sin syn på förhållandet psykologi-

religion.

De europeiska filosofer och kulturpersonligheter och musiker, - främst

av judisk börd - som under andra världskriget tvangs lämna Europa och Ryss-

land och fly till USA

255

var i de flesta fall chockade över det kulturlösa landet.

Adorno, Marcuse, Mann, Schönberg, Dukelsky och andra. Vissa franska intel-

lektuella, som senare under olika perioder besökte landet i väster kom även att

bli gränslöst idoliserade, som t.ex. Derrida, - andra förvånades stort över att

inte alls bli igenkända, men helt ignorerade - som Lacan.

250

( Freud: ”Man måste ju ha profeter.”)

251

( Jfr, Linda Donn, Freud och Jung, vänskapen som brast,1988.)

252

L. Donn, s.206.

253

ref. i Linda Donns bok, är kapitel 18

254

Se även - s..360 i C. G. Jung, Mitt liv, (1962)

255

Denna flykt kritiserade senare av Sartre, som menade att de intellektuella lämnat kampen mot Hitler, för att

åka till USA och tjäna pengar på att skriva filmmanus.Jfr. R. Aronson, Philosophy in the world, s.319.

110

Det avgörande problemet med det stora landet i väster bottnar sannolikt i

den rädsla, som alla immigranterna från början kände i landet, vilket orsakade

en helt morbid förtröstan på religionen, vilken sedan fick en sådan absurt stark

ställning, i sin helt disparata form, vilket gjorde denna hord av religioner till en

grundlögn i samhället, som de facto styr allt tänkande. Denna bas i religionen

omformades sedan – inte minst av mytfabriken Hollywood – till den dövande

sentimentalitet, som intagit hela landet, falskeligen pretenderande på att vara

en slags moral. Hollywood är mythistoriskt intressant, då mytfabrikanten själv

blivit mytisk, och hur myten om Hollywood nu snabbt eroderar. Då inträffar ju

det egendomliga att de myter som uppstått, i och på grund av Hollywood, blir

på ett sätt friflytande, men samtidigt IHÅLIGA. Hollywood blir som myt då en

dimgestalt, en gåta, och som ett monster, på vilket man kan exponera den sug-

gestiva misstanken, att det i själva verket aldrig riktigt existerat, liksom ingen

nånsin har varit på månen, eller att planen som träffade World Trade Center i

själva verket var något helt annat.

Underligt är hur relativt egenartat psykoanalysen slog igenom - först i

Europa - under tidigt 1900-tal. Man kan inte säga att det var med dunder och

brak. Drömtydning såldes i 600 exemplar mellan åren 1900-1910. Men idéerna

var - som vi sett - så väl förberedda i den centraleuropeiska kulturen, terrängen

så gynnsam, att idéerna - som jag antytt redan - likt en präriebrand flög från

cafébord till cafébord i Wien.

Nå. Faktum är - i alla fall - att patienter kom till Freuds divan på Berg-

gasse, att disciplar strömmade till ( många av dem judar

256

) och att Freud och

Jung, tillsammans, gjorde en föreläsningsturné i USA år 1909, med mycket

lyckat resultat. Den första psykoanalytiska tidskriften Imago grundades 1910,

och den första psykoanalytiska föreningen 1920 i Berlin.

-----------------------------

256

Som t.ex. Ludwig Wittgensteins syster.

111

DRÖMMEN & DET OMEDVETNA

”Titeln på detta arbete ger en antydan om min

åsikt om drömmen: jag vill visa att drömmar kan tydas.”

( Freud, Drömtydning, s. 7.).

År 1901 annonserade Henri Bergson att den "övergripande uppgiften" för det

nya seklet skulle komma att bli "att arbeta i Andens undre värld", "att utforska

det omedvetna".

257

Snart skulle i den nya Moderniteten Dadaismen uppträda, med Hugo

Ball, Tristan Tzara och andra - men också den i detta sammanhang mer bety-

delsefulla surrealismen,

258

vars banerförare, den franske läkaren och poeten

m.m. André Breton, skulle utge ett flertal manifest, tidskrifter och annat under

nära ett halvt sekel på jakt efter olika sätt att med hjälp av det "undermedvetna"

skapa en bättre och från materialismen frigjord människa.).W. James – ( skap-

aren av uttrycket: "stream of consciousness", som för många länge blev ett lit-

terärt ideal, till någon påpekade frånvaron av estetiskt moment i det

259

) - me-

nade att upptäckten av det omedvetna ( det Omedvetna ) var den största upp-

täckten inom psykologin under hans levnad. Denne amerikanske pragmatists

uppfattning var annars, som den egenartade Egon Friedell, uttrycker det:" Det

som passar oss, är sant." - och James menade likaså, logiskt korrupt, explicit

och ordagrant att :"Allt som finns är sant." Ofantlig är den skada som pragmat-

ismen åstadkom i USA.

Central för psykoanalysen, och en del av dess ingång, var ju nästan ifrån

början, drömmen. Freuds krassa - men oerhört slagkraftiga, öppningstes i sin

Drömtydning var ju denna: att drömmar går att tolka.

”Titeln på detta arbete ger en antydan om min åsikt om drömmen: jag vill visa att drömmar

kan tydas.”

257

jfr. Höffdings Henri Bergson´s filosofi. (1914)

258

( jfr. Caillois, den franske sociologen.)

259

Jfr. den pretentiöse författaren av Ulysses, och hur Virginia Wolf, författaren av Vågorna, föraktade denna

bok.

112

Att detta hävdats sedan unge Davids dagar i Egypten, och ännu tidigare,

det får man väl bortse ifrån. Ty här pretenderas det på att lägga fram 1.) solida

bevis för tesen, samt 2.) en förklaring. Att det nu inte går att tolka alla dröm-

mar, det har dock visat sig/skall dock visa sig. Detta huvudbudskap om dröm-

marnas öppenhet innebär inte, att han primärt är ute efter att undersöka vad

drömmen är, han är ingen sömnforskare, - utan att han är intresserad av hur

man, genom att tolka drömmarna genom deras underfundiga symbolik, kan

komma till kunskap om sig själv (!) och sin historia. Drömtolkningen är ett

medel i en större terapi, vilken är psykoanalysen. Drömmen är, för den vakne,

porten till det Omedvetna.

I strävan efter dels vetenskaplighet, dels efter att skapa intresse, är

Drömtydning överfull av exempel, på drömmar, mest, kryptomemetiskt och av

princip, Sigmund Freuds egna. Det är alltså en introspektion.

Det är en sådan bok, där man häpnar över rikedomen på dittills otänkta, origi-

nella tankar. Här kring drömmar, ett ämne som ändå ju varit ganska rikt beskri-

vet i litteraturen på olika sätt, om än aldrig med en liknande kraft, en väldig

men kontrollerad, i ansatsen. Jag tänker själv här - beträffande genren banbry-

tande tankar som haft inflytande på gemeneman direkt - på litteraturprofessorn

Marshall McLuhans encyklopediska kommunikationsfilosofiska profetia, Me-

dia, som en modern motsvarighet, … numera - otroligt nog - stort sett

glömd.

260

Många har jämfört Freud med Copernicus, om än ordet ”paradigm-

skifte” inte så ofta används vad gäller Freud: drömmen hade dittills varit osyn-

lig, det omedvetna likaså. Om något har varit frånvarande för den allvarliga

teoribildning så finns inget paradigm att skifta.

Samtidigt häpnar man över den mängd påståenden och slutsatser som

redovisas hos Freud, främst i hans alla fallbeskrivningar, där han söker ta ett

grepp om hela människan med verktyg, påståenden som är alldeles för klena

för detta, och har påhittskaraktär.

Dock är Freud själv inledningsvis ganska lyrisk beträffande vad hans

upptäckt kan ha för implikationer:

"Om man har gått genom en trång hålväg och plötsligt kommer upp på en höjd, bor-

tom vilken vägarna delar sig och en vidsträckt utsikt öppnar sig i alla riktningar, sa händer

det att man stannar ett ögonblick och överlägger vart man först skall vända sig. På samma

260

Trots att G. Printz-Påhlson i Slutna världar -öppen rymd, förklarade att det inte fanns minsta risk att han

skulle glömmas bort.s.139.1971. Men nu var kanske inte 1970-talet rätt tid för framtidsprognoser av det mer

precisa slaget.

113

sätt går det oss då vi gjort denna första drömtydning. Vi står plötsligt inför en helt ny upp-

täckt.”

261

Psykoanalysen är en människouppfattning och en metod. Freud önskade

själv kalla det en vetenskap. Men den uppfyller icke kriterierna för en sådan.

Dess påståenden kan icke vetenskapligt verifieras. Man kan inte utföra kontrol-

lerade försök/studier som kan verifiera/falsifiera teorins praktik. Det finns ing-

en vetenskapsteori i botten. Denna idébyggnad har många delar. I grunden är

det en praktiskt terapeutisk metod, byggd på tolkning, och kring denna metod

har så bildats teorier, och i metoden ingår det viktiga drömtolkningsarbetet,

som är en operationell del att komma åt patientens förflutna med. Påbyggnads-

delar är så fria associationen och överföringen.

Psykoanalysen är logocentrisk: den fixerar på vad patienten säger, och

tolkar detta. ( I denna logocentricitet är en fara, då man kan sammanblanda den

logos som skall tolkas med den logos som tolkar.) Här spelar analytikerns för-

måga, och inställning en avgörande roll, och denna roll är icke klart fixerad.

För att tolka byggde Freud en drömtolkningslära, en hermeneutik, - innehål-

lande en symbolteori, ovanpå en teori om det mänskliga psyket. Man har också

byggt en praktiskt-analytisk metod, som innebär analystimmen på divanen,

"fritt associerande", berättande av drömmar, minnen, fantasier, associationer,

o.s.v.. Vi har hos Freud en människobild som dessutom i grunden är byggd på

föreställningen om drifternas och sexualitetens - libidons - avgörande infly-

tande för individen.

I förstone syns Freuds drömtolkning mest likna filologens, där man övers-

ätter drömmen just som man översätter en bok från ett främmande språk, som

att översätta Livius´ historia till svenska - men efter hand visar sig drömtyd-

ningen alltså överskrida filologin, och det visar sig att man når en förståelse av

symbolerna, som inte är direkt, men en förståelse av symbolerna som leder till

självreflexion.

262

Man måste undersöka varför symbolen är symbol. Hur kom-

mer det sig att något döljs bakom just denna symbol? Och vid reflexionen kring

detta kan man komma åt det motstånd, som var upphovet till hela denna sym-

bols existens, i den formen. Vad man vill - i psykoanalysen, genom dess tolk-

ningspraxis, dess hermeneutik

263

- är att komma åt undanträngds historia, för

att genom att upplysa denna historia, kunna ge patienten, analysanden, ett

bättre liv….”En psykoanalytisk symbol bildas när det har förekommit en un-

261

." ( DT.s.28.) ( Efter tolkningen av Irmas dröm.). Ingen brist på självförtroende där inte!

262

Se: J. Habermas, Knowledge and Human Interests,1968.

263

Som alltså är en tolkning, där man vill komma åt mänskliga orsakssamband i relation till symbolen.

114

dertryckning av den abstrakta kopplingen mellan en representation ( manifest

symbolisk form ) och det som representeras ( latent symbol )”( E. Jones ) .

Dröminnehållet, det rent - otolkade - man upplever - kallas av Freud det

latenta drömmen. Det berättade dröminnehållet kallas den manifesta drömmen.

LOGOS. Freud översätter gärna en bild ur en dröm till ord och ett ord till

ett annat ord. Det utbildades netop ett inte så litet lexikon i Freuds ( kapabla )

huvud ….. Många har - märkligt nog !- betraktat hans metod som hermeneu-

tiskt ( tolkningsmässigt ) exemplarisk. Andra inte. Det är nödvändigt att be-

tona, att det är en logocentrisk teori, att denna teori är uppbyggd till stor del

kring ord och deras mening. Det utomordentliga och nya med fallbeskrivning-

arna är ju att det i en spännande form åskådliggjorde ett förhållande mellan

analytiker och analysand, och hur detta förhållande förändrades i och med att

en, eller flera, gåtor av symbolisk natur löstes av de båda inblandade i samspel.

Det lyckade fallet styrkte så tolkningsteorin i dess båda avseenden, tolkningen

som upplösande av rebusen, upplösandet av rebusens identitet med upplösandet

av den låsning , trauma el. dylikt , som framkallade symtomet.

En kritik – med anknytning till det strikt logocentriska har framförts av

S. Carlshamre

264

i en artikel om Lacans åsikter om metafor resp. metonymi

265

psykoanalysens drömtolkning. :

”När Lacan skall sammanfatta språkteorins betydelse för psykoanalysen så säger han att

"symptomet är en metafor, och begäret är en metonymi". Låt oss illustrera vad detta kan

betyda med hjälp av ett exempel som Lacan hämtar från Freud. Denne berättar på ett ställe

om kvinnan som, efter att ha försökt alla andra medicinska utvägar, kommer till honom för

att få hjälp mot sina smärtor i korsryggen. För att göra en lång historia kort, så enar sig

Freud och kvinnan till slut om förklaringen att hon "bär sitt kors", sonar en skuld med hjälp

av sin smärta. Det intressanta för oss är att hon, om Freud har rätt, har ont just i korsryggen

därför att den heter "korsrygg". Förbindelsen mellan symptomet och dess "orsak" är inte

kausal, utan semiologisk och förmedlad av ( i det här fallet ) det tyska språket. Det är detta

Lacan menar när han säger att "symptomet är en metafor" - ännu mera träffande vore väl att

kalla det en rebus. Att "begäret är en metonymi" illustreras av ett annat drag i samma anek-

dot. Det som leder analytikern på spåret efter den metaforiska innebörden är att smärtan är

"felplacerad" - det finns "egentligen" ingen orsak till att hon skulle ha ont i korsryggen. Men

smärtan är en representant för den emotionella laddning som ursprungligen förbands med

den nu endast metaforiskt uppfattade skulden. Den emotionella laddningen, "begäret", för-

skjutes utefter den metaforiska kedjan - det är denna förskjutning, tror jag, som Lacan syftar

264

Prof. Sthlm Un.

265

( En metonymi är alltså när en del - t.ex. trumpet - får representera en helhet - trumpetare -. Ex. ” Säg åt

trumpeten å hålla käft!”)

115

på när han säger att begäret är en metonymi. Båda sidorna av slagordet kan sammanfattas så

här: det manifesta objektet för analysandens begär är en symbol för det latenta objektet, och

förmedlingen mellan de två går via topologiska mekanismer som delvis verkar på det rena

rebusplanet.”

266

Freud tycks fristående från den kabbalistiska drömuppfattningen, - som

han, genom sina tidiga studier var medveten om, där drömmar generellt inde-

las i två slag: varnings- och löftesdrömmar.

267

Faran för övertolkning var emellertid onekligen stor - och är det inom

psykoanalysen än idag; Freuds berömda reträttyttrande: "Ibland är en cigarr

bara en cigarr.” är emblematiskt.

Man får inte glömma att språket, även i drömmen, har mer än en symbo-

lisk relation. Det har en paradigmatisk betydelse – i.e.: förhåller sig till symbol-

systemet, samt en syntagmatisk: diskursens före och efter. Alltså är drömtolk-

ning aldrig som att slå i symbollexikon, om man nu tror att man sysslar med ett

helt språk, då drömlexikonet enbart tar hänsyn till få aspekter.

268

Freud inleder DT ( Drömtydning, Traumdeutung.) med att förklara att hans me-

tod är något mitt emellan att översatta enskilda symboler och att översätta en

helhetsmening som patienten ( analysanden ) uppfattar med en gång. Han me-

nar också att samma dröminnehåll kan ha olika innebörd för olika personer.

----------------------------

ERICH FROMM:

”Drömmarna fattas som ett hallucinatoriskt uppfyllande av irrationella önskningar, särskilt

sexuella önskningar, som uppstått i den tidiga barndomen och som inte fullständigt omvand-

lats till reaktionsbildningar eller sublimerats. Dessa önskningar uttrycks som uppfyllda, nar

var medvetna kontroll ar försvagad, som är fallet i sömnen. Om vi emellertid skulle tillåta

oss att själva att...ge utlopp at dessa önskeuppfyllelser i vara drömmar, skulle drömmarna

inte vara så förbryllande eller förvirrande. Vi drömmer sällan att vi begår mord eller incest

eller 'ett brott av något slag, och aven om så sker, så far vi inte njuta av vara önskeuppfyllel-

ser i vara drömmar. För att kunna förklara detta fenomen antar Freud, att den moraliska cen-

suren inom oss också. sover till hälften, medan vi sover./. / ”.

269

266

( jfr. även J. Asplund.i : Om undran inför samhället. )

267

jfr. E. Bishoff., Über elemente der Kabbalah, (1920), och GT. ( historien om Josef m.m. ) , samt Homeros, som skiljer på

sanna drömmar , och drömmar som söker föra oss vilse, eller dölja, elephairontai, - eftersom de förmodas komma till oss

genom bedrägliga portar av elfenben (elephas).

268

Jfr. Nouveau essais critiques (1972) av Roland Barthes.

269

( Fromm var gift i tur och ordning med två av psykoterapins kvinnliga förgrundsgestalter, Frieda Fromm-

Reiechmann ( - Dr. Fried i Joanne Geenbergs, ( Hannah Green ) Ingen dans på rosor (1964),) - och Karen Hor-

ney. Jfr. äktenskapet mellan antropologerna Bateson och M. Mead. ).

116

Fromm fortsätter:

"/. / på så sätt tillåtes tankar och fantasier, som annars är fullständigt uteslutna, att komma

in i vårt sömnmedvetande . censuren bara halvsover. Den är tillräckligt vaken för att göra det

om möjligt för de förbjudna tankarna att framträda klart och omisskännligt. Om det är

drömmens funktion att vårda sig om sömnen , måste de irrationella önskningar, som uppträ-

der i drömmen.” "På så sätt tillåtes tankar och fantasier, som annars ar fullständigt uteslutna,

att komma in i vårt . sömnmedvetande. Censuren bara halvsover. Den är tillräckligt vaken

för att göra det om möjligt för de förbjudna tankarna att framträda klart och omisskännligt.

Om det ar drömmens funktion att vårda sig om sömnen , måste de irrationella önskningar,

som uppträder i drömmen, vara tillräckligt maskerade för att lura censorn. I likhet med de

neurotiska symptomen innebar de en kompromiss mellan "Detet" bortträngda kraft- er och

det censurerande "överjagets" bortträngda makt. Det händer ibland, att denna förvrängnings-

mekanism inte fungerar riktigt, att vara drömmar blir alltför tydliga för att undgå censorn

och vi vaknar. Följaktligen antar Freud, att vad som huvudsakligen utmärker drömmarnas

sprak, är denna process av maskering och förvrängning av de irrationella önskningarna, vil-

ken tillåter oss att ostörda fortsatta att sova. Denna föreställning är av vikt, när det gäller

Freuds symbolikbegrepp. Han tror, att symbolens huvudfunktion är att maskera och för-

vränga den underliggande önskningen. Symbolspråket fattas som en "hemlig kod", dröm-

tolkningen som dechiffreringsarbetet.".

270

Det behandlar drömmens förhållande till litteratur. Freud själv menade att

psykoanalysen aldrig skulle kunna förklara skapandets mysterium. Theodor

Adorno är kritisk till den snäva konstuppfattning psykoanalysen erbjuder:

”From the point of psychoanalysis, art is a day-dreaming. It is a view that, on the one

hand, mistakes works of art for documents, lodged in the dreaming person´s head.”

271

Genom drömmen når vi bl.a. hysterins ( konversionens = symptomets )

rötter. Drömmar har meddelanden. De måste dock vara tillräckligt maskerade

för att s.a.s. lura Censorn. ( Censorn måste vi ha för att undvika för bryska san-

ningar. ). I likhet med de neurotiska symptomen innebar de en kompromiss

mellan "Detets" bortträngda krafter ( i andra topiken ) och det censurerande

"överjagets" bortträngda makt. Det händer ibland, att denna förvrängnings-

mekanism inte fungerar riktigt, att vara drömmar blir alltför tydliga för att

undgå Censorn, och vi vaknar. Följaktligen antar Freud, att vad som huvudsak-

ligen utmärker drömmarnas "språk" är denna process av maskering och för-

270

jfr. också inledningskapitlet till O. Holmbergs klassiska Inbillningens värld I-II, (1927).

271

AEst Th. S. 12.

117

vrängning av de irrationella önskningarna, vilken tillåter oss, att ostörda fort-

satta att sova.

Denna föreställning är av vikt, när det gäller Freuds symbolikbegrepp.

Han tror att symbolens huvudfunktion är att maskera och - i detta - förvränga

den underliggande önskningen. Symbolspråket fattas som en hemlig ( av det

Omedvetna listigt formad ) kod , drömtolkningen såsom dechiffreringsarbetet.

Psykoanalysen kan lära känna det Omedvetna men motsats till för ro-

mantikerna, så är Freuds Omedvetna något, som kan vetas såsom något på den

betecknade nivån - signifiéns, - homogent med talets sfär,

272

- så att de inre ob-

jekten kan anses som vetbara. Åtminstone i samma grad som de yttre, fysiska

objekten.

Men när olika material från det Omv. når det Fmv. kallar SF det för olika

"derivat", som tillhör det Fmv. men deras "ursprung bestämmer deras öde."

273

Material flyter från det Omv. till det Fmv. men också omvänt. En växelverkan.

Vad det Omedvetna har för realitetsgrad ( den ontologiska frågan ang. psykiska

fenomen o. funktioner ) och för konstans, det är något osäkert - det är oprecise-

rat - hos Freud. Vi kan alltså inte säga att vi tror, att vi ständigt har en instans,

som kallas "Omedvetet", och som på något , med reflexion och vilja "samti-

digt" , sätt styr vad vi gör , eller hindrar oss från handling. D.ä.: reflexion och

vilja kommer då och då i konflikt med det Omedvetna, som tycks överordnat.

Det Omedvetnas verklighet ( ontologiska status ) konstitueras i en första rö-

relse, genom tolkningen i en kunskapsteoretisk och transcendental mening.

Två saker bör kanske framför allt betonas här: 1.) Det i Freuds resonemang,

som var nytt, var ju det övertygande sätt på vilket han kunde likställa ”dröm”

med ”symptom”. Här finns förmodligen upprinnelsen till paradigmskiftet. Se-

dan följde mycket automatiskt.

Freud inleder också DT med att förklara att hans metod ( en del av...

praxis ) är något mitt emellan att översatta enskilda symboler och att översätta

en helhetsmening som analysanden uppfattar med en gång. Freud menar också

att samma dröminnehåll kan ha olika innebörd för olika personer.

"Det upptäcktes en dag att de patologiska symptomen hos vissa neurotiska patienter

har en mening. På denna upptäckt byggdes den psykoanalytiska behandlingsmetoden. Det

hände under tiden man behandlade dessa patienter, att de, i stället för att visa symptom, be-

rättade sina drömmar. En misstanke uppstod då, att också drömmar hade mening."

272

Ja, Lacan skulle senare säga att det Omedvetna är strukturerat LIKSOM ett språk, och kanske också

SÅSOM ett språk.

273

( Freud, Det omedvetna, s.191.)

118

Vid författandet av Drömtydning hade alltså hos Freud denna "misstanke"

växt till övertygelse. Och man kan här se det neurotiska symptomet som en

slags " sanning". Freud kan inte i alla lägen "bevisa", att drömmen är en önske-

uppfyllelse, så t.ex. i ångestdrömmen. Drömarbetet, förvrängning , symbolise-

ring o. annat, är enl. F. nödvändigt, eftersom drömmen är en undertryckt öns-

kan. Detta är dock ett cirkelresonemang, menar R. Wollheim.

Hur som helst så vore det ju outhärdligt att drömma drömmar, i vilka det rakt

upp och ned påstods saker om en själv. Det skulle likna den tillvaro som den

lever i, som har paranoid schizofreni, vilket är ett tillstånd av närmast grotesk

smärta.

Freud är i Drömtydning sparsam med teoretiserande, men mer upplysande.

Freud finner vissa symbol- "invarianter", vissa "stadiga symboler" såsom : för-

äldrar som kungar och drottningar; torn och pinnar såsom representerande eri-

gerade penisar, o.s.v., o.s.v., och Wollheim hävdar, att en sådan symbolism

måste hänföras till drömarbetet. Freud hävdade, att i det fall vi nu finner dröm-

symboliken plausibel, så pekar den i sin tur på en mer grundläggande förmåga

hos vårt psyke: den, att symbolisera . Symbolerna är ett slag "primärt" språk,

nära besläktat med myt. Freud skriver om detta i brev till Fliess, och talar då

om en "psykomytologik". Wollheim menar att Freud i sin massiva symboltolk-

ning inom drömtolkningen var klart influerad av en elev, Wilhelm Stekel.

Denne skrev bl.a. ett "drömlexikon", och menade alltså, att man kunde över-

sätta drömsymboler direkt och generellt, något som då kritiserades av Freud. I

begreppen ”invariant” och ”primärt språk” döljer sig spår från en lamarckistisk

syn. I psykoanalysens fall: symboler - och symbolers mening - ärvs.

CENSORN. Genom drömmen når vi bl.a. hysterins rötter. Dröm-

mar har meddelanden. De måste dock vara tillräckligt maskerade för att så att

säga lura Censorn.

Censorn måste vi ha för att undvika alltför bryska sanningar. I likhet

med de neurotiska symptomen innebar de en kompromiss mellan "Detets" bort-

trängda krafter ( i andra topiken ) och det censurerande "överjagets" bort-

trängda makt. Det händer ibland, att denna förvrängnings- mekanism inte fun-

gerar riktigt, att vara drömmar blir alltför tydliga för att undgå Censorn, och vi

vaknar då upp. Följaktligen antar Freud, att vad som huvudsakligen utmärker

drömmarnas "språk" , det är denna process av maskering och förvrängning av

de irrationella önskningarna, vilken tillåter oss att ostörda fortsatta att sova.

119

Denna föreställning är viktig att ha med och betänka, när det gäller begripandet

av Freuds symbolikbegrepp. Freud tror att symbolens huvudfunktion är att

maskera och i detta förvränga den underliggande önskningen. Symbolspråket

fattas som en hemlig ( av det Omedvetna listigt formad ) kod, drömtolkningen

såsom dechiffrerings-arbetet.

Den manifesta drömmen har – enl. Freud - sin form utifrån/genom

"drömarbetet". Via dess tre förvandlingsformer: förtätning, förskjutning och

symbolisering förvandlas drömtanken, den latenta drömmen, ( .. den reella,

ogripbara, alltså. ) till den manifesta, den mestadels gåtfulla, (!) förbryllande

slutprodukten. Den ihågkomna.

Här kommer då också psykoanalytikern in. Det intressanta är ju här

bl.a. att ”drömtanken” presenteras som en gåta, av drömmen. Här ligger ju näs-

tan ett lekmoment: ”Kom och ta mig om du kan !” Denna gåta syns ju i sig

själv såsom en spännande gåta i evolutionen själv. Den latenta drömtanken (

som skulle kunna kallas den "egentliga" drömmen, som vi drömmer, på "plats"

… ) kan vi bara nå genom tolkningsarbetet. Genom det löser vi upp ( drömar-

betets) förtätningar, sätter det förskjutna på plats, ser bakom symbolerna. Den

latenta drömtanken visar sig då vara begripligt ( logiskt? ) fenomen, produkten

av en önskan: "Det är inte mitt fel att Irma inte blir bättre." . Det är påtagligt att

Freud värderar den "återfunna" latenta tanken högt; han talar om den som en

högvärdig produkt av vårt intellekt. Lika nedvärderande förhåller han sig, en-

ligt Sjögren, till den manifesta drömmen : den är ingalunda produkten av en

kreativ kraft, utan blott och bart ett försök att lura censuren ( Censorn ).

Wollheim menar att Freuds tes i Drömtydning i själva verket är två:

1.) å ena sidan är varje dröm en önskeuppfyllelse,

2.) å andra sidan är detta dolt.

Wollheim menar, att Freud, för att upprätthålla vetenskaplighet, måste be-

visa sanningen av vardera av de två teserna, oberoende av varandra. Vart och

ett bevis måste stå på egna ben. Antagandet, att drömmen är en önskeuppfyl-

lelse, implicerar att den både (!) är en önskan och dess uppfyllelse, de går här

icke att skilja åt. Och vi kan mycket väl tänka oss en önskan som är uppfylld,

utan att personen som fått önskeuppfyllelsen är nöjd. Drömmarens relation till

sina önskningar är ju egendomlig. Han tycker inte om dem, han censurerar ju

dem, så skriver ju Freud själv (1923), och Wollheim framhåller, att F. ser två

personer förenade i en i drömmaren,

a.) en person som har önskan,

b.) en annan som avvisar denna önskan.

120

Vi kan gå till ett annat uttalande av Freud, för att försöka förstå drömtolk-

ningens plats i psykoanalysen och önskningens plats i drömmen:

"Det upptäcktes en dag att de patologiska symptomen hos vissa neurotiska patienter har

en mening. På denna upptäckt byggdes den psykoanalytiska behandlingsmetoden. Det hände

under tiden man behandlade dessa patienter, att de, i stället för att visa symptom, berättade

sina drömmar. En misstanke uppstod då, att också drömmar hade mening."

( Freud, Om den psykoanalytiska rörelsen, 1923.).

Därmed kommer vi fram till en annan punkt där Freuds drömlära, i sin snävaste

form, blivit hårt kritiserad. Den teoretiska tanken, att den manifesta drömmen,

den "återberättade drömmen", den formulerade, ihågkomna, inte skulle ha nå-

got värde i sig, kolliderar nämligen påtagligt med de praktiska erfarenheterna

från psykoanalytiskt arbete, där den manifesta drömmen i sig "är ett värdefullt

bidrag till förståelsen av analysandens inre värld."

Testen på om det är den sanna meningen eller ej är huruvida patienten

blir fri från sina livshämmande symptom ( eller likn.) eller inte, och således blir

en friskare människa, blir av med ett neurotiskt symptom, eller att patienten

känner, att den eller den attityden gentemot den eller den personen är adekvat

eller inte, något patienten inte varit klar över tidigare.

Även de, som var motståndare till den psykoanalytiska teorin, som den

förelåg i Traumdeutung, och som den framkom i övrigt och successivt, kunde

icke helt värja sig mot denna skrift. Den berörde.

För att tolka byggde Freud - i upptäckariver - en drömtolkningslära, in-

nehållande en symbolteori, samt en teori om det mänskliga psyket. Man har

också byggt en praktiskt-analytisk metod, som innebär analystimmen på diva-

nen, "fritt associerande", berättande av drömmar, minnen, fantasier o.s.v.. Psy-

koanalysen har även blivit en teori , som vidgats till att omfatta nära nog allting

i en patients liv, samt till att omfatta fenomen av interpersonell karaktär, och så

även samhälleliga, estetiska samt andra ämnesområden. Freud kom under sitt

långa liv som publicist att behandla ett flertal områden utanför det terapeutiska.

Man kan – med avseende på hans tänkesätt i stort säga, att han var intresserad

av allt mänskligt, samt att han såg på andra vetenskaper med en psykoanalyti-

kers ögon. D.v.s. sina högst egna. Psykoanalysen har växt ut ifrån Freuds prak-

tik i Wien kring 1900, och utgivandet av boken Drömtydning, till att bli en

världsomspännande rörelse. Den växte långsamt, råkade ut för bakslag, modifi-

erades, och fick konkurrens.

121

--------------------

Man kan tycka, om man läst igenom alla Freuds fallbeskrivningar, och

åtskilligt av det som är drömtolkning i övriga böcker, att man kommit in i en

maskin tillverkad av den legendariske Ramon Lull, den spanske excentriske

encyklopedisten, logikern m.m., en maskin, som kan leverera svar på all ( i

hela världen förkommande ) instoppad information.

Psykoanalysen är I SIG så suggestiv att man kan tappa verklighetskon-

takten.

Idag är den – i skuggan av KBT - en så smått utdöende i raden av psyko-

terapier, som influerats psykoanalysen.

Ofta när vi talar om ”sanning” i psykoanalysen, så är det metaforiskt,

ungefär som i religiös praxis. Genom en slags självreflexion i samarbete med

analytikern. I psykologisk mening kan man ju hävda, att en sådan självreflex-

ion söker något, som redan finns, även om det – detta själv - kan vara som en

"hägring", som något som man bara delvis når, något som ständigt är bortom

räckhåll, - jfr. här Per- Olof Olofssons begärsbetecknings- och illusionsskapel-

seteorier om "illusionernas dans", d.v.s. illusionernas avlösande av varandra för

människan

274

, alt. hur "samma" illusion byter klädnad - Freud-kritik - uti

böckerna Urfantasin och ordningen (diss. 1987), och Den avklädda människan,

i avseende på, huruvida det finns ett sådant "själv" hos en som barn eller rentav

som ofödd.

275

----------------

Drömtolkningen växer ju fram tillsammans med associationsmetoden, att

patienten genom fritt associerande mer o. mer närmar sig det dolda, det för-

trängda, ( traumat eller vad det nu kan vara ), o. denna metod vilar på antagan-

det , att människan vet något om sig själv, utan att hon vet om det. Bara i detta

ligger en djup ironi. Som kan vara sann. Psykoanalysen söker en sanning bor-

274

Jfr. begreppet: förtrollning, och avförtrollning. Jfr. Alexandre Koyré om lögnen i La Mensonge.

275

Alltsedan Kierkegaards stora utredning kring Självets förhållande till förtvivlan, en utredning om au-

tenciteten och Människans villkor, har många fått upp ögonen för svårigheten att handskas med begreppen

"Själv", "Jag" och "Ego" i diskussioner inom psykologi och psykiatri. Dessa begrepp tenderar att leda in i cir-

kelresonemang, (”onda cirklar”) och man har ofta funnit det bra att söka lämna dem därhän. Om man inte gör

det, så finnes varnande exempel, som t.ex. både Kierkegaards bok, Sygdommen till Döden, men även en långt

senare tillkommen, Man in search for himself, av R. May och i massvis av amerikansk ego-psykologi.

Autencitetsdiskussionen har i filosofin förts vidare av Heidegger och Lévinas. Vi har ju hos Freud en

människobild som är starkt byggd på hypotesen om det enhetliga Jaget, samt den hämmande - barndomen, och

frigörelsetanken genom analys. Freud bör placeras i en realistisk och tragisk tradition, menar Lacan: jag är vad

jag har varit, eller - jag är vad jag inte har varit, eller - ännu hellre - jag skall bli, vad jag inte har varit.

122

tom - eller i - det hysteriska symptomet ( det för denna tid och miljö främsta

tidstypiska symptomet ). Detta symptom tolkas. Psykoanalysen, som ofta tolkar

mytiska bilder och konventioner, har inte utan framgång själv skapat myter.

Ofta överdådigt kraftfulla. Något Kafka upptäckte, såsom fördomsfri estet. Fri-

het och hälsa nås – enligt psykoanalysen - genom analysens insikt. I den tillba-

kadragna universitetsavhandlingen The Concept of the Unconscious in the

Transcendental Theory of Mind (1927) menade Adorno att "helandet från neu-

roser är synonymt med den fullständiga förståelsen från patientens sida av

symptomet.

FANTASTIK KRING CENSORN

Det som hålls omedvetet - inom oss, i vårt sinne - hålls omedvetet av censuren.

“A key unresolved area of contention concerns “disguise-

censorship”. Disguise-censorship is generally considered

by those critical of Freud to be “the heart of Freudian

dream theory” (Hobson, 1999, p. 170; cf. Hobson,

1988; Hobson & Pace-Schott, 1999).

On this view,“the psychic censor acts to screen and block wishes

unacceptable to consciousness” (McCarley & Hobson,

1977, p. 1218; cf. Domhoff, 2004, p. 11), and here it is

claimed there is not “the faintest modicum of support”

(Hobson, 1999, p. 157). Given this supposed central-

ity, these authors believe that if disguise-censorship

is false then Freudian dream theory as a whole can be

rejected.”

( Simon Boag )

Freud delar alltså upp det Omedvetna i två slag: Det Omv, som vi aldrig

når kontakt med, och det Fmv ( Fmv = det Förmedvetna ) som vi kan – lätt - nå

kontakt med.

Freud menar också att det Omedvetna har samma realitet som det Medvetna.

Här – i frågan om realiteten - beträder Freud filosofins ( epistemologins och

ontologins ) mark. Det är här man bl.a. ställer sig den knepiga frågan, om hur

123

det kan komma sig att det Omedvetna skulle erbjuda större svårigheter att be-

stämma kunskapsmässigt än det Medvetna.

Det Medvetnas ontologi tycks knutet till diskussionen inledd av Descartes

på 1600-talet, med bl.a. dennes Cogito. "Jag tänker, alltså finns jag till." Men

nu tillförs ett ytterligare, dunkelt, element. Det finns något som tänker inuti

mig, - som jag inte är medveten om. Freud inser att människan är medveten om

ganska lite. Centrum av studiet bör se till orsakerna till det som hämmar män-

niskan till att vara så medveten och fri och psykiskt frisk som möjligt.

Det Omedvetna kan delas upp i två aspektkategorier i Freuds teoribild-

ning. Dels det deskriptivt Omedvetna, dels det dynamiskt Omedvetna. Kun-

skapen vi har om

1.) Det deskriptivt Omedvetna är något som för tillfallet inte är uppmärk-

sammat. För det mesta ar vi omedvetna om oss själva och världen. Vi är också

omedvetna i deskriptiv mening Alla föreställningar , som inte är medvetna in-

nefattas i det deskriptivt Omedvetna. om det mesta av den kunskap vi har under

större delen av den tid vi sover.

2.) Det dynamiskt Omedvetna innehåller psykiska element: tankar, kun-

skaper och önskningar, som människan inte är medveten om att den har, men

som ibland styr dess tänkande och handlande. Det innehåller både det för-

trängda och det förträngande.

Det dyn. Omedvetna är strikt omedvetet. / ..."

276

"Vi har lärt oss att drömmen ersätter vissa tankar som härstammar från vårt dagliv och

har ett helt logiskt sammanhang. Vi kan därför inte betvivla att dessa tankar härstammar från

vart normala själsliv.).Det hela är dock mer komplicerat än sa. Vi citerar ur Drömtydning,

sista kap. ( Drömprocessernas psykologi . ) "drömarbetet kan tillskrivas det omedvetnas

verksamhet under dagen, som ger impulserna till drömmarna i lika hög grad som de neuro-

tiska symptomen." ( Ib.s.356.).)

277

Man kan här jämföra med Otto Weinigers verk

278

några år efter dröm-

tydning, kanske beskrivande psykoanalysen, förebådande det skifte i människ-

ouppfattning, som denna före med sig, där självkännedomen redan "gryr hos

nyare tidens människa, i det att dess dialektik vänder giftet mot sig själv och

förvandlar det till skorpionbett ", … som Egon Friedell tolkar den moderna

276

Eva Marks distinktion, Mark, diss. Om Självmedvetandet. Gbgs Un. s.143./.

277

Freud säger explicit, att vad han kallar "det Omedvetna ", icke är detsamma som filosoferna kallar

omedvetet. jfr. ovan , t.ex. Schelling, då. Och förmodl. även Nietzsche.

278

Geschlecht und Charakter, (1904)

124

idéhistorien i sin originella, överväldigande rappa kulturhistoria.

279

Weiniger

brukar annars nämnas i Freud-litteraturen som en, som insett människans bi-

sexualitet, och det har påståtts att denna idé på omvägar nått honom från …

Freud själv.

PRIMORDIALT. Vi finner hos Freud [ konservativ som han är ] ofta en

syn på ett "urtillstånd" - jfr. ovan - vad som senare i terminologin i denna

bransch brukar kallas ”det primordiala” - hos människa, individ och språk som

går tillbaka på den ovan skisserade idealiserande romantiska synen på urtill-

ståndet som konfliktfritt, - en syn som - med rätta kritiserats av bl.a. den stil-

säkre språkfilosofen É. Benveniste. Spekulationer om urtillståndet finns här

och där hos Freud, men har ju nästan alltid en symbolisk betydelse, inte veten-

skaplig, som i boken Totem och tabu.

Man kan jämföra med andra ursprungstillstånds-filosofer, som mer pre-

tentiöst under denna tid spekulerade. Tidigare hade ju t.ex. Herder gjort detta

t.ex. i sin avhandling om språkets ursprung. Hos mystiker är det fråga om en

dialog mellan en högre varelse och dennes undersåtar

280

, eller av Gud, ( "Du är

tusen gånger viktigare för Gud, än vad han är för dig." ( Mäster Eckehart, Pred.

om Lukas, 2.42. ) eller det Absolutas ( ett begrepp som går tillbaka på Spinoza,

och vidare bakåt, till annan judisk spekulation ), eller Andens, framväxande

genom en dialog mellan den större Absoluta ( konstant

281

varande ) enheten

och de tillfälliga medvetandena, dessa som väcks allt mer till liv och deltar i en

växelverkan, och i växelverkan fullbordar Anden. Så kan man - i denna långa

tradition - se en sådan dynamik mellan Någon och en Annan hos Freud, i spelet

mellan det Medvetna och det Omedvetna.

------------------

CENSORN. CENSORN, eller censuren, är en idé/ som uppkommer hos

Freud redan 1897, tre år innan publiceringen av boken Drömtydning, och då

279

Kulturgeschichte der Neuzeit, ( 1939 ).

280

Jfr. de underbara poemen i Juan de la Cruz, Själens samtal med Gud, som tillhörde den mogne Wittgen-

steins litterära favoriter. Juan tillhörde gruppen kring Terésa av Ávila. Här dyker, mystiskt, en viss Aminadab

också upp, mycket vackert.

281

Man får akta sig, i sitt narrativ, så man inte stoppar in nån Okänd Storhet, för risken är den, att denna –

genom sin kraft – skräcken för det okända – deletar allting annat omkring. Så skedde ju, enligt min mening, till

exempel i Erik Beckmans klassiker, Inlandsbanan (1967), med instoppandet av adjektivet ”tjeckisk”. I roma-

nen har detta inte denotationen: ”av Tjeckiskt ( land ) ursprung”, men betyder - mytiskt -något annat.

125

talar han om den i termer av tidningscensur, i tzarryssland, i ett brev till Wil-

helm Fliess:

"Har du nån gång läst en utländsk tidning som passerat den ryska censuren ? Ord, hela

delar av satser och satser överstrukna med svart, så att resten blir obegripligt."

Censorn beskrivs i Traumdeutung som "ett selektivt staket". Men vem sätter

upp staketet, vem selekterar ?

282

Censuren finns i, den första topiken, på två plan, mellan det Omedvetna

och det Förmedvetna och mellan det Förmedvetna och det Medvetna.

I den andra topiken

283

är censuren mer förbunden med föreställningen om

en avvärjningsmekanism: Freud talar om en väktare, "en mer eller mindre

skarpsinnig väktare av sin tjänsteställning, en censor.” mellan hall

284

och sa-

long. Censuren tillskrivs - 1938 - 38 år efter Drömtydning – av Freud alltså

Överjagets verksamhet, och sättes av Freud - åtminstone vad gäller drömför-

vanskningen - i Jagets "tjänst".

Det tycks inte som det fullkomligt föreställningsmässigt ogripbara i själva

"väsendet", eller det ogripbara i dess till synes självständiga "existens" hos

Censorn, eller censuren, nämnvärt skulle ha oroat eller stört Freud, i hans

bygge av modeller för det mänskliga psyket. Han konstaterar att man ”icke är

herre i eget hus”, men vad är det då för en "mer eller mindre vaksam" varelse,

som är den verklige och enväldige Herren? Vagheten är - metodiskt och filoso-

fiskt - uppenbar. Men det döljer sig/uppenbarar sig/ kanske ändå en rimlighet i

bakom den. Vi är ju här nära kärnan i hela idékomplexet.

Störande är - det i alla fall - att Freud hela tiden målar upp slagkraftiga

konkreta bilder som illustration till sina teoretiska resonemang, bara för att se-

nare förklara att man inte alls bör föreställa sig något alls i psyket som kon-

kret! Reklampelaren har så att säga överträffat varan.

--------------------

Censorn kan ju betraktas som ett försvar med ontogenetisk och fylogenetisk

bakgrund, som är till för att skydda individen, och att vi utan censuren inte

skulle klara oss, och att den är av automatisk-neurologisk natur, och att den

ibland kan - av slumpen – successivt ha överutvecklats, så att den är hämmande

och därför behöver - genom diverse metoder - lättas på, för att individen skall

bli kapabel att styra mer över sitt liv.

282

Enl. Laplanche/Pontalis Psychoanalytisk lexikon, : är det : Jaget.

283

Den jagstrukturella metapsykologin.

284

( / Vorzimmer / )

126

Men är nu ändå inte det Omedvetna större, mer, än Censorn? Den ontolo-

giska vara-frågan om det Omedvetnas sätt att vara kan ses som meningslös. En

ontologisk Freud-syn bleve, att utveckla en slags motsvarighet till en demono-

logi, lik t.ex. Joseph Görres´. Görres´ bok

285

var uppskattad av Kierkegaard,

och kan påminna om Swedenborgs änglatraktater.

286

Det problematiska med Censorn kan icke nog understrykas. Vägen till

byggandet av begreppet ”Censor” gick ju för Freud via dels studiet av hysterin

dels studiet av drömmen. Så tillkom t.ex. felhandlingen, som ännu en hermene-

utisk port till Censorn. Sedan vitsen.

Begreppet "censur" och Censor härrör alltså från den period i Freuds forsk-

ning, som föregick studierna i hysteri, där han senare kunde konstatera en

borträngningsmekanism, censorn, som psyket använde sig av, när den icke

kunde klara av det omedelbara trycket av en upplevelse. Ett fenomen kring

detta "censorskap", som snart också stod klart var, att det inte bara förträngde

just den aktuella händelsen, känslan, källan, men också allt ikring, som fak-

tiskt

287

kunde associera till denna. Censorn kunde alltså ha s.a.s. "förbannat" ett

helt område, ja, låtit en hel tidsrymd försvinna in i en sfär av glömska. När man

tar upp detta problem , d.v.s.: begreppet "icke herre i eget hus", så saknas

ibland förståelse för vidden av vad det är fråga om.

Om jag – liksom många andra - menar, att problemet är, att Censorn, en-

ligt Freuds teori, rimligen då innehar ett utvecklat Medvetande ( uti det Omed-

vetna, vars kärna denne utgör …, och ofelbart alltid och allestädes syns veta

vad jag tål och icke tål, står ut med att veta/komma ihåg o.s.v., så hänvisar

många av dem som är ”psykoanalytiskt troende” enbart till att: "detta är det

Omedvetnas funktion".

Att vi, var och en nånstans skulle besitta ett "Mastermind" som i alla lägen

är superkapabelt i avseendet att sortera vad vi bör vara medvetna om, det synes

alla ett av de märkligaste teoretiska konstruktioner som nånsin slagit sig fram.

Det är ett stort under, att denna konstruktion, om det formuleras som jag just

gjort, alls kunnat uppträda i "vetenskaplig dräkt".

285

Christliche Mystik , I-IV, (1845).

286

Censorn skulle, då, i en parallell demonologi, vara något annat än helt inommänsklig del, - hen bleve i en

alternativ ontologi en självständig aktör, kanske i förbund med någon yttre kraft, just som demonerna ( en

gång ). Liksom inom religionen själen är de del av/ ägs av guden. Eller Censorn skulle vara en självständig

demon! Vi är besatta av Censorn, liksom av ett ”väsen”.

287

… eller symboliskt.

127

Ty, om det nu INTE skulle röra sig om ett inre Mastermind, - ett allvetande,

ofelbart intellekt, hos var och en människa - vad är det då? Alternativet är för-

modligen en Censor som inte är ett Mastermind, men felbar. Och: vad har vi då

för annat alternativ till en beskrivning av och en förklaring till Censorn? Kan

man tänka sig ett fylogenetiskt perspektiv på Censorn: ett långsamt uppbyg-

gande - genom evolutionen - av en skyddsmekanism som påminner om re-

flexer? Eller är det ett "överbelastningsskydd" av mer neurofysiologisk art ?

Eller något annat? En kombination av flera "system"? Men kvar står frågan om

Censorns perfekthet.

Kunde då inte Freud konstruerat en teori om medvetandet, som hade

mindre dramatiska konsekvenser, undvikit den dubbelhet

288

i människobilden

som införandet av begreppet Censor väl medför? Eller är det nu så, att Censorn

faktiskt motsvaras av något empiriskt verifierbart, något faktiskt existerande,

och att vi så måste acceptera att vi s.a.s. har ett ”dubbelt medvetande”? ( Freud

skulle ju här svara, att denna konstruktion är den enda rätta, den han ”sett”.

Andra finner den ändå orimlig, och tror inte på Sigmund Freuds slutsats av vad

han ”sett”. ). Detta är inget, som man kan reda ut logiskt eller filosofiskt. Det

har betydelse för dem som iakttar, och dem som beskriver mänskligt beteende.

Icke minst författare av fiktion.

Somligt av sådant här kan beläggas empiriskt, - somligt är rena självklar-

heter – då i den meningen, att vi svårligen t.ex. skulle kunna tala om att ett

medvetande som, såsom medvetande, var medvetet om alla intryck och alla

minnen på samma gång. VÖRDNAD INFÖR den freudska ”CENSORN”.

GLÖMSKAN är reglerad från vårt innersta inre, eller om inte därifrån, så

i alla fall från Censorn. Men vårt innersta inre är aldrig sådant, att det självt

menar, att glömskan av en upplevelse skall vara absolut. Vårt innersta inre har

ingen absolut censur av typen: ”sådant här får inte hända; alltså stryker vi bort

det för alltid ur protokollet”. Nej, vårt innersta inre har – hur det nu gått till - ett

slags sanningskrav. Det besitter – egendomligt nog - en insikt om att allting

dels A.) har ett värde i sig, som inträffat, samt B.) ett medelbart värde i det att

alla händelser kan bidra till att skapa den sannast möjliga människan, för varje

tänkbar möjlig levnadslängd hos det subjekt det innersta inre nu ”tjänar”. Man

kan tänka sig att Censorn alltid – på något sätt - har Döden i vitögat. Ty det in-

nersta inre ÄR som icke individen, men Censorn är en viktig och gåtfull allve-

tande del av det vådliga och intrikata system som individen nu är. Diverse fe-

288

( jfr. Sartres kritik nedan )

128

nomen mitt i detta problemkomplex som gör allting skäligen osäkert, veten-

skapligt sett. Vad är det? Jo det är det att vi inte vet vilken agenda den där Cen-

sorn har. Vem är HERRE över Censorn. Ja, inte är det i första hand jag, inte.

Herr C. – som vi kan kalla Censorn – tycks ha ett kolossalt minne, just som vi

själva. Dessutom tycks Herr C. vara klok. Just som vi. Men det konstiga är att

Herr C. tycks besitta en klokhet nära nog utan gräns. Det gör ju inte vi.

Hur kan Herr C. veta att A.) vi inte tål att komma ihåg att vi vår första

skoldag snubblade och slog ut en tand? ( Till exempel. ) Och dessutom: hur kan

Herr C. veta att B.) det är en god metod för oss, för vår självreflexion, att – på

grund av den utslagna tanden, och den miss-lyckade skolstarten - för all framtid

låta oss få en känsla av illamående vid åsynen av en tand, eller en liten första-

klassare. Innan vi fortsätter bör kanske nämnas att Censorn inte är en instans

som har kunskap om något annat än min historia. Den besitter alltså inte en

allomfattande kunskap om Världen, men känner däremot till vad jag vill och

vad jag gjort. Censorn känner till vad jag omedelbart vill, och vad som ome-

delbart är bäst för mig.

289

Vi kan resonera om saken, - hur Censorn kan veta. Säg att Herr C. ( Cen-

sorn ) noterar, inifrån sin centralt belägna ort, att vi slår ut en tand efter en

snubbling. Herr C. noterar att vi blir – som litet barn – förtvivlat och skamset.

Nu drar Herr C. slutsatsen att så mycket förtvivlan och skam tål inte just barnet

X, såsom ”person”. Det tycks som om Herr C. tänker att: vissa barn ( som tuffa

Y, och vackre Z ) tål detta, men inte X.. Eller att: P. mår bättre av att inte veta

att det snubblat. Allt kommer att glömmas, och P. mår bättre som vuxen. Sen

tycks C. tänka: men okey, om nu X. vill veta vad som hänt så kan X. får tyda

lite gåtor i framtiden. Alltså låter jag minnet av tanden finnas kvar, och jagsud-

dar inte ut det fullständigt. Jag gör en koppling till allting som är vitt och vasst

och spetsigt ( som tanden ).Jag låter X. uppleva lite obehag av vitt, vasst och

spetsigt. Sen får X. ta itu med rebusen, komma på den ursprungliga händelsen

med fallet i skoltrappan och sen som vuxen kunna göra sig fullständigt fri ifrån

detta minne, som när det ses på distans, är hanterbart. Nu kan det – så invänder

289

Men Censorn har givetvis inte något att göra med universell sanning. Detta är viktigt att komma ihåg, helst

som Censorn, och dennes meddelanden som bilder i dröm och i det omedvetna, när psykoanalysen används i

konst och litteratur, ofta felaktigt framhålls som likställd med universell sanning. Konsten kan dock spela på

vår glömska beträffande Censorns begränsningar. Således kan en romantiker komma att tro att det inom varje

människa, i en skepnad som påminner om Censorn, finns en personlig entitet som har kunskap om PRECIS

ALLT. Och att det är den som Friedrich Schlegel i ett Ateneumfragment så bålt dyrkar, och metaforiskt kallar

för sin mytologi. Mytologi kan ju ses som en slags HISTORISK sanning, vilket ju medsamma syns suspekt.

VEM har bestämt myten?

129

ni – tänkas att Herr C. inte alls tänker allt detta, men att systemet är så ordnat

att en förträngning av det obehagliga minnet är nödvändigt, men att det av

TEKNISKA SKÄL inte går att radera. Det går bara att maskera. Systemet

TILLÅTER INTE ”delete”. Denna invändning skulle då innebära att vi ser

Herr C. såsom delvis ett offer för systemet! Herr C. är i själva verket en ... tra-

gisk figur. Herr C. städar, och han kan inte annat. Den insiktsfulla individen,

hen som insett att varje människa har intresse av att veta allt som inte omedel-

bart fullständigt förgör henne, - den individ som har frihetslängtan, som går

utöver längtan efter omedelbar njutning - har också den möjligheten att med

intellekt och planering något titta in i glömskans skåp, för att ta fram och kon-

trollera funktionen hos glömskans skåp.

En lycklig människa av intellektuellt slag – av ett genomanalyserat slag, en

slags psykoanalytisk kanonresultat - är ju den, i detta avseende, som i efterhand

kan kontrollera om rätt saker glömts vid rätt tidpunkt medavseende på den

Sanning som senare skapats. Glömskan kan man nämligen komma runt med

diversetekniker.

Vi vet alla, hur man kan finna att det plötsligt ( i en prestigesituation t.ex. )

är omöjligt att komma ihåg ett namn på en välkänd person. Ett trick är då att

artificiellt sätta sig i en annan situation än den aktuella, och väl där kommer

man snabbt på namnet. Men vad har man då gjort? Man har då satt ur spel en

funktion, som troligen hade en mening. Med tricket att försätta sig i en låtsassi-

tuation har man då blivit vad man - inom autencitetsfilosofin, så hånad av

Adorno - brukar kalla icke-autentisk.

Glömskan, Censorns avvärjningsmekanism, utför väl sitt nödvändiga ar-

bete, men detta värv kan så att säga kontrolleras i efterhand av ett vårt Sinnes

konstitutionsutskott. Detta KONSTITUTIONSUTSKOTT, vår Självreflexion, -

ställ nu inför en serie principiella problem:1. Är Självreflexion någonsin totalt

opartisk? ( Jag har alltid fortfarande en hel del att uträtta och se om. ) 2. Är

Glömskan en och densamma hos alla människor, eller är glömskan en person-

lig varierande storhet. ( Och jag har alltid fortfarande en hel del att se om och

uträtta.) 3. Kan glömskan någonsin redogöras för i sin helhet? ( Jag har fortfa-

rande alltid en hel del att göra och se om.)

Så ser vi att det syns som om vi skulle undkomma en del av de principiella

svårigheterna om vi var satta att kontrollera glömskan ENBART i dödsögon-

blicket. Men då är, så att säga, nyttan begränsad. Förutsatt att vi inte tror på ett

liv efter detta. A la bonne heure: längtan efter Sanning är nu så stor. Eftersom

nu Sanningen bygger på Skepticism, så kan vi otvivelaktigt misstänka att något

130

helt opartiskt konstitutions- utskott aldrig skulle kunna finnas och komma

framtill en exakt granskning med exakta formuleringar. Det vore en övertro på

detsamma, och tiden är ändlig även för en sådan inre instans, liksom för allt i

livet. Därför vi att konstitutionsutskottet nöjer sig med att framställa Sanningen

i några rappa skrattretande bilder, för oss att tolka. Skrattretande, emedan skrat-

tet gör oss friare i tanken, mer receptiva. Men det intressanta är nu här, bland

annat, att själva Glömskan ofta har begagnat sig av bildfunktionen för att täcka

över, förvränga och dölja.

Så har vi alltså TVÅ nivåer av bilder, för att uppenbara Sanningen. som a.)

döljer och det som b.) uppenbarar. Nu förstår envar att dessa nivåer blott är si-

dor, sidor av ett och samma mynt. En bild som döljer inte bara döljer, den döl-

jer ... för att uppenbara. Om vi kommer på möjligheten att koda om bilden av

den vassa bergsryggen till att den är en .... TAND.

Och om vi så ser förmågan att besegra

290

en bergsrygg som förmågan att stå

över förlusten av en tand, så kommer vi att kunna förhålla oss som fria männi-

skor. Så är alltså idén, Freuds, om frigörelsen. Men hur förhåller vi oss till

Censor? Hur ser vi på denna mekanism som tar hand om oss såväl? Ja, så vitt

mig bekant så förhåller vi oss inte alls till Censorn. Vi enbart söker avslöja (el-

ler undviker det ) vad Censorn förborgat, och så är vi lyckliga med det. Men

detta är ju tanklöst. Ack! Men vi har ju insett att vi inte bör bli mystiker bara

för att vi avslöjat Censorn. Eller i synnerhet för att vi gjort det. Men lite öd-

mjukhet inför denna figur borde vi väl ha? Han har ju en gång tagit så ömt

hand om vår själ. Fantastiskt nog misstänker vi aldrig att Censorn ljuger. Men

visst kan vi ändå TÄNKA OSS en person som är så beskaffad, ve och fasa, att

hos honom Censorn gör just det. Varje människa ”är” ju - i någon väsentlig

mening - sin historia

291

Den Mastermind vi upplever är inget mer än en prosopopoeia, - ett re-

toriskt grepp, hänvisande till en okänd - från det Omedvetna. Mastermind är

förstås inte mer mystiskt än att det är identiskt med: vad vi i själva verket alltid

tyckt, syntetiserat till denne M.s röst.

290

Klättra över.

291

Särkskilt då i meditativa stunder. Människans ontologiska status är situationsbunden. Tid bestämmer essens.

131

ANDRA TOPIKEN

En del Freuds senare skrifter – inklusive den andra topiken - kallas av honom

”metapsykologi”, där han försöker klarlägga grunden för sin teori. Skälet till att

Freud skapade en “metapsykologi” ( en missvisande term, då en metapsykologi

eg. ”begreppskorrekt” skulle ägna sig åt att granska begrepp och relationer

mellan begrepp inom den aktuella psykologi det är fråga om, samt dess relation

till närliggande vetenskaper och vetenskap över huvud. ) var ju den att kunna

ge en totalbild av Människan, ur en mer filosofisk synvinkel, samt att däri

kunna ordna grundläggande begrepp – som tidigt kommit in i psykoanalysen -

som begär, drift och etablera en serie ”lagar” – samband - för ”den mentala ap-

paraten” ur dynamiskt, topografiskt och driftekonomiskt perspektiv. Metapsy-

kologin står fri från den psykoanalytiska praktiken. Den rör alltså aldrig i det

psykoanalytiska arbetets teori.

I metapsykologin ingår lustprincipen, realitetsprincipen, ( grundläggande )

hypoteser som om förträngning, och skulle ge en bild av psyket som en sam-

manhängande fungerande helhet, en bild av generell giltighet.

Till de metapsykologiska verken – innehållande den andra topiken - bör

man se bl.a. Skiss till en psykologi , (1895), Bortom lustprincipen (1920), Jaget

och detet (1923). Abriss der psychoanalyse (1938) och den oavslutade Till för-

beredelsen för en metapsykologi.

LIBIDON, och frigörandet av denna, är i centrum för Freuds teoretiska

och praktiska tanke.

292

Enligt denna tanke är libidon en energikälla som har

fortplantningen såsom mål. Den sig dock – enl. F. - alla möjliga uttryck och

former som i det mänskliga psyket liksom i kulturen. Libidon - ungefär sexua-

292

Jfr. den omåttligt populära skriften Vi vantrivs i kulturen, som översattes till svenska av Sven Stolpe redan

1934.

132

litet - nämns även av Freud i sammanställningen ”jaglibido” [35] som yttrar sig

i narcissism, och är en ”låst” libido.

293

För libidobegreppet har Freud fått

mycket kritik, då detta begrepp om sexualdriften som den ”grundläggande” har

visat sig sakna bestämda gränser.

Den andra topiken, ett sen uppfinning, som Kafka, död i folksjukdomen

tbc 1924, aldrig kände till, överlappar inte den första. I sin tur menar somliga

att Freud ännu en gång reviderade sin syn – topografi / topologi /- på – i relat-

ion till medvetandet så pass, ungefär 1937, så att man därifrån, i och med teorin

om jagsplittring kan tala om ännu en metapsykologi, och/eller en tredje topik.

Den första topografiska modellen är till för att dechiffrera, den är instrumentet

inom psykoanalysen: metod och doktrin är här oseparerbara. Det som bestäm-

mes och som nås kunskap om, är inte instinkter i sig, men representationerna

av dessa.

Psykoanalysen kan lära känna det Omedvetna. I motsats till hur det är hos ro-

mantikerna, så är Freuds Omedvetna något, som kan vetas, så att de inre objek-

ten ( via den manifesta drömmen, och refererandet av den ) kan anses som vet-

bara.

Vad psykoanalysen ( "vetenskapen om Id." enligt Anna Freud, Sigmunds dot-

ter. ) framför - i vetenskapligt avseende - allt kunde stödja sig på , var resultatet

av den psykoanalytiska praxisen. Det var alltså denna praxis=metod, som jag

ovan åsyftade, när jag citerade: " Freuds teori är lika med hans metod." Och det

var den, som Freud framhöll och beskrev i sina fallbeskrivningar. Detta – med

fallbeskrivningar - var inte ett vetenskapligt sätt att beskriva en teori om psyko-

terapeutisk verksamhet, men den innebar ändå en väsentlig och helt ny syn på

psykiska trauman.

Med "praxis" menar man "praktik". Denna praktik står i ETT VISST FÖR-

HÅLLANDE till Freuds metapsykologi, Freuds ”begrepp om personen”, hans

andra topik.

”De huvudsakliga lagren i den mentala strukturen benämns ”Id”, ”Ego” och ”Superego”.

Det fundamentala, äldsta och största av dessa lager är Id, det Omedvetnas domän, den med

de primära instinkterna./…./”

( Marcuse, Eros and civilization, s. 41.)

Begreppet “metapsykologi” kom till som ett frö i korrespondensen med Wil-

helm Fliess redan 1901. Metapsykologin är skapad i analogi med begreppet

293

Dödsdriften, Thanatos – en senare tanke hos F. - har en betydligt svagare position i det teoretiska bygget

133

Metafysik.

294

I metapsykologin ingick ett antal principer: lustprincipen, reali-

tetsprincipen, grundläggande hypoteser som om förträngning, och skulle ge en

bild av psyket som en sammanhängande fungerande helhet, en bild som var

generellt giltig. Freud menade nu (1915), att som man nu hade lyckats beskriva

den psykiska processen i dess dynamiska, topografiska och driftsekonomiska

aspekter, så skulle det vara möjligt och lämpligt att – i teoretiska termer, skilt

från praxis - tala om den psykiska processen metapsykologiskt.

Om man söker betrakta psyket ur dessa aspekter i ljuset av hur de är för-

bundna med varann och vilken roll de spelar i den mentala organisationen och

effekten de har på psykiska händelser, och betraktar hur olika topografiska fäl-

ten kan ses som icke-begränsade – medvetet, förmedvetet och Omedvetet som

en enhet - övergripande iaktta hur dessa styrs och delas genom de särskilda

processer vi kallar omedvetna primärprocesser och förmedvetna sekundärpro-

cesser, så har vi ett metapsykologiskt betraktelsesätt.

Freud var även benägen att addera en fjärde aspekt till dessa tre struktu-

rella, nämligen den genetiska. Med ”genetisk” menar Freud här – delvis - fylo-

genetisk, och för således in ett utvecklingshistoriskt moment.

Denna metapsykologi fick senare – mer än första topiken - stor genklang,

främst i det av naivitet och sentimentalitet präglade U.S.A. – i jagpsykologins

spekulativa trams. Freuds metapsykologi skulle komma att genom gå en serie

förändringar genom åren från 1920-talet. Det syns hur som helst som om Freud

ville betrakta sin praxis på avstånd och därför ville ha en ”metapsykologi”.

Antydningsvis har Freud även menat, att han ville skapa en psykologi som

förde ”bakom medvetandet”. Detta har onekligen en både filosofiskt mystisk

och något suddig karaktär. Han talar också om en ”på yttervärlden projicerad

psykologi”…. I sin tur påverkade nu verkligen utvecklingen av metapsykologin

praxis, och Freuds beskrivning av klinisk praxis. Och vice versa. Klart syns det

för det flesta att denna metapsykologi kan utvecklas mer. Metapsykologin skall

göra det lättare att förstå och redogöra för den kliniska praktiken, med använ-

dande av generella, universella principer, menar somliga. Den är avsedd att

vara den teoretiska grunden för den psykoanalytiska teorin. Man försöker på

sätt och vis komma över det stadium där teorin s.a.s. appliceras på sig själv, är

294

Detta avsnitt – Metafysiken - av Aristoteles´ skriftställeri ( samlade skrifter ) kommer efter (meta) Fysiken.

Sic! Begreppet har efter hand förknippats med det som detta kapitel innehöll, en spekulation kring tillvarons

väsen – och de yttersta frågorna. Metafysiken – som begrepp - har troligen aldrig sammanfattats bättre än av

Fr. Voltaire i yttrandet:” Metafysiken handlar om det som alla vet, och ingen människa någonsin kommer att få

veta.” ( Dict. Philosophique ). Många tror felaktigt att ”meta” betyder ”över”. Det gör det inte. Men i en slags

överförd bemärkelse har det kommit att betyda något sådant som ”övergripande teori”.

134

sin egen grund. Den söker undvika självvalidering och reflexivitet i den ”onda

meningen” av detta ord. Under vårt sekel vägrar mången att ge metapsykologin

( Freuds ) statusen av vetenskaplig teori. Andra menar sig klara sig i den tera-

peutiska verksamheten alldeles utmärkt utan ”Häxan”, som den också kallades.

Psykoanalytisk frihet

295

är något särskilt: det är något som man har som evigt

Project och som alltså aldrig uppnås.

Psykoanalytisk sanning är inte någon “överensstämmelse-sanning” men en

djup existentiellt/kosmisk sanning – ofta en (ouppnåelig) vision av finalistiskt

stuk. Så har nu psykoanalysen sett sig tvungen att positionera sig, till följd av

sin struktur och kritiken mot Psykoanalysen som helhet.

FETISCH

”Das Geheimnisvolle der Warenform besteht

also einfach darin, dass sie den Menchen die

gesellschaftliche Charactere ihrer eignen Arbeit

als gegenständliche Charactere der Arbeitsprodukt

selbst, als gersellschaftliche Natureigenschaften

dieser Dinge zurückspiegelt, daher auch das gesellschaftliche

Verhältnis der Produzenten zur Gesamtarbeit als ein ausser

Ihnen existierendes gesellschaftliches Verhältnis von

Gegenständen.”

( Marx ).

Å sida 85 i Marx´ Kapitalet kan man på ett otroligt åskådligt och klargörande

sätt få en uppfattning om vad fetisch är.

Fetisch är inget objekt i sig, men en karaktär hos ett objekt. Fetisch är

något som ”klibbar fast” vid ett objekt. Så om man tänker sig en sko, så är skon

ingen fetisch, i sig, men kan - i överskylande syfte, och av bekvämlighet, av

passion - kallas för en fetisch, medan det i verkligheten bara är skenet runt

skon, dess karaktärssken, som ÄR fetischen.( Här kan man tänka på den ”bety-

delselära”, som flyhänt skisseras av Jacques Lacan, i en essä om hur det

Omedvetna är strukturerat som ett språk, vilken innebär att ords betydelse, där

295

”Den som hittade på ordet Frihet, borde få medalj.”, skrev Lichtenberg, en av Freuds absoluta favoritförfat-

tare. Så avslöjar sig här Lichtenberg som en anhängare av Axel Hägerström, fast i förväg då.

135

orden står på sin rad, hänger ner under linjen, likt berlocker, bildande en signi-

fiantkedja. Betydelsen fetischiseras här av Lacan, i berlockens form.)

När en vara, t.ex., en sko, alltså en sko SOM vara, hos Marx, får

fetischkaraktär, så ses det närmast, i ljuset av Marx´ ekonomiska teori, och

hans samhällssyn, som en olycka, inte för skon precis, men för oss som gillar

skor. Själva upplevelsen av skon, i dess skönhet, funktionalitet och känslo-

mässiga värden i övrigt, skyms av det varufetischistiska perspektivet, att skon

är tillverkad av en lönearbetare, i en fabrik, med alla de ekonomiska värden

som därmed är knutna till skon. En vara är en krånglig sak, menar Marx. I och

med att varan existerar i det dynamiska värdecentrum som den gör, så får den

en karaktär av fetisch, en karaktär som ”klibbar fast” på den. ( ”Uttrycket

”klibbar fast” indikerar något oönskat.)

Det kan man ju gå med på, ur en slags fenomenologisk synvinkel. Frå-

gan är då ju, också, om inte ANDRA ting, utom just varor, som befinner sig i

andra komplicerade dynamiska kraftcentra, i det mänskliga sammanhanget, har

fetischkaraktär? Så att inte bara varor skulle vara ting, som har karaktärer som

klibbar fast vid dem, men att massor av ting runt oss, som vi väl känner, och

som av olika anledningar betyder något i vårt sociala och existentiella sam-

manhang, får en karaktär, en aura ikring sig, som indikerar en slags overklig-

het, eller Annanhet, eller mystisk hänvisning.

Enligt Marx, så förvandlas varan även - av samma orsaker - till en

”samhällelig hieroglyf”. Varför inte tänka sig att hela världen är proppfull med

ting, som för människan inte syns frestande i sin nakenhet, men att alla för oss

tycks som påklädda kejsare som går omkring och visar sig för varandra, där vi

tolkar in en saga, där ett helt menageri med påklädda kejsare skymmer sikten,

och där det oförvillade ögat – hos barnet kanske – bara ser en helt oförklarlig

verklighet, absurd i sin tarvliga geometriska plumphet.

Hur som helst ansåg Freud, 1926, att alla fetischer var ersättningar .- på

det ena eller andra sättet – för en penis.

” … the fetish is a substitute for the woman’s ( the mother’s) penis that the little boy

once believed in and - for reasons familiar to us - does not want to give up.” (Freud)

Fetischen omfattas av agentens dyrkan. Freud såg inget mer än fördelar i

detta, då det gjorde erotiken enklare.

“According to Chinese scholar Wen Yiduo, the Chinese dragon - an important cultural

symbol - originated as a totem, existing only in the mythical and symbolic realm rather than

136

in the biological world. He argued that the dragon was a composite of various totems, creat-

ed as tribes with different totemic symbols merged. For example, the totem of a snake might

have initially been a standalone figure. As a snake-worshiping tribe absorbed other tribes,

the snake figure acquired additional features, such as the legs of a beast, the head of a horse,

the tail of a fish, the horns of a deer, the claws of a dog, and scales.

Over time, this composite creature became the dragon. In short, as the ancient Huaxia clans

continuously defeated other tribes, the totems of these defeated tribes gradually merged with

the snake totem of the dominant Huaxia tribe, eventually forming the dragon totem. Chinese

mythology fused reverence for nature with ancestral worship through totems. Similarly, the

snake totem of the Ba people is the origin of the shared Chinese dragon totem.”

296

Allt handlar om begärsobjekt.

I prosa kan detaljen, ofta den oväntade detaljen, komma att stå på feti-

schens plats. En liten del kan alltså, metonymiskt, stå betydelsediger, och i en

del-helhets-ambivalens, oscillerande, upplysa ett begär. Den oväntade detaljen

har en rik förekomst i berättande målerisk litteratur av typen Dickens och H.C.

Andersen

297

, där t.ex. kommunikationsstrategen

298

Kierkegaard till och med

noterat denna detalj.

----------------------------------------

OMEDVETET RALJERI om SKÄMTET

Freud skrev vid sitt statybelamrade skrivbord en ohygglig mängd böcker och

artiklar, och i många av dem expanderade han det psykoanalytiska synsättet, - i

andra är detta synsätt av mindre betydelse. I Freuds bok om vitsen - Der Witz

und seine Beziehung zum Unbewusstem, från 1906 - redogör Freud för vitsens

koppling till det Omedvetna, och ansluter sig till den, då, berömde Spencers

tankar om skrattet som spänningslösare. Skämtet skulle – enligt Freud – ge en

vinst i psykisk energi, då det undanröjer inre repression.

296

Jing Shu, Int. Journ. Of Educ. And Humanities, 2025.

297

Andersen besökte ju Dickens i England, men skickades snart hem, då Dickens tyckte att A. var tröttsam.

298

Se: Beijerholms avhandling. Meddelelsens Dialektik. Beijerholm träffade jag på ett litet kalas en gång i

Skåne, hos en nygift läkare, då jag till och med rodde i en liten furueka de nyförälskade ett varv i en liten sjö,

som behändigt var placerad invid den lilla stugan.

137

Nu har ju nyare forskning visat att en gäspning, en riktigt kraftig gäsp-

ning, som gör att det knakar i käkfästena, om man ser till den påföljande rent

mentala avslappningen, är mer än dubbelt så effektiv som skrattet. Därför har

jag själv skaffat mig en ny hälsosam vana, och gäspar nu oupphörligt när jag

ser en Chaplinfilm

299

Humor kan ju vara ett fruktansvärt vapen. Många modiga motståndsrörel-

ser mot överhetens förtryck har stävjats när de penningstarkas arméer av komi-

ker satts in. Så arbetade under Ludwig XIVs tid i Frankrike den lärda och intel-

ligenta Mme. Madeleine de Scudery för att bryta loss sinnena från mytens

grepp, genom att i lunta efter lunta publicera sin lära om det preciösa, vilket

bestod i att skapa rollspel, där deltagarna ( vilket allt också skedde i verkliga

livet ) klädde ut sig till meningslösa antika grekiska gudar och hjältar, från den

genom bl.a. Homeros bekantgjorda empyrén, för att dryfta moraliska problem

av evig natur.

300

Detta sågs illa på från hovet, som kände sig utpekade och för-

löjligade. Man anställde därför, till höga kostnader, en viss Molière, som skrev

komedi efter komedi, där udden var riktad mot rollspelarna, och där dessa ut-

målades som om de TRODDE på sina ROLLER, och var tokiga och obil-

dade.

301

Madame Madeleine de Scudery - och hennes bror, som hjälpte henne

med både skrivande och med att förstöra hennes ekonomi - blev på detta vis till

hälften tystade, och fick nöja sig med att på avstånd betrakta hur den frigjorda

exdrottningen av Sverige vid ett besök i Versaille lade upp sina stövelklädda

väldiga fötter på ett guldpläterat rokokobord, medan hon med handen strök

över sin väldiga panna, som för att stryka bort tankarna på att hon faktiskt hade

hjälpt till att underhålla slavhandeln i Västafrika, genom att - med stöd av

Louis de Geer - adla och att pekuniärt förstärka piraten Hendrik från Rostock.

Denne - ett födgeni - kom senare, som guvernör i San Tomé att författa en bok

i praktisk slavhandel, på franska, åt den franska regeringen. Länge har jag för-

sökt få tag i denna Hendriks bok. Jag har fått tag i en bok av Mme. Scudery om

en promenad i Versailles trädgård. Även drottning Kristina hade verklighets-

sinne, och hatade folk som var mer förmögna än hon själv. Mme. Scudery

skulle senare bli förevigad i en kriminalhistoria ( Mme. de Scudery ) av E.T.A.

299

Allvarligt talat så slår det ju en, att Chaplin inte hade nån humor. Vad man däremot tänker, när man man

beaktar Buster Keaton, det är att här har vi en människa med humor. Chaplin, inser man, var en som ville tjäna

pengar, och inte företrädesvis existera i den form av fuktighet, som humorn är. Chaplin var en entreprenör i

humor, medan Keaton ville rädda världen.

300

Scudery översattes till svenska, bl.a. novellen, Cleline, och hon lästes allmänt i Sverige. En akademiska

avhandling skrevs 1699 om henne av Hedengrahn. Jfr. K. Wrangel.

301

Jfr. Madelon:

138

Hoffman, som använde skräck som både barnpassningsmedel, underhållning

och vapen.

Vilka som är farligast för Makten: humor eller ironin, det kan jag inte

avgöra. Orsaken till att Freud inte skrev om ironins förhållande till det Omed-

vetna, är svår att utreda. Han tycks inte alls tycka om den, musikaliska och

dödsföraktande, ironin. Det kan vara en faktor. Kanske var ironin inte heller en

dominerande företeelse, som ÄKTA kraft, i det Wienska kulturlivet. Den tycks

närmast ha varit inlemmad i journalistiken som ett MANÉR:

“The essence of the Viennese feuilleton: emptiness; a watery visage daintily

framed with frizzed stylized curls. …About life the Viennese feuilletonist always has

something graceful-novel-distinctive-ironic to say even when he has absolutely noth-

ing to say about the tiny piece of life (book, person, event) that he has put under dis-

cussion…. His soft oiliness has gotten unpleasantly rancid. It stinks.”

( A. Polgar)

Att humor också är väldigt effektivt när det gäller att, medelst att roa,

täcka över historiska grymheter och kunskap om dessa - samt okunskap om

dem - finns otaliga bevis på i historien. Eftersom ingen har intresse av att po-

ängtera mytiskt etniska skillnader, ( all etnicitet är ju ren myt ) så avstår jag

från att ge några exempel. Men helt klart behöver man inte mer än korsa den

engelska kanalen, för att möta dem.

Ironi är, historiskt sett, ett mode

302

, och det är svårt, i tider när det inte

finns några fasta, erkända normer, eller bestämt rådande uppfattningar, för iro-

nin att få fäste, då ironi ju är ett förhållande, och den är ett förhållande, där åt-

minstone en del måste stå med ordentliga nitar fastbultad i en samtids grund.

PSYKOSEN

“What the founders of modern science ... had to do, was not criticize and to combat certain

faulty theories, and to correct or to replace them by better ones. They had to do something

quite different. They had to destroy one world and replace it by another. They had to reshape

302

Ibland är - så att säga - den ironiska kjolen lång, ibland är den kort.

139

the framework of our intellect itself, to restate and to reform its concepts, to evolve a new

approach to Being, a new concept of knowledge, and a new concept of science - and even to

replace a pretty natural approach, that of common sense, by another which is not natural at

all.”

( Alexandre Koyré )

Om den svårartade schizofrent paranoida psykosen skrev Freud betydligt

mindre, om än denna skulle kunna tyckas vara en VIDÖPPEN DÖRR till det

Omedvetna.

Fallet Schreber

303

är unikt i Freuds författarskap - och karriär - Daniel

Schreber ( 1842-1911 ) var en framstående jurist, son till en mycket känd lä-

kare, specialiserad på ortopedi, men också på barnuppfostran. Sonen Daniel var

sachsisk ämbetsman och även sedermera domare. 1884 ställde Schreber upp i

riksdagsvalet for det konservativa partiet, men förlorade. Strax härefter kom

hans första sammanbrott, och han blev intagen på. den psykiatriska kliniken i

Leipzig. Symtomen var hypokondriska vanföreställningar. Tillfrisknad skrevs

Schreber ut 1885 och utnämndes till domare följande år. 1893 avancerade han

till senatspresident vid Sachsens högsta domstol.

Den begåvade, framgångsrike Schreber började nu lida av sömnlöshet,

tvångsföreställningar och olika andra psykiska problem som bl. a. drev honom

till ett självmordsförsök. Han intogs då, nio år efter sitt första sammanbrott på

samma klinik och den andra sjukdomsperioden var allvarligare och längre och

var intagen på hospital från 1893 till 1902, och det är den sjukdomsperioden

som boken Denkwürdigkeiten eines Nervenkrankes som Schreber gav ut 1903,

beskriver. Boken skrevs enbart - vilket är att observera - i ett försök att slippa

ut från kliniken!!

304

Efter en tredje, slutlig, dålig period dog Schreber, 1911,

och denne blev alltså ändå hela 69 år gammal, vilket är gammalt för även för

303

( jfr. Freuds Fallbeskrivningar, ss )

304

Detta är inte ovanligt bland patienter på psykiatriska kliniker, - jfr. Aby Warburgs Ormuppsats - men det

mesta av det skapande arbete, som utförs på dessa har inte detta syfte, men är antingen en egen resa i det inre,

eller ett projekt, som i sin avsikt når betydligt utöver målsättningen att bli friskförklarad. jfr. den sv. målaren

C.F. Hills sjukdomspoesi, som har beröringspunkter med Shrebers, men är mer våldsam och innehåller avse-

värt mer explicita "sexualerotiska" inslag. ( Pansexuella.). Hill företer också mer av upprepningstendenser,

alltrationer, och förevisar tidvis en splittring i tanke och logik, som inte är något man slås av hos Schreber., Det

var ju också så med C.F. Hill, att denne, efter att ha förflyttats till föräldrahemmet i Lund, där pappan var ma-

tematikprofessor, var ganska tillfreds för det mesta med att sitta och teckna på baksidorna av faderns

räknepapper, för att sedan låta dessa teckningar singla ut genom fönstret till de skrattande barnen på gatan

nedanför, i form av vikta pappersduvor.)( Hills teckningar företer tvångsmässiga drag, då alla former är slutna

och inga linjer slutar med en ”öppen ände”. ( jfr. också Fr. Hölderlin – Hegels ungdomsvän - i stilla skrivande

Pathmos i ett hus invid floden Neckar.)

140

mentalsjuka idag, personer ofta med så allvarliga vanföreställningar med åtföl-

jande förvirring och ångest, som ju Schreber hade.

Fallet är för Freud, även om Freud alltså aldrig hade Schreber som pati-

ent, udda, såtillvida som det här rör sig om en fullt utvecklad psykos, något

som Freud sällan befattade sig med. Freud bedrev ju en öppen privatklinik d.ä.

mottagning, i hemmet på Berggasse 19 i hemstadens centrala delar. Han arbe-

tade inte i Wien på sjukhus.

I Denkwürdigkeiten

305

finns en hel teori om universum, och en krånglig

universell teologi, där Schreber själv figurerar som både kvinna och Messias.

Han skrev här också om sin stora skräck att bli torterad till döds. Här finns vis-

ioner innehållande Gud och djävlar, som en sådan som Joseph von Görres bara

kunde drömma om. Alla, - enl. Schreber - från behandlande läkaren till Gud,

förföljde honom. Gud förstod sig inte på människor enligt Schreber. Denna

tanke tycks mig tyda på både skarpsinne o. sund skepsis.

Boken innehåller också ett förhärligande av autoerotiken. Schreber intar

där en radikalt hedonistisk ståndpunkt, som han dessutom, inkonsekvent nog,

omedelbart avvisar. ( jfr. Dr Johnsons syn på sexualitet och på bruket av alko-

hol! Där Johnson drar samma slutsats, från samma grundsyn.)

Sigmund Freud skriver sin fallbeskrivning om Daniel Schreber 1911 -

alltså samma år som Schreber dog, efter att denne hade läst den boken. Freud

mötte alltså aldrig denne Schreber. Freud menar att paranoiker som Schreber

undandrar andra människor och världen som helhet sin kärlek, för att därefter

projicera sin inre katastrof på världen, vars undergång då är nära! "Världen har

gått under", men: "paranoikern bygger den från grunden, visserligen inte mer

präktig, men åtminstone så att han kan leva i den.", skriver Freud. Och :

"Vad som ser som sjukdomsproduktion, vansinnesbildning, är i verkligheten läknings-

försök, rekonstruktion."

( Freud.1911 )

306

305

Titeln ”tänkvärdheter” indikerar klart, att Schreber fann sina upplevelser viktiga.

306

Detta är en viktig insikt, inte olik den som omhuldades av den s.k. nya psykiatrin på 1970-talet. Albert

Camus, påstod att det bara fanns ett enda filosofiskt problem, nämligen självmordet. Det låter sig ju sägas. Om

man med filosofiskt problem menar något man kan grubbla över i oändlighet utan att komma fram till något

svar på det, så kan jag förstå en del av hur Camus tänkte. Men jag har en annan kandidat till det filosofiska

problemet par excellence. Nämligen dårskapen. Vansinnet. Galenskapen. Få ämnen är nämligen så aktuella

för en människa livet igenom som dårskapen eller galenskapen. Är det inte så att man redan har drabbats av

dårskapen, och sitter där komplett galen, så kan det ju i nästa ögonblick vara så att dårskapen vandrar in och tar

befälet över ens sinne, och så sitter man där, på den psykiatriska avdelningen och undrar vem som har rätt, den

läkare som distinkt förklarar att man blivit galen, eller man själv, som förklarar att det bara är en naturlig sak

att man är orolig över att människor kryper fram i ett i ett från gömställen bakom elementen. Varför skulle

dårskap vara ett filosofiskt problem i högre grad än självmordet då? Jo, för att det inte alls kräver någon hand-

141

ling. Ingen ber dig att välja mellan att avsluta ditt liv genom att hänga dig i garderoben, för att du är usel eller

olycklig, eller låta bli att hänga dig i garderoben av dessa skäl, men dårskapen är blott ett definitionsproblem.

Definitionen avgör inte din död, men ditt liv. Ett filosofiskt problem är något man kan diskutera i oändlighet,

utan att behöva riskera att det i slutänden leder till en så obehaglig handling som att man träder ett rep runt sin

hals.

De flesta människor tror att de har ett stabilt förnuft, som de kan lita på i alla väder. Det närmaste vansinnet

gemene man kommit, det är att vakna upp efter en narkos och inte riktigt veta var man är, och att i den stunden

uppleva att världen är groteskt oformad, formlös. Men detta går över efter en stund och man ler därefter åt

alltihop och säger att det ju var väldigt tokigt. Många människor är distinkt oroliga över att förlora förståndet.

Ja, det finns vissa psykologer – och bevars filosofer också – som menar att man inte är någon riktig människa,

om man inte någon gång fruktat för sitt förstånd. Det tillhör så att säga Självmedvetandets villkor att då och då

snubbla på uppfattningen att detta självmedvetande är felaktigt i någon grad, eller att det för en vilse i en om-

fattning, som gör, att man inte kan kalla det medvetande längre, men att det mer är en dröm. I vårt väster-

ländska samhälle är det nu också en ytterligare dimension som läggs till frågan om galenskapen, tokskapen,

dåreriet, vansinnesblivandet och det är att det inte är någon allmän föreställning som skall råda hos en själv och

ens omgivning om att det just är vansinne som föreligger, men att det ärt en yrkeskår som skall bestämma,

enligt en manual, bevars, om Vansinne föreligger eller om det inte gör det. I alla tider har det visserligen varit

så att det främst är omgivningen som avgör om man har att göra med vansinne eller inte.

I strikt mening – skall vi säga filosofisk – är det där talet om ”sjukdomsinsikt” något helt omöjligt att handha,

om man är vansinnig. Begreppet sjukdomsinsikt kan otvivelaktigt gälla om man har en gastrit eller en lätt blod-

förgiftning eller så, men inte när det gäller psykos eller allvarlig depression. NÅGON ANNAN måste se dig

som vansinnig. Annars är du det inte.

Likt Michel Foucault så bör man alltså alltid se vansinnets sociala aspekt som den kanske viktigaste. Den som

är vansinnig kan ju, rent teoretiskt, vara helt lycklig i sin tokeribubbla. Vansinnet behöver inte – filosofiskt sätt

– vara ett problem såtillvida som att vansinnet skulle göra ett liv sämre än ett liv utan vansinne. Men oftast, ja i

99 % av fallen så är ett liv i vansinne sämre. Men alltså inte nödvändigtvis. Jag känner till mängder av usla liv,

som inte en sekund präglats av vansinne. Hur tacklar man det dystra predikament som innebär att det är de

andra som avgör graden av ens vansinne, och hur handhar man det oerhörda problem som uppställs av den

licensierade provisionen, när denna helt enkelt, innan de låser in en för kvällen, helt sonika förklarar att man ju

inte har någon sjukdomsinsikt.( Foucault själv klagade över sitt liv: ”Inte en enda stund av vila!”. Han led av

produktionstvång. Deleuze, hans vän, kunde bara beklaga.)

Den långa läkaren förklarar med sin barytonstämma att man själv för NÄRVARANDE inte inser att man själv

har en hallucination av den ovanliga sort som innebär att VERKLIGHETEN är ens hallucination, och i särskilt

hög grad KROPPEN, då man ju i flera fall under de senaste dagarna förklarat att man tror att kroppen har en

sjukdom, medan läkarvetenskapen inte kunnat iaktta något som helst fel. ”Du sitter ju här,” som psykiatrikern

förklarar, och i nästa ögonblick skall man så förhoppningsvis bli av med föreställningen om att man är sjuk,

genom intagandet av TRUXAL eller PROPAVAN och så bums i säng. VAD ÄR DET DÅ MED GALEN-

SKAPEN? Galenskap hos människan är inte en lätt, enkel och självklar sak att diagnosticera. Betydligt lättare

är det att se om en hund eller häst är galen, ty dessa djur kommer ganska snart att råka i betydande beteende-

problem och överlevnadssvårigheter genom sitt bristfälliga mentala tillstånd. Så är det inte med människan. På

grund av de komplicerade sociala förhållanden som människor skapar och människans allmänna komplexitet,

så kan det, att avgöra galenskap eller ej ofta bygga på nödvändigt mycket fina distinktioner. Många galna män-

niskor kan leva flera år och utföra hiskeliga dåd, innan man kommer på att närmare undersöka möjligheten av

förekomsten av galenskap. Politiska ledare kan starta krig som tillintetgör miljoner utan att man först i elfte

timmen kommer på att ifrågasätta deras mentala hälsa. Så är galenskap hos människan, inte minst diagnos-

mässigt, komplicerad. Det finns ytterligare en omständighet som just galenskap presenterar och det är den, och

den är märklig, att man praktiskt taget ALDRIG i EFTERHAND sätter diagnosen Galenskap på någon. Det

tycks vara som en oskriven lag i mänsklig samvaro att om man skall förklara någon för galen, så skall den

människan vara levande, och helst närvarande.

Detta med aktualitetskravet för diagnosticeringen av galenskapen kan ju i sin tur då stödja den syn på sinnes-

sjukdom som kom fram kring 1970 med den ”nya psykiatrin” och med Michel Foucault. Att galenskap är något

relativt till – det aktuella - samhället. Denna syn har jag själv – det måste jag poängtera – alltid haft väldigt

svårt för. Men det är ändå en viktig synpunkt, även om den inte enligt min uppfattning har den vikt man under-

strök på 1970-talet, och inte vikt på det sättet, att galenskap nödvändigtvis är en etikett som man i olika tider

142

Detta är en viktig text av Freud, eftersom den behandlar den paranoida psyko-

sen som rationell och konstruktiv, och i detta transcenderar t.ex. Biosmonts in-

ställning. Det finns en mening även i den, i psykosen, liksom det fanns en i hy-

sterin. Och ett försök till "egen-läkning".

Sådana tankar togs upp mycket senare, av t.ex. den s.k. "nya psykiatrin"

på 1970-talet,

307

delvis som en revolt mot all den livstidsinspärrning på stora

mentalsjukhus av psykotiska människor som förekommit så länge, och på en

kritisk syn på samhället som helhet, som ansågs framkalla vansinne.

308

Diskri-

mineringen av denna grupp, de mentalsjuka, är bland det svåraste att alls

handskas med, då den gruppen inte är förmögen till egen talan, och andras talan

för den alltid tycks lätt undanviftad och negligerad. Särskilt om det är anhöriga

som för talan.

Sammanfattningsvis är - ju - Freuds beskrivning av psykosen som Detets

invasion av Egot till ytterlighet torftig, och hans bidrag till psykosens etiologi

är försumbara…

----------------------------------

Ett udda författaröde, i bakvattnet av en svår paranoia, levande sitt liv i

saknad efter sin mor på ett hotellrum i New York, är Cornell Woolrich, mannen

bakom Rear window, boken som blev film genom Alfred Hitchcock. Författar-

skapet omfattar massor med noveller, och ett tjugotal romaner: Cover Charge

(1926); Children of the Ritz (1927);Times Square (1929);A Young Man’s He-

placerat på olika beteenden och olika sätt att tänka. Galenskap kan tvärtom betraktas som något som alltid

funnits.

Detta jag kallar ”aktualitetskrav” är relativt unikt. Få andra empiriska ( speciellt inom medicin ) konstateranden

kräver kategoriskt att föremålet skall vara både levande och närvarande. Arkeologi är nästan alltid principiellt

tillåten inom naturvetenskapen, dit medicinen ju räknas. Men när det gäller galenskap tycks det alltså råda en

slags hederskodex. Varför då? Jo, för att Galenskap är en så HELT AVGÖRANDE sak. Är någon förklarad

galen, så förändras hela situationen. Då är personen i fråga icke längre tillräknelig.

( Att många menar att psykiatrin inte är en vetenskap är ju förstås en synpunkt.)

Att förklara någon icke tillräknelig i efterhand är heller icke i … någons intresse, kan man ju säga, för att se

resonemanget från bakänden. Jag vill bestämt hävda att i den övervägande majoriteten av galenskap så är

denna ganska lätt att konstatera. En erfaren psykiater kan oftast avgöra galenskap på hundra meters håll. Rand-

fallen, de som kan ses som än det ena än det andra, som tveksamma fall, de är ju relativt få. Man behöver bara

ha en helt rudimentär kunskap om galenskap för att också helt vara införstådd med detta.

Men de fall jag kallar ”randfall” är ofta de mest intressanta. De är ju typiskt de, som inte alls möter på sjukhus

och institutioner, men på gator, på kontor och i det dagliga umgänget i samhället i övrigt. Det är de människor

som inte alls visar ögonvitorna likt galna hundar och hästar, men som i stort sett beter sig som vem som helst.

Det är DE som är kusliga. Det är de som är FARLIGAST. Det är DE som har MEST MAKT av alla galningar.

Och ofta de som har mest makt av ALLA MÄNNISKOR.

Det är därför DE är mest intressanta, och i någon allmän mening, allmänpolitisk och utilitaristanalytiskt farlig-

ast. Det är de som – för att adoptera utilitarismens kvantitativa synsätt - kan störta mest människor i fördärvet.

307

( Szaz, Laing, Cooper, m.fl. uppbackade av Foucault.)

308

Michel Foucault.

143

art (1930);och massa av crime noir-romaner. Fright (1950), är en enastående

suggestiv, psykologiskt realistisk skildring av en reaktiv skräck. Efter ett besök

på bio, där han sett en filmatisering av en av sina böcker, utbrast Woolrich

själv, i djup besvikelse: ”Jaha, så det är det här man har ägnat sitt liv åt?”

309

En av Freuds mindre kända elever - han hade ett otal - hette Otto Gross. Denne

kom att bli vän med Kafka. Franz Kafka (1883-1924) studerade i Prag, en stad

som lydde under Wien, vid denna tid juridik, från 1901-1906, och kom då bl.a.

i kontakt med den kunnige kriminologen och professorn i rättsfilosofi Hans

Gross, vars föreläsningar han bevistade i tre terminer. Gross´ handbok för

undersöknings-domare och poliser lästes gissningsvis ordentligt av Kafka.

Kafka hade ett gott minne för texter, ( trots att han hade för sig, att det var ex-

tremt dåligt… ) och studierna i juridik beredde honom inte några större svårig-

heter. H. Gross introducerade fingeravtrycksidentifieringskonsten, - daktylo-

skopin - inom kriminologin, och han besatt dessutom ett avsevärt intresse för

rättsfilosofi. Till saken!

Hans Gross´ son, Otto, född 1877, ( sex år äldre än FK ) kom att genom

en slump bli en bekant, ja mer ändå, till Kafka. Studenten Gross tycks ha revol-

terat i allt gentemot fadern. OG utbildade sig till läkare, tjänstgjorde utomlands

– bland annat i Sydamerika - och blev sedan psykiater, bosatte sig i Wien, där

han kom in i de kretsar där Freud rörde sig. OG utmärkte sig som självständig

tänkare inom psykoanalysen, och Freud själv menade, att det bland hans bunds-

förvanter endast fanns två originella tänkare: C.G. Jung och Gross. Man kan

väl - utifrån sett - tillägga den redan nämnde Georg Groddeck, även om denne

aldrig fysiskt slöt sig till kretsen.

Gross gled dock delvis, förmodar man, p.g.a. morfinmissbruk in i ett

schizofrent tillstånd, och Jungs handfasta försök att bota Otto G. med psykoa-

nalys, lär kraftfullt ha motarbetats av den lugubre fadern. Professor Hans Gross

ville istället ha sonen inspärrad på mentalsjukhus, där fadern uppenbarligen

trodde, att den rätta hjälpen skulle finnas, - eller för att, helt enkelt, få honom (

revoltören ) "säkert placerad"? En av dem som tidigt mötte Gross och nära nog

omåttligt fascinerades av denne, var, apropå ingenting, Freuds kommande lev-

nadstecknare, walesaren och läkaren Ernest Jones.

Först 1917 möttes dock alltså Kafka och den periodvis gränspsykotiske,

överspände Otto Gross. Alltså långt efter det Kafka skrivit t.ex. Amerika och

Processen, eller, om man skall vara exakt, huvuddelarna av dessa romanutkast,

309

I själva verket har ju filmen åstadkommit omätlig skada för civilisationen. Ett dummare medium finns inte.

144

långt efter tillkomsten av Förvandlingen. OG var då under en period en initia-

tivrik och meddelsam man, ( fadern hade dött 1915 ), intresserad av allt från

psykoanalys till tidens revolutionära strömningar. Kafka och vännen Franz

Werfel, som Kafka alltid - med viss skräck - såg upp till som författare och

Gross, som lämnat kretsen kring Freud ( denna var ju styrd med ideologisk

järnhand av F. själv ), funderade på att starta en anarkistisk kulturtidskrift, men

det strandade p.g.a. problem med ekonomin. De tre, Werfel, G och K, skulle

leda projektet.

Kafka och OG separat förde samtal, för att konsolidera tidskriftens linje

och struktur, och, enligt vissa källor, handlade en del samtal även om just psy-

koanalysen. Det har ibland förmodats att den brådmogne Gross var den store

utvecklaren för Kafka av Freuds tänkande, vilket ju onekligen påverkade FK

stort. Om kontakten med Gross kan man läsa i breven till Milena Jesenská

310

där Kafka berättar om en resa med Gross på ett nattåg, under vilken OG. oer-

hört omständligt utlade sin ”lära”, sin variant av psykoanalysen - som Kafka

uttrycker saken - av vilken FK dock i detta brev sa sig inget förstå: ”Mitt tän-

kande är kyligt och långsamt”.

Den åt anarkismen lutande Gross´ eventuella inflytande på Kafka kom

alltså relativt sent, men kan ha konfirmerat vissa uppfattningar, och fått hans

perspektiv på psykoanalys att djupna. Det var Freuds ju främst generella infly-

tande under denna tid, på sin tid, - paradigmatiskt, som kom att påverka Kafka,

analogt med vad andra i den miljö han befann sig utsattes för.

Otto Gross tog sitt liv 1920, några år efter samtalen med Kafka.

Gross producerade några få uppsatser inom psykoanalys, med inriktning

på bandet psykoanalys och samhälle, med början 1913.

Det kan nämnas att Hans Gross lät arrestera sin son Otto på just ett så-

dant sätt, som av många anses vara porträtterat i Processen av Kafka, en ro-

man, som alltså då skulle beskriva ett justitiemord. Men tidsmässigt får man

svårt att få detta att stämma. Att Kafka var påverkad av händelsen är säkert,

men att den hade en avgörande inverkan på romanen Processen är ju mer osä-

kert. Att han, som varande enkel försäkringsjurist i systemet, skulle våga sig på

att kritisera detsamma ( och än mer osannolikt en högre jurist som Hans Gross

) i en nyckelroman, är ju praktiskt taget uteslutet, särskilt sett i samband med

FKs övriga handlande i förhållande till arbetet och den av FK högt älskade

310

Kulturjoursnalist, och dotter till en läkare, Jan Jesenký, som rörde sig i Prags jetset.

145

egna familjen. Kafkas distans till alla idésystem utom anarkismen är slående.

Sannolikt är att Kafka inte alls hade sinne för tankesystem.

Många psykoser är ju botbara, men schizofrenin, med alla dess former,

och dess enorma individuella lidande, tycks - hittills - inte alls vara det. Trolig-

en har den primärfysiologiska orsaker, och det är ett hån mot denna, som ofta

gjorts och görs, i alla möjliga inte minst populära och alldagliga sammanhang,

att alls nämna i samband med psykoanalys eller samhällskritik. Schizofrenin

har en psykologi, men den har inte psykologiska orsaker.

STATYETTERNA

Fundering över avförtrollning

“The year is 1902. Five men sit in a close circle on a red velvet upholstered

couch and matching square-backed chairs, around a Victorian turn-legged table

bearing papers and journals, black coffee and cake. The air is thick with tobacco smoke.

There is an urn that contains ballots with all the members’ names, so that speakers can—and

must—speak, in random order.2 A meticulously dressed, bearded man sits in a chair a few

inches apart from the rest of the group, drawing on his cigar, appraising them all with gimlet

eyes. He is biding his time to speak until all the others have weighed in. A floor-to-ceiling

ceramic coal heater chuffs somewhat ineffectually in the corner; it is the discussion that is

generating the heat. The topic is religion.

The bearded man is Freud, of course, and this is his waiting room. Here and

in the next room—his consulting room proper, with its carpet-draped couch—the walls are

covered with pictures, and every surface is filled up with ancient archaeological figurines.

With affectionate irony, he calls them “my old and dirty gods”— “meine . . . alten und

dreckigen Götter.”3 These figures represent both an intellectual interest in classical and

Egyptian antiquity common among educated men and women of letters4 but, as well, are a

metaphor for psychoanalysis it-self—digging for long-buried evidence of powerful but often

146

unacknowledged truths. Freud recognizes the compulsive nature of his collecting of these

objects as an addiction second only to his cigars.5 That they are gods presents an even deep-

er mystery, never plumbed directly by Freud himself, but suggesting the simultaneous fasci-

nation and aversion characteristic of a neurotic symptom.”

( Pamela Cooper-White )

Freud upplevde inte konst, men tolkade mönstren och figurerna i konsten

teoretiskt, inte estetiskt. Lars Sjögren jämför den manifesta drömmen med ett

stycke poesi, o. menar, att Freud inte hade minsta sinne för poesi heller, i mot-

sats t.ex. till en F. de Saussure. Han hade däremot ett i det närmaste maniskt

intresse för vitsar, som alla, av allehanda slag, tycks ha fastnat hur lätt som

helst i hans minne, som aldrig uppvisade någon brist.

311

Boken om vitsen –

som ingår i den trilogi, som enligt Lacan, m.fl. utgjorde kärnan i psykoana-

lysen; Drömtydning, Vardagslivets psykopatologi och Vitsen och dess förhål-

lande till det omedvetna - är en omfattande exempelsamling på över 690 sidor.

Den judiska vitsen, som ibland ses som en originell skapelse, kan man

kanske se mot bakgrund av det prosaiska i den flertusensidiga kommentaren till

Toran, Talmud, och i den judiska religiositeten som helhet, där man tradition-

ellt, med svensken Meyersson ord, har en ”gud som man kan prata med”.

312

Den judiska vitsen är bl.a. full av sofistik, alltså en slags underfundig intellek-

tuell lek. Den kristna religiositeten - i kontrast då, eftersom den miljö som

Freud växte upp i var kristen - är från sin början, i Nya Testamentet, grundad i

ett absolut allvar, Jesu ord om ett Ja-Ja, och i en absolut paradox, dyrkandet av

den lidande Guda-Människan, ”frälsaren”, och i en absolut underkastelse. Den

kristne guden, i alla sina tre gestalter, Jesus, Gud och Den Helige Ande - vare

sig inom katolicismen eller protestantismen - går inte alls att diskutera med. I

bönen kan man - visserligen - framlägga sin sak, och därmed tycka sig starta en

viss dialog, men det går inte att disputera med guden. Med Kierkegaards ord är

gudsförhållandet präglat av just det, att ”inför gud har vi allt orätt.” I Judendo-

men är det alltså mer av ett resonemangsförhållande.

Freud som ser vitsen som en nedgång i det Omedvetnas berggrunder är

även i sin egen totala diskurs metodiskt något mystisk. Dels är den lik en pro-

menad, som tycks på måfå, o. ha en oändlig potentiell längd, o. där var och en

311

jfr.S. Landmann, Der jüdische Witz ( 1979 )

312

M. 2012.

147

verkligen tidvis tvivlar på, att promenaden skall få ett någorlunda lyckligt slut

och där de benämnda drifternas antal ökar, sida efter sida. Det härskar också -

hos Freud - en mystik ikring alla drifter och kring det Omedvetna, där man

känner sig som en Anselm av Canterbury, när denne, för att bevisa Guds ex-

istens, bad Gud om hjälp.

Vi har i psykoanalysen mängder av problem, problem som inte alls är ut-

märkande bara för psykoanalysen, utan naturligtvis för alla humanvetenskaper,

och somligt är problematiskt vad gäller all vetenskap. Vi kan icke helt definiera

"människa”, icke ”medvetande” icke ”förmedvetande", o.s.v.., men rör oss

ändå med dessa termer - ställda i relation till varandra i en modell som - som

modell - liknar ett slutet system, som ett brädspel, med vinnare och förlorare.

Den radikala snedhet i Freuds begåvningsprofil, som bar av pussellösa-

rens slag, kan också illustreras av hans två famösa skrivbord: det i Wien och

det i London, där en hel hord av små statyetter i terrakotta och brons dagarna i

ända stod och stirrade på själsalkemisten, under det denne författade.

313

Freuds oförmåga att uppleva konst, denna reella brist, och desperata be-

hov att få statyetternas yttre gestalt, åtbörd och attribut att representera något

fjärran mytiskt, är ju närmast komiskt, då det bygger på en förutsättning om att

varje figur i trä, per definition, måste ha en OÄNDLIG INNEBÖRD kopplad

till en ANDLIGHET vars ursprung sträcker sig till MÄNSKLIGHETENS FÖ-

DELSE! Människan är ju fri att skapa sin egen kultur.

Freud kan alltså ha lidit av ett slags logocentriskt tolkningstvång. Men att

en innebörd av en artefakt, skapad av en människa, kan ligga - icke i vad som

kan sägas i ord om den – men i en serie proportioner, eller i några kontraste-

rande stämningar, i två färger intill varandra, - vilka allihop kan tala så djupt

till människor, så att dessa människor skulle kunna gå tre varv runt jorden till

fots, bara för att få uppleva något liknande igen, - sådant kan ju omöjligen

tycks det Freud ha förstått. Freud tillhörde den del av jordens befolkning som

saknade konstsinne. Alltså var Freud utestängd från mycket av det, som för

många andra människor utgör det mänskliga livet. I och med det, så faller ju en

stor del av det som Freud påstår om människan, medvetandet och drömmen,

eftersom det var byggt på något så otillförlitligt som självanalys, på subjektiv

interpretation, introspektion.

313

Freuds konstsamling - inte minst beträffande just skulpturer - var enorm. Den största delen av den

österrikiska samlingen stals dock av nazisterna."The Viennese Psychoanalytical Society was dissolved by order

of the ‘Reichsführer’ of the SS and chief of the German police in March of 1938, the rooms as well as the fur-

niture confiscated, the library destroyed , the finances impounded and Psychoanalysis declared illegal in Aus-

tria aswell.” SS document, redovisat av T. Aichhorn.

148

Freud kunde i vissa fall ( nästan som en god novellförfattare ) retoriskt ut-

nyttja ett slags amatörskap, när han kommenterade konst och kultur. Han inle-

der då ifrågavarande kulturanalys med att berätta att han inte alls är expert, och

att han har begränsade kunskaper i ämnet, och att han står på gemene mans

nivå, för att sedan - i passage två - ta sig an ämnet med en precision som anstår

en hjärnkirurg. Detta är alltså ett slags tonfall. Freud låter här tonfallet tala, och

kommer med ödmjukheten närmare sin läsare

314

TONFALLET BESTÄMMER INNEHÅLLET! Vad för slags tonfall skall man ha, om man avser att skriva

en bok om Myten? Och : kan man verkligen AVSE att ha tonfall.? Kan man bestämma tonfallet. Motsatsen

vore alltså att man inte kan det, och att tonfallet väljer sig självt. I viss mån kan man ju också tänka sig en text,

som så till den grader sörjer över det faktum, att tonfallet väljer sig självt, att just denna sorg blir det tonfall det

blir. I så fall, så har ju inte tonfallet valt, men sorgen har valt tonfallet, eller i alla fall bildat den grund för ton-

fallet att välja sig i. Motsatt kan man givetvis också tänka sig en text, som är så lycklig över at tonfallet väljer

sig självt, att den svämmar över av munterhet, vilken alltså är den miljö, där tonfallet får försöka att känna sig

hemma.Om man nu ändå inte går med på det, att tonfallet bestämmer sig självt, men försöker bestämma det

själv, så kan man ju komma på tanken, att det vore lämpligt att tänka efter vilket tonfall man brukar ha, och/

eller vilket tonfall som faller sig naturligt för en, framför ett tonfall, som man då tänker sig att man skulle be-

stämma att ha. Kanske VET MAN INTE riktigt vad det är för tonfall man brukar ha. Det är så vanligt för en

själv, att man inte har en aning om det. Utan att vidare gå in på den problematik, med autenciteten, som man

skulle kunna hamna i, om man fullföljer detta spår, så kan man säga, att en radikal lösning på problemet är att

inte tänka vidare på saken, utan bara bestämma sig för en INRIKTNING i frågan om tonfallet. Tonfall har ju

inga exakta regler, så det att välja tonfall, det blir mer en AVSIKTSFÖRKLARING, av typen: ”Nu skall jag

skriva denna boken, så att jag låter hövlig.”, alternativt. ”Nu skall jag försöka låta lättsam, som om saken inte

angick mig, men mest har ett kuriosaintresse”. Hela tiden ruvar då ändå i bakhuvudet en liten misstanke om att

i mitt val så sakta smyger sig e in ytterligare en faktor, nämligen … själva ÄMNET. Ibland kan det ju faktiskt

vara så, att det är ämnet som bestämmer stilen, eller då, även tonfallet. Tonfallet är ju en slags stil.Då blir jag

meddetsamma nervös, och reser mig och går ut i hallen och ställer mig och ser mig i spegeln. ”Vad ÄR

DETTA?” frågar jag mig. ”Vad skulle ett MYTISKT TONFALL vara?” Sådana finns ju inte, tänker jag, och

går sakta tillbaka till tastaturen. Men med vad kan man sammanställa det mytiska, så att detta bildar grunden

för ett tonfall? Vad är mytens miljö? Vad är mytens hemvist, dess far och mor, systrar och bröder? Ja, men vad

myten är för något, det illhör ju min bok. Jag kan inte reda ut det i förordet. Vad är då tonfall då? Varför ÄR

det så viktigt. Om det är det.Tonfall. "Kunskap har inget tonfall." skriver Wittgenstein någonstans.-------

Tonfall är det mest automatiska i en människas tal. Är det en motsättning här? -Vi är alla något av historiker.-

Jag menar: vi handskas lite vårdslöst med fakta….. Hörde ni tonfallet? Till exempel: Vad var det jag tänkte

nyss? Vad var det? Det spelar ingen roll. Det är historia nu. -:Tänkte jag verkligen det? Men var det inte någon-

ting med ....”vördnad”? Det kan ju inte ni veta. Vördnad är som det perfekta språket, - den finns knappt som

grundtonfall. Med språket menar jag egentligen vårt vanliga språk, - vad skulle jag annars mena - och med det

mänskligt perfekta bara det alldeles perfekta - det automatiska - naturliga - sanna - tonfallet. Hjärtats musik?

Minnet är aldrig perfekt, språket är aldrig perfekt. E. Swedenborgs ”englar” talade med tonfall enbart. Tonfall i

stora o. små svep. ..en gros.. Ty vi står på ett något vacklande jättespråksberg - och på det funderar jag på en

skola i tonfall, eller i att inse tonfallets vikt och entydiga sanning. Som en språkmusik. En värld ur vars kappa

..Gogol - Kappan - var förtjust i tonfall... det faller tonfallsdelar ur fållar och veck. Som det gör i en riktig up-

penbarelse. Detta sätt,- ty det är ett SÄTT- , sammanfaller i min idjma , - min konsensus: Något gammalt, nå-

got man tar för givet , det skjuter jag åt sidan och söker, helt utan mystik och abrakadabra, söker mitt tonfall.

Ingen gammal visdom söker jag.- Men kanske en ny. ( Ingen märklig dimension uppenbarad! Är allt, - så är allt

som det är. Det självklara. ) Är allting splittring och paradoxalt och motsägelse , så är det så. - Är det helt, så är

det helt. Det man kan inte utläsa direkt här i världen. Det man kan utläsa härur, är att under alla tonfall finns

någonting, som enbart med list låter sig avslöjas. Nu kan det ju tyckas vara svårt att med tonfall hålla en läsare

fången, -särskilt i en text -, så att säga, lika svårt som att söka hindra den lilla undulaten att dränka sig i badka-

ret. Men vissa människor klarar det lätt. Vissa människor kan tala med undulater. - Men, det är säkert, att vi var

149

Alla figuriner - hämtade från all världens olika håll, där på skrivbordet -

företräder var för sig en hel tradition, en hel människosyn, en hel myt, som

Freud föreställer sig representerar, determinerar och avslöjar en hel grupp

människor, en etnisk kultur, ett område på jorden o.s.v., utan att Freud utom

enstaka gånger frågar sig under vilka maktförhållanden dessa figurer, och det

som de sägs representera, har frambringats och förfärdigats!

och en i alla fall ibland hämtar tonfallet, med en lätt rörelse, ur det förgångna, det är naturligt, och som en na-

turlighet eller två så kan jag nog lova min läsare ett o. annat vackert tonfall från ANDRA än mig i mina skrive-

rier, eftersom tonfall lutar åt andras tonfall. - Jag är inte så säker på att Wittgenstein nyss saknade tonfall. Det

tar tid att kapa bojor. Speciellt om man har så många som vi. Att kapa bojor är att avslöja vart personen är på

väg. Med ”vi” menar jag ingen grupp. Utan alla. Att avslöja ett tonfall är att kapa en boja. I tonen måste finnas

luckor och fel, och den måste vara sårbar. Vad är det ni inte döljer? Vi kan här raskt konstatera att ett tonfall

stannar upp ett händelseförlopp, och startar (upp) ett annat. Ehuru tonfallet är sårbart är det icke desto mindre

väldigt precist. Tonfallet är hela mitt barn, men det är också Stundens barn. Det MOTSVARAR VAD SOM

KRÄVS. Det här är typiskt för tonfall. Vi hör tonfall i böckerna: Shakespeares, Dickens´. Vi har hört Job, Josef

K. ,alla våra ”hjältar” och ”anti-hjältar” .Tonfallet talar. Det avslöjar ibland klart vad det är satt att dölja. Man

har i kyrkan - det har jag märkt, - det har jag märkt där , kanske det enda jag märkt där - två betoningar , två

olika uttalsvarianter, av namnet ”Jesus”. En med grav o. en med akut accent. Ánden och ànden, - fågelnamnet

uttalas med akut accent. Den ena anger mästaren, den andra offret. Det är viktigt att betona rätt. Den ene Jesus

är inte den andre Jesus, men är det ändå.

Men det gör man automatiskt. När Jésus bannar Petrus är det med ett tonfall - grav accent, när han blir gripen

av de romerska soldaterna är det ett annat - akut accent.- en annan Jèsus. Men det sker, både i kyrkan o. annor-

städes - automatiskt. Tonfallet är det mest automatiska. Tonfallet avslöjar, - att då avslöja en människas tonfall

för henne är inte att ta det ifrån henne, men att göra henne uppmärksam på det. Om någon säger till någon, med

fog: "Med det tonfallet kan du inte göra nånting här i världen!", så är kanske den människan avslöjad. Är hon

förintad eller lössläppt, fri...? Är hon herre eller slav? Det största här i världen är ju att göra fri!! Det är det

eviga spelet och valet mellan livs-sanning och livs-lögn. Och det är den stora, ständiga, märkliga mänskliga

utmaningen: Går det att förändra sig själv? Om jag nu står i vägen för mig själv med mitt tonfall? "Tar Du

tonfallet - röstens blick - ifrån en människa så har du tagit hennes själ." Tonfallet är det mest automatiska, och

det alldeles nödvändiga. Men att något är automatiskt innebär inte att det är orsakslöst. Man har ansvar för

vilket tonfall det blev. Med detta är det som med blicken, som ju är iakttagandets tonfall. Tonfallet är röstens

blick. Blicken är det som talar i ansiktet. Och det är med blicken man tar sig an Världen, i dessform av befol-

kad planet. Man tar med blicken emot andra människor.

--------------

150

”Kulturen lamslår alltså individens farliga aggressionsdrift, försvagar och avväpnar ho-

nom och låter, genom att sätta en instans i hans inre, bevaka honom, på samma sätt som man

förlägger ett truppförband i en erövrad stad.”

315

Figurinerna på skrivbordet, som liknar en liten armé, som ställt upp för att

i alla väder försvara sin ägare - inte olik en pojkfantasi, i lekrummet - säger

dock inte Freud någonting, eftersom han endast är känslig för vad han själv kan

transformera dem till.

Om han inte känner behov av en tolkning av dem, så existerar de inte för

honom. Esse est percipi. Det är därför han kan ha dem där, varje dag, framför

sig på skrivbordet. De är, i Freuds ögon, endast påståenden, kanske på sin höjd

vitsar, alltså: metapåståenden. Om det är som Rutschky menar, i Freud und die

Mythen (1983) att myten för Freud skulle vara inbegreppet av det som skall

uppklaras, så arbetar Freud dagligen inför ögonen på ett trettiotal intensivt

ouppklarade fall.

Dessa statyer, många av dem dessutom försedda med ett par knappögon,

är - för urpsykoanalysens uppfinnare - inga objekt som kan framkalla känslor.

Om de nu är kultföremål, så är de ändå helt avförtrollade

316

, på ett sätt som ju

ändå trotsar de flesta människors upplevelse, då det ju ligger ganska djupt hos

de flesta av oss, att ha en viss vördnad för andra civilisationers tankesystem,

och begreppet helighet, som för filosofen Rudolf Otto var en sådan självklar-

het, att han ville insätta ”helighet” som en förnuftskategori, vid sidan av de

andra kategorierna i Immanuel Kants lära om det transcendentala förnuftet. (

jfr. Rudolf Otto, Das Heilige

317

)

En vanlig människa, med en normal känslighet för objekts konnotationer

hade hur som helst blivit tokig, om ens dagliga arbete skulle ske inför stirrande

elfenbensögon från Östafrikanska ebenholtzhuvuden. Ingenting är - hur sekulär

och vetenskaplig man än själv är - nånsin helt avförtrollat. Eller handlade staty-

etterna om något annat: att för Sigmund Freud att göra sig själv mer mytisk?

315

Här kan alltså, kulturen skapa själsliga instanser. Passagen är från Vi vantrivs i kulturen.

316

.. vår stumma kontakt med tingen. Se: Merleau-Ponty, VetINV.s.61.

317

Ottos bok nämner det heliga som "det numinösa", d.ä. en "icke-rationell, icke-sensorisk erfarenhet eller

känsla vars främsta och omedelbara objekt är utanför en själv". Lat.” numen” (helig makt). Det numinösa är

enligt O. ett mysterium, både tremendum och fascinosum. Mircea Eliade ( jfr. ovan ) har tagit intryck av Otto.

151

DEL TVÅ: DEN DIFFRAKTION-

ERADE MYTEN

RECEPTION OCH VETENSKAPLIG KRITIK

Många uttryckte - vilket vi visat - en viss förvirring inför rörelsen, t.ex. socio-

logen A. Weber, som ju var en av de främsta kritikerna av det högindustria-

liserade samhällets alienerade krafter ( samhället såsom ”Järnbur”):

”Freuds idéer kan komma att bli en tolkningsresurs för en hel serie kulturella fenomen,

särskilt inom religionens och sedernas historia … Förutsättningen är en kasuistik av en ut-

152

sträckning och med en säkerhet som idag saknas, i motsats till vad som påstås ( fast en sådan

kan komma inom ett två eller tre årtionden ) : man behöver bara se efter hur mycket Freud

ändrat på ett årtionde, och hur skrämmande litet, trots allt, hans material är, vilket är förståe-

ligt och ingen förebråelse alls./…./.”

---------------------

”Freud was a great demystifyer, and romantic notions of a mysterious,

otherworldly unconscious were as anathema to him as religion itself. He

sees no clairvoyance in dreams; their images are constructed by psychological

mechanisms. They do betray secrets of the dreamer, but in the

form of a parallel language, not a parallel reality. Die Traumdeutung is a

work of science intended to make the dream processes observable, and

it crowns a tradition that was concerned with the quotidian function of

dream.” ( Bonfiglio, 2002 )

Vad är det Omedvetna? Vad är det Omedvetnas realitet?

318

Så kunde

många fråga. Vad är psykoanalysen?

Är det inte vi själva som styr våra liv? Är vi inte ”herre i eget hus?” Mot-

ståndet mot att det skulle vara det Omedvetna som styrde, kan ju i våra dagar

ses som en parallell till med vilken fasa, blandad med skepsis, vi tar emot ny-

heter från ”forskningen” om att det i själva verket kan vara en liten bakterie,

eller en lite mask, eller en svamp, som faktiskt är vad som bestämmer våra

handlingar och våra resonemang.

Några kunde göra en skämtteckning om alltihop. Det skulle inte vara

den första skämtteckningen som berörde psykoanalys, divaner och cigarrök-

ande analytiker med runda glasögon.

Den politiska vänstern hyllade projektet.

Centralt kom dock missuppfattningarna

319

snart att framstå. Samt den mer

konstnärliga bearbetningarna

320

, av vilka kanske två var de viktigaste: Kafka

och surrealismen.

DEN FILOSOFISKA KRITIKEN

318

Är det Omedvetna lika reellt för en människa som natten är för dagen? Long is the night that never finds the

day….

319

Jfr. Kafkas oerhört kreativt skeptiska hermeneutiska maxim:” Att förstå och att missförstå samma sak ute-

sluter inte varandra helt.”

320

Om Kafka yttrade sig aldrig Freud, och surrealismen tyckte han definitivt inte alls om.

153

Sartre skriver om psykoanalysens bild av medvetandet: "Det råder en du-

plicitet i enhetens hjärta." Det Omedvetna är för Sartre ett oting.

För Jean-Paul Sartre är det , - om vi tänker på det Omedvetna som en mer

"automatisk funktion", än en "odlad" - , en otänkbar situation, att vi inom oss

skulle ha ett sådant/en sådan funktion. Ett medvetande uppdelat i ett medvetet

och ett omedvetet förefaller för Sartre nästan som en contradictio ad hominem,

d.v.s. en motsägelse i själva begreppet. Sartre ansåg, att det var en remarkabel

sak, med avseende på Freuds andra topik, hur en person, en mänsklig varelse,

på samma gång kan vara Ego och Id.

321

Jag har alltså ett Id, men … endast via

en psykoanalytiker!

Sartre skriver om Freuds syn på Människan, att distinktionen mellan Ego

och Id delar psyket i två delar. För att föra samman de två krävs en psykoanaly-

tiker. Jag är enligt psykoanalysen endast en enskild - autonom - genom en An-

nan.

322

Ett ytterligare problem är: Är det Jag som är motståndet, eller är det

Egot?

I Egots transcendens hävdar Sartre att Jaget och Självet

323

är samma sak.

Sartre är, vid en efterföljande utfrågning, upprörd över den besinningslösa me-

taforik, som utvecklats runt begreppet ”Omedvetet”, och menar dessutom att

det hela konceptet Omedvetet är ologiskt, sett från en cartesiansk grundhåll-

ning, och menar, att det räcker att tala om sanning och falskhet. Att istället för

Omedvetet tala om en "medvetandets lögn" , om ”Ond tro” - det är sartreanskt.

Åtminstone är det typiskt för den tidige Sartre. Med ”ond tro” menar ju ”Varat

och Intet”-Sartre förhållandet, när människan ser sig som objekt för olika kraf-

ter, som hon anser sig inte kunna påverka. Sartre menade, att människor tar sin

tillflykt till begreppet det Omedvetna, till Freuds modell, till psykoanalysen, för

att undslippa det beteende som Sartre benämner "Ond Tro", mauvaise foi. Man

ljuger för sig själv.

För att kunna ljuga är det nödvändigt att känna sanningen, menar Sar-

tre.

324

Sartres resonemang rörande psykoanalysens begrepp och hans egen syn

på medvetande och Ond tro löper så här:

"Psykoanalysen har inte givit oss något, efter som för att komma förbi den Onda Tron

har den etablerat mellan det Medvetna och Det Omedvetna ett autonomt medvetande om

321

Jfr. Arthur Rimbauds sats: ”Je est un autre.” ( Alltså: ”est”, och inte “suis”.)

322

Om psykoanalysen har Strauss anmärkt, att patientens Förmedvetna idéer ofta är terapeutens medvetna

teorier. Terapeutens roll har diskuterats bl.a. i Haleys utmärkta, av den i vetenskaplig metodologi väl insatte G.

Bateson direkt inspirerade, bok: Psykoterapi .

323

Fr. Le soi, alltså eg. ”Siget”.

324

Den som inte kan ljuga, kan inte tala sanning, menar Lacan då.;)

154

Ond Tro. Försöket att skapa en dualitet, eller till och med triplicitet ( Jag, Överjag, ( Jaget

uttryckande sig själv genom Censorn ) har resulterat i en blott verbal terminologi. Essensen i

idén ( den reflexiva ) , att dölja något för sig själv , implicerar en enhet i en och samma psy-

kiska mekanism och således ett dubbelt i enhetens hjärta. /..../."; ------

"/ psykoanalysen / tenderar att försöka å ena sidan fasthålla och lokalisera det som

skall döjas, och å andra sidan att undertrycka det och dölja det .Var och en av dessa aktivite-

ters aspekter är ett komplement till den andra; detta betyder : den implicerar den andra i sitt

Vara. Genom att separera Medvetandet från det Omedvetna genom Censorn, så har psykoa-

nalysen inte lyckats att sära på aktens två faser, eftersom Libidon är blind Conatus ( hän )

mot medvetet uttryck, och eftersom det medvetna fenomenet är ett passivt, konstruerat (

falskt fabricerat ) resultat. Psykoanalysen har enbart lokaliserat denna dubbla aktivitet hos

Censorn som består i attraktion och repulsion."

Påståendet att det Omedvetna inte tänker, - en avgörande metatanke - det

var ju något som Jean-Paul Sartre - ( i klassisk cartesiansk anda – Sartre är hela

sitt liv en slags cartesiansk dualist ) kom att grunna över, och vi återfinner det i

hans formulering om en "dubbelhet i enhetens hjärta".

Censorn antas också att ha förmågan till bedömning och förnuft, - ….som vi

varit inne på ovan själva - ty Censorn släpper endast igenom vad denne anser

(!!) för gott att släppas igenom. Censorn är inte förklarad, menar ju Sartre.

Psykoanalysen, säger Sartre:

"tillåter mig att förstå, hur det är möjligt för mig att ljugas för, utan att jag ljuger för mig

själv, eftersom den placerar mig i samma relation till mig själv som den Andre befinner sig i,

i förhållande till mig”, : "Den skapar sålunda en dualitet mellan lögnaren och lögnens offer i

denna emellan Ego och Id.".

Är detta en tillfredsställande förklaring? frågar Sartre.

Freud anklagas likaså av Sartre i L´Être et le Néant

325

för att vara - i

dubbel måtto - determinist. För att besvara frågan: "Varför agerar X på detta

sätt?" svarar Freud i enlighet med en vertikal axel, nämligen så: handlingen är

alltid sprungen ur en underliggande symbolism. På frågan angående symbol-

ismens mening, så svarar Freud så: för att besvara den frågan, så måste man se

tillbaka på den aktuella personens liv, denna persons historia, för att nu kunna

slå fast några fakta. Således använder Freud både vertikal och horisontell de-

terminism. Freud har anklagats för att använda både en persons förflutna, när-

varande och framtid, samtidigt, i sina resonemang kring personen.

Problemets kärna - kärnan i den första topikens modell - ligger ju i vad Cen-

sorn egentligen är, ty det är gåtfullt, om nu icke denna funktion skulle i viss

mån, enligt teorin, ha en självständighet, som påminner om ett vägande med-

325

1945.

155

vetande (!), ett reflekterande - en idé som ju slår en som absurd. Freud menade

också, förvånande nog, att vi aldrig gör (!) saker i drömmar: vi drömmer att vi

gör dem, t.ex. räknar, löser problem, kommer på diktrader o.s.v.. Det tycks

dock mer som en metafysisk fråga.

Den förödande kritiken från Sartres sida av begreppet ”det Omedvetna”,

levererades vid en sittning i La Societe Francaise i Juni 1947, i närvaro av så

bemärkta män som Hyppolite, Benda, Nabert och Salzi.

326

Föredraget

327

och

behandlade, i fransk tradition, delar av problematiken kring Descartes Cogito.

Sartre parafraserar dock – under det han, konstigt nog, föreger sig själv upp-

täckten - enbart Descartes, i påståendet att cogitot likaväl gäller som intuitivt

bevis för den egna existensen - om man uttalar den i drömmen, alltså när man

är i djup sömn.

328

( Sartres bidrag innehöll också en kritik av Edmund Husserl,

- som Sartre blivit insatt i delvis under sin tysklandsstudier, delvis av litauern

Emmanuel Lévinas - och ett framhållande av begränsningen i Hs filosofi, en

begränsning som hänförde Husserls filosofi till en kontemplativ sådan, att den

”enbart rör sig på beskrivningsplanet”. )

329

Sartre hävdar en skillnad mellan Jaget och Medvetandet. Jaget är ”liksom

ett dunkelt centrum”. Medvetandet är ett medvetande om sig självt – när det på

samma gång ”sätter” ( i tysk. fil. terminologi ) och griper ett yttre objekt.

”Det är fullkomlig lätthet, fullkomlig genomskinlighet. Det är i detta avseende som det hus-

serlska Cogitot är så olikt det cartesianska. Men om Jaget är en för medvetandet nödvändig

struktur , så upphöjs detta Jag till det absolutas rang. Vi får alltså en monad. / Ett rum utan

fönster, enl. Leibniz. / Och det är tyvärr i denna riktning som Husserls senaste tänkande

går./…../ Alla fenomenologins reslutat hotar falla samman, om inte Jaget liksom världen är

en relativ existens, det vill säga ett objekt för medvetandet.”

( Egots transcendens )

330

"Psykoanalysen har inte givit oss något, efter som för att komma förbi den Onda Tron har

den etablerat mellan det Medvetna och Det Omedvetna ett autonomt medvetande om Ond

Tro. Försöket att skapa en dualitet, eller till och med triplicitet ( Jag, Överjag, ( Jaget ut-

tryckande sig själv genom Censorn ) har resulterat i en blott verbal terminologi. Essensen i

326

Själva La Societe Francaise är en egenartad sammanslutning, då man där inväljes, och får äran, och dessu-

tom förpliktelsen att årligen hålla ett offentligt föredrag! Sällskapet är således exemplariskt inriktat på presta-

tion och debatt. Jfr. den utmärkta Royal Society i London.

327

Som hade titeln Conscience et connaissance de soi.

328

jfr. Andra Betraktelsen i Descartes, Meditationes, ( 1641). Vad som sker i drömmen är ju även det reellt.

329

( Detta hade S. redan i La transcendence de l´ego. Esquisse dúne description phénoménologique ( 1937 ) i

en Paristidskrift ; sv. övers. Egots transcendens ( 1991 )., - alltså medan H. ännu levde -, klart påpekat.

330

S.24.

156

idén ( den reflexiva ) , att dölja ngt för sig själv , implicerar en enhet i en och samma psy-

kiska mekanism och således ett dubbelt i enhetens hjärta. /. /."; "/psykoanalysen/ tenderar att

å ena sidan fasthålla o. lokalisera det som skall döljas och å andra sidan att undertrycka det

och dölja det.. Var och en av dessa aktiviteters aspekter är ett komplement till den andra; det

betyder, den implicerar den andra i sitt Vara. Genom att separera Medvetandet från det

Omedvetna genom Censorn, så har psykoanalysen inte lyckats att sära på aktens två faser,

eftersom Libidon är blind Conatus ( lat. = drift. ty.: Trieb ) (/ jfr. begreppet "Instinkt", som

Freud åtskiljer från "drift" och sällan brukar./) ( hän ) mot medvetet uttryck, och eftersom

det medvetna fenomenet är ett passivt, konstruerat ( falskt fabricerat ) resultat. Psykoana-

lysen har enbart lokaliserat denna dubbla aktivitet hos Censorn som består i attraktion och

repulsion."

J.-P. S. citerar likaså

331

wienaren Stekel

332

, ( La femme frigide (1937) ), lär-

jungen som bröt med Freud ganska tidigt:

"Varje gång, som jag har lyckats föra mina undersökningar tillräckligt långt, har jag konsta-

terat att psykosens krux var medvetet."

Men han kan inte göra sig av med det faktum att den psykoanalytiska meto-

den botar neuroser ( som de kallade dem ). Konklusionen av Sartres kritik är

klar nog: Begreppet Omedvetet är rent självbedrägeri. Bokstavligen är det

Omedvetna = Ond Tro, uti Sartres tidiga - svepande - kritik av begreppet och

begreppets konsekvenser. Bland uttalandena från Sartre om Freud kan också

nämnas:

"Jag kan inte förneka, att jag anda sedan min ungdom har känt en stark motvilja mot

psykoanalysen. Detta, liksom min kompakta okunnighet om klasskampen, tarvar sin förkla-

ring. Det var för att jag var småborgare som jag avvisade klasskampen. Freud däremot tog

jag avstånd från för att jag är fransman."

333

Sartres syn på psykoanalysens människosyn som deterministisk bottnar ju i

den existentialistiska synen/filosofin. Denna - liksom diverse andra franska

kollegors - hade en av sina grunder i Sören Kierkegaards filosofi.

334

Och man

331

i NRF Nouvelle Revue Francaise

332

..som ju tidigt skrev en recension av Kafkas Förvandlingen.

333

Sartre, Sartre par Sartre, 1970.

334

Sören Kierkegaard ( 1813-55) hade förmodligen ingen betydelse för Freud.

Kierkegaards beskrivning av beslutets yrsel i en slags akt under det Inres fylleslag …i dennes Begrebet Angest

( 1843) vill man inte gärna undanhålla någon:

”Oskuld är ovetenhet. I ovetenheten är Människan inte bestämd som Ande utan själsligt bestämd i omedelbar-

het ( tillsammans ) med sin naturlighet. Anden är drömmande i människan. Denna uppfattning är nästan i

överensstämmelse med Bibelns, som ,i det att neka människan i oskyldighetens kännedom om skillnaden mel-

lan ont och gott, bryter staven över alla katolskt- förtjänstfulla fantasterier. I detta (ovetenhets-) tillstånd är det

fred och vila, men det är på sammagång något annat, som inte är ofred och strid; ty det finns ju inget att strida

med. Vad är det då? Intet. Men vilken verkan har Intet ? Det föder ångest. Detta är oskyldighetens ( oskuldens

157

kan säga att vid sidan om Freud, så skulle, från 1943, existentialismen komma

att bli en allvarlig konkurrent om den ”bildade allmänhetens” intresse, vad

gällde ledning i livsfrågor i 1900-talets egenartade tid. Ja, Kierkegaard kom att

bli en nästan mytisk gestalt, vars mening på ett mycket mer divergerande sätt

än de flesta mytiska gestalter kom att slita och dra, viska och domdera, i män-

niskors förståndsapparater.

Vad betydde ”Kierkegaards språng”? Vad innebar det att ”Subjektivite-

ten är sanningen”? En sådan ingång till synen på personen var ju inte alls den

som de mer Freud-anstuckna predikade, där intresset för dröm, felsägningar

och dolda sexuella motiv och önskningar var viktigare än personliga beslut.

Och hur egendomligt var det inte att en sådan människa som Kierkegaard – vid

sidan om Marx´ väldiga socialt revolutionära uppmaning, skulle vara den som

predikade en sådan självklarhet, som den, att ett anständigt liv kräver beslut

och ansvar? Ty Sören Kierkegaards personlighet, och hans författarskap är på

ett sätt alldeles för rikt för att också tänkas stå för en sådan frontalattack, ett

sådant slag i magen på den europeiske borgaren. Hur kom det sig att en religiös

skriftställare blev så på modet, men inte för det han publicerade i religiösa frå-

gor? Och hur blev han den nära nog mytiska gestalten? Ty Europas idéhistoria

vimlar av moralister, men få har blivit lika kända som Sokrates, Voltaire och

Kierkegaard. Förvånande nog tycks det hela bero på en viss Rasmus Nielsen.

Ty väldigt få hade kommit på idén att alls läsa en enda rad av Kierkegaard, om

det inte hade varit för Nielsen.

) djupa hemlighet, att den samtidigt är ångest. Drömmande projicerar Anden sin egen verklighet, men denna

verklighet är Intet, men detta Intet ser oskulden ständigt utanför sig. Ångest är en den drömmande Andens

bestämmelse, och hör som sådan till psykologien. I vakenhet är skillnaden mellan mig själv och mitt Andra (

min eviga Ande ) satt; i sömnen är denna skillnad suspenderad, drömmande är den skillnaden ett Intet. /…./.”

Subjektiv ångest :/……/”Ångest kan man likna vid yrsel. Den människan, vars öga kommer till att skåda ner i

ett förskräckligt djup, hon får yrsel. Men vad är orsaken, det är lika mycket hennes öga som avgrunden; ty om

hon inte hade stirrat ner. På samma sätt är ångest den frihetens yrsel, som uppkommer i det Anden vill sätta

Syntesen, och Friheten skådar ner i sin egen Möjlighet, och då griper tag i Ändligheten för att hålla sig fast. I

denna yrsel faller Friheten ihop. Vidare kan psykologin inte komma, och kommer aldrig att komma. I samma

ögonblick är allt förändrat, och i det Friheten åter reser sig upp, så ser den , att den är skyldig. Emellan dessa

två ögonblick ligger Språnget, som ingen vetenskap nån sin har förklarat eller kommer att kunna förklara. Den,

som blir skyldig i ångest, blir så tvetydigt skyldig som möjligt. Ångest är en kvinnlig vanmakt, i vilken Fri-

heten svimmar av;- psykologiskt talat sker alltid syndafallet i vanmakt. Men ångest är också det allra mest

själviska, och ingen konkret yttring av Friheten är så självisk som möjligheten till varje konkretion. Detta är

återigen det överväldigande, som bestämmer individens tvetydiga , sympatetiska och antipatetiska förhållande.

I ångesten är Möjlighetens själviska oändlighet, som inte frestar som ett val, men snärjande ängslas med sin

söta ängslan. ” ( BA, s.151.).

"Djupt inom varje mänsklig varelse lever ändå alltid ångesten över möjligheten att vara ensam i världen, glömd

av Gud, förbisedd av miljoner och åter miljoner i detta enorma hushåll. Man håller ångesten på avstånd genom

att träffa släkt och vänner, men ångesten är ändå där, och man vågar inte tänka sig hur man skulle känna sig om

allt detta togs ifrån en." ( S.Kierkegaard, PAP.VIII A 363.) jfr. också Begrebet Angest (1843)." När ångestens

problem är löst, kan psykologin avskaffas." (S.K.)

158

Paul Siwek understryker i en föreläsning

335

- Le problème de l´inconscient

-, med vilken precision och lätthet det Omedvetna tycks arbeta. Han postulerar

rent av ett ytterligare Medvetet,

336

- ett som ingen av oss känner till! Han menar

att de omedvetna funktionerna (fr. actes)

“når sina syften med närapå suverän lätthet. De finner omedelbart andra funktioner att

samarbeta med. Det kompletta samarbetet mellan det Omedvetnas funktioner (- ageranden)

är inte ett resultat av en slump. Det är styrt av en lag, följer en lag (Fr. loi ) . Vad är nu denna

lags formula, och hur har det Omedvetna "kommit över" den ? Är det inte nödvändigt här,

att medge att de ageranden, funktioner, som kallas “omedvetna” i realiteten till sitt förfo-

gande har ett Medvetande, ja faktiskt: ett oändligt perfekt Medvetande; endast DETTA

medvetande skulle kunna vara kapabelt att kommunicera med individen. Det skulle vara

okänt för honom eller henne. Vi skulle här ha ett mycket RELATIVT omedvetet /…/”

--------------

Som Jean Piaget utrett i Epistémologique,s har psykoanalysen genomgått

en serie historiska etapper. Den var från början en doktrin, som förklarade en

individs nu genom hans förflutna; på sätt och vis en genetisk teori, men inte i

så måtto, att man tagit hänsyn till en konstruktion präglad av kontinuitet, men

mer av en syn på vissa initiala tendenser, som låter det närvarande successivt

reduceras till förflutet, och i en reducering av utvecklingsfaserna till applikat-

ionspunkter för en ursprunglig energiladdning. Det är nu inte ovanligt i fransk

1900-talsfilosofi, att man talar om genetiska teorier, så fort man har med förän-

derliga förlopp att göra. På ett sätt, originellt på området, är Freuds teori upp-

byggd reduktionistiskt, menar Piaget, inte genom reduktion av det mentala till

det organiska eller sociala, men av "högre" psykiska former till elementära

former, vilka förblir underliggande de förra hela livet, i det Omedvetna. Som

upplagt för en .. arkeologi. ( Samt en växelverkan mellan nivåer.)

337

Piaget ser Freuds teori som ett vackert exempel på förståelse genom

identifikation. De olika stadierna: det orala, det anala, det narcissistiska, o., det

objektala, oidipala etc. är bara successiva manifestationer av samma libido,

som "investerar sina energiladdningar" i det ena objektet efter det andra, för att

nå människor utanför sig själv och även av hänskjutningen. av L. till i sublime-

ringar av olika slag.

335

1953 i Amsterdam

336

”If there is an unconscious, how can I know unless I am conscious of it, and if I am conscious of it, how can

it be unconscious?” ( Stephen Spender, World within world, 1951 )

337

( jfr. Epistemologiques (1970) , Épistémologie des sciences de l´homme (1971) , & Le Structuralisme .(

1968 ) ).

159

"För att ha en identifikation, som urskiljer i en unik princip och inte från början en enkel

identitet, så måste det finnas motstånd; härav en första dualism som hinder för den rena

identiteten och vilken är dualismen mellan -å ena sidan - individen som bärare av libidon o. -

å andra sidan - det samhälle som motsätter sig individens önskningar. "

Härav repressionen, hämningen, censuren, symbolismen som täckelse, för-

klädnad, etc.. Vi möter här inget typiskt filosofiskt material, menar Piaget.

RICOEUR

Ricoeur sätter det Omedvetna som en diagnostiserad verklighet och alltså inte

en verklighet i Sig. :

"För det första, det är bara för någon annan, ( min kurs. ) som jag över huvud taget har

ett omedvetet. Men det viktiga är naturligtvis, att det inget betyder om jag inte kan bekräfta

de utsagor som den andre fäller om och inför mig."

Det Omedvetna är inte absolut, men relativt i förhållande till hermeneutiken

som metod och dialog. Utan analytiker, inget Omedvetet. (?) Psykoanalysens

motståndare hävdar, att allt är relativitet och: att det Omedvetna är en projekt-

ion från analytikerns sida på patienten. "Enbart terapeutisk framgång kan ga-

rantera, att det omedvetna inte är en uppfinning av psykoanalysen i en subjek-

tiva mening." enl. Ricoeur. Denne understryker, att han här velat motarbeta den

uppfattningen, präglad av en naiv realism, som skulle påstå att .... ”det Omed-

vetna tänker”. Denna öppnar för en absurditet, indikerar både ett medvetet

Omedvetet och ett omedvetet Medvetet.

Paul Ricoeur slås

338

av det faktum, att hos Freud doktrinen - Hegel-likt

- är lika med metoden. Att Freuds teori ”reser frågor om en filosofisk antropo-

logi, där en ny vision om människans skörhet, ställer denna skörhet gentemot

kravet på mänskligt ansvar i en paradoxal skärpa.”

339

Ricoeur kommer fram till

att Medvetandet hos Freud, likaväl som hos G.W.F. Hegel, är något som aldrig

kan totalisera sig självt, aldrig uppfylla sig självt. Att Medvetandet kan nå kon-

takt med sin egen tanke, i så måtto, att det kan märka vad det själv säger, i sitt

sägande, eller ännu hellre, - R. talar i egenskap av hermeneutiker…..Att märka

vad som säges i sägandet är tvivelsamt, enligt Ricoeur. Freuds teori förenar en

empirisk realism förankrad i den faktiska psykoanalytiska metoden, där det

338

( jfr. Bengt Kristensson Ugglas monografi om Ricoeur, ss.251-275.

339

(s.101.)

160

Omedvetna är lika med det som är resultatet av den framgångsrika (!) analysen,

där analysanden säger de förlösande orden: ”Ja, men det har jag ju vetat hela

tiden.” med en transcendental idealism, i kantiansk mening, där Freuds me-

tapsykologi är grundad i bestämmande erfarenhetsutsagor. Den topografiska

modellen är till för att dechiffrera, den är instrumentet: metod och doktrin är

oseparerbara. Det, som bestämmes och som nås kunskap om, är inte instinkter i

sig, men representationerna. Psykoanalysen lär känna det Omedvetna.

Ricoeur menar att a man kan koppla samma realism med idealism, em-

pirisk realism med transcendental idealism i Freuds fall, beträffande dennes

teori om det Omedvetna. Det Omedvetnas verklighet konstitueras i en första

rörelse genom tolkningen i en kunskapsteoretisk och transcendental mening.

Det är sedan i det ögonblick när derivatet återvänder till sitt omedvetna ”ur-

sprung”, som begreppet ”Medvetet” och dess empiriska realitet konstitueras.

340

Man kan nå fram till en intersubjektiv relativitet genom det faktum, att de fakta

, som genom analysen tillskrivs det Omedvetna hos en person , nu är menings-

fulla för en annan person. Förhållandet mellan Medvetandet och Vittnemed-

vetandet är inte bara terapeutiskt, - det är också diagnostiskt.

Därför, menar R. - , är det riktigt att kalla det Omedvetna för en diagnostiserad

verklighet :

”För det första, det är bara för någon annan som jag över huvud taget har ett omedvetet.

Men det viktiga är naturligtvis, att det inget betyder om jag inte kan bekräfta de utsagor som

den andre fäller om och inför mig.” Det omedvetna är inte absolut men relativt i förhållande

till hermeneutiken som metod och dialog. Psyko- analysens motståndare hävdar att allt är

relativitet och att det omedvetna är en projektion från analytikerns sida på patienten. ”Enbart

terapeutisk framgång kan garantera att det omedvetna inte är en uppfinning av psykoana-

lysen i dess subjektiva mening.”( Ricoeur.).

Ricoeur understryker att han här velat motarbeta den uppfattning, präglad

av en naiv realism, som skulle påstå, att det omedvetna tänker. Det vore en ab-

surditet, som skulle leda både till ett medvetet omedvetet och ett omedvetet

medvetet. ( Vi är här inne i en tankegång, som kommer att reducera begrep-

pet.). Medvetandet är en rörelse framåt. - Men människan är den enda varelse

som är utsatt för sin barndom.

”Hon är den varelse, vars barndom ständigt drar henne bakåt.”

341

340

( Ib.s.106)

341

(Ib.s.113.)

161

Hon handskas med denna genom symboler. Dessa är av två slag, arka-

iska och dem man skapar nya. Genom dessa kan det medvetande, för vilket det

Omedvetna är det Andra, återigen färdas genom ”andens tecken”, skriver

Ricoeur i anslutning till ett resonemang om Hegel. Det Omedvetna finner vi

såsom det andras andra i denna resa, där medvetenhet är den stora uppgiften.

Den hermeneutiska rörelsen går i en dubbelrörelse genom både de arka-

iska och nya personliga tecknen, - som alltså upplyser varandra -, till ett slutligt

medvetande, inte olikt slutet på Hegels, "ett medvetandes" "resa" i Ph.d.G., där

världsanden till slut når kunskap om sig själv, i det finala självmedvetandet.

Tolkningen når en slags identitet, i den vision som Freud hade, då han skrev de

berömda orden: ”Wo es war, soll ich werden.”;

”Där id var, där skall ego bli till.” ( DO, s.120.).

Freud är emellertid klar över, att det är drömmaren själv, som är kapabel

att tyda drömmen, vilket är hans/hennes unika kunskap om sin egen historia

genom fritt associerande inom denna. På detta sätt är den alerta personen i

stånd att finna det latenta innehållet, som, enligt teorin, skall ses som "mening-

en" med drömmen, drömmens mening, utsållat ur det manifesta. Testen på om

det är den sanna meningen eller ej, är , huruvida patienten/tolkaren blir fri från

sina livshämmande symptom ( eller likn. ) eller inte, och således blir en friskare

människa, blir av med ett neurotiskt symptom, eller att patienten känner att den

eller den attityden gentemot den eller den personen är adekvat eller inte, något

patienten inte varit klar över tidigare. Omedvetna processer visade sig vara

mindre skyddade i drömmen än i vakentillståndet.

342

Vi finner alltså i den psykoanalytiska teorin ett begrepp "förmedvetet", (

Fmv.)

343

som förstärker uppfattningen om sökandet efter en generaliserande

spekulativ modell av en medvetandets fasta struktur. Vi kan har tänka på be-

grepp som "förförståelse" eller "Vorgriff" hos M. Heidegger

344

, en avgränsning

som platsar inom en hermeneutisk syn.

Det ligger i hermeneutikens natur att denna själv inte kan definieras.

342

( Jfr. Thomson, s. 155 f. ).

343

( Fmv.. som - helt enkelt – är "vad man vet, men bara inte hade/har aktuellt" ). Marc-Wogau ställer sig

frågande till begreppet Förmedvetet. Att allt man glömt skulle vara bortträngt, att allt som kan plockas fram är

Förmedvetet, och att individen med nödvändighet, deterministiskt, är styrd av sin barndoms upplevelser, finner

filosofiprofessorn Konrad M-W alltihop egendomligt. Svenska filosofiprofessorer har - generellt sett - visat sig

vara väldigt skeptiska, inte bara mot psykoanalys, och annat, men även gentemot filosofin själv. Så är det inte

alls ovanligt att de i själva verket lagt merparten av sitt intresse på annat, som botanik, eller arkeologi o. dyl..

344

Sein und Zeit.

162

Det finns nu, sedan länge, både a.) en mer klinisk och b.) en mer filoso-

fisk uppfattning av psykoanalysen, o. det förefaller mig, som om det bara är

den kliniska verksamheten, som kan ge svar på frågorna om medvetandets

struktur.

Psykoanalysens kärna är dialogen mellan analytikern och analysanden

på soffan.

345

Detta - kan man säga - är en slags psykoanalytikerns "dialog-

tro".

346

Ricoeur ( åter i The Conflict of Interpretations ) är skeptisk till dialogicititen i

psykoanalysen, och hävdar att psykoanalysen är beroende av analytikerns för-

måga att befria analysanden och att psykoanalysen dessutom invaggar männi-

skan i en felaktig föreställning om vad meningen med livet skulle vara, - att bli

fri från det som hämmar en. Det är inte en tillräcklig "mening" tycker R., med

rätta, och R. hävdar alltså att meningen med livet, eller mening över huvudta-

get, måste sökas i att gå ut över någonting givet, att skapa aktivt, och inte att

inskränka sig till att bli fri ifrån något som hindrar en.

Väl är det, att bli fri från det som hindrar en, men meningen är ju det

som man hindras ifrån. Och vad är det?

Det är det som är frågan, och den löses aldrig genom psykoanalys! Här

har ju alltså Ricoeur fel, då psykoanalysen aldrig gett sig ut för att ge männi-

skan meningen med livet, men är en terapi mot psykisk ohälsa.

345

Här öppnar sig ett fält både inom terapeutisk praktik och för reflexion och kunskap om mänskligt beteende

och människans djupdimensioner. J. Reeder: "Man möter ju, i likhet med människor som hyser en kärlek till

reflexion och filosofi, till religion eller till Gud, - eller till måleri och musik -, de människor som hyser en

kärlek till den djupa dialogen som förs mellan två människor, där den ene är betald av den andre, och där den

ene ställer upp som den som skall i första hand, med "liksvävande uppmärksamhet" lyssna till den andre (

Andre ). Den s.k. analytikern ( den ene ) är då inte, enligt denna tros uppfattning, en som tolkar, som gör den

andre till ett reduktionistiskt offer, utför inte en hermeneutik såsom en objektifierande disciplin , utan ingår i en

större hermeneutisk, dialogisk cirkel, som aldrig börjar och aldrig tar slut, - där ingen absolut sanning finnes,

men endast en gränslös och för denna "religion" nödvändig tro på den andre, - analytikern deltar med den an-

dre, deltar i medöverföring, ( drömmer den andres drömmar) - allt mot skälig betalning - och njuter av den

psykoanalys, som så enständigt motstår alla försök till definition. "Det har varit ett irriterande faktum för dess

kritiker och en pinsamhet för dess tillskyndare att psykoanalysens djupare värde endast låter sig förstås genom

inre erfarenhet av dess praktik." Här är det - i denna dialogiska psykoanalys, vilken för all del har en logisk

poäng - viktigt, att inte den allvetande analytikern vacklar i tron på den Andre, och på de dialogiska under-

strömmarna, ty: börjar tron vackla, så kan analytikern förfalla till den objektifierande hermeneutiken och - ve o

fasa - börja "ge tolkningar".Den misslyckade analysen beskrivs av Reeder så här vackert: "Det hör till den

analytiska erfarenhetens tragiska dimension att vi emellanåt övergår från att tala med analysanden till att tala

till honom. Processen är känslig för detta slag av avvikelse från analytikerns åtagande." (s.63.) Man måste

träffas fem dar i veckan, i flera år, skriver J. Reeder; man måste följa varandra, leva sig in i den andres öde -

ödet definieras med begreppet "upprepning" - och det är analytikerns uppgift att … bära hoppet. Sanning kan

vi inte nå…:"Men beslutsamhet i trohet är förmodligen det närmaste vi kan komma ett löfte om, att sanning

sannolikt är på väg."

346

Vi kan här citera den kloke Groddeck: "Den som vet tvivlar, den som tror tvivlar icke."

163

Om annat, dialogiskt frälsningstänkande – i stil med Ricoeurs egna

böcker - alltifrån Augustinus till Benvéniste, Lévinas och Barth och Bachtin,

finns - med tanke på dess meningslöshet, inbilskhet och konservatism - åtskil-

ligt att säga, som har en viss anknytning till psykoanalysen, men det får här

utgå.

347

Så uppkom det också en kritisk/parodisk kulturell uppfattning, där man

mer driver med hela psykoanalysens idén. Bland de första att inta denna spe-

fulla attityd var Karl Kraus, men många i Wien hade en liknande inställning

som denne. Exempel. “Psykoanalys är den sjukdom som den anser sig själv

vara en terapi för.” Och vi har sedan dess haft många "seriösa anhängare" av

denna slags kritik.

Wittgenstein skriver om Freud.:

"Det som ter sig så lockade med hans / Freuds / idéer , är precis detsamma som det, som

ligger till grund för lockande kraften i en mytologi, till exempel, som när han förkunnar, att

varje ångestupplevelse är en upprepning av den ursprungliga. Allting kan föras tillbaka till

någon händelse mycket långt bakåt i tiden. Man skulle nästan kunna tro att han riktar sig till

ett totem... Denna mytologi har stark genomslagskraft. /.../ Jag har läst igenom Freuds

Drömtydning /.../ Läsningen av detta alster fick mig att förstå hur viktigt det är, att man op-

ponerar .sig mot hela detta sätt att tänka… ”

348

Wittgenstein:

"Många av dessa förklaringar omfattas därför att de har en säregen charm. Bilden av männi-

skor med omedvetna tankar har charm. Föreställningen om en underjordisk värld, en hemlig

källare. Någonting fördolt , skrämmande En massa ting är man beredd att tro, därför att de är

skrämmande." .

Wittgenstein:

"Men det ar fel att säga, att Freud har visat vad drömmen verkligen handlar om."

Wittgenstein ansåg att Freud vanligen förväxlande orsak och verkan. Den ex-

centriske skeptiske filosofen uppskattade mer Freuds bok om vitsen, Der Witz

und seine Bezieung zu dem Unbewusstem.

349

Någon sammanhängande kritik av

Freud finns inte hos Wittgenstein, lika lite som hos dennes trätobroder – den

347

I The Open Society and it´s Enemies II, (19..), menar Karl Popper att Robinson Crusoe aldrig hade kunnat

göra ... en vetenskaplig upptäckt. ( Karl Popper The Open society, II.(1945) , ss.219 f.- Vetenskap är enligt

Popper en social produkt. Vetenskapliga upptäckter görs inte av en ensam människa, enligt Popper.

348

( L. Wittgenstein, Lectures and conversations, 1943-1946.).

349

Kanske uppskattade Wittgenstein, som jude, född i Wien, den oerhörda mängden s.k. judiska vitsar I boken.

164

intellektuelle mångsysslaren - B. Russell

350

. Dessa båda ansåg - komiskt nog -

om varann , att de hade 2 författarskap, varav det ena var exakt, det andra en

massa tyckanden.

351

Bertrand Russell var missnöjd med psykoanalysen och menade att före-

föll honom icke omöjligt att enbart söka en påverkan ena vägen, ifrån det

Omedvetna till det Medvetna, men ville söka en motsatt väg. Delvis utifrån fi-

losofiska, delvis från rent personliga erfarenheter kom Russells inställning till

psykoterapi närmast att vara en tidig ( inspirerande ) variant av KBT.

352

Brev

från den ledande freudianen i England, E. Jones, t.ex., betraktade Russell mer

som skämt.

Theodor Adorno - en av den ”kritiska teorin” skapare

353

menade -

väsentligt nog - att konstens uppgift, dess främsta, var att avslöja myter. Kons-

ten skulle ställa sig i den kritiska teorins tjänst

354

, för att skapa det nya sam-

hället.

ANKLAGELSERNA har haglat over psykoanalysen och över Freud. Det är

därför nyttigt att hålla I minnet t.ex. vad sociologen J. Asplund skriver:

”Man kan förundras över att proportionerna inte är omvända, varför kritiken av Freud inte

hänvisas till de inledande kommentarerna eller till fotnoter, men hans snille får utgöra det

egentliga ämnet.

( Asplund, s.95.).

Här kan man tänka på Lars Gustavssons anmärkning om att psykoana-

lysen faktiskt är ett sätt att kunna nå en annan människa. Något som ju som be-

kant i grunden annars är svårt.

350

I sin Philosophische Grammatik anklagar W. vännen B. Russell för att genom sin filosofi infört en slags

pseudoexakthet, vilken är den verkliga exakthetens största fiende, enligt W.. I denna skepsis gentemot det

precisa kommer ju W. matematikern John von Neumanns ( som först av alla formaliserade kvantfysikens ma-

tematik ) inställning nära, - von N., Oppenheimers kollega -, som långsamt dog av strålningen från arbetet i

Los Alamos.

351

se: R. Monk, W, ; Brian McGuiness, W, a life (1988). Norman Malcolm, Minnen av Wittgenstein,( 1958 ),

S. Toulmin, Wittgenstein´s Vienna.(1978 ), .Engelmann, P. Letters from Ludwig Wittgenstein with a memoir.(

1967).; A. Janik, Närvarons dimension, (1995). M.fl..

352

Jfr. Overskeid, 2004. jämte BRs bok The conquest of happiness (1930).

353

Jfr. Horkheimer/Adorno: Upplysnignes dialektik.

354

Likt Bertolt Brecht, en av Adornos paradexempel på god konstnär. Brecht anklagade i sin tur Kafka för att

presentera meningslösa djup, djup varur inget kan hämtas.

165

DEN PSYKOANALYTISKA BIOGRAFIN.

Sigmund Freud spådde den psykoanalytiska biografin en lysande framtid, men

var i andra sammanhang skeptisk till biografier, som nämnts ovan, bl.a. i brev

till Arnold Zweig.

Den första av dessa biografier är Freuds Leonardo da Vinci, ett barn-

domsminne. Detta är en lysande bok. Att den analys Freud gör av barn-

domsminnet visar sig bygga på en missuppfattning, ett översättningsfel, det gör

den inte mindre intressant! Det är ju själva metoden som är intressant, inte fal-

let Leonardo

355

, eller den speciella drömmen.

Man kan här jämföra med t.ex. Lis Linds mer prosaiskt explicit psykoa-

nalytiskt hållna bok om Kierkegaard, Sören Kierkegaard själv.

356

Man ger i

sådana biografier en bild av det psykopatologiska. Behovet att nekromantiskt

avslöja det hemliga rummet formligen trakasserar bilden av / minnet av filoso-

fen Kierkegaard. Det allra innersta rummet är ju låst hos de döda, och nyckeln

är där kastad i vallgraven. Man lämnar därför läsningen av boken netop med en

känsla av att ha ”gett sig på en försvarslös”. Denna känsla måste peka på en

svaghet, eller ett grundläggande problem för den psykoanalytiska biografin.

Kanske blir det fel för att man använder sig av en metod, som från början är

avsedd att förändra en människa, till att nu slå fast vem hon var! Man använder

s.a.s. en ”operationell metod” för att ge en real- eller väsensdefinition av en

speciell person.

357

Jean-Paul Sartre skulle senare komma att introducera den ”existens-

filosofiska” ( ”existentialistiska” ) biografin i sitt jättestora arbete om Gustave

Flaubert, också ett radikalt försök till ”vetenskaplig biografi”. Några veten-

skapliga biografier kan ju aldrig nånsin, i strikt mening, komma att skrivas. Det

ligger så att säga i begreppet ”biografi” ett contradictio in adjecto, en självmot-

sägelse i begreppet: ett liv kan icke skrivas ner. Kunde det det, så vore det inget

liv.

358

Att Sartre i sitt arbete med detta jättelika, ofullbordade, verket om Flau-

355

Människor är ju ytterst sällan intressanta, medan Människan alltid är det.

356

(2000).

357

jfr. här C. Craaford, Barndomens återkomst. C. skriver där bl.a. om Proust, Strindberg Och S. Lagerlöf; jfr.

kap. Att ha sig själv som projekt, ss.236 ff., och Litteraturen på analyssoffan, ss 263ff., där C. bl.a. diskuterar

gränserna för den psykoanalytiska metoden i samband med litterära texter. Jfr. åter Alice Millers Du skall inte

märka , där Kafkas moder, den kyliga Julie Kafka , som i alla lägen stod bakom sin Hermann, får bära hela

hundhuvudet för att det blev som det blev , - och där Miller intar en mycket kritisk hållning till det Bibelns

fjärde bud.

358

Robert Louis Stevensson, författaren till Skattkammarön, menade att biografin var den ”lägsta av alla kon-

ster”.

166

bert närmar sig en psykoanalytisk syn är ett faktum, dock, men vi behöver inte

gå närmare in på denna problematik här. Huvudinvändningen mot den psykoa-

nalytiska biografin blir ju den, att denna bygger på en dialogisk ( diagnos-

tisk+kurerande ) metod, men i realiteten här blir monologisk. Denna slags bio-

grafi blir bara en ( ofta gigantisk, som när det gäller alla biografier ) gissning.

Den efterlämnar alltid ett: ”Jovisst, så kunde det vara, men det vet vi inte.” Så

som Sartre explicit avslutar hela sitt resonemang om Flaubert, med en sympa-

tisk självkritik. Ingenting kan verifieras. Detta är Lis Lind medveten om, men

det hon skriver är ändå ett slags ”utkast till en psykoanalytisk biografi”. I Sve-

rige skrev läkaren och psykoterapeuten P. Bjerre

359

en /psykosyntetisk/(?) bio-

grafi om finansmannen I. Kreuger. Det är just lyckan som kommit att stå såsom

målet för nästan hela samhällets levande manifesta utopi. Den amerikanska

psykoanalysen skulle senare utveckla sig i ett strikt sökande efter lycka, ngt

den mer sofistikerade psykoanalytikern Irene Matthis betecknar som ”psykoa-

nalysens infantilisering”. Är det inte raffinemang, så är det ingen lycka. Den

gamla tiden med dess koncentration till familjeenheten, och till en religion som

var inriktad på att lova ett lyckligt efterliv, var borta.

Frånvaron av vetenskapsteori är betänklig. Ett problem är också, att psy-

koanalysen är uppbyggd kring material, som uppkommit ur en syntes emellan

två olika människor, en terapeut ( med en viss inställning ) och en patient ( med

en viss inställning ) och hur mycket Freud än slingrar sig fram i någon slags

påstådd vetenskaplighet, och kanske, som Wilert påstår, har ett behavioristiskt

program när han kallar "psykoanalysens andra fundamentala antagande, att den

/ psykoanalysen / förklarar de föregivet somatiska medbeteendena för det

egentligt psykiska, och i det närmast bortser från medvetandets kvalitet och i

det att Freud inser de implikationer detta har använder denna insikt som en le-

gitimering for att psykoanalysen utvecklas som vilken naturvetenskap som

helst".

360

Man kan tala om mytologier hos Freud och både Kafka, liksom hos nära

nog all betydelsefull vetenskap och litteratur. Tanken är då den, att dessa två

arbetade fram stora nya verk ( som hade en tendens att vara väl stort tilltagna

och delvis därför blev torson ) och jag tänker att det bakom, eller över dessa

“uppfinningar” finns en världsbild, en dold önskan, eller en förförståelse.

359

… som även träffade Freud personligen.

360

( i : Psykologi och praxis, red. M. Johansson ,1971.).

167

Denna skulle då ha en determinerande funktion och kunna ha ett slags

mönster (!) som skulle gå igen i allt som de - var för sig - skapade. Då jag är

rätt säker på att dessa mytologier inte var enhetliga och varaktiga, så kan jag

tänka mig ett helt galleri av mytologiska gestalter som befolkar dels Freuds

dels Kafkas huvud. Men dessa måste vara enhetliga, annars hade inte deras

verk blivit av alls.

En grundtanke i detta är att Freud och dennes idéer var en stor del av

Kafkas mytologi - alt. en katalysator.. Gemensamt hade de ngt slags kärlekshat

till sin judiska identitet. De var inte religiösa. De måtte dock haft en överord-

nad aning, båda två, - liksom de flesta människor har. Min fråga till mig själv

är då: hur såg denna “överordnade aning”, “mytologi” ut, och i vilka fragment

av deras verk kan jag bäst finna den, för att sedan söka nysta upp det, som de

förmodligen aldrig nånsin yppade, men som drev dem i deras respektive fall

livet igenom? Jag vill här inte gärna inskränka mig till sådant som förhållandet

till deras resp. fäder. Varför vet jag inte. Mytologin skall bl.a. ha den egen-

skapen att den består av entiteter som har någon form av ( inbillad ) makt ( sic!

) över deras liv ( och död ). Något - donc - á la en ödesgudinna )

År 1915-17 kunde Freud i sina föreläsningar

361

roligt tala om ”de tre

kränkningar som den naiva egenkärleken hos mänskligheten fått utstå”: först

kommer Nikolaus Kopernikus och påstår att jorden inte är universums centrum,

sedan Darwin med omvärderingen av människa och Bibel, och nu kommer den

moderna psykologiska forskningen, ”som vill påvisa för jaget, att det inte ens

är herre i eget hus, utan måste hålla till godo med torftiga underrättelser om vad

som omedvetet försiggår i dess själsliv.”

Lars Sjögren: ”Föraktet för ”filosoferna” genomsyrar hans skrifter.

Nietzsche visade han respekt för genom att inte läsa honom. Freud förstod att

han hade att göra med en tänkare som på intuitiv väg kommit fram till tanke-

gångar som liknade hans egna, och han ville inte påverkas. Det var en subtil

provokation från Otto Ranks

362

sida, när han på Freuds sjuttioårsdag skänkte

honom Nietzsches samlade verk i praktbandsutgåva. Detta var mitt i den upp-

blommande motsättningen dem emellan kring idén om födelsetraumat som bas

för all ångest. Freud ställde undan skinnbanden med repliken, att de var allde-

les för påkostade.! ”

363

361

( Vorlesungen zur Einfurung in die Psychoanalyse, Gesamm.Werke, Band. XI.- Orientering i psykoanalys

,1940.)

362

Psykoanalytikerkollega.

363

( LS, s.262.)

168

Den äkta konstnären – ett favoritobjekt hos Freud - beskrivs av den brett

arbetande Freud, med den för honom så utpräglade o. vanliga pregnansen , år

1924 så här:

”Han förstår för det första att bearbeta sina dagdrömmar på ett sådant sätt att de förlorar

de alltför personliga drag som verkar frånstötande på andra. Han förstår också att mildra

dem så att de inte förråder sin härkomst från de förbjudna källorna. Han äger vidare den gåt-

fulla förmågan att forma ett visst material så att det blir en trogen spegelbild av hans fantasi-

föreställning, och sedan förstår han att göra denna fantasiföreställning så starkt lustbetonad

att därigenom hämningarna åtminstone övergående förlorar väldet och upphävs. Kan han

åstadkomma allt detta, gör han det möjligt för andra att ur de egna avspärrade lustkällorna

hämta ny tröst och lindring.”

364

( Det är en remarkabelt torr stil Freud har, torr , men ändå fantasifull . )

Jfr. Freuds ord till G. Papini 1934:

”Jag är vetenskapsman av nödvändighet, och inte av böjelse. Jag är faktiskt av naturen

konstnär. Ända sedan min barndom var min hemlige hjälte Goethe. Jag skulle velat ha blivit

poet, och hela mitt liv har jag velat skriva romaner.”, S. Gilman, s.141.)

Freud ville - i frustration över antisemitismen - på ett rationellt sätt accen-

tuera sin person som annorlunda och speciell.

365

Så tillhörde han de judiska

kulturpersonligheter, som ville profilera sig som mer åt det orientaliska hållet,

genom att anlägga ett svart spadformat skägg - liksom också t.ex. Hertzl

gjorde. Franz Kafka liknade till utseendet mer en indier, eller pakistanier, med

sin mycket mörka hy.

Man kan, som Calvin Hall, kalla Sigmund Freud för en social och huma-

nitär filosof ( jfr. C. Hall, Freuds psykologi, 1954. s.19.) , även om han inte alls

var filantropiskt lagd, men besatt av forskariver - och se honom i ljuset av en

humanistiskt nykter tradition härstammande främst från den aktade Goethe. (

jfr. samtalet mellan Goethe och Hegel ( refererat av den devote Eckermann i

dennes Samtal med Goethe II, s.340,), där Goethe - vid matbordet- förebrår

Hegel, att denne inte studerar naturen ”som bot mot den dialektiska sjukan" ! ).

364

( Freud, Ges. Schr. VII. s.391.)

365

F. var aldrig sionist. Om man ser till Freuds anläggande av spetsskägget, kan detta jämföras med t.ex. Em-

manuel Lévinas stance i boken om verser i Talmud,( Beyond the Verse ) där denne dels manar omvärlden att se

honom som han är, den unike, dels hävdar vikten av att judarna, där han är en del, har en stat, där de ”är i poli-

tisk självbestämmande”. ”not tocontinue being a minority in its political structure.” (s.xvii) Här bortser L. från

det lgiska ( elelr moraliskt tvivelaktiga ) gapet mellan att å ena sidan se en individ, och att till- eller frånkänna

individen en rastillhörighet.

169

Just forskningen, och ofta rent spekulativa ansatser kom ibland att ta över psy-

koanalysen.

Psykoanalysen utmärker sig i praktiken ibland för en oförlåtande för att

inte saga nedlåtande inställning till mänsklig svaghet, tillkortakommanden och

avvikande beteende. Den är i detta – och andra avseenden – ”okristlig”. Psy-

koanalysen är sig icke sällan "selv nok". En "dum" patient, dvs utan receptivitet

och reflexionsförmåga. är också faktiskt oftast en icke ”önskvärd” patient, och

lämnas ibland åt sitt öde, då han/hon inte förmår "spela det psykoanalytiska

spelet". Det är upprörande hur stor del av det existentiella spekulerandets

matta, spekulerandet kring människan och hennes utveckling, som psykoana-

lysen under lång tid lyckats rycka åt sig, med koncentration på patienter med

ett överflöd av pengar och tid. Teoretiserandet, upptäckandet av själsmekan-

ismerna , - ofta just hos de mest begåvade och originella bland människor - har

ibland tagit över från det, att bota patienten, vem det nu än är, och på vilken

egenartat primitiv nivå han/hon än befinner sig. Bl.a. Anna Freud har en nedlå-

tande syn på försvar. A. Freud var aldrig någon psykoanalytiker, - något som

bl.a. betonades i en tidskriftsartikel av hennes far. Hon var ju icke läkare. Psy-

koanalysen har aldrig lämnat kravet på att dess utövare skall vara utexamine-

rade läkare. Hon har likaså i andra böcker en icke-empirisk syn på barns ut-

veckling, byggd på gissningar. Paul Bjerre - den svenske läkaren - blev besvi-

ken vid mötet med Freud, då denne föreföll honom begränsad, samt inte så

mycket bry sig om att bota patienter, som att utveckla sin teori. Denna teori

var, enl. Bjerre, så präglad av de “defekter”, som Freud tycktes besitta enligt

Bjerre, att han blev uppbragt, men samtidigt insåg, att sådana defekter som de

freudska var det som skapade … de sensationella verken i världshistorien.

Thomas Mann menade att Freud s.a.s. har ”torrlagt Zuidersee”. Även detta är

en överdrift. Man kan utan överdrift säga att psykoanalysens historia är full av

överdrifter.

C.G. Jung sammanfattar - i en essä i boken Modern man in search for a

soul

366

sin kritik av Freud i en jämförelse mellan sin ståndpunkt och Freuds.

366

(ss.115-124)

170

Divan-Cartoonen i Playboy

“ His [ Freud´s] fame was born in America

and then reexported to Europe.”

367

( E. Kurzweil )

“Hugh Hefner was a baneful influence in American

life across the last six decades. Hefner's telltale,

cloven-hooved footprints are deeply imprinted on

much of the misshapen, broken American social

and sexual landscape that is littered with the

manifold casualties and victims of the sexual

revolution he did far too much to popularize and

promote.”

( Richard D. Land, The Christian Post, oct. 2017.)

“America is useful for nothing else than to supply money.”

368

( S. Freud, 1909 )

“But Hefner was selling more than pornographic images. He was selling a complete

philosophy of life, a worldview. A despicable, profoundly anti-human worldview. Fraterrigo

sums it up: For Hefner, “self-denial was old-fashioned. So were… conservative sexual atti-

tudes. It was okay to pursue pleasure. In fact, it was American. Above all, individuals did

not have to follow the strictures of society—they could find fulfilment in a lifestyle of their

own choosing.”

367

The Freudians, s.18..

368

L. Breger, s.167.

171

Hefner, of course, can’t take sole credit for the idea that pleasure is the only worthy goal in

life. In this post-modern age, that credit should go mostly to Sigmund Freud. As I wrote in

my book, The Good Life, Freud believed that the purpose of life was to “become happy and

remain so.” And for Freud, happiness resulted from pleasure. Specifically, sexual pleasure,

free of all those cumbersome social restraints foisted upon mankind by religion.”

( Charles Colson, Catholic Exchange, 2010. )

Freuds divan. Divanen är den, som Freud hade på Berggasse 19 i Wien, och som,

tillsammans med skrivbord och matta och tusentals konstföremål, följde med i flytten till

London 1938.

369

Image: Robert Huffstutter.

172

Det är viktigast av allt att inse, att en mytvariant av vetenskap eller idériktning,

eller en kulturyttring, INTE är en variant, som bara är en förenkling, eller

en variant, där man så att säga glömt bort de viktiga delarna. En mytifiering är

INTE det. En mytifiering, en diffraktionerad myt, är något annat.

Nu kan mycket vara myt, ja allt, i förhållande till något annat.

”Någon borde lära mig att man inte kan skriva utan att uppge alla tankar på

”uppriktighet”./…./Vad skrivandet kräver /…./ är att offra en smula av sin Fan-

tasibild, och på det sättet förvissa sig om att fånga en smula verklighet med

hjälp av språket. Allt jag i bästa fall kan framställa är en skrift om fantasibil-

den,/…./” ( Barthes )

370

Men vi måste vara metodiska.

Låt oss därför först vända på resonemanget.

Låt oss hypotetisera att myten alltid är en schematisering. Låt oss därtill

lägga att den - till exempel - alltid är empyréisk

371

.Hur ser i så fall myten om -

till exempel - psykoanalysen ut, när den genomgått denna hypotesmangel? Hur

ser då psykoanalysen ut, i sin mytversion?

-------------------------

Den masskultur som sköljde över västerlandet under 1900-talet, som en

följd av den snabba industrialiseringen tog ganska snart tag i det Freudska tan-

kegodset, och det skapades efter några årtionden till och med en ny genre inom

essäistik, film, journalistik och romankonst, där de symboler, som snart blev

klassiska som ”freudianska”, och den Freudska analytikern, som typ och kli-

ché´, figurerade. Detta skedde dock oftast på ett rent ytligt, illustrerande sätt,

som i en gigantisk kulturell ”illustrerad klassiker”. Häpna romanläsare och bio-

besökare och romanläsare, främst i Europa och U.S.A., fick gång på gång un-

der detta sekel uppleva berättelser, där ploten var grundad i den oidipala tre-

kanten, eller där huvudpersonen var fetischist, eller där denne drömde dröm-

mar, övertydliga för alla, på ett ”psykoanalytiskt” sätt, bara inte för denne själv,

o.s.v….o.s.v….

( Samtidigt, som i en levande paradox, kunde samhället självt, i sin hög-

teknologiska form, och i sin mest absurda konstsyn, ta sig friheten att inom

vissa sfären helt sudda ut de symboler, på vilka de i det föregivet primordiala

grundade sig. Så kunde alltså biobesökaren på bion se hus som brann upp, l

vilka i filmen indikerade att själen och livet var i akut fara, medan man när man

370

Kärlekens samtal, s.199.

371

Alltså: har formen av en empyré, där det tronar diverse kungar, drottningar och prinsar och prinsessor, eller

liknande.

173

lämnade bion inte på mils radie kunde se något som LIKNADE ett hus, men

allt levande var instoppat i gigantiska fyrkanter, där väggar likaväl kunde vara

murar, och fönster kunde ses i en rad, som liknade mer ett hyllplan. Den en-

faldiga, pretentiösa, moderniteten gjorde sitt bästa för att erodera de symboler,

som man trodde var eviga tjänare åt det Omedvetna, - vår enda reserv, när det

kom till mental hälsa - och åt det figurativa talet, där man ofta önskade tala om

hjärnan som ett hus för tanken, och ögat som ett fönster till själen. Arkitekterna

var i sin oerhörda, enfaldiga, inbilskhet, och deras strävan efter egen odödlig-

het, liksom besatta i att försöka rita hus, som mer liknade en geometrisk tavla

av Piet Mondrian, än ett hus, som det kunde igenkännas på en tavla av Jan

Vermeer, idylliskt speglande sig i en bred kanal. Allt som speglades numera,

det var en arkitekt i en annan arkitekt.)

En konstprodukt, som ofta placerades som en integrerade del av innehål-

let, vid sidan om nakenbilder och psykoanalytiska essäer om litteratur och

samhälle, i den amerikanska månadstidningen Playboy

372

var Cartoonen,

skämtteckningen.

373

Även Freud uppskattade skämtteckningen, som han an-

såg stod upp mot auktoriteten. Freud ansåg sig själv göra detsamma.

Mycket av sådana åsikter ingick givetvis i Freuds eget mytbygge kring

psykoanalysen, och kring sin egen person. Under hela sin karriär såg han till att

myten frodades kring hans metod, och kring hans psykoanalytiska rörelse, och

helst då uteslutande på hans egen villkor. När han besökte U.S.A. 1909, och

efter besöket - det succéartade - på Clark University

374

, i närvaro av filosofen

William James ( Henry James

375

bror ) och neurologen J.J. Putnam, blev invi-

terad till en bergs- och skogspromenad tillsammans med elever och lärare, blev

han förskräckt över bristen på respekt från eleverna, som till Sigmunds fasa,

tilltalade alla med förnamn.

För Freud framstod förmodligen skämtteckningen som ett i strukturellt

avseende fullföljande av vitsen, vilken han ju ägnat uppmärksamhet själv åt i et

372

Se: Cold War Playboys: Models of Masculinity in the Literature of Playboy,Author Taylor Joy Mitchell,

University of South Florida. – and Vitullo: “Playboy is a mix of conservative capitalist economic views, prag-

matic racial politics, and sexually progressive standpoints. At times, the various positions clash, such as Hef-

ner‟s and the magazine‟s purported support of both sexual freedom and clearly-defined gender roles.” ( Mark

Vitullo )

373

Se även: Auf der Couch: Psychoanalyse in Karikaturen. Eine kritische Studie (SCHOTT's NEUE BIBLI-

OTHEK) Paperback – 12 Jun. 2024 by Heinz Schott (Author), samt:www.ssoar.infoFreud im Spiegel von

KarikaturenQuante, JuliaVeröffentlichungsversion / Published VersionZeitschriftenartikel / journal articleEmp-

fohlene Zitierung / Suggested Citation:Quante, J. (2014). Freud im Spiegel von Karikaturen. Psychologie und

Gesellschaftskritik, 38(3), 75-97.

374

Föredraget trycktes senare i bokform (1910).

375

Författaren till The ASpern Papers.

174

tidigt skede av författarskapet. Vitsen har ju bland annat sitt fokus på triplicite-

ten: en vits fungerar fullt ut endast om tre personer är närvarande.

376

Här har

man i divan-skämtteckningen en perfekt tredelning mellan analytikern, analys-

anden och betraktaren av skämtteckningen. Filmen är i sin massivitet och be-

dövande mångfald inte lika strukturerad till triplicitet. Freud ville heller inte -

vid förfrågan - ställa upp som rådgivare vid produktion av filmer med psykoa-

nalytiskt

377

tema.

Scenen - upplägget (!) - i divanskämtteckningen är ju föredömligt en-

kel. Man kan säga att den har en filosofiskt enkel form, eller att den har en

estetiskt fulländad form.

378

Samtidigt som den har en sådan form är den ju inte

pretentiös, vilket man kunde misstänka, när man har att göra med en sådan

form.

Verklighetens diván-scen är ju den också, för att låna ett uttryck av meta-

fysikern Carl Jung, ”arketypisk”. Vem kan alls tänka sig ett terapisamtal, vilket

som helst, utan att först tänka på en scen med en diván, patienten därpå, och

vid huvudänden en analytiker, försedd med block och penna?

Tidningen Playboy kom ju först till på 1950-talet. I December 1953 star-

tade utgivningen, som fortsatte oavbrutet till 2020, och Playboy är därmed dis-

kvalificerad från att deltaga i en redogörelse för bakgrundsmyten till det

Kafkaeska, eller för myten om Freud, men den har sin plats här dels för att den

är ett så upplysande exempel på hur en mytförvandling sker, samt att den visar

på hur karikatyren av psykoanalysen fortskred med oförminskad styrka, långt

efter det att psykoanalysen, som teori och praktik nått sin kulmen, vilket av de

flesta anses vara just kring mitten på 1950-talet. Skämtteckningen om psykoa-

nalysen i Playboy stod ungefär i samma relation till psykoanalysen som ko-

mediförfattarna stod till de tre galna cesarerna under Romarrikets tid: det var

ett förhandlingsspel, där cesarerna visste att komedianterna upplyste åskådarna

på teatern om hela vidden av situationen, med all dess terror och godtycke.

376

Här kan man också tänka på studiet av Talmud, den bastanta regelsamlingen om vardagsetik, som Juden-

domen påbjuder studier i. Sådana studier uppmanas inte ske individuellt, men endast i par, eller grupp. Man

kan alltså bäst förstå Talmud triangulärt. jfr. Elizabeth Fraterrigo, Playboy and the Making of the Good Life in

America. New York: Oxford University Press, 2009 (diss.)

377

Freuds vägran gällde en film från stumfilmstiden, 1926. Jfr. Trichet, Marion, Bulletin de psycholo-

gie2017/1 Issue 547 Groupe d'études de psychologie. - som analyserar tre filmer innehållande psykoanalytiker

ur filmhistorien: John Huston’s Freud: The Secret Passion (1962), Benoît Jacquot’s Princesse Marie (2003),

and David Cronenberg’s A Dangerous Method (2011)……

378

Man kan säga att den är Buberskt enkel, Buber, som ju publicerade en lång serie böcker, delvis inrymda i

verket Das Dialogische Prinzip, där han utvecklade ett metafysiskt scenario med ett tänkt Jag och ett tänkt Du,

i idealtypiska förhållanden. Buber gjorde, med sin air av mystik och andlighet, intryck på D. Hammarskjöld,

som sedan i en bok, med titeln Vägmärken, visade prov på vad dialogfilosofin kunde åstadkomma, med sin

fullständigt tomma dialektik.

175

Så var det alltså nu också med skämtteckningen i Playboy, där tecknarna hade

placerat hela den moderna civilisationen på divanen, och med Oraklet i Delfi

bredvid, med cigarr och glasögon. Här kunde nu allting som det moderna kapi-

talistiska samhället skapat och ställt den moderna människan åskådliggöras,

med oraklets ord, eller fullständiga brist på ord därtill.

Och till yttermera visso, så skedde allt detta, så att säga, i SEXUALI-

TETENS namn, ty vad själva arenan angick, så handlade den - Playboy - ju i

grunden om att kittla den manlige åskådaren sexuella nerver.

Så antyddes här också sambandet mellan ORAKLET och TIDNINGEN.

Oraklet - d-v-s- Freud – hade ju utbasunerat att ALLT i grunden föll tillbaka på

sexualitet. Så kom därmed banden att allt tätare j knytas kring åskådaren, som

nu tyckte sig sitta mitt i spindelns (livets ) nät, och småskrocka åt hela civilisat-

ionen, inklusive sig själv.

Visserligen var endast en bråkdel av skämtteckningarna, cartoonerna, i Play-

boy, på temat Freuds Divan, men tillräckligt många var det, för att de på ett sätt

skulle symbolisera den radikala attityd av förförare och upplysare, som tid-

ningen så listigt försett sig själv med.

Den blev en tidsfaktor, ett lackmustest och en kraft att räkna med, långt fram

igenom, ända till dess Internet sprängt alldeles för många gränser, och det kul-

turella universum blev gränslöst.

Divancartoonen är därför ett utmärkt exempel på den i tiden verkande

processade myten.

xxxxxxxxxxxxxxx

176

DEL TRE: DEN PROCESSADE MY-

TEN: KAFKA

-------------------------------------------------------

177

“/…/; ces mondes privés

ne sont ”mondes”

que pour leur titulaire, ils

ne sont pas le monde.”

( M. Merleau-Ponty, )

379

”It was a bright cold day in April, and

the clocks were striking thirteen.”

( George Orwell, 1949 )

Som genom en trång port vällde nu, i samtidsmytens förenklade form,

Freud in i Kafkas verk, - där Pragförfattaren raskt fördubblade cigarrökaren

från Wien, och sålunda mer eller mindre tog livet av honom.

…………………………………..

Kafka är givetvis inte den enda författare - eller dramatiker, eller bild-

konstnär, eller danskonstnär, eller musiker

380

- vars skapelser har influerats av

Freud, och som har omformat det Freudska tankegodset till en självständig ny

konstprodukt. Men, vad som är fallet är ju, att bland alla de verk, som är om-

formningar av detta tankegods, så finns det ingen som i samma utsträckning

som Kafka har skapat verk, som i sitt formspråk och i sin verkan har varit lika

determinerande på sin samtid och på den kultur som uppstod under tiden efter

WWII, som Kafka. Kafkas betydelse står här, outmanad i sitt sekel, i paritet

med Freuds egen.

Det är därför jag kallar Kafkas behandling av det Freudska idémateri-

alet, och den ”Freudska historien” ( i en slags idéhistorisk mening ) för ett

”processande”, istället för diffraktionering.

379

D.v.s. “dessa private världar är inte “världar”, annat än titelmässigt, de är inte världen.” Le visible et

l´invisible, s.25.

380

Enligt Oswald Spengler , i dennes morfologi över den västerländska kulturen, Västerlandets Undergång,

tillhör musiken bildkonsterna.( se: Spengler: Bd.I, s. 239.)

178

KAFKAS ”AMERIKA”

"Ich bin Ende oder Anfang."

381

( F. Kafka )

”Jag är inte intresserad av litteratur.

Jag är ingenting annat än litteratur.”

( F. Kafka )

Amerika

382

skrevs under en period i Kafkas liv som präglades av intensivt

skrivande. Kafka skapade då massvis med texter, som i ett uppvaknande, som

ett uppror och likt en modern Dionysos, den där guden, som hos de gamla gre-

kerna kom till efter alla andra gudar.

383

På några månader, från 22 sept. till 6

dec. 1912, skrev Kafka över 400 manussidor, i detta det andra försöket att

skriva en Amerikaroman. Just denna höst gjorde Kafka även andra enastående

bedrifter inom litteraturens område. Domen, Förvandlingen författades under

några enstaka nätter. Hans situation präglades dock i övrigt av det ordinarie

arbetet på försäkringskassans skaderegleringsavdelning.

381

Jag är slutet eller början.

382

”Der Verschollene”.

383

Kanske är Kafka just modernitetens Dionysos, som ställer alla de andra gudarna - inklusive själsguden

Freud - i trångmål.

179

Franz hade under sommaren detta år, då för övrigt Titanic gick under,

Strindberg dog och första Balkankriget bröt ut, träffat Felice Bauer, ett ödesdi-

gert möte, som så småningom skulle utmynna i romanen Processen och som

skulle leda till ett distansförhållande per brev, och två förlovningar. Kafka hade

i september 1912 inlett brevväxlingen med henne. Fadern krävde inte bara att

Franz skulle gifta sig, ett ganska vanligt krav från fäder under denna tid, men

även att Franz skulle engagera sig mer och mer i en asbestfabrik som fadern

köpt tillsammans med en svåger till Franz. Konflikten med fadern blev under

detta år sällsynt svår, och Franz hotade i ett samtal med sin vän Max Brod

t.o.m. att ta livet av sig. Detta var enda gången i Kafkas liv, som denne fram-

ställde sådana tankar i öppet ljus. Trots sådana tankar hade han denna enastå-

ende, furiösa, kreativitet. Eller kanske just därför.

Tankar på en roman om Amerika hade alltså uppstått ännu tidigare, under

1911. Kafka hade blivit mer och mer inspirerad i ämnet av föredrag om Ame-

rika han hörde, av diverse litteratur om USA, bland annat om arbetarrörelsen

där, av emigrerade släktingars brev, samt av dokumentärfilmer om landet han

sett på bio. Kafka gick mycket ofta på bio.

Kafka i brev 10 Mars 1912 till Felice om ”Der Verschollene”.:”

”etwa 200 Seiten einer gänzlich unbrauchbaren, im vorigen

Winter und Frühjahr geschrieb-enen Fassung”.

Denna tidiga versionen brände Kafka upp. Det riktiga arbetet började på

nytt, efter en dröm, natten 10/11 Sept.1912:

”Dröm med hav och krigsskepp. Till höger såg man krigsskepp. Vi var i New Yorks

hamn. Jag vände och vred mig, fritt utsatt från alla sidor av den friska luften.”(Absurt var

det, menade Brod, som fick förklara detta för vännerna på det centrala kafé Arco i Prag, när

Kafka vägrade dyka upp. ”Han är bara intresserad av sina drömmar.”

11 Nov.

384

i brev till Felice:

”Historien jag skriver, och som förresten är anlagd för oändligheten, heter ”Den för-

svunne”. För närvarande är fem kapitel färdiga, det sjätte närapå.”

Brod konstaterar under hösten, att Kafka är i extas över, dels sina dröm-

mar, dels sitt ”amerikamanus”, och arbetar febrilt på detta. Flera gånger i brev

384

På den tiden, i Europa var det vanligt med flera postturer per dag. Ännu så sent som på 1950-talet, i Götebi

org, minns jag att brevbäraren kom både på förmiddagen och efftermiddagen,

180

till Felice betonar Kafka hur gigantiskt och ambitiöst detta företag, att författa

denna bok, en ROMAN, är.

II.

Amerika är en roman med en lugnt och jämnt flödande energi, präglad av

en omsorgsfullhet och en värme i tonen, som påminner om tonen i ett brev till

en släkting. Kafka var noga med att flödet skulle vara jämnt i en text, och säll-

an, i modern litteratur, har vi haft en författare som så månat om den energi-

mässiga konstansen, ”det episka”, som vi också kallar det, som just Kafka.

Många av de förebilder han hade i genren var just koncentrerade kring flödet,

så som Dickens, Selma Lagerlöf och Kleist.

”Amerika” inleds med en kraftfull passage om hur hjälten, Karl Ross-

mann, glömmer ett paraply under däck, på ett fartyg, vars karaktär är av ett

egendomligt gåtfullt slag, och där man - genom berättelsen - upplever att man

bara bitvis kikar in i en värld, utan att någonsin upplevelsemässigt eller be-

greppsmässigt nå den. Någon slags livsfrämmande eller melankoliskt dröm-

mande egenskap hos hjälten - samt dennes asketiska figurliga nakenhet - gör

också att läsaren kan känna sig som en skoptofil. Så härligt att titta in här, men

varför gör jag det?

385

Hjälten, Karl, har alltså glömt sitt paraply i båtens enorma inre. Glöms-

kan är - till exempel enligt Freud - reglerad från vårt ”förnuft”, så att vi inte

skall översvämmas av fakta, som i ett visst nu tycks förnuftet oväsentliga. I

andra fall kan glömskan vara av mer komplicerad natur, och regleras från vårt

innersta inre, eller om inte därifrån, så i alla fall från den ”freudianske” Cen-

sorn. Men vårt innersta inre är aldrig sådant, att det självt menar, att glömskan

av en upplevelse SKALL vara absolut. Vårt innersta inre har ingen absolut cen-

sur av typen: ”sådant här får inte hända; alltså stryker vi bort det för alltid ur

protokollet”. Nej, vårt innersta inre har - hur det nu gått till - ett slags sannings-

krav. Det besitter - egendomligt nog - en insikt om att allting som inträffat dels

har ett värde i sig, samt ett medelbart värde, i det att alla händelser kan bidra

till att skapa den sannast möjliga människan, för varje tänkbar möjlig levnads-

385

Sådant här kallas för en effektvärdering. Jag ägnar mig sällan åt dessa.

181

längd hos det subjekt det innersta inre nu ”tjänar”. Man kan tänka sig att Cen-

sorn har Döden i vitögat, jämt och samt, och att Censorn räds en högre Makt,

en ÖVERCENSOR. Om denna Övercensor kanske har kontakt med ytterligare

en. Det vet man inte. Vi har här mysteriet med de ryska gummorna.

Ty det innersta inre ÄR icke individen, men förvisso en viktig del av det

vådliga och intrikata system som individen nu är. Så kan man säga att glöms-

kan avslöjar censorns existens, men samtidigt då på ett sätt som liknar censorns

funktion vid Själens funktion för till exempel den religiösa människan. För den

religiösa människan tillhör Själen Gud, - ( människan har alltså egentligen

ingen själ, - enligt de religiösa.) medan för den psykoanalytiskt troende tillhör

Censorn alltså en slags Övercensor, en vis och RÄTTVIS makt, som vi bara

helt enkelt är utsatta för.

Den insiktsfulla individen, hen som insett att varje människa har intresse

av att veta allt som inte fullständigt förgör henne, den individ som har frihets-

längtan, som går utöver längtan efter omedelbar njutning – hen har också den

möjligheten, eller i alla fall viljan, att titta in i glömskans skåp, för att ta fram

och kontrollera glömskans skåps funktion, väga nycklarna i handen. En lycklig

människa av intellektuellt slag, en så kallat ”genomreflekterad”, en fri en, är ju

den, i detta avseende, som i efterhand - enligt en slags psykoanalytisk sanning -

kan kontrollera om rätt saker glömts vid rätt tidpunkt med avseende på den

Sanning som senare skapats i individen.

Den akuta, konkreta glömskan kan man ofta komma runt med diverse

tekniker. Vi vet alla, hur man kan finna att det plötsligt är omöjligt att komma

ihåg ett namn på en välkänd person. Ett trick är då att artificiellt och distrakt-

ionsvis sätta sig i en annan situation än den aktuella, en situation där denna per-

son inte anses vara vatten värd, och väl där kommer man snabbt på namnet.

Men vad har man då gjort? Man har då satt ur spel en funktion, som troligen

hade en psykoanalytiskt mening. Med tricket att försätta sig i en låtsassituation

har man då blivit vad man brukar kalla icke-autentisk.

386

Glömskan ( Censorns Abwehrmechanismen ) utför väl sitt nödvändiga värv,

men detta värv kan så att säga kontrolleras i efterhand av ett vårt Sinnes konsti-

tutionsutskott.

386

Ett bra sätt att genom en liknande mekanism somna på kvällen är ju, som bekant, att söka undslippa allt

komihåg, genom att söka komma ihåg det man tänkte på, innan man kom ihåg det man senast kom ihåg. D.v.s.

att ställa sig inför ”Glömskans vägg”. Denna vägg är så oerhört … tråkig, att man omedelbart faller i sömn. Det

är visserligen fullständigt ohederligt, mot ett tänkt Själv, men i valet mellan en sömntablett och denna listiga

metod, så är metoden ändå mer anständig.

182

Detta konstitutionsutskott, vår Självreflexion, släkt med Självmedvetandet,

detta mysteriösa uttryck, som Kant, ganska omedveten om dess komplexitet

namngav i ett förord till en av sina berömda klassiker, Kritik der reinen Ver-

nunft, ställs nu inför en serie principiella problem:

1. Är Självreflexion någonsin totalt opartisk? ( Jag har alltid fortfarande en

hel del att uträtta och se om. )

2. Är Glömskan en och densamma hos alla människor, eller är glömskan en

personlig varierande storhet. ( Och jag har alltid fortfarande en hel del att se om

och uträtta.)

3. Kan glömskan någonsin redogöras för i sin helhet? ( Jag har fortfarande

alltid en hel del att göra och se om.)

Är glömskan reglerad av Censorn, och Övercensorn. ( The Exklusive Mas-

termind )

A la bonne heure: längtan efter Sanning är nu så stor.

Eftersom Sanningen bör bygga på en genomförd Skepticism, á la Sextus

Empeirikus´, så kan vi misstänka, att något helt opartiskt konstitutionsutskott

aldrig skulle kunna finnas - inte ens för en exclusive master - och man kan ald-

rig komma fram till en exakt granskning med exakta formuleringar. Det vore

en övertro på detsamma, och tiden är ändlig - och logiken utesluter att man kan

rädda alla vid varje skeppsbrott - även för en sådan inre instans, liksom för allt

i livet. Man har bara ett ändligt antal armar, och vågorna och de nödställda är

alltid många fler.

Därför tror vi att konstitutionsutskottet - CENSORN - nöjer sig med att

framställa Sanningen i några rappa skrattretande, satirlika, bilder, för oss att

tolka. Skrattretande, emedan skrattet gör oss friare i tanken, mer receptiva.

Men det intressanta är nu här, bland annat, i sammanhanget med glöms-

kan, att själva Glömskan ofta har begagnat sig av bildfunktionen för att täcka

över, förvränga och dölja. Så har vi alltså TVÅ nivåer av bilder, för att uppen-

bara Sanningen. Det som döljer ( med bilder ) och det som uppenbarar ( med

bilder). Nu förstår envar att dessa nivåer blott är sidor, sidor av ett och samma

mynt. En bild inte bara döljer, den döljer för att uppenbara. Det är därför värl-

den syns oss så obegriplig: vi kan helt enkelt inte se det begripliga i BÅDET.

Om världen är sådan, att den BÅDE döljer och uppenbarar, hur skall man

då stå ut?

Vi vet inte vilken agenda den där censorn har. Herr C. – som vi kan kalla

censorn - tycks ha ett kolossalt minne, just som vi själva. Dessutom tycks Herr

183

C. vara klok. Eller hans Övercensor. Eller dennes Övercensorcensor. Men det

konstiga är att Herr C. - eller Övercensorn eller Övercensorcensorn - tycks be-

sitta en klokhet nära nog utan gräns. Det gör ju faktiskt inte vi.

Det starkaste beviset för Övercensorns existens är givetvis Censorns full-

ständiga TYSTNAD. Ingen varelse är fullständigt hjärtlös, men i hela mitt

långa livs vanskliga situationer har aldrig Censorn nånsin ryckt tag i mig och

sagt åt mig vad jag absolut bör undvika. Det skulle han gjort, om inte Övercen-

sorstystemet förbjudit detta. Övercensorn har ju insett att han själv skulle sitta

löst, om alla censorerna avslöjade sin existens. Då skulle hela systemet kol-

lapsa, och människorasen dog ut. Som Mäster Eckehart sa: Gud behöver män-

niskorna mycket mer än människorna behöver gud. Censorerna ser så att säga

om sitt hus.

Helt visst är Censorns problematik central även när vi skall ta itu med

Figurens fenomenologi – i det Kafkaeska. Ty vad konstituerar då en Figur, i

motsats till en Person. Utan att gå in specifikt i personalismens problematik, så

som den framställdes av Emmanuel Mounier och andra.

III.

Vi har i Franz Kafkas ofullbordade pikareskroman, Amerika, en beskriv-

ning av ett insiktsförlopp, - d.v.s. vi har något som liknar en utvecklings- eller

”uppfostringsroman” - interfolierat med tidsliga öar av glömska, inbäddat i ett

scenario, som också delvis präglas av besvikelse, samt ett visserligen genom-

gående men svagt hopp.

Genom att iaktta och tolka det dialektiska förloppet mellan glömska och

hågkomst kan vi själva som läsare komma närmare vårt egets minnes funktion-

er samt huvudpersonen, Karl, och dessutom samtidigt oss själva, och vår exi-

stentiella sanning.

Så har vi inte väl introducerats till den sextonårige Karl Rossmann och till

dennes öde av att ha blivit förförd av ett hembiträde, för att sen bli ivägskickad

av sina ”olyckliga föräldrar” från Europa till Amerika och följt Karls tunna

gestalt med båten som passerar inom synhåll för frihetsgudinnan, vars svärd

sticker upp ”på ett nytt och slående sätt”, förrän det nu händer, att vi erfar, när

vår hjälte just skall till att gå iland i frihetens land, att denne, medföst av en stor

folkhop och en ny emigrantkamrat vid namn Butterbaum, plötsligt kommer

ihåg, att han glömt sitt paraply nere i det stora skeppet. Vi blir informerade om

184

en glömska, och en glömska som ändrar skeendet. En för berättelsen determi-

nerande glömska.

Generellt så kan man finna ett sådant glömske-grepp, ett sådant

glömske-skeende i mängder av bättre och sämre romaner, gamla följetänger

och kioskromaner: att någon då låtsas glömma bort något, d.v.s. avsiktligt läm-

nat något bakom sig, för att bli tvungen att avlägsna sig från ett sällskap för att

”hämta det”…, och vi finner, att vi även här i Kafkas roman blir förvillade in-

för tvetydigheten i situationen. Ty den går att tyda på minst två sätt. Den kan

givetvis vara en ironi

387

över glömskan.

Antingen ( A.) har Karl verkligen glömt paraplyet, eller så ( B.) har

han avsiktligt lämnat kvar det. Låtsats glömma det. Till yttermera visso kan

man misstänka berättaren - id est: Kafka själv - för att, i en ytterligare tvetydig-

het, ställa oss ovetande i det om detta här är ett klassiskt berättargrepp, eller om

det är ”hårda fakta”.

Samma tillbakapekande sker ju i inledningen av Processen. ÄR verklig-

en Josef K. helt oskyldig, som det sägs av någon i inledningsmeningen? Och

bara ondskefullt förtalad. Kanske av Fru Grubach. Eller är han faktiskt en skyl-

dig?

Både paraplyglömskans och skuldens närmare omständigheter är något

som är undandragna vår vetskap. De är båda: det vi inte har närvarande, och

det som skall dra oss bakåt, inåt. Intressant är här att det glömda paraplyet har

gjort ett så stort, ja rent av emblematiskt, intryck på vissa läsare att Karl Ross-

mann blivit förknippad med ett paraply. Han tänks definitivt just med paraply,

och illustratörer till Amerika har ofta porträtterat Karl just med ett stort paraply.

Så sant, att särskilt mycket individualitet har inte Kafkas figurer.

388

Ty figurer

är vad de är.

Paraplyet är såsom ett ensamhetens tecken. Paraplyet är den ensamma

människans, fotgängarens, den mindre bemedlades skydd mot regn. Det finns

inte paraplyer för två. De rika har bil eller hästdroska.

Paraplyet indikerar också då självständighet. Paraplyet, accessoaren, ( det

som är fäst vid en ), fäster Karl i verkligheten, såsom den enkle, Jedermann.

Vem som helst. Envar. Paraplyet är ett tecken för dig och mig. Historien om

Envar. Det är ”mannen på gatans” accessoar. Anarkisten bär alltid paraply.

Dels skyddar paraplyet mot regn, men man kan också ha det att försvara sig

387

”Ironi ger differentiering och perspektiv.”( Jankelévitch )

388

Jfr. Zadie Smiths kritik. Jfr. M. Walser.

185

med, mot hundar … och politiska motståndare.

389

Paraplyet är en existensmar-

kör. Jag har paraply: alltså existerar jag självständigt.

Om det är en psykopatologisk glömska - d.v.s. orkestrerad av Censorn,

den allvetande - och om både glömmandet av paraplyet och sedan lämnandet

av en koffert på däck - liksom ett BYTE - är en omedveten handling, den kof-

fert han aldrig skall återse, den, som bl.a. har ett fotografi av föräldrarna inuti,

det vet vi inte. Det är hemligheten. I maskopi med sin hjälte förhåller sig be-

rättaren ( vår ende vän i världen ) här tyst och låter Karl - med fullständigt

obekymrad - min lämna sin koffert på däck mitt bland alla emigranter - i förvar

hos den nyfunne vännen, Butterbaum, som beredvilligt står och vaktar den - för

att Karl nu skall uppsöka den stora ångarens inre på jakt efter sitt paraply, som

glömts där.

Karl lämnar alltså forntiden ( kofferten ) på däck, för att så söka framti-

den ( paraplyet, som han anser är viktigt för att klara sig i New York, självstän-

digheten ) i skeppets INRE, i skeppets ofantliga BUK. Vidare kan här då eska-

leras: Paraplyn är ett SKYDDSREDSKAP, medan kofferten är ett FÖRVA-

RINGS-kärl. Paraplyn motar bort, men kofferten omfamnar, dessutom i mör-

ker. Och Karl blir efter hand av med båda, först skyddet sedan bevarandet.

Minnet är i sig ett bevarande

390

, och glömskan är i sig både ett skydd och ett

hot. Fartyget självt är kanske som en far som leder en son vid handen.

Paraplyn är givetvis alltså inte bara till för att skydda en från regn och att

slå undan hundar med, men också en liten prydnadsdetalj och en markör, att

man inte tillhör samhällets helt obemedlade. Man har, vid bärande av ett para-

ply, alltid en VISS status. Man har åtminstone ett paraply. Det är med en viss

stolthet, som Chaplins figur agerar med sitt paraply, även om han är pank.

Kafka kände, vad vi vet, inte alls till Chaplin, men vi kan anta att Kafkas Karl

är utrustad med paraply för att skilja honom från tiggare och luffare, medan ju

Chaplins figur

391

, som är luffare, från tiggarens sida söker med paraplyn raljant

389

Man kan komma att tänka på 1600-tals skalden, underdogens och fängelsekunden Lars Wivallius självka-

raktäristik: ”Väl tagen emot, men illa tåld, av alla.”, LW, skaparen av det oförglömliga eposet där det nämns

om att Goft Maieregn gifv, och talas om den lilla lekatten…..En Klagevijsa.

390

Minnet, en lada.

391

Viktigt är att Chaplins figur ju inte är en underdog, eftersom han ständigt syns klipskare än alla andra, och

ofta vinner. Buster Keatons figur är däremot en sannunderdog, eftersom denna syns UTANFÖR allting. Så

fann man på min lärare i Litteratur, Kurt Aspelins, kontor, i Kontoristförenings gamla hus, en jättebild på Kea-

ton på väggen, typ 2 meter hög. Aspelin var känd marxist. Kring 1968 rådde ideologiskt krig på institutionen,

186

ange, att han inte är vad han är, för att parafrasera de pretentiösa Kojève och

Camus.

Men vi måste akta oss för att tillmäta paraplyet för stor betydelse. Vi

måste se till att skydda oss mot överdriftens regn. Vad som kanske i realiteten

nu uppenbaras och förborgas, mitt under redogörelsen för glömskan, det är ju

måhända det, att vi inte riktigt vet, än, vad det var för ångare Karl kom med,

vem personen Karl är och vad hans värld varit innan han steg iland i det Nya

Landet. I ihågkomstens och glömskans följd kan vi nu primärt få en smått fan-

tastisk inblick i mycket (!) genom de händelser som utspelar sig i ångarens buk.

Glömskan - här av ett paraply - skulle alltså kunna ses som en välsignelse, då

den sannerligen bringar åtskilligt i dagen.

Här kan vi nu bara erinra (!) om att hjältefiguren Josef K. i Processen inte

är särskilt glömsk. Det är i själva verket uppseendeväckande hur ofta Kafkas

hjältar minns saker. Men de glömmer alltså också saker. Om man inte kan

glömma, så kan man inte minnas, som Jacques Lacan så vist under ett semi-

narium påpekar. Helvetet vore givetvis att inte glömma nåt alls.

Dessutom kommer dessa kafkahjältar ofta PLÖTSLIGT ihåg saker.

Förstås är det så, som vi alla vet, att man brukar komma ihåg just plötsligt.

Plötsligheten har en särskild betydelse för Kafka, men vi skall - av rädsla att

förlora det momentana -, inte nu fördjupa oss i denna.

392

I 1800-talets följetänger, som dem skrivna av Sue, Dickens och Dosto-

jevskij, - båda skrev för dagspressen - är det alltså - som sagt - inte ovanligt

och lärare från olika läger talade inte med varann, men inskränkte sig till att lägga små lappar på varandras

skrivbord. Aspelins motpart var dåförtiden t.ex. professorn Breitholtz, med vilken jag hade en diskussion om

det snedvridna i att asiatisk litteratur inte fanns med i kurserna. ”Vad som inte är upptaget i kursplanen är på så

sätt ändå upptaget i den, men som frånvaro.”, sade jag. Lennart Breitholtz stirrade då på mig, högröd i ansiktet,

och som om han velat vrida om halsen på mig. Min kamrat, Rolf Rahm, som jag sekunderade, log svagt. Breit-

holtz avgick efter några år, och sålde därvid – i förbittring över tiden, som det tycktes - hela sitt bibliotek, av

vilket man kunde hitta remnants i flera år efteråt, på antikvariaten. Hans föredrag om den Homeriska frågan

var, hur som helst, en trevlig upplevelse.

392

Kafka hjälpte en gång, efter förfrågan, en av sina många vänner, Ernst Weiss, att göra en bok lite bättre.

Weiss, som var jude liksom Kafka, var född år 1882, och var således ett år äldre än Kafka. Weiss kämpade en

ojämn kamp mot förlagen. Hans manus blev gång på gång refuserade. Man behöver bara slå upp Weiss´ debut-

bok, Die Galeere (1913), och se på första sidan. Man finner där, om man vet om att Kafka varit DÄR, nästan

självlysande, ett ord som gör hela historien levande. ( Ordet ”plötsligt”.) Det är alltid känsligt att hjälpa män-

niskor, speciellt med sådant som artistisk verksamhet, och så blev Weiss och Kafka ovänner. Kafka som fak-

tiskt annars inte hade några. Inte en enda. Tills detta hände. Och Weiss yttrade sig även om Kafka, och menade

att denna verkligen var en elak människa. Weiss var i grunden läkare, och han gav upp sin läkarkarriär, eller i

vart fall sitt yrke, för att bli författare, där han verkligen åstundade att göra KARRIÄR. Av denna blev stort sett

intet. I alla fall genomlevde Weiss ett liv som habil kreatör. Weiss dog i Paris för egen hand 1940, jagad av

nazister. Postumt bättrade det sig för Weiss, då han kom att efterlämna en bok, en kioskvältare, ”Ögonvittnet”

(1962), om Hitlers ögonläkare, grundad på verkliga fakta om historien om hur Hitler blev gasskadad i det Stora

Kriget och hotade mista synen, råkade ut för hysterisk blindhet men blev botad av en judisk läkare. Både Weiss

och Kafka var då sedan länge döda. En film i förnedringsgenren blev det av den kitschiga romanen.

187

med återtag, rekapitulationer för att – delvis för nya läsare, som inte följt histo-

rien från början - klargöra bakgrunder

393

, men frågan är - här - om nu inte

denna rekapitulation hos Kafka är bland de väldigaste och mest tekniskt välmo-

tiverade i klassikerlitteraturen.

Att Kafka nu dessutom i realiteten gör så att han av Amerika-manuset se-

dan låt hela rekapitulations-”kapitlet” – med hela återtaget - bli en novell i sig –

som han lät publicera den som sådan under sin livstid - visar på den ironi med

vilken Kafka sannerligen kunde behandla sina läsare när han var på det humö-

ret.( Kapitel ett i Amerika blev alltså publicerat i en tidskrift av Kafka. Boken,

romanen, kom ju ut först på 1940-talet, då Kafka sedan länge var död.)

Någon riktig rekapitulation är det ju inte heller fråga om, - men det är

dock ett återvändande till ångaren, till dess inre, den ångare som han skall

lämna, och man får en blick in i den miljö där Karl vistats ett bra tag under

överfarten över Atlanten. Men vi får reda på en del om Karl under denna tillba-

kaväg ner i fartygets mage.

Beslutet att hämta paraplyet, och att alltså inte strunta i att hämta det - det

är ju sannerligen bara ett paraply - ger inte Karl någon beslutsångest. Nej, i

själva verket fattas beslutet så snabbt och med en sådan fermitet, UNGEFÄR

SOM APOR

394

GÖR, att vi knappt märker detta beslut. Det är fattat, som om

det faktiskt redan långt tidigare var fattat. Den unge mannen visar från början,

att han minsann är en de snabba beslutens man. Många gånger i romanen fattar

Karl Rossmann senare liknande snabba beslut, som ibland får oanade konse-

kvenser. Dessa beslut, som tycks fattade på måfå, är aldrig senare föremål för

någon begrundan eller ånger.

395

Med ett rappt svar eller beslut kan Karl ofta

försätta sig i helt oöverblickbara situationer, situationer som visar sig alldeles

gräsligt ödesdigra i detta främmande land.

Man kunde annars ha väntat sig en viss tvekan att lämna väskan och den

nyfunne vännen vid landgången – både väskan, som vi senare får veta bl.a. in-

nehåller: veronesisk salami, … och vännen, kan ses som värdefulla vid inträdet

till Amerika, men paraplyet har ett naturligt värde, det naturliga värde som en

ägodel har, dessutom en ägodel som är av sedd för praktiskt bruk. Ett paraply

är ingen minnessak, något nostalgiskt, men en tingest man kan ha användning

för vid ett hastigt påkommet slagregn eller liknande. Inga eller i all fall väldigt

393

Det kan också vara en ekonomisk fråga: sådana som Dostojevskij skrev och fick betalt per hundra ord.

394

Apa, själva inbegreppet av en varelse, som framstår som i avsaknad av Omedvetet.

395

Frånvaron av ånger är ju faktiskt psykopatens främsta kännemärke.

188

få invändningar kan resas mot den som vänder om för att hämta ett paraply, om

denne så lämnar aldrig så många andra chanser i och med detta, ty inför vädret

är vi oemotsägligt alla lika! Och den som inte ses ha respekt för vädret kan man

närmast anse som en hädare och hedning. Här väljer alltså Karl temporärt bort

både vännen och hela väskan, kofferten, som även den kan innehålla nyttighet-

er. Han lämnar sin koffert och litar på en främling.

Senare i Amerika, i Pollunders villa, - i kap.3. - kommer Karls handlande

att styras av att han har glömt – inte sin paraply eller väska – men sin … hatt!

Han irrar runt i Pollunders hus i natten med stearinljus, och möter till slut herr

Green, som i stället för hatten halar upp en mössa ur sin ficka. Vad jag förstår

bär Karl i fortsättningen en mössa på huvudet, och det visar sig ju att mössan

som herr Green ger till Karl kommer från den väska modern packat. Det sägs

att mössan är den huvudbonad man bär i Amerika, och Karl får alltså sin egen

mössa av herr Green. Han återfår något därefter också sin koffert och sin para-

ply, samtliga sända till Pollunder av Shubal.

Karl har inte väl kommit ned en våning i båten, förrän han märker, att

korridoren till närmaste vägen tills hans hytt - där paraplyet med största sanno-

likhet ännu finns - är spärrad. Och snart är Karl Rossmann helt vilse i båtens

inre. Karl har inte bara glömt ett paraply, han är nu vilse också. Att vara VILSE

är att ha glömt var man är. Ångaren tycks jättelik i denna vilsekommenhet, och

vi finner att följderna av beslutet att hämta paraplyet nu blivit större än anat.

Och det skall visa sig, att inför våra ögon öppnas en hel värld och en hel skola i

konsten att inte överblicka konsekvenser. För övrigt kan man se det, att

glömma ett paraply, som något, som har nära nog dussinet betydelseskikt. Be-

tydelser misstänks finnas. Misstankens tolkningsskola. Adress: en trappa ner.

Paraplyet kan stå för något annat. Att glömma ett paraply kan ha en dju-

pare, omedveten innebörd. Karl har glömt ett skyddsredskap. Men orsaken är

höljd i dunkel. Vi kan troligen utesluta att paraplyn har en magisk innebörd.

Det är troligen inte förhäxat.

Så är nu den nästan överdrivna villigheten hos Karl att söka upp paraplyet, och

beslutet att göra det, komplicerat av denna misstanke. Och – för övrigt - hur i

all sin dar skall vi vara säkra på att Karl VILL lämna båten ? Hur skall vi veta

om det inte är något ANNAT han glömt än just paraplyet? Och hur skall vi veta

om Karl själv vet om det är så att han vill lämna fartyget, eller om det är något

annat han söker än ett paraply? Har Karl kommit ihåg sin rädsla? Vad är det

som pågår? Glömskan oroar. Det är något så levande i glömskan. Den är som

levande något så välbekant och kärt. Så är glömskan en markör även den, och

189

står nästan som kategori i förbund med plötsligheten, den som apostroferats av

Karl-Heinz Bohrer i dennes bok.

Samtidigt gör denna oro att saker och ting känns lättare. Om något oroar,

så är det i alla fall inte meningslöst, det hela! MEN, det hela kan givetvis också

vara NÅGOT ANNAT. Ty om Glömskan är överdriven, så är den en IRONI.

Som ironi ställer den glömskan i en NY dimension:

Jämför t.ex. Augustinus i traktaten om nödlögnen

396

”Han frågade, på samma sätt ovetande, om vad han redan visste. Och genom detta icke-

vetande låtsade han att detta betydde något annat än hans ovetenhet, vilket, eftersom det var

sant, ju inte var nån lögn.”

Då ser vi att glömskan, som ju utifrån ett betydligt perspektiv är en negat-

ion, och så släkt med språkliga figurer, som t.ex. ironi, kan – i en nästan an-

norlunda gestalt - ställa hela tillvaron under ironi.

----------------------------------

Ett av Kafkas mest frekventa stilgrepp är plötsligheten, och här kan

man då plötsligt introduceras i dess megavariant: den plötsliga glömskan. Ofta

är det här inte glömskan som är plötslig, men att man plötsligt kommer på att

man glömt.

Själva glömskan – må vara av bara ett paraply – oroar. Varför just nu,

när man skall gå iland i Amerika, landet Amerika, alls ha ett paraply? Kamra-

ten, den nyvunne, vid väskan har en ”käpp” i handen. Är det någon stor skill-

nad på bedömningen av Amerika och vädret i Amerika som ligger bakom

denna skillnad i utrustning, en skillnad som belyser Karls karaktär, eller föräld-

rarnas karaktär. Dessa har gett honom paraplyet, men ingen käpp. Med en käpp

skapar man definitivt mer respekt hos de gangsters på kajen som vanligtvis

väntar immigranterna. Paraplyet, även om det indikerar en viss självständighet,

är även ett tecken för fred och fredlighet.

Glömskan är förarglig. Glömskan är alltid förarglig. Hade nu inte Karl

vänt om för att hämta paraplyet, så kunde han raskt befunnit sig i samma predi-

kament som den nyfunne vännen: det, det önskade och primära att vara nära

själva landstigandet i New York, visserligen, då, oskyddad mot regn.

396

( Aug., Contra Mendacium, XIII, s.27.) S. Kierkegaards äldre broder, Peter, - som ju blev både statsråd och

biskop, en kombination, som Sören föraktade djupt ( Jfr. Öieblikket.) - doktorerade vid ett tyskt universitet på

en avhandling om Augustinus och nödlögnen. Sören Kierkegaard kommenterade nästan aldrig detta.---- Beträf-

fande Augustinus, så är det ytterligt svårt att i dennes författarskap, som ju bland annat innehåller den väldiga

bibban Gudsstaten, finna ett enda sant ord, UTOM i de skrifter och passager, där Augustinus skriver om språk

och kommunikation. I detta avseende liknar han på pricken Göbbels.

190

Glömska är alltså ofta ett tecken på något. Har vi lärt oss. Ett symptom. ( Ty

egentligen glömmer vi ingenting! Glömskan är en chimär. ). Glömska står för

något. Glömskan som tecken! Påminnelse. För glömmaren. Ett tecken från

Censorn. Ofta motvilligt då. Här har vi den där dubbelheten igen. Ett me-

mento, en understrykning. Glömskan själv kan inte gripas. Vi kan veta ungefär

lika lite om glömskan som vi kan vet något om vädret, på sikt. Det handlar om

väldigt stora dynamiska system. Om inte Freud har rätt. Vi vet inte om detta

med Censorn och Övercensorn är SANT.

Vissa säger att den som inte glömmer något, den kan heller inte komma

ihåg något. Glömskan är en välsignelse, menar man. All glömska är patologisk.

All glömska har en mening. Den ende som EXPLICIT aldrig glömmer är den

inre demonen, den där som Freud kallar för Censorn. Det är däremot just också

Censorn som ser till att vi glömmer. Det glömmer Censorn aldrig att se till. (

Vi glömmer ofta att det ö är Censorn som ser till att vi glömmer.) Ty Censorn

är en perfekt varelse, allvetande och klok. Men såsom allvetande och klok

kommer ju Censorn att ställas inför alla möjliga invändningar, som sedan sko-

lastiken ställts mot en sådan varelse, vilka alla går ut på att det, i alla tänkbara

universum, är omöjligt att det skulle kunna existera en sådan varelse. Ingen kan

på ett klokt sätt hantera ett allveteri. Vet man inget så dukar man under. Vet

man allting så dukar man under. Man orkar inte ta ett steg. Mr Know All är en

tragisk hero. Vi kan lära oss en del av Somerset Maughams berömda novell i

detta ämne, vilken har samma titel som hjältens öknamn. Det är svårt att

skydda sig mot glömskan. Man kan så att säga inte skaffa sig ett paraply mot

glömskan. Ty paraplyet, vilket paraply som helst, kan alltid glömmas. Ett para-

ply mot glömskan vore det, att alltid vara observant på sig själv. Att i varje

handling iaktta och memorera denna handling i minsta detalj. Ett paraply mot

glömskan skulle nog sätta krokben för oss. Många filosofer, såsom t.ex. Franz

Brentano, har spekulerat om ett liv med denna sorts medvetenhet. Men ef-

tersom samtidigheten är ett odialektiskt begrepp, samtidigheten med allt, så har

den fått vika för mer dynamiska och levande.

Att komma ihåg, att erinra, det är att dröja vid något förflutet. Ty även

hågkomsten tar slut. Man kommer inte ihåg i evighet. Men man kan glömma i

evighet. Det är inga problem.

Att komma ihåg något är inte bara rörelsen bakåt, men också stannandet

en liten stund där bakom. När man erinrar sig, så letar man på en försvunnen

plats, en plats som endast finns i det bedrägliga minnet. Den som inte vill min-

nas, den människan glömmer. Om man aldrig vill återvända till svunna tider, så

191

glömmer man dessa tider. Och om man glömmer dessa så finns de knappt. Men

då och då kan man bli påmind om något glömt, och sedan Freud så vet vi att vi

faktiskt kan bli påminda om något genom att helt förargligt glömma.

Om man glömmer ett paraply så kan orsaken till glömskan vara att Censorn vill

påminna oss om något.

Nu är det dessutom så, att den glömska, som berövat Karl en paraply,

kan ses som en glömska, som inte berövat honom ett redskap, men mer en ac-

cessoar eller ett … plagg. Således kan man säga att Karl har blivit mer ”naken”

nu, utan paraply. Kofferten är mer reell. Den är inte så knuten till personen som

paraplyn – och senare även hatten (!) är. Hatten som också den blir tagen av

glömskan.

Ingenstans i Amerika är Karl reellt naken, men han strippas alltså på pa-

raplyn och på hatten.

Detta gör honom, immigranten, än mer sårbar i sitt nya land. Men helt

visst öppnas även vissa möjligheter mer för den sårbare än för den utomordent-

ligt välrustade. Detta med immigrationslitteratur är ju intressant, och rikligt fö-

rekommande är den. Hur många böcker handlar inte om transitionen, över-

gången från det gamla landet till det nya. I den litteraturen finner sig ofta im-

migranten rätt ordentligt devalverad, klassmässigt sett. Från kanske en medel-

klass-tillvaro i det gamla landet blir man nu en del av underklassen i det nya.

Men här skiljer sig givetvis just USA ut sig som något av ett undantag, då hela

landet består av immigranter, i viss måtto.

Så understrykes det ofta från vilken del av världen en person eller en släkt

härstammar, och en viss del av kulturen kan t.o.m. – som bekant – kvarstå hos

immigranten.

Över huvud taget är det intressant att tänka sig Karl såsom inringad av

glömskor och hågkomster.

Nu kan man definitivt inte säga, att vad Karl har berövats, det har han be-

rövats av glömskan, av den obarmhärtige Censorn. Nej, något mer radikalt har

skett. Snarare är det så med glömskan, att det är genom denna egendomliga

fakultet som Karl, på ett indirekt vis, återfinner något av det han så massivt och

så grundläggande har förlorat.

Kanske här ör alltihop i romanen, glömskan och förlusten av det omedvetna

o.s.v. från denna Amerikaromans stora trauma, vilket är ett trauma som – trots

allt – kan liknas vid den erbarmliga skalbaggsförvandlingen i Förvandlingen

och den oerhörda skulden i Processen. Och i Amerika är detta trauma, som ru-

var idet förflutna, som trauman gör, det svek som nu föräldrarna, och speciellt

192

modern, begått, när de sänt till Amerika sin purunge son, sedan tjänsteflickan

förfört honom.

Så blir ju också Karls ägodelar, paraplyn och kofferten laddade med skuld.

Så laddade tingestar följer givetvis elektricitetens lagar och står i ett spänt för-

hållande till andra laddade ting, såsom båt-ankomster, skiljanden av från mil-

jöer, och annat.

Paraplyn och kofferten är ting, som Karl både vill ha och inte vill ha. Vad

han helst vill är att inte vara i Amerika alls, men hemma i Europa. I Tyskland.

Tror vi. Men vi vet inte det. Föräldrarna har skickat honom till Amerika, för att

han betett sig illa. Kanske Karl föredrar att vara i Amerika, mot att vistas

hemma i Tyskland hos människor som sänder sina söner utomlands som straff

för brott, som barnen själva inte alls anser att de begått.

……..

Väl nere i båten, som syns större nu i hamn än under överresan över At-

lanten, bultar Karl på första bästa dörr. Karl är vilse: han har ”glömt var han

är”. Väl medveten om sin glömska, och glömskans konsekvenser, fattar han

snabbt att det är lika bra att bulta på den ”första” dörren. Alla Kafkas hjältar tar

första bästa dörr. De väljer på så sätt det omedelbara, som automatoner. Plöts-

ligheten uppenbarar nuet. I nuet möter Karl eldaren ( en tysk – i romanen

blommar det för övrigt av nationaliteter ) och kommer plötsligt – konträrt -

ihåg:

”`För guds skull, jag har ju glömt min väska!´-´Var finns den då?´- ”Där-

uppe på däck, en bekant till mig håller ögonen på den. Bara jag kunde komma

ihåg vad han heter. ´Och ur en lönnficka, som hans mor sytt i rockfodret, drog

han fram ett visitkort. ´Butterbaum. Franz Butterbaum.´- ´Är ni i stort behov

av väskan?´- ´Naturligtvis-´- ´Varför har ni då lämnat den i främmande hän-

der?´- ´Jag glömde mitt paraply härnere och sprang ner för att hämta det och

ville inte släpa med mig väskan. Och så kom jag alldeles på villovägar.´-´Ni är

ensam? Utan sällskap?´- ´Ja, jag är ensam.´. Jag borde bestämt hålla mig till

den där karlen, flög det genom huvudet på Karl, var kan jag väl finna en bättre

vän ? /…../. ”

Karl befinner sig plötsligt mellan två helt olika glömda objekt.

Här reds nu saker ut. Främst av den trygge eldaren. Detta märker både vi och

Karl. Karl önskar stanna hos eldaren. Man kan tänka sig att eldaren är en per-

son, som har betydligt svårare att oavsiktligt glömma saker än Karl.

193

Redan den ominösa modern kanske har försett Karl med en litet försök

till försäkring mot glömska. En lönnficka. Lönnfickan kan han inte glömma, ty

den är sydd in i hans kavaj. Han kan heller inte glömma bort vem som har sytt

den. Den är till för säkerhets skull, för värdehandlingar. Den kan också, så

länge man nu minns den, vara en försäkring för minnen, skatter. Och den är en

å bröstet tryckande påminnelse om sin egen existens. Senare får Karl av far-

brorn faktiskt ett skrivbord med lönnfack ….. Ett inventiöst skrivbord. Men

farbrodern kommer att förskjuta honom. Han förlorar sitt skrivbord. Liksom

sitt piano. Stackars Karl som hoppats på en framtid i Amerika, en framtid som

pianist.

Modern har även stoppat med ett foto föreställande sig själv och fadern.

Även det en försäkring. Men fotot skall komma att försvinna.

Nu har Karl insett att han varken har paraply eller väska. Han har varken

framtid eller förflutet. Han skall senare förlora både sin kostym och den lönn-

ficka som är insydd i kavajen. Och han skall också senare komma att återfå

väska, paraply och kostym. Mitt i denna insikt om förlorat gods befinner vi oss

i ett mycket levande ”Nu” nere i en liten hytt i en ångare, där fartygsdurken

fortfarande skakar av de sakta avstannande motorerna. Karls intresse har flyt-

tats ifrån det nya landet, paraplyn och väskan till den man, som ställer så kloka

frågor. Eldaren är presenterad. Främst genom Karls tilltro. Karl äger ju dessa

två egenskaper i hög grad: 1.) förmåga att glömma. 2.) förmåga att känna till-

tro. Och ha tillförsikt. Så har han – förvisso - en äventyrares två viktigaste

egenskaper, om än i något ovanlig form.

Man kan tänka sig detta som en bild den tillförsikt som skapar världen:

att mitt i glömskan känna tilltro. ”Jag kommer inte ihåg någonting, men jag

tycker absolut att vi gör det ändå.”

…………..

Förmågan att glömma är viktig för en äventyrare, något som Karl till

VISS DEL är, eftersom denne måste (!) lära sig att glömma, lägga bakom sig.

Glömskan har två sidor: man kan i viss mening inte lägga bakom sig något,

som man inte först saknat: upplevt som förlorat. Så måste man vara medveten

om , att man glömt ett paraply , för att sedan , eventuellt, alldeles glömma bort

det, i den meningen att man lägger det bakom sig, som ett ”förlorat kapitel”.

Förmågan att känna tilltro, ja: tillförsikt, är viktig för en äventyrare i så måtto,

att en misstänksam människa ju inte alls är beredd att våga ; ett äventyr är nå-

194

got ” att våga”. Även om ordets ursprung enbart innebär ”tilldragelse”

397

, så

har vi ändå vanligtvis förknippat ordet med ”våghalsighet”, och de flesta män-

niskor tror att nog idag , att det har med Engelskans ”venture” att göra. Och

det ligger således i äventyrets natur att man – som agent – måste äga inte bara

tillförsikt men också tilltro, och äventyrets själva väsen är den dialektik som

uppstår i spelet mellan uppfylld tilltro och missräkning. Kafkas Amerika är en

äventyrsroman, en stationsroman, där ”äventyren” avlöser varandra, oberäkne-

ligt. Med sin unge hjälte, pojken med lönnfickan, Karl Rossmann, och vi har –

genom incidenten med det glömda paraplyet – fått insikt i att Karl är en ”rik-

tig” äventyrare. Ångesten och rädslan är inte hans ”starka” sidor. De finns inte

alls med. De är som bortblåsta på vägen över Atlanten.

Kafka avser ju med sitt Amerika troligen i viss mening faktiskt U.S.A,

ty stadsnamn som New York, Boston och San Francisco finns med ) … men

där är också egendomliga namn, namn som tycks mer vara på egyptiska stä-

der…) . Vissa detaljer, typiska för USA är ju från början lite deformerade i

Kafkas tappning, bl.a. genom den famösa inledningsdetaljen, beträffande vad

frihetsgudinnan faktiskt håller i sin högra hand. Enligt romanen håller hon ju

ett svärd i handen, och icke alls, som den av fransmännen skänkta statyn i verk-

ligheten, en upplysningens fackla. Detta skenbart så obetydliga faktum, denna

alteritet, kan ju ses emblematiskt. Många gånger kan Kafka använda sig av

detta, att tidigt i texten kasta in vad vi uppfattar som en orimlighet. Nu kommer

vi på sätt och vis in fel i varje Kafkaberättelse, ty Kafka är ju redan helt där,

från första bokstaven, i sitt underland. Vi kommer här att möta en fullständigt

unik stilaspekt:

Vi har nämligen i Kafka en författare, som 1912 kom upp med en ny stil

och en ny teknik – som jag just ovan påpekade – i två verk. Dessa, Domen och

Förvandlingen skapades båda i stor hast och i ren inspiration. Med Amerika är

det annorlunda. Den påbörjades långt före, ja året före Dom och Förvandling-

en – som skrivs under hösten 1912, men blev sedan bearbetad EFTER Domen

och Förvandlingen. Kafka arbetade alltså på sin Amerikaroman från 1911 till

minst 1913.Bland allt Kafka skrev har alltså romanen Amerika fått utstå en del,

samt blivit vittne, och delvis deltagare till en av världshistoriens största upp-

täckter: upptäckten och skapandet av det KAFKAESKA. Det kafkaeska skapa-

des stort sett under den natt, då Kafka arbetade på Domen.

397

lat.”adveníre” = draga till sig.

195

Nu är ett sådant öde, för ett romanmanuskript, minsann inte vilket öde

som helst! Och man kan – om man är lagd som jag, åt det analytiska hållet, och

plågad av en tvångsmässig begeostring i egendomliga romangrepp, företrädes-

vis de med skiftningar och ironier i, inbilla sig att HÄR måste det finnas spår

av denna tekniska KATAKLYSM i det projekt som Kafka kallade Amerika.

Det bör finnas ett före och ett efter, - men också ett under tiden!! ( All funda-

mentalistiska ideologer och även andra brukar alltid förbise denna viktiga exi-

stentiella tidskategori, vars plats inte är tydligt utmärkt på någon urtavla.)

Man kan ju knappast tänka sig att Kafkas oerhörda glädje och entusiasm

över att ha med både inlevelse och insikt skapat de sjösjukeaktiga novellerna

Förvandlingen och Domen, inte skulle ha fått Kafka att tänka sig en hel lång-

roman, där de grepp som tyckts fallit ner från himlen ner uti hans händer kunde

slutligen få blomma ut till den STORA ROMANEN, som om av någon anled-

ning är alla författares våta dröm. Nu invänder de, som är insatta någorlunda i

Kafkas författarskap och historien om detta författarskap, att Kafka faktiskt

slängde de första utkasten till Amerika, som han börjat på 1911, och att det han

skrev efter Domen och Förvandlingen var en NY VERSION.

Det är sant. Men här fåt man ju inte glömma att det ändå är samma pro-

jekt. Har man väl börjat på ett romanprojekt om en liten gosse som förvisas till

Amerika från Europa, och inte överger idén, så stannar ju en del av den hostia

man redan skrivit kvar i sinnet, på det ena eller andra sättet.

………………..

Jag tänker inte gå in och peta i detaljer i detta ämne och leta reda på lappar,

jämföra handstilar, kolla brev och telefonsamtal, o.s.v. o.s.v., eftersom det inte

är min cup of tea, men menar mig skulla peka på något större: Det HÄP-

NADSVÄCKANDE är nämligen, beträffande Amerika, att denna aldrig kom-

mer att innehålla några av de nödvändiga grepp, som fordras för att en text

skall kunna innehålla det KAFKAESKA, men Kafka är så uppfylld av den

stämning – enligt min hypotes här – att han skriver sin nya version av Amerika,

som om han redan har försett läsaren med de grepp som fordras som gör att

läsaren skall uppfatta det kafkaeska, utan att han alls ger läsaren dessa nödvän-

diga tankebrottningarna. Detta tillhör nämligen stilgreppets mystik, det

kafkaeskas mystik, att det på sätt och vis kan hallucineras, att det ALDRIG

BEHÖVER i sin konkreta gestalt finnas några förutsättningar för det, men att

alltihop kan komma av suggestion och psykologisk transcendens.

398

Som en

hallucination.

398

Det är, som flera har påstått, möjligt att läsa Cervantes´ Don Quixote så att den framstår som kafkaesk.

196

Den unge Karl Rossmanns - romanhjältens - omgivning – vilken i enlighet med

det allmänna schema för den kafkaiska stilen är lika med hjältens Omedvetna (

eftersom Figuren inte har något omedvetet, men så att säga rör sig i sin omgiv-

ning som i sitt Omedvetna ) är på flera sätt odefinierad och deformerad till

anonymitet eller fantasm. Det är om det odefinierade och undanglidande – så

som det Omedvetna kan uppfattas, i stt odechiffrerade tillstånd - det handlar,

inte om det verkliga. Det handlar om sken, ett mycket vackert sken, inte om

substans. Det handlar om något som svävar, om ironiens fullkomning ( ty allt

detta är ju givetvis litteratur och därmed retorik ) inte om något som är stabilt.

Vi känner igen somt, ty vi har själva mött det i våra drömmar, eller i vår läs-

ning av Freud, eller i kontakt med den allmänna kulturens alla myter, vilka vi

når osmotiskt, men studsar vid förekomsten av annat. Det handlar också – som

alltid hos Kafka - mer om figurer än om personer. Det handlar mer om att det

inte handlar om något. Ty om romanen skulle handla om en person, och inte en

FIGUR, så skulle det vara nödvändigt, att omgivningen var mycket stabil.

Principen för ordinära, ordinärt fungerande romaner är nämligen den att man

tolkar hjälten utifrån omvärlden, samt omvärlden utifrån hjälten, i ett dyna-

miskt växelspel.

Här, i Kafkas narrativ, går allting smidigt i det automatiserade spelet mel-

lan hjältefiguren, som, berövad sitt Omedvetna, rör sig i sin omvärld, vilken är

hans berövade Omedvetna. Någon reell yttervärld finns inte, - inte annat än

som en avglans, ett minne, en avlägsen skugga eller vindpust. ( Mer precist om

det i min förra bok, Kafka och det kafkaeska.)

Kafka har inga personskildringar över huvud taget, alldeles bortsett från

att hjälten inte är en person, och egentligen inga verklighetsbeskrivningar hel-

ler, i konventionell mening. Som Zadie Smith

399

har anmärkt så är Kafka egent-

ligen den store romanförfattare som inte alls följer de regler som författare till

stora romaner alltid annars följer. I själva verket Blir Smith – i sina två essäer

om Kafka - så upprörd inför de o-romaneska dragen, och de anti-romaneska, i

Kafkas produktion att hon är nära kvävas av dels avundsjuka inför den skönhet

som Kafkas prosa utstrålar men också inför den apokalyps inför vilken roman-

konsten står, om man ser den genom Kafkas författarskap.

Man anar – i det man är drabbad av EFFEKTEN av den kafkaiska fantasti-

ken - hur som helst här nu, när man läser Amerika, - vilket är vad vi gör - att

399

Författaren till Vita tänder.

197

Frihetsgudinnan ger den å ångbåten infarande femtonåringen Karl, och åt läsa-

ren jämväl, en blinkning, en dubbel invit med innebörden: detta land ni nu mö-

ter är ICKE någonting likt vad ni alla förespeglats!

Om nu romanen inte, enligt mig då, handlar om Karl, varför alls diskutera

denne? Jo vi diskuterar honom som figur? Figur alltså, icke person. Figuren har

ingen mening i sig, inget vara såsom egentlig agent, men den har en funktion.

Så behandlar t.ex. Martin Walser och Theodor Adorno båda också Kafkas ro-

manpersoner som figurer. På ett sätt. Det är dock svårt att konsekvent behandla

en litterär figur som något annat än agent och som en bild av en människa. Vad

kan man egentligen säga om en FIGUR? ( Resonemanget i min bok Kafka – a

Freudo-Structuralist Analysis

400

kräver att man betraktar hjältarna helt som fi-

gurer, eller delfigurer av ett psyke, och inte alls som människor.) Vi känner ju

inga verkliga ”figurer”, från verkliga livet.

……………

Vid tidpunkten för författandet av Amerika hade Kafka i nästan salig yra

över att ha uppfunnit en ny, helt personlig stil och teknik, författat Domen och

Förvandlingen. Två av de mest fantastiska noveller som någon har skrivit. Det

vore märkligt om Kafka, fortfarande i berusning över att ha undfått diktarens

gåva, icke skulle prova att skriva något storslaget, ärelysten som Kafka var.

Som till exempel en stor roman, där han – författaren – komplett och avsiktligt

offrar en figur, Karl Rossmann, på konstens gata, för att bygga upp en värld

såsom människa, en människovärld, d.v.s. en människa i form av en roman,

under det denna Quasimodos helt yttre förkrympta, amputerade gestalt förlöjli-

gas, medan man tar vara på något helt annat, en totalitet.

Således avser Kafkas ursprungliga titel ”Den försvunne” INTE en ung man

vid namn Karl, som förlorar sig i USA, men den syftar på en ung man som

RAKT FRÅN BÖRJAN förloras i, försvinner in i en roman. Otroligt raskt

dessutom. Figuren Karl, som vi nu kallar honom, kommer således att definieras

inte så mycket av sina tillkortakommanden, som av vad han berövats, samt på

det sätt denna figur på grund av att man berövat honom något - somliga kallar

detta stöld-, totalt försvinner in i romanen, under flykt undan, men alltfort ändå

400

"Kafka - a Freudo-Structuralist Analysis" analyzes Kafka's Novels and Short Stories. Kaj Bernhard Genell's

book concentrates on understanding the Trick that contributed to the famous Kafka effect, The Kafkaesque.

The author explains the structural triplicity of a discourse seen as Consciousness. It also describes how Freud,

Romantic Irony, and Symbolistic Literature simultaneously co-work in creating the Mythical Subtext necessary

for the Kafkaesque effect. Kafka created something that would become part of defining Modern Man almost

right away. Understanding Kafka is the road to understanding Modernity and beyond.

198

in i, själva berövelsen, försvinnandet. Om nu någon - författaren? - har snott

Karls själ, så tänker författaren sannerligen söka upp denna själ, även om det så

innebure döden för berättelsen, i det att berättelsen, anlagd för det oändliga

som den var, inte någonsin, på grund av sin egen inneboende struktur, kan full-

bordas. Det är en egendomlighet att sätta all kraft in på ett sådant företag: att

berätta en berättelse, som man från början vet, inte alls har ett slut.

Men hur kan man alla välja en sådan struktur, som således innebär att ett slut –

detta för varje berättelse så åtråvärda, och hur som helst ändå erfarenhetsmäss-

igt helt nödvändiga attribut (??) aldrig kan nås? Hur kan man med all önskvärd

noggrannhet dag efter dag, natt efter natt, sysselsätta sig med att, så att säga,

sammanställa en rad, kronologiskt sammanhållna, redogörelser för en obekant

värld, där man då vet att allt detta bara kommer att sluta mitt i en mening?

Vad är det för mening med att skriva något sådant som en berättelse som av-

siktligt slumpmässigt slutar mitt i en mening? Eller som man inte bryr sig om

hur det slutar? Traditionellt så har en berättelses slut en stor mening! Hur slutar

historien? För den eventuella moralen är ett slut på en historia av vikt.

Nu är det inte alls belagt detta, att Kafka från början AVSÅG att låta hela

berättelsen rinna ut i sanden. Men vad vi vet är ju 1.) han hade aldrig några

planer för sina verk när han började skriva dem. 2.) fanns det en plan så sattes

den upp efter hand. 3.) den efter hand uppställda planen var sådan, att den alltid

gav utrymme till att inplacera ett oändligt antal inskott. På det sättet var Kafkas

romanförsök aldrig av den karaktär att de hade en helgjuten form, som nånsin

bestämdes av t.ex. psykologisk trovärdighet, som ju brukar bestämma en ro-

mans avrundadhet. Nej, tvärtom: allting var hos Kafka alltid anlagt för oänd-

ligheten.

Som det står i dagbokscitatet ovan från 1911:” Jag skrev då och då några

rader på den. Ty den gjorde mig trött.” Men nu var det …. 1912. Och nu gjorde

inte skrivandet på Amerika Kafka trött. Snarare sömnlös.

-------------------

I novellen Domen finns en hjälte, Georg Bendemann, som av sin far och av

sig själv – i delad skuld - förvägras livet. I Förvandlingen är det icke stort

bättre med Georg Samsa, som kommit så i konflikt med arbetsvärlden, das

Man, och med sina föräldrar, att han förvandlas till en insekt och dör. I Ame-

rika har nu en ung man, Karl, som förförts av en tjänsteflicka, blivit förvisad

till ett högst egendomligt land, långt, långt borta. Det är just obarmhärtiga öden

som dessa unga män drabbas av. I en personlig, kontext kan man se dessa

historier som Kafkas fantasier om straff. Men för vad? Vad var det nu som den

199

unge Franz hade gjort, som kom honom att så intensivt och ytterligt närgånget

sysselsätta sig med straffet i sin litterära fantasi? Kafka nämner själv ingenting

om detta. Han bara säger att han fötts på fel sida i tillvaron. Att hela hans liv är

litteratur. Om Kafka vet vi, trots att vi har massor av skrifter och brev, givetvis

mycket litet. Nästan ingenting.

-------------------------------------

Karl Rossmann är i det lilla företagsam, men agerar i det stora fullständigt

planlöst. Skickligt kan ha föra sin talan om bagateller, ja, den unge exilpra-

gensaren når där nästan geniets nivå, men i fråga om de stora besluten är han

såsom förlorad. Franz Kafka själv var fysiskt modig. Han red hästar i terräng,

även om han nu konstitutionellt var ganska svag och enormt spenslig. Han

rodde båt på Moldau. Han vågade också tala inför stora auditorier, läsa andras

texter och sina egna, mycket utmanande noveller för vilt främmande männi-

skor.

Vad betyder det att Karl kan agera kortsiktigt men inte långsiktigt?

Det är sannerligen som om Karl SAKNADE någon del av en normal intel-

lektuell utrustning. Vad är hans funderingar kring pianospel för något annat än

trams? Karl nämner för Onkel Jakob att han spelar piano. Onkeln skaffar ho-

nom ett piano, som fraktas upp sex våningar i en varuhiss till Karls rum, där

han sätter sig att spela på det för öppna fönster i sin ”stålbyggnad”. Han funde-

rar på att som pianist göra sig en framtid i Amerika, men det framgår att han är

knappt ens nybörjare på instrumentet och allt han behärskar är att kunna spela

några marscher på pianot. Farbrorn ironiserar t.o.m. över honom och frågar om

han inte skall lära sig att spela fiol och valthorn OCKSÅ.

Just notisen om att både Karl och farbrorn tycker om militärmarscher, är

en indikator från Kafkas sida på, att här avses människor utan högre utbildning

och med ren arbetarbakgrund. Farbrorn är en parveny, och Karl är en wannabe.

Karl bygger sin tillvaro på infall, och på infall som snart glöms bort, eller om

de inte glöms bort så läggs i alla fall projekt undan ganska snabbt. Projekten

underkänns inte de facto, men skjuts bara åt sidan som om det naturliga för

projekt var att göra så, och att inte det vanliga med projekt nu vore att söka rea-

lisera dem.

Karl får ingen uppfattning om det nya landet, ingen annan än att det är OÖ-

VERSKÅDLIGT. Det är oändligt och fantastiskt, och i förhållande till en Figur

är det då också sannerligen absurt.

200

Installerad hos sin nyfunne farbror, den förmögne senatorn Jakob, får Karl

eget rum, med ett eget skrivbord med 100 fack. Detta skrivbord är amerikanskt,

och som sådant måste det vara överdådigt beträffande storlek och tekniska fi-

nesser, enligt den allmänna bild som vid denna tid finns i Europa.

Bilden av skrivbordet är ju intressant såtillvida att den parallelliseras av Kafka

med en bild ifrån Karls tidigare liv. En julkrubba som barnet Karl med sin mo-

der betraktar i ett skyltfönster i hemstaden. I DETTA MINNE irriteras Karl

över moderns bristande fascination över den sinnrika julkrubban, som vevas

runt av en anställd i skylten. Modern sätter sin hand över Karls gapande mun.(

Detta får ses som ett kärleksfullt minne.)

Efter en del äventyr, mycket små sådana, ombord på båten och hos sin farbror

Jakob, som hisspojke på hotell kommer Karl som inneboende hos Brunelda och

Delamarche. Här skapas nästan en liten bok i boken. ( Så sker ju också i Slot-

tet, där historien med Barnabas´ familj nästan blir en ”bok i boken”.)

Något märkligt med Karls sätt att resonera, som är ett ganska avancerat

vägande av för och emot, är, att detta sätt innehas även av andra personer i ro-

manen: det existerar alltså nästan ingen skillnad i det sätt på vilket Karl, över-

kokerskan, Robinson eller senator Jakob talar, och detta är också fallet med

personernas tal i såväl Processen som i Slottet. Det är ett och samma tonfall

hos samtliga (!) figurer. Detta sätt att negligera en möjlighet till karaktärisering

genom ordval ( idiolekt ), stil, dialekt o.s.v. i talet har Kafka – som ovan

nämnts - gemensamt med Dostojevskij. Denne låter, som Bakhtin påpekat, - i

Dostojevskijs poetik - alla människor ( åtminstone skenbart ) tala på samma

sätt, på ett övre plan. Nu kan man säkerligen hos Kafka hänföra detta fenomen

till det som jag betraktar som ett faktum: att berättelserna utspelar sig i en

”tredje sfär” i samspelet mellan det medvetna och omedvetna hos en och

samma individ. Här lockas man så in i den intrikata frågeställningen, genom

bl.a. just detta grepp: ”Vem är det som talar?”

------------------

Karl Rossmann har hamnat på samhällets botten, och identifierar sig i

denna skildring därför med andra amerikaner som befinner sig där: de svarta.

401

Hur människan kommer bort i byråkratin, utlämnas åt godtycket åt en mellan-

chef, detta har Kafka redan tidigare i romanen varit inne på. I beskrivningen av

kanslierna på kapplöpningsbanan kan man ana en Karl Krausk kritik samhället,

en pendang till Robert Musils ”Kakanien”, den österrikiska dubbelmonarkins

401

Han kallar sig ”Negro”.

201

väldiga byråkrati, full av ”Tintenscheisserei”, o.s.v. Så kommer Kafka att mitt i

en skildring som tycks späckad med gammaltestamentliga illusioner att väva in

en svidande civilisationskritik ( kritik av liberalismen ) i sin ”amerikanska ro-

man”. En kritik av nära nog detta slag återkommer ju i Processen och i Slottet,

där mellancheferna är legio, och deras makt outgrundlig i omfång och genes.

Som vi skall se kan man nog med fördel iaktta Kafkas större verk ur den syn-

vinkeln, att det handlar om en blandning av genrer, kanske en bortblandning,

och en blandning ur vilken en ny genre – mitt i historiska tillfälligheter – stiger

upp. Man kan i evighet kommentera dessa enskildheter, de genremässiga och

motiviska, och det är intressant att låta sig själv förvillas av det spel, den ”lek”,

som Kafka här ägnar sig åt, blott man återtar kommandot och tar sig samman

till att samla sina intryck inom ett distinkt ramverk gällande huvudutsagorna,

huvudeffekten: det specifikt kafkaartade, kafkaeska, eller det specifika för vart

och ett av Kafkas verk. ( När det gäller litteratur måste man – av princip – se

vart verk, varje novell, varje roman – som ett fristående verk, ett helt. ). Det

man hotas av är att förirra sig i tematiska undersökningar, att ägna sig åt detal-

jer i stället för helhet. Ty det finns en oändlig mängd samband i Kafkas verk,

och dem kan man påvisa , och på olika sätt ( essäistiskt eller ”vetenskapligt” )

ordna och ( klassificera och ) kommentera och jämföra med olika externa fe-

nomen i verklighet eller fiktion. Detta är ganska lätt att göra, men jag ser det

framför allt som en fara, ty man gör därmed faktiskt bilden otydlig, ( ”blurring

the picture” ), med sina parallellismer och man hamnar på avvägar, onyttiga

avvägar som inte leder något närmare en meningsfull reception, en personlig

förståelse. Man har inte hur mycket tid som helst att ägna åt att jämföra delar;

viktigare är att söka reda på de determinerande (!) detaljerna och att alltid ha

överblick, när man skriver om Kafka.

--------------------------

Karl Rossmann bor hos sina bekanta, fransmannen Delamarche och f.d.

sångerskan Brunelda. Detta sjunde kapitel ( ofta kallat ”En asyl” ) i Amerika

är mycket omfångsrikt, som en liten roman i romanen, och det var förmodligen

med detta kapitel som Kafka insåg att romanen gled honom ur händerna. ( Ka-

pitlen i Amerika är överhuvudtaget omfångsrika. De är som hela noveller. )

Karls irrande – ty det är hela tiden ett sådant - kan i princip fortsätta i oändlig-

het: han är bara sexton år, och inget tycks förresten egentligen hända!

I Bruneldas och Delamarches våning ( det är hennes lilla enrummare, i hyres-

kasernens översta etage - det är hon som har pengarna …) utspelas inte heller

där större äventyr. Brunelda och Delamarche sover på en dyscha resp. klädhög,

202

Robinson och Karl tvingas sova ute på balkongen i förstaden i den varma

sommarnatten, där de tidigare på kvällen har beskådat ett valmöte nedanför sig

på gatan. ( I kapitel 2. har vi tidigare sett en byggnadsarbetarestrejk.). Karl blir

då och då ganska så illa misshandlad av (fienden) Delamarche, denne självs-

våldige man, som vill att Karl skall vara parets nye betjänt efter Robinson, som

tycks ha blivit sjuk av arbetet med att serva det egendomliga paret, och av sin

alkoholism. Totalt sett råkar Karl illa ut, blir utskälld, förolämpad, trängd, fast-

hållen, slagen, utnyttjad vid en mängd tillfällen. Det är förvånansvärt hur Kaf-

kas hjältar ( inte bara Karl, utan även Josef K. och lantmätare K. ) hamnar i si-

tuationer, där andra människor gör dem illa, och ofta har inte dessa Kafkas

hjältar mycket att sätta emot. Och är det inte så att hjältarna rentav söker smär-

tan, förolämpningen? Karl råkar ut för kvinnor som plågar honom, fysiskt.

Klara och Brunelda. Det brister - för ett ögonblick i Pollunderkapitlet - för

Karl:

” ” Jag kan ju ingenting.”, sade Karl sedan han

slutat sången, och med tårar i ögonen såg han

på Klara.”

Karl går ut på balkongen ensam vid ett tillfälle hos Brunelda, och träffar

där läkarstudenten Mendel. Karl trivs på balkongen. ( Han vantrivs inte. ). Han

är där undkommande alla krav, är ingenting ( …. ) . Kafkas hjältar är ofta

trängda, får nöja sig med trånga utrymmen, kanske en halv säng, en liten stol

o.s.v., och nu … en balkong. Kafka beskriver ofta balkonger. Människor vistas

på dessa, och det är som om de drar sig undan sitt liv ut på dessa. På balkonger

finns sällan klocka, där är som ett undantagstillstånd. Men Karl är i denna

kravlöshet fri och han kan, skäligen lättad undan de tyranniserande B. och D.,

samtala med studenten på balkongen intill, denne som sitter och studerar till

läkare.:

”Det var en helt annan värld som han nu inandades.”

När Karl ser studenten börjar han tänka tillbaka på sina egna skolår i hem-

landet. Balkongen är ingalunda en böhmisk ”pawlatsche” - som den Kafka

som barn blev utelåst på – men en ”amerikansk balkong”, en annan balkong.

Tillbakablicken är en ganska vacker bild, men en mycket sval. Karl har inga

djupa känslor för sina föräldrar, tycks det, hur mycket han än värnar om sitt

gamla fotografi. Hans förhållande till den läkarstuderande studenten är gott.

203

”En helt annan värld.” Här har vi en transcendens (?), eller ett förebådande av

det som sedan händer, när Karl i det s.k. Naturteaterkapitlet erbjuds en helt an-

nan tillvaro än betjäntens hos Brunelda. Balkongen – den tillfälliga utanför-

ställningen - är ett interregnum. Balkongen är pausen, fristen. Fristen, asylen,

är vanligt förekommande hos Kafka. Detta är så mycket mer märkligt som alla

hjältarna egentligen är skäligen fattiga på visioner och mål mitt i liberalismens

eldorado. Livet som en asyl.

På balkongen är han visserligen nu utträngd, men här en frist i så måtto att

här ingenting alls krävs. Balkongen är ansvarsfrihetens plats. Balkongen är en

konstruktion som inte leder nånstans. Den hänger utanpå ett hus, och är just

bara en andhämtningspaus. Ett helt liv, levt på en balkong, skimrar här förbi

som en absurd vision. ( Fr. Beissner menar att det hos Kafka finns endast ett

tema, en enda underliggande ton: den misslyckade ankomsten eller förfelade

målet. )

Livet på balkonger, särskilt om natten, intar en plats hos Kafka. Han beskriver

vad Karl ser om natten i Ramses:

”Karl steg upp, lutade sig mot räcket och tittade ner på gatan. Månen var redan synlig men

dess sken trängde ännu inte ned i grändens djup. Om dagen var gatstumpen tom men nu var

det fullt med människor, i synnerhet framför husportarna,/……/. De många balkongerna

runtom var allesammans upptagna, där satt familjerna i skenet av en elektrisk lampa runt ett

litet bord eller blott på små pallar satta i rad allt efter balkongens storlek, eller åtminstone

stack de ut huvudens från rummet innanför. Männen satt där bredbenta, hade sträckt ut föt-

terna genom stängerna i räcket, och läste tidningar..”(s.187.)

Här kan man kanske stanna upp och betrakta den egenartadhet som Karl Ross-

mann utgör i förhållande till Josef K. och lantmätare K. . Karl Rossmann är en

helt ung man, nästan ett barn, och ändå tycks denne inte vare inriktad på fram-

tiden, inte planera, inte önska sig något – och han befinner sig dessutom i

”möjligheternas land”, frihetens ort på jorden, mitt i liberalismen – som vi nyss

sagt – i Amerika. Annorlunda är det ju med den 30-årige Josef K. och lantmä-

taren, som är högst angelägen om sin framtid, och i varje ögonblick ser efter

nya möjligheter. Karl Rossmann tycks i detta avseende befriad, utestängd från,

en lust att se in i framtiden, patologisk (?) knuten till nuet, helt absorberad av

det som är där och då. Har han riktigt fattat vad som hänt honom? Förstår han?

Vad är det för medvetenhetsgrad hos denne godhjärtade pojke?

Är det inte ur ett grodperspektiv som Karl – och andra kafkahjältar - betraktar

allting? Ty han både betraktar, noterar och reflekterar mycket, men ofta mycket

204

omständligt kring detaljer. Karl gör aldrig upp en rejäl plan över sina mål i

Amerika. Hans planläggning är kortfristig. ( Även Kafkas egen planläggning

för romanen visar sig succesivt som obefintlig. Han tycks söka skriva som det

faller honom in. Och han förlyfter sig – som han säger. Han misslyckas med

sin roman, anser han, och den blir aldrig klar. Han skriver sig aldrig riktigt in i

historien. Men … utgiven blir historien ändå, av Brod.

Kanske bars han i skrivandet upp av ett absurt hopp, hopp om en räddning

genom det absurda. Enligt dem Kierkegardska tanken att räddningen, fräls-

ningen, alltid måste komma så… , men bara …. om man tror det. I kraft av det

absurda.

Karl anländer i det nuvarande slutkapitlet i romanen till rekryterings-

platsen för Naturteatern i Oklahoma, som är ofantlig, nästan "skenbar" på äkta

teatervis, med … Salvador Dali-liknande teaterpodier, med flickor, utklädda i

vita klänningar till änglar, stående på podierna, där blåsande på trumpeter.

Det är som det där vore en skog av podier, och en ofantlig orkester, visserligen

ett provisorium till orkester, eftersom Karl blir irriterad, och lånar en trumpet i

det han säger till en ”ängel"! Han träffar Fanny som ängel. Han känner henne

sen förut. Troligen har han träffat henne på en bordell i staden Ramses.

Karl menar: "Ni blåser ju så dåligt allihop.", och visar själv hur det skall låta.

Nu är väl detta ett löjligt och naivt missförstånd av Karl: det handlar inte alls

om att blåsa bra…..

Själva rekryteringsplatsen är dock eg. en kapplöpningsbana med book-

makerbås omgjorda till antagningskanslier för sökande med olika bakgrund o.

ursprung.

----

Ramses ja…. Vad säger att inte hela denna roman handlar om Egypten, och

om hur israelerna i historiens gryning kom på avvägar till detta land som slavar

åt farao Echnaton?

Är inte Karl Rossmann en sentida släkting till Moses, som så idyllisk gup-

pade där i sin stråkoffert i Nilens vass? Längtande efter en famn att komma upp

till.

Kanslier var Kafka van vid från sitt arbete som statlig försäkringsjurist.

Vad gäller byråkratin vid denna tid kan man jämföra med Einsteins berömda

kommentar om Prags Tintenscheisserei ...... Det var Kafka också en källa till

förvåning, hur imponerade alla ( andra ) människor - än han själv - tycktes

vara av kanslier o. byråkratier. Han kunde stå vid sitt arbetsrumsfönster o. se på

människorna på gatan o. högt säga: ”Varför kommer dom hit upp och tigger

205

om pengar. Varför river dom inte ner hela stället och tar det dom vill ha? ” sa

han ju..... ( Det var skillnad på teori o. praktik hos den i vissa avseenden halv-

anarkistiske Kafka. I hans intresse för sionismen var ett av de dominerande in-

slagen intresset för dess - i delar av dess teori - socialistiska inslag. ). Alltnog,

Det fanns massor av kanslier vid kapplöpningsbanan. Det finns faktiskt en ex-

akt siffra, ( mycket egendomligt….. ): ängeln Fanny - som han tog trumpeten

ifrån -, säger, att de är 200 stycken till antalet. Denna uppgift står i sin exakthet

egenartad ställd gentemot en oöverskådlighet man kan extrapolera från de upp-

gifter som i övrigt kommer fram...... successivt: Karl blir, efter att ha sagt sig

vara ingenjör, i tur och ordning skickad till Kansliet för ingenjörer, så till Kans-

liet för folk med teknisk utbildning, sedan till Kansliet för förutvarande mellan-

skoleelever och till sist till Kansliet for europeiska mellanskoleelever. Organi-

sationen tycks ju märkligt oformlig, grotesk o. siffran 200 verkar som om äng-

eln s.a.s. "tagit den ur luften". Vi har här en allmänmänsklig (?) aning om

oändlighet, sådan som vi tycker att den också skildras i Processen, där det inte

är någon ända på instanser.. ( Tidigare i Amerika finns flera beskrivningar av

detta kalejdoskopiska slag , där siffror spelar in : Farbrorn har ”tio kontor”, Ho-

tell Occidental har ett stort antal hissar. Den större "rymden" motsvaras faktiskt

av en tilltagande fräckhet hos huvudpersonen/figuren, som inte bara vågar

spela trumpet, men också - mitt i alltihop - vågar hitta på ett nytt namn åt sig,

som på pin kiv ? "Negro".)

”Det var en bod längst ute, inte bara mindre utan också lägre än alla

andra. ”

Detta är alltså Kansliet för europeiska mellanskoleelever. Han blir införd

i rullorna som " Negro, teknisk arbetare”. Det blir ett väldigt rabalder angående

namnet, men Karl tycker för sig själv att det kan räcka med det namn som han

" haft som tilltalsnamn på sina senaste platser: ”Negro"". ( En viss ironi över

USA dväljs här.) Så är Karl tillbaka i en position som är vanlig för honom, och

som han söker undslippa, den, att VARA ILLA TRÄNGD. Utsatt. ( ”en bod

längst ute” ). Att egentligen vara utan framtid, utan vara i existensen.

Uppmålandet, som är mycket originellt, av bilden av landet sker enligt en spe-

ciell – generell - princip, (!!) som förklaras kort i följande lilla avsnitt om bild-

språk.

”Det bästa hantverket lämnar alltid luckor och

hål I poetens verk, så att någonting, som

inte finns I dikten kan krypa, kravla, blixtra

eller dundra in.”

206

( Dylan Thomas)

Karl Rossmann har här – efter att ha följt rådet från affischer: ”Auf nach Clay-

ton!” ( lite av frälsningsrörelse över det hela ) - alltså äntligen nått så långt som

till antagningsområdet för anställning i Den Stora Oklahoma-naturteatern.

Denna antagningsplats är provisoriskt inrättad på en hästkapplöpningsbana.

Man inser /tror att denna bana är så stor som en hästkapplöpningsbana normalt

är. Man kan ana, att den är något avlägset belägen, i någon mellanamerikansk

halvöken. Kafka hade relativt – ja, mycket - begränsade kunskaper om Ame-

rika, som land, - ( något á la Karl May, den bl.a. av Hitler beundrade tyske in-

dianboksförfattaren, som aldrig satt sin fot där ). Kafka hade dock en släkting i

Amerika, samt läste ju alla möjliga böcker och tidskrifter, allt han kom åt, -

ofta – men inte alltid - i den lättare genren, som biografier och sådant. Han in-

sisterade dock på, att det han beskrev var "det moderna Amerika".

Antagningen till Naturteatern ( som påminner något om antagningen till krigs-

tjänst - kapitlet skrevs år 1914… ) går till så att man, via en man som sorterar

folk, förhör sig om deras bakgrund och utbildning. Allt efter de svar han får så

sänds var och en av de ansökande till olika "bås", där det finns skyltar för olika

kategorier människor. Så finns alltså t.ex. ett bås för "Europeiska mellanskolee-

lever." och ett annat för "Europeiska mellanskoleelever med viss lägre teknisk

utbildning".

Om man då betänker vidden av ( potensen i ) denna kategorisering, så växer

antalet bås, och därigenom hela arenan utöver den vanliga storleken på arenor.

( Jfr. Hotell Occidental, med dess mängd hissar och hisspojkar.). Vi befinner

oss i en oöverskådlighet, där det samtidigt händer ganska små, triviala ting,

som t.ex. dispyten om Karls för registratorn uppgivna namn, "Negro", o.s.v.

Nu anser T. Ekbom, - I boken Den hemliga domstolen - med W. Rieck, m.fl.

att Karl Rossmann ….. är död i detta kapitel. Jag kan inte ansluta mig till den.

Att Kafka skulle ha skrivit en himmelsskildring, är under inga omständigheter

alls likt denne man. Det är på något distinkt sätt ovidkommande om Karl

Rossmann ”lever” eller ej, i en fiktion som denna. Vad skulle det nu förklara

(!) om vi säger att han är död, i hela boken, eller i bara sista kapitlet, eller inte

alls död? Man ser lätt, att det gör vare sig från eller till. ( Vilken som helst an-

nan romanhjälte hos vilken som helst annan författare kan vi icke lika gärna

207

förklara död, utan att det berör oss ?) .Om man framkastar en sådan teori , så

bör man se till att den på något sätt har någon konsekvens, eventuellt av något

hittills av andra kommentatorer försummat.

En känsla man kan få vid läsningen av Amerika är, att Kafka tar på sig rollen

som skyddsängel och mild plågoande åt sin Karl Rossmann, och storligen trivs

med det....... ( Samtidigt,- i en annan del av världen- är det ingen som tar hand

om FK. ).

Angående bildspråk, så kan man i förbifarten nämna att Kafka ett slag sysslade

mycket med teckning, blev mycket beundrad för sin stil, och att man ansåg att

den liknade Paul Klees. Klee arbetade ju i många fall med en geometrisk stil

som den som Kafka använder. Kafka arbetar dock mer perspektiviskt och med

förskjutningar. Mycket av det tecknade materialet är ännu - i skrivande stund -

opublicerat. Men de teckningar vi ha, visar på ett originellt fritt perspektiv, och

en geometrisk fantasi, samt ett frimodigt förhållande till bild över huvud taget.

Nu är det många som ansett att Kafkas litterära bildspråk liknar Paul Klees

bildspråk. Och att vi här har att göra med en form av utsökt expressionism. Och

sant är att Kafka var inspirerad av de, som kom att kallas expressionister. Han

antecknade ibland korta iakttagelser – FK var ju en stor iakttagare av mänskligt

beteende, kopplande psykologi med gestik o.s.v. – och mycket i dagböckerna –

och breven - är sådana formuleringar som gott kan kallas ”expressionistiska

bilder”. Att man nu i samband med Kafka möter termen ”expressionism” beror

ju på att FKs text gett ett sådant intryck hos många läsare, ett intryck av att nå-

gon våldsamt uttrycker sig. Nu är Kafkas formspråk ändå – om man ser till det

omedelbara yttre – vitt skilt från det typiskt expressionistiska, varför man här

måste se det som något medelbart, en subtil expressionism – om man vill be-

hålla termen. Att detta intryck av en stegrad förnimmelse av enskilda ting, ofta

i bjärt kontrast till allt övrigt - ergo: ett ensamt ting, ofta något förfrämligat -,

framkommer, är en funktion av den egenartade grundstrukturen, där Subjekt-

och Objekt-former är ställda mot varandra i sträng kontrast och omvärlden på

ett tvetydigt: oblikt, ekivokt, ironiskt sätt alluderar till den freudianska dröm-

symboliken. Ett ytterligare drag som Kafka har gemensamt med den koncentre-

rade esteten Paul Klee, formmässigt, är ju den stora exaktheten, tydligheten i

det yttre föreställandet. De äger båda en klarhet och virtuositet i den yttre for-

men, Klees nu kanske byggd på dennes nedärvda, gedigna musikalitet.

208

Vi möter hos Kafka det tidstypiska, - genom hans eleganta speciella teknik -

som också framträdde i expressionismen,: Entfremdung, ”förfrämligande”.

402

”Karl såg i ett gathörn ett plakat med följande text: "På kapplöpningsbanan i Clayton

anställes idag från klockan sex om morgonen och till midnatt personal för teatern i Okla-

homa! Den stora teatern i Oklahoma kallar er ! Den kallar bara idag, bara en gång! Den som

nu försummar tillfället, försummar det för alltid ! Den som tänker på sin framtid är vår man!

Alla är välkomna! Den som vill bli artist anmäle sig! Vi är den teater som alla har använd-

ning för, var på sin ort! Den som beslutar sig för oss gratulerar vi nu genast ! Men skynda er

så ni kan bli mottagen före midnatt! Klockan tolv stänger vi överallt och sen öppnas det inte

mer ! Förbannad den som inte tror på oss ! Iväg till Clayton!"

( A. s.214f.)

I originalmanuset inleds detta avsnitt – på sant ( typiskt ) Kafka-vis - med

ordet ”plötsligt”. ( ”Plötsligt såg Karl ….”.).

403

Ifrån den tröstlösa, förnedrande

402

”Hos Tolstoy består ”främmandegöringsbegreppet” däri att han inte kallar föremålet vid dess namn utan

beskriver det som om han såg det för första gången och vidare att han skildrar en händelse som om den inträf-

fade för första gången; vid beskrivningen av företeelsen använder han därvid inte de benämningar som vanlig-

en ges dess delar utan benämningar som används för motsvarande delar hos andra företeelser.”;

”Saker som man varseblivit ett flertal gånger börjar man snart nog varsebli genom igenkännande: saken befin-

ner sig framför oss, vi vet om den, men vi ser den inte. Därför kan vi inget säga om den.” ( Viktor Skolvskij.)

403

En mycket långlivad litterär teori, som det säkert ligger en hel del sanning i, är den, att en roman ( el. likn.

text) är mycket beroende av sin inledning, sin BÖRJAN: att själva början med automatik för in berättelsen på

ett visst spår, - den preformationistiska teorin, ( Jfr. J.Derrida, Writning and Difference, s.23. ) eller på vissa

möjliga spår, ger det tonfall och den språk- och bild- och tankemässiga rymd som fortsättningen helt enkelt får

rätta sig efter. Ett extremfall är den totalt deterministiska teori, som innebär, att vad man skriver, redan är

bestämt ”utanför tiden”, - jfr. S.Kierkegaard i Synspunktet for min Forfaatter-Virksomhed ,(utg. postumt):

”Den hele Produktivitet har i een Forstand havt den uafbrudte Jaenvnhed, som om jeg ikke havde bestilt Andet

end hver Dag at afskrive et bestemt Stykke af en trykt Bog.” (S.K.S.V.XVIII.s.124.) ( Vi har berört detta delvis

redan, i talet om att ”skriva väl”…)

( S. Kierkegaard nämner ofta, att det egentligt lugnande är när han ”går med en ständig produktivitets jämna

fart.”(Pap.X 1 A 442.) Som prinsessan i Tusen och en natt frälser han livet genom att berätta, skriver han i ett

papper, men pengarna håller på att ta slut. Att inte ha råd att ge ut sina böcker tar livet av honom ! ( Jfr.

Hj.Helweg, Sören Kierkegaard, En Psykiatrisk-psykologisk studie (1933),s.254.) S.K. skriver vidare och

vidare. Vet han vad han gör?)

Åter till teorin om början: ”Anfangs jede Novelle fast lächerlich!”, ” Början av varende novell nästan skrat-

tretande.”, skriver Kafka i ett brev till sin kära Milena Jesenska. Och i början ligger fortsättningen, gömd. Tills

man fortsätter.( Nu kan ju inte sådant, en sådan ”teori” FALSIFIERAS, eftersom det inte är en exakt VETEN-

SKAP vi talar om, ÄVEN om vi talar om teorier, om börjans determinerande funktion, om skrivande till och

från punkter o.s.v. ) Litterär teori skrivs ju inte för att man lättare skall kunna läsa romaner ( el. likn.), men

snarare för att man skall kunna diskutera om dem på ett speciellt sätt, så att man kan förstå mer än romaner (

vilket ju faktiskt traditionellt ingår i förståelsen av romaner, men ändå…): kort sagt, i den teoretiska utbild-

ningen av synsätt ang. olika kommunikationssätt, ”kommunikation om kommunikation”,”prat om prat”, så

häver vi upp oss själva på en KULTURELL NIVÅ, (- jag har ju i denna lilla skrift ett mindre panorama över en

sådan kulturell nivå, där det intresserade betraktandet av olika utsagor o former för utsagor är centrala.)

Vi kan följa den bekanta normen om automatik om vi tar i betraktande även en så ATYPISK roman som Pro-

cessen:Den inleds så här:”Någon måste ha förtalat Josef K., ty utan att han hade gjort något ont, blev han an-

hållen en morgon.” ( Jag följer oftast Karl Vennbergs, vår egen kafkaintroduktör i Sverige, övers. från 1945,

209

tillvaron hos den hänsynslösa Brunelda kastas vi bildlikt och bokstavligt talat

ut på gatan, och möter där – på gatan – en värvning. Många har betraktat denna

beskrivning av ”den stora teatern” som en slags paradisskildring. Skildringen

har många drag gemen-samma med övriga skildringar i Amerika. Men den

äger också – i kraft av vad för figurer som framträder – en karaktär symbolisk

skildring, samt av färgglad satir, som är mer tvingande än vad de tidigare parti-

erna erbjuder.

”Amerika har en märkvärdig prägel

av på en gång framtidskontinent och

drömlikt övergångsland till evigheten.”

( A. Lundkvist )

Tonfallet på plakaten är av typen ”frälsningsaffisch”. Så blir också denna skild-

ring, nära nog, helt pastischartad. Berömd är sedan skildringen av uttagnings-

processen till teatern där den bildmässiga framställning är mästerligt utförd,

och vi ser framför oss ( måhända ) ett landskap, som påminner om en målning

av en italiensk futurist som Giorgio de Chirico.

Kafkas Amerika är mycket upptagen av ämnet duglighet. I detta är den bara

delvis lik den bok som sägs vara förebilden, nämligen Ch. Dickens´ David

Copperfield.

“Whether I shall turn out to be the hero of my own life, or whether that station will be held

by anybody else, these pages must show. To begin my life with the beginning of my life, I

record that I was born (as I have been informed and believe) on a Friday, at twelve o'clock at

night. It was remarked that the clock began to strike, and I began to cry, simultaneously. In

consideration of the day and hour of my birth, it was declared by the nurse, and by some

sage women in the neighbourhood who had taken a lively interest in me several months be-

fore there was any possibility of our becoming personally acquainted, first, that I was des-

tined to be unlucky in life; and secondly, that I was privileged to see ghosts and spirits; both

these gifts inevitably attaching, as they believed, to all unlucky infants of either gender, born

towards the small hours on a Friday night.

I need say nothing here, on the first head, because nothing can show better than my history

whether that prediction was verified or falsified by the result. On the second branch of the

question, I will only remark, that unless I ran through that part of my inheritance while I was

still a baby, I have not come into it yet. But I do not at all complain of having been kept out

of this property; and if anybody else should be in the present enjoyment of it, he is heartily

welcome to keep it.”

använder ibland min egen utifrån den tyska utgåvan fr. 1935,Schocken Verlag, Berlin, till vilken upplaga

sidhänvisningarna hör.) VI HAR HÄR av BERÄTTAREN förts in i VERKUNIVERSUM.

210

Karl bedöms hårt av sin farbror Jakob, förvisas - såsom Karl förvisats från

Europa - ur dennes hem på grund av vad som närmast tycks vara ett missför-

stånd. Men under tiden hos farbrorn talas det mycket om färdigheter, om

språkkunskaper, om förmågan att spela piano, att spela tennis och förmågan att

tänka och tala. Senare i boken diskuteras om Karl alls kan något - i episoden

med Klara Pollunder -, hisspojkens färdigheter, sedan frågor om studier, om

tyska mellanskolor, om förmågan att spela trumpet o.s.v., o.s.v.. Karl visar

dock inga tecken till att egentligen vilja skaffa sig några ingående kunskaper i

någonting. Han läser lite olika korrespondenskurser, men helt planlöst.

Nu behöver ju Karl inte bekymra sig om någonting särskilt. Åtminstone inte

i kap.2 då han tas helt om hans av senatorn, herr Jakob. Ja det är ju så att ingen-

stans i världslitteraturen finns så mycket att kommentera som just hos Kafka.

Det beror ju inte på rikedomen av företeelser, eller originaliteten i iakttagelser-

na. Det beror enbart på det sätt på vilken Karl är berövad det han är berövad.

Detta sätt är åstadkommet av ett egenartat snitt som gör att vissa egenskaper

blivit Karls, andra egenskaper har tagit vägen någon annan stans.

Karl är allt ifrån början, en femtonåring, inställd på att lära. Han tycks ha lätt

för att lära, och lär sig fort Engelska. Sedan läser han handelslära på kvällarna.

Men då och då framskymtar hans övertygelse om att han egentligen ingenting

alls kan. Han säger t.o.m. detta: ”Jag kan ju ingenting.”.

Romantiken transcenderade sig själv i det att den övergav exotismen, sökte ef-

ter maktens centrum, och skapade myten fantastiskt mitt i det vanliga, liksom

modernismen som gjorde samma och allra vanligast: mitt i den nya världens

centrum, i storstaden. Kafka följde nu inte modernismen, i denna tappning.

Kafkas myt blev mer en myt rörande den moderna människans inre, en

intrapsykisk myt. Det är definitivt inte myten om ett urbant Prag vi möter hos

Kafka. I sin myt inkorporerar Kafka citatvis historier och grepp från den ome-

delbart före honom liggande litteraturen, ibland också samtida litteratur. Kafka

använder dessa litterära allusioner och grepp för att berätta sina berättelser, där

han ju utesluter allusioner till miljöer som kan igenkännas. I detta är han helt

skild från de andra stora modernisterna, som oftast understryker att de befinner

sig mitt i den moderna storstaden, ty ifrån en position på denna bekanthets

matta så, rycker Kafka, lika skickligt som egentligen omärkligt, bort mattan.

Hos Kafka är vi i en stiliserad tillvaro, där moderniteten knappt markeras av

något mer än förekomsten av spårvagnen och telefonen. Bortsett från sådan

artefaktur, kan vi i Kafkas verk känna oss - som många har påpekat - som om

211

vi befunne oss i en evig, obestämd, ”gråbrun” slags ”medeltid”, där ”alla tåg

har gått och alla klockor stannat”, och inget nytt vare sig hotar att bryta in eller

har just ställt världen på ända. Amerika är naturligtvis undantaget. Amerika är i

mycket en form av parodi på science fiction-fantasy innan dessa fanns. Och

Amerika är också i ett viktigt avseende en roman på väg till en ny stil. Ett expe-

riment.

Om man inte kan ta till sig det spel med vertikala nivåer, som finns i den tyska

romantiska Märchen, så är det lika osannolikt, att man kan ta till sig Kafkas

texter. Att läsa en Kunstmärchen av Tieck eller andra rent ”platt”, alltså enbart

som en rak redogörelse för ett händelseförlopp, är en garant för att man inte får

ut något av den. Att hålla sig öppen för att finna fler och fler nivåer i en sådan

berättelse, det ger ett annat resultat. Att det – i båda fallen - finns förutsättning-

ar för ett sådant rikt läsande kan man se hos mången receptiv kritiker. Man kan

stort sett med behållning läsa Kafka hur som helst, bara inte ”platt”, d.v.s., man

kan inte läsa i vägran att se att det finns fler nivåer än en.

---------------------

””Så röda läppar hon har.” tänkte Karl.”

Samhällen inte bara tillväxer på grundval av att människor parar sig. Samhället

existerar och snurrar i sin kulturella skapelse kring det hjul som det sexuella

spelet skapar. De flesta meningsbärande element i en kultur och ett flertal av

dess värden bygger på dynamiken i skillnader och likheter – kort sagt: dialekti-

ken - mellan man och kvinna. Karl söker icke i någon anmärkningsvärd grad i

det nya landet efter sexuella förbindelser. Men han snubblar över dem.

Bland de allra intressantaste mötena som Karl råkar ut för i Amerika, och bland

de mest omskrivna, det är mötet med den dominanta Klara Pollunder. Denna

episod har ansetts viktig i och med att man har antagit att den i all sin pregnans

ger en bild av Kafkas egen sexualitet. Brottnings-matchen med Klara avslöjar

ganska tydligt att Karl förträngt sin manlighet. Nu kan ju den bestämdhet som

Klara visar vara avtändande på Karl. Samtidigt är den tilldragande. Karl värjer

sig halvt. Hur han än reagerar så tycks han inte ha något emot att befinna sig i

Klaras grepp, samtidigt som han inte har något emot sin lust att vrida sig ur det.

Det Karl inte förstår är att han inte kan leva i ambivalensen. Ingenting tar så

mycket kraft som ambivalens. Det är ambivalensen som våldtar Karl, och som

tillåter att han blir våldtagen.

Kafkas Amerika är ju i mångt och mycket en skugga till Robert Walsers ut-

märkta smått hallucinatoriska roman Jakob von Gunten från 1909, som Kafka

212

beundrade stort. D. Zimmermann har i en monografi rett ut detta samband med

stor finess. Det skall därför inte repeteras här.

Enbart kan påpekas att likheten mellan de två hjältefigurerna är stor, både i

deras charmfullhet, deras introverthet och deras utanförställning. De är också

otydliga i sin sexualitet. Den unge Jakob som i sin roman går igenom en skola

för betjänter (!) kommer i slutet fram till att han lika gärna kan välja en osäker

framtid som sällskapspojke åt rektorn/direktörn, när nu skolan ändå går i kon-

kurs. Poängteras kan likheten i det att de båda romanerna är drömartade. Wal-

sers roman fick dock dålig kritik av flera med motiveringen att den var ”fjantig

och flickaktig”. Jag fann den humoristisk och helt i linje med den tyska roman-

tiska Märchentraditionen.

Karls status är – formellt - invandrarens. Han har pass med sig, insytt i lönn-

fickan. Men det är ingen ivrig invandrare. Karl är inte särskilt nyfiken. Han

verkar mest förvånad över Amerika, ett Amerika han inte på något gediget sätt

söker lära sig särskilt mycket om. Han rör sig ofta på måfå. Hans sätt är här

atypiskt, och omytiskt. Karl är tysk, men det vimlar av ( med varandra konkur-

rerande ) nationaliteter i boken. Shubal är rumän, Robinson är irländare och

Delamarche fransman. Den amerikanska drömmen illustreras av Farbror Ja-

kobs berättelse om sin kommissionsfirma, i ständig växt:

””Du har verkligen fört det framåt”, sade Karl vid ett tillfälle under dessa ronder genom

affärsföretaget, som man måste använda flera dagar för att gå igenom, även om man ville se

de enskilda avdelningarna helt flyktigt. ”Och allt har jag själv ordnat och inrättat för trettio

år sedan, ska du veta. Då hade jag en liten butik i hamnkvarteret, och om det var fem lådor

som lastades av där på en dag, så var det mycket, och jag var stolt när jag gick hem. Idag är

mina lager hus i hamnen de tredje i fråga om storleken, och den där butiken är nu matsal

och materialbod för mina stuveriarbetares sextiofemte grupp.”

”Det gränsar ju till det fantastiska”, sade Karl.”

( Am. s.40. )

Detta är givetvis den allra största ironi över kapitalismen, och det mest oer-

hörda hån gentemot Jakob.

Karl Rossmann har hamnat på samhällets botten, och identifierar sig i denna

skildring därför med andra amerikaner som befinner sig där: till exempel de

svarta. Hur människan kommer bort i byråkratin, utlämnas åt godtycket åt en

213

mellanchef, detta har Kafka redan tidigare i romanen varit inne på. I beskriv-

ningen i slutkapitlet av kanslierna på kapplöpningsbanan kan man ana en Karl

Krausk kritik samhället , en pendang till Robert Musils ”Kakanien”, den öster-

rikiska dubbelmonarkins väldiga byråkrati, full av ”Tintenscheisserei”, o.s.v.

Så kommer Kafka att mitt i en skildring som tycks späckad med gammaltesta-

mentliga illusioner att väva in en svidande civilisationskritik ( kritik av liberal-

ismen ) i sin ”amerikanska roman”. En kritik av nära nog detta slag återkom-

mer ju i Processen och i Slottet, där mellancheferna är legio, och deras makt

outgrundlig i omfång och genes. Som vi skall se kan man nog med fördel iaktta

Kafkas större verk ur den synvinkeln, att det handlar om en blandning av gen-

rer, kanske en bortblandning, sammanblandning, och en blandning ur vilken en

ny genre – mitt i historiska tillfälligheter – stiger upp. Man kan i evighet kom-

mentera dessa enskildheter, de genremässiga och motiviska, och det är intres-

sant att låta sig själv förvillas av det spel, den ”lek”, som Kafka här ägnar sig

åt, blott man återtar kommandot och tar sig samman till att samla sina intryck

inom ett distinkt ramverk gällande huvudutsagorna, huvudeffekten: det speci-

fikt kafkaartade ( kafkaeska ) , eller det specifika för vart och ett av Kafkas

verk. ( När det gäller litteratur måste man – av princip – se vart verk, varje no-

vell, varje roman – som ett fristående verk, ett helt. ). Det man hotas av är att

förirra sig i tematiska undersökningar, att ägna sig åt detaljer i stället för helhet.

Ty det finns en oändlig mängd samband i Kafkas verk, och dem kan man på-

visa , och på olika sätt ( essäistiskt eller ”vetenskapligt” ) ordna och ( klassifi-

cera och ) kommentera och jämföra med olika externa fenomen i verklighet

eller fiktion. Detta är ganska lätt att göra, men jag ser det framför allt som en

fara, ty man gör därmed faktiskt bilden otydlig, ( ”blurring the picture” ), med

sina parallellismer och man hamnar på avvägar, onyttiga avvägar som inte le-

der något närmare en meningsfull reception, en personlig förståelse. Man har

inte hur mycket tid som helst att ägna åt att jämföra delar; viktigare är att söka

reda på de determinerande (!) detaljerna och att alltid ha överblick, när man

skriver om Kafka.

-----------------------------

Här kan man kanske stanna upp och betrakta den egenartadhet, som Karl

Rossmann utgör i förhållande till Josef K. och lantmätare K. . Karl Rossmann

är en helt ung man, nästan ett barn, och ändå tycks denne inte vare inriktad på

framtiden, inte planera, inte önska sig något – och han befinner sig dessutom i