Kaj Bernhard Genell - Kafka och Freud

HOME

Kafka och Freud

HOME

En långessä om

Freuds psykoanalytiska teori,

som mytartad undertext

till det Kafkaeska hos Kafka.

Kaj Bernh. Genell

2025

---------------------------------------------------------------------------------------------------------

“Den mänskliga kulturen utvecklas i förnuftets

riktning, samtidigt som livets konkreta fullhet

bleknar till bara en matematisk symbol.”

( Aby Warburg )

”Man skulle därför kunna fråga sig om Dionysos'

egenskaper, redan före dennes uppkomst, var

tillordnade andra gudar.”

( K.-H. Bohrer )

FREUD – myten bakom det Kafkaeska

Innehåll

TRE HYPOTESER ................................................................................................................................................... 4

DEN OMEDVETNA MYTEN

.................................................................................................................................... 7

ENTUSIASM ........................................................................................................................................................... 9

DEL ETT: DET REELLA OCH MYTEN

................................................................................................................. 12

PSYKOANALYSEN .............................................................................................................................................. 12

PSYKOANALYSENS HISTORISKA BAKGRUND ......................................................................................... 12

PSYKIATRISK VETENSKAP .......................................................................................................................... 36

MED FREUDS IDÈER RELATERAD SAMTIDA SKÖNLITTERATUR

................................................................. 40

BILDNINGSIDEAL ......................................................................................................................................... 55

MYTEN - DEN MYSTISKA SCENEN .............................................................................................................. 60

“Just as mathematicians say that the rainbow is a picture of the sun variously coloured by the latter´s rays

reflected in the clouds, so too the myth I have just recounted is the picture of a specific truth, that reflects

one single thought into different environments –“ ......................................................................................... 60

“Myths are anonymous; from the moment they are seen as myths, and whatever their real origins, they exist

only as elements in a tradition. When the myth is repeated, the individual listeners are receiving a message,

that, properly speaking, is coming from nowhere; this is why it is credited with a supernatural origin.” ...... 60

A. GENERELLT OM MYTEN ........................................................................................................................... 60

B. MYTENS KOMMUNIKATIVA EXISTENSSÄTT ................................................................................................ 68

C. EXEMPEL................................................................................................................................................ 69

SEGELSKEPPET. Det ensamma skeppet på det vida havet ( myten bakom

Moby Dick,

An outcast of the islands och Den

hemlighetsfulla ön.

): .......................................................................................................................................... 77

PSYKOANALYSEN ......................................................................................................................................... 100

OIDIPUSKOMPLEXET

.................................................................................................................................. 101

DRÖMMEN & DET OMEDVETNA

............................................................................................................. 108

ANDRA TOPIKEN

.............................................................................................................................................. 127

FETISCH ........................................................................................................................................................... 130

OMEDVETET RALJERI om SKÄMTET

..................................................................................................... 132

PSYKOSEN ....................................................................................................................................................... 134

STATYETTERNA

............................................................................................................................................ 141

Fundering över avförtrollning .................................................................................................................. 141

DEL TVÅ: DEN DIFFRAKTIONERADE MYTEN ....................................................................................... 147

RECEPTION OCH VETENSKAPLIG KRITIK ............................................................................................... 147

DEN FILOSOFISKA KRITIKEN ................................................................................................................... 148

DEN PSYKOANALYTISKA BIOGRAFIN. ..................................................................................................... 160

Divan-Cartoonen i Playboy

.............................................................................................................................. 165

DEL TRE: DEN PROCESSADE MYTEN: KAFKA ........................................................................................ 170

KAFKAS ”AMERIKA”

................................................................................................................................... 173

Systrarna Kafkas ögon lyste: Novellen DOMEN

........................................................................................... 213

”CRASH COURSE” I DET KAFKAESKA

........................................................................................................... 221

MÄSTERLIG INTUITION

.................................................................................................................................... 223

Förvandlingen ................................................................................................................................................ 223

Man vet inte vad man har på lager i eget hus................................................................................................. 241

Schakaler och araber

........................................................................................................................................ 249

Var rättfärdig!

.................................................................................................................................................. 255

KONKLUSION

................................................................................................................................................. 265

TRE HYPOTESER

I mina två böcker om Kafka, Kafka och det Kafkaeska

, jämte dess engelska

motsvarighet

Kafka - a Freudo-Structuralist Analysis, försökte jag ge fakta för

en enda hypotes, den, att det Kafkaeska inte kunde ha skapats, utan att Kafka

hade kunnat använda sig av något slags material, som hade något slags sam-

band med Freuds psykoanalys. Jag hävdade alltså att, utan Freud ingen Kafka.

I denna föreliggande bok har jag en annan hypotes, som i klart bygger på den

förra bokens: Jag menar att det förhöll sig så, med Kafka, att det oerhörda in-

flytande, som Kafkas verk kom att få, främst från och med tiden kring 1940,

när Processen publicerades, var a.) ett demystifierande inflytande i stora delar

av Västerlandet, som till stor del b.) berodde på ett ”anaklastiskt” processande

av myten

om psykoanalysen.

2017.

Kafka – a Freudo-Structuralist Analysis, 2022.

Lévi-Strauss liknar analysen av en myt vid ett schackspel, i sin bok om lodjuret.

Fig. 1.

Anaklastiskt instrument, avsett för studier av strålbrytning.

Kafka hade ju denna nya teori som undertext i viktiga verk som Processen och

Förvandlingen, vilka gjorde en lavinartad succé överallt, och i ett slag inkorpo-

rerades det Kafkaeska i det allmänna medvetandet, och i den underförstådda

kanon, på vilken den västerländska efterkrigskulturen vilar. Man kan ju undra

vad det exakt är som uppstår i en kultur, när något uppstår; har ser det stratum

av människor ut, som en förändring når? Och hur är det för dem, som står utan-

för att alls lägga märke till att en kulturell förändring har skett? Hur kommer

de, som aldrig noterat ett kulturellt skifte, att ändå omsider märka, att något har

hänt?

Om det var så, att något avgörande hände, i och med Freud och Kafka, sna-

rare än med Freud, hur kunde det komma sig? ( ”Jag är slutet eller början”,

menade Kafka.) Vad var det med just myten

om psykoanalysen, ”the ubiquity

of unconscious forces, which has changed how we perceive our entire cul-

ture”,

och Kafkas behandling av den i sina verk, vilket i vissa delar kunde

uppfattas som karikerande, som i så fall skulle ha påskyndat detta skifte till se-

kularism? Ty vad jag implicerar, är ju det, att det mer är myter, mer än filo-

sofier, eller vetenskapliga idéer, som åstadkommer stora förändringar. Helt

visst är ju i alla fall det, att varken Kafka, eller den breda allmänhet, som läste

Kafka, hade speciellt solida kunskaper om psykoanalysen. Vad ytterligare är

fallet, det är att de myter, som åstadkommer förändringar, ofta gör det genom

Begreppet ”myt” används av mig i bred bemärkelse.

Edith Kurtzweil.( The Freudians. p. xv.)

att ha blivit till andra myter, delvis som ett resultat den i+ntellektuella kriti-

ken, som genom att vara maktfullt pretentiös, alltid förvränger myter, eller ge-

nom konst och litteratur, som, i enlighet med sin natur, inte kan göra annat än

att förvränga dem.

För att ytterligare komplicera allting, så vill jag framlägga en hypotes om

att det man skapar, det spar man inte enbart som realitet, men det man skapar

man alltid samtidigt i realitet och i myt. Man kan aldrig skapa något utan att ha

en aning om det mytiska dimension i det man skapar! Så skapade inte Freud

psykoanalysen enbart som en reell teori, utan han skapade samtidigt det reella

och myten, förmodligen omedvetet.

Kaj Bernh. Genell – Göteborg, Juli, 2025.

DEN OMEDVETNA MYTEN

En vanlig idé är, att en myt är något man analyserar, och att den är något

som inte är riktigt verkligt, men mer fiktion, fast en fiktion som har en lite dig-

rare innebörd än berättelser i allmänhet. Vad få människor inser, det är ju att vi

allihop, var för sig, är delar av inte bara en, men delar av massor med myter.

Vad ungefär lika få inser är, att dessa myter, som vi i så liten grad är medvetna

om, är något som i hög grad bestämmer våra liv. Som Claude Lévi-Strauss

skriver

är det inte mytforskningens uppgift att reda ut hur människan tänker,

inte heller hur myten tänker, men hur myten tänker i människan. För att få per-

spektiv på, vad en myt är, och inte är, vilket ju inte är alldeles lätt att säga, kan

man - under det man försöker bestämma detta - också funderas på vad i all sin

dar mänskligheten skulle ha istället, som en bättre eller sämre ersättning, om

myten inte hade funnits.

Några människor menar att myter är samhälleligt nödvändiga, och att my-

tens sanningskriterium är dess "effektivitet." Mytens effektivitet - menar man -

skulle hänga samman med dess generella, erfarenhetsmässigt vidimerade, posi-

tiva validerings- och inspirationskraft. Som alla vet så kan fiktion både själv

vara myt och en del av en myt. Fiktion kan ändå undersöka, på ett medvetet

eller omedvetet sätt, den aktuella övergripande myten, samt myter från tidigare

epoker, alternativt myter från människans allra tidigaste barndom, då vi av-

skilde oss från varelser med i något avseende lägre medvetandegrad.

Myten är egendomlig när man tittar på den närmare; som Lévi-Strauss -

mannen bakom böcker sådana som Lodjurets historia och Den svartsjuke

krukmakaren - påpekat, så är myten och mytens delar sådana, att ingen del i en

myt är mer viktig än en annan. Ja, man kan då säga om myten - till skillnad

från historieskrivningen - att ingen DEL är självständigt viktig, eller att ALLA

delar är det. Just som det förhåller sig i ett konstverk.

Genom integrerad totali-

tet verkar ju konsten. Men fiktion är då - som sagt - samtidigt som den är en

myt, i egenskap av historisk företeelse, en skapare av myt, i dess diversa for-

mer: litteratur, bildkonst eller film, o.s.v., m.m.,m.m..

L.-S., Le Cru et la Cuit, s. 20.

Som genom en slump är många idéhistoriker, och mytforskare även musikologer, som Adorno, Lévi-Strauss

och Vladimir Jankélevitch, och endast undantagsvis tycks totalt tondöva personer, som Freud, syssla med my-

ter.

Myter skapas oftast inte på beställning.

En konspiratoriskt anlagd männi-

ska kunde tro att de gjorde just det. Att de var skräddarsydda för att leda

fårskocken. Nej, myter letar sig mest fram ur annat som skapas. Det kommer

ofta som något nödtvunget, som för att stoppa igen hål som uppstått, eller för

att något hänger löst och viftar i vinden. Att så är fallet, det betyder inte, att

Makten inte kan tjäna på det, och att maktlösa inte kan lida av de av makten

sanktionerade myternas effekter. Myter skapas inte ur intet, utan de bygger ofta

på någon händelse, eller på någon idé, som har legat till sig ett tag. Efter en

lämplig tidsrymd uppträder alltså myten. I detta liknar den ju mystiken, som,

åtminstone enligt en teori framlagd av G. Scholem

, uppstår i förhållande till en

religion, först när en tid gått, och kanske religionen ifråga mist lite av sin första

charm. Och det är som renässansen, som inte uppstod efter femtio år efter anti-

ken, men först på 1300-1400-talen, när det började bildades ett skimmer kring

vad de antika människorna haft för sig, som attraherade i samma mån som man

kanske fann sin egen tid väl dyster,

och lite väl neddystrad av Kristendom.

Det vore givetvis, inte minst i de maktlösas, intresse, att försöka reda ut

vad det är, som påverkar att hål och revor uppstår, och vad de företrädesvis

fylls av för mytiskt material, och vad det innebär, när saker hänger löst och vif-

tar i vinden, speciellt när en myt försöker se till att så inte sker. Vad finns det

för regelbundenheter i hela denna väldiga ideologiska, trop- och berättelse-

mässiga supramekanism?

Vad är det som gör, att så snart en företeelse fötts, eller blivit medvetan-

degjord, så bildas i dess närhet en myt?

Filosofiska myter kan dock ses som beställda. De beställs oftast av religioner, eller av misslyckad filosofi –

själv - , och konstrueras på filosofiskt rationalistiska sätt, som konstruktionen av begreppet ”det absoluta”, som

grund för religiös spekulation. Detta begrepp har sedan gjort en oerhörd skada, trots att det inte betecknar

någonting över huvud taget. jfr. Spinoza, Lévinas, Kolakowski.

Se: Scholem, Den Judiska Mystiken.

Se: Michael Levey, Early Renaissance.

ENTUSIASM

DET BERÄTTAS OM Franz Kafka, att denne hade mycket lätt att bli be-

geistrad. Ja, man kan vända på resonemanget och påstå att han hade svårt för

att se någonting alls i det dagliga livet, eller i idéernas värld, som något ”nor-

malt” eller ”alldagligt”. Redan ett besök på Posten, på postkontoret, fick ho-

Ordet ”entusiasm” är i sig en liten effektiv minimyt, med en mäktig referens, då ordet ju betyder ”uppfylld

av Gud”. Så kan man alltså i våra dagar knappt vara glad, utan att man riskerar att stämplas som religiös. Lauri

Honko har i uppsatsen What is a myth ? ( i en tidskrift utgiven av Donnerstiftelsen,) söt definiera vad en myt

är. Många av dessa punkter går dock i varandra, så antalet är betydligt för stort:

” I) Myth as source of cognitive categories. Myth is seen as an explanation for enigmatic phenomena. The

intellect needs to conceptualise certain aspects of the universe, to establish the relationship between different

phenomena. z) Myth as form of symbolic expression. Myth is placed on a par with other creative activities,

such as poetry or music. Myth has its own laws, its own reality, its own forms of expression: it may be looked

upon as a projection of the human mind, as a symbolic structuring of the world.3) Myth as projection of the

subconscious. Myth is seen in relation to a substratum shared partly by all humans, partly only by members of

the same race, nation, culture (Neo-Jungian emphasis on socialization and cultural group instead of racial-

genetic inheritance). Freud offered the concept of day-dreams as models for myth. The message is disguised

and condensed, projection of the subconscious is controlled partly by tradition, partly by elementary facts of

life.4) Myth as an integrating factor in man's adaptation to life: myth as world view. In myths man is faced with

fundamental problems of society, culture and nature. Myths offer opportunities of selecting different elements

which satisfy both individual tendencies and social necessities. From these elements it is possible to create an

individual, but at the same time traditional, way of viewing the world. 5) Myth as charter of behaviour. Myths

give support to accepted patterns of behaviour by placing present-day situations in a meaningful perspective

with regard to the precedents of the past. Myths provide a valid justification for obligations and privileges.

Myths act as safety valves by making it possible for people to ventilate their emotions without socially disrup-

tive effects. 6) Myth as legitimation of social institutions. Myths sustain institutions: together with ritual they

give expression to common religious values and consolidate them. 7) Myth as marker of social relevance.

Myths are not regarded as a random collection of stories: in a culture there is a clear correlation between the

distribution of mythical themes and what is considered socially relevant in that culture. 8) Myth as mirror of

culture, social structure, etc. Myths are considered to reflect certain facets of culture. This reflection is seldom

direct or photographic but it may reveal values which would otherwise be difficult to detect. 9) Myth as result

of historical situation. Stress is laid on the reconstruction of those events which were most decisive in the for-

mation of the myths. Myths are appraised in the light of their historical background: their subsequent use and

modification in view of new historical developments are placed in relation to their origin. 10) Myth as religious

communication. Myths may be regarded as information which is transmitted from sender to receiver via differ-

ent media. Closer analysis of this communication process implies such things as observing the redundancy in

the language of religion and in non-verbal forms of expression, the definition of the basic elements of a mes-

sage, etc.11) Myth as religious genre. Myths are regarded principally as being of a narrative nature: They are

seen, however, in relation to other narrative genres and to non-epic genres of the kind which contribute- to

spread the message of myth. This genre analytical aspect of myth implies that traditional forms condition the

nature of the communication process. 12) Myth as medium for structure. To this category belong those meth-

ods of research which are often characterised as structural but which deal in varying ways with the language,

content and structure of myths. The structure of myths may be analysed from a syntagmatic or paradigmatic

angle, for example. The concept of binary opposition is one of the most popular watchwords in this respect.”

nom att tappa andan i beundran över hur snabbt och lätt allt hanterades av per-

sonalen: kuvert flög hit och dit, och det tog inte mer en sekunder, så hade flera

brev och paket redan hamnat precis där dom skulle! Kafkas ögon lyste. Samma

var det när han gick på bio: aldrig upphörde han att vara som ett barn. Han

kunde i biofåtöljen inte alls lugna ner sig inför miraklet med alla de rörliga bil-

derna. Så lyckades han irritera sin följeslagare på bion, med att fråga om man

inte kunde STOPPA filmen, så att man kunde titta efter mer noga på några bil-

der som han tyckte var speciellt bra. Och under ett föredrag hemma hos en be-

kant av antroposofen Rudolf Steiner, vars idéer om människosjälen Kafka -

som ateist och anarkist – givetvis ansåg rent strunt, var det inte heller lätt för

Kafka att sluta begeistras, då Steiner, som i denna boks sammanhang närmast

får betraktas som en trollkarl, en magi, använde så hänförande bilder, när han

talade om människosjälen. En kvinna som betraktade honom, berättade efteråt

för en vän, hur hon - dold bakom ett draperi - sett hur Kafkas ögon lyst som

fyrar under hela föredraget. Så beställde också författaren till Processen och

Förvandlingen tid hos Rudolf Steiner, som brukade sätta upp praktik på de stäl-

len han turnerade igenom - för att kanske kunna få några ledtrådar, om hur han

själv kunde må bättre psykiskt. Genast vid mötet med Steiner kände sig dock

Kafka tvungen att säga, att han inte trodde ett ord på antroposofin. Snart, vid

den närmare (!) personliga konfrontationen, ebbade således fascinationen ut

och Kafka lämnade rummet och sammanträffandet utan att ha blivit klokare på

sig själv, sin ångest, huvudvärk och framtidsplaner.

Kafka sökte sig hellre - när det gällde verkligheten - till förstahandskällor,

och mindre teoretiska sammanhang, för att just också KUNNA personligen en-

tusiasmeras! Så var det till exempel så, att när Kafka med sina vänner ( han var

familjekär och vänkär livet igenom, och hjälpte gärna folk gratis efter deras

behov, som jurist ) åkte till Paris för att bese världsstaden, så förbluffade han

återigen vännerna: dessa hade nämligen beslutat sig för att gå på Louvren.

Detta lockade inte Kafka. Hela sällskapet var visserligen kulturintresserade,

liksom Kafka, som läste alla nykomlingar inom poesi i Prag, och hade åsikter

om alla, men Louvren lockade inte Kafka. Så gick då kamraterna på Louvren,

medan Franz tog sig för vad han helst önskade: att gå på hästkapplöpning.

Det verkar också exakt lika troligt att Kafka, när han på sitt stamcafé,

bland vännerna på Café Arco i Prags Altstadt, blev helt entusiastisk när han

första gången hörde talas om psykoanalysen. Inte förrän långt senare skulle han

– som inte var särskilt teoretiskt lagd - läsa några tunna skrifter av Freud. Men

eftersom Freuds tankar var – även när man hörde om den i andra hand - så

präglade av det självklaras aura, och dessutom var så suggestiva, inspirerande

och tillgängliga, för gemene man - som det tycktes, och a-politiska, så lekfulla,

så föll Kafka direkt. Ja, faktiskt var det inte bara Kafka, som blev entusiastiska,

Nej: ALLA TYCKTES BLI SOM BARN! Hela Europa.

I själva verket var det nästan INGEN som läste Freuds böcker: man gick

helt enkelt på referaten och började omedelbart att psykoanalysera varandra,

och tyda varandras drömmar, med särskild hänsyn till sina relationer med fader

och moder. Freuds böcker sålde nästan ingenting. Men talades desto mer om.

På samma sätt som inför Postkontoret, på bion, på Steiners föredrag och

Parisresan, så var det själva förbluffelsen och begeistringen, som var det pri-

mära - och kanske nästan det enda - resultatet vid mötet mellan psykoanalysen

och Kafka.

Och det tycktes som om Kafka hade en enastående förmåga att

behålla - om än inte den första begeistringen – så dock minnet av densamma.

Om så inte hade varit fallet, så hade Kafkas böcker inte sett ut som de gör!

Hur Kafka kom att integrera delar av psykoanalytiskt idéstoff i sina berät-

telser är en komplicerad och gåtfull historia. Det är den jag i min förra bok:

Kafka och det Kafkaeska, har försökt gräva mig in i. I denna nya bok är ämnet:

Hur såg den MYT ut, som snabbt i Europa vävdes kring psykoanalysens män-

niskobild? Ty det är ju så i historien att vad som presenterar sig som vetenskap,

eller annan viktighet, snabbt får ett magiskt skimmer över sig, och vad som

presenteras såsom denna magi, det ses sedan snart som vetenskap. Ofta trans-

mogrifieras ( förvandlas ) det i litteratur. Så skedde – menar jag - i det

Kafkaeska. Så skulle det troligen bli så, att den myt, som skulle vävas kring

psykoanalysen, kom att vara beroende av det sätt, på vilket den freudianska

läran, i mytisk gestalt ( i det att läran var så gummiartad… ) diffraktionsmäss-

igt bröts genom det prisma, som utgjorde Kafkas fantasi och psykotekniska

skrivande.

”Visserligen ligger saken så till, att vi alla ögonskenligen har förmågan att leva, för att vi någon gång har

flytt in i lögn, i blindhet, i entusiasm, i optimism, i en övertygelse, i pessimism eller något annat. Men han /

FK / har aldrig flytt in i någon skyddande fristad, inte i någon. Han är helt ur stånd att ljuga, liksom han är ur

stånd att dricka sig berusad. Han är utan varje tillflykt, utan hem. Därigenom är han utsatt för allt, som vi andra

är skyddade emot. Han är som en naken bland påklädda. Det är inte ens sanning, det som han säger, det som

han är och lever. Han är ett så determinerat vara alldeles för sig, utan alla tillbehör som skulle kunna hjälpa

honom att rusta in livet – i skönhet eller elände, vilket som. Och hans askes är alltigenom oheroisk – och just

därigenom så mycket större och högre. All ´heroism´ är lögn och feghet. Han är inte en människa, som kon-

struerar en askes som medel att nå ett visst mål, han är en människa som genom sin fruktansvärda klarsyn, sin

renhet och oförmåga till kompromisser är tvingad till askes.”

( Kafkas sista vän, lekkamrat och älskarinna, chassidikern Dora Dymant ur ett av hennes brev till M. Brod.)

DEL ETT: DET REELLA OCH MYTEN

PSYKOANALYSEN

PSYKOANALYSENS HISTORISKA BAKGRUND

"Det upptäcktes en dag att de patologiska symptomen

hos vissa neurotiska patienter har en mening. På denna

upptäckt byggdes den psykoanalytiska behandlingsmetoden.

Det hände under tiden man behandlade dessa patienter, att

de, i stället för att visa symptom, berättade sina drömmar.

En misstanke uppstod då, att också drömmar hade mening."

( Freud )

”Psykoanalysen har en katastrofal defekt: psykoanalytikerna

själva, vilkas verk är en blandning mellan talmud och pornografi.”

( Egon Friedell )

”Jag kan inte se, hur det alls skulle kunna finnas god tragedi utan karaktär.”

( Lud. Castelvetro )

Sigmund Shlomo Freud föddes i Böhmen i nuvarande Tjeckien, inte långt ifrån

den ort från vilken Franz Amshel Kafkas far, Hermann Kafka, härstammade.

Sigmund växte dock upp i Wien i en stor judisk halvsekulär medelklassfamilj, i

det dynamiska, kosmopolitiska Wien, och bodde där i hela sitt liv, tills, efter

Hitlers maktövertagande i Österrike, han flyttade till London och dog, fortfa-

rande på flykt undan SS, år 1939, just i denna stad.

Kulturhistoria, III, s.504. Enl. EF är psykoanalysen en judisk vetenskap, en odium generis humani, (d.v.s.

hat mot den mänskliga rasen ) och ”den avser beröva världen dess gudomliga natur, förfula den.”Ib. Friedell,

som var född jude, konverterad till kristendomen, hatade nazismen. 1933, när de kom till makten, skrev Frie-

dell i en artikel: "De är från Anti-Krist. Varje spår av nobless, trofasthet, bildning, förnuft jagas och förföljs på

det mest hatfulla sätt av en bunt efterblivna galningar.” När SS så småningom 1938 kom för att arrestera Frie-

dell, hoppade den ut genom fönstret och slog ihjäl sig i fallet mot trottoaren.

Opere varie critice.

Freud föddes 1856, och Kafka 1883. Alltså var Kafka hela 27 år yngre,

varför man lätt kunde på denna skillnad i det idéhistoriska sammanhanget pro-

jicera ett far-sonförhållande. Låt oss hellre främst se på denna skillnad som så,

att Freuds idéer tillhörde en generation, som var etablerad, och Freuds idéer var

delar av en storebrorssfär, ty vad Wien var för en Pragbo, det var just, under

denna tid, storebror.

Freud valde, efter att med höga betyg avlagt läkarexamen i hemstaden

1881, ”själsläkarbanan”. Själsläkare är ett adekvat uttryck, då det på denna tid

ännu var vetenskapligt legitimt att tala om själ, och valet var en direkt följd av

att Freud a.) inte tålde synen av blod samt b.) var mer intresserad av humaniora

och författeri än medicin.

Freud skulle komma att betvivla existensen av en själ, och i konsekvens

med detta, helt avstå från att använda begreppet, men det är en annan historia.

Själen är ju ett religiöst, metafysiskt begrepp, och förkastas av vetenskapen,

liksom av Freud. Kollegan Jung, till exempel, som ju är en metafysiker, och en

uttalad mystiker, behåller livet igenom uppfattningen att själen är någon slags

väsentlig entitet.

Men vad var då Wien, psykoanalysens födelsestad, för en stad, under

dessa år? Jo, det var en tryckkokare, full av idéer. Freud levde i den hektiska

världsbubbla, som den habsburgska dubbelmonarkins Wien utgjorde kring år

1900. Habsburgarna, en jättelik månghundraårig maktapparat, där släkten fram

till 1889 till och med innehaft inte bara makten i Österrike-Ungern och i halva

Europa, ofta genom att man gifte in sig i olika kungahus. Habsburgarnas motto

hade varit: “Bella gerant alii, tu felix Austria nube” = ”Låt andra kriga, Habs-

burgarna gifter sig.” Man hade inte bara ägt Centraleuropa, men till och med

haft kejsarstolen i Brasilien, genom Pedro I och Pedro II. Pedro II avsattes ge-

nom en militärkupp. Ett sidostycke till detta var hans släkting Maximilian I -

Fernando Maximiliano José Maria de Habsburgo-Lorena; f. 1832, ärkehertig av

Österrike som han var, bror till Franz Josef I av Österrike, Maximilian som var

kejsare av México 1864 till Mexikanska Republiken arkebuserade honom i juni

1867. Nära nog alla de återstående habsburgska släktingarna till Franz Josefar-

na återvände till Wien efter det transatlantiska let-us-have-a-go-at-it-äventyret.

Habsburgarna hade anor från 1500-talet, när Karl V i kamp med Frans I och

Henrik XIII skapade det katolska imperium som, i alla fall för ett litet slag, var

så stort att "solen aldrig gick ner" över det. Det sträckte sig från Indien till

De judiska studenterna vid universitetet kunde trakasseras i det anti-semitiska Wien, av lärare, och bli ned-

slagna av andra studenter på stan.( S. Gilman, s.128. The Case of Sigmund Freud.)

México. Föga anade alla dessa ädlingar, att om bara två årtionden - efter det

Stora Kriget - skulle deras maktposition vara helt utraderad och rester av släk-

ten komma att leva i exil i Nederländerna o.s.v. - visserligen säkerligen finansi-

ellt torra om fötterna, men blottade på politisk makt.

Kafka var döpt efter kejsaren Franz Josef II. Klädeshandlaren Hermann

Kafka - son till en koscherslaktare - och själv med frostsår på händerna från

betgallring som barn - hade aldrig särskilt stort intresse för judendomen

, men

ville helst av allt assimileras och nå framgång i det böhmiska samhället, där de

tysktalande judarna utgjorde en av ”Volkskaiser”

Franz Josef II sanktionerad

överklass, dominerande de 80% tjeckisktalande, vilka på olika sätt missgynna-

des på flera sätt gentemot de tysktalande.

Prag, där Franz Kafka levde, var en betydligt mindre stad än Wien,

och

en betydligt mindre multikulturell sådan. Den var mindre kulturell, med sin

mindre handel, mindre inflyttning, och sin lägre utbildningsnivå. Utslaget på

hela befolkningen var det judiska inslaget i ekonomin i Prag mindre massivt.

Wien var avsevärt mer turbulent, definitivt en storebror, och i Wien kokade det

av effekterna av en enorm invandring och därmed klassojämlikhet. ”The vulga-

rity of new wealth was an offence.”

, av liberal politik, pressdebatter, en expe-

rimenterande konstnärlig aktivitet,

och en nära nog stinkande eroticism. Även

Theodor Hertzl

växte upp här, även om han var född i Budapest, och senare

kom att leva och verka i Paris. Man hade en aning om att stora förändringar

väntade, även om aningen var blind, och i en atmosfär av sinnesbedövande

antisemitism och vetenskapsoptimism gick man in i det nya seklet.

”The Jews, as Hannah Arendt has rightly observed, were the "state-people" par excel-

lence in Austria. They did not constitute a nationality-not even a so-called unhistoric nation-

ality like the Slovaks or Ukrainians. Their civic and economic existence depended not on

their participation in a national community, such as the German or the Czech, but, on the

contrary, on not acquiring such a status. Even if they became assimilated completely to the

culture of a given nationality, they could not outgrow the status of "converts" to that nation-

ality. Neither allegiance to the emperor nor allegiance to liberalism as a political system

Hermann Kafkas intresse för judendomen var sannolikt noll.

I byarna på landet hade Franz Josef på stadshusets yttervägg låtit sätta upp en plakett föreställande sig själv,

med handen på plogen.

Även Franz var, liksom Sigmund, uppkomling. Båda deras fäder kom från landsbygden. Franz´ far var dock

något mer välbeställd än Sigmunds, eftersom han hade en framgångsrik klädaffär.

Edw. Crankshaw, The fall of the house of Habsburg, s. 313.

Opera och inte minst konstmusik, avsedd för stora och små konserter.

Sionismens – i den moderna formen -grundare, vilket skedde mitt under affären med den för spioneri falske-

ligen anklagade officeren i Frankrike, Alfred Dreyfus, då antisemitismen var särskilt svår i Paris, och polarise-

rade hela stadens befolkning. Om detta har bl. många a. Zola skrivit.

posed such difficulties. The emperor and the liberal system offered status to the Jews with-

out demanding nationality; they became the supra-national people of the multi-national state,

ce, the one folk which, in effect, stepped into the shoes of the earlier aristocracy. Their for-

tunes rose and fell with those of the liberal, cosmopolitan state. More important for our con-

cerns, the fortunes of the liberal creed itself became entangled with the fate of the Jews.

Thus, to the degree that the nationalists tried to weaken the central power of the monarchy in

their interest, the Jews were re attacked in the name of every nation. “

( Carl Schorske, s.129. Fin-de-siecle Vienna. )

Under Freuds tid trädde marxism och anarkism

in som starka politiska

krafter i Väst- och Centraleuropa. Industrialisering, modernisering och urbani-

sering eskalerande hand i hand. För statsapparaterna kom både denna urbanise-

ring, teknikutvecklingen och de sociala åtagandena att öka mängden byråkrati

och institutioner på ett accelererande sätt, något som bidrog till en förstärkt ali-

enering, och kom att noteras av och skrämma sociologen Alfred Weber. Media

och kommunikationer, med bl.a. radion, växte till sig med en enorm kraft. Mo-

derniteten kom i sin egendomliga gestalt. Framtidstro och skepsis, med skräck

inför det nya, böljande fram och åter. Moderniteten, som omfattades som en

slags tidens dimfigur, fick en egen kulturell skugga med enorma mängder av

kulturella schatteringar. Wien var ”häxkittel av idéer”

, en stad där det vim-

lade av viljestarka begåvningar från Europas alla hörn. Freud vistades mitt i

den skenbart trygga borgerligheten, denna borgerlighet, vars icke-judiska del

ofta gav uttryck för sin antisemitism med en vit nejlika väl synlig i knapphålet

som "hemligt", d.ä. i detta fall: uppenbart, tecken. Denna utsatta position, som

Freud här befann sig i, kom att sätta outplånliga spår hos honom.

Viktigt är ju att smälta det faktum att både nazismen och psykoanalysen

hade sina rötter i denna eklatant borgerliga miljö, att båda dessa rörelser var

födda i miljöer med plyschklädda soffor och stolar, det var uttänkt på plysch, i

kristallkronors sken

”Der Nationalalsozialismus ist weder eine Philosophie noch eine Weltanschauung; er

entstammt deutschen kleinbürgerlischen Lebensbezug, auf Plüsh ersonnen und in den Gasö-

Bl.a. väckte 1844 Berlinaren Max Stirners bok om nihilismen - Der Einzige und sein Eigentum - stort rabal-

der. ”Ich hab mein Sach auf Nichts gestellt.”, predikade den högpannade ( einen auffallend hohen stirn ) unge

mannen, som sade sig arbeta för ett samhälle där var och en litar enbart på sig själv, och avstår från alla idealer.

Han blev så småningom sjuklig, och släpade sig fram, utfattig, - troligen önskande sig nån slags av samhälleligt

skyddsnät, ett sådant som han alltid predikat emot.

Jfr. Stephen Toulmin´s Wittgensteins Vienna, S. Zweigs Världen av igår, m.fl.

fen von Auschwitz und Teresienstadt praktisiert. Was da freilich auf Plüsh ausgedacht war,

kam nicht von ungefähr.”

Den judiska befolkningen i Wien hade under årtiondena omedelbart före

sekelskiftet 1900 ökat rapidartat, genom inflyttningen från flera omkringlig-

gande agrara områden. Fattiga östjudar kom från Mähren och Galizien, o.s.v.

för att söka en bättre framtid i huvudstaden. Mellan år 1900 och 1910 fördubb-

lades den judiska befolkningen i Wien, från c:a 50000 till 100000 personer.

Många lyckades ekonomiskt bra, stödda av sin bildningstradition, klättrade på

samhällsstegen så snabbt fördomarna mot dem tillät, och avunden kom den re-

dan starka antisemitismen att öka ännu mer.

Detta med judiskheten och med

den statliga hegemonin har alltihop betydelse. Likaså att Freud både var jude

och läkare. Judiskheten - och med den givetvis den i Europa sedan medeltiden

klassiska antisemitismen - var närvarande, i hemmet, som en skugga, i sam-

hället som en plågsam realitet. Freuds far, som var en relativt fattig man, men

med stor integritet och sunt omdöme, fick, i antisemiten och folkförföraren,

borgmästaren Karl Luegers Wien, mössan elakt avslagen, ombads lämna trot-

toaren och ta upp den, eftersom han var jude; Jakob Freud, den fridsamme, all-

tid våldsföraktande, gjorde som ”man” sa: plockade själv upp den avslagna

mössan. Denna episod, fadern Jakob Freuds feghet - som unge Sigmund upp-

fattade det -, ska ha präglat honom för livet. Episoden berättar givetvis alltså

även massor om den tidens Wien och judens situation där.

Det är också så, att S. Freud - i och med Jakob Freuds död, 1896, och

den självanalys som Sigmund beslutade sig för att företa - fick tillfälle till en

slags uppgörelse med och slutlig, grundlig, reflexion över förhållandet mellan

dem, Detta var något som t.ex. Kafka aldrig fick tillfälle till, då Hermann och

hustrun Julie Kafka överlevde sonen Franz - dock inte länge nog att hamna i

koncentrationsläger, vilket alla Franz´ tre systrar, Valli, Elly och Ottla, kom att

göra. Självanalysen - en rent spekulativ idéstorm - visade sig avgörande och

viktig för Freuds idévärld, inte då minst beträffande den stora roll som faders-

figuren

kom att få i psykoanalysen.

Hünerfeldt, In Sachen Heidegger, s.96.

Jfr. P.M. Meyersson s.167.

Fadersfiguren var en historiskt och sociologiskt bestämd figur, och hela konstruktionen, som Oidipuskom-

plexet kom att vila på, var historiskt bestämt. Som t.ex. den fransk-egyptiske psykoanalytikern Moustapha

Safouan visat, 2020, lever vi på 2000-talet i en ny situation - den POST-OIDIPALA eran - , DÄR FADERS-

FUGUREN MER ELLER MINDRE SUDDATS UT, OCH VAD SOM ÅTERSTÅR AV DEN REELLE FA-

DERN ÄR DEN FIGUR MAN SER NÅGON GÅNG, NÄR DENNE FÖRETAR SINA RESOR TILL OCH

FRÅN SPERMAKLINIKEN.( La civilisation post-oedipidienne,2018.)

I det då idémässigt och demografiskt mer lugna Berlin ägnade sig folk

mer åt teater och musik än debatt. Där bodde Franz Kafkas fästmö, med vilken

han var två gånger förlovad, Felice Bauer, samt även hans förläggare, Kurt

Wolff. Här kunde läkaren o. psykoterapeuten och romanförfattaren m.m. Ge-

org Groddeck,

själv läkarson, komma upp med idéer som liknade Freuds.

Groddeck sände Freud några artiklar, stödde honom livet igenom, och lånade

honom till och med en term från sin bok: Das Es, Psychoanalytische Briefe an

eine Freundin,

”das Es”, Detet, till Freuds andra topik. Groddeck skrev arti-

keln Der Symbolisierungs-zwang

, i tidskriften Imago,1922, med bl.a. en in-

spirerande tolkning av sagan om Törnrosa, och även boken Der Sinn der

Krankheit.

År 1901 - året efter Freuds succé med boken Drömtydning - annonserade

Henri Bergson

i Paris att den övergripande uppgiften för det nya seklet skulle

komma att bli "att arbeta i Andens undre värld" och "att utforska det omed-

vetna". Om man ser till den tidens psykologi, filosofi och idéhistoria, så fram-

kommer en brokig bild av ett samhälle med tusen idéer.

En utvecklingslära byggdes på den efterkantianska romantiska ideal-

ismens grund av en serie protodarwinister. Den jämförande anatomins grun-

dare, Carus, som också var målare och filosof, vän till den fine målaren, Caspar

David Friedrich

i Dresden, gav i vilda spekulationer en förutsättning till idéer

om en plan, enligt vilken livet utvecklade sig. Här var också Lorenz Oken

verksam, grundaren av den organologiska utvecklingsläran i Tyskland. Allting,

växter och djur, hade enligt Oken uppkommit i ett organiskt ”urslem”.

Detta

var ren spekulation och fantasi. I vetenskapshistorien kan man här se en paral-

lell till den "flogistonteori", som dominerade innan Scheele och Priestley var

för sig upptäckte syret på 1770-talet. Här hos Oken finns alltså grunden till

August Strindbergs anteckning i Ockulta Dagboken, när denne - som ju var

amatörkemist m.m. - konstaterar på ett för honom ovanligt lakoniskt sätt, efter

att länge studerat och jämfört kaktusen och gurkan: ”Har kört fast.”

1866-1934

(1926 )

( symboliseringstvånget )

Det sägs att Groddecks terapi var en blandning mellan terapisamtal och kroppsmassage. Groddeck gav likaså

långt senare en redogörelse för sin korrespondens med Freud.

Höffding: Henri Bergson´s filosofi

C.D.F., som, såsom kanske ingen annan, har gestaltat romantikens melankoliska bortomlängtan ….),

Det är inte ofta man talar om uralstring i dag inte.

Ett viktigt påpekande, som Norbert Frye gör, är det, att man inte kan

vänta sig någon precision inom det romantiska tänkandet. Vaghet hängde så att

säga intrinsikalt samman med det mystiska, drömska och spekulativa anslaget.

J.W. von Goethe, antihegelianen, skrev en Metamorphose der Pflanze,

en bok i jämförande morfologi.

Darwins eget epokgörande högst kontroversi-

ella verk utkom ju - efter tre års försening - 1859.

K. F. Wolffs Theoria generationis - 1759 - var grunden för vad som kallas

den vetenskapliga psykologin, och hade en syn på det omedvetna som grund

till det medvetna livet. Sådana idéer finns alltså lite överallt vid denna tid som

även hos Henrik Steffens, en neutraliserad Jena-krets man, såsom idén om

”Aanden i naturen” av Steffens landsman H. C. Ørsted, samt liknande hos Karl

Friedrich Burdach, och hos, den mest populäre av alla, G.H. Schubert, vars

Ahnungen einer allgemeinen Geschichte des Lebens, samt Geschichte der Se-

ele, som båda behandlade omedvetna grunder till psykiska störningar Schuberts

Schellinginfluerade Ansichten von der Nachtseite der Naturwissenschaft. Dres-

den, 1808 och Symbolik des Traums,1814, blev enormt uppmärksammade och

normbildande. Schubert var läkare, Med. Dr. och i en föreläsning vid Uppsala

Universitet kunde inte Bernhard Elis Malmström, professor i Estetik, 1868, inte

låta bli att häpet stanna vid Schuberts beskrivningar av djävulsrösten på Cey-

lon, spöken, vålnader, och andar, vilka skiljer sig i färg beroende på graden av

ondska, så att de riktigt onda är gröna, för att illustrera hur han ansåg att schel-

lingianismen - som han i och för sig uppskattade - hade drivits för långt.

Romantiken var ett mystikens århundrade. Det är svårt att förstå för oss

på 2000-talet, den förhäxelse inför aningen, samt fascinationen inför sucken

och det mystiska längtandet, som rådde i romantiken.

Jfr. Goethes härliga titel på sin krisroman, den om affiniteter.( Elective affinities.) En krisroman, där G.

elaborerar sin syn på unga kvinnor.

Malmström, Svenska Vitterhetens Historia, Del V. s.180ff. Man kan här även nämna Justinus Kerners då

berömda Sierskan från Prevorst. Där talas om andeutdrivning, clairvoyance och magnetisk sömn.

Aningen är här besläktad med SVÄVNINGEN, som är ännu en romantisk ”genre”: Svävningen. /ty.

Schweben.n./ Romantiskt ideal.. Man kan iakttaga denna tidsbundna företeelse i rom. litteratur o. fil., förstå

dennas , r o m a n t i k e n s , önskan att finna en imaginär plats, en udda plats, där man kan tänka över vad som

varit, suckande, en monolog, under det att den som Prometeus är fastkedjad vid Kaukasus. På betryggande

avstånd från en skrivplats. Det gör tanken luftig och klar. Romantikerns FORM -jfr Stagnelius Liljor i Saron,

var dock icke oändlighetens, snarare fragmentets, som hos Novalis…. Luftigt flygande, svävande fragment, att

hålla sig FRI, negativt fri. Som lät ana just oändligheten. Tidlös .Just svävandet, das "Schweben", och den

romantiska illusionen om det tidlösa tillståndet, hånas faktiskt redan i samtiden, redan under romantiken,( som

inte hade fått det namnet än, -det skulle komma först senare med den sene Fr. Schiller ) av både Bonaventura

och av E. T. A. Hoffmann ( mannen som blev så uppmuntrad av barnen Hitzig att han blef författare i st. f.

jurist. Även Chamisso kände dessa barn. ) i hans Kater Murrs bekännelser ( Katten som talar, - katten i denna

bok skriver - han skriver sitt manus mellan raderna i en gammal bok som palimpsest - och han har - det nämner

han, katten, själv - han har ju fyra ben, och svävar icke!!). Men ofta, ofta återkommer , paradoxalt nog, ordet

Den psykologi, som Freud läste i sin utbildning var mer präglad av två

män, främst den nyss nämnde Gustav Fechner ( 1801-87), ursprungligen fysi-

ker, och J. F. Herbart (d.1841), vars associationspsykologi dominerade i under-

visningen i ämnet. I sin neuroslära skulle Freud senare komma att tillämpa

Herbarts idéer om associativa begreppskedjor. Angående filosofin, den sam-

tida, - ett område han ändå kom att tangera - kan tilläggas, lär Freud sent i livet

lär ha yttrat:

"Jag nekade mig studiet av Nietzsche trots, eller egentligen på grund av, att det blev

uppenbart för mig att jag där skulle finna insikter, som var mycket lika psykoanalysens."

Nietzsche och dennes suggestiva idéer skulle komma förfölja Freud livet

ut, mycket som något av en ond dröm. Viktigt här är att tänka på den krigsska-

dade Nietzsche såsom en kreativ skeptiker, en tvivlare. Nietzsches radikala

skepsis - som allt annat inom filosofin under denna tid en reaktion på Kant -

var inget Freud förstod, liksom han förmodligen inte alls förstod värdenihilism,

"svävande" som ett ideal hos Kierkegaard. "Svävandet" kan ju ses som ett estetiskt ideal, men som ett i den

negativa frihetens gestalt etiskt sätt oansvarigt förhållningssätt. I Gjentagelsen beskriver S.K. gjentagelsen,

upprepningen som det sanna, som ett slags svävande, ironiens, och som ett estetiskt, ett livsestetiskt ( livskonst-

)ideal. Det är G.W.Schlegels tid också. Gjentagelsen, upprepningen ,är lik den grekiska erinringen all kunskaps

moder, - det är bara det att upprepningen är en omkastning, att erinra framlänges….Kierkegaard ger sig här in

på en speciell, estetiskt betonad historiefilosofi, som är fint utredd i den lilla boken En ironisk historia (2003)

av Jens Holmgaard .

Där spelar också Nietzsche* en stor roll, - speciellt hans tidiga avhandling från Basel-tiden, åren innan han

blev den konvalecentförfattare, som. likt Kafka och Kierkegaard , sökte upprätthålla sin hälsa så länge det gick

genom ständigt promenerande, - N. hade ju blivit sjuk i samband med fransk-tyska kriget 1870 -Emellertid, ur

den lilla, av N. själv utgivna avhandlingen Om historiens nytta och olägenhet för livet, (1874) ( som ingår i

Unzeitgemässe Betrachtungen som den andra delen vid sidan av en kritik av David Strauss ( 1873) och ett

tredje stycke om Schopenhauer som uppfostrare ( 1974) och det fjärde, den famösa, Richard Wagner i Bay-

reuth (1876) ….) citeras den fina tidspsykologiskt dialektiskt mästerliga passagen: "Det är ett under: ögon-

blicket, ena stunden här, andra stunden borta, dessförinnan ett intet, efteråt ett intet, men det återkommer dock

som en vålnad och stör ett senare ögonblicks lugn. Ständigt lösgör det ett blad ur tidens bok, det faller ut, fly-

ger iväg - och fladdrar plötsligt tillbaka och lägger sig i människans sköte." ( N.Saml V. Die Geburt der Tra-

gödie u.a. kritischer studienausgabe .s.102f. )En ensamhet som N.s var kollossal. Och den liksom späddes på

när han fann att den födde så mycket tankar om världen o. människorna, så att den genom denna produktivitet

förstärktes och gav ännu mer insikter. Svävande ? Mellan å ena sidan …..och å andra sidan finns en ständig

reflexion som kan liknas vid en upphöjande hand. Upp på en nivå, den intresselösa, eller snarare den intresserat

intresselösa, där sikten också är god … I Kierkegaard och Kafka har vi två skribenter, som båda var uppfödda

med romantiken, ty romantiken var ju långlivad, och som båda revolterade mot den. De tog kanske inte avsked

från den. - minns, att romantiken är född i borgerligheten - -, och S.K. liksom F.K. är födda i borgerligheten,

och de har i viss mening borgerligheten som den fasta punkten bakom. Kierkegaard: " Jeg har overalt ingen

Mening, men experimenterer blot Problemet frem." ( I Afsluttende Uvidenskabelig Efterskrift, i en sektion om

barndopet. S.K. är emot borgarkristendomen, emot alla dessa " a la christne", emot barndopet, men finner sig

ändå vara för det, eftersom det ju då blir ännu svårare att bli kristen, ty " det är ju svårare att bli det, som man

redan är." S.K .S.V. IX.

( betr. "liksvävande" se: Freud.).

sådant tänkande som samtidigt präglade Axel Hägerström i Sverige, ( vårt

lands enda betydande filosof

) där skepsis mot moralen, skepsis mot staten

och rätten stod i centrum, på ett samhällsfrånvänt sett, men vars intresse för

ontologiska frågor även var stort. Hägerström, vars hopp var att mänskligheten

en dag skulle ha gjort sig fri från alla ”kosmiska värden”

, och då hoppades att

en helt fördomsfri, och från myt och historia befriad moral, alltså en förutsätt-

ningslös moral, skulle kunna vara grunden för vår värdering av våra handling-

ar, stod ju långt ifrån den Freud, som var intresserad av någonting som mer lik-

nade att knyta samman och lagföra själsliga föreställningar i relation till dess

urformer. Kafka attraherades av Nietzsches anarkism, men kom inte att lägga

någon möda på att närmare förstå den enslige filologiprofessorn från Basel,

Burckhardts födelsestad.

Freud var i stor utsträckning, liksom hela det borgerliga samhället vid

denna tid, ett barn av denna romantik. Man levde i hela Europa kulturellt

un-

der intryck av Romantiken, och den filosofi och den idéfilosofiska/historiska

uppfattning, som rådde under hans formativa år, var den romantiska filoso-

fins.

Mycket i den populära romantiken stammar här ur den oerhört flyhänte

och brådmoget långlivade Schellings naturfilosofiska avhandlingar från 1797-

99. Att försöka förstå ett helt, en helhet, genom principen om en naturkrafter-

nas påverkan på varandra, det var Schelling kanske den förste under denna

epok att ge sig in på. Schelling hade en teleologisk grundsyn. För Schelling, i

denna högromantikens filosofi, är naturens väsen Drift och Kraft, och den fy-

siska realiteten är sedan en produkt av dessa. Alla drifter och krafter kommer i

sin tur ur en Urdrift, som har uppdelats i motsatser, för att kunna leva och nå

sitt mål. Här handlade det alltså inte om en samling demokritoska atomers me-

kaniska rörelser, men om en Urkrafts sammansatta liv. . Schelling: ”Naturen är

den vardande intelligensen. Det är det omedvetna förnuftet som söker att bli ett

Jag.” Naturens väsen innebar en drift, som hade ett mål i sitt medvetande!

För Fichte - lärjunge till Immanuel Kant - var världen ett resultat av ett

subjektivt Jag, individen skapade sin värld. Man lade inom romantisk filosofi

Mot detta invände prof. Ivar T:son Segelberg, när jag på en fest på Södra Vägen framförde åsikten.

Se: J. Israel, Konsten att blåsa upp en ballong inifrån.

De enda som inte levde under några kulturella strömningar, och alltså inte alls påverkades av Världsandens

resa till sig Själv, var enligt Hegel, i dennes Fenomenologi, bönderna. Dessa stod helt enkelt i ett rakt förhål-

lande ( icke kontrollerade av kapitalet ) till jorden, och så var det inte mer med det.

Romantiken dominerade som kulturell grund i Sverige ända in på slutet av 1950-talet, och början av 1960-

talet, då min musiklärare i Göteborg, Folke Lundborg, under det han lärde ut stamsånger (!) – uppemot 100

sånger förtecknades i sångboken under rubriken ”stamsånger”, som Mandom mod och morske män, och Hei-

denstams Sverige, och svenska folkvisor, förmanade oss: ”För det romantiska är ju det sanna !!?”

till begreppet "Världsjäl", - som alltså utgör grunden för den implementerade

världen. Världssjälen var dock för Fichte "Das Ich", som vill komma till med-

vetet liv, Jätteanden, Der Riesengeist, som förstenad sliter och drar och försö-

ker finna den rätta gestalten och formen ,och till slut finner den i en dvärg, som

"i språket heter människobarn", som plötsligt står - förvånad - inför sig själv.

Här förebådas då Hegel. Fichte deklarerade att livet bara är möjligt, i kamp och

i utbyte av kraft, och det individuella var bara möjligt genom motsatta krafters

hämmande, bindande och inskränkning. Vad som kom att bli mer inspirerande

ändå, än Fichte, för den romantiska världsåskådningen, var den för varje fanta-

sifull människa så mycket mer eggande panteism som fanns hos Schelling. Allt

individuellt vara i naturen är en övergående bild, menar Schelling, en bild där

krafternas växelspel kommit till tillfällig vila, för att därefter åter börja verka.

Naturens väsen består av antagonistiskt ( dialektiskt

) motsatta krafter. Allt

skeendes grund är Dualism och Polaritet. Skeendet består av en syntes. För

Hegel blev detta dialektiken. Hegel hävdade – i en vulkanisk, bländade, och

smått obegriplig framställning, i Phänomenologie des Geistes

- att världen

styrdes av en objektiv ande.

För Romantiken var det, den gamla platonismen/nyplatonismen, som dök

upp, denna strömning, som under förrenässansen i Rom och Florens återfötts

under 1400-talet, i spännande idéhistorisk kontrast till, och som en kritik mot

den påvliga makten och den kyrkliga filosofin, med lärda som Plethon och Pico

della Mirandola som banérförare, för att nämna de mest kraftfulla. På just

nyplatonismen löper dess termer, som vi redan mött i sammanhanget med ve-

tenskapen, som ”urbild”, ”urscen”, ”urfader” o.s.v. tillbaka. Friedrich Schleir-

machers stridsrop löd ”Ursprung är målet!” Jämför svensk romantik och det

svenska diktarsnillet Erik Johan Stagnelii ”urbild” i dikten Amanda.

Första-

velsen ”ur-” används alltså för att konstruera en filosofisk förutsättning för

idéen, begreppet, såväl hos Schelling som hos Freud.

Denna förstavelse, med dess idéinnehåll, förefaller ju logiskt korrupt, vil-

ket förmodligen är orsaken till att den föll ur bruk. Man kan ju fråga sig hur det

samhälle såg ut, om det alls var ett sådant, där någonting ”uralstrades”? I varje

..... (se: W. Windelband Geschichte der Philosophie, (1922), ss. 244-255.). ( Jämför här också rasisten Jo-

hann Gottfr. Herders Idéer till Menniskohistoriens filosofi, I-IV (1815), där termen "kulturens semiotik" trol.

dyker upp för första gången i världslitteraturen.

Hegels kardinalbegrepp.

Phänomenologie 1807, vars oerhörda komplexitet och originalitet rörde om i hela den intellektuella världen i

Mellaneuropa, som dock till 95% inte alls fattade vad boken handlade om.

se bl.a. Albert Nilsons klassiska Svensk Romantik samt f.d. sekreteraren H. Engdahls Den romantiska texten

( jfr. Begreppet "Drift".)

sammanhang finns ju alltid ett sammanhang som föregått detta. Så kan man

därför inte ens tänka sig hur det skulle vara när en urmyt skapades. Varje myt

bygger på en annan myt, av oftast enklare sort. Så fort något existerar för män-

niskan, så är där med detsamma givetvis en myt där också. Vi återkommer till

detta.

Romantiken hade mer konkret uppstått ur förordet till en av Immanuel

Kants två "Kritiker", vilka skulle komma att stå som ena skepticismens krön-

ande fyrbåkar i idéhistorien

, och hjälpa både humanismen och vetenskapen

att snabbare nå det anseende dessa skulle komma att få. Kant kämpade livet

igenom mot all slags vidskepelse, alltifrån religiös mystik och clairvoyance till

filosofisk rationalism

till att kunna presentera ett tänkande som byggde på

skepsis, logik och empirism, i detta utvecklande en mer Aristotelisk världssyn,

och tankar från den senantike Sextus Empeirikus m.fl., och menade att målet

inte är givet på förhand för människan, men att målet är en moralisk uppgift,

som handhas genom en ”moralisering av naturen”.Under romantiken kan man

se, hur gränserna där mellan konst och vetenskap var praktiskt taget utsuddade,

och att en mystisk religiöst inspirerad ren fantastik - rakt emot Kants anda -

pretenderade på vetenskaplig status. ex.”Die Kontraktion Gottes”. Se Hegels

raljanta företal till Phänomenologie des Geistes, där detta förhållande, med fan-

tastiken, också häcklas.

I den omfattande, litterära magiska idealismen

frodades idéer om kun-

skap att nå ”bortom”, genom ett slags ”viljans inre liv”

ibland uttryckt i de

mest fantastiska allegorier, i en poetisering av tillvaron: naturen som förstenad

trollstav, eller som ett encyklopediskt index över själen; ryktet är "ett tidens

nedslag", vatten är ”en fuktig flamma”

Det är viktigt att se, att romantikerna - med all deras nebulositet - kom att

öva inflytande på mängder av tänkare från S. Kierkegaard

på 1830-talet till

Freud på 1880-talet. H. Jacobi ställde under denna tid upp monisten och den av

judisk spekulation påverkade Baruch Spinoza som ideal och kontrast till Kant.

Spinoza hade aldrig sett någon klyfta mellan oorganiskt och organiskt, utan

Den ena behandlade ju kunskapsteorin, den andra etiken.

förespråkande, som denna gör, att man kan fastslå vetenskapliga sanningen om verkligheten genom enbart

teoretiska resonemang, utan att konsultera empirin,

… vilken inte skall sammanblandas med den magiska realismen, vilken är en mer sentida litterär genre,

odlad av Marquez, Borges m.fl.

( Novalis, Hegels ungdomsvän, som slutade sina dagar ensam i ett litet rum med utsikt över floden Neckar.

Om detta är oriktigt, så har jag mints fel. ),

( jfr. Volkmann- Schluck, Novalis magischer Idealismus i Die deutsche Romantik (1967).).

Kierkegaard försökte i sin ungdom skriva en romantisk brevroman.

hade en universalitetsprincip, som Jacobi

entusiastiskt framställde i Briefe

uber die Lehre Spinozas .

Spinoza stod här i sin tur i kontrast till mekanisten

G.W. Leibniz. Därför kunde Jacobi mitt i ett regnväder spinozistiskt förklara:

”Jag regnar.” Allt i tillvaron är för monisten ett. Mot monismen är det svårt att

invända: i något avseende är givetvis allting en helhet.

Men moralisten Anne

Conway

”kritiserade Spinoza för att han sammanblandar Gud, den skapande

kraften, med universum, det skapade. Att det gudomliga väsendet med nödvän-

dighet måste skilja sig från det skapade inser inte Spinoza, menar hon”.

Romantiken var en sidorörelse till Franska revolutionen, och bestod bland

annat i ett uppror mot religionen och kyrkans förtryck av kropp, sinne och

social frihet.

Kant slog från professorsstolen i Königsberg ner på vidskeplig-

het och mystik var han än fann det.

Nästan alla betydande romantiker var se-

kulariserade prästsöner. Schelling och Hegel hade haft präster som fäder, som i

olika grad förtryckt dem. Gud var - i romantiken - ersatt med naturen eller An-

den. När Napoleon red in i Jena på en hingst stod Hegel på sin balkong där och

ropade glatt: ”Se, där kommer Världsanden till häst!” Högromantisk spekulat-

ion förenades här med ett slags revolutionärt patos. Napoleon tog själv

kro-

nan, och krönte sig själva i katedralen i Reims, obekymrad om att hans namn

skulle krönas till begrepp inom psykoanalysen.

Hegel inordnade sig till slut hjälpligt, och påstod att livets mening var att

skaffa sig ett jobb. Rättsfilosofiskt är Hegel konservativ, men hans verkan blev

- genom sin medvetandefilosofi och genom diffraktion - revolutionär. Schelling

Filosof, affärsman och jet-setare i Düsseldorf.

(1785). Jakobi skulle få en stor betydelse som motpol till skeptikern Lessing.

Som min väninna A-C A. uttryckte saken, efter det hon läst filosofi vid Gbg:s Universitet: ”Filosofi är lätt.”

D. 1679.

Jfr. A.-K. Malmström.

Jean Jacques Rousseau – som är en övergångsfigur mellan upplysning och romantik - tvivellöst intar en

särställning bland de författare, som tillhör den period som föregår eran. Rousseau ( beundrad av Kant som han

var ) insåg nämligen, - vilket var en ny tanke då - att människan var i mycket en produkt av sin egen civilisat-

ion. Rousseaus - ofta oerhört framsynta och breda - ibland irrande, spekulation var i sin dubbla karaktär både

skarpsinnig och vag. Den var gränsöverskridande men uteslöt i sin bredd inte mängder av skepsis och självkri-

tik.

Kant ägnade 1766 en hel bok åt att ifrågasätta Swedenborg, som just då gjorde succé i Mellaneuropa med

sina skrifter av andlig art. Kant titulerade denne ”andeskådare”.”Träume eines Geistessehers”.I den humorist-

iska boken kunde – som Kuno Fisher skriver – Kant slå två flugor i en smäll: metafysiken och Swedenborg.

Swedenborgs böcker är både charmiga och löjliga i samma sekund. Att änglarna talar med tonfall, det vet väl

alla.

En av Hegels märkligaste revolutioner var ju den terminologiska. Hegel undvek att skapa nya tekniska be-

grepp, men använda till sin stora, invecklade metafysiska tankealadåb till 99.3% ord från vardagsspråket. Detta

kom senare att bilda mönster för den usurpation som många filosofiska skribenter senare ägnade sig åt, inte

minst beträffande jagfilosofi och autencitetsläror. Jfr. Hegels egna förord till PhdG. Samt Alex. Koyrés upp-

sats om Hegels terminologi.

Napoleonkomplexet.

- med sina eteriska idéer - föraktad av Kierkegaard, som ändå faktiskt åhörde

den gamle Schelling levande föreläsa i Berlin,

- var däremot för regimen helt

ofarlig. Överlevandet hos Schellings idéer ( omedelbart inspirerande för fanta-

sin ) sträckte sig dock genom hela romantiken inom ett ganska brett kulturellt

fält - för att sedan upphöra, utom - mytiskt - i just psykoanalysen, medan He-

gels inflytande blev mer långtgående, rent filosofiskt.

Pessimisterna i tiden var bland andra Schopenhauer och Spengler. Freud

skriver 1917 ( jfr. Thomas Mann

) följande om Schopenhauer:

”Vår föregångare framför alla andra är den store tänkaren Schopenhauer, vars omed-

vetna ”Vilja” är ekvivalent till de mentala instinkterna i psykoanalysen. Det var samme tän-

kare som i ord av oförglömlig uttrycksfullhet menade att besinna den betydelse, som så

länge undertryckts, av dess egna sexuella krav.” Och: ”Den hemlighetsfulla tanke som

Schopenhauer utvecklar i denna, är, kort sagt, att , just som i drömmen vår vilja, utan att veta

om det, uppträder såsom ett obevekligt-objektivt öde , allt i denna kommer ur oss själva ,

och var och en är den hemlige teaterdirektören för sina drömmar - så också i verkligheten,

denna stora dröm, såsom ett enda väsen, som viljan själv drömmer med oss alla, kan vårt

öde vara en produkt av vårt innersta, vår vilja, och vi föranstaltar alltså själva det, som tycks

hända med oss.”

Spengler.

O. Spengler tillhörde skeptikernas skara, och visionärernas:

Spengler spår, inte bara i sitt Magnum Opus Der Untergang des Abendlandes,

I-II, men även i uppföljaren Mensch und Technik. En civilisations undergång,

Jfr. Kierkegaards Upprepningen.

Jfr.Thomas Mann i Ockulta upplevelser (1924): „Ett mästerverk av den metafysiska tanken är „Die Welt als

Wille und Vorstellung“.

”Der geheimnisvolle Gedanke den Schopenhauer darin entwickelt, ist , kurtz gesagt, der, dass, genau wie im

Traume unserer eigenen Wille, ohne es zu ahnen, als unerbitterlich-objektiven Schicksal auftritt, alles darin aus

uns selber kommt und jeder der heimliche Teaterdirektor seiner Tråume ist , - so auch in der Wirklichkeit,

diesen grossen Traum, den ein einziges Wesen , der Wille selbst, mit uns alle tråumt, unsere Schicksale das

Produkt unseren Innersten, unseres Willens sein möchten und wir also das, das uns geschehen sheint, eigentlich

veranstalten.“ ( s.220 ) Man bör också tänka på, att Schopenhauers ”Vilja” var ett svar ( nåja ) till Imm. Kant

på dennes - inom transcendentalfilosofin - motsägelsefulla begrepp , ” Das Ding an sich” ,( en av otaliga in-

vändningar mot detta smått tankevidriga begrepp ) och på den historiskt oerhört viktiga antydningen om ”

självmedvetandet”, eller ”självkännedom”, i inledningen till första upplagan av Kritik der reinen Vernunft

(1781). Imm. Kant skriver: "Tidens likgiltighet och skenvetande är en uppfordran till förnuftet, den besvärlig-

aste av alla dess uppgifter, nämligen den att på nytt erövra självkännedomen och inrätta en domstol, för att med

dess berättigade anspråk försäkra sig om, emot all grundlös självförhävelse, inte genom maktspråk, utan i en-

lighet med sina eviga och oföränderliga lagar, att kunna avfärda det ( skenvetandet ), och denna ( domstol ) är

inte någon annan än den i det rena förnuftet självt./ ( s.13./A XI) ( Min övers.). ( jfr. Hegels famösa företal till

Phänomenologie des Geistes.1807 ) Arthur Schopenhauers Die Welt als Wille und Vorstellung utkom 1818 ,

några år efter Hegels Logik I & II. Schopenhauer skriver: ” Därför att viljandets subjekt är omedelbart givet för

självmedvetandet, kan det ej definieras eller beskrivas vad vilja är: det är istället den omedelbaraste av alla våra

kunskaper, ja, så omedelbar att den får ytterst kasta ljus på alla andra, vilka endast är medelbara.”.

( 1935 ) Som von Aster påpekat, i sin Die Philosophie der Gegenwart

eller framhåller resignationen - initierar framstegspessimism - i sin skiss av

civilisationerna som enskilda maktcentra, utan relation till någon fortgående

framgångssaga för Mänskligheten, rakt emot de idéer som framlagts av Hegel i

dennes historiedialektik, vilken senare kom att så starkt - företrädesvis, men

inte bara, i upp-och-nedvänd form - influera Marx, Det är dock inte en total

undergång det rör sig om hos Spengler, vilket ryktet kan få en att tro: boken

behandlar en serie kulturers sönderfall. Närmare bestämt de tre som existerat,

och existerat i kraft av sin överlägsna mentalitet: den antika, den arabiska och

den västerländska. Dessutom förklarar Spengler tydligt i sin bok, att denna inte

är tänkt som vetenskap, men är tänkt såsom ett medium för läsaren att söka

själv en sanning igenom boken. Spengler följer tydligt det mönster, som är eta-

blerat hos idéhistoriker: redovisa tre exempel på en företeelse, förklara sedan

att detta är vad som utmärkte och definierade tidsspannet. Oswald Spenglers

verk har karaktäriserats, också det, som et tidens barn, men ”en romantik på

avvägar”, av socialisten Alf Ahlberg, i dennes bok om Spengler 1930.

Ahl-

berg drar jämförelsen med Freud och menar att många företeelser i tiden

hänger samman med en vetenskaplig ansats, som i dess produkter av reception-

en automatiskt i tidsandan vidgas, likt Freuds, och blir till en kultursymbolik.

Här passar Spengler in:

”Spenglers verk är i själva verket det intressantaste och mest grandiosa uttrycket för

tidens mystiska symbolism.”

På flera sätt i Västerlandets Undergång återkommer Spengler till resone-

mang, om att symboler manifesteras ur verkliga förlopp, om kulturer som org-

anismer. Historien om Västerlandets kulturer

( vilken ju också, automatiskt,

med tanke på karaktärerna av teserna, får bäring på alla kulturer i hela världen )

antar alltså på samma gång en semiotisk som en mikrobiologisk karaktär. In-

delningen i kultur som faustisk, apollinisk eller magisk ger också en indikation

på det mått, och den karaktär av ideal andesuccession som förutsätts svepa över

Occidenten. Spenglers idéer var rikt spridde och tillhörde det material som var

basen i många diskussioner vid kafébord - likt mycket senare The Clash of Ci-

vilisations - där intellektuella samlades i Centraleuropa vid 1900-talets början.

Många menar att Spenglers resonemang om det faustiska, och om den tyska

kulturens överlägsenhet gentemot den franska och engelska, kom att på olika

A.A. Västerlandets Undergång, -Oswald Spenglers filosofi – framställning och kritik, 1930.

Ahlberg, s. 24.

Som en egendomlighet förefaller det, att Spengler inte en enda gång refererar till Vico, i VU.

sätt bana väg för nazismen. Spengler röstade inledningsvis på dessa, efter deras

makttillträde 1933, men blev sedan motståndare, och landsförvisades.

-------------------------------------

Nietzsche skulle - efter att ha rört om i Europa med sina skriver - dö

såsom nationalklenod hemma hos systern Elisabeth Förster-Nietzsche, hem-

kommen från kolonien Germania i Paraguay -, just det år när Freuds Drömtyd-

ning kom ut. Nietzsche - född samma år som Strindberg, 1849 - hade ett brett

författarskap, vilket kanske kan delas in i två, ett samhälls- och filosofiskt ana-

lytiskt, ( Bortom gott och ont ) och ett mer poetiskt-profetiskt ( Zarathustra,

Wille zur Macht ), präglat av N.s mentalsjukdom. Känslan i tiden av den av N.

konstaterade frånvaron av Gud underströks av historikern m.m. Heine. "Slut-

satsen drogs" av Nietzsche, och kom att upprepas från 1930-talet av existentia-

listerna: Sartre:

”Då inemot 1880-talet några franska lärde gjorde ett försök att skapa en icke-religiös

moral, sade de ungefär så här: Gud är en kostsam och onödig hypotes, därför gör vi oss av

med den, men för att det skall finnas en moral, ett samhälle, en civiliserad värld, är det i alla

fall nödvändigt att visa värden respekteras och betraktas som givna a priori: det måste vara

en plikt a priori att vara hederlig, att inte ljuga, att inte slå sin hustru, att sätta barn till värl-

den.”

Många intellektuella centra splittrades och idéer omvandlades, ställdes i

nytt ljus - och många nya mörka kom ur dess mörker. Det vimlar kring år 1900

av bilder, där moderniteten söker ”beskriva sig själv”. I det stora samhällskao-

set som denna modernitet förde med sig samsades och stred olika disparata

livshållningar och kultursyner . Så fanns en stark dragning till dekadens, men

samtidigt en annan som var teknik- och framstegtroende. Här fanns exotism,

och en dragning både till vad man såg som primitiva kulturer ( Afrika, indianer

i Nordamerika ) samt de riktigt främmande, enigmatiska, kulturerna i Kina och

Japan. Allt detta smög sig in genom udda reseberättelser, och på olika sätt er-

övrat högkonstnärligt stöldgods, som kittlande elstötar i det Europeiska högkul-

turella mellangärdet. Att tänka sig främmande högkulturer, som på sitt sätt

skulle ha nått till en nivå, där man själv befann sig, var ju för många insikts-

fulla människor i de västerländska metropolerna hisnande, men för de flesta en

tanke omöjlig att tänka. Den eskalerande koloniseringen av Afrika, Bortre

Asien och Oceanien m.m. spelade in i den mångbottnade synen på den Andre.

Existentialismen är en humanism, ss.34f.( 1964 )

En lika exotisk kontinent var ju också det Europeiska vansinnets mörka

sådana, och drogernas, lidelsernas och slummens värld. Denna hade aldrig tidi-

gare i västerländsk kultur kommit att exploateras som nu. Exklusiva vansinnes-

skildringar från Dostojevskijs, Gogols, Poes, Strindbergs, J.P. Jacobsens,

Ibsens, Zolas och Mirbeaus pennor tjusade allmänheten. Gontjarovs Oblomov

indikerade att det kunde finnas något sådant som ”sociala sjukdomar”. ”Neu-

rasteni” blev ett begrepp på modet. Strindberg diagnostiserade sig själv med

det, liksom Mirbeau, som skrev en hel bok om det.

Man anade här att man, i

vansinnet, hade en guldgruva, men var lite osäkra på hur man skulle hämta hem

guldet. Särskilt intresse ägnades också den helige dåren, den med epilepsi be-

häftade hjälten i Idioten

. Dostojevskijs hjälte tycktes kunna leva ett liv, fullt

av goda handlingar, endast under en viss bestämd tid, innan han fick ett anfall,

och föll omkull och hamnade i koma. Efter att ha vaknat, fortsatte han sitt liv,

ständigt upptagen med att intresselöst

söka enbart godheten.

Intressant är, beträffande de filosofiska skribenterna, att t.ex. Nietzsche,

Spengler och Kierkegaard författade sina stora verk, utan att diskutera grund-

tankarna i dem med någon. Freud var ju stort sett ensam om sitt författeri

också, med någon hjälp från vännen näsläkaren Fliess, som kanske inte var nå-

gon aktiv dialogpartner.

Detta står i strid med den ”vetenskapsdialogtro”, som

bl.a. Popper framför.

Det är alltså - häpnadsväckande nog - fullt möjligt för

Människan att o-dialogiskt - att vara monologisk, och att tänka själv.

”Den som år ut och år in, dag och natt ensam suttit tillsammans med sin själ i förtroliga

samtal /…./.Skriver man inte böcker för att dölja det som man döljer hos sig själv? –

/…../;det ligger någonting helt godtyckligt i detta , att han här inte såg sig tillbaka, såg sig

omkring, att han inte här grävde djupare utan lade ifrån sig spaden – det väcker en viss miss-

tro. Varje filosofi döljer också en filosofi. Varje åsikt är ett bakhåll. Varje ord en mask.”

Vad som uppenbaras här hos Nietzsche är - ju - en misstanke - eller en

förespegling - om ofantliga dolda djup. ( Dessa djup behöver inte nödvändigt-

vis vara fyllda till brädden. Misstanken gäller allt, både närvaro och frånvaro.

27 jours d´ástenie.

Dostojevskijs roman utkom 1869. Om inte hjältarna själva är galna i D.s många böcker, så är de utsatta för

en galen överhets terror och förtryck. Tsarrysslands litteratur vimlar av skrifter som till sitt innehåll påminner

om delirium, med olika grader av fasa och komik i en osalig blandning.

Här spökar alltså också Kant, i vars etik det dock saknas en diskussion om etiska konflikter, ett ämna som

annars utgör grunden för varje gott drama.

Breven FRÅN Fliess har av någon besynnerlig anledning försvunnit.

Robinson Crusoe hade inte stora möjligheter till att bli en stor vetenskapsman, enligt Popper.

Det är - det behövs kanske inte påpekas - mycket som spökar här, även det

Omedvetna. Det är en lockande misstro.).

Romantiken hade knutit till sig folktrons symboler, sagor, myter och riter,

ibland förbundna med ytterligare skikt av symboler och föreställningar, tankar

om skydd och om öde, samt förvandlingsmyter och sagor, symboler i vardags-

liv och kult. Sådana enkla bilder, som man inte fäst större avseende vid, kom

nu att genom Freud, Jung och Groddeck, och andra, bli synliga på ett annat

sätt. Viktig kom frukterna av bröderna Grimms verksamhet att bli för Freud,

men också den judiska traditionen, där det flödade över av sägner, vitsar och

talesätt med betydelsebärande element. I Talmud - för de stackare som råkat ut

för indoktrinering i denna - fanns myriader av olika seder och riter, som man

kunde försöka härleda till det ena eller det andra, utan att komma nån vart.

Man kunde se dessa element flyta över i något annat, betyda något mer,

mycket mer, än vad man först trodde, i den symbolskapande process som Freud

samtidigt med Groddeck upptäckte. Liksom de insåg att det fanns en semio-

tiska mellan-lagringsprocess i det mänskliga psyket. Man hade aldrig tidigare

inom vetenskapen förstått det ändamålsenliga i den typ av försvarsmekanism,

som Freud kom att upptäcka och dissekera: den, som utgick från två faktum: [

1. ] att en människa omöjligen medvetet kunde ta åt sig all information från

sina sinnen, behandla precis allting som hände henne: Det vore också ett ovan-

ligt dumt slöseri med information, om evolutionen ”bestämt sig för”, att män-

niskan för alltid skulle kasta bort den information, som hon för tillfället inte

tålde. Det blev ju som att kasta bort ett stycke av historien, - den del som just

nu inte passade. Så fann Freud, i sina studier av psykets förvandlingsmekan-

ismer och såg i förträngningen , omvandlingen och förvrängningen , samt i

symbolskapandet, det kanske allra mest geniala och originella i det mänskliga

psyket. Freud såg likaså en möjlighet att se efter hur denna informationsfördel-

ning och dessa skyddsvärn var sammankopplade hos människan.

Jfr. den amerikanske psykologiprofessorn David Bakan, 1958, bok om Freud och den judiska myten! Här

menar DB, att man – bland alla andra influenser till psykoanalysen – kan finna psykoanalytiskt lik metodik,

och resonemang i t.ex. Talmud, i den mystiska skriften, Moses de Leons Boken om Zohar, samt hos Moses

Maimonides, den judisk-spanske filosofen, som ju delvis utlägger Talmud, och är en försvarare av den judiska

suprematismen i Toran och Talmud. Se: Maimons bok för de som önskar bli perplexa.

I huvudsak var Freud

emellertid darwinist. Vad Freud utredde var allt

funktioner hos människan, som på ett eller annat sätt gynnade hennes överlev-

nad som art. Freud ville bygga sin teori, rörelse, lära o.s.v. på egna iakttagelser

och tolkningar av dem. Då behövde han - menade han - inte läsa vad andra

skrivit om drömmar. Han utgick, något förmätet, ifrån att ingen före honom

hade något väsentligt att tillföra till hans tolkningslära o.s.v. Freud instinkt var

beroende de romantiska filosofernas och ”diktarnas” grundsyn på tillvaron,

uppbyggd av antagonistiska motsättningar:

”Freud var så beroende av denna dynamiska grundsyn att en av kriserna i hans tänkande

uppstod, när han på teoretisk väg tycktes hamna i en driftsteori utan denna polaritet mellan

två huvuddrifter.”

Vi skall se att Freud senare - på 1920- talet - verkligen sökte balansera

Eros ( sexualiteten i vid bemärkelse ) och Thanatos, ( döds- och aggressions-

driften ), som sådana politiserade drifter. Man kan här se att dödsdriften är bak-

sidan av den första, - att de i teorin betingar varann.

Driftsbegreppet kom att hos Freuds lärjungar skapa olika deviationer ; så be-

traktade t.ex. A. Adler - en tidig, viktig anhängare - den kompensatoriska drif-

ten - av typen: den som förlorar en sinnesförmåga, skärper en annan - som helt

grundläggande för människan. Han fick stöd i detta (!) av F., men valde sen

ändå att gå sina egna vägar.

Vad som måste understrykas i denna bakgrundsteckning - som mest kon-

centrerar sig på fantasi, omedvetenhets- och driftselementens behandling inom

filosofin, är det element, som kom att bli så betydande i Freuds psykoanalys:

det symboliska. Folktrons symboler och riter ( ibland förbundna med ytterligare

skikt av symboler och föreställningar, tankar om skydd och om öde,

) samt

förvandlingsmyter och sagor om förvandlingar, symboler i vardagsliv och kult

o.s.v. var viktiga för romantikerna, men även för Freud. Detta element har all-

tid funnits med i mänsklig kultur, ansetts som något naturligt. Ofta har det synt

så naturligt ( och naivt ) att man inte brytt sig om det.

Viktig kom bröderna Grimms verksamhet att bli för Freud, men också

den judiska traditionen, där det flödade av sägner - och vitsar och talesätt med

betydelsebärande element, som man - om man var som Freud - kunde ses flyta

Som aspirerade på Nobelpriset.

( L Sjögren. s.35.).

jfr. mytforskaren Frazer

över i något annat, betyda något mer än vad man först trodde, och som var an-

vändbart i den symbolskapande process som Freud - och Groddeck - upptäckte

var ett viktigt medel i den semiotiska mellanlagringsprocessen i det mänskliga

psyket. Många enkla bilder, och enkla symboler, som man inte fäst större avse-

ende vid, kom nu att genom Freud bli synliga på ett annat sätt.

Så fann Freud i drömmen förträngningen, omvandlingen ( och förvräng-

ningen ) och ett symbolskapande, som det geniala, i det mänskliga psykets inre,

och såg en möjlighet att se efter hur denna informationsfördelning och detta

skyddsvärn var sammankopplade. Man hade aldrig tidigare inom vetenskapen

insett förekomsten av och förstått det ändamålsenliga i den typ av försvarsmek-

anism som Freud kom att upptäcka och dissekera: en människa kunde omöjlig-

en ta åt sig all information från sina sinnen, behandla allt som hände henne,

men det vore också ett ovanligt dumt slöseri med information om evolutionen

bestämt sig för att människan skulle för alltid kasta bort den information hon

för tillfället inte tålde. Det blev ju som att kasta bort ett stycke av historien, -

den del som just nu inte passade.

---------------------------------------

Att skriva denna tids andliga historia är givetvis oändligt komplicerat.

Man drunknar lätt i alla historikers skildringar, eller i berättelser med grunden i

denna tid, och även om man söker efter dem som lät sig genomströmmas av

historien ända in i ryggmärgen för att omvandla sin erfarenhet till diktverk, -

och finner några, så kan man ändå förtvivla inför det att själv nå den ”historiska

sanningen”: historikerna – och sociologerna - skymmer sikten med abstraktion-

er och egendomliga - ofta intuitiva - kategoriseringar, berättarna med konkret-

ioner, sällsamma öden och personliga tonfall.

Så är det ju så, att vi, - som en slags försvarsmekanism här likaså - när vi

får fakta ropar efter myten, och när vi får myten ropar vi efter fakta.

”Våra handlingar är som rimlekar,

där var och en fyller ur rimmen

efter behag.”

( Fr. de la Rochefoucauld, Maximer )

Om Freud var kritisk till filosofer, eller ointresserad av dem, så var han

intresserad desto mer av de som han bedömde som människokännare, som t.ex.

Sofokles

och Shakespeare. Och flera andra goda författare och dramatiker.

Freud läste obehindrat Engelska, Franska, Spanska, Italienska, latin och gre-

kiska.

Hans intresse för Shakespeare urartade dock, i det att han engagerade sig

i Looneys tes om att Shakespeare inte var författare till de honom attribuerade

verken, men en viss Edward de Vere, en Engelsk Earl samtida med Shakespe-

are.

Detta tyder, anser jag, inte på något märkvärdighet hos Freud, jfr. Swe-

denborgs intresse för "longitudproblemet"

- mer på ett överskott av psykisk

energi. Det är ju nära nog egalt ”vem” som skrev Shakespeares verk. Det var

uppenbarligen någon, och kallar vi denne Någon, Shakespeare eller ej, - det

spelar ju numera ingen roll. Bara det förstås var en och samma person, som

skrev allt, attribuerat till Shakespeare.

Uppenbart är också att Freud hade ett produktionstvång, inte olikt Kier-

kegaards - att han " hypersteniskt " i ett överflöd av energi, såg sig tvungen att,

inte bara skriva ner sina upptäckter och funderingar, men också alltid låta pub-

licera problem och sina försök till lösningar på dessa. Ofta nog med en stark

personlig klangbotten under och en märklig(t) högt uppdriven förmåga till

symboliserande, och transformerande. Ytterligare notabelt med Freud, är att

Freud i sitt intresse för litteratur, behandlade fiktiva gestalter i dessa, som Lady

Macbeth och Hamlet, såsom verkliga varelser, för vilkas handlande det fanns

ett absolut vetbart motiv till deras handlingar och beteende, och att det, t.ex.

dessa personers fall gällde att lösa gåtan, om deras psykiska drivkrafter och

hämningar, som om det gällde att behandla en verklig analysand. Freud be-

römde sig av att ha löst ett problem i Hamlet, som Goethe inte rått på. Nämli-

gen det, varför Hamlet tvekade att döda sin styvfar.

Något absurt. En ”oför-

måga” att här skilja på dikt och verklighet.

Freud var alltså lika upptagen med

tragiska hjältar, som Hamlet, som med Moses, som han var med Vargmannen

och andra klienter.

"Moses är ingen ledare. Han är en domare.", menade Kafka vid läsning-

en av Freuds vördnadsfulla essä om Michelangelos staty av denne i Rom.

I detta var han lik Hegel, som använder de grekiska tragödernas verk flitigt, i sin Phänomenologie.

( jfr. P. Gay, Reading Freud, The Man from Stratford.).

Vilket visserligen var mer rationellt att ägna sig åt, än Shakespeares identitet, eftersom det utlystes en belö-

ning till den som löste problemet. Jfr. Harrison, som löste det.

jfr. P. Gay. Reading Freud. jfr. här Jacques Lacans intresse för Edgar Allen Poe, i Seminars, som inskränker

sig till studier av mönster, och icke kausalsamband. Och Jungs för … Job.

Man kan här – något vid sidan av - tänka på det uttalande litteraturkritikern Harold Bloom fällt om att ”

Freud är Shakespeare på prosa.”

( Där Freud var flera gånger.)

Förväxlar man nu inte Moses själv med vad han var för/hos Michelangelo?

Freud kanske identifierar sig både med Moses och Michelangelo - liksom tidi-

gare med Leonardo i den så intressanta boken om Leonardo da Vinci (1910)

”det enda vackra jag skrivit ” ( Freud ) - där det kommer ett komplicerat

tydningsmönster i dagen.

Inte minst inverkan hade ju Freuds mycket breda tolkningssätt.

Detta sätt kom att influera reflexion över betydelse, långt utöver den som redan

startat med Freuds föregångare i detta, Brentano och Nietzsche - två sinsemel-

lan mycket olika -, och leda fram till den mängd hermeneutiska filosofi som

flödade fram efter 1960 I Europa. Freuds inverkan - och innevaro - i begreppet

“tolkning” blev under denna tid stort.

Till de övriga skrifter från Freud som sysslar med den kulturella aspekten

hör Masspsykologi och jag-analys ( 1921 ).

---------------------------

I Totem och tabu

formar Freud delar av den mytologi, som är typisk

som grund för en ny kultursyn. Det är här som Freud skapar myten om urhjor-

den, om urfadern, ( Oidipusberättelsen från Sofoklees - med fadern Laios och

Man kan här tänka på att en skrift som Freuds, kanske mer än någon annan, kom att bidra till diverse sam-

hällskritisk reflexion delvis stöpt i freudiansk form, som t.ex. den s.k. Frankfurtskolans socio/psyko-analytisk/

kritiska produktion ( Adorno/ Horkheimer/ Marcuse ).

Ett exempel är tyskfödde Herbert Marcuses flyhänt skrivna Eros and civilization där denne – med en

klarsynthet få förunnad – talar om den kommande sexualiseringen av samhälle, konsumtion och media. Ytter-

ligare civilisationskritik kommer till uttryck både I dennes Den endimensionella människan och i den breda –

mer konkreta - Amerikanischer Pragmatismus. I Upplysningens dialektik skulle Horkheimer/Adorno också

komma att påverka uppkomsten av den vänstervåg som kulminerade kring 1968. Begreppet ”kulturmarxism”

såg mot bakgrund av Adorno, Horkheimer, Marcuse dagens ljus.

Adorno, en mångsidigt begåvad schweizare med judiskt påbrå ( eg. Theodor Ludwig Wiesengrund ) kom att

skriva allt från musikteori ch konstteori till ( livslång ) Hegel- och Kierkegaard-Marx- och U.S.A.-kritik dess-

sutom, och retade med sin Negative Dialektik (1969 ) – som behandlade negationen som den kraft som förde

civilisationen framåt - både tänkare i öst och väst ( K. Popper). Theodor Adornos nödtvungna exil I U.S.A.

fick honom I kontakt med Hollywood och med jazzmusiken, och ett stående epitet om Adorno kom efter detta

bli :”Teddy hates jazz!” Av Adornos samlade verk behandlar 16 band – merparten - musik. Det mesta som

Adorno vid denna tid skrev om masskultur kom att visa sig helt inadekvat.

Av allt som är skrivet om Kafka väcker nog Adornos essä, Notes on Kafka, allra mest intresse och

eftertanke. Jag återkommer till denna essä, som I sin tur star I nära förhållande till den skarpsynte Walter Ben-

jamins två berömda kafkaessäer och där somligt även anknyter till Derridas senare gjorda iakttagelser. Inte

mindre inverkan hade Freud som kritiker av religionen, som han nästan helt återförde på fenomen som var lätt

beskrivbara inom den psykoanalytiska teorin. Så kom Freud att – jämte den autodidaktiske anarkisten Proud-

hon, jämte Marx och Nietzsche – att bidra till den sekularisering, som så snabbt röjde sin väg fram i industrial-

ismens spår. Här kom sedan en samhälls- förändring till stånd med en komplex djupstruktur, som den nya

vetenskap som fick namnet sociologi tog itu med. Här formade sociologerna Durkheim, Weber, Simmel och

andra teorier och terminologier, där man kunde ta upp allehanda kulturyttringar och tolka dem som betydelse-

bärande enheter, och på så sätt vidga den intellektuella verksamheten inom kritik och debatt, Och här kunde

man efter mitten av det 20de seklet allt oftare få se Kafkas namn florera som konventionell betecknare.

( 1912-13 )

modern Iokaste, - kallas av Freud för ”Urberättelsen”, och psykoanalysen själv

får i den psykoanalytiska historieskrivningen helt enkelt namnet ”Upptäckten”

) som dödas av sina söner, för att de önskar äga modern, men sedan fadern är

död ångrar sig, aldrig utnyttjar sina fördelar som Herrar, och dessutom börjar

att dyrka/besvärja i symbolisk form den döde fadern, allt understött av den för-

trollning som sinnet försätts i av begären och illusionernas dans.

( Att denna teoretiska breddning av psykoanalysen - utöver vad som pre-

senterades i Drömtydning - till en del redan fanns under de år i Kafkas liv som

följde efter 1912 - med den klart Freud-inspirerade berättelsen Domen. Och

efter publiceringen av Förvandlingen. Kafka själv var också medveten om

denna debatt och följde den i tysk och fransk press. Kafka läste obehindrat

franska, efter att ha haft en ambitiös guvernant som barn.

Vissa kaféer i Prag

prenumererade, trevligt nog, på Kafkas tid på en mängd tidskrifter. )

Freud, Wienläkaren - i sin karriärhunger, som för all del också hade en hel

familj att bekosta - var ängslig - mitt i denna eruption av skapande och publice-

rande av helt originella idéer - för anklagelser för epigoneri.

Hans oro över att inte ha studerat Kierkegaard tillräckligt, och hans dubbla in-

ställning till Nietzsche, visar denna "ängslan". Om jag bara slapp att läsa!", ut-

brast Freud i ett brev till Fliess, - i detta liknade (!) faktiskt Freud S. Kierke-

gaard. Kierkegaard:

"De fleste Mennesker gaae gjerne til Laesningen af en Bog med en Forestilling om hvor-

ledes de selv vilde have skrevet, hvorledes en Anden haer eller der vilde have skrevet /…/

Her begynder nu den förste Mulighed af at ikke kunne laese en Bog /…/ - de to mest mod-

satte Arter af Laesere mødes - de dummeste og de genialeste, som begge to have det tilfael-

leds, at de ikke kunde laese en Bog, de förste af Tomhed, de Sidste af Rigdom paa

Idéer;/…/."

Kierkegaards uppfattning var att om han stötte på en bok, där inledningen

avslöjade att den byggde på antaganden, vilka han inte kunde se som sanna, så

var vidare läsning av boken en absurditet. ( Det kan man kalla läsekonomi. )

Kierkegaard läste helst sammanfattningar. Det är till exemplen högst osanno-

likt att han nånsin läste en enda rad av Hegel. Förmodligen var allt han snappat

upp om Hegel det, som fanns i prästen Alfred Adlers bok om Hegel, den Adler,

som Kierkegaard senare i Bogen om Adler, ( utg. postumt ) skulle förklara ga-

len, för att denne filosofiskt lutade sig mot en upplevelse av en uppenbarelse av

I Hermann Kafkas hem vimlade det av tjänstefolk. Franz eskorterades, undan antisemitiska gäng, till skolan

av kokerskan. )

(ur En Fortale, S. Kierkegaard Papirer, I.C. 83.)

Gud, på nästan exakt samma sätt som Kierkegaard, i det han lutar sig mot lik-

nelsen med ”springet” hänvisar till det mystiska elementet i tron, och alltså –

indirekt - anser sig själv vara galen.

Kierkegaard var - i visst avseende - i alla fall mot slutet av sitt liv

mycket blygsammare än Sigmund Freud, och menade för sin egen del, att allt

han hade skrivit mer kunde betraktas som ”lite kanel till maten”.

Vad maten

bestod av, det nämnde han inte. Som alltid - i Europa sedan århundraden –

handlade litteraturens adressater om ett litet burget skikt. På landsbygden, på de

danska öarna, och främst på Jylland, slet fattigt folk ont, och slaveriet var ännu

inte helt utrotat. Dessa slavar visste inte ens vad ”kanel” var för något.

Det

visste däremot slavarna på Saint Thomas, som var danskt territorium. Där finns

ännu en bukt, kallad Cinnamon Bay, ursprungligen Caneel Bay, Caneel, va-

rande ett Holländskt ord för kanel, senare Caneel Bay. 1848 avskaffades slave-

riet på formell basis. Efter protester från flera håll beslöts av kungahuset att

avskaffa slaveriet successivt, beslutat av Kristian IX. Efter att flera tusen slavar

tågat mot staden Frederiksted på ön för att kräva avskaffandet, gav guvernör

Peter von Scholten slavarna fria. De tvingades att skriva på arbetskontrakt som

band arbetare och familjer, med ursprung i Afrika, till plantageägarna, som i

antal underskred dessa med tiopotens. Först 1878 sattes plantagerna, med kanel

och mycket annat, i brand av arbetarna.

Både Kierkegaard och Freud var personer, som hellre producerade än

konsumerade, - böcker alltså. Men helt visst åt och drack de båda gott, medan

de producerade.

Båda hade ändå en stor kunskapstörst, och Peter Gay menar

att Freuds begär efter kunskap

liknade en erotisk hunger.

År 1914, när Kafka, från Prags övre medelklass, började skriva Proces-

sen, såg kartan över Europas kolonisering av Afrika så här ut:

Kierkegaard menade också att det borde medföra dödsstraff för den, som försökte bevisa Guds existens. Gud

skall tros, inte vetas, menade K..

1855, året innan Freud föddes.

Detta kan för alla del bara vara enklaste sortens retorik från Kierkegaard, som ju erkänt och fruktat hade en

slags ”sjudubbel reflexion”., där ju i alla fall några av dubbelheterna, rent logiskt, måste vara av en enklare

sort.

Borgerligheten visste att den kom från kolonierna, men kanske inte alltid att den kom från slavplantagerna ,

de danska i Västindien.

Kierkegaard var rentier, och levde ända till döddagar på de pengar fadern, Mikael Pedersen Kierkegaard

hade inbringat genom affärsverksamhet och spekulation i obligationer.

I:Reading Freud, s.51.

-------------------

Psykoanalysen skulle försäljas som en frihetslära, och målet var att ge-

nom att bli fri från trauman och osunda hämningar kunna leva ett helt och fullt

liv, långt borta från förtryck, både från själsåkommor och osunda samhälleliga

normer vilka nästlat sig in i människors sinnen och förslavat personligheten.

Hegels lära skulle ju stå nästan oförstådd, fram till Heideggers och Kojèves tid,

kring 1930, då dessa – genom diffraktion - kunde frigöra den inneboende styr-

kan i den "den-Andre-dialektik", som så starkt sedan skulle påverka psykologi

och filosofi under resten av 1900-talet. Att det förborgades sådana insikter i

dialektisk existenspsykologi och dialogisk filosofi hos Hegel upptäckte aldrig

Kafka och Freud, när de bläddrade i den svårlästa luntan Phänomenologie des

Geistes. Kafka beställde boken från bibliotekets hyllor till läsesalen, en dag

under sina juridikstudier i Prag. Han kommenterade den aldrig.

Apropås Hegel, och då Marx: En klarsynt inställning till klassförhållanden präglade också skeptikern Kafka

alltsedan gymnasietidens skolgång vid Altstädter Ring i Prags Altstadt. Han skrev i mogen ålder:

”Diktarna försöker ge människan andra ögon för att därigenom förändra verkligheten. Därför är de egent-

ligen statsfientliga element: de vill ju ändra. Staten och med den alla dess undergivna tjänare vill nämligen bara

bestå.”

Vid läsningen av Gustav Janouchs Samtal med Kafka kan man se, att Kafka ofta resonerade kring klass-

kamp och dylikt. Så kan man kalla Kafka för progressiv i dennes totalsyn på det under dennes tid turbulenta

samhället, en syn han då och då slagkraftigt gav uttryck för i privatlivet. Om litteraturen I Prag samtidigt –

strax före första världskriget - skriver Václavec( s.112.):

”Det mentala och ekonomiska grunderna för den socialistiska tyska litteraturen bildade medvetandet om att

världen kunde förändras.”)

PSYKIATRISK VETENSKAP

Det är viktigt att understryka att mycket psykiatri och psykologi i Tysk-

land och Frankrike vid artonhundratalets mitt - i sina frenetiska försök att fri-

göra sig från den av religionen så morbitt behäftade psykiatrin

, som tidigare

härjat - inte alls varit särskilt fantasifull eller särskilt terapeutisk, men nästan

tycks kristet pliktskyldig.

Religionens grepp hade varit, och var fortfarande förödande för läkekonst,

och inte minst psykologi och psykiatri. Ja, synen på sjukdom var sedan länge

på många ställen i Europas fullkomligt indränkt i religiös vidskepelse. Joseph

von Görres

, professor i Historia

- som oscillerat mellan att vara ultrarevolut-

ionär men sedan mer kristligt och mytologiskt

intresserad - i München för-

klarade 1854 i Die Christliche Mystik I-IV

att olika förlamningstillstånd, ”be-

satthet” och andningsproblem - även hysteriska tillstånd

100

- allihop berodde på

onda andar, och på att man satt sig upp mot gud. Görres var katolik, och hade

växt upp i katolsk miljö. Den första läroboken i psykiatri skrevs av Johann

Christian Friedrich August Heinroth 1818, Lehrbuch der seelenstörungen und

ihre Behandlung, en spekulativ bok som ser sinnessjukdomarna som orsakade

av synder, utsvävningar, orgier i sexualitet och glupskhet beträffande mat. He-

inrothförfattade även en bok i rättspsykiatri, System der psychisch-

gerichtlichen medizin (1825). Denne mans skrifter fick, tillsammans med lik-

nande , naturligtvis ohyggliga, fasansfulla följder för massor av människor. (

S.K. såg det djupt felaktiga i dessa skrifter - det kan man se i hans Papirer -

men yttrade sig aldrig offentligt i detta ämne - hans civilkurage var – i kontrast

till myten om honom - icke alltigenom solitt.

( Se A. Kelstrups bok om psykiatrins historia !) Universitetsprofessorernas

makt var oerhört stor i detta hänseende, - groteskt om man tänker på att det ofta

handlade om filosofiprofessorer och inte medicinare - Kelstrup nämner här sär-

skilt Kant, Schelling, Schiller och Hegel som betydelsefulla (sic!).De hade alla

synpunkter på det mänskliga psykets patologi. Vansinnet var "sinnets avfall

Som stått på andeutdrivningens nivå!!

Läst av t.ex. Kierkegaard.

Se: J.G., Mythengeschichte.(1810).

G. blev främst intresserad av persisk mytologi.

Översatt till franska 1862.

100

Görres, Bd.IV.s.213.ff.

från Gud" Galenskapen var en synd (! - i sig själv), menade dessa bemärkta

män, och det bidrog till att straff, pina och tortyr blev legitima kureringsme-

toder i det tyska psykiatrin. Det var Schelling som 1810 i Stuttgarter Privatvor-

lesungen förklarade att galenskapen var ”sinnets och Andens avfall från sjä-

len." ( som Manfred Frank skriver i Eine Einfurung in Schellings Philosophie

(1985): Man hat ihn den "deutschen Swedenborg genannt" . "Hans / Sch.s/ för-

tjänst består i att ha slagit en bro mellan den böhmeska naturmystiken och - hur

sällsamt det än låter - den newtonianska gravitationsteorin/…/."

101

M.Foucault

skriver i sin Vansinnets historia (1972), … medkännande: "När anden blir

blind för sin känslighets överskott - då uppträder vansinnet."

102

Så publicerade, i ett försök att vetenskapliggöra synen på psykiska sjuk-

domar, i Frankrike Rouenfödde klinikchefen Boismont 1845 - alltså samtida

med Görres - ett stort standardverk om hallucinationer, ”Hallucinations”, med

en ofantlig mängd frapperande exempel och varieteter. Blotta tanken på att nå-

gon hallucination skulle stå för NÅGOT ANNAT än vad hallucinationen expli-

cit denoterar, tycks aldrig föresvävat Boismont. Inte heller kan denne komma

på tanken att hallucinationen i sig kan vara något läkande. Men det är det å

andra sidan väldigt få som anat. Fördelen med Boismont är, att denne faktiskt

är läkare, och att han håller distans till alla religiöst inspirerade förklaringar.

Hypnosen hade dykt först upp i mer ”vetenskaplig” form hos A. Mesmer

och i mesmerismen. Denna visade att det i vissa fall räckte med suggestion för

att lindra symptom, och t.o.m. för att bota vissa psykosomatiska sjukdomar. I

början av 1880-talet skrevs ett flertal publikationer i ämnet hypnos - under det

Charcot/Bernheim började använda denna - , och hysteri ansågs där vara ett

bevis för just det Omedvetnas aktivitet. Dessoir skrev 1890 ett verk med den

rafflande titeln Det dubbla jaget, där denne beskrev ett övre och ett nedre med-

vetet, i anslutning till en av den berömde Fechner redan etablerad topologi.

Charcot visade upp patienter med dipsykism - dubbel personlighet - och po-

lypsykism - d.v.s. flera personligheter. Ofta var dessa demonstrationer rena pat-

riarkalt definierade teaterföreställningar, där patienterna, oftast kvinnor, ”hyste-

rikor”, låtsades svimma, eller suggererade sig själva till svimning och annat,

för att tillfredsställa sina läkare, till vilka de hade knutits känslomässigt, och

blivit ”partner i brott”. Bernheim skulle också komma att inspirera ryssen Pav-

101

s.9.)

102

(s.174.)

lovs betingningslära. Allt detta kom alltså den unge, enormt receptive, och

karriärlystne Sigmund Freud i nära kontakt med.

Denna hypnos, i många fall även inspirerad av den "animala magnetism-

en" - ett sällskapsnöje, föll ur modet ungefär mellan 1860-80, men uppstod i

Frankrike igen med Ambroise-Auguste Liébeault ( d. 1904) och just Bernheim

i vad som benämns den ”gamla Nancy-skolan”. I staden med detta namn -

närmast en liten sovande by, jämfört med Wien - botade under denna tid Hip-

polythe Bernheim patienter i tusental, folk med olika symptom, psykosoma-

tiska sjukdomar mm., med hjälp av suggestion /suggestionshypnos. Freud be-

sökte Nancy-kliniken, och lärde. Att hypnosen senare skulle komma att uppta

Freuds tankar, medvetet o. omedvetet, under hela hans liv, det anande han gi-

vetvis inte. En skolfraktion där bestod bl.a. av doktorerna Coué och Baudouien.

Dessa införde bl.a. självsuggestion - en föregångare till KBT - som metod att

lindra symptom som smärta vid olika sjukdomstillstånd och införde likaså be-

greppet ”det undermedvetna” i sin teori.

Freud genom Josef Breuer, i Paris, kom i kontakt med hysteri och andra

psykiska tillstånd, och där ett av de främsta behandlingsmedlen var hypnos.

Hypnosen är - skulle man kunna påstå - grunden till psykoanalysen, och skulle

komma implicit att fortsätta vara en substantiell del av den.

Redan under denna Paristid började Freud - som länge drömt om att bli

författare på det ena eller andra sättet, och aldrig nånsin kände sig bekväm i

läkarrollen, som mer tycktes vara ett perfekt alias för honom - skriva fallbe-

skrivningar, ibland tillsammans med Breuer.

103

Dessa beskrivningar är mycket

välskrivna.

Freud hade alltså i sin ungdom haft både litterära och filosofiska ambit-

ioner. I samtida wiensk press, som var levande och rik, frågade man sig också,

halvt raljant, om Freud nu skulle slå in på författarbanan, eller om denne skulle

fortsätta vara läkare. Freud upptäckte, som bekant, att drömmen var ”kungsvä-

gen”

104

till det Omedvetna, till ”den andra skådeplatsen”, ”der andere

Schauplatz”. Egentligen är ordet ”kungsväg ” här aningen dubbeltydigt, ef-

tersom kungsvägar ju då sällan finnes: det finnes ingen kungsväg till matemati-

ken, menade ju den gamle Diogenes i samtal med "världserövraren" Alexander;

- analogt med detta, så är det tveksamt om det är så lätt att komma åt det

Omedvetna, som att bara gå drömmens väg …

103

”Synd att man inte kan leva på drömtydning!” ur brev från Fereud till vännen Fliess, sept, 1897.

104

( ett uttryck från Diogenes d.ä. )

Breuers och Freuds pionjärfall har det gemensamt, att de är exempel på

hur kvinnor botas från hysteri, och de avslutas alla lyckligt och väl – efter ett

rappt uppnystande med botande insikt med den lycklige analytikerns suck

:”/…/och jag såg henne aldrig mer.” En mer effektiv plot får man leta efter.

Dessa Breuers och Freuds pionjär-fall - Anna O.

105

, samt Emmy von N., Frk

Lucy R., Frk Elisabeth von R. och Flickan med paraplyet - har det gemensamt

att de är exempel på unga kvinnor som botas från hysteri, konversionshysteri,

och de slutar alla lyckligt och väl - efter uppnystande och botande insikt med

analytikerns suck :”och jag såg henne aldrig mer.”

Begärstillfredsställelsen må vara - som t.ex. Gilles Deleuze - menar, en

fantasm, men att bli av med en hysteri är definitivt inte en fantasm. Det är en

mycket påtaglig verklighet.

Vad man allihop, i dessa läkarcirklar, trodde sig upptäcka var den hy-

steriska konversionen, och det var onekligen betydelsefull, ty här kunde man

koppla, t.ex. ett bortträngt minne, till det hysteriska symptomet, och när man -

med en detektivisk list - lyckats locka fram i expliciteten minnet, så försvann

symptomet, och hysterin själv. Det hysteriska symptomet - konversionens pro-

dukt - är enligt Freud alltid byggt på glömska, amnesi, eller oftast: en rad av

amnesier. I glömskan – i hågkomsten i det Omedvetna - lever den avgörande

svåra händelsen uppenbarligen vidare, för ett eget liv, vägrar dö, men kommer

fram – spökar dag och natt - i de olika hysteriska symptomen.

Hysterisk förlamning yttrar sig i. t.ex., att patienten inte kan gå. Med David-

Ménards ord så har hysterikern på en gång för lite, och för mycket kropp.

Grunden i den psykoanalytiska behandlingen vilar alltså delvis på gam-

mal praxis, på suggestion. Man suggererar patienten att berätta, tolka och

släppa sin rädsla i en på något sätt framkallad halvdvala och till att frigöra sig,

genom att efter "självbekännelsen" inse, att denne ju faktiskt överlevt sitt

trauma, el. dyl.. Det lärde sig Freud redan hos Charcot. Det skulle tillkomma

element som t.ex. drömtolkning m.m., samt en formalisering – ja flera sådana -

i en teori.

Vad som måste infogas i denna enkla bakgrundsteckning - som mest kon-

centrerar sig på drömmens, det omedvetnas och driftselementets behandling

inom filosofin, är det abstrakta fenomen, som kom att bli så betydande i Freuds

psykoanalys: det symboliska elementet och myten.

105

Breuers pat.-fall.

Man kan inte tolka drömmen, om man inte har en inital kodnyckel!

Denna kodnyckel trodde sig Freud först delvis finna i hur man tolkar gamla

myter. Denna koppling skulle - fantastisk som den i något avseende är -

komma att påverka myten om psykoanalysen till även en slags intellektuell lek,

där det högkulturella inslaget - fixeringen vid antika dramer och Italiensk Re-

nässans, exotiska rituella danser och ansiktsmasker av trä från Nya Guinea, -

kom att dominera. Detta kom i sin tur att skapa en egendomlig dubbelexpone-

ring, reifikation och petrifiering av hela den psykoanalytiska rörelsen, som -

ställd inför en snabbt växande läkemedelsteknisk industri - ville försäkra sig

om en slags exklusivitet i sitt förhållande till själen, en exklusivitet, som skulle

vaktas av konstobjekt från varje enskild genuin kultursfär, garanterande en äkta

förbindelse mellan psykoanalysen och den mänskliga själen, vilken - som, lik-

som i ett gränslöst hån, skulle kemiskt sönderdelas av Hibernal och liknande.

106

Nu kan man definitivt fråga sig, om det var nödvändigt för Freud att an-

knyta till gammal mytologi, till antika myter och uråldriga folkliga symboler?

Kunde man inte fråga efter drömmens betydelse, utan att dra paralleller

med Oidipus och Zeus och Mångudinnan? Fanns det verkligen en symbolens

fylogenes?

Psykoanalysen visade här - genom sin fascination för mörka kontinenter

- sin mjuka undersida på ett sätt som skulle göra den än mer åtkomliga för satir

och hån.

MED FREUDS IDÈER RELATERAD SAMTIDA SKÖNLITTERATUR

Wien var en konstmetropolen, inte olik vad Paris och New York senare blev

för Européerna.

Konstens ursprung hittar vi, enligt G.W.F. Hegel, enligt dennes idéhisto-

riskt anlagda Esthetik, dock i antikens Egypten, där denne menade att vi för

första gången har skulpterade figurer, som skapts och avnjutits i och för sig

själva, för deras blotta skönhets skull, och inte i egenskap av objekt, som knöt

an till myter eller liknande.

107

Detta måste ju betraktas som ett påhitt från He-

106

Som trettonåring tjatade den ångestfyllde Birger Sjöberg på sina vänner, sökande efter lugnande medel:

”Har du brom? Har du brom?” Brom användes då som sedativa.

107

Det är i själva verket anmärkningsvärt hur det förhöll sig med många av just tidernas idéhistoriker, ifråga

om deras förhållande till empirin. En sådan som Giambattista Vico, som skrev den omfattande exposén över

gels sida, och det illustrerar den inskränkthet, som i många avseenden fanns

inom Europeisk borgerlighet bland annat under 1800-talet, och bland annat där.

Men denna inskränkthet hindrade dock inte människor i denna omgivning at

skapa enastående konst.

De romantiska författarna i Frankrike, samt symbolisterna och författarna

på vägen till realismen, samt de realistiska författarna, - alla kom att påverka

Freud. Merparten av vad som här av mig skissartat ges såsom en bakgrund till

Freud är ju sådant material – av skiftande art - som direkt eller indirekt även

inverkade på Franz Kafka och dennes författarskap, och dennes formande av

moderniteten, även utan vägen via Freud. Kafka och Freud här, existerar alltså i

formen av reduplikation av en myt. Ja, det vimlade av influenser i Mellaneu-

ropa bl.a. för den, som ytterligare ville befästa existensen av ett omedvetet

och/eller försöka komma åt hemligheter om människan via drömmen. Franz

Grillparzer lät publicera sin Der Traum ein Leben 1934. Den mångsidige Hugo

von Hofmannstahls Märchen der 672. Nacht från 1895 var påverkad av Andri-

ans Garten der Erkenntnis, utkommen samma år. Hofmannstahl uppmärksam-

made också dansken J.-P. Jacobsens Niels Lyhne, med dess ”Nervenkunst”,

dess beskrivning av en olycklig och hypersensitiv ung man. Paul Hervieu i

Frankrike skrev 1887 den märkliga romanen L´inconnu, där författaren, som är

läkare, sätter begreppet vansinne ifråga. Och långt innan dess, 1864, hade brö-

derna Goncourt skrivit den stora romanen Germaine Lacerteux, om ett fall av

”hysteri”. ( Man måste komma ihåg att det finns beskrivningar av hysteri på

gamla Egyptiska papyrus rullar, från 1700 f. Kr.) Flaubert utkom omsider, efter

år av omarbetningar, med sin stora roman Madame Bovary 1856, tre år före

Charles Darwin äntligen publicerade sin Arternas uppkomst:

”Hon hade velat att detta namn, Bovary, som var hennes, blev berömt, hade velat ha det

synligt i biblioteken, utropat i tidningarna, känt av hela Frankrike.””

( Emma Bovary, i Madame Bovary )

Vi tänker på Gustave Flaubert - författaren till världens kanske mest kända

fallbeskrivning - av en hysterisk kvinna -, Madame Bovary - som teoretiserade

mycket över skrivandet, och fann skrivandet som livsform . Vi tänker också på

Europas kultur, hade aldrig varit utanför Neapel; Kant, som höll föredrag i Königsberg om Londons arkitektur,

hade aldrig lämnat Königsberg; och Hegel, som utbredde sig om Antiken och Orienten, hade aldrig satt sin fot

där, men bara besökt orter i Preussen, Schweiz, Frankrike och Nederländerna. Oswald Spengler hade inte hel-

ler han varit utanför det tyskspråkiga området, och lämnade sällan München. – Så är idéhistoriker verkligen

mer just idéernas historiker, men som om idéerna uppstod i ett tänkt rum.

Flaubert: ”En bok är för mig ett speciellt sätt att leva.”, ”Allt jag gjorde var, att

jag sade sanningen hur hemsk, grym och naken den än månde vara.”, och alla

råd han gav till den unge sekreteraren Guy de Maupassant, som återgäldade det

med tacksamhet, delvis genom att tillägna romanen Un vie till Flaubert.

108

Flaubert kunde låta sig själv dröja, som det så melankoliskt hette förr, -

med en sirlighet betonande det överflöd av tid som var beskärd den borgerliga

existensen - vid manuskript i över tio år. Men han har sin grundidé kvar, och

sina modeller intakta: Emma Bovary är ( förmodar man ) modellerad efter det

inre hos den vackra Louise Colet, en flicka från Lyon. L. Colet var, innan hon

träffade Flaubert Victor Cousins

109

älskarinna, och rörde sig alltså i societeten.

Colet hade litterära ambitioner, skrev poesi och prosa, utgav komprometterande

brev som hon stal från sina väninnor, i jagandet efter pengar och uppmärksam-

het o.s.v.. Hon utgav 1857 den indiskreta romanen Lui, ”sanningen” omförhål-

landet mellan författarna George Sand och Alfred de Musset. Förhållandet mel-

lan Louise Colet och Flaubert var mycket passionerat och varade i två långa

perioder om flera år vardera.

110

Flaubert var förmodligen förbluffad över

henne, i alla avseenden, och trots sitt slutliga avvisande av hennes fysiska per-

son, tycks hon satt djupa spår. Inte minst viljestyrkan och företagsamheten hos

henne kunde ( väl ) svårligen glömmas bort. Colet önskade också ett giftermål,

men Flaubert var mer som i ett äktenskapligt förhållande till just sitt skrivande.

De hade utväxlat hundratals brev mellan Rouen och Paris, om deras ömsesidiga

kärlek, och om litteraturen. Flera av Flauberts bevingade ord, om liv och dikt,

är hämtade ur breven till henne. I det sista brevet till Louise skriver Flaubert

helt enkelt:

”När jag ämnar gifta mig ? Aldrig hoppas jag. En man som inte har fem tusen om året

och som gifter sig, anser jag för en usling, en skurk som borde ha prygel.”

108

Kafka hyste en livslång fascination över Flaubert, - på Kafkas skrivbord i arbetsrummet på Arbeiter-Unfall-

Versicherungs-Anstalt låg länge Flauberts L´Éducation sentimentale och han beundrade just denna bok stort.

Mer än Madame Bovary. Kafka tog ofta med sig Éducation sentimentale, när han gick ut, och han envisades

med att med sin förbluffande djupa barytonstämma vilja läsa högt ur den, på franska, för sina vänner när de

träffades.

109

V. Cousin var professor i filosofi och den klart ledande gestalten i L´academie Française. Louise Colet blev

mor till hans barn, en flicka.

110

Jfr, den fantastiske Steen Steensson Blicher, Danmarks kanske främste författare någonsin, som var för-

häxad i den fru han skilt sig från, p.g.a. hennes otrohet. Kanske Kierkegaard såg ngåt av skräckens effektivitet,

och noterade det direkta tilltalets magi, och brottets makt, vid läsningen av Blichers bok om Vejby, och gas-

lightingen där, om Per Spillemands färd från Köpenhamn, om Jöden paa Hald, som blev inmurad, men fann en

lönngång. Kierkegaard var betagen i sådana äventyr. Icke minst hi os Emelie Flygare Carlén, vars bok om

Tistelön var den enda svenska bok som Kierkegaard ägde, förutom Bellmans Fredmans Epistlar.

Stilen i detta brev återfinns i många andra av hans brev, som ofta full-

ständigt kokar av …. uppsluppen vrede. Om han visste, eller trodde, att hon

skulle överleva sådana brev, så vittnar bara det om ett förhållande där upprik-

tigheten i grälet tycks varit ett sammanhållande band. Tills det nyss refererade

brevet, alltså. De två kvinnorna, Elisa S. och Louise C., går igen i de många

kvinnoporträtten i romanerna. Det verkar som om oscillerandet mellan bilderna

av dem bidrar till en egenartad resignation inför livet och kärleken. Ty något av

orörlighet - statiskhet - och tristess bildar totalintrycket i Flauberts värld. I

L´Éducation sentimentale, kan inte ens våldsamma stridscener få läsaren att

känna, att något riktigt verkligt utspelar sig .

Hela sitt liv är Gustave Flaubert fylld av förakt: ”Jorden är Satans kunga-

rike.” – han är en av de ”stora föraktarna” – de är vanliga, dessa misantroper -

inom den litterära sfären. Han är en föraktare av den borgerliga moralen, inte

minst beaktande den katolska kyrkans grepp om individerna, och livsstilen,

men han förblev dock borgare, halvt invalidiserad av sin neuros, i hela sitt liv.

Flaubert knyter ihop den klassiska eran, filosofin och katolicismen med en …

uppbrottsanda. Han föraktade icke en teaterman som klassicisten Pierre Boi-

leau, som enligt Flaubert väl visste vad han gjorde, och GFstuderade bl.a. sin

faders tjugotre band Voltaire och mängder av historia.

Han gjorde resor till Grekland och Nordafrika. Utifrån allt detta och sin

barndoms upplevelser, sinaupplevelser av samhället som helhet, och utifrån sin

självupplevda skröplighet och i sin medvetna viljestyrka, gjorde han sina val

som författare.. Ty Flaubert var målmedveten, liksom sin far, och realistisk, -

men liksom denne ( som avstod från en större karriär i Paris än den i Rouen ) -

aldrig nånsin kapabel till att alls i den minsta mån kompromissa. I den exakta

beskrivningen och framför allt: l´ímpassibilité, -oberördheten - , som blev hans

kännemärke ( Flaubert i tabloidens karikatyr som dissektor av själar….. ), knöt

han an till naturalisterna, till en Émile Zola – också han en arbets-narkoman…,

Zola, som av Joris Karl Huysmans karaktäriserades så: ”Hans hjältar saknade

själ /…/.”; ”Men Zola var Zola, det vill säga en tämligen massivkonstnär, be-

gåvad med mäktiga lungor och väldiga knytnävar.”

111

I en fanatisk l´árt pour l´art-inställning, en inställning, som tidigare varit

förbunden antingen med mystik eller lättsinne, införde Flaubert, som

grundstomme för sin stil, det exakta uttrycket och den exakta beskrivningens

111

I begreppet ”dissektor” kan man också ana en skugga av fadern, som ju var en mycket känd – och mycket

aktad – läkare, vars profession GF var ganska insatt i. Faderns specialitet, vid sidan av praktiken i kirurgi – var

just anatomi.

ideal och sammansmälte potent detta med ironin till ett helt. Varje mening,

varje stavelse, avlyssnades noga, med en musikers känslighet av Flaubert själv,

innan han släppte iväg den till offentligheten. Flaubert sökte ”frasen”.” Stilen,

det är livet! Det är tankens eget blod!”, menade Flaubert:

”Jag våndas och pinas; min roman har svårt att komma igång. Vilken tung åra kan

inte pennan vara. Jag blir till den grad förtvivlad, att jag måste skratta på min egen bekost-

nad.”;” Du talar om dina missräkningar; då skulle du se mina! Ibland fattar jag inte att inte

mina armar inte faller ned efter kroppen av trötthet, att det inte börjar koka i huvudet på

mig. Jag lever ett bittert liv, berövat all yttre glädje, och det enda som håller mig uppe är ett

slags ihållande raseri, under vilket jag visserligen ibland gråter av vanmakt men vilket ändå

är beständigt. Jag älskar mitt arbete, ursinnigt och perverst, liksom en asket älskar den ta-

gelskjorta som sargar hans bröst. Ibland när jag inte märker att jag är tom invärtes, när jag

inte kan ge uttryck åt vad Jag vill ha sagt, efter att ha klottrat långa sidor fulla – när jag då

upptäcker att jag inte har lyckats åstadkomma en enda fras, då vräker jag mig på divanen

och blir liggande där, slött nedsjunken i ett träsk av leda.”

Gustave Flaubert levde fortsatt nästan hela sitt liv – interfolierat med peri-

oder i Paris - i trakten av Rouen med sin mor. Fadern hade dött 1844, då

Gustave omedelbart slutade att låtsas studera juridik. Familjegodset hette Cro-

isset. Därifrån förde Flaubert en rik brevväxling med ett avsevärt antal av ti-

dens litterära celebriteter, inklusive älskarinnan Louise. I breven är Flaubert

naturlig och spontan, ofta ostentativt burdus och vulgär, lidande som han

gjorde av ett fruktansvärt humör, medan han i sina romaner och noveller är en

ytterligt noggrann och sovrande, en både målande och stram stilist. Flaubert :”..

valet av ett adjektiv kan komma mig att svettas blod!”. De verk han skrev är

relativt få. Det är förutom L’Éducation sentimentale och Madame Bovary, ro-

manen Salammbô (1862), en historisk berättelse om det antika Cartago, ( han

reste - med systern Caroline - till Tunis för att studera miljön på plats .Berömt

är hans yttrande, som en gång stort gladde surrealisten André Breton, en den

nya tidens författare – och även andra mer experimentella :”Jag försökte” skri-

ver GF.,” med denna roman förmedla intrycket av gult.”

112

)

112

Att Flaubert var surrealismens mest tydlige föregångare märks dock bäst i hans La tentation de Saint

Antoine, - en hallucinatoriskt präglad, fantastisk, historia– ( med sitt groteskt poetiska bildspråk, sin historiesyn

– en flytande sådan – och sina filosofiskt/religiösa resonemang! --- Man tänker här också på konflikten mellan

lusten och begäret: begäret är begär efter att besitta ( inneha ) för en lång tidsrymd, att äga, medan lusten ( fr. la

jouissance = njutandet, en kardinaldygd ) obevekligt förhåller sig i ett ”ständigt försvinnande Nu”, ett Nu som

har den sorgesamma egenskapen att inte alls återkomma med beständighet ; njutningen ( i ett vara , Fr. être )

försvinner ständigt. Begäret är utåtriktat mot ett Objekt, ( som tillhör samhället ), medan lusten är inåtvänd, in

mot en själv, i njutningen nödvändigt , som det tycks oss, förglömmande det begärda Objektet. Illusionen un-

derstödd av begäret driver oss. I ett lopp utan annat mål än nästa. Begäret tycks driva oss att ständigt skapa nya

La tentation de Sainte Antoine (1874)

113

är en moral/religions-filosofisk

spekulation klädd i surrealistisk dräkt, långt före sin tid, och den är, liksom Sa-

lammbô historisk, men mer fantasifull i alla avseenden. Denna fick av samtiden

både ris och ros, och granskades och debatterades med intensitet av både histo-

riker och litteraturkritiker.

En föraning om Flauberts storhet kunde kanske den tidens läsare ana re-

dan 1842, då denne vid tjugoett års ålder skrev den lilla novellen November.

Allt som allt blev det ett tiotalverk. Inte mer. Flaubert dog 1880, då han arbe-

tade på ett satiriskt verk över den mänskliga dumheten, Bouvard et Pécuchet,

som var ämnat såsom ett slags litterärt testamente. Flaubert var i mångt och

mycket som ett det lilla formatets mästare, en författare som tyglade en sponta-

nitet, som fanns i hans temperament, som t.ex. i November. Mot slutet av sitt

liv skrev han tre utmärkta noveller - mycket uppskattade :Ett enkelt hjärta, Le-

genden om Julianus den Gästfrie, och Herodias, - ett mästerstycke -

några tycks skrivna just mer spontant än de tidigare texterna. När Flauberts

brev publicerades 1884, blev de flitigt lästa och beundrade. De ger

förmodligen en ganska bra bild Flaubert, av förhållandet till Colet samt av hans

besatthet av litteraturen, och även en god bild av den tidens intellektuella.

Det förekommer en förhäxelse vid orden, ett nära nog abnormt fasthängande

vid ord, och produktion av ord, hos både Flaubert och Kafka.

114

Så kan man då fråga sig, om man alls kan förklara t.ex. det flaubertska.

Flauberts stil. Kan man alls beskriva och förklara en stil? Vi måste, eller det är

önskvärt att, alltså på något sätt söka hjälpligt handskas med subjektiviteten, - i

samband medintersubjektiviteten - och det gör vi ofta i receptionen av konst

illusioner. Är denna samtidighet, detta slag av repetition, slag av samtidighet, den kontrasterande samtidig-

heten, en form av surrealism, ….. en form av humor, poesi …. – man tänker här gärna på Rimbauds vittfam-

nande poesi, och den linje poesi , som utgår ifrån honom. Denna poesiform är till sin struktur sådan, att den är

framåtriktad i sin rörelse, dels på ett somnambult sätt, dels i ett vaket väntande på den sista strofens blomning

… , reliefskapande, eller ett medel till transcendens, förlösning och katharsis? Eller alltihop, - samtidigt ? Svar

här kan förmodligen endast bli …subjektiva. Hos Flaubert är samtidigheten i det refererade avsnittet med de

två älskade givetvis inget annat än en burlesk.

113

; ( sv. övers. Hjärtats begärelse. Tråkig titel. )

114

Ch. Bernheimer har i en uppsats, Psychopoetik. Flaubert und Kafkas Hochzeitsvorbereitungen auf dem

Lande, behandlat fenomenet, dess eventuella genes och den parallellitet vi kan ( tro oss )upptäcka här. Bern-

heimer koncentrerar sig, liksom Sartre gjorde, i sin L´Idiot de la famille beträffande Flaubert, på familjesituat-

ionen, och fadershatet. Samtidigt hävdar Bernheimer, att båda författarna, genom att de av sina mödrar blev

kyligt behandlade, tog till sig språket, icke som ett kommunikations-medel, (!) eller ett medel att uttrycka käns-

lor, utan som ett maktmedel, kanske det förnämsta hos var och en av dem. Tog de sig an

den ”symboliska ordningen”, och upphöjde den till den imaginära, om man talar i lacanska termer? Detta inne-

bär i så fall en dyster regradiering. De hade alltså, enligt Bernheimer, förvärvat en snedvriden språkuppfatt-

ning. Önskan att skriva rent, som ”la poesi pure”, att skriva en bok som inte handlar om någonting, - jfr. ovan -

den finns tidigt hos Flaubert. En sådan önskan hos Flaubert, eller t.ex. Kafka, skulle då, i enl. med denna teori,

kunna grundas i en språkpsykopatologi.

just med begreppet ”stil”. Vad nu gäller uppfattningen av stil, och konstrukt-

ionen av stilbegrepp, inklusive stilbegreppet romantisk, så rör det sig om en

helt begriplig investering, en projektion: liksom Horkheimer/Adorno skriver:

”För att spegla tinget sådant det är, måste subjektet ge tinget mer tillbaka än det

har mottagit av det.” ( Kanske gäller det även diffraktionsläran.)

Så formuleras stilbegreppet, som en del i en ordnande funktion, i ett sam-

spel mellan betraktare, objekt och andra betraktare. Många har genom tiderna

upplevt det såsom en estetikens förbannelse, det att syssla med stilbegrepp, och

kanske just de förhatade -ismerna.

Stilbegreppet rör sig dock fritt levande i intersubjektivitetens sfär, och är

ett kommunikativt verktyg, ett sociokulturellt dynamiskt bindebegrepp, ord-

nande allting - utom möjligen myter.

Flytande är den inte, hans stil, men noga. Burlesk, men samtidigt ömsint.

Skrattande, men depressiv. Kanske är det just denna spännvidd, som engagerar.

Här finns en förtvivlan, men ser man noga efter, så är denna förtvivlan inte

större, än vad som kan spåras i tillvaron själv.

I Madame Bovary spelar Flaubert ut kontrasterna, då Emma och Léon är

på besök i Paris, på besök i Notre Dame. Detta är Emmas första, och enda …

Hon återkommer sedan aldrig till Paris. Besöket tråkar ut de unga till brist-

ningsgränsen. Detta kyrkobesök, som också, via en liten skinntorr, skrikig

guide med broschyrer, är ett besök i dômens historia, slutar bjärt med Léons

beslut att via en gatpojke kalla på en förspänd vagn. Paret åker sedan genom

Paris - Emmas så hett efterlängtade Paris, den ”sanna” överklassens ( och

skönhetens, och lyckans boning ) - gator i flygande fläng, ( … kusken har

t.o.m. klämt fast hatten mellan benen … ), med fördragna gardiner, och i vag-

nen kulminerar deras kärlek.

Denna reduplikation, - samtidighet, är extraordinär: - man älskar och åker -

eller rättare sagt, den fascination som Kafka ( och troligen fler ) känner över

denna samtidighet, ( i å ena sidan den vilda färden i en med hästar förspänd

täckt vagn, och – å den andra – det övertydligt antydda samlaget i vagnen ”/…/

en hyrvagn med fördragna gardiner, som oupphörligen visade sig, än här, än

där, igenmurad som en grav och guppande som ett skepp i sjögång - ackom-

panjerat av Léons skrik åt kusken att fortsätta: ”Men så kör på då !”. Varför

extraordinär då?

Vad är det med dessa dubbelexponeringar…, vad betyder de, och vilken

slags problematik utgör de nu den perfekta (?) lösningen på ?

Vad härrör de ifrån, - vad förebådar de ?

De tycks vara ironi, och om så: vad slags ironi?

Ironin hos Flaubert, och flera av hans samtida, hänsyftar mot vad vi snart kal-

lar det Omedvetna.

Här fullföljs en tradition av grotesk, om än kanske inte från romaren Pe-

tronius, men väl från Rabelais, en tradition , som går fram genom den inlåste -

inifrån och utifrån de Sades verk, genom dadaisterna, och Kung Ubu´s litteräre

fader, Alfred Jarry, Guillaume Apollinaire, Baudelaire och fram till Bataille

och Genet. Här finns en mer eller mindre explicit revolutionär och/eller anark-

istisk trend. Det ”låga”, som ju samtidigt är nära ”det naturliga”, hade en säre-

gen anarkistisk lockelse för Flaubert. Att sexualiteten kommer upp till ytan, där

den förut i den offentliga kulturen alltid legat djupt under, är ett fenomen, en

synlighet, i modernismens, och avspeglar också jämlikhetssträvanden som möj-

liggörs i moderniteten – med den frigörelse från religionen som följer i den in-

dustriella revolutionens och den politiska revolutionens kölvatten.

Bredden i miljöbeskrivningen i Madame Bovary och den realistiska

detaljrikedomen är lika rik som i t.ex. Balzacs Papa Goriot eller i Strindbergs

Hemsöborna eller Röda rummet, eller i Melvilles Moby Dick - men skillnaden

är ju den, att man s.a.s. inte "blir kåt på verkligheten"

115

hos Flaubert. Det är ju

med en verklig lust man läser om verklighetens Paris, Stockholm och Kym-

mendö och Nantucket hos Balzac respektive Strindberg och Melville. Den de-

taljrike Zola dock annorlunda, och skapar inte den magi som de andra gör. Han

är inte, lika lite som Flaubert, a ”natural writer”, men mer de som arbetar sig

till mästerskap. Få äro de naturliga författarna

116

”/…/ Zola , som resonerar bättre än han beskriver.” ( Henry James.)

En del menar att Zola drunknade i detaljen, d.v.s.: i den naturalistiska metoden,

men att han - av misstag -, i psykokonstituionell vrede, övergav sin metod, och

då ändå lyckades måla ett impressionistiskt korrekt porträtt av sin samtid.

Men vi kan – för att ytterligare försöka förstå tiden - också komma ihåg

många andra av de franska symbolistiska moderna författarna som Théophile

Gautier (d. 1872), mannen som uttalade lösenordet för en hel falang, för dem

som kallade sig ”parnassen”, nämligen:” L'art pour l'art! ”;"Enbart formen be-

tyder något : det behövs inga idéer." Gautier, som dessutom dyrkade sin späda

115

Jfr. Bo Sigvard Nilsson.

116

I Sverige har vi Anna Fock. Jfr. Absolut noll (2013).

tonårsdotter, som var ”bara intellekt”, ”ren hjärna” som skrev oavlåtligt, och

vars verk en roman - en ”Salammbo

117

fri från tyngd” enl. G. - publicerades i

Liberté. Gautier, med sin ”livsdiktsamling” Emaux et camées , - den påbyggdes

successivt under G.s hela liv, uppträdde som krönikör mot slutet av sitt liv,

skrev om denna grupp, och förklarade att det inom denna hade varit modernt

att vara blek, glåmig, grön i synen och – om möjligt – ”en smula spöklik”.

Gautier var ursprungligen målare, och umgicks i kretsen kring le lycanthrope (

vargmänniskan ) Pétrus Borel, som tillhörde de "existentielle romantikerna".

Borel förkunnade extatiskt:

"Kärlek, lärdom, diktning! Däri ville vi dränka våra eldsjälar, i extas, som i ett hav av

ambrosia. Däri ville jag, buren av en förunderlig styrka, skapa en lycka, oförfalskat ren.

Vara en större konstnär än Gud!"

118

Denna samling människor, bohèmerna, är utförligt beskriven t.ex. av H.

Murger i dennes tre böcker.

119

E.T.A. Hoffmann hade i novellen Don Juan

120

skrivit:

”Må drömmen, som du har utkorat än till Människornas förskräckare, än till dess vänlige

vägvisare – må han föra min själ till de elyseiska fälten, medan kroppen sover sin blytunga

sömn!” ( s.31.).

Gerard de Nerval,- Théophile Gautiers skolkamrat -, som översatte E.

T.A. Hoffman till franska, hade, liksom H., en stark passion för drömmen:

"Drömmen - och ett annat liv i vilket Andarnas värld öppnar sig för oss.”,

Den mystiska korrespondensen mellan Världen och drömmen. De Nerval

uppfattade med omedelbarhet allting dubbelt, - i korrespondenser, : en roman-

tisk halvvetenskaplig idé , - så: en blomma en kyss, - de är både reala och sym-

boliska. Och vi hade de Lisle, Heredia, Verlaine, Mallarmé,- denne Mallarmé,

som dock poängterade skillnaden mellan den nya poesins väsen och drömmen,

särskilt med hänsyn till Gautier - Baudelaire och den vulkaniske Rimbaud, en

krets som i litteratur som i liv rörde sig kring vanvettets och självmordets grän-

117

Roman av Flaubert.

118

P. Nykrog, Litteraturens världshistoria, s. 43.

119

1848-55

120

Puckelryggen S. Kierkegaard – han hade skadat ryggen vid ett fall från ett träd som femåring - ägde Hoff-

manns samlade verk och var ofta fördjupad i reflexion över allt det dialektiska i just Don Juan, akut inspirerad

av Mozart opera realiserande denne.

ser. Rimbaud, vars obegripligt vackra verk kan ses som en profetia, eller som

en hallucination, är centrerat kring dennes uppfattning om att endast ett fåtal

människor har kontakt med ”det okända”, ”línconnu”.

121

I novellen Aurelia

beskriver de Nerval sin livsförtvivlan. Han nämner där en plats, Rue de la Vi-

elle-Lanterne, nära Chatelét, där han skulle komma att en morgon återfinnas

död i januari 1855. Vad de Nerval dog av vet man inte. Sammanträffandet är

inte att negligera.

Dessa författare blev i Frankrike såsom en, visserligen icke identisk, men

sen, pendang till de tyska romantiker som ”svävade i ” den romantiska ironin ,

som vi berört ovan.

Émile Zola – den exceptionellt produktive och samhällsengagerade - inte

minst i den långdragna Dreyfusprocessen, som på ett smärtsamt sätt skulle leda

artonhundratalet in i nittonhundratalet - intog en sär/mellanställning. Denne var

mycket beundrad av Freud. Zolas realism var strikt, men den sträckte sig ju

ändå in på områden, där psykopatologin var närvarande. Ofta är Zola – liksom

bröderna Goncourt - övertydlig i dessa sammanhang, och man får en känsla av

en slags parallellitet mellan den framställda handlingen i verket och den

bakomliggande tanken, analysen, budskapet. Jag tänker på Thérèse Raquin. I

romanen Doktor Pascal

122

figurerade ärftlighetsläran med den genialiske läka-

ren, som sökte bota tbc med malen fårhjärna, och grunnade över , om man möj-

ligen kunde bota dårskap och dumhet med … samma injektioner. En hel svit av

romaner - inkluderande Nana och Doktor Pascal kartlägger medlemmarna i

släkten Rougon Macquarts "ärftliga dispositioner".

Monsieur le Doctor Pascal själv i Doktor Pascal överordnar - som läkare

- forskningen över botandet av sina patienter, just som Freud kom att göra. Han

sätter likaså forskningen, som är en forskning med hans egen släkt som materi-

al, över det att leva. Han betraktar sig själv som en "inneitet", ( Pascals eget

begrepp ), såsom en i släkten, som undgått att ärva några drag alls från sina för-

fäder, - som en människa, som evolutionen har ”hoppat över”. Freud läste Zola

intensivt, - Freud läste generellt mycket, och var alltid ajour med den nyaste

litteraturen, liksom han även följde en förbluffande mängd forskning på olika

både humanistiska och naturvetenskapliga fält. SF höll även ett föredrag, som

inte finns kvar, om denne och Zolas bok Fecondité i Wien 1902.

Man kan om Zola - barndomsvän i sydfrankrike till den känslige, djupt

originelle, expressionistiske målaren Paul Cézanne - säga att hans realism är

121

Jfr. ”En termin i helvetet.)

122

Denne Pascal har inget att göra med Blaise Pascal, uppfinnaren av barometern.

synligt kylig, exakt och objektiv, medan den har en implicit sentimentalitet –

och är starkt tendentiös. Det tycks inte som om Freud, olikt till ex. M. Harden,

insåg, att Émile Zolas storhet låg i beskrivningen av massan, och i de dyna-

miska krafterna bakom (!) människorna, men snarare i sysslandet med beskriv-

ningen och analysen av den enskilda individen. Så kan man hos Zola spåra en

sociolog, före termens existens, alltså en föregångare till Émile Durkheim, som

ju instigerade sociologin med en bok om självmord. Zolas gestalter tycks dock

- i motsats till t.ex. Balzacs -, såsom karikatyrer av idéer om människor, - så att

säga förhandscensurerade för att passa till den givna idén om individen.

”Kärlek har en viss hetta, vilken förser

de personer med mod,

som behöver det mest.”

( Saint Evremond

123

)

Begäret är ju till sin natur hallucinatoriskt, just som Mustafa Safouan

124

framhållit. Oerhört förbisedd - möjligen på grund av att han var politiskt obe-

kväm - är ju den hallucinatoriskt inspirerade skribenten och botanikern Ottave

Mirbeau, ( 1848 – 1917 ) vars absintdoftande bok om en kammarjungfru ( Le

Journal d´une femme de chambre, utkommen samma år som Freuds Drömtyd-

ning, det vill säga 1900 ) kommit bli en erotisk klassiker. Den lästes av Kafka.

Denna bok är helt koncentrerad kring en sko-fetischist. En annan märklig bok

av Mirbeau är den suggestiva Tortyrträdgården, som inspirerade Kafka till den

rasande civilisationskritiska protestskriften, novellen I straffkolonin. Denna var

den enda bok som förläggaren i Berlin, Kurt Wolff

125

, ville censurera. Kafka

och Wolff grälade i detta sammanhang om hemskheten i världen.

126

Mirbeau har en kraftfull stil, och en oerhörd närvaro i sina verk. Tyvärr

tycks hans frenetiska ilska över samhälle och inte minst kyrkan ( vars offer

han var, genom en prästs sexuella övergrepp på honom som ung

127

) ha gått ut

över hans stil, som alltid känns otålig. Om han bara hade kunnat lägga sig till

med det lugna präntandet, som Kafka, Strindberg och Flaubert lärde sig

128

, trots

123

Ur: Charles de Marguetel de Saint-Evremond, De la Tragedie Ancienne et Moderne. 1672.

124

Egyptisk-Fransk psykoanalytiker, d. 2020.

125

Hugo Wolff gav ut en brevsamling, där massor av brev från författare till honom, finns att läsa. En lång rad

av namn på Mellaneuropas främste författare figurerar.

126

Wolff ansåg för sig själv att Kafka i allt liknade en förvuxen gymnasist.

127

Jfr. romanen Abbé Jules.Calvarie.m.fl.

128

Just det lugna skrivandet föreföll för dem idealet, och Kierkegaard uppfattade till slut detta lugn, nästan

tranceartat, som om han när han satt och skrev bara satt och fyllde i en skrift, som nån annan skrev. Om man

att de båda var koleriker, så hade Mirbeau - trots sin rabulism - blivit sedd som

en Balzacs jämlike.

En av Mirbeaus många andra genuint fantastiska böcker är ju också den

där hans bilnummer har blivit själva titeln. Boken handlar om en bilfärd till

Belgien. Det ges ut allt fler böcker av den otrolige Mirbeau, - as we speak.

Pornografisk litteratur, i vilken Mirbeau tidvis inrymdes, var oerhört po-

pulär i de bildade klasserna i Frankrike, Tyskland och Österrike. Freuds fru

Martha lär ha påstått att hon var övertygad om att det hennes man sysslade med

hela dagarna i våningen på Berggasse var just … pornografi. Detta säger en hel

del om tidsandan i Centraleuropa åren före det första världskriget.

Tvärs över kanalen i England höll sig - under förromantiken - advokaten

och skribenten Thomas de Quincey - vid sidan av den stilsäkre Coleridge, även

han drogbrukare, men i avsevärt sämre skick - länge vid liv vid sin opiumpipa:

"Dreams are the one great tube through which man communicates with the shadowy."

129

Thomas de Quincey, Confessions of an Opium-Eater, samt Suspira de Pro-

fundis

130

i vilken man läser:

”Det drömmande organet, i förbindelse med hjärtat, ögat och örat, bildar den magnifika

apparat som leder det oändliga till hjärnans kamrar, och kastar dunkla reflexer från evigheter

underliggande allt liv på speglarna i den mystiska camera obscura, som är det sovande

mänskliga sinnet.”

Coleridges drömdiktning på vers om Kublai Khan och Xanado, är ju

odödlig.

---------------------

Arthur Schnitzler, den väletablerade Wien-läkaren skulle inte bara förvåna

Freud och de övriga litterata wienarna, och pragborna, bland annat med sina

många dramer för teatern, romaner och noveller, och med sin då och då fram-

trädande psykologiska surrealism. Han står, vid sidan av den betydligt moder-

nare Musil och Kafka, ut såsom den viktigaste författaren inom den tysksprå-

besöker Blå Torne ti Stockholm, och ser Strindbergs skrivbord och betraktar stilproven från dennes ungdom

fram till när han började sin författarbana, så ser man den drastiska skillnaden i piktur. Den strindbergska upp-

rättstående tycks enbart vara en funktion av tvånget att skriva läsligt för sättarna. Hans originala stil var höger-

lutande. Jfr. Hans Scheike, Grafologi.

129

/ Drömmar är den enastående tunnel , genom vilken människan upprätthåller kontakten med skuggornas

rike./.

130

(1845)

kiga litteraturen vid denna tid, kring 1910, även om han nu inte har någon

större stilistisk finess - likt de båda andra nämndas. 1890 utkom hans Alkandis

Lied, där omedvetna önskningar uppenbaras i en dröm. I dramat Paracelus får

hjälten, alkemisten, värdefulla insikter i visioner och drömmar. Schnitzler:

”Alla mina noveller är diagnoser.”

Schnitzlers produktion innefattar mängder med noveller, t.ex.

Traumnovelle, filmatiserad som Eyes wide shut av Kubrick.

131

Freud 1922 ( från läkare till läkare ) till Schnitzler:

"Jag tror jag har undvikit Er på grund av en slags fruktan för, att möta en dubbelgång-

are. Inte så att jag lätt identifierar mig med andra, eller att jag glömmer skillnaden i talang

som skiljer mig från Er, men närhelst jag, men var gång som jag djupt absorberas av Era

vackra skapelser, så tycker jag mig alltid finna - under den poetiska ytan – de antaganden,

intressen och slutsatser som jag känner igen som mina egna .. och allt detta berör mig med

en egenartad känsla av närhet. Jag har omformat det som Ni vet genom intuition, eller rät-

tare: genom noggrann självobservation, allt det, som jag har upptäckt genom outtröttligt ar-

bete med andra människor."

I ett brev till sin fiancé Felice Bauer

132

- efter det Kafka fullbordat mästar-

novellerna Domen och Förvandlingen, skrev Kafka irriterat om Schnitzler, som

var uppskattad av Felice Bauer. Felice läste mycket, var allmänt bildningstörs-

tig och gick ofta på teatern i sitt Berlin: ”Ty jag tycker inte om Schnitzler, och

har knappt någon respekt för honom alls.", skrev Kafka. ( När Felice vid ett

tillfälle lade fram en åsikt om Immanuel Kant, filosofen, svarade Kafka: ”Om

Kant vet jag ingenting alls.” Flera av Kafkas flickvänner - Hedwig W. och Mi-

lena J. - hade en bildning som vida översteg Franz´. Andra dock, som Julie V.

och Dora D., hade nästan ingen utbildning utöver folkskola.

---------------------------------------

Med Karl Kraus, polemiker och dramatiker, som stort omfattades av Franz

Kafkas entusiasm, hade Freud tidigt en viss kontakt. Freud skulle bli rejält kri-

tiserad i Die Fackel.

133

Kraus hade dock en positiv grundinställning till Freuds

idéer, och i all kritik och satir som kom från Kraus i ämnet, finns hela tiden en

131

Thomas Paul Bonfiglio, Dreams of Interpretation, Psychoanalysis and the Literature of Vienna, som under-

stryker vidden av Freuds inflytande på bl.a. tysk prosa och dramatik under 1900-talet.

132

1887-1960. Kafkas egen karaktäristik av hennes utseende 2 August 2012: ”Knochiges leeres Gesicht, das

seine Leere offen trug. Freier Hals. Überworfene Bluse ... Fast zerbrochene Nase. Blondes, etwas steifes,

reizloses Haar, starkes Kinn.”

133

( Föga känt är att även Kafka planerade att ge ut en tidskrift. )

sekunderande positiv ton.

134

Vid läsningen av diverse brev dem emellan, inte

undgå intrycket att Kraus och Freud respekterade varandra.

Karl Kraus, som hade grundat sin tidning Die Fackel 1899, i Wien, och

reste runt i Europa för att föreläsa.

”Preussen är frikostiga med munkorgar.” menade Kraus: ”Österrike är

isoleringscellen, i vilken man får lov att skrika högt.”

Kraus talade inför entusiaster i studentföreningen ”Die Halle” i Prag.

Den store häcklaren skulle senare polemiskt och kreativt neologiserande

komma att kalla Oswald Spengler för ”der Untergangster”.

135

Spenglers under-

gångsvision

136

är ju - förvisso - av det suddiga slaget. Spengler hävdade att kul-

turhistoria var ”fysiognomik”, samt att en kultur var en organism.

Om Kafka personligen i Prag lyssnade till Kraus´ föredrag är inte säkert,

men det är högst troligt. Ytterligare en judisk intellektuell som, liksom Kraus

hade gjort, lämnade judendomen, var wienaren Ludwig Wittgenstein

137

, senare

134

Jfr. Bonfiglio.

135

Kraus menade att den som inte kan göra ner en bok med en enda mening, den skall inte bli polemiker.

136

Västerlandet undergång, del I och II.

137

Wittgenstein .L. (f. 18 i Wien, d. i Cambridge 19 ). Österrikisk fil., mat, masking, skulptör,sjukskötare,

aforistiker, klarinettist, visslare o mystiker. W. föddes som miljonär. W.s mor var konsertpianist. Mest känd för

sitt genombrottsverk Tractatus Logico-Philosophicus, där W. framställer en bildteori om språket. Senare, i

Philosophische Untersuchungen övergav W. denna teori för en annan "språkspelsteori", en teori om språket

som mycket mer komplicerat och beroende av situation. Känd mer än vanligt är också den lilla boken Om

visshet, där W. näranog påstår sig veta mindre än vad som överhuvudtaget är logiskt möjligt. Har även författat

en intressant bok, Philosophische Grammattik, med anteckningar i matematikfilosofi ( ohållbara ) och logik.

Om visshet, Särskilda anmärkningar, Zetteln. W. hade stor betydelse genom skapandet av sanningsvärdestabel-

lerna ( i Tractatus ), vilka påskyndade datatekniken, som liksom all teknik skapar sig själv. W. tyckte inte om

att läsa Hegel. Men väl Juan de la Cruz. När Wittgenstein säger, att det som kan visas inte kan. sägas, öppnas

ett flertal perspektiv. Det förefaller mig dock vara .något mystiskt med den tidige Wittgensteins satser under

"4-serien" i Tractatus ( 1921 ) ( om: Tanken som den meningsfulla satsen, närmare bestämt undersatsen: 4.022

"Satsen visar sin mening." och undersatsen 4.1212 " Det som kan visas, kan inte sägas." , eftersom mn, inte kan

visa. något, om man inte först gjort klart för adressaten., att man ämnar visa något .- även om schimpanser och

papegojor omedelbart " förstår" att det jag gör går att härma, ( göra likadant ) , och alltså agerar som om de

antog att jag "visade" dom hur man gör, - jag antar att de antar att jag visar hur man gör…. Det är ju inte troligt

att de begriper att jag visar! Visandet tycks därför vara en halv meddelandeform eller : en meddelandeform,

som fordrar någon upplysning , en förvisning eller "hint" s.a.s., som förtecken.. Visandet fordrar alltså t.ex.

satsen.: "Jag visar dig nu, att ...", så att inte adressaten. missförstår och tar visandet för honom i stället, t.ex. för

en ren handling ( vilken han då knappast förstår avsikten med ).( jfr. Lacans missuppfattn av W. i matéme.)

Klassiskt citat ur Tractatus."Wovon man nicht reden kann, daruber muss man zweigen." ( Varom man inte

kan tala , däröver måste man tiga." ).Bytte alltså åsikt efter sitt debutverk, Tractatus.(1921), där han - påverkad

av Frege - hävdat att den meningsfulla satsen är en bild av verkligheten. ( Bildteorin.) Blev senare en undersö-

kare av "språkspel", och hävdade att språket hade en oändlig struktur, - vilken han ägnade resten av sitt liv att

aforistiskt kommentera, ngt som föranledde B. Russell - som tidigare beundrat (!)- och hjälpt - W. att anklaga

W. för "intellektuell lättja". I hans efterlämnade papper (se t.ex. Särskilda anmärkningar ) kan vi bl.a. få reda

på mängder om det judiska , & att Lichtenberg var ett snille och att Kraus hade talang, och om vad W, tyckte

om för musik. Att Schubert var irreligiös och svårmodig och att Mahler inte bort komponera och att Brahms

var kunnig. W. är också inne delvis på tankar om en musikens semiotik ( jfr. t.ex. Philip Tagg och dennes teo-

rier om frasens betydelse i musiken, inspirerad av Ch. S. Pierces semantik.). Förde ett hektiskt liv i Cambridge

en del av den logiska positivismen, epistemolog samt modern språkfilosof.

Kraus var den senares favoritförfattare, om man bortser från Lichtenberg, och

LW. lät eftersända Die Fackel till sig, var han än befann sig. Kraus blev senare

en kraftig motståndare till den moderna sionismen

138

, där till exempel Martin

Buber, en av, den moderna dialogfilosofins

139

främsta företrädare

140

, däremot

var en intensiv förespråkare. Buber skulle senare i livet komma att kritisera

Hertzl, Weizman och Gurion, och tillhörde de kultursionister som i viss mån

verkade för en tvåstatslösning.

Kraus´ inflytande var brett: om detta vittnade både Freud och t.ex. wiena-

ren, den burduse Arnold Schönberg, som senare flyttade till Kalifornien och

blev vän med den fantastiske George Gershwin.

141

Den drastiske Kraus är i stort

sett är oöversättbar, delvis p.g.a. den språkliga virtuositeten och de subversiva

dubbeltydigheterna. För den lärde Robert Musil var den dynamiske Kraus otve-

tydigt en den envetne Freuds jämlike i samhälleligt inflytande inom den omed-

vetne Franz Josef IIs rike. Kraus var liksom Musil en ihärdig gisslare av kor-

ruption och maktmissbruk, och även av nya ”läror” som psykoanalysen: ”Psy-

koanalysen är själv den sjukdom, som den vill bota.”

Spydigheterna ekade, även i soppkafét, där konststudenten Hitler läste

de tidningar han fick tag i.

Kraus lät tiden, och tidens ord, speglas genom en mångbottnad satir. Efter

krigsslutet fortsatte Kraus med sin tidning, men reste också runt i det habs-

burgska riket på föreläsningsturnéer, som blev till personliga shower, nästan

som ett slags stand up comedies. Han skrev senare komiska och satiriska libret-

ton till Offenbachs musik och turnerade med en föreställning, där han ensam,

genommusikalisk, med ett piano, sin sång och sina enastående kvicka texter

”underhöll” det av honom djupt föraktade etablissemanget, som han livnärde

sig av.

- England - o. såg på kvällarna västernfilmer.( Han nämner i sina papper att dåliga amerikanska filmer är mer

inspirerande än de mindre dåliga engelska. Han anser överhuvudtaget att man kan lära mycket av dumma als-

ter. Där "blommar" det mer.)

138

Se: Hobsbawm, Fractured times, (2013), s.132.

139

Denna nära nog kvasifilosofi försökte på sätt och vis ersätta religionen, som ju var på uttåg. Just som en

ersättning för bönesamtalet syns den - i sin eklektiska halvmystik - ha attraherat själar som Dag Hammar-

skölds.

140

Jag och Du;(1924) Den dialogiska principen m. fl..

141

Gershwins inflytande på musiken i världen var så stort att en adlig flykting från Ukraina, vid namn Dukel-

sky, då i Turkiet (!) på en bar råkade få höra musik av Gershwin, och blev så entusiastisk att han beslöt att åka

till USA, där han sedan blev känd som George Duke, och kompositör till Autumn in New York, och som efter

Gershwins förtida död i en hjärnsjukdom, fick förtroendet att slutföra vissa av Gershwins kompositioner.

Dadaismen, - som bl. a. den i allt självständige och opretentiöse Kafka

ställde sig frågande till

142

- blomstrade vid denna tid, men också den i detta

sammanhang än mer betydelsefulla surrealismen, vars banérförare i Frankrike,

den franske läkaren, poeten m.m. André Breton, skulle utge ett flertal manifest,

tidskrifter och annat, var tillsammans med Bataille, som var både ekonom och

erotoman, under nära ett halvt sekel, i Frankrike på jakt efter olika sätt att med

hjälp av det "undermedvetna" revolutionärt skapa en bättre, från materialismen

frigjord, människa. I Europa var socialism, anarkism och allehanda spiritistiska

och teknikvänliga rörelser på tapeten. Man anade en gyllene framtid. Man

anade allt utom ett världskrig och en samhällsomdaning

BILDNINGSIDEAL

I bakgrundsmyten till psykoanalysen, och som förförståelse, fanns även i

den europeiska borgerligheten, denna kvinnofälla, - vilket är den miljö det här

handlar om, vad gäller Freuds kulturbakgrund - även den statiska kunskapen

om rudimenta i den antika grekiska och romerska kulturen, som varje borgar-

barn sedan länge fått inom det europeiska skolväsendet. Man läste i skolorna i

Europa - som i många fall härrörde från klosterskolor - sedan länge obligato-

riskt latin och grekiska, och ibland t.o.m. hebreiska.

Det fanns ett mycket egendomligt bildningsideal, ett mycket starkt så-

dant, sedan renässansen, i vilket en nära nog cementlik statisk kunskap om

vissa normer, konstyttringar och historiska skeenden, traderades, som föregavs

garantera en slags löftesrik civilisation. Så var man i borgerligheten allmänt

bevandrad i grekisk och romersk historia, myt och konst, och delar av detta in-

tegrerades i språket och i arkitekturen i Europas alla delar. Den auktoritära och

konservativa karaktären av denna kunskap hade grundats just under nämnda

renässans, mellan 1300-talet och mitten av 1500-talet, tills fram över mitten av

1500-talet, då bildningsbegreppet var i än högre grad en statisk företeelse än

det kom att bli under artonhundratalet, till exempel. För renässansens ädlingar i

Italien var det till och med så, att det ansågs helt groteskt att i vuxen ålder söka

bilda sig, eller utöka sin bildning. Bildning var sådant man en gång, som barn

och ung, skaffade sig för att sedan använda sig om, likt konsten att äta, gå och

prata.

142

Kafka föraktade falsk och konstlad rabulism.

En lärdomsgigant som Leon Battista Alberti, arkitekt, grammatiker, och

uppfinnare av centralperspektivet i målerikonsten,

143

kunde utan att lära upp

något sinne nämna att han inte sedan han fyllt trettio år, hade öppnat en enda

bok. I de lärda samtalen som redovisas i boken Hovmannen, av Baldassare

Castiglione,

144

som beskriver ett samtal, som förs under några dagar på ett itali-

enskt slott 1509, tycks de bildade deltagarna

145

, vilka som lek valt att tala om

vilka egenskaper en hovman - d.v.s. furstens

146

rådgivare – bör ha, - i dessa

samtal tycks alla vara fullständigt överens om, att de allihop har den bildning

och kunskaper som behövs för att lösa all världens problem. Kanske är detta

inte unikt, men för renässanshovet var det obligatoriskt.

Centralt beträffande ”antikstudiet” var hur laddningslöst, och i den me-

ningen fritt, - riskfritt - just detta var, med det centra av antropomorfiserade

gudar, vilka av sentida recipienter ju var ännu mer blodlösa, och själlösa än de

uppfattades av de mest skeptiska och mest senantika av antikens folk. Denna

blodlöshet hos den antik-grekiska gudavärlden, stod i stark kontrast till den li-

delsefullhet och blodmättnad, som Kristendomen redan från början erbjöd, och

ännu under Albertis tid, och senare, erbjöd, inte minst i olika former av mystik,

både i Mindre Asien och i Spanien och södra Frankrike. Kontrasten - med av-

seende på skillnaden i blodhalt och köttslig mättnad - understryks bl.a. av He-

gel i dennes på historiedialektiken koncentrerade Estetik.

147

I tidigare epoker av mer civiliserat välstånd inom den Europeiska kul-

turen, då man kunde unna sig lyxen att försöka känna sig mentalt fri, inom de

högre stånden, finner vi t. ex. renässanshoven i Italien, där nuntien, den påvlige

diplomaten, den redan nämnde, Castiglione i den Hovmannen visar på hur

dessa välmående människor, spridda i de otaliga huvudborgarna över den Itali-

enska halvön hanterade sin känsla av ofrihet med en blandning av filosofisk

skepsis och känsla för stil, manér och kulturell finess. ( Dialoger av Aretino

148

143

Man kan kalla denne Alberti för Västerlandets Hsieh ( eelr: Xi) He, (400-talet i Xi, med dennes 6 principer,

varav energi/ande-principen- den första – är den viktigaste ), i dennes koncentration på ”istoria”, det samlade

intrycket, där det är notabelt att Alberti rådde målaren att, för att skapa dynamik i målning, se till att ofta in-

stoppa en liten hund i kompositionen. Hsieh´s avhandling börjar med denna - smått taoistiska - rad: "Trots att

måleri har sina sex lagar, så har få behärskat konsten att kombinera dem allihop, och alltifrån äldsta tider, har

varje konstnär bara varit bra på enbart en.” Här blottas ju en kafkaartad asketism, samt en paradoxitet, som

även den är kafkalik. Hur kan man avgöra en sådan sak, om behärskning av dessa lagar? Hur allmän är denna

kunskap? Vem har godkänt lagarna?, o.s.v.

Trots Albertis framstående teoretiska insatser, tycks han inte helt kunnat omsätta sina tankar i arkitektur.

144

(1529 )

145

Jfr. Johan Eriksson, Kondottiärfurstarnas visuella retorik.(diss).

146

Jfr. Machiavellis samtidiga bok om denne.

147

Esthetik I-III, 1811.

148

Den oppositionelle A. hånas som stillös av Burckhardt i dennes klassiska verk om renässansen.

och Alberti kan i viss mån visa på samma.) Castiglione kom att bli nära vän

med Karl V av Habsburg, vid dennes spanska hov. Karl var ju en bildad män-

niska, som tyckte om att debattera med Medicéerna och med Luther, och som

kunde en otrolig mängd språk, bland annat tyska, som han dock mest använde,

som han sa, när han ”pratade med sina hästar”. Karl V levde sin sista tid på ett

spanskt kloster, Geronimoklostret i Extremadura

149

, sörjande att inte ha den

kloke Castiglione att tala med, efter att ha överantvardat sina habsburgska län-

der på yngre släktingar.

150

Att man sedan på Freuds tid levde i en tid främst behärskad av borger-

ligheten är alltså viktigt att påpeka. Skuggan till ordet psykoanalys är just be-

greppet borgerlighet. Borgerlighet innebär dubbelmoral. Att leva i en kultur

präglad av den inre spänningen mellan två moraler kom dennas konst- och kul-

turyttringar - inkl. filosofi - att bli speciella, och dess utseende att präglas av en

inre oro. Att spänningen måste ta sig uttryck i någonting katastroflikt, var en

känsla som fanns under ytan. Över denna yta härskade det skenbara lugn, som

skapades av en balans upprätthållen av en klassåtskillnad, och en repression av

arbetare, en kamp mellan fäder och söner, ett centraleuropeiskt fält, där makten

var en allians mellan kapitalet och den gamla bördsaristokratin. Underklassen

levde i misär. På vissa håll i östra och södra Europa var slaveriet inte upphävt. I

denna industrialismens barndom var arbetarrörelser och strejker nyss uppfunna

medel för under/arbetarklassen att hävda sig. Olika politiska ideologier, som

anarkism, anarkosyndikalism och socialism yttrade sig i bildandet av internat-

ionaler och fackföreningar.

Som John Locke sa, att det djupaste mörker lätt kan bäras, medan ljus i

övermått är smärtsamt. Blaise Pascal bad till gud, att denne skulle försänka ho-

nom i totalt mörker, ty ”just detta tillstånd av halvmörker står jag inte ut med.”

Ja, jag skämtar om detta samhälle, som ju inte finns längre….

Den nyfödda sociologin i Frankrike sökte explicit finna orsakerna till de

samhälleliga och politiska förloppen. Filosofin skulle i vissa fall tvinnas sam-

man med sociologin, såsom redan historiefilosofer innan, - såsom t.ex. de båda

schematikerna Hegel och Giambattista Vico - faktiskt gjort, och skulle fortsätta

göra, om än utan användandet av termen ”sociologi”. Nu tillhörde Kafka bor-

garskiktet under denna på flera sätt egenartade och allt snabbare sig omväl-

149

Klostret blev efter hand ruin, men återuppbyggdes av General Franco 1949!

150

I fjärde boken i Hovmannen, efter det en viss Ottaviano har prisat Alexander den store och förfasat sig över

Muhammed, träder en kardinal Bibbiena - en av Huset Medicis män … - in i samtalet, och nämner då den nioå-

rige prinsen av Spanien, Karl ( eller alltså ”Carlos”, senare den V, av Habsburg ), och förklarar i kulturoptim-

ism att denne redan uppvisat en sådan stor lärdom och vishet, att man kan hoppas mycket av denne. Bibbiena

skulle, skrivande och arbetande, leva till 1520, Castiglione 1529, och Karl till 1558.

vande tid.

151

Han kom som författare att vara en del av det man i vidare bemär-

kelse kallar ”Modernismen”, - det samhälle som utkristalliserades efter WWI.

Vad som uppenbaras i det sena 1800-talets filosofi och litteratur är ju en miss-

tanke om att människan kan skapa sig själv samt medvetenheten om männi-

skans ofantliga till största delen dolda själsdjup. Som nu med Freud tycks mer

åtkomliga.

Den gamla tidens Mellaneuropa med dess koncentration till familjeenhet-

en, och till en kristen religion, som var inriktad på att lova ett lyckligt efterliv,

var vid Freuds uppträdande på författarscenen borta. Känslan i tiden av guds-

frånvaro underströks redan av den i Paris boende ständigt sjuklige och trots det

omåttligt produktive tyske ateisten Heinrich Heine. "Slutsatsen” drogs dels av

Nietzsche, dels - senare, delvis i dennes efterföljd - av existentialisterna i mo-

derniteten: Jean-Paul Sartre, 1964, även han av judiskt ursprung, men - liksom

Kafka - fullständigt obelastad av judisk talmudisk tradition:

”Då inemot 1880-talet några franska lärde gjorde ett försök att skapa en icke-religiös

moral, sade de ungefär så här: Gud är en kostsam och onödig hypotes, därför gör vi oss av

med den, men för att det skall finnas en moral, ett samhälle, en civiliserad värld, är det i alla

fall nödvändigt att visa värden respekteras och betraktas som givna a priori: det måste vara

en plikt a priori att vara hederlig, att inte ljuga, att inte slå sin hustru, att sätta barn till värl-

den o.s.v. Med en liten ansträngning skall vi då kunna visa att dessa värden trots all existerar

inskrivna i en fattbar himmel, även om Gud för övrigt inte existerar. Det vill med andra ord

säga – och det tror jag är utmärkande för inställningen hos all s.k. radikalism i Frankrike –

att ingenting skall behöva ändras, för att Gud inte existerar. Vi kommer att återfinna precis

samma normer i fråga om hederlighet, framåtskridande, humanism etc., och Gud har bara

blivit en föråldrad hypotes som självdör i lugn och ro.”

Kafkas vän, författaren Max Brod

152

, skulle senare - vilket säger en del om

inflytandet från Wien - karaktärisera sig själv och Kafka såsom Prag-

österrikare.

153

151

Weber och Simmel tillhörde de tyskspråkiga sociologer som skulle komma att kritisera modernismen.

152

Brod var en orubbligt trogen vän. Men Kafka fann Brod begränsad, och anmärkte att han aldrig, under alla

dessa år tillsammans med Brod, hade hört denna säga någonting intressant över huvud taget.

153

Brod, efter Kafkas död, agerade testamentsexekutor, och publicerade merparten av kvarlåtenskapen, i om-

gångar. Till yttermera visso skrev Brod - som sionist då sedan länge i Tel Aviv, och hedersmedborgare i Israel

- en teaterpjäs, med titeln ”Slottet”, på grundval av romanen, - ett fullständigt groteskt sammelsurium. Blan-

chot skrev förtjänstfullt om denna pjäs, att den uteslöt allt positivt som Kafka hade velat förmedla. Återstoden

av Kafkas kvarlåtenskap, med diverse anteckningar av Kafkas hand, efterlämnade i sin tur av Brod, finns att

beskåda, i oläsliga - tvärställda - fotokopior på en israelisk bibliotekssite. Kafkas person har alltså gudbevars

postumt blivit nationaliserad in i den sionistiska staten, på ett nästan kafkaartat sätt. Kafka föraktade ju sion-

ismen. Och, Kafka: ”Vad har jag för gemensamt med judendomen. Jag har ju knappt något gemensamt med

Psykoanalysen väntade bara på - mitt i en tid där religionen förbluffande

snabbt fått en endast försumbar roll i människors liv - att uppfinnas, tycktes

det.

Det blev dock i den Europeiska historien snart ett brott och en kantring av

den filosofiska, litterära, psykoanalytiska och naturvetenskapliga utvecklingen i

och med det första världskrigets utbrott 1914. I en skrämmande närskildring

beskriver Robert Graves skyttegravskriget i Frankrike, i boken ”Bort från

alltihop!”, för att sedan bli en av de främsta kännarna av klassisk mytologi som

funnits.

Den intellektuella glädjen var efter detta nya mekaniserade krig icke

längre den samma.

154

Europa skulle sedan - som bekant - icke längre vara sig

likt. Kafka skänkte pengar till nyupprättade konvalescenthem för krigsinvalider

i Böhmen. De psykoterapeutiska rörelserna kom i skuggan av - och ibland i

konfrontation med - de politiska stämningarna, den ekonomiska och sociala

utvecklingen, av börskrasch och fascism. Kafka såg på 1920-talet sin kassa sina

i hyperinflationens Berlin, där han bodde med 18-åriga östjudinnan Dora Dy-

mant. Många intellektuella centra splittrades och idéer omvandlades, ställdes i

nytt ljus - och många nya mörka kom ur dess mörker. Psykoanalysen kom

snabbt, i och med de törnar den fick under tidens växlingar, att snabbt, nära nog

årtionde efter årtionde, att få olika nya schatteringar och mötas av nya tonlä-

gen. Hektiskt kom de tekniska uppfinningarna att övertrumfa varandra. Kafka

lärde sig redan på tiotalet skriva skrivmaskin

155

, men skrev sina böcker för

hand, hopkrupen invid skrivbordet, verksam i nattens mörker, tills benen som-

nade, medan utanför fönstren ett krig pågick, som skulle sluta med att fyra

stormakter i en handvändning upphörde att existera: Österrike-Ungern, Preus-

sen, Osmanska Riket och Tzarryssland.

------------------------------------

mig själv?” frågade sig Kafka, som - när det gällde den reella verkligheten – ofta tog sin tillflykt till reflexiva

resonemang, men som - i sina texter - ofta visade en skarp udd mot sådana.

154

Se bl.a. Svante Nordin, idéhistoriska Filosofernas krig, ( 2001. ) - koncentrerad kring Ludwig Witt-

genstein.). Inget var detsamma. ( Jfr. här också t. ex. R. Graves självbiografiska överlevnadsbok Bort från

alltihop !, skriven efter överlevt skyttegravsliv i Flandern i återhämtning på Mallorca.

155

Övertalad av Felice, som jobbade på en firma som sålde sådana.

MYTEN - DEN MYSTISKA SCENEN

“Just as mathematicians say that the rainbow is a picture of the sun variously coloured by the

latter´s rays reflected in the clouds, so too the myth I have just recounted is the picture of a

specific truth, that reflects one single thought into different environments –“

( Plutarkos, Isis and Osiris, §20.)

“Myths are anonymous; from the moment they are seen as myths, and whatever their real

origins, they exist only as elements in a tradition. When the myth is repeated, the individual

listeners are receiving a message, that, properly speaking, is coming from nowhere; this is

why it is credited with a supernatural origin.”

( Claude Lévi-Strauss )

156

”Konstens uppgift är att avslöja myter.”

( Th. Adorno )

157

“Les métaphores inspirées par le miel comptent parmi les plus anciennes

de notre langue et d'autres qui l'ont précédée dans le temps. Les hymnes

védiques associent volontiers le lait et le miel dont, selon la Bible, la Terre

promise ruissellera. « Plus douces que le miel » sont les paroles du Seigneur.

Les Babyloniens faisaient du miel l'offrande aux dieux par excellence, car

ceux-ci exigeaient une nourriture qui ne fût pas touchée par le feu. Dans

l'Iliade, des jarres de miel servent d'offrande aux morts. Ailleurs, elles furent

utilisées pour recueillir leur dépouille.

”

( C. Lévy-Strauss, Du Miel aux Cendre.)

A. GENERELLT OM MYTEN

Vid sidan av intresset för drömmen, vilket Kafka skulle komma att dela, fanns

det hos Freud ett nära nog maniskt intresse för myten, symbolens megalomana

förtjockning, den tidsliga karikeringen av historien, den stora scen, där tidlösa

maskbeklädda hörs berätta samma saga om människan om och om igen, utan

att nån frågar efter källmaterial.

156

Lévi-Strauss, The Raw and the Cooked,1969 (1964), s.18.

157

Ästethische Theorie.

Myten själv är ett mytiskt fenomen

158

, för vilket ett ökat intresse plötsligt

dök upp under artonhundratalet, inte minst i de tyskspråkiga länderna, vid sidan

av GEOGRAFIN

159

, på ett nästan kolonialt vis. En stor gren av det studiet kom

att bli den jämförande mytologin, där tusentals forskare satte hela sin energi in

på att hitta paralleller i symboliken i myter från hela världen.

160

När man funnit

dessa likheter, i sin syn på solen, växtligheten och havet och himlen, döden och

kärleken, på honung och aska, Denna gren av mytforskningen kallas den sym-

bolistiska, så kom med till den märkliga - men också helt visst urromantiska

slutsatsen (?) - att det måste finnas en universell myt, en struktural, BAKOM

alltihop

161

, - och detta är den strukturalistiska. Insikten om och intresset för my-

tens makt och betydelse förstärktes i och med att den religiösa tron i allmänhet

svalnade.

162

Så kan man säga att religionen - med sin mäktiga, av staten sankt-

ionerade position - fungerade som ett skydd för myten, vilken nu står i skott-

gluggen, letande efter sköldar mot en intensifierad kritik.

Myten är ett exempel på en anonym makt, menar Lévi-Strauss. Därmed

kommer den också att lyda under den kritik, som redan Robinsons skapare,

Daniel Defoe, 1725, i dennes berömda satiriska pamflett: Everybody’s business

is nobody’s business

163

. Vad som tillhandahålles på ett sådant sätt, att alla delar

på ansvaret för det, kan ofta urarta på det sättet, att ingen tar ansvar för det. I

realiteten blir dt givetvis så, att de som har den samhälleliga makten i sista

hand bestämmer, genom en funktion av det allmännas slöhet. Som Mircea Eli-

ade

164

menar - i juxtaposition till Sartres credo - att: för homo religiosus föregår

det essentiella - vilket även det är strukturerat - det existentiella.

165

För den

konservativa människan är ingenting viktigare, än att hålla den konserverande

myten vid liv.

166167

Eliade hävdar att ”i allmänhet skildrar myterna det heligas

158

Hegel antyder i sin Estetik att mytens ursprung hänger – på något sätt – samman med människans faiblesse

för LJUS. Hegel, Esthetik, del I, s.425. Nu är begreppet ”mytens ursprung” något av en paradox, eftersom det

ligger i mytens natur att den först uppkommer när man betraktar den i efterhand, och hur skall man kunna

betrakta något i efterhand, som alltså först uppstår när man i efterhandens stund betraktar det?

159

Jfr: bröderna Humboldt.

160

Jfr. A. H. Krappes “universella mytologi” (1935) , ett projekt, som av R. Caillios, benämndes ”chimäriskt”.

161

Det idealtypiska…

162

Se: Jan de Vries.

163

suggests that when something is deemed to be the concern of everyone, it often ends up being neglected

because no one takes full responsibility for it. /// Denna pamphlet handlade i stort om hur tjänstefolk – mest

kvinnorna - utnyttjades i det engelska samhället.

164

Aspects du mythe, Gallimard, 1963; Myten om den eviga återkomsten – arketyper och upprepning, 2023. (

orig. 1969 )

165

Jfr. Kierkegaard i brev till Hovrättsrådet Rosenvinge, en av promenadvännerna, när Kierkegaard tog sitt

dagliga ”människobad”, om den fasta punkten bakom, resp. den fasta punkten framom.

166

Jfr-här MAGIN, och Marcel Maus´ klassiska definition av magi, i dennes Esquisse….,: ”Nous appelons

ainsi tout rite qui ne fait pas partie d'un culte organisé, rite privé, secret, mystérieux et tendant comme limite

inbrytning i världen”.

168

För den revolutionära är koncentration på ”punkten

framom”

169

, och den revolutionära myten är placerad i futurum.

Så menade man, att man, inom den symbolistiska mytforskningen, ge-

nom att ha konstaterat detta, hade kommit så långt att man kommit till ett ve-

tenskapligt studium av myten, men inte nog med det, man hade till och med

skapat en den vetenskapliga mytologin. Jfr. t.ex. Carl Jung, Sandor Ferenzy,

m.fl.. ( där myten sattes i ett sammanhang, som var vetenskapligt endast i så

måtto, att mytens historia sattes i relation till … Jungs teori om arketyperna. Så

fanns vetenskapligheten i den exakta korrelationen med Jungs teori. Någon ve-

tenskaplig korrelation mellan Jungs teori och verkligheten, det fanns däremot

förstås inte ) Hur skulle man kunna på ett vetenskapligt sätt inte bara studera

myter, men också skapa, ordna och rättfärdiga dem? Liksom Hägerström kriti-

serade dem som ville skapa en vetenskaplig etik, med att fråga dem, som ville

detta, om de stod bakom ett begrepp som ”vetenskaplig känsloyttring”, så

kunde - analogt - man fråga sig om de, som står bakom en vetenskaplig myto-

logi, om de står bakom ”godkända myter”? Allt detta var givetvis rent strunt,

men man kunde bygga en hel karriär inom humanistiska fakulteter världen

över, genom att påstå att man hade skapat en sådan. Studiet av myterna har in-

hägnats av en mystisk respekt, gränsande till underdånighet, som om mytens

område var någonting liknande ett Mänsklighetens kyrkorum, där frid och en-

dräkt borde råda, en slags kyrkofrid, och alla kritiska röster o m myter, som

skulle innebära en kritik av dessa för fascism, rasism eller historieförfalskning,

har vanligen mönstrats ut som opassande, då ”det ju bara är en myt”.

Om något räknats som en myt, så går denna inte att ha en kritisk uppfatt-

ning om. Litteratur, filosofi, konst, journalistik, historieskrivning, politik - allt

detta går att kritisera från filosofiska och ideologiska ståndpunkter, men inte

myter. Detta är en egendomlighet, som man borde komma förbi. Att kalla en

myt för vedervärdig, barnslig, eller grotesk, anses vanligen antingen som om

man inte är bildad, har förstått vad saken rör sig om, eller som att man är in-

human.

vers le rite prohibé. De cette définition, en tenant compte de celle que nous avons donnée des autres éléments

de la magie, résulte une première détermination de sa notion. On voit que nous ne définissons pas la magie par

la forme de ses rites, mais par les conditions dans lesquelles ils se produisent et qui marquent la place qu'ils

occupent dans l'ensemble des habitudes sociales.” s. 14.

167

Detta görs till stor utsträckning, som Caillios påpekat, i dennes klassiska bok om myten, Le Mythe et

l´Homme, 1936, genom RITEN.

168

Se: Constantin Gulian, ( f.1914, i Bukarest ), Mythos und Kultur, s.13. Man bör notera att begreppet ”det

heliga” är en substantivering av en känsla, och således inte refererar till något objekt över huvud taget, men till

en mänsklig emotion. Jfr. också: R. Otto, Das Heilige, - en helt absurd metafysisk epopé.

169

Jfr. Kierkegaards plastiska fantasi. ”Teorin om punkten.”, en fantasi som utgår från gåendet.

Här anas att det förhåller sig så, att olika former av kunskap och med-

delanden, på grund av omständigheterna, på ett kusligt automatiskt sätt, likt

apor, som söker vatten i en stekhet öken, genom oerhört fintliga manövrar fin-

ner det sätt man kan erhålla vattnet, och för andra visa var det är.

Myten, även om den förnekar det, är ett kommunikationssätt, en genre,

som poesi, prosa, komedi, satir, tragedi, fast den insisterar på att den inte är det.

”Tragedi har sin grund i historia, komedi i fiktion.”, skriver Lope de Vega

1609 i sin traktat. Och han skriver också: ”Alla vet ju att komedi, liksom satt

under misstanke, tystades under en period, och att därför satiren föddes, vilken,

såsom varande mer grym, snabbt kom till ett slut, och istället gav plats till den

Nya Komedin.”

170

Vad nu än omständigheterna var, vid denna tid, kring 1630,

vilket tycks mycket intrikat, så visste Lope de Vega, tydligen, exakt hur det

förhöll sig med vilka uttrycksformer man vid en given tidpunkt kunde an-

vända, och vilka som inte var tillåtna…..

( Man kan här tänka på den sista kejsartiden i Rom, då Nero och hans likar

kunde gräla med komediförfattarna, och dessa ständigt fick söka nya genrer

och nya uttryckssätt, i den situationen som rådde: att kejsaren inte på något sätt

kunde klara sig utan komediförfattarna, så som Batyllus och Pylades, medan

dessa fick akta sig för att uppröra folket alltför mycket!

171

)

Mytologin är uppbyggd, generellt, kring en personkrets. Empyrén ( el-

dens boning ):

1.) Antik-Grekisk empyré.

170

B.H. Clark, (1947), s.90

171

Se t.ex.: H. Schück, 1900,s.340.

Den antik-grekiska empyrén

172

, vid 500 f.Kr. mitt.

2.) Aristotelisk-Kristen- Dantesk empyré.

I empyrén ovanför vattnet sitter i Bibeln änglar i flera våningar, och högst upp, som i en liten

alkov, tronar Gud själv ”på keruberna” - Ps 80:2, 99:1; Jes 37:16. Begreppet förekommer i

litteraturen, som i Dantes Gudomliga Komedi

173

i sista sången om Paradiset. Dante finner

Gud i andra cirkeln innan Empyrén. Se också Hieronymus Bosch (1450-1516). .

174

172

Bild: Wikipedia.

173

Dante.

174

Bild: Wikipedia.

3.)Den empyré som skapades i Kalifornien under 1900-talet.

foto

175

Thomas Wolf.

Walter Benjamin, i essän Konstverket i den mekaniska reproduktionens

tidsålder:

”For the film, what matters primarily is that the actor represents himself to the public be-

fore the camera, rather than representing someone else.”

176

Denna insikt illustrerar ju på ett utmärkt sätt själva den bakomliggande

idiotin i den moderna empyrén. Men här har vi samtidigt inkörsporten till insik-

ten om det modernas narcissism, essens och självuppfattning.

Vid jämförelsen mellan myt och andra åskådningsgenrer kan man tänka

på det temporala i övergången från religionen till mystik, som skisseras som

hypotes av Gershom Sholem i dennes Den judiska mystiken, där Sholem menar

att det först är när religionen i viss mån stelnat och tappat något av sin aura,

och liknande, som mystiken kan uppkomma, som en slags nytändning.

I anslutning till det kan man då se mycket av det resonemang som förs av

Constantin Gulian, i dennes fina Mythos und Kultur

177

som tankeväckande. Där

utvecklas bland annat tesen från Jon de Vries, lydande:

175

Foto: Thomas Wolf, www.foto-tw.de / Wikimedia Commons / CC BY-SA 3.0

176

Illuminations, s.231.

”Wir müssen erwägen, dass der Bedürfnis für die Mythen eine Erklärung zu finden, erst

aufkam, als der Glaube an die Götter erschüttert war.”

Även studiet av antika dramer - som de gamla grekiska - räknas ibland till

mytforskningen dit, och är vanligt inom den akademiska humanistiska forsk-

ningen, sedan århundraden, då dessa dramer vanligen är byggda på myter. Det

första Grekiska dramat som inte var byggt på en myt, och ett av dom få, är

Agathons

178

drama ”Blomman”.

Man bör tänka på vem Homeros, till exempel, egentligen var, och be-

trakta Homeros utifrån mitt påpekande inledningsvis om att Freuds teori föddes

på en plyschstol, mitt i borgerlighetens Wien. Man kan förmoda - mycket talar

för det

179

- att Homeros i antikens Grekland - satt på motsvarigheten till en

plyschstol

180

där. Det syns otroligt att hans dikter skulle ha bevarats om han

inte befunnit sig i ett sammanhang, som mer liknade Versailles under Louis

XIV, än en bergssluttning på Peloponnesos, omgiven av herdar och bräkande

får.

Så var Homeros ‘omvandling av den grekiska gudavärlden´ en omvand-

ling i det preciösas och det ironiskas riktning, bort från den uppfattning av

gudavärlden som gemene man i det grekiska sammanhanget hade.

181

Den reli-

giösa värld, i vilken antikens präster och folket levde, har genom historiens

koncentration på de homeriska sagorna , förblivit fullständigt okänd. Man har

genom att suga i sig Homeros salongsversion, förutsatt att detta var den gre-

kiska ”anden”, och detta inte utan orsak. Det passade utmärkt att ha denna lätt-

färdiga historia, för att förmå människor att lita på civilisationen. Makten

kunde inte hitta en härligare saga om ett idealsamhälle än sagan om det sam-

hälle, där den homeriska världsbilden rådde.

Liksom Homeros kom att skapa en lättfärdig bild av gudavärlden, så

kom Freud med en lättfärdig bild av det mänskliga psyket, där drömmen, på ett

nästan lika pittoreskt vis som i Iliaden, spökade med gestalter, som liknade

symboler, ja hieroglyfiska figurer, som dessutom knöts till diverse myter från

just antikens Grekland.

177

Översättning från Rumänskan.

178

D. 400 f.Kr. En av Platons vänner.

179

Hur I all sin dar skulle annars hela denna textmassa kunnat sparas, om den inte traderats av folk som hade

tid och resurser?

180

Kumbel Kumbell – Piet Hein - har skrivit en fin Gruk om plyschstolen. By the way.

181

Pittoreskt är dessutom att notera att begreppet ”mutos” under Homeros’ tid vanligen bland folk i gemen

anknöt till en historia av skrämmande art, - typ spökhistoria, och inget annat.

Förföriska sagor skapas inte i hyddor, på kaféer och i små schapp. De skapas

på plyschsoffor och i burgna hem, av idoga kreatörer, för att sedan sanktioneras

från de mäktigas och superrikas salonger.

Redan tidigt i den västerländska civilisationen upprördes dock några få

modiga (!) människor över myterna; så, till exempel, filosofen, den romerske

kejsaren Julianus (Apostata)

182

, ( född i Konstantinopel på 300-talet

183

efter

Kristi födelse, och som dog av ett svärdshugg i strid, mystiskt efter bara tre år

på posten.):

“Now it is true that the Hellenes invented their myths about the gods, incredible and

monstrous stories. For they said that Kronos swallowed his children and then vomited them

forth; and they even told of lawless unions, how Zeus had intercourse with his mother, and

after having a child by her, married his own daughter, or rather did not even marry her, but

simply had intercourse with her and then handed her over to another. Then too there is the

legend that Dionysus was rent asunder and his limbs joined together again. This is the sort of

thing described in the myths of the Hellenes. Compare with them the Jewish doctrine, how

the garden was planted by God and Adam was fashioned by Him, and next, for Adam,

woman came to be. For God said, "It is not good that the man should be alone. Let us make

him an help meet like, him." Yet so far was she from helping him at all that she deceived

him, and was in part the cause of his and her own fall from their life of ease in the garden.

This is wholly fabulous. For is it probable that God did not know that the being he was creating as a

help meet would prove to be not so much a blessing as a misfortune to him who received her? Again, what sort

of language are we to say that the serpent used when he talked with Eve? Was it the language of human be-

ings? And in what do such legends as these differ from the myths that were invented by the Hellenes? Moreo-

ver, is it not excessively strange that God should deny to the human beings whom he had fashioned the power

to distinguish between good and evil? What could be more foolish than a being unable to distinguish good

from bad? For it is evident that he would not avoid the latter, I mean things evil, nor would he strive after the

former, I mean things good. And, in short, God refused to let man taste of wisdom, than which there could be

nothing of more value for man. For that the power to distinguish between good and less good is the property of

wisdom is evident surely even to the witless;/…./. ( Mot Galiléerna, c:a 332 e.Kr. )

Författare - dessa egendomliga janusansiktade människor, allas våra

speglar och korrelatorer - har genom alla tider varit som besatta i att samla på

sig kunskaper om de mer olärda människornas seder. Shakespeare, till exem-

pel, skaffade sig en bok om just detta, för att kanske tillfredsställa sin kun-

skapshunger, men också att ha som inspiration och krydda till sitt författarskap,

men kanske också för att sådana fakta, eller sådana historier, ”urban legends”

182

Avfällingen.

183

Ungefär samtida med Sextus Empeirikus, som levde både i Rom och i Alexandria.

och dylikt, på det sättet, SÄGER mycket om Människan, - som man säger. Le-

vinus Lemnius, - f. 1505, död 1568 i Nederländerna - skrev flera böcker om

läkekonst, natur och mystik, böcker som översattes från latin under Lemnius

livstid till franska, italienska och engelska, bl.a. lästes av just William Sha-

kespeare.

184

Lemnius ( Lemne ) berättar i en skrift bland annat om ett nyfött

barn som fötts som monster, vilket Lemnius antog berodde på att barnet under

fostertiden livnärt sig lite extra av blodet från sina båda trillingbröder, vilka

dött av detta tilltag. Hur det gick för monstret skriver inte Lemnius något om.

Denna slags encyklopediska antropologiska kunskap samlade även t.ex.

August Strindberg lustfyllt på sig, långt senare, och naturligtvis även Freud.

Vittnesbörd om det är bland annat hans bok om vitsen, där det vimlar av onödig

kunskap om folk i alla samhällslager, från skilda epoker och tider. Intresset för

folklore ökade under romantiken, då mängder av sagosamlingar författades

över hela Europa.

B. MYTENS KOMMUNIKATIVA EXISTENSSÄTT

Myten är alltså inte historia. Den är heller inte symbol. Symbol är något

monolitiskt. Myten är inte en rad symboler, och inte en berättelse, men myten

är en SCEN för VISNING.

I den tidige Wittgensteins klassiska Tractatus, skriven under första världskri-

get, presenteras dels W.s hela teori om språket som men samling bilder, och

den språkliga satsen som en bild. ( W.s bildteori.) Där finns också en mängd

subteorier, och teorier, som har en förhållandevis självständig karaktär. W.

nämner t.ex. en skillnad mellan det att säga, och det att visa. Prop. ”Det som

kan visas kan inte sägas.”

Här påpekar alltså Wittgenstein den stora skillnaden, den vartannat uteslu-

tande skillnaden, mellan att till exempel tala om för någon hur man klipper Le-

nas hår, och att visa någon hur man klipper Lenas hår. Även om det skulle gå

att med många ord beskriva hur man klipper detta hår ( eller gör något annat,

lika komplicerat ) , så går det ju faktiskt inte att beskriva, att säga, hur man

klipper detta hår, i den beskrivningsform som visandet har, i det den visar hur

man klipper håret. Man kan så att säga aldrig säga visandet. Säga och visa ute-

sluter varann.

184

”He that has read Shakespeare with attention, will perhaps find nothing new in the crouded world.” Samuel

( Dr. ) Johnson.( Shakespeare Criticism, p.76.)

Så är det också med myten, vilken i sin oerhörda schematik inte alls är

byggd för att berättas, lika mycket som den är, i sin bildmässighet, med enkla

attribut, avsedd att åskådliggöras med en bild, eller en visning. Myten är i det

avseendet mycket mindre ett påstående, än vad den är en visning av ett bild-

mässigt förhållande. Och därmed händer något avgörande med det budskap,

som myten förmedlar. Om Myten är något som visas, likt en hårklippning, så är

den nämligen fredad från kritik! Det går inte att säga om myten, som uppvisas

på ”mytens scen”, att: ”Så gick det inte till!”, lika väl som det inte går att säga

om den som visar hur man klipper Lenas hår, att ”Så kan man inte klippa hen-

nes hår!”, eftersom hennes hår ju just alldeles perfekt nyss bevisligen klipptes.

Så kunde myten, i det att den nästan med ens transformerades till enkla

bilder, som sattes på väggar och gjordes till friser på tempel, inte invändas

emot, då den mer uppvisade, än berättade. Mytens form var att slå en bro mel-

lan det uppenbara och sagan, på ett sådant sätt, att sagan föreföll uppenbar.

Här påstods mindre, än det bara visades. För den som invände, kunde svaret

komma med en enkel pekning mot bilden på väggen, statyn på torget och på

tatueringen på armen. Myten är alltså det minst argumentativa man kan finna.

Om man tar filosofiska skrifter från de först århundradena av vår tideräkning,

som t.ex. Josephus, eller Sextus Empeirikus, och tänker sig raka motsatsen till

deras envetet sofistiska hårklyverier, så har man myten.

185

C. EXEMPEL

Aby Warburgs - från den kända bankirfamiljen i Hamburg, med rötter i

Ungern - på långt håll släkt med den göteborgske konst- och litteraturhistori-

kern den kloke Karl Warburg ( H. Schücks

186

kollega ) - skrev den inom antro-

pologin och mytforskningen berömda uppsatsen om befjädrade ormar

187

, orm-

185

Beträffande Josephus, ( död c:a 100 e.Kr.) så tänker jag här på resonemangssättet, vilket är friskt och för-

domsfritt. Det innehåll, i de många manuskripten, som skulle peka på att han var kristen, måste vara en sentida

förfalskning. J.s beskrivning av grekernas Hades är målande.

186

Schück var ju en helt sekulariserad jude, och vid födseln avfärdad av sin far, och som därför också kunde

kosta på sig att riktigt ordentligt, i sin Den Israeliska Litteraturen, 1919,, understryka våldsamheten i hur israe-

lerna betett sig i Levanten, - på tusentalen före Kristi födelse….

187

Man kommer här automatiskt att tänka på den produktive och prononcerat opretentiöse Edgar Wallace, som

1935 valde att betitla en av sina böcker ( dedikerade till den habila Daphne du Maurier ) just “Den befjädrade

ormen”. Wallace hade sinne för myten; vem minns inte King Kong, där moderniteten speglar sig i jättegoril-

lans ensamhet. Wallace var även unik i så måtto, att han försäkrade att det i hela hans författarskap inte fanns

EN ENDA MENING, som hade litterärt värde! Wallace är spännande i den kombination av kreativ tanke och

ritualen ( ormdansen ) hos Puebloindianerna, boende i klippbyar i Arizona.

Warburg hade under en USA-resa 1895 besökt dessa i Arizona. Stort sett me-

dan Warburg drack te och bugade inför puebloindianerna, och fotograferade

dessa

188

, anställde tyska arméer under general Trotha, massakrer på invånarna i

Tyska Västafrika - nuvarande Namibia - i ett folkmord, där mer än 60.000 afri-

kaner sköts till döds, andra internerades i koncentrationsläger och fråntogs sitt

land.

Warburgs fråga var:

”What elements are we entitled to call the essential characteristics of primitive paganism?”

Uppsatsen - eller föredraget – har en suggestiv kraft, som poängteras

ytterligare, om man känner till hur utsatt Warburg själv var, medan han arbe-

tade med projektet, hemsökt av ångest och förvirring, ännu inte helt utskriven

från det mentalsjukhus, där han vårdades.

189

Warburgs föredrag ställer frågan

om mytens betydelse för inte bara den människa som levde innan Edison och

Tesla, men även för oss. Hur skall man handskas med de stora livsfrågorna

utan myter, utan magiskt tänkande och religion?

190

det förkastande av den psykologiskt inkännande estetiken, som är grunden för konst, som han med sitt verk

presenterade. Med Wallace är det som att betrakta någons rygg. Hans efterföljare, som idoliserat Wallace, och i

brev försäkrat denne, att han kunde överträffa honom, Gerald Kersch, och som också kom att få betydelse för

filmen, blev dock mer av en judisk Zola, i sin täta, men alldeles för kaotiska, beskrivningar av judisk ar-

betarklass i London.

188

Såsom psykiatern Gaetan Clérambault, psykosspecialisten, 40000 gånger fotograferade de i klädstoffer

insvepta kvinnorna i Marocko. C. var även lärare, på en högskola för teater, i draperingskonst. Så är det: vad är

kultur annat än draperingskonst? Vad gör vi, annat än täcker, för att täcka, och locka till tanken om uppenba-

relse? Vad är mer pretentiöst än att vistas i denna oscillering mellan att svepa in tillvaron i organza, och att

långsamt, under musik, befria denna slavinna från det täckande lagret?

189

Jfr. G. Yasayanlar: ”Aby Warburg is a scientist and theorist who, in his search for spiritual freedom caught

between two wars, associatively interrogates the correspondence of images in his own subjective world and

realises an inner transformation each time. The experience of contemplation he observes in the lives of Pueblo

Indians can turn into a mystical experience that brings him together with his own reality. In this respect, it is

interesting that the mysticism of the Serpent Dance and the impulse it creates emerges years later at a time

coinciding with his treatment process, enabling him to recover and reach the necessary motivation. This is

precisely why the liberating experience and perception of reality observed by a psychology struggling with

unlimited complexity in relation to what it senses in a primitive tribe, the beliefs and magical powers created

by a ritual with cultural polysemy, is worth examining.” (

https://saglamart.com/warburg-snake-dance.) G. Y.

menar också att Warburgs föredrag skapar en fascinerande palimpsest, och att det är mötet mellan Warburg

och indianerna som är kanske – historiskt – mer intressant än redogörelsen för ormdansen. Warburg kom att

inspirera Ernst Cassirer till dennes filosofi och symbolism och myt. jfr. E.C.: THE PHILOSOPHYOF SYM-

BOLIC FORMS, London, Geoffrey Cumbellege. Oxford University Press,1955.

190

Warburg avvisade helt Freuds idéer, särskilt dennes understrykande av sexualitetens betydelse för det

omedvetna mentala livet. E. Gombrich, A. Warburg – eine intellektuelle Biographie.

Ett av de mest omfattande och bästa lexikonen över all världens my-

ter

191

skrevs kanske av Robert Graves. Denne hade en bestämd aning om att

myten hade använts i förtryckande syfte, men/och hans främsta poäng var - vil-

ket han framförde i The White Goddess: a Historical Grammar of Poetic Myth

- att det var upp till poesin att återuppliva den äldsta delen av myten, kulten av

månen.

Graves:

“My thesis is that the language of poetic myth anciently current in the

Mediterranean and Northern Europe was a magical language bound up

with popular religious ceremonies in honour of the Moon-goddess, or

Muse, some of them dating from the Old Stone A g e , and that this remains

die language of true poetry—'true' in the nostalgic modern sense of 'the

unimprovable original, not a synthetic substitute'. T h e language was tam-

pered with in late Minoan times when invaders from Central Asia began

to substitute patrilinear for matrilinear institutions and remodel or falsify

the myths to justify the social changes. Then came the early Greek philo-

sophers who were strongly opposed to magical poetry as threatening their

new religion of logic, and under their influence a rational poetic language

(now called the Classical) was elaborated in honour of their patron A p o l l o

and imposed on the world as the last word in spiritual illumination: a v i e w

that has prevailed practically ever since in European schools and universi-

ties, where myths are now studied only as quaint relics of the nursery age

of mankind.”

( The White Goddess, p.12. )

Matt Wilson:

“Graves was a lifelong lecturer, and this tendency culminated with the publication of The

White Goddess. This massive survey first appeared in 1948, when Graves was in his early

50s, though you could say he never quite finished it: subsequent editions were revised, ex-

panded, clarified, and appended.

Graves believed he had composed a genuine Key to All Mythologies, and a few on the eso-

teric and occult fringes still agree with him. To make short work of a long book, The White

Goddess argues that humanity once worshipped a three-aspected moon goddess, but that in

time immemorial, patriarchal revolutions the world over suppressed her. In a speech given a

few years post-publication, Graves, never humble, characterized the “inspiration” that de-

scended upon him: “I seem to have stumbled on the central secret of neolithic and Bronze

Age religious faith, which makes sense of many otherwise inexplicable myths and religious

191

Kuggfråga: vad är det egentligen för skillnad mellan Graves´ bok om alla världens myter och t.ex. J.

Michelets bok La Sorcière och Moses Maimonides´ Guide for the perplexed?

customs.” The innumerable “myths and customs” encountered in his investigations include

medieval Welsh riddle poetry, forbidden druidic alphabets, the chthonic associations of the

elder tree, “the Orphic tree-alphabet,” the cults of Apollo and Minerva, the isle of Avalon in

Arthurian myth, and much more. Graves emphasizes the literary significance of his enlight-

enment, arguing that genuine poets are unknowing Goddess worshippers who reject Apollo-

nian rationality (Apollo is a sort of anti-Goddess in Graves’s scheme) and give ecstatic, if

uncomprehended, homage to the mother of poetry.

The White Goddess now seems like the last in a loose series of passionately argued, thor-

oughly researched, elegantly written, and generally dubious cultural-mythical exegeses.

James George Frazer’s The Golden Bough, a loose, baggy, repetitive, and enthralling ac-

count of a dying and resurrecting god across cultures and civilizations, may be the first. Lat-

er iterations include Jessie Weston’s Grail study From Ritual to Romance, which influenced

T. S. Eliot’s symbolism in The Waste Land, and Alfred Watkins’s The Old Straight Track,

the first book to posit ley lines (the term originates with Watkins) across the English land-

scape. Joseph Campbell’s Jung-lite The Hero with a Thousand Faces, which appeared in

1949, is a disreputable cousin to these books; the anthropological histories of Claude Lévi-

Strauss might be their academic heirs.

Graves saw this study as an apex of his career, and the importance he placed on the

Goddess has ensured that no critic can read Graves’s poetry without looking for her three

faces. Grevel Lindop, in his introduction to the Farrar, Straus and Giroux edition of The

White Goddess, notes that Graves to some degree became a prisoner of the deity he invented

or discovered. Can we read Graves without looking to the moon?”

Som kontrast till Graves´ poetiska syn på månen kan man ju erinra om

den häpnadsväckande geologiska kunskapen om hur Jorden och Månen bilda-

des, som under förra seklet presenterades så övertygande av A.E. Ringwood.

Denne beskriver i en bok ( Origin of the Earth and the Moon, New York 1979 )

hur jorden, liksom många planeter, bildas genom aggregering ur stoftmoln på

ett så intrikat - och våldsamt sätt - att det under processen vid nära nog alla

planetbildningar bildas en atmosfär av skräp - material som inte just då passar

in i själva planetbildandet - kring planeten själv, på ett sådant sätt att en enorm

mängd skräp sedan - genom de olika attraktionskrafter som materia är utsatt för

- mycket lätt sedan genom en liknande aggregation bildar just MÅNAR. Till

yttermera visso fick just denne Ringwood ett metalliskt ämne uppkallat efter

sig ( Eng.: ringwoodite ), sedan han på ett elegant vis - genom att studera små

diamanter upphittade i lava, och i meteoriter - visat att det i jordens mantel - d-

v-s- ungefär mitt emellan jordskorpan och jordens kärna - finns ett stort lager

av ett blåaktigt ämne - ett aggregat av magnesium och kisel - vilket till sig slu-

tit enorma mängder av vatten, så att denna mängd motsvarar drygt två hela jor-

dytvattenmassor, eller något sådant. En hypotes är att det vatten som finns i

närheten av jordytan, i form av alla dessa hav, har ”svettats ut” ur ringwooditen

och blivit det stormiga hav, på vilket ångare, segelbåtar och skummande vågor

forsa fram. Så innebär detta också att vi som lever här uppe i skorpområdet, vi

har alltså under våra fötter enorma reserver av vatten långt under våra fötter.

Detta kan ju synas skönt att veta, i tider av torka under somrarna.

Vad kan MYTEN hjälpa oss att förstå? Hade Sisyfos, där han gick och

rullade sitt klippblock, några egna myter i tankarna? (”Själens vaggsång, histo-

rien om Något Annat.” G. Ekelöf, i Absentia Animi. )

Det mytiska indikerar - uppkommet som det är ur varje ledig reva i varje

mänskligt narrativ - det som tros, men inte existerar.

”Vi har skapat vår myt. Myten är tro; den är passion. Det är inte nödvändigt att den

ska vara en verklighet. Den är en verklighet i och med att den är en sporre, ett hopp, en tro,

att den är mod. Vår myt är nationen; vår myt är nationens storhet!"

(Benito Mussolini)

Så finns det, förut den symbolistiska mytforskningen även en mytforsk-

ning som vill ha reda på ur vilka sociala och historiska sammanhang myter

uppstått. Denna gren av mytforskning kallas den funktionalistiska. Den uppstod

bland annat genom Malinowski. Denna har även påvisats av Lesly Bolton.

A. Adhidari/S.G. Bhanagronhar:

“Bolton adds the third function which is about establishing order of myths. Myths give

a good image of the natural and social order. The universe starts with the creating of uni-

verse. After that, the myths show that the creation of human being and its society comes

after the creation of the large universe. The Natural order is explained in the character and

role of the God Zeus (Romans call him Jupiter). Myths depict Zeus (Jupiter) as the responsi-

ble for everything in the universe. He is believed to be the creator of such order in the uni-

verse.

Although, some gods have role in the universe and power among some phenomena,

he is illustrated to be over all. He orders everything in the universe in its respective place.

Social order has an important role in any societies. Any society must have a leader who has

the responsibility to judge and shows people their roles in society. Each society has to be in

order and every individual has to know his authority and must not exceed others’ authority.

Otherwise, the individuals will fight each other and this society will be vanished as fast as

possible. As people now have rules which establish the order of society, ancient people have

rules establishing through myths. Myths reflect rules for the ordering of society. So myths

are like a social charter which shows people what to do and what not to do. Like the respon-

sibility of natural order, the social order responsibility is laid on the shoulders of Zeus (Jupi-

ter) as well. He is stated as the judge who builds rules for maintaining order and justice.

Moreover, he sets rules for punishing those who break these rules.”

192

En obskyr, nyare gren av mytforskningen uppkom med den strukturella

mytforskningen, främst exponerad i Claude Lévi-Strauss´ verk, - L.-S., en ju-

rist, som mer eller mindre av en slump råkade hamna i Sao Paolo, och i djung-

lerna utanför staden, i Brasilien, på 1930-talet - i vilken koncentrationen är,

inte på det arbiträra, men på de totala strukturer som kan spåras i den totala

massan av myter, från alla tider, och i viss mån sett i tänka tiders perspektiv.

Det är blottläggande av determinerande strukturer det gäller. Man söker här -

som symbolisterna gjorde - inte bara likheter mellan symbolerna världen över,

och var inte, som funktionalisterna, enbart intresserade av de olika förhållanden

under vilka myterna uppstått.

193

Man sökte, inom strukturalismen, efter de strukturer som, likt det

mänskliga språkcentrat i hjärnan, ordnade upp företeelsen i världen på ett sätt,

vilket bara kunde iakttagas i förstahandsmyterna

194

Dessa strukturer kunde t.o.m. ställas upp i scheman, som förtydligades

genom användande av diverse logiska och matematiska symboler, såsom är

fallet t.ex. i Lévi-Strauss Le Cru et le Cuit.

Karl Marx skrev 1873, i förord till andra upplagan av Das Kapital:

“Meine dialektische Methode ist der Grundlage nach von der Hegelschen nicht nur

unterschieden, sondern ihr direktes Gegenteil. Für Hegel ist das Denkprozess, den er sogar

unter den Namen Idee in ein selbständiges Subjekt verwandelt, der Demiurg des Wirklichen,

das nur seine äussere Erscheinung bildetBei mi rist umgekehrt das ideelle nicht andres als

da sim Menschenkopf umgestezte und übersetzte Materielle.”

LITTERÄR fiktion lyckas ofta med att sätta individen i existensens

situationer, i valmöjligheternas positioner, som innehåller en stor dramatisk

spänning, på grund av att den fruktbara dubbelhet, som skapas av att fiktion,

som beskriver verkligheten, alltid har en myt som bakgrund.

195

Genom att alltid

192

A./B.: by SRTM. University, India.

193

Se: D. Sperber, Le Structuralisme en Antropologie,1968.

194

… och inte myter ur redan redigerade, existerande sagosamlingar, som bröderna Grimms, eller Afzelius.

195

Överhuvudtaget har just dubbelheten en enorm kraft, både i ironin, som sådan, och i till exempel det Rem-

brandtska uttrycket, som nästlar sig omkring betraktaren i sin försåtliga blandning av svaghet och styrka. Detta

har uppmärksammats av Kaj Bernh. Genell i boken Tavelstölden: ”Med Rembrandt är det för övrigt så, att det

ha en myt - i dess petrifierade form - som grund för fiktion, kan vi som läsare

också bedöma denna myt utifrån vad vi upplever inom hjälten, från vad vi vet

och upplever av honom. Omvänt lär vi oss, med hjälp av den övergripande my-

ten om hjälten. Den samtida myten är i de flesta fall en falsk bild målad av den

rådande makten i det nuvarande samhället. Det är den falska historien som sätts

från maktens position, som den mäktige, psykopaten, är så kapabel att skapa,

och som den mäktige – det vill säga den styrande klassen, mannen i makten - är

så kapabel att slunga ut, mest framgångsrikt förfalska intrycket av att denna

myt härstammar från folkets djup, från folkets själ och den inre djupen av

människan i samband med det… gudomliga. Myten har genom tiderna getts

glans, vilket innebär att MYT var Människans sanning, när den i alla sam-

hällen, och myt har i verkligheten endast – i alla dess delar – alltid tjänat eliten.

Myt har aldrig uppstått ur något djup. "Folkets djup" är i sig en myt.

196

Allt som har med myt att göra har skapats för att lura tjänarna hos den verkliga

härskaren. Myt är precis lika falsk som begreppet "folket", "folkets själ" och

"nationen." Lévi-Strauss menar, att, vad som är sant om historia, det är också

sant om myten. Någon skarp gräns finns inte mellan dessa båda.

En vanlig idé är att en myt är något man analyserar, och att den är något

som inte är riktigt verklig, men mer fiktion, fast fiktion som har en lite mer di-

ger innebörd än berättelser i allmänhet. Vad få människor inser, det är ju att vi

alla är delar av inte bara en, men delar av massor med myter. Vad ungefär lika

få inser är, att dessa myter, som vi i så liten grad är medvetna om, är något som

i hög grad bestämmer våra liv.

Några människor

197

menar att myter är samhälleligt nödvändiga, och att

mytens sanningskriterium är dess "effektivitet." Mytens effektivitet - menar

man - skulle hänga hänger samman med dess generella, erfarenhetsmässigt vi-

dimerade positiva validerings- och inspirationskraft. Som alla vet kan fiktion,

som både kan vara myt och en del av en myt, undersöker, på ett medvetet eller

omedvetet sätt, den aktuella övergripande myten, alternativt myter från tidigare

inte är en enda linje det handlar om. Rembrandt var i så måtto så enastående elastisk i sin personlighet, att han

rörde sig med sin linje i ett spann mellan att vara helt strikt kraftfull, å ena sidan, och att vara skissartat

översiktlig och lös och sökande i linjen, å den andra. Och det mesta han har ritat är i själva verket just en van-

dring mellan dessa två ytterligheter. Det är denna lustfyllda vandring mellan energinivåer, som gör Rembrandt

så behaglig, och gör honom till en så varm och mänsklig artist. Det är heller inte fel att betrakta Rembrandt

som en artist som genom sina olika sätt att angripa verkligheten så att säga ironiskt alltid belyste det ena sättet

med det andra, och som en konstnär som, genom denna leende ambivalens, tog sig för att ge oss en dub-

belbeskrivning av sin värld och sin person, och av vårt egen likaså.”

196

Jfr. t.ex. Josef Jastrow, amerikansk psykolog, född i Warszawa, i Huset som Fred byggde: ”Släktets själ har

sin historia.” ( avs.: myten.) i avsnittet om Totem och tubu, s. 122.

197

Som t.ex. Karen Armstrong.

epoker, alternativt myter från människans allra tidigaste barndom, då vi av-

skilde oss från varelser med i något avseende lägre medvetandegrad.

Myten är egendomlig när man tittar på den närmare; som Lévi-Strauss –

etnologen och filosofen bakom böcker som Lodjurets historia och Den svart-

sjuke krukmakaren - påpekat, så är myten och mytens delar sådana, att ingen

del i en myt är mer viktig än en annan. Ja, man kan då säga om myten - till

skillnad från historieskrivningen - att ingen DEL är självständigt viktig, eller

att ALLA delar är det. Just som i ett konstverk. Genom integrerad totalitet ver-

kar ju konsten. Men fiktion är då - som sagt - samtidigt som den är en myt, i

egenskap av historisk företeelse, en skapare av myt, i dess diversa former av

antingen litteratur, bildkonst eller film, o.s.v., m.m.,m.m..

Lévi-Strauss hävdar också – i det fina förordet till den klassiska Le Cru et

le Cuit – att myttolkning är som en slags anaklastisk undersökning: det handlar

alltså om strålbrytning.

198

Den mest intressanta anaklastiska varianten är måhända den, när en vit

ljusstråle träffar ett tjockare medium, och diffraktiskt splittras upp i diverse

färger; ty så kan man ju se det, när en myt processas genom något som inte är

en myt, men ett litterärt verk, som i flera avseenden kan anses vara ett

TJOCKARE medium än myten, som ju är snabb som ljuset, och alltid gjord så

att den kan vara så lätt som möjligt. Så kan man alltså kalla det en BRYT-

NINGSLÄRA, när Freuds tankar difrakteras i det medium, som här utgörs av

Kafkas verk. Det är denna process vi är intresserade av, denna anaklastik. (Jfr.

Fig.1.)

-----------------------------------------------------

”The main basic principle of the skeptic system is that of opposing to every proposition an

equal proposition; for we believe that as a consequence of this we end by ceasing to dogma-

tize.”

( Sext. Emp. Outline, P.19

199

)

Det mest potenta interrogativa medlet fiktion har är ironi. Ironi - som i

många fall kan vara okänd för författaren - är fiktionens mest robusta ifrågasät-

tande, skeptiska, verktyg. Ett samhälle utan ironi är i stor fara. En gemenskap

utan ironi har ingen korrelator, ingen fråga, ingen kreativ negativitet, ingen

skepsis, ingen självmedvetenhet eller arkeologi av det medvetna eller omed-

vetna. Ironi är också, genom att den radikalt blottställer, nyckeln till kunskap

198

The Raw and the Cooked, s.5.

199

Skepticismens mål är enligt Sextus att uppnå quietude, vilket är att uppnå lugn och oberördhet.

om det omedvetna och den aktuella hallucinationen, och till hallucinationen i

vår tid. Hallucination är inte isomorf med en myt, men de har likheter.

Skepticism är i grunden ett försvar emot dogmatism. Ironi är ett anfall på

denna.

200

Genom ironi demaskeras myten, men ironi ger också upphov till mer

ironi. DEMASKERING AV MYTEN är – oundvikligen – en riskabel syssel-

sättning. I och med att det verkligen är en omdefinition av verkligheten, står det

öppet för debatt om VAD SOM ÄR REALITET om vi inte har några myter.

Vissa människor – om inte alla – kommer att försöka använda denna omdefi-

nition till SIN FÖRDEL. Om vi inte kritiserar myterna – efter att vi har bevisat

att myterna är instiftade av illvilliga härskare och banditer, förtryckare och

usurpatorer, varför ska vi överhuvudtaget diskutera politik? Om vi pratar om

politik, har vi fortfarande en värld definierad av GAMLA MYTER.

"Vetenskapen måste börja med myter, och med kritiken av myter."

(Karl Popper)

Även kulturen i sig har utsatts för en sådan uttänjning att den är en fe-

tisch i sig. Att omdefiniera världen genom att påstå att myterna om NATION-

ER, NATIONELLA GRÄNSER & KARAKTÄRER och FOLKLORE mesta-

dels är propaganda är en förutsättning för en värld där demokratin kan blomstra

som DET ENDA viktiga medlet för att uppnå fred.

"Vi väljer Ithaka, den trogna jorden, den djärva, klara tanken, den klarsynta hand-

lingen, personligheten hos den som vet./…../ att erövra det vi redan äger – de magra färska

grödorna på fälten, den korta kärleken på denna jord"

(Camus, L'Homme Révolté)

Man kan - apropås vår älskade och nödvändiga ironi - tänka på hur

Anna Freud föraktade ironin. Kanhända det var svårt för den som hade uppfost-

rats till språkrör för en teori, att omfamna den skeptiska lärans flaggskepp?

EN SORTS MYT är… säg… myten om att det stora skeppet på

havet har sin egen vilja. Eller bilen på vägen, vår kropp, eller att varje bok

skriver sig själv. Seglaren seglar inte, utan skeppet seglar av sig själv.

SEGELSKEPPET. Det ensamma skeppet på det vida havet ( myten bakom

Moby

Dick,

An outcast of the islands och Den hemlighetsfulla ön.

200

Detta är förstås inte helt sant, vilket man kan förstå, om man läser min bok från 1983, Ironi och existens.

Skeppet är osänkbart och seglar liksom av sig självt. Bakgrunden till alla

dessa böcker om sjömän på avlägsna platser, fantastiska skepp med extraordi-

nära krafter, hav med oändlig yta, kan hittas bland alla de män som i åratal har

levt och seglat på dessa skepp, alla de som har byggt dem, och alla de som är

beroende av dem. Skeppen är av genial konstruktion, noggrant sammanställda,

med tusentals delar, trä eller metall, tertium non datur, alla med sina fina namn,

och som alla vårdas noggrant, varje timme på dygnet, varje årstid på sitt sätt,

som om riggen på skeppet var en del av en teologi, skapad av många århundra-

den av marina präster. Varje segel och allt som gör segel, och gör dem stora,

gör fartygen till storseglare, tjänar till att skapa miljöbakgrunden till alla de

speciella, skickelsedigra moraliska problem på dessa gigantiska träboxar under

segel. Segelfartyg har varit den materiella grunden för otaliga människor i

rundliga tidsperioder. Medan stormar och krig passerar, fortsätter de att segla i

avlägsna vatten och bära med sig sina varor och sin mytologi, lockande och

svårfångad. Vissa ombord på dessa skepp vet att dessa skepp lever och andas.

Vågorna slår emot skrovet. Skeppet seglar ibland av sig självt. Inte bara Den

flygande holländaren, åh nej! Varje skepp seglar alltid av sig självt. Att någon

styr är en illusion bara.

Myt är företeelser av ideellt slag, ett eteriskt trivia som människor hittar

på när de behöver något de inte har. Myter är det vi har och inte har. Man tror

att myter och legender har existerat sedan Dinosaurtiden, men det kan också

vara en lögn Många önskade

201

bara till exempel att deras land hade en myt -

och trodde att människan inte kunde föreställa sig något om sig själv, och sin

ort på jorden, utan att ha en myt att relatera till. Andra tror att myten skapas av

dem, som har något att vinna på att skapa den aktuella myten. Många männi-

skor viftar än idag med flaggor. Således är myten om regnguden och regnman-

nen, om den onde mannen och mannen med det onda ögat, och myten om den

gode, och myten om de två evigt älskande, och liknande, skapade av kungar

och präster, som insåg, att de skulle få en fördel, om myten spreds bland deras

medmänniskor. Så är myterna om stora skepp utan besättning, själva stora

skepp utan besättning, och de är masstillverkade - och de är efter det kungarna

och prästerna har dött - så småningom helt roderlösa berättelser. Historiens

centnertunga tonnage, vårt allt, vilar tyngdlöst och roderlöst i det hav, som

hämtar sin kyla och sitt ljus från rymden ovanför, och sin beskhet och metall-

smak från alimonlagren i jordens inre.

------------------------

201

Inte enbart Schlegel.

Man kan dock tänka sig en syn på myten, som skulle se myten som en

form av dialogpart, en spegel, en Den Andre-figur, och att det skulle vara för

att det omedvetet finns en föreställning om att man som människa har ett slags

släkt- eller partnerskap med myten, som gör denna så svår att avfärda och kriti-

sera och kalla vid kritiska okvädingsord. Myten själv, skulle alltså enligt aett

sådant synsätt vara som en nära släkting, en som det itne bara är ohövligt att

klandra, men som, om man klandrar denne, även kan komma att utesluta en ur

gruppen, på ett sådant sätt som antropologiskt sett kan utgöra en katastrof. Men

en sådan teori bör givetvis undersökas mera, innan man yttrar sig vidare.

Man måste betänka i sammanhanget med myten att massor av människor

hatar dem, som alls talar om myter, som analyserar myter. Dom hatar, för det

är ett faktum, att man kan säga nästan vad som helst för positivt fantasifullt om

de faktiska myterna, och det blir aldrig helt fel, utan verkar kanske på sin höjd

pretentiös.

Om man inte säger att myter har en fast betydelse, förstås, eller att symbo-

lerna i myterna är fixa. Där är alla ense, att så förhåller det sig inte. Alla bety-

delser måste vara öppna. Det vet till och med ett barn.

Redan där, i konfrontation med detta hat, som ju är större än universum

självt, har man ett problem.

--------------------------------------------------------------------

KAFKAS MYT:

Alla vet att många frågor bestämda av frågan själv. Många frågor - som de

om myten - är av typen ”Tåget har startat, resan är slut.”

202

Kafka illustrerade

detta fint i den berömda parabeln, ”Inför lagen”, i den ofärdiga romanen Pro-

cessen, vilken skrevs under den oerhörda ångest Kafka kände inför faderns hot

om att gifta bort honom. Många har sett denna parabel som ett gåtfullt med-

delande till världen, ett meddelande, som många tror innehåller all vishet i

världen.

203

I själva verket är ju parabeln en illustration just av satsen: Tåget har

startat, resan är slut.

Man måste ställa sig bredvid spåret.

Vad är en diffraktionering? Att se myten glida en ur händerna?

202

Jfr. Paulhan!

203

Det är tecken på ett speciellt slag av förtvivlan, kombinerat med ett särskilt slag av dumhet, när man tror att

en människa som Kafka var särskilt klok, eller till och med vis.

Det var inte bara det att familjerna Kafka och Bauer - flickans namn var Felice

- hade gaddat sig samman, och att han råkade vara ende ( överlevande ) sonen i

sin familj. Ödet hade dessutom skapat Franz sådan, att ett giftermål tycktes ho-

nom i det närmaste som en dödsdom.

Mannen i fabeln väntar utanför Lagen. Han får inte komma in. Borde han

slått sig in? Han var ju förhindrad av vakten!

204

Ack! Mannen borde givetvis ha gått därifrån. Varför alls bry sig om denna lag

och denna vakt? Så illustrerar denna parabel enbart stupiditeten hos herr K..

Framför Lagen står en dörrvaktare.

205

Till denne väktare kommer

en man från landet och ber om inträde.

”Men väktaren säger att han inte kan ge honom tillträde.”

Nej, varför skulle han det. Det finns ingen anledning att ge en främmande

man tillträde till en Lag, som ju främst är till för dem som stiftat den, till skydd

för i första hand dem och deras närstående. Lagen är inte tänkt som något som

nu skall visas för en man från landet. Vad skulle det tjäna makten ? Den är till

för dem som kan tyda den, - d.v.s. : de som har skrivit den - och de som kan

det, och har skrivit den, det är de som tjänar på att den finns.

”Mannen överlägger med sig själv, och frågar sedan, om han alltså senare

kan få tillträde till Lagen.” Det är möjligt,” säger väktaren, ”men inte nu.””

Så brukar ju ( den världsliga ) makten tala : den förhalar, för att vinna tid, då

tid är en slags vinst som makten här besitter. Så länge makten inte lovat något

har den ( Jfr. t.ex. Hägerström ) överhanden.

” Då porten till Lagen står öppen som alltid och dörrvakten står vid sidan av, böjer sig

mannen, för att se det inre. När väktaren märker det skrattar han och säger:” Om det lockar

dig så, försök då att gå in, trots mitt förbud. Men märk väl: Jag är mäktig. Och jag är den

lägste dörrvakten. Från sal till sal står emellertid väktare, den ena mäktigare än den andre.

Redan anblicken av den tredje är mer än jag kan stå ut med.”

Här målar vakten, som är den lägste – nå, förmodligen den ende ( det räck-

er med en … ) – upp en fantasi för mannen från landet. Det behövs naturligt

nog bara en narr, som står utanför och förleder folk.

”Sådana svårigheter hade mannen från landet inte väntat sig; Lagen skulle dock vara

tillgänglig alltid och för alla, tänker han, men när han nu ser närmare på vakten, dennes

långa spetsiga näsa, långa , svarta, tatariska skägg, beslöt han sig dock för att hellre vänta till

han fick tillåtelse att gå in.”

205

redogörelsen för Parabeln är hämtad från min bok om Kafka och det Kafkaeska från 2018.

Vakten är ingen judisk rabbin, ser vi. Han har ett ”tatariskt skägg”. ( Enl. J.

Derridas uppfattning är den spetsiga näsan omgiven av ett stort svart skägg en

bild av en penis med könshår omkring. Måhända en övertolkning…. Jfr. G.

Groddeck. TMoI, s. 165. , kap: The compulsion to use symbols. ( orig. Die

Symbolisierungszwang, 1922. Jfr. ovan i kap. om Freud… ). Mannen från lan-

det ser vakten. Dennes utseende fascinerar honom. Att dörren är stängd ser han

inte. Dörrvakten ger honom vatten. Mannen från landet sätter sig vid sidan av

och väntar. Vakten frågar, ( reellt djupt ) ointresserat om hans hembygd. Man-

nen från landet försöker muta vakten, som tar emot mutorna, men bara – som

vakten säger : ”för att du inte skall känna att du försummat någon möjlighet.”

Mannen önskar t.o.m. att flugorna i pälskragen måtte hjälpa honom. Han sitter

år ut och år in. När han är gammal ( ett …”gammalt barn” enl. Derrida ) tycker

han att han ser dåligt och det sista han ser är att han tycker det kommer som ett

sken från dörröppningen.( Som kommentar till denna passus skriver Derrida,

”Detta är berättelsens mest religiösa ögonblick.” – utan att vidare förklara vad

han, D. själv, menar med detta. Förmodligen att det har en religiös konnotation

….? )

Vakten lutar sig ner en sista gång över mannen, som frågar, varför ingen

annan sökt tillträde till Lagen, som väl alla vill ha tillträde till.

” Jag går nu och stänger porten.” svarar vakten,” här kan ingen annan

vinna tillträde. Den var endast avsedd för dig.” ( Parabelns sista mening. )

-------------------------------------------------------

Mannen från landet har inte begripit, okunnig som han är ( från ”landet”

), att enda sättet att komma åt Lagen, makten är att faktiskt bryta sig in och se

efter vad som pågår, och själv komma i position att bli en del av vad som kallas

Lagen, eller ersätta den. Att det bara fanns en dörr och en vakt, innebär ju bara,

att det var mannens egen fantasi ( fantasm ) om Lagen det handlade om: hans

eget liv, hans egen själ, hans eget öde. Lagen är vad han inbillar sig är rätt för

honom. Detta inbillar han sig existerar på grundval av en ännu mer djupgående

illusion, den, om att det finns något som är rätt för alla, Rättvisan. Att så inte är

fallet bevisas inte av att vakten går och stänger dörren, men att han gör så, visar

att mannen från landet ( själv ) i dödsögonblicket inser , att alltihop förhåller

sig så. Han har gått omkring, gått till Lagen – och suttit vid dess port - med en

dubbel villfarelse. Det är just det dubbla i villfarelsen som är grunden till elän-

det. Och mannen inser inte , att om han gör sig av med illusionen , att det finns

något som är rätt för honom , så faller den andra illusionen samman, ( vaktens

legitimitet faller samman, i det rätten ”enbart” är lutter makt ) - att något finns

som är rätt för alla , i form av en universell rättvisa. Huset är faktiskt tomt. (

Detta vill han kanske icke innerst inne se. Eftersom han redan insett det, och

därför begår självmord på detta sätt, ostentativt.) Det universella gives icke,

men endast det enskilda. Således finns ingen Lag, utom den som mannen från

landet beslutar skall finnas inom honom.( Jfr. här Montaigne/Derrida om rättvi-

sans begrepp.). Det faktum att Prästen berättar en ( slags ) parabel, där mannen

från landet i väntan på tillträde plötsligt intresserar sig för lopporna (!) i vak-

tens pälskrage visar att denna ”parabel” ingår i Det Omedvetna A., med dess

användning av ett drömgrepp ( förträngningen ) och det således inte är fråga

om någon fristående kommentar till den övriga texten i Processen, - ingen ”bok

i boken” á la boken i mitten av Hesses Der Steppenwolf …. Den är integrerad, -

en del liksom andra delar - och den är förvrängd, - rättare del av en förvräng-

ning

206

och man bör inte tillmäta den ett övergripande förklaringsvärde. ( Uti-

från parabeltraditionen sätt är detta ett stilbrott, från Kafkas sida. Så finns även

sådana stilbrott i de korta s.k. parabler, som man kan finna hos Kafka, som

Svältkonstnären m.fl. . ( Vi kan här anföra att det i judisk religionsfilosofi före-

kommer begreppet ”Halaschan”, ( rättesnöret ), som utvinns genom bibelut-

läggning, ( något som historiskt inom judendomen infördes av profeten Esra

under den babyloniska fångenskapen … ) medan ”Haggadan”, ( berättelsen )

åskådliggör de gudomliga lagarna genom berättelser o. legender. Josef K. tycks

dock inte vistas i någon judisk synagoga, - i Processen finns ingen ”lokalfärg”

alls - men mer i något som liknar en protestantisk katedral / kyrka – med pre-

dikstol..; jfr. Walter Benjamin, BoD, s.294., samt WB:

”/…../ man frestas att förmoda att romanen inte är något annat än en utveckling av pa-

rabeln. Ordet ”utveckling” är emellertid dubbeltydigt. Vecklar knoppen ut sig till e blomma,

så vecklar också papperet ut sig, som man lär barnen att vika till, och blir ett slätt ark. Och

detta andra slag av utveckling är det egentligen som parabeln är till för, det nöje läsaren

upplever när han slätar ut den så att dess innebörd ligger i öppen dag. Men Kafkas parabler

vecklar ut sig i den förstnämnda bemärkelsen, nämligen som knoppen som blir till en

blomma.”

( Benjamin, Franz Kafka – Till tioårsdagen av hans död.s.219.) .

Med flugorna i vaktens rockkrage är det narratologiskt som med den teori

om kopplingen mellan redundans ( överflöd, det överflödiga, i sammanhanget

onödiga ) och ironi som påpekats av Sternberg: ”I enlighet med dennes [ Meïr

Sternbergs.] teori om informationsredundans, så kan en text vara avsiktligt re-

dundans för att skapa en önskad speciella effekt , för att dra läsarens uppmärk-

samhet till ett speciellt fenomen. Ju mer ett ord uppfattas som redundant, desto

206

( / verzerrung / )

mer synbart blir det, desto större suggestionskraft får det.” ( H.H. Weinberg, s.

6.). Vi har här en koppling till den ”onödiga detaljen”, ( Kierkegaard, Orwell )

till en slags överflödets mystik, och kan genast se det redundanta som en möj-

lig spegling tillbaka på något … ( freudianskt ) bortglömt el förträngt.

Kommentatorerna ( i Bibelns värld : fariséerna ) är djupt kritiserade i Kafkas

satirer. Vad gör nu dessa, - jo, de processar lagen !

”” Överila er inte”, sade prästen,” överta inte en främmande åsikt oprövad. Jag har be-

rättat historien för dig såsom den ordagrannt står i skriften. Om något lurande står där ingen-

ting.”.”

En lång – flera sidor - diskussion följer sedan.

( En mening i detta samtal lyder på sv.: ” Kommentatorerna säger om

denna: ” Att rätt uppfatta en sak och att missförstå samma sak utesluter inte

varandra helt.”.” ---- Innebörden i denna passage finner man ofta intuitivt rik-

tig, men dess struktur är ju inte självklar. Vi kan faktiskt endast se den genom-

skinlig om vi delar upp den i två förståelsenivåer. Dels nivå 1: a) rätt förstå b.)

missförstå. ( id est. Förstå ”rätt ” och förstå ”fel ”. Dessa båda uppfattningssätt

borde enl. logiken, - lagen om det uteslutna tredje - vara sådant att någon ”rest”

icke gives: de bör utesluta varann helt. Endast från en andra nivå, -… i enl.

med B. Russells typteori - en överställd, en nivå 2, kan en bedömning göras, så

att man skulle kunna urskilja en förståelse av en art ( x ) och en förståelse av

en annan art ( y ) , som inte täcker varann, och som således lämnar det utrym-

met , som tillåter dem att inte utesluta varandra.

Man får inte glömma bort det syfte som kommentatorerna har med sitt ytt-

rande. Syftet är att sofistiskt försvara sin egen ställning , genom detta subtila

resonemang om förståelse. Man brukar vanligen tolka passagen som att det här

påstås att ingen ”sanning” är fullständig.

I en omständlig essä redogör Jaques Derrida för sin syn på denna parabel,

( om vi kallar den för det… ) dels som självständig, dels som del av Der Pro-

cess. Denna D.s essä är i sin uppslagsrikedom inte helt motsägelsefri, Vid en

diskussion av denna essä kommer det således att redovisas flera aspekter på

Kafkas Inför Lagen, som är inbördes oförenliga.( Det är nu inte säkert, att jag i

denna diskussion – med mig själv – om D.s text – inte kommer att attribuera D.

med vissa av mina egna åsikter. Detta för att det, i slutändan, är svårt att av-

göra, vad D. exakt menar, avser, - hur långt han implicerar, o.s.v.. D.s text är

inte – heller den - glasklar.)

Viktigt är att Derrida ser Inför lagen som en anti-saga, en anti-berättelse,

med motiveringen , att han tycker sig finna att ”ingenting händer” i vare sig

den ena eller andra berättelsen.( Vare sig i Inför lagen eller Processen.) ( jfr.

statik ). Alltihop är bara ett uppskjutande, ( Eng. ”deferrence” ), en väntan.

Redan i titeln Vor dem Gesetz har vi , menar Derrida, helt riktigt – ett pro-

blem och en tolkningsmöjlighet. Översättningen till Engelska,- Derrida skrev

inte essän på Franska, men den härrör från ett föredrag på Royal Philosophical

Society i London 1982. Titeln ”Before the Law”, eller den svenska ”Inför La-

gen” innebär en begränsning ( där den svenska är ”värst” ) av tolknings-

möjligheterna av titeln, menar D.. Derrida , - själv från Magreb i Nordafrika –

hävdar ofta att vad som säges på ett språk, inte riktigt kan sägas på ett annat.

jfr. bl.a.. Den andres enspråkighet.

”Vor dem Gesetz” kan betyda 1.) ”Inför , framför, Lagen” 2.) ”Framför, i

vägen för, vaktande, Lagen”, 3.) ”Före, innan ( kronologiskt… ) , Lagen”. I

detta läge – med dessa betydelser, som är rimliga tolkningar av titeln, kommer

då den första raden av själva texten :” Framför lagen står en väktare.” att fram-

stå i kontrast till titeln ( alltså icke som homonym - / Homonym = samma

namn/ ) , men som … en helt annan sak än titeln.

Vad Kafka avser med Lagen, eller vad man kan se Lagen som, är likaså

båda mångfacetterat. Vi har nämnt att Lagen ( lagen, alt. rätten ) kan ses som

olika saker för den som söker inträde i berättelsen, och den kan alltså också

avse litteraturen, d.v.s. sig själv , som text, och alltså vara självrefererande.

Detta senare lämnar vi åsido, - enl. ovan. Intressant är – tycker jag - den itali-

enske filosofen G. Agambens studie i boken Homo sacer ( ”helig människa” är

en figur i romerskt lag ( inte rätt ), en bannlyst, fredlös ( biltog ) person. Han

må dödas av vem som helst, men får inte offras i en religiös ritual ) från 1998.

Där framställs nu mannen från landet i Inför lagen , som den , som får

lagens dörr stängd, genom sitt agerande. Mannen är alltså en slags aktivist, en

aktivist , som visserligen nära nog dör på kuppen , ty , som E. Louizidou skri-

ver i sin essä om de juridiska problemen kring Inför lagen, så är det nu så , att

mannen faktiskt icke ( riktigt, helt ) död vid berättelsen slut. Agamben och

engelskan ( juristen ) Elena Louizidou är båda ense om lagens absurda karak-

tär, att den ( som antyds av både M. de Montaigne och Benjamin ….) är grun-

dad i ingenting eller i det mystiska:

Montaigne: i Essais , Livre III, Chapitre. XII, De l´éxperience, Om er-

farenheten :

”/…./. Alltså : lagarna uppehålls inte för att de är rättvisa, men för att de är lagar, det

är den mystiska grunden för deras auktoritet; de har ingen annan grund , och den svarar väl

mot deras ändamål. De är ofta stiftade av dårar, än oftare av män som – i hat mot jämlikhet –

fallerar i rättfärdighet , men alltid av män som är fåfänga och vankelmodiga . Det finns

ingenting så storligen eller ordinärt fel som lagarna. Den människa som lyder en lag för att

den är rätt, lyder den inte riktigt som han borde.”

207

( min övers.)

Så har Walter Benjamin också uttryckt sin uppfattning i ”parabelfrågan”

delvis en jämförelse mellan Hallakah ( Hebr. = den judiska lagen, äv. Ha-

lachan. ) och Haggadah ( = utläggningar och legender kring densamma ) i sin

korta essä som han skrev 1938 ( medsänd i ett brev till kabbalisten Gerhard

Scholem, juni, 1938 ). Benjamin skriver:

”/…./ Kafkas parabler vecklar ut sig i den förstnämnda bemärkelsen; nämligen som

knoppen som utvecklas till en blomma / i motsats till som en pappersbåt till ett slätt ark pap-

per KG/. Därför blir resultatet något som liknar den rena dikten. Det hindrar inte att hans

stycken är svåra att helt hänföra till de västerländska prosaformerna och förhåller sig till sitt

läroinnehåll som Haggadan till Halachan. De är inte liknelser och skall inte heller tas bok-

stavligt; de är så beskaffade att man kan citera dem. Men har vi nyckeln till den lära som

beledsagar Kafkas liknelser och utläggs i K.´s gester och djurens åtbörder ? Den är inte till-

gänglig för oss; vi skulle på sin höjd kunna säga att det ena eller det andra anspelar på den.

Kafka skulle kanske ha sagt att dessa ställen är relikter som bär vittnesbörd om den,”

( WB, Franz Kafka, i BoD, s.219f.)

Gershom Scholem , förf. till Kabbalans historia och utläggaren av den ju-

diska klassikern Boken om Bahir, m.m., ser i Inför lagen det ljus som mannen

från landet på slutet ser, när han böjer sig och ser in genom porten till Lagen,

det ljus den ”gloria” som glansen runt den osynlige guden ”Nur im Kabod, der

Glorie, dem grossen Glanz, offenbart er sich ”( / Enbart i Kabod, i glorian, dess

stora glans, uppenbarar han sig./ ), ( Binder.(1979) , s.491. Scholem, (1967)

,s.306.). ( Kabod = hebr. Substans, kropp. ) . Jfr. inledningen till den proven-

calska boken ( publ.ca. 1176 ) Sefer ha-Bahir: 1.:

” Rabbi Nehuniah ben HaKana sade: En vers ( Job 37:21 ) säger, "Och nu ser de inte

ljuset, det är skimrande ( Bahir ) i himlarna ...[ runt om Gud i fruktansvärt majestät ]." En

annan vers emellertid ( Psalm 18:12 ), säger ” Han gjorde mörkret till sitt gömställe ” Det är

också skrivet : ( Psalm 97:2 ), "Moln och töcken omhölje honom.” Detta är en uppenbar

motsägelse. En tredje vers kommer och förenar de två. Det är skrivet : ( Psalm 139:12 ),

207

( orig.: ” Or. les loix se maintiennent en credit, non par ce qu'elles sont justes, mais par ce qu'elles sont

loix. C'est le fondement mystique de leur authorité; elles n'en ont poinct d'autre !. Qui bien leur sert. Elles sont

souvent faictes par des sots, plus souvent par des gens qui, en haine d'equalité, ont faute d'equité, mais

tousjours par des hommes, autheurs vains et irresolus. Il n'est rien si lourdement et largement fautier que les

loix, ny si ordinairement. Quiconque leur obeyt parce qu'elles sont justes, ne leur obeyt pas justement par où il

doibt.”.

"Till och med mörker är icke mörker för Dig. Natten skiner som dag- ljus och mörker är det

samma." ( Book of Bahir,ca : 100 e.Kr.,s. 2.).

Franz Kafka hade (åtminstone ) läst om denna bok hos t.ex. kabbalist-

historikern Graetz. De ljusfenomen, som finns här och där i Processen, ( samt i

den förmodligen bortplockade Ein Traum ( En dröm ) har av somliga – ja, åt-

skilliga, som vi sett ( Derrida, Scholem ) tolkats såsom en indikation på att

Processen ( och/eller Inför lagen ) är en religiös allegori , att Josef K. är på väg

till …. Paradiset. Eller, något mer adekvat : att Döden är det räddande ljusa för

Josef K.. Om detta kan man naturligtvis inte säga mycket mer, än att det finns

ett ljusskimmer här och där, ( t.ex. i slutet av ”parabeln”, där det strömmar ur

porten som stängs ) men om det är ditlagt av Kafka på allvar eller ej lär det för-

bli en gåta intill Tidens ände. ( jfr. även G. Kaiser ). Ljuset som gloria är ju

också en universell symbol för något heligt. Jfr. Th. ab Aquino, Summa theol. I,

12, 2.:

”Till skådandet av Guds väsen hör på kunskapsförmågans sida en likhet, nära glorians

ljus, ( lumen divinae gloriae ) som förstärker förståndet vid skådandet av Gud.” ( Jfr. Ps.

35.10.).

Samuel Friedländer anser – däremot – ( högst rimligt, anser jag … ) , att

inget inflytande från judiska kabbalan i Kafkas verk går att spåra, ( Kafka har

istället / enl. denne /… en personlig ”kabbala” – vilket kan betyda vad som

helst …. ) och finner både Scholems och Benjamins resonemang svaga. Nu är

det ju inte uteslutet att detta ”sken” inte alls är något heligt sken, men ett ”skep-

tiskt” sken. D.v.s.: det som lyser inifrån genom öppnaningen är – ironiskt nog –

ett sken av ett intet. Här finns i själva verket i centrum för Lagen, bortom

kommentatorerna – just som i de pythagoreiska mysterierna – ingenting alls

!!!!

Derrida slutar i sin tur sin analys av denna icke-historia ( enl. D. är det

fråga om en sådan beträffande Inför Lagen – och alltså t.ex. ingen parabel -

med:

”Trots dess icke-identitet med sig själv , vad gäller dess mening eller bestämmelse, trots

dess väsensbetingade oläsbarhet, presenterar sig och uppför sig dess ”form” som ett slags

personlig identitet , som har rätt till absolut aktning. Vem som än skulle göra ingrepp i denna

texts ursprungliga identitet skulle kunna tvingas att inställa sig inför lagen. Detta kan komma

att ske med varje läsare i textens närvaro, med kritiker, förläggare, översättare, arvtagare och

lärare. Alla är de på en och samma gång väktare och män från landet. Från bägge sidor om

gränsen.” ( JD )

Givetvis kan man identifiera sig med vem man vill. Åtminstone i denna

historia. Både mannen från landet och väktaren. Att alla ” på samma gång” är

två personer är naturligtvis nonsens. Måhända i tur och ordning. Att säga att

man ”på samma gång” är väktare och män från landet, det är att låsa fast berät-

telsen i sig själv. Den som gör på det sättet har ingen känsla för nivåer, för …

ironi. Den som förutsätter att Kafka inte är ironisk, den har en uppförsbacke, -

det kan man säga. Vad är en ”dekonstruktion” egentligen värd, - om den nu

inte är mer än i form av en parafras ??

Om Derrida , istället för att tala om ”väsensbetingning”, hade kunnat

identifiera sig med båda personerna i den lilla berättelsen, så hade han kunnat

reflektera över, vad det inneburit om han, som väktare, tänkt över möjligheten

att helt sonika lämna sin post, gå därifrån. Det valet har ju väktaren. Och man-

nen från landet kan ju faktiskt återvända till landet. Såvitt vi begriper. Han har

inte bränt några broar, - som t.ex. Kleists Michael Kohlhaas har. ( Josef K. har

det i detta fall onekligen svårare, eftersom han faktiskt är s.a.s. ”gripen”, an-

hållen, anklagad. Lantmätare K. i Slottet kan av flera skäl inte ge upp sitt sö-

kande, eftersom han faktiskt – som man tror - är anställd. I Till frågan om la-

garna , Zur Frage der Gestezte ( FK, trol. 1920.--- Kafka grunnade länge över

sin Inför lagen !! ) uttrycks samma uppfattning om rättvisan och lagarna som

hos Montaigne, d.v.s. att lagarna är …. adelns ( eller är adeln, d.v.s. makten )

och att de också är kommentaren och traditionen ( hos Montaigne: konvention-

en.). Rättsystemet är sitt eget, och, som Hamacher skriver, utifrån Kafkas Vor

dem Gesetz att lagens ( rättens ) lag är: ”/…/att lagen obstrueras. Lagen är det

som undandrar sig framställning”.).( W. Hamacher, ´The gesture in the name´

(1991) premises, essays on philosophy and literature from Kant to Celan. (

1996 ), Stanford, ss. 300-301.)

Just som L. Dahlberg skriver, - och som jag redan tytt begreppet ( ”lag” )

ovan - så behandlas i bl.a. Inför lagen ju i själva verket Rätten. ( Rättssyste-

met). Alltså är Lagen här en metonymi, - den är det beläte som framställs

”framför Rätten” hos Kafka - , med beskrivningen av kommentatorerna, och

Kafkas generella inställning till kommentarer och utläggningar ( legender ).

Kommentatorerna är här ( de anonyma ) ”kunniga”, - ( både Prästen och måla-

ren Titorelli – mer ett rättsbiträde - i Kafkas Processen är kommentatorer av

den rätt som råder i Processens verkuniversum ). Lagen är verksam just för att

den är oåtkomlig, verksam i sin oåtkomlighet, och den arbetar – genom en pro-

cess varmed den processar sig själv. Ny lag införs som en parallell in i , till,

själva kommentarerna, och sedan infälls dessa i tiden, en kalender, och man har

skapat det Lagens spår, som lägger sig i tiden, och ständigt nybildar Lagen (

Rätten ).

Det som Josef K. i Processen råkar ut för är ju att han aldrig når en indivi-

duell, offentlig process i samklang med legalitetsprincipen. ( Denna innebär ju

att man skall kunna slå upp i en lagbok, i den skrivna lagen, och kontrollera

lagrum, m.m.. Flera principer om öppenhet i skilda avseenden åsidosätts i det

system som Josef K. möter. Josef K. hamnar även i ett system med ren korrupt-

ion.).

I Processen tillhör alla domstolen, på ett eller annat sätt, sägs det. Alla

utom Josef K.. På samma sätt förhåller det sig i Slottet, där alla invånare på nå-

got sätt är anställda av Slottet, utom ( möjligen ) K..---- I Förvandlingen finner

ingen Gregors förvandling till skalbagge helt befängd, utom Gregor själv; - han

vill ju bara somna om, för att sedan vakna ordentligt. I Förvandlingen tycks

alltså alla aningen förvandlas. ).

Kommentatorerna kan vara ett obestämt ständigt varierande antal och

skall stå utanför en diskussion om rätt eller fel med avseende på kommentaren.

Utan kommentatorerna vore Lagen ( rätten ) inget. Därför måste Lagen ( rätten

) och kommentatorerna ses såsom något , som icke kan vidröras. ( De är alltid

”före” lagen ( rätten ) , - inför densamma . Lagen blir aldrig färdigskriven. Rät-

ten aldrig fullkomnad. Marc Sagnol menar att ”Vor” i Vor dem Gesetz skall

läsas som ett före=innan.).

Lagen liksom rätten och rättsmedvetandet ( allmänna begreppet om rätt-

visa ) är de facto i förändring.

Det måste, för att Lagen ( rätten ) skall kunna existera, alltid vara någon del

av den som är oförklarbar, helt mystisk. ( Ovetbar.). En icke-mystisk – i defini-

erad mening - lag är okänd. Annars, om så inte vore fallet, så skulle lagen vara

helt grundad (!) i något metafysiskt ( alltså något … mystiskt). I grunden utgår

rätten – som rättpositivisterna anse - ifrån en befallning, som utgår från mak-

ten. Och makten kan inte definiera rätten, bara bestämma dess innehåll och ex-

ekvera dess beslut. ( Det kan också nämnas, att det i den romerska rätten, på

Justininianus´ tid t.ex., var beskaffad så, att den exakta formuleringen av domar

framfördes enligt formulär ( ja i ”formel”-form …) och kunskapen om de ex-

akta formuleringarna ( formlerna ), det hade ( på Processen-vis ) endast präster-

skapet i de resp. lagförsamlingarna i det romerska riket. Jfr. Tamm. )

Man kan också jämföra Inför lagen med de föreskrifter som hunden i Den

sanningssökande hunden (1922) ( M. Brods titel. ) mediterar över. Denna hund

( berättelsens ”jag” ) tillbringar sin tid med att ensam hungra, och/men samti-

digt söka efter näring och visshet. Urfädren ( / Urväter / ) har skrivit om hunger

och kommentatorer ( åter och åter hos Kafka ) har skrivit om förbud, samt om

omöjlighet att svälta. Hunden, som känner sig utanför flocken, funderar på

dessa traditionella uråldriga regler angående hundsvält och även denna svälts

förhållande till näring och sanning. I detta hundliv förekommer alltså – även

där – de urgamla kommentatorerna , här till lagar för hundliv. Någon absolut

sanning finns inte i varken lagar eller kommentarer, och det är upp till den en-

skilda hunden att söka sig fram genom vad denna nu kan finna som rätt och

sant i sin ensamma kamp. Här finns också ett förhållande till Vetenskapen, ty

hunden inte bara söker, den forskar och ställer sina upptäckter och funderingar

i relation till vetenskapliga metoder och vetenskapliga prövningskriterier. ( jfr.

Stevenson, ss….. ). Hunden har också ett intensivt förhållande till musik, och

det tycks vara musiken som väckts av ett musikersällskap på sju musicerande

hundar, ( Jizak Löwys trupp ? - jfr. ovan … ) som fått denna hund att ge upp

gemenskapen och söka något grundläggande, - näringens ursprung.

En Inför Lagen-liknande passage finns i dagboken senare hos Kafka, (

Oktober 1921 ( T.3, s.191f.) ).: ” Det var omöjligt för honom att gå in i huset,

ty han hade hört en stämma, som sade åt honom:” Vänta tills jag kan ledsaga

dig !”. Och så låg han åter i stoftet framför huset, trots att allting väl allting var

utsiktslöst ( som Sara skulle ha sagt ).”

Här är då jaget en Abraham, den paradoxtroende, och den som alltid –

oavsett vad – lyder sin gud. Jfr. Moseböckerna,… och Kierkegaards Frygt og

Baeven. Vi finner oftare referenser till Abraham än till Moses hos Kafka. Båda

står dock i centrum för auktoritetsproblemet, som upptog mycket av Kafkas

tankar. ). jfr. t.ex. Freud, Marcuse och Adorno.)

Presentationen av Lagen hos Kafka ( i Processen ) bör ses samtidigt som

hans beskrivning av hierarkierna. Det finns ett samband mellan Lagens, kom-

mentatorernas och hierarkierna. Detta samband bidrar till att belysa delarna.

Intuitivt finner man dem alla arbiträra. Föremålet för deras aktiviteter framstår

som obestämbara. Aktiviteterna själva – hos Lagen ( Rätten och dess företrä-

dare ) , hos kommentatorerna och hierarkiernas samspel kan här endast ses om

oprecisa. Oanalyserbara, (- in aeternum?). En kritik ( implicit givetvis ) gäl-

lande det att fastställa essensen hos sådana begrepp som lag, rättvisa och de-

mokrati ? ( Lévinas t.ex. anser att rättvisa är något som skapas ”genom en stän-

dig revision av existerande rättvisa, med förhoppningen om en bättre rättvisa” (

Dahlberg, s. 66f.). En utopisk idé. ). Är det rätt när Deleuze m.fl. menar att

Kafka är en av experterna när det gäller makt, och på kritik av makten. Leif

Dahlberg frågar sig om det är ” rättsprocessens former som är föremål för an-

grepp, eller är det idéer om lag och rätt, som är måltavlan för Kafkas satir?” (

LD, s. 76.) . Svaret tror jag att jag gett. Här gäller även idéer om skuld och

straff. Beskrivningen av rättsprocessens former är emellertid den för Kafka

nödvändiga vägen till ämnets kärna ( där – i totaliteten - Josef K. på ett sätt

kanske blir ”kapad” för en filosofisk diskussion…):

”K. inlät sig, utan att vilja det på en blickdialog med Franz, men slog sedan på sina

papper och sade:

- Här är mina legitimationspapper.

- Vad bryr vi oss om dem? skrek nu igen den storväxte väktaren. Ni bär er självsvåldigare åt

än ett barn. Vad vill ni då? Tror ni att ni fort kan få slut på er stora förbannade rättegång,

genom att diskutera legitimationspapper och häktningsorder med oss era vaktare ? Vi är

enkla anställda som knappt kan hitta rätt i era legitimationspapper och som inte har mer med

er sak att skaffa, än att vi har vakt hos er tio timmar om dagen och får betalt för det. Det är

allt vad vi är, men trots det är vi istånd att inse att de höga myndigheter, i vilkas tjänst vi

står, har gjort sig mycket noga underrättade om grunderna för häktningen och den häktades

person, innan de föranstaltar om en sådan åtgärd. Det finns här inte plats för misstag. Det

förhåller sig i alla fall inte så, att våra myndigheter, i den mån jag känner dem, och jag kän-

ner bara de lägsta graderna, söker efter deskyldiga utan de dragas till skulden, som det heter

i lagen, och måste skicka ut oss vaktare. Sådan är lagen. Hur skulle det finnas plats för miss-

tag?

- Denna lag känner jag inte till, sade K..

- Desto värre för er, sade vaktaren.”

( Processen, s.13.)

Denna kritik av makten och rätten framförs nu i Kafkas text i första hand

av objektsidan (O)

208

, av det Omedvetna ( i Processen t.ex. Domstolen ) i sam-

spel med den hjälte som är berövad detta omedvetna. Så kan man se att det,

även i en roman, varigenom det löper en solid splittrande linje, kan finnas te-

mata, som belyser viktiga frågor, även om detta nu sker i en alldeles konstlad

sfär, en ”tredje sfär”, i en egenartad litteraritet, i ett ”kafkauniversum”.

Den kiastiska form som denna parabel har, lämnar rum just för en reflex-

ion över målet: Lagen.(rätten) Vi kan se hur Kafka inte bara öppnar upp för

208

Jfr. Crash-course i det Kafkaeska nedan.

Lagens (rättens) tomhet i allmänhet, men ger en liten vink genom att i en avsi-

desbelysning, genom det Omedv.B.s

209

iakttagelse av lössen i pälskragen på

väktaren, att något förbjudet hos Mannen från landet har sett fåfängligheten

och maktens ödesgivna grymma futilitet. Den ”skenbara tomhet” som lantmä-

tare K. sådar upp mot, den är inte en fullhet. Et kan ju så vara att denna sken-

bara tomhet innehåller en liten ynklig skärva av liv och betydelse och makt,

men absolut inte mer. Så kan det ju vara i Inför Lagen också. Det är inte bara

otroligt. Det är t.o.m. troligt. I slottets centrum finns ett nära nog Intet,( finns

greve West-West? ) liksom i Lagens centrum. Vad är det som rättfärdigar La-

gen, annat än dess omgivning ? Här finns den totala equilibrion, jämvikten,

mellan tro och existens.

Men vi, såsom läsare, är mycket förvånade och förvirrade, ty vi utsätts för

hela livs-mysteriet, och således kan vi känna igen från texten , hur vi känner

oss, när vi står inför mysteriet med den fria viljan och mysteriet med slumpen

, och mysteriet med det plötsliga infallet och det aktuella beslutet i det verkliga

livet. Det är därför vi läser hela den boken, hela Processen t.ex. ( i dess fatala

(?) ofullständighet ), och detta är storheten i denna litteratur, eller en del av

den, och trots att den sågs av Kafka såsom misslyckad ( enl. vad jag (!) tror ),

så har den väsentliga värden - kanske delvis i sin ofullkomlighet -, och hela

denna litteratur syns omöjlig att upprepa, att på något vettigt sätt fullfölja. Den

står i unicitet. ( Kafka fick inga – faktiska - efterföljare. Breton skulle väl

mycket väl kunnat inrangera honom bland sina kollegor, ( t.ex. Artaud, Arp,

Michaux ) som han - så elegant - kallade för "oefterhärmliga förebilder".( Sic !

). Som bilddiktare är Kafka måhända lik det vulkaniska barnsnillet Rimbaud. )

En tolkning av Processen, som är vanlig,- vi kan kalla den tolkning A av

processen är den att Processen ”handlar om ” ett moraliskt nederlag”, ( M ) ett

Josef K.s förfelade liv, och dennes självförstörelse, - att det hela är en samve-

tets dom över honom själv, och att romanen är en diskussion som slutar med ett

självmord, även om Josef K. in i det sista hoppas på en räddning från någon

metafysisk instans. ( Vi har en sådan liknande tolkning av Förvandlingen, t.ex.,

av Marion Sonnenfeld, som menar att Gregor har skulden att gjort den övriga

familjen osjälvständig ! Och som straff därför förvandlas. Jfr. Walter Sokel, (

Tragik und Ironie.) som menar att det är Gregors bestämmelse (!) – öde - att ta

på sig familjens skuld, och systerns ”uppgift” , att få honom att bli tragisk, och

icke ”helig”. )

209

Jfr. Crasg-course i det Kafkaeska!

” Själva upplevelsen av ångest visar nämligen att det finns flera möjligheter, nya möj-

ligheter till vara som hotas av icke-vara. Vi har konstaterat att det tillstånd individen befin-

ner sig i då han konfronteras med utmaningen att förverkliga sina möjligheter är ångest. Vi

går nu vidare och påstår att det tillstånd han försätts i då han förnekar dessa möjligheter, inte

förverkligar dem, är skuld. Det innebär att också skuld utgör ett ontologiskt kännetecken hos

människans existens.” ( R. May, Den omätbara människan ( 1983 ), s.106.)

”Friheten, som vi känner den idag, är en problematisk planta.”( / kümmerlisches Ge-

wächs”/ ) ( FK, Den sanningssökande hunden.)

Den andra tolkningen , tolkning B, utgår från de två - av Kafka - strukna

drömpartierna: Vi kallar denna tolkning för Tolkning av Processen utifrån

drömpartier. Josef K. i Processen drömmer ju inte.( Jfr. ovan ).Det vore ju mot

själva ”principen” om jag-klyvningen, så som jag skisserat den i Medv. –

Omedv. Ovan. Om nu omvärlden ( O ) är det Omedvetna, så innebär ju det att

den medvetande-”fakultet” som är engagerad i drömmar redan befinner sig i

Omvärlden ( Josef K.s, K.s och Karl Rossmanns ) och Hjälten, ( S ) berövad

sitt Omedvetna, är inte i stånd att drömma någonting alls. Kafka publicerade

fristående en novell som han betitlade “ En dröm”( Ein Traum.). ( Jfr. August

Heat ( 1910 ) en novell av W.F. Harvey, som har ett förvillande likt innehåll.).

I denna novell heter huvudpersonen liksom i Processen också Josef K.. Vad

innebär det då att se sin egen gravsten i drömmen. Ett klassiskt förebud. Eller

fruktan. Passagen ( novellen, En dröm. , ( publ. 1917 i Felix Weltchs

Selbstwehr ; skriven förmodl. 1915 ), är skäligen dimensionslös, detta troligen

- paradoxalt - p.g.a. att här verkligen händer något: Josef K. blir - i sado-

masochistisk anda – begravd. Han ingår en slags pakt ( inte ovanligt ) med den

som ristar namnet på gravstenen. De båda, konstnären, som skriver namnet på

stenen och Josef K., lider tillsammans. --- I denna novell saknas den eg. …..

kafkastämningen, trol. alltså p.g.a. brister på nivåer, id est : här saknas …. den

avgörande bristen. Det förbluffande med novellen En dröm är ju att denna no-

vell, som bär en sådan titel, innehåller mer handling än vad som är legio hos

Kafka. Den är däri helt atypisk. ( Här kan anföras som jämförelse drömmen i

Dostojevskijs En löjlig människas dröm, där denna dröm om ett människornas

paradis, som drömmaren själv faktiskt ( av illvilja ) förstör ( i drömmen ) och

hur denna dröm helt omvänder en bottenlöst pessimistisk skeptiker till en glö-

dande predikant av kärleksbudet, om än med en fantastisk ironi. Drömmen är

här central, givet att den likaså är novellens – om än skenbara, så dock - tema.

Man bör observera att deklarationen i titeln ”En fantastisk historia” bidrar till (

den bachtinska ) flerstämmigheten i denna historia. Själva drömmen är i sin tur

också så egenartad i sin diskussionskaraktär att den faller utom det fantastiska,

och detta bidrar till den svävande ton som denna novell har. Själva tonfallet

hos hjälten är alltid ungefär detsamma hos Dostojevskijs alla hjältar – och per-

soner – liksom det är hos Kafka / vilket jag påpekar även på annat ställe i

denna skrift /. Så är det ingen skillnad på tonen i En löjlig människas dröm och

t.ex. huvudpersonen i Dostojevskijs Ynglingen , om nu än den förstnämnda är i

högre grad intimiserande.)

“Martyrskap har alltid varit ett bevis på intensitet, aldrig på en uppfattnings korrekthet.”

(Arthur Schnitzler)

-------------------------------------------------------

Kafka - som älskade sin familj, och var älskad av dem – visste att han var

fast. Han förmådde inte leva utan sin familj. Men han förmådde nästan alltid

skriva, och höja sig till mytens och metamytens höjder. Ty samtidigt som han

illustrerar sin egen tragedi, så hånar han givetvis allt vad judisk sofism heter.

Inte för att han var särskilt djupt insatt i judisk ”vishet”, men han hade inte

undgått att förstå vad rabbinismen handlade om.

210

MAKT. Många äro de,

211

som insett och påstått, att Kafkas författarskap handlar om en enda sak, - makt.

Och det håller jag med om.

Men kanske var det just Kafkas medfödda ryggmärgsreflexironi, som

var så väl rustad att ta sig an alla möjliga myter, från när och fjärran, från anti-

ken, vardagen och kulturen.

-------------------------

MED SKRÄCK betraktade även Kierkegaard hur myter, med skräck, - inte

minst via kristendomen - styrde världen.

212

En av hans tidigaste böcker, vilka

alla gavs ut under några år under tidigt 1840-tal, som behandlade detta, var

Frygt og Baeven ( Fruktan och skräck. Här behandlas historien om Abraham

och Isak, när Abraham av ”Gud” får order att offra Isak. Denna skräckhisto-

210

På mödernet i Kafkas familj, i familjen Löwy, ( modern hette Julie Löwy ) fanns historiskt en rabbi.

211

Till ex. Derrida.

212

Jfr. Kafkas lilla novell, som utgör en transmogrifikation av Cervantes Magnum Opus, Don Quixote, där Don

Quixote internaliseras av Sancho Panza: ”Utan att göra någon stor affär av det lyckades Sancho Panza under

årens lopp, genom att grundligt insupa ett stort antal riddar- och rövarromaner under kvällar och nattimmar, så

väl att avvärja från sig själv sin demon, vilken han senare kallade Don Quixote , så att denne demon därpå gav

sig iväg, ohämmad, på de galnaste uppdrag , vilka, emellertid, av brist på ett förbestämt ändamål , som skulle

ha varit Sancho Panza själv, inte skadade någon. Som en friboren man, följde Sancho Panza filosofiskt Don

Quixote på hans eskapader, kanske av ansvarskänsla, och hade mycket stort och upplyftande nöje av dessa till

sina sista levnadsdagar. ”

ria

213

är också den av typen Tåget har startat, resan är slut. Kierkegaards ex-

cellenta behandling av historien, vilken slutar i tron på det absurda ( att Isak

ändå skulle räddas av guden ), leder honom till tron på något, som man skulle

kunna kalla ”förlösande skräck”. Kierkegaard både hoppas att han avmytologi-

serar, och inte. Så skriver han själv:

"Åh, när jag en dag är död, så kommer bara den boken, Frygt og Baeven, var tillräcklig

för att göra mig odödlig. Då kommer den minsann att läsas, och bli översatt till otaliga

språk. Läsaren kommer formligen att krympa inför det fruktansvärda patoset i boken."

… Søren Kierkegaard, som givetvis anade, att det fruktansvärda i boken

egentligen kom från den fabel den behandlade.

Paradoxtron, - den paradoxala tron på Jesus som paradox! Paradoxens

superposition - och tron på det absurda, ärt givetvis fullständigt intellektuellt

ohederligt. Bertrand Russell kallade Kierkegaard för romantiker, rätt och slätt.

Intressant är hur nästan allt SK skriver om är relaterat till skräck.

214

Men

så var han också fostrad i skräck, av herrnhutismens blodskristendom och av

fadern, Mikael P. Kierkegaard, med dennes paranoia, riktad mot ett osynligt

213

Det gläder mig att t.ex. David Bakan, i sin bok om Freud och mystiken finner denna historia bara egen-

domlig.

214

Om man söker i tillgängliga källor efter uppgifter om Kierkegaards person, samt läser dennes verk, så

framstår det, för den känslige läsaren, som att man i Kierkegaard har att göra med en person som är sam-

mansatt, och vars ansikte mer är likt den bekante Janus än mången annan känd intellektuell. Än ser man ju

Kierkegaard som den förtvivlade, än som den spefullt skrattande. Än är han den innerlige vännen, än den

beräknande dialektikern. Och man får inte riktigt ihop det. Det var emellertid just Kierkegaards fryntligt arro-

ganta och intriganta, men samtidigt högst INTRESSERADE, läggning som kom dennes konfrontation med

VÄRLDEN att bli så till extrem grad intressant. Hans samtid präglades av spiritistisk andefattighet. Fadern och

hans på avstånd älskade var båda engagerade i spiritistisk religiositet, något som förmodligen äcklade Kierke-

gaard Det mest levande konkreta traumat i Danmark under Sören Kierkegaards uppväxt var förmodligen

minnet av Napoleonkrigen. Andligt var för S. K. det mest levande 1.) Holbergs Komödier, 2.) Herrnhutismens

av Kierkegaard avskydda sånger om den söte Jesus samt 3.) Hegels för Kierkegaard overkliga filosofi 4.) Ro-

mantiska skräckromaner. Misstrodd som Kierkegaard var, så kom det sig att han, förklädd som präst ( han var

prästvigd ) och gediget misstrodd i sin stad, mycket på grund av sin irriterande personlighet, beslöt sig för att

bli världens främste … skräckförfattare. ( Hypersteni – som ”man som bekant kan dö av”, som S.K. skrev…)

KIERKEGAARDS SKRÄCKFILOSOFISKA VERK: Bland de skräckromantiska temata som Kierkegaard hinner av-

verka, i sitt inspirerade och halvt maniska livstillstånd, är att märka bl.a. följande: Don Juans och förförarens

generella ( i Förförarens Dagbok ) mörka inre, - den förlorade själens munterhet. Abrahams villighet att offra

sin son Isak, för att han hör en obestämd röst som kan vara Guds i sitt huvud. Funderingar kring om det verk-

ligen är anständigt att likt Jesus-Gud låta korsfästa sig av människor, och därmed låta dem dra på sig evig

skuld, när man ändå är allsmäktig. Funderingar över om något alls går att upprepa, eller ens minnas. Arvsyn-

den. Kan nu faderns trots mot Gud verkligen ha dömt en hel familj till olycka? Arvsynden. Kan arvsynden

verkligen döma en hel mänsklighet till ångest? ( i: Begrebet Angest ) Kan man vara sig själv? Tänk om man inte

har något själv? Tänk om man inte VILL vara sig själv? (i: Sjukdomen till döden ) Tänk om man inte kan läsa en

bok?! ( i: boken Fortale )

väsen …, fadern som trodde att hans tillvaro var en tillvaro i ett den osynliges

straff…för att han som ung pojke, arbetande som fåraherde på den Jydske

Hed,

215

hade gått upp på en kulle, och förbannat gud. Om detta berättade fa-

dern sedan, för barnet Sören.

216

Camus var fylld av den revolterande skräcken - verklig eller konstruerad

- inför det absurda. I dennes böcker Myten om Sisyfos och Den revolterande

människan.

217

Hela Camus´ tänkande om absurditet och revolt, i all dess pre-

tentiösa gestalt och ande - härstammar ytterst från några avsnitt i Kojèves

218

föreläsningar om Hegel från tidigt 1930-tal, där K. lägger ut texten om negat-

ionen som den drivande kraften i världshistorien, som en del i K.s förklaring av

den hegelianska dialektiken. Kojève, försvarade auktoriteten, i sig, liksom den

auktoritet som styrde i hans födelseland, Sovjetunionen, dyrkade den revolt,

som man såg symboliserad i det kommunistiska systemet, där revoltens mål var

uppfyllt, eller åtminstone en marche.

Auktoriteten, enl. Kojève, var givetvis att föredra framför kaos, eftersom

den sanna auktoriteten var den, man självvalt ställde sig under, så som folket i

Sovjet gjort. Utanför ett system där auktoriteten råder, kan man enligt Kojève

215

Denna hed, så fint beskriven av St. St. Blicher, i ett flertal noveller!!

216

Men fadern lät också, dolt och gradvis, den tyngande hemligheten om händelsen på heden framskymta i

samtalen, så att den unge Søren alltid gick omkring med en känsla av att något var fel och att något gräsligt var

förestående. Så sent som 1842 kunde S. Kierkegaard skriva i sin Dagbog:

”Jag skulle kanske kunna reproducera min barndoms tragedi, den förfärliga, hemliga förklaringen till det

religiösa, som en ängslig aning spelade mig i handen och min fantasi hamrade ut, och den anstöt jag tog av

religionen, i en novell, som jag skulle kalla Den gåtfulla familjen. Den skulle börja helt patriarkaliskt idylliskt,

så att ingen anade det, förrän plötsligt det där ordet ljöd och förvandlade allt till förfäran."

En egendomlighet, som starkt måste hängt samman med den depression fadern så stoiskt bar, var att han

ofta med en enastående bravur lyckades hävda inför olika människor, med sin otroliga förmåga till övertalning,

att han var den allra uslaste och minst värdefulla människa som fanns.

När så ett efter ett av hans syskon dog, bl.a. två bröder, så trodde sig tonåringen SK inse vart det skulle

barka hän, understödd i detta av faderns illa dolda övertygelse: Michael Pedersen var för sin del HELT överty-

gad: Gud hade låtit honom bli rik och få många och ostentativt begåvade barn, men, som straff för den ödes-

digra händelsen på heden, så skulle den stränge Herren på klassiskt gammaltestamentligt, gammaljudiskt, vis

beröva honom allt! Søren kom så att utveckla en tvångstanke om att han själv icke skulle bli äldre än Jesus,

d.v.s. 34 år. Och när det ändå skedde – och han då ofta jämförde sig själv med X-tos - att han faktiskt passerade

denna sin egen 35:te födelsedag, blev han otroligt förvånad.

217

1951.

218

Thus, in the relationship between man and woman, for example, Desire is human only if the one desires, not

the body, but the Desire of the other; if he wants "to possess" or "to assimilate" the Desire taken as Desire - that

is to say, if he wants to be "desired" or "loved," or, rather, "recognized" in his human value, in his reality as a

human individual. Likewise, Desire directed toward a natural object is human only to the extent that it is "me-

diated" by the Desire of another directed toward the same object: it is human to desire what others desire, be-

cause they desire it. Thus, an object perfectly useless from the biological point of view (such as a medal, or the

enemy's flag), can be desired because it is the object of other desires. Such a Desire can only be a human De-

sire, and human reality, as distinguished from animal reality, is created only by action that satisfies such De-

sires: human history is the history of desired Desires. ( Kojève, Intro. To Hegel. 1969.) Detta förefaller mig

mer som en beskrivning av en psykopats fantasi, än som en beskrivning av driftslivet hos människan som art.

bara luta sig mot nejet.

219

I Människans revolt är det detta eviga nej, utan auk-

toritet, som Camus predikar. Sartre, som vid denna tid var någon slags kom-

munist, ansåg att Camus var pubertal, eller på sin höjd gymnasial. Vid omfam-

nandet av absurditeten ställer sig alltså Camus in under frågan om absurditeten

själv, in under myten om Sisyfos, för att denna myt på samma gång som den

förklarar att tillvaron är absurd, lyfter av männsikan känslan av absurditet, i det

att man benämner tillvaron absurd. Detta är givetvis absurt. Camus beskriver

Bretons surrealism - dess fusion av verklighet och dröm - som den konkreta

irrationalismen och den objektiva faran.

220

Surrealismen, med dess försvarande

av Nietzsche och återgång till antikgrekiska värden har sin fiende i rational-

ismen, menar Camus.

Camus och idén om det absurda, som florerade som ett mantra på 1960-

talet, har med tiden fått mindre inflytande.

221

Kierkegaards radikalvoluntarism:

”Sanningen är att vilja ett.”

222

…. har varit lite mer seglivad, även om dess ar-

gumentation är närapå lika svag som Camus´.

Horkheimer och Adorno – skaparna av Frankfurtskolan och Den kri-

tiska teorin

223

- trodde sig i den klassiska Upplysningens dialektik ha kommit

till en insikt om en mytens cirkeln, vad gäller analysen av mytens diktatur:

upplysning var egentligen detsamma som myt. I samma stund som upplysning-

en, förnuftet på olika sätt gjorde sig av med myten, som alltid stödde uppfatt-

ningen att det gick att reda ut alla problem genom att bruka våld, alltså genom

fascism, så skapades en ny myt, genom vilken man ÅTERIGEN bestämde sig

för att det endast var med våld, genom fascism, som man hade rätt att göra sig

av med alldeles nyupptäckta myter, o.s.v.. Det finns alltid nya skäl för en ny

auktoritär rörelse. Särskilt i tider av hög teknisk förfining, och stor automatik.

Vem ser egentligen människans plats i en sådan miljö. Vem begriper vad som

är myt och vad som är förnuft? Vem skulle där t.ex. kunna se vad som är den

lilla språkliga myten, och den stora ideologiska myten? Vem skulle kunna hö-

ras, mitt i födelsen av myt efter myt? Vad är en demytologisering?

219

Varför lämnade Koyré med en sådan entusiasm över sin lärostol i Paris till Kojève? För att det var till en

landsman? Obegripligt, då Kojève, i jämförelse med Koyré, tycks mer som en skojare. Det skulle inte förvåna

mig om Lacan, som bevisatade Kojèves föreläsningar, fick idén till hela sin persona, vid mötet. Detta har även

antytts av andra.

220

L´homme revolté, s. 123.

221

Kafkaepigoneriet Främlingen ansågs till och med av Camus snart som en totalt misslyckad roman. Hur

Blanchot i efterhand ställde sig till sin Thomas l´Obscure, som ännu tydligare apar efter Kafkas Processen, det

vet jag inte.

222

Detta är alltså meningen med ”subjektiviteten är sanningen.”

223

”Den kritiska teorin är mer en hållning än en teori.” G. Therborn.

Denna analys kritiserades av Habermas, som antagligen uppfattade den

som defaitistisk. Allting som Adorno skrev kom att bli format, medvetet eller

omedvetet efter en strikt, ortodox marxistisk maktanalys. Meningen med

Frankfurtskolan var revolutionen.

-----------------------------

Det syns som om Freud mest såg på myten som en parallell till drömmen:

myten som ett slags kulturens clairvoyancefenomen, som kunde avkodas. ( Det

är över huvud taget ingen måtta så ,mycket sanning man tillskrivit myten, den

mest osäkra av alla källor, som om hela mänskligheten i brist på annat vänt sig

till sagorna för ledning… Att myten skulle vara löjlig, det faller liksom ingen

in ) Men mer om detta senare. På Freuds skrivbord – både det i Wien och se-

nare det i London - stod trä- keramik och bronsstatyer en masse, vilka illustre-

rade mytiska sagor och föreställningar av alla slag från nära nog alla jordens

kontinenter. ( Freuds stol var däremot mer ergonomisk. Han lär också ha läst

med ena foten inslingrad i ett av dess ben.)

Myter är ju symboler som fått elefantiasis, växt ur sina kläder och löpt

amok. Den riktigare analysen av myten står ju Malinowski för, då denne menar

att myten är en spegling av sociala och historiska förhållanden - vilka ju alltid

är baserade på makt.

Ingenting kan vara mer tarvligt, än att se myterna som reflexioner ur

folkdjupen, vilket ju gjorts i århundraden av antropologer och liknande.

Michelle Wallace t.ex. menar att det som Lévi-Strauss i t.ex. bok Tristes tropi-

ques liksom Freud hänvisar till som ”myt”, ju ingenting annat är än ”historia”.

Exotisering. Den traditionella forskningsresan.

224

Vad mången antropolog från gamla kolonisatörsländer refererar till som

myt, är nog enbart en distansering från historien. Man blundar för VEM som

skrivit historien, och vem som beordrat den eller de som skrivit den. Man

glömmer dem som avstått från att bränna just DEN historieboken. Lévi-Strauss

menar t.ex. också att etnografi är psykologi. Då ser man alltså på samhällen

som samhällen utan maktstruktur, men mer som en samling gestalter, irrande

fram i en myternas värld, vilken lyder samma underliggande lagar i alla länder

och i alla tider, en värld, definierad av etno/antropologer.

225

Afrika – till exempel - hade ju delats upp bland européerna, under ledning

av Bismarck, på Berlinkonferensen 1884. Sverige representerades av en viss

Carl Bildt. Jfr. C. Jungs resor till Afrika och Indien, där denne ser dessa länder

224

Jfr. Kafkas I straffkolonien. Samt Jättemullvaden. Samt Lévi-Strauss: Première partie

“ Je hais les voyages et les explorateurs. Et voici que je m ’apprête à raconter mes expéditions. ...”

225

Jfr. Alfred Schmidt Det strukturella angreppet på historien, i: Aspelin/Gerholm, Vetenskap som kritik,1973.

som befolkade av barn. Med André Gide - författaren till Pastoralsymfonin

m.m.- var det annorlunda; han 1927 följde i spåren av de cyniska antropologer-

226

, och chockades av de koloniala övergreppen. Böckerna Resa i Kongo

227

och Återfärden från Tchad fick européerna, att så smått öppna ögonen för, vad

som pågick i de franska kolonierna.

---------------------------

Kanske gjorde Freuds pyramidala samlariver denne blind för vad dessa

historiska artefakter egentligen bar på för egendomlig, hiskelig, och/eller trivial

bakgrund. Figurerna i trä, sten eller elfenben kom istället att på ett omedelbart

sätt stiga över in i en symbolvärld, där det väntade en plats för dem.

Vad Freud givetvis ändå gjorde, var att avtäcka myter i sin egen kultur.

Eller i alla fall i sitt kulturskikt. Något intresse för arbetare, bönder, sjömän el-

ler andra kulturellt obildade människor hade han inte. Med undantag kanske för

soldater. Bland annat menade han, att nationalmyter inte var något annat än

dumheter.

228

Någon närmare analys av mytens natur gjorde han inte, vilket man

faktiskt uppriktigt saknar, då det hade krönt hans verk betydligt – för att an-

vända en mytologisk bild.

Hemligheten med sanningen om Myten är ungefär denna: Den lilla

myten, myten i Symbolen, den rent uttrycksmässiga myten,

229

”färgaren”, är

som en ädelsten, ypperligt rar, eller en ”ädela sten”, och helt väsentlig för

Människan. Det är den LILLA myten.

230

Jfr. här embryot till en sådan mytteori

226

Dessa kunde – i sin profithunger – på en expedition några år senare, 1931-33, inte ens avhålla sig från att

stjäla de allra heligaste objekten, verkliga gudabilder och annat, från de allra heligaste platserna i Centralaf-

rika, från stammarna där, för att sedan ställa ut föremålen på exotistiska salonger i Paris.Jfr. Mission Dakar-

Djibouti », expédition dirigée par l’ethnologue Marcel Griaule. Se: Afrique phantôme, av Michel Leiris, som

ackompanjerade G. under en del av resan.

227

1927. Boken tar sin början när den 56-årige Gide långsamt närmar sig Brazzaville i Belgiska Kongo per båt,

till synes ovetande om att det hela kommer att bli en omvälvande upplevelse. Boken är tillägnad författaren av

Mörkrets hjärta, Joseph Conrad, där ju Kurtz plågas till döds av syndamedvetandet.

228

… i vilket Albert Einstein instämde. För Einstein var ju nationalismen ”the measles of Mankind”!!!

229

Jag tänker här på Lars Gyllensten, som under läsningen av Kierkegaard, utbrast, vid en passage: ”Som ett

diadem!”

230

Jfr. här A. Kojèves uppsats “Julianus och konsten att skriva”, där Kojève diskuterar kejsarfilosofens mot-

vilja mot myter. Denne, som levde på 330-talet e.Kr., kunde dock sträcka sig så långt, att myter kunde pre-

senteras för barn, men bara för att lugna dem om de var oroliga. ( The Emperor Julian and His Art o{ Writ-

ing.pdf: bl.a. på Internet Archive.) Ett annat tillfälle var bland filosofkollegor, förutsatt att alla förstod att ingen

trodde på dessa myter.--- Den romerske Kejsaren Julianus (”Apostata”, d.v.s. avfällingen ) tycks ha varit

omedveten om att hans kejsarroll i sig byggde på en myt. Vad värre är, det är att Kojève inte tycks ha insett

detta heller. Men så var ju också Alexandre Kojève stalinist, och – vad man tror – hela sitt liv betald av den

ryske diktatorn. Jfr. även Julianus skrift ( i fragment ) Mot Galiléerna.

som finns hos Lévi-Strauss, i dennes uppmärksamhet på ”mytémet”.

231

Den

Stora myten, tjocksymbolen, symbolen med elefantiasis, den tjocka symbolen,

den förvuxna, lögnaktiga, uppblåsta, metasymbolen, systemet, storsagan, den

stora myten som civilisationens dödskalle, d.v.s. MYTEN, stormyten, psykopa-

tologin, den förtryckande auktoriteten, är livsfarlig och dödande, ett gift, och

det som förstå ör människan. Konsten att handskas med denna diskrepans, att

hålla isär den rara diamanten ( symbolen ) från den hemska dödskallen ( de

större myterna ) – det är vad KULTUR handlar, eller skulle handla, om! Ack,

att en sådan ”vetenskap om Myten” snart skapas!

Kanske kan man - och det ganska snart - genom en ”strålbrytningslära” –

diffraktionslära - för myter komma åt en kunskap, en vetenskap, som skulle

kunna tygla myten, t.o.m. på en mer vardaglig nivå. Främst blir då uppgiften att

katalogisera och strukturera de två leden i diffraktionen, ursprungsmytens ka-

raktär, och dess tidsliga läge i förhållande till kulmination, samt bearbet-

ningsmytens karaktär och tidsliga läge, angreppssätt o.s.v.

Vad som i förstone syns som en REN plattityd, att myter behandlas i litte-

ratur, eller att de behandlas i andra media än det ursprungliga, att det ena be-

handlas av det andra, det kan ju vid ytterligare påtanke synas vara ett sesam

öppna dig, beträffande att komma åt det som i myten är fördärvligt, medan man

231

En entusiastisk beskrivning av Lévy-Strauss: “His ( Lévy-Strauss) work with myths convinces him that this

contrast between nature and culture represents and reflects an antinomy of the human mind. In other words, the

contrast is not only an objective polarity but more fundamentally something related to human thinking. Put

differently, myth-making is a precondition to the emergence of culture. The essential pattern of myth reflects

the fateful passage of humankind from nature to culture. The native myths from North and South America on

which his research rests admirably supports this conjecture. The transformation of nature into culture is ex-

pressed by aboriginal myths dealing with the origin of cooking (the first volume of Mythologies), with manners

of eating (the third volume), and so on. According to Levi-Strauss' mythical samples, in the beginning humans

'cooked' their food by putting it on stones warmed by the sun. The rays of the sun symbolized the relation and

union of heaven and earth; man was then part of nature. The invention of cooking isolated him, on the one

hand, from the gods in heaven (the sun, moon and stars), but, on the other hand, it also distinguished him from

the animals that eat their food 'raw', without any special preparation. In this way man/woman's world becomes

problematical because of the simultaneous separation from the gods and from nature. The chief polarities ex-

pressed by myths of this genre were simple ones: raw-cooked, .fresh-rotten, dry-wet, heaven-earth. In the sec-

ond volume of Mythologies Levi-Strauss deals with the symbolic meaning of smoking and honey; the dialectic

expressed by the myth becomes more abstract: empty-full, container-contained, internal-external, and included-

excluded.”/…./

”Levi-Strauss' theory of myths conceives of mythological thought as one of the manifestations of the 'unity

of the human mind'. Totems or myths are not merely objects or narratives, but primarily messages; their task is

to classify and organize those human experiences, whose hidden meaning incarnates the totality of values re-

lated to the crucial step from nature to culture. Myths constitute some kind of primordial consensus about how

to represent the world and humans. They do this by representing the immanent logic of the human mind, acti-

vated by binary contraries of more or less mathematic form. These contraries emerge, according to Levi-

Strauss, in all myths of all societies. This logic is engraved in the human mind; it is not subject to the con-

straints of concrete reality. In other words, it is something ultimate.”

( Ze´ev Levy )

100

samtidigt kan spara det, som är vackert och insiktsfullt som ett Gyllenstenskt

diadem.

-------------------------------------------------------

PSYKOANALYSEN

" The lunatic, the Lover and the Poet are of imagination all impact."

( W. Blake )

Ur upptäckten av hysterin - och alla dess mekanismer - skulle psykoanalysen,

på ett nästan hysteriskt sätt, utveckla sig som en ideell farsot över Europa.

Som Valabrega har utrett så är hysterins fantasm en slags återgång till

myten – och då, enligt V. även omvändningen: myten en återgång- ett återlöp –

till fantasmen, hallucinationen, den hysteriska föreställningen.

232

Det hysteriska

symptomet alltid är alltså byggt på glömska, amnesi, ( av Gr. mneme-

sis=komma ihåg ) eller snarare: en rad av amnesier. ( Ibland ett resultat av cen-

sur.) Det tycktes vidare som om patienten/analysanden skämdes över den hän-

delse hon alltså glömt, och så till den grad att han eller hon förträngde den till

glömska. Men i glömskan levde händelsen uppenbarligen vidare, förde ett eget

liv, vägrade dö, förvandlades, konverterades ( konversion ) och kom så fram

åter i de olika hysteriska symptomen. Begreppet ”konversion” kommer i

Freuds tänkande från den religiösa sfären; det anspelar på konvertering från en

religion till en annan, t.ex. från judendom till kristendom.

Hysteri är ett urgammalt begrepp, och går tillbaka på Hippokrates teorier

om ett sjukdomstillstånd (!) som endast drabbade kvinnor och vars centrum

fanns i livmodern ( Gr. hystera ), och detta tillstånd utmärkes historiskt då av

abnorma symtom, som av läkaren ofta uppfattas som demonstrativa ( patienten

är inte medveten om denna demonstrativitet ). Tillståndet utvecklas utan att

patienten är medveten om det, eller medvetet vill att det skall uppstå. Sympto-

men är påfallande, och man har känt till dess vanliga former sedan antiken och

genom hela medeltiden och nyare tid. Orsaken till de s.