Kaj Bernhard Genell - Diverse anteckningar om literatur

Diverse anteckningar om MONOLOGER 2004.

Innehållsförteckning.

Inledning.s.1-3.

Kap.I. Om Monologen i stort ………………………… s.3-21.

Kap.II. Franz Kafka ur historiskt perspektiv…………….,s.21-27.

Kap.III. Søren Kierkegaard ur historiskt perspektiv…………….s.27.

Kap.IV. Frihetens yrsel ……………..s.30-33.

Kap.V. Ett brev till Felice Bauer………………………. s.33-37.

Kap VI. Th. Adornos kritik av Søren Kierkegaard. ……………………..s..37-43.

Kap.VII. Burgelepisoden i Franz Kafkas ”Slottet”……………………s. 43

Kap.VIII. Afsluttende uvidenskabelig philosophisk Efterskrift…………….. s.

Kap.IX. Om Gustave Flaubert………………… s.

Kap.X. Corsarstriden. Kierkegaard och Meïr Goldschmidt………………… s.

Kap. XI. Kafka och Milena Jesenská…………………………………………… s.

Inledning. Två ”σνμπαςανεχςωμευοι” *, (gr. med-(av)döda ) .

” Det är just det sorgliga med mig, att hela mitt liv är en interjektion och att det inte har någon som helst

väggfast egendom ( allt är rörligt – intet orörligt, ingenting f a s t ) – min sorg är ett förtvivlat tjut – min glädje

ett lyriskt-omåttligt hoppsansa.”

( S.Kierkegaard, Dagbok,s.95.)

” Gud vill inte att jag skall skriva, - men jag, jag måste.”

( F.Kafka, 1902.)

DENNA SKRIFT avser behandla två monologer, två författarskap och några problem kring medvetandets och

språkets natur ;den avser att konfrontera dessa problem genom att först exklusivt behandla ämnet monologer.

Det kommer att innebära att jag kommer att beröra följande, - till synes påfallande naiva -, fråga :Har vi

förmåga att tala med oss själva ?, d.v.s. Kan vi föra en dialog med oss själva? Och: Kan den som överväger

samtidigt hålla en monolog? Och: Håller man då en monolog samtidigt som man håller en monolog?- D.V.S. är

det att hålla en monolog samma som att överväga ? Åtminstone ibland? Talar man osant, - över huvudet på sig

själv ? Ett annat sätt att formulera saken är: Alla vet att man kan tala med sig själv, men kan man samtala med

sig själv ? Ty det, att samtala, det innebär, -om det är någon väsentlig skillnad här i begreppen -, att man får

något ut av det man talar om.Eller: för att radikalisera frågeställningen :kan man fatta ett beslut i ( inne i )en

dialog med sig själv,- göra någon skillnad -, i en ”inre monolog”, som har denna karaktär av samtal ? Kan man

byta riktning ? Kan en människa förändra sig själv ? (Om vi antar att varje människa är ensam och att inga högre

makter finnes eller blandar sig i. )-.Och, i så fall: Kan man se det utifrån?

Detta är ett helt kluster av problem. De gränsar allihop till de centrala mänskliga problem som ligger i begreppet

”självkännedom”.

Kan man få svar på några av dessa ovanstående frågor , belysa några

av dessa problem genom att t.ex. undersöka två författarskap : som av en händelse dessa två : Kafkas och

Kierkegaards , ett”skönlitterärt” och ett av filosofiskt eller pseudofilosofiskt slag ( vem kan säga hur det

förhåller sig ?) ty något empiriskt material bör man ju ha att arbeta med, och inte enbart spekulera och lägga

fram en allmänt abstrakt syn, undfången i inspiration. . Vi kommer att försöka karaktärisera texter, och

monologer i allmänhet utifrån en något speciell synvinkel. Denna synvinkel kan illustreras med följande fråga, -

som vi försöker besvara - : I vilken mån kan man i vissa texter se att man mer söker en punkt än man utgår ifrån

en sådan punkt? ( Så blir ett av de centrala begreppen just ”punkten”, samtidigt som den främsta

uppmärksamheten icke blir på punkten men väl på rörelsen, eller rättare sagt rörelseriktningen mot

destinationsorten eller från den plats där man har sitt fäste.) Vi tar alltså begreppet ”monolog” i vidaste mening.

Vi kunde också, kanske, lika gärna ha satt som titel på denna skrift:

Kafka och Kierkegaard – jämförande författarporträtt.

Kafka & Kierkegaard – ett dubbelporträtt. – Den ene sedd, kritiskt, genom den andre….

Att ” Titeln är en sann småsak.” ( som Gotthold

Ephraim Lessing menade) torde vara en sanning.

men – ett jämförande författarporträtt -, det är en alltför pretentiös titel. Man kan tycka , att det ligger en

närgångenhet enbart i det att ställa ihop namnen. Att ställa personerna invid varann antyder att det finns ett

hemligt förhållande, när det inget hemligt förhållande här alls fanns, - då ju dessa personer levde vid olika tider i

historien. Det antyder också en likhet och innebär att vi vid en sammanställning som, låt oss säga, ” Jesus och

Sokrates” , likställer dessa, och i det fallet drar upp den ena i viss mening, och ner den andre. Och: Om man kan

säga om en jämförelse, att den alltid haltar, emedan ingenting i den levande världen är kongruent med något

annat, - så härav följer, att varje jämförelse, emedan den haltar, är dömd att återkomma till utgångspunkten!

Detta innebär i klartext, att genom en jämförelse, eller analogi, inget påstående har framlagts. Den gamla

sanningen om att en analogi inget bevisar. Och här, i vårt fall, kan inte ens kanske en analogi bevisas…… En

promenad i det imaginära, där två historiska personer ställs vid sidan av varandra, blir sålunda en mindre utflykt,

där den enas längd i ett avseende överskuggar den andre, där den enes steg gör den andres steg kortare, och

genom, endast genom uteslutning av det som var specifikt och viktigt kan promenaden fortsätta. ( Man får en

sådan upplevelse när man läser Plutarchos´(46-120 e.Kr.) välkända Jämförande levnadsbeskrivningar, en lätt

förvirrande yrsel, en negativ yrsel som måste botas genom ett alltför hurtigt tonfall, ett överslätande av det, som

gjorde det ena livet värt att leva eller berövade det denna vikt.) Vid att oupphörligen jämföra, blir man blind för

att man gör det. Jämförelsen blir en uppochnedvänd promenad. Man tror att livet, eller skrivandet eller vad man

håller på med, är en jämförelse. Likt de människor som tror, att livet är en tävling, - en ( icke alltför ovanlig

miss-) uppfattning som, när man väl ”erövrat den” inte är lätt att ”förlora”. Den ene rättas så efter den andre, och

vid promenadens slut, d.v.s. vid cirkelns slutande har man icke annat än en friktionell förståelse, en konstruerad,

av den ena partens ena sida vis a´ vis den andre, en förmodad förståelse, -ty man har ju blivit blind genom att

söka, och finna, endast likheter och skillnader, d.v.s. beröringspunkter, och ett liv kan ju aldrig förstås utifrån

beröringspunkterna med ett annat! -och man står som efter en söndagsutflykt i parken åter hemma med den

tanken, att dagen visserligen har passerat, men till vilken annan nytta än att man, i det man förgäves sökt uppleva

något, hoppats att något av en slump skulle förgylla dagen ,ändå bara har rört på sig!

I verkligheten skulle i ett hypotetiskt, kontrafaktiskt, möte mellan dessa båda människor, inget särskilt intresse

förmodligen uppstå hos någondera parten. I ändligheten, liksom i oändligheten, har de inget alls att säga

varandra. Just den ene av dessa två var just en sådan andre, som den andre inte hade något att ge . Så det är icke

dessa PERSONER det alls gäller. ( De spelade inte i samma division, skulle ”tävlaren” säga med ett krasst

tonfall.) Mitt mål och mitt focus är , på det ”monologiska”, -och det är naturligtvis inte möjligt att här ge en

totalbild av vare sig det ena författarskapet eller det andra. (Någon påverkan Soren Kierkegaard – Franz Kafka

är det heller ingen anledning att se som väsentlig att undersöka, som jag har förstått det.) Jag kan ge min bild av

dessa båda litterära giganter. Jag kan förhoppningsvis ge min läsare en glimt av dem, - kanske en glimt denne

tidigare inte har uppfattat…Jag kommer i detta att möta humanvetenskapernas alla problem: biografins är likt

den allmänna historiens problem: jag kan ha en alldeles felaktig beskrivning att komma med……Men det är värt

ett försök, eftersom jag själv funnit en slags affinitet mellan de båda författarna, och i jämförelsen, och i att ställa

de båda författarna i relation till ett ”övergripande problem” , det om MONOLOGEN, så underviker jag ju till

dels ”atopins problem”, - att det är omöjligt att beskriva någon av de båda människor det är fråga om - jag

hade faktiskt eg. tänkt att också ha med L. Wittgenstein och Maine de Biran i gruppen. Att det hela skulle vara

en kvartett, men arbetet hade blivit för stort och den franske ädlingen, skribenten o. finansministern under

Ludvig XV, Maine de Biran ,är ju också hopplöst okänd för största delen av svensk publik.

Kan monologen ha olika former, - är alla monologer är olika, alla böcker i den ”stora Boken” - med avseende

på om den uppfyller det klassiska kravet att få tala till punkt, - eller är en monolog mer att få tala FRÅN en

punkt. Vi antar, hypostaserar, ”sätter” ,två grundformer av monologer , monolog 1 ( M 1), att tala till ( fram till)

en punkt, och monolog 2 (M 2) , att tala från en punkt, - två distinkt olika slag av monologer, som man i princip

kan dela upp all världens diskurs i….. Kan man göra det? Dessa olika monologer skall betraktas som

hypotetiska. Men en del av denna skrifts mål är att söka efter den eventuella realiteten bakom en sådan typ av

klassificering.. Ensvårighet , bland många,är , att de båda författare jag har valt, om de icke valt mig, icke

vanligen skriver direkt; : de säger icke alls vad de menar, utan förutsätter att man placerar vad de skriver in i ett

ANNAT sammanhang. De kan inte någon av dem läsas utan att man i någon grad tar hänsyn till historisk kontext

och litterär tradition. De kan sägas vara två metapoeter. SVÅRIGHETEN är deras livsluft, skulle man – något

cyniskt – kunna påstå. Skulle man inte också kunna tala om livsmonologer hos författare, i alla diskurser, hos oss

alla? Och skulle då inte dessa kunna ha de två olika riktningarna….?

_____________________

” Det var ett litet sällskap på den upphöjda terassen under det med plattor försedda taket.

Tre trappsteg ledde ned till trädgården. Fullmånen lyste och det var varm juninatt. Alla var mycket glada, vi

skrattade åt allt; när en hund skällde i fjärran, skrattade vi åt det.”

( F.Kafka, fragment, Hochzeitsvorbereitungen auf dem Lande und

andere Prosa aus dem Nachlass,s.252.)

” Med Vilkaarligheden i En selv corresponderer Tilfaeldigheden udenfor En. Man bor

derfor alltid have et aabent Øie for det Tilfaelidige, alltid vaere expeditus, hvis Noget skulde tilbyde sig. De saa

kalde selskabelige Glaeder, til vilke man forbereder sig otte eller fjorten Dager forud, have ikke stort at betyde,

derimod kan selv den ubetydeligste Ting ved et Tilfaelde blive et riigt Stof til Morskab. At gaae her i Detail lader

sig ikke gjore, saavidt kan ingen Theorie naae. Selv den udforligste Theori er dog kun Fattigdom imod hvad

Geniet i sin Ubiqvitet let opdager.” (/ ”Ubiqvitet” = allestädesnärvaro /)

( Sören Kierkegaard, S.V. III.Enten-Eller,II,s.277. )

KAPITEL I.

OM MONOLOGEN.

_____________________

” Ingen bok är mer i behov av ett förord än denna, då

den, om ingenting förklarades om på vilket underligt sätt

den sammanfogats, måtte framstå som den ena samman-

snördheten genom den andra.”

( E.T.A. Hoffmann i förordet till Kater Murr.

…1818)

” Om argumenten hade röst, skulle de skratta åt oss.”

( Platon )

Vi utvecklas mest i utbyte med andra , men inte just alltid i dialogen. Vi utvecklas kanske mer INUTI dialogen

än I den. I dialogens skarvar. Och det är inte alldeles uteslutet att vi, när vi är ENSAMMA,- detta tillstånd som i

moderniteten knappt erkänns existera - kan tänka en tanke i all självständighet och utvecklas, i sekundäriteten,

ännu mer… Och detta är en del av det monologiska synsättet. – Jag måste här även säga att jag är misstänksam

mot den intellektuella traditionen, mot t.ex. begreppet ”utveckling”, och sålunda mot begreppet ”tradition”, som

ju i sin tur bygger på detta begrepp. Jag misstänker att begreppet ”medvetande” döljer något avsevärt mer

krångligt än vad vi nånsin kan föreställa oss, och sådan begreppskaruseller som ”självmedvetande” o.dyl.

innebär,: det är nog en sund misstänksamhet jag har. ( Självreferensens faror!) Om den bär någon frukt i mitt

manus får vi väl se. – Jag har en blick över detta, vårt inre monologi, en blick som , så gott det nu går , följer vad

som händer där. Vi har , så att säga, vårt ”sakta ansikte” därinne, och utan brådska, och – tyvärr -- utan

fullständighet, skall här detta ansikte, ett av dessa ansikten eller några av dem, kanske avteckna sig. Hoppas jag.

Monologen är i livets tjänst. Den är omedelbar och kan väl egentligen aldrig förklaras. ” Hvad der i hele denne

Rigdom er vaesentligen uudtømmeligt, det er ogsaa i sine mindste gjerninger væsentligen ubeskriveligt, just

fordi det væsentligen er tilstede overalt, og væsentligen ikke til at beskrive.” (S.K. )

Jag måste tala med och OM den Andre innan jag kan tala med och om mig själv.

Även om var och en är medveten om, att det går att resonera med sig själv i den meningen (A)att det går att

bearbeta ett problem: ”Skall jag gifta mig, eller skall jag inte?” i sitt sinne, och att jag förutsätter, att detta

övervägande är mitt ( detta är vad fransmännen kallar haute vulgarisation ) och att det också går att resonera

med sig själv lite mer planlöst i den andra (B)meningen:”Vad är det att gifta sig?”, där jag inte är direkt pressad

till ett val, men där M(B) onekligen är en viss förutsättning för M( A), så kan envar vara osäker på hur det går

till, och i vilken utsträckning människor på olika sätt är förmögna ( eller oförmögna ) att ”tala med sig själva”,

att behärska monologens konst i den meningen, att man då talar med sig själv. En annan utmaning än den

konkreta, att försöka tala med sig själv, är den, att försöka att i adekvata termer söka närma sig en undersökning

och en beskrivning av vad det är att tala med sig själv och hur det går till. Vi skall här försöka att ge en skiss, en

antydning till svar utifrån ett ” empiriskt material ”, men med en helt subjektiv metod, en personlig tolkning, där

två monologer, två livsmonologer reflekteras i en lite mindre monolog, - den ni läser nu.

Det är ju fåfängt att gräva sig in i, och ner i det grammattiska ( jag föredrar denna stavning ) för att få någon

hjälp i det existentiella problemet om självkännedom eller teoretiskt djuppsykologiska undersökningar. Vi har

alltid ett levande material, - när vi har det. Här har vi ett historiskt konstnärligt material. Men skissartat kan vi

ändå nämna:

Grammatiskt: Att tala med SIG själv.

Jean-Paul Sartre använder i L´Etre et le Néant (1943)ordet ”sig”, (refl.pron. ), utan antecedent, d.v.s.

hänvisning, och förflyttar rentav med detta ”den Andre”, vår personlighets uppbygglige referent, till TREDJE

plats ; vissa reflexiva uttryck gör det , på gott och ont, lättare att tala om sig själv såsom den Andre. ( Ty man

kan också trassla in sig i paradoxer. En mängd ,ja faktiskt merparten ,av alla paradoxer har just med självreferens

att göra. I textavsnitt vi skall undersöka handlar det ibland på olika sätt om självreferens, och det kan ju både

skrämma och locka, efterom det är ett synnerligen svårt och dessutom för filosofin genom tiderna – och även

matematiken och andra discipliner – centralt problem. Såvitt jag och de flesta andra människor kan förstå är det

olöst. Vi må studera Bertrand Russell ,Kurt Gödel eller läsa Douglas Hofstadters moderna klassiker

Gödel,Escher,Bach eller antologin The Minds I eller kritiskt gå igenom Fr.W.Schellings sju filosofier och

G.W.F.Hegels skrifter, med dennes ”järnlogik”, - vi kommer dock knappast ändå inte ur den förvirring som

självreferens skapar. Förutsatt att vi inte hoppar IN i ordet ”sig”, ty då… då upplöses vi i Intet! (Jfr här

Sartre,L´Etre et le Néant. ”När siget når sig, så upplöses det.”.Och då är man ju på ett sätt ute.)

Det franska språket. -:.beträffande Självet och siget.: ”soi” är ett reflexivt pronomen. Tillägget ”même” / i ”soi

même,”moi même” härstammar från lat. ”ipse”/ via ”mipse”/ alltså ordet för sv.”samma”,”likadan”, men också

”själv”,- Språkens olika sätt att behandla reflexiviteten påverkar ibland den spekulativa filosofin, där man har

ovanan att icke börja med tingen, sakerna, men med ORDEN!(”Det är dålig metod att börja med orden.” Ferd.

De Saussure ) Det existerar alltså med grammattisk nödvändighet en skillnad mellan språkbruket hos Hegel och

hos Sartre .(” Siget”, ”le soi”är samtidigt ett begrepp som i Frankrike som i vissa kretsar tidvis betyder ”den

intellektuella traditionen”.). När t.ex. P.Ricoeur skriver:” sigets position är inte en given, men en uppgift…”,så

avses ju mer vad vi kallar ”Självet”. Också denna problematik kan väl spåras bakåt till självaste Hegel. Denne

hävdade att ett träd eller en blomma har ett SIG men icke ett SJÄLV, ty det senare, det kan bara en människa ha.

(jfr. ty.”sich” resp. ”Selbst” ) Vi skall t.ex. se hur Theodor W.Adorno, estetikern (esteten )och filosofen, i en

analys av S.Kierkegaard handskas med en del av de svårigheter, som begreppet ”själv” innebär – i sig självt, och

visade sig innebära för Kierkegaard speciellt. – Kanske är dessa svårigheter roten till en hel del förtvivlan, i

dubbel bemärkelse? Th. Adorno förefaller mig i skarpsyn och bredd vara mycket intressant. Jag tar därför ofta

upp hans resonemang, -grundat som det är i ett nära studium av klassisk tysk idealism, speciellt Immanuel Kant .

Nog om reflexivitet i allmän form.

_________________

Att läsa viss litteratur är som att läsa andras monologer. Vi träder där in i vad andra med tanken har byggt. Ty

vi är alla konstruktörer. I en sådan här text som min uppfinnes förmodligen inget, men väl utvinnes en del,

förhoppningsvis. Om det inte utvinnes av lust, så får det alls ingen levande prägel. – Vi är alltså alla av lust

utvinnare och konstruktörer. Nu är det visserligen så, att bara detta enkla faktum är problematiskt. Åtminstone

för vissa tänkare. Många menar att alltihop- hela livet -är en dialog .Hur vi än vänder och vrider på saker.Vi har

alltså de, som menar att det överhuvudtaget inte finns någon MONOLOG. Sker inte något i en dialog, så sker det

inte. Alltsom sker, sker i dialog. De som menar detta skall vi kalla dialogiker. En av dem heter Martin Buber. En

annan vi har valt ut är ryssen Michail Bachtin. Och som en slags MOT-TES till vad dessa dialogfilosofer så

klokt förfäktar ( de utlägger självklarheter såsom upptäckter ) så skall jag ge min syn: En människa förmår att

själv tänka. Alltså: En människa FÖRMÅR att SJÄLV tänka. Utan att dela upp sig själv i delar, i roller. Men jag

ger tesen i frågeform. Människan, kan hon tänka själv? Ty det gives i den s.k. dialogfilosofin en form av mystik

med vars hjälp man söker undkomma det väsentliga, att en människa faktiskt håller en monolog i vilken det

händer saker och ting,- inte per automatik ( för att språket är dubbelt, att man inför en ”principiell dubbelhet”,en

”språkets interrogativa funktion”,), inte alltid, utan att det förhåller sig så, att människor genom att tala med sig

själva ,på ett visst sätt ,om ngt konkret ,rätt vad det är kan komma på något! ( Det kan ju invändas, att även jag, i

så fall, hänger mig åt det självklaras sfär, men i så fall, så har jag här garderat mig: jag gör det endast SOM

MOTVIKT.Och vad som är självklart för en dialogfilosof är inte självklart för mig. ) Och jag påstår, att det till

och med är troligt att hon gör det. ( Det handlar om tänkande : ergo : - Om hon med andras hjälp nu har lyckats

lära sig denna konst.) - Och det är ju en fantastisk teori!Och, vad jag ser som : En lustig fråga. Som vi skall

närma oss, monologiskt, innebörden av…. Michail Bachtin: ”Sökandet efter det egna ordet är i själva verket

inte ett sökande efter ett eget ord, utan efter ett ord som är större än mig själv./…/ Personligheten föds på

medeltiden (Marcus Aurelius´ Självbetraktelser, Epiktetos , Augustinus ´Sololoquia. Här skärps ( eller föds

kanske för första gången ) gränserna mellan det egna och det främmande ordet.).” i ,Anteckningar, ur Det

dialogiska Ordet, s.268. ( Vi räknar , liksom utgivarna gör, Bachtin inte bara som narratolog, - berättarvetare- ,

utan också som filosof. ) Det gäller att inte rent skarpsinne försvinna ut i en abstrakt rymd. Hos Bachtin finns ju

någon slags ”Geistesgeschichte” i talet om”personlighet och medeltiden”, som i alla fall kan ifrågasättas! ( Hade

Bachtin levt idag, skulle han inte ha skrivit att personligheten föddes på medeltiden…..) M.Bachtin har ett

märkligt sätt att i sina böcker om Fjodor Dostojevskij o. Fr.Rabelais ( Dostojevskijs poetik, (1963) och Rabelais

och skrattets historia (1961) ) idolisera dessa.- Dostojevskij kommer också i Bachtins händer , Dostojevskijs

poetik ),att framstå som UPPFINNAREN av en ny form av litteratur, den autentiskt dialogiska, och ser all

tidigare, och väl all senare litteratur, som MONOLOGISK, ty inom D.s romanvärld är det ”figurerna själva” som

skapar dialogen. Immanent och självständigt. Detta gränsar ju till nonsens, enl. min mening. ( Märkligt, men

just det där ordet ”autentisk” bör man väl se upp med,- det har ju också med ”själv” att göra ,-”auto”-, så tillhör

det gruppen av självreferenter. Jag är lika rädd för självreferenser som Schopenhauer är noga med tillämpningen

av Grundens lag i sin Die Welt als Wille und Vorstellung.) Vi kommer att försöka begripa M.Buber.En annan

dialogfilosof, eller kanske närmare bestämt dialogteolog, är Rudolf Otto, vars bok Das Heilige (1917,1936),

vilken på ett besynnerligt sätt tar sin utgångspunkt i Imm:Kants förord till Kritik der reinen Vernunft, där

mången märklig tanke tagit sin början...., vi kommer att beröra. Nu kommer jag naturligtvis inte att sysselsätta

mig i någon större grad med dessa författare, eftersom jag inte tycker om dem. Det är aldrig produktivt att

studera något man icke känner sympati för ;det slutar ju icke i något rättvist omdöme……

Monologens form är utsträckning: Artikulation och flöde. Allt måste skrivas i ett enda svep. I ett enda andetag. –

Så resonerade Kafka. Det är ofta FÖRFATTARENS sätt att resonera,- det är med krav på konstnärlighet . –

Men där öppnar sig också möjligheten att försöka studera ”riktningen”…… Varken Kafka eller Kierkegaard var

nånsin inne och petade i sina manus! Var en sida inte bra, så brändes den helt enkelt . Flödet är alltså

monologens form. Och omedelbarheten är dess ” livsluft”… Omedelbarheten, som är individen, det direkta, som

är en den subjektivistiska markören...Omedelbarheten är detsamma även såsom kontrollerad. Ty vi har i Kafka

och Kierkegaard två skrivhungriga personer, som båda behärskade konsten att tygla sin otålighet, och detta är

förutsättningen för ett jämnt flöde, - och är icke flödet jämnt, så blir det överhuvudtaget inte tal om något flöde

alls. Detta flöde får efter vars och ens sinne och situation så en viss karaktär, stilen en viss lutning ( i metaforisk

bemärkelse ). Och: Är monologen kalkylerad, - vare sig det är en mindre monologeller en hel livsmonolog - , så

kan denna kalkyl revideras, något kan , mitt i en mening, ändras … Det kan ändras medvetet och omedvetet. Ty

det är också två medvetna författare, två personer, som tidigt i livet ( medvetet) inte såg någon annan (

omedvetet) väg än skrivandets. Att tala med sig själv är, i en monolog, att ”räcka till”.Om jag tänker ”fritt” kring

monologen, så blir det något sådant här:

Ju mer jag talar, desto större är min möjlighet att nå den ”punkt” varifrån jag kan återvända till en punkt, varifrån

jag kan starta. Men innan jag nått den första punkten talar jag också med mig själv.Jag talar med mig själv på

olika sätt före och efter krisen. Vissa människor når aldrig till den ”kritiska punkten”, - de talar i hela sitt liv fram

till en punkt de aldrig når. Det kanske till o. med är det vanliga. Andra människor kan få en punkt att tala utifrån

redan tidigt i livet, nästan inplanterad där av omständigheterna. Dock i vårt resonemang om monologen utgår vi

från den variant som lyder så: Vi kan säga att jag börjar utan att börja från en punkt och sedan når en kris utifrån

vilken jag kan starta bestämt. När jag talar, talar jag alltid med mig själv, men olika intensivt. Jag kan inte

formulera mig utan att tala med mig själv närmare om saken….. ( Ensam – samtal. Sololoquia . Den egentliga

titeln på den bok av Augustinus, som går under namnet Confessiones eller Bekännelser.) Men jag bör kanske tala

med mig själv om hur jag talar med mig själv. Jag bör kanske tala med mig själv om något bestämt:, något

alldeles bestämt, annars har jag svårt att komma i ett sådant läge , så att jag bryr mig om vad jag säger, så att jag

kan reflektera alls och så ,så att jag kan ta upp det jag tidigare berört. Eller så att jag kan komma på något viktigt

ändå…. Under tiden .Jag måste dock börja tala, innan jag talar med mig själv i den betydelsen.. Jag ”räknar på”

vad jag skall göra med det jag pratar medan jag pratar. Det går under tiden. Monologen kan vara LUSTEN att

prata för att komma på vad jag skall göra. I en fri monolog är början inget givet eller känt. Det finns ingen just

för tillfället anpassad baktanke. Jag är bara ute i min vanliga monolog. Ty: som antytt ovan: Jag får ju inte ha

några allvarliga invändningar mot mitt eget resonemang i monologen, invändningar som jag inte har

PLANERAT in, ty då kan ju alltihop spricka. – Jag måste alltså i viss mening sluta tänka när jag håller

monologen. / Därav monologens dåliga rykte./ Den är både variation och kommentar till sig själv ( pressat

uttryckt ) om jag då istället i ENSAMHET använder den. Vi ser allt fler distinktioner såsom nödvändiga. Att

monologen inte är en. Att monologen kan vara ett stort antal processer. Monologen har sitt egenvärde, men

avhängigt bakåt det egenvärde som livet i sin tid äger ( för det allra mesta), då jag ju inte är en transportör av

historia eller av mina gener utan har ett värde i mig i det att jag, som andra, bara finns till.Monologen är

föregången, för det första, av tillåtelse. Monologen är naturligtvis föregången av min ( sin ) historia. -

monologen , i sin enstämmighet, är dömd att avvika. Livet är för kort för långa nej.

( Parentetiskt om aforismer.

:LÄSANDET av aforismer, d.v.s. läsandet av en aforism, - ty den är alltid enskild -, upplevs aldrig som något

riktigt behagligt. Ty den är aldrig riktigt sällskaplig. Man måste vara på sin vakt MOT den. Den är en liten slug

dvärgdemagog. En stor dvärgelefant.

De flesta av aforismer står i vad Hegel kallade en ”situationslös situation”. Det är en subversiv verksamhet, ett

undergrävande. Och vad inbjuder till att skriva sådana. Analogt med struntet, - som Ekelöf talade om…… Ty

man skriver oftast fler än en aforism, -gissningsvis eftersom de är ganska korta. ( ”aforizein”= begränsa. Gr. )

Det går inte att livnära sig på en. Hur bra den än är. Ty det är en ekvilibristssport, en gammal överklassens

syssla, det, att skriva aforismer. Liksom att skriva strunt. Lika subversiv som aforismen kan vara, lika repressiv

är den ofta….. – Förhoppningen är, för en allvarlig aforistiker, att någon skall läsa, utan rädsla, och öppna sig

för det annorlunda. Ty aforismen är det annorlundas språk. Det är det kortaste sättet att vara annorlunda. Det är

det annorlundas stenografi .Det är ytterligheternas språk. ”Ytterligheterna berör mig.”, som André Gide skrev

någonstans.

Aforismen är en hieroglyf.

Aforismen har inget med författeri att göra. Det är inget SKRIVANDE. Man sträcker inte ut, håller inte någon

röd tråd. Det förs ingen diskussion. Det härledes ingenting ur något annat. Det är fråga om lösrycktheter, - ofta,

ja mycket ofta, för-rycktheter, det hela…. d.v.s. delarna….

Aforismens tonfall är ganska lätt-färdigt; …..och - det är som Martialis skriver om sina epigram:” Vad

gäller nakenheten i uttrycken, så ursäktas det av att det är epigrammets språk.” (Epistola ad lectorem.) Språket är

- i allmänhet – liksom författeriet jag talar om just konsten att sträcka ut. Med tålamod. Man sträcker ut

språket, men sträcker väl också ut sin språkliga hand, sin tankes och sitt hjärtas hand till den som hör eller läser

på ett generöst sätt. Aforismen är slutenhet. Ett så begränsat stycke uttryck som en aforism, eller ett ”bon mot”,

är en säkerhetsrisk: det är så pass tungt att det, som en droppe mörkt bläck, kan övertäcka alla ord ikring … Mer

konkret: att skriva aforismer är en kritisk verksamhet. Det bör vara det. Det har potentialen. Det kritiserar

diskurser, d.v.s. mer eller mindre språkliga sammanhang, alla de språk som är ute efter att söka sina egna

fördelar. Då är aforismen där, och frågar efter vid vilken gräns man rör sig, vilken gräns som är maskerad med

det eller det föredraget, den eller den berättelsen. Ty aforismen är en demaskerande verksamhet. En ofta

subversiv kraft. ( Vem kommer inte att tänka på t.ex. den omfattande aforismtraditionen i Polen, ett land som ju

ständigt lidit av ockupationer. Där har aforismen betytt mycket för den moraliska ,o. därmed materiella

,överlevnaden för foket?) Man blottar i ett nafs vad som med möda och under lång tid har dolts av de, som inte

vetat bättre, eller som vetat mycket väl….. Aforismen har en längd som är avpassad till ett kort nej.

Var och en som saknar uthållighet kan inte bli aforistiker. Aforismen har med begränsning att göra, men häri

ligger ju en nödvändig förutsättning i begreppet: att det finns något att begränsa. Att skriva aforismer har

ingenting med begränsning att göra om det inte också har med uthållighet att göra. Att skriva aforismer är att

hålla ut i sin reflexion samtidigt som man håller ut i sin begränsning av den. Detta är det sanna ETOS, skulle den

gamle greken ha sagt, - den sanna karaktären. I mitt resonemang ligger antagligen en hel dimension begraven….

Aforismer är till för (?)de människor, som inte KAN skriva, men skriver ändå. Aforismen är de svagas piano. De

förtrycktas piano. De utanförståendes piano. De dubblas piano. De hemligas piano. Den blaserades piano. Men

det är – av tradition – också de begåvades, de mycket begåvades och de kvicktänktas piano. Ett eget piano. Det

har också – av någon anledning – ibland varit mitt piano……. Ibland syns mig aforismen var ett snabbt sätt att

söka glida över verkligheten ifrån tystnad till tystnad så omärkligt som möjligt. Visst kan man försvara

aforismen med argument som dessa: Vad är alla långa texter, - utom för långa? Jo, de äro till för att dölja ett

faktum beträffande det aktuella medvetandet, nämligen att detta alltid står på en plats inför ett förhållande det

icke kan förstå. I själva verket: på vilken annan plats skulle ett levande medvetande befinna sig, om inte just på

en sådan plats. Så, varför alla dessa långa utläggningar. I aforismen går man och ställer sig på den platsen, där

man icke förstår, den platsen, där man i realiteten redan står. Men alla texter är väl inte sådana. Urtypen för den

tänkare som verkligen står där han står är nog Wittgenstein. Det var ju också en kortfattad herre. Han och

Leonardo da Vinci.

S.Kierkegaard blev en gång, av sin forne lärare ,biskop Martensen, lärare i dogmatik och filosofins historia

vid Köpenhamns Universitet, anklagad för att tänka aforistiskt, vilket S.K. tog som den grövsta förolämpning.

Om min monolog:

Detta är väl det mest patetiska, d.v.s. det mest personligt angelägna : att hålla en monolog om monologen. -Vi

kan säga att jag t. ex.har fått en idé. Inte denna idén, med monologen. -Vad är det nu?! En idé i form av en

bildföreställning är inte utformad med penna. Den är mitt emellan symbol och substans. I inåtseendet mot idén,

så kan jag eg, aldrig se idén. Idén är helkt mystisk – okänd för oss. Den är också så till vida icke en del av det

omedvetna, utan mer en gestaltspanande instans för sig.”Idén med idén” är att vara den förintellektuella koden

själv. Och den är naturligtvis hwemlig. Strikt hemlig. Vore den det inte, så skulle den förvirra oss till den grad att

vi vore som en krokodil på rygg, då krokodilen på rygg förlorar kontrollen över sin synförmåga, pupillerna

snurrar i ögonen och allt i dess hjärna, förmodligen, blir ett virrvarr…… Vad var det jag sa: att jag hade fått en

idé. När fick jag den? Hur kom den in i min monolog? Ur språket? Knappast.

”Jag skulle önska skriva en bok, som inte handlar om någonting alls, en bok

som inte hade den ringaste förbindelse med yttervärlden och som bara skulle hålla ihop av den egna stilens inre

kraft.” ( Gustave Flaubert )

Monologen är ett slags kommunikation samt en …..avart av kommunikation i (!) våra huvuden……

Monologen är ju i sin form tillkommen i den överenskommelsen att en talar , medan de övriga förhåller sig tysta.

( I den tysta förvissningen om att det finnes en motsatt uppfattning, - i annat fall vore ju monologen per

definition meningslös .) ? Monologen kan man, - som en illustration till dess tänkta nödvändiga självständighet

och frihet -, tänka sig så här:

En man bor utanför staden. Han vill påverka staden. Därför söker han sig nära den. Dock: han har samtidigt en

idé om att han INTE VILL BLI PÅVERKAD AV STADEN. Så, han söker sig ett lämpligt avstånd, en lämplig

plats, lämplig yttre gestalt, och över huvudtaget lämpliga omständigheter som maximerar hans möjligheter ATT

PÅVERKA STADEN UTAN ATT SJÄLV RISKERA ATT BLI PÅVERKAD AV DEN. Han finner, säger vi,

ett läge X, som är nära nog idealiskt.Vi har här en bild av en monolog. ( En förfärlig bild.) I en DIALOG,

däremot, finns det en absolut och aktiv ömsesidighet, möte på samma nivå o. Samma villkor. Ingen bör här lida

av sjukan att vilja ha sista ordet eller visa att hans kunskaper eller erfarenheter på något ( mer eller mindre

konstigt ) sätt är större el.dyl.. Dialogen är tänkt (?) som ett möte o. Ett utbyte inom vissa ramar. En dialog

överskrider en del av ramen om t.ex. en person talar med översvallande hjärtlighet, fantastiskt och prunkande,

monumentalt, rörligt och viftande, ornamenterat, mystiskt, stort och svällande och bullrigt och svärmande (

alltså: helt barockt )…….. en annan del av ramen överskrids om den ena parten ”väntar ut” vad den andre har att

säga, i syfte att komma i överläge i förhållande till honom o.s.v.. Men allt sådant är akademiskt.( ”And this is´nt

a lecture at all.” D.Thomas i U.S.A. på poesiturné.) Den som ställer upp på dialogen, påverkar och blir påverkad.

Å andra sidan kan vi tänka oss en monolog, som är som att närma sig en stad som man både önskar inträda i och

fasar för att bli instängd i, en monolog som föreger en önskan eller en fruktan men är motsatserna, eller en

monolog som ångrar sig i närmandet av staden, - en som ångrar sig i tid och en annan, som ångrar sig för sent,

eller en, som inte vet vad rädsla är, eller motsatsen: som bävar i varje steg ! I en dialog SVARAR STADEN.

” Jag är ingenting annat än litteratur.”

( Franz Kafka )

----Är språket mig själv OCH den Andre. Är monologen mycket lik en dialog? (Är monologen min dialog? )

Dessa frågor besvarar sig inte själva. Eller är det det jag tror att de gör. Förutsätter jag vad jag vill bevisa.( Am I

”begging the question”?) Och, är alla dialoger dialoger under en gemensam stjärna? - -Sokrates i Platons

Dialoger är maieutiker ( förlossare) och ingen dialogpartner. Platons dialoger är förtäckta ( el. hellre

”maskerade” )monologer. (Pia fraus, = ett fromt bedrägeri.) Sokrates har allt klart för sig innan han ”talar med”

sina vänner. Om han nu inte bara vill driva med dem. Och deras okunnighet. Det är dessa två utfrågningar som

Sokrates sysslar med. Han frågar i dialogerna aldrig för att få veta något. Dialog? Bara i förhållande till sin

personliga daimon ( sin inre gud, som han rådfrågar i svåra lägen).( Jfr. S.Kierkegaards avhandl. S.K. S.V. I. Om

Begrebet Ironi ss.74ff. och Vladimir Jankelevitch, L´ironie. (1964) s.15 m.fl.Se även J.Holmgaard, En ironisk

historia (2003.))Vad innebar det eg. historiskt, att Sokrates så envetet utfrågade sin samtid om betydelsen i de

BEGREPP de använde? I vissa frågor finnes det klara påståenden gömda. Jag påstår ” att du slått din fru”. Att

historien har ”mening” t.ex. . Är monologen sådan också? Måste jag inte i min monolog ta reda på om ”du slått

din fru”,- d.v.s. har jag icke i varje monologiskt steg, eller monologistiskt, tagit ett steg för långt…… Alla dessa

frågor besvaras icke automatiskt. Eller gör de det? Är språkets dubbelhet så infernalisk? Att de både besvaras

och icke besvaras!

Vi blir oss själva genom att vara andras Andre. Och den vi skall vara, det är , som någon sagt: den andres

främmande…( DETTA skall inte blandas ihop med uttrycket ”det andra andra”, som i vår tid, - det var för en tid

sen - står för det omedvetna, ”der andere Schauplatz”). - ( Vi kan inte identifiera oss med den Andre om inte den

Andre kan identifiera sig med oss. Upptäckten av den Andre går genom den andres Andre, såsom ett mirakel om

man lägger upp det filosofiskt. Om det inte går bra med vilken granne som helst….)Jfr.Sartre, som menar att jag

ser den andre som både objekt o. subjekt. Jag kan inte vara objekt för ett objekt men för ett subjekt, enl. Sartre.

Så menar Mounier att Sartre har bevisat den Andres ( eller snarare ”andres”) existens, vilket dock betvivlas av

andra filosofer, som vanligen hävdar att det är en svårare sak att bevisa. Man kommer vanligen inte fram

resonemangsvägen ( Husserl gör det till exempel, enl. dem som vet, inte. ), men får nöja sig med de mera

”aktivitetsbetonade” bevis, som innebär att man genom att syssla med samma saker som andra människor gör

efter ett tag kommer underfund med att man nog är ”likadan” – detta är modern filosofi - som de, o. följaktligen

att de ”andra” faktiskt (verkligen ) existerar (sic!) .( Jean-Paul Sartres bok Varat och Intet (L´ étre et le

Néant,1933) ,- en frukt av Sartres Hegelstudier via A.Kojèves , en av de många lärda exilryssarna, ( jfr.

idéhistorikern Alexander Koyré. )utmärkta seminarier i Paris, utan vilka världen hade varit mindre hegelsk, och

Sartres Husselstudier - kallades av den store kultursemiotikern , filosofen o. essäisten R. Barthes för ”den

Andre-skriften.” )

Buber.

Lite annorlunda är det med Martin Buber, den chassidiske författare, förläggaren och sionisten, som Dag

Hammarskjöld ju satte så högt. Bl.a. i dennes bok Vägmärken. -”Leben ist Begegnung.” ,”Liv är möte.”, skriver

Buber. B.sysslar med ord-par, ”Wort-paare” ,”Jag-Du”är ett ord-par (”Ich-Du”). Det ena ordet kan icke ”tänkas”

utan det andra. ( En så pretentiös herre. En sådan upptäckt! Hela språksystemet är ju fullt av varandra betingande

begrepp! )Vad han predikar, ty han predikar, är en slags enkelhet, men på ett synnerligen krångligt sätt. Buber

äger en stor naivitet, - för vissa är den tilltalande, för andra inte. Hans viktiga skrifter är samlade i en volym:

DieSchriften uber das dialogische Prinzip. För att riktigt understryka hur dåligt det går utan en riktig dialog, så

skriver Martin Buber icke alls vackert! - Men det innebär ju inte att Buber bevisat, att det är omöjligt att

skriva….!. Det vilar en rabbinsk atmosfär över Buber, och man kan säga att han demonstrerar den

grundläggande felaktighet i filosofi som innebär att börja med ord istället för med tingen och relationerna som

de Saussure så tidigt var klar över och som Kafka skulle komma att karikera på ett så övertygande sätt i sina

papper… Kafka hörde Martin Buber hållande ett föredrag i Prag. ” ..alltså, Buber kommer inte på länge att

kunna dra mig hemifrån, jag har redan hört honom, han gör ett ödsligt intryck på mig, - i allt vad han säger

saknas något. ( Visst är han kunnig. Han har givit ut kinesiska berättelser…” ( Briefe an Felice år 1913.. s.252.)

M.Buber hade på sitt förlag utgivit Chinesische Geister- und Liebesgeschichten, 1911….. Martin Buber:

”Visserligen är många moderna filosofer /…/ hemfallna åt en monoliserande hybris i hela sin tankevärld, vilket

väl aldrig drabbar en diktare. Men just denna monolism /…/ utgör med all sin trollbindande kraft det största

hotet om sönderfall.Varje försök att förstå monologen som ett fullgott samtal, där det inte går att avgöra om

monologen eller dialogen är den ursprungliga, måste misslyckas. Monologen saknar nämligen samtalets

ontologiska grundförutsättning, detta ”det andra”, eller ännu mer konkret: överraskningsmomentet. En människa

är inte oförutsebar för sig själv i samma mening som någon av hennes partners. Därför kan hon inte vara någon

äkta partner till sig själv, någon som ställer riktiga frågor till sig själv och ger riktiga svar. Hon ”vet ju liksom

redan” svaret på frågan,/…/.”

( Buber , Logos,ss.16f.) ( B. använder ordet ”monolism”.)

Så skjuter sig B. ständigt i foten. Han förklarar ju, o. det är t.o.m.onödigt att påpeka, tycker jag, att han

själv inte kan komma på någonting….!( ”/…/ därför att språket till sitt väsen är ett system av möjliga

spänningar—och att tänkandet inte är ett ”talande med sig själv” just därför att den verkliga spänningen

saknas?”Ib.s.18.) Det är ju alldeles riktig, som Buber säger, att man ”vet ju liksom redan” svaret på frågan. Men:

Det är ju detta ”liksom” det handlar om. Så betraktar jag Buber som naiv , - inte bara i detta hänseendet, utan

även generellt sett. Den typ av filosof som slår in öppna dörrar och gör stor affär av det.

Författare och författare. En distinktion.:

Man kan i likhet med R.Barthes i hans essä Skriva: ett intransitivt verb? göra en distinktion mellan å ena sidan

le scripteur,( - Buber är en sådan,Bachtin är det, liksom Barthes är det ) – och å den andra l´ecrivain. Den

förstnämnde, le scripteur ,är en ”homme de lettres”, en skribent, - en skribent, (ofta om skrivande ….). -Den

senare , l´ecrivain, är en berättare, o. det är ju egentligen bara denne som verkligen KAN SKRIVA. - Le

monsieur scripteur, skribenten, får försöka skapa en egen nisch, som en M. Montaigne eller en J.Derrida eller en

R.Barthes gjorde, och vad de producerar det må de nu kalla traktater, fabler, essäer, avhandlingar, predikningar,

påpekanden, postillor eller katekeser: hur som helst: de gestaltar egentligen ej, även om de kan liva upp sina

resonemang med olika kraftprestationer i prosans alla genrer. Och, den störste av dem alla, le scripteur par

excellence, Sören Kierkegaard, (sic!) författade en gång ett företal om läsning och skrivning,då han påbörjade en

roman betitlad Johannes Climacus, En fortelling ,( 1843-44)som dock bara blev ett försök på femtio sidor. ( Den

återfinnes utg. bland S.K.s Papirer.vilka omfaattar 24 band i förhållande till det eg. författarskapets 19.) Det

följer ett utdrag här nedan. Det kan anmärkas att G.Brandes bedömde Kierkegaards egenart träffande, som jag

tycker, så :” Kierkegaard klöv sig aldrig som den verklige diktaren, och samlade sig aldrig som den verklige

filosofen.” Brandes höll dock S.K. mycket högt.” I en mening var dock för mig Sören Kierkegaard den ende.”

Kierkegaard i en skiss till inledningen till romanförsöket Johannes Climacus innehåller följande märkliga

reflexioner, som säkerligen hade personlig upplevelse som bakgrund:

” De fleste Mennesker gaae gjerne til Laesningen af en Bog med en Forestilling om hvorledes de selv vilde

have skrevet, hvorledes en Anden haer eller der vilde have skrevet /…/ Her begynder nu den förste Mulighed af

at ikke kunne laese en Bog /…/ - de to mest modsatte Arter af Laesere mødes – de dummeste og de genialeste,

som begge to have det tilfaelleds, at de ikke kunde laese en Bog, de förste af Tomhed, de Sidste af Rigdom paa

Idéer;/…/.” (ur En Fortale,S.K.Papirer,I.C.83.) S.K. hade ett mycket gott minne. Men på samma gång var nog

sanningen den, att han var för orolig för att själv läsa…. ( ”at ikke kunne laese en Bog” ). H Troligen var han en

snabb, hetsig läsare. Det är förvånansvärt hur lite filosofisk litteratur ( för att inte tala om historisk ) han

sammanlagt i sitt liv läste. Ofta byggde han sina slutsatser på referat. S.K. blev ofta trött på ett filosofiskt verk

redan i inledningen. Då han fann premisserna felaktiga, läste han inte ut boken. Måhända han ändrade sig med

åren, då han gav sig tid att klottra i marginalerna. ( Även dessa marginalanteckningar är peitetsfullt utgivna av

trycket numera. Vi har enormt stora möjligheter till inblickar i Kierkegaards och Kafkas tänkande. )

Man kan här citera Denis Dideeots hjälte Rameaus brorson i boken med samma namn:

” Genier läser mycket lite, praktiserar mycket och skapar sig själva.” !

Mycket få var de författare, som fann nåd inför Kierkegaards kräsna smak , - tidigt dock G.E. Lessing ,”den

kloke Lessing” som Kierkegaard kallar honom. Denne var ju också mångsidig herre, scripteur, ecrivain,

dramatiker, teolog och polemisk journalist ,och för Kierkegaard också – i förundran –senare i livet

A.Schopenhauer. Kanske eg. bara de. Vi återkommer till detta . Franz Kafka läste friare, och med ett större

omedelbart utbyte, - han var alltså en mer förmögen ”läsare” än vad S.K. förmodligen var –Kafka var

bokslukare, läste Dickens, Flaubert, Selma Lagerlöf, Strindberg (bl.a . Tjänstekvinnans son och Ett drömspel )

Werfel, Goethe…. Kierkegaard läste mycket, men inte så mycket, mest de klassiska grekerna o. romarna, där

han blev riktigt lärd.… läste väl Hamlet, läste och gillade Holberg, Goethe, väl mest Faust, men tycks ha varit

reserverad inför den borgerligt livskloke strebern.

” Hycklande läsare, - min like, - min bror!”

( Baudelaire, 1857, i inledningsdikten till

Les Fleurs du Mal, Ondskans blommor.)

Om ett metodproblem:

Ett problem, som rör min framställning om monologer eller monologen, som rör allt skrivande om

skrivande, är det problem som uppställer sig självt när jag läser en monolog den första gången, till ex. en

monolog av typ 1,-som skriver till en punkt -, ett framåtlutat mer ovisst sätt att hålla monolog, ( i motsats till

monolog 2, där man skriver från en punkt, i ett mer visst förhållande …. Man kan här fråga sig om det inte rör

sig om ett förhållande till det omedelbara. Att välja bort det omedelbara, det är det etiska. Men att en gång för

alla välja bort det omedelbara, det är det dogmatiska, och det är det , som monolog 2 har gjort, medan monolog

1 är etisk i det den , eventuellt, stänidgt väljer bort det omedelbara, men har det omedelbara aktuellt som

potential , som en ständighet att förhålla sig till.) d.v.s. läser en monolog 1 första gången , i motsats till när jag

läser densamma monologen om igen, d.v.s. monolog 1 andra gången , ty när jag då vet om vad som händer efter

den punkt i texten där jag är, - i ögonblicket, ett Ögonblick II.. – så blir ju monologen i futurum exaktum ….

Eller den är utanför tiden, och jag läser den eg. inte i ögonblicket utan svävar över den och har icke en omedelbar

kontakt med den, som jag hade första gången. Jag ljuger (!), när jag rekonstruerar en förvåning i en monolog ur

Ögonblick II., och jag befinner mig i en bedräglig situation i flera avseenden. ( Så har ju mången falsk läsning

befordrats av litterturkritiker. Det är ett generellt dilemma, som är av hängigt det enkla och mångtydiga faktum

att det går att läsa om en bok!) ( Jfr. den i mitt tycke enastående kommentarboken av just Barthes, S/Z.(1975)

,speciellt s.15f. ) - Jag är ju endast obedräglig mitt i det jag läser eller lyssnar, eller mitt i det jag skriver eller

talar. Den senare situationen är i alla fall mindre bedräglig! Det viktiga i hela detta manus är att jag förhåller mig

till omedelbarheten, och om jag icke lyckas med att på något sätt förhålla mig till den, så är jag alls inte i kontakt

med monologen, ty den lever endast i omedelbarhetens förhållande till punkterna framom resp. bakom.- Det är

självfalllet ett svårt problem att ”komma runt”, - ty jag skall inte komma runt det.

Jag kan, om jag vill kommentera en monolog inte lita på, att om jag stryker för ett stycke i en monolog,att jag

inte redan då är på väg ifrån den upplevelse jag tror att jag stryker för, att mitt studie av monologen är omöjlig,

en eftertankens lek, en baktankens lek med eftertanken,en baktankens lek med sig själv – så att studiet av

monologen blir en slags studie i konsten att citera. – att citera är också att tolka, som Habermas påstått -….. Och

en kamp emot det dålig samvete som säger till mig att jag enbart parasiterar, och inte gör något annat än just

parasiterar. Och det var ju inte det, i min ursprungliga avsikt, som var den min och den väsentliga meningen….

Jag föreställer mig en monolog, i alla tänkbara fall, som någonslags vågrörelse, som ett ridande eller

surfande på en våg, eller en kajaks färd på en sådan, och om jag vill behålla detta rörelsens nu, - så blir den text

jag skriver, - den är min monolog!, om monologer, - ( parasitens tal, om ni så vill!) endast meningsfull om jag

bibehåller den karaktär av ursprunglig reflexion som finns i den tanke jag har nu – att jag redovisar i de

fragment som det då nödvändigtvis blir tal om det nu, som visserligen skelar o. sneglar framåt o. bakåt i tiden, (

Jfr. Derridas différance ), och pusslar med minnen och reflexioner,- ser allting i process - i omvändningar o.s.v.,

men som ändå naturligtvis befinner sig flytande på den där vågen jag nämnde .Jag ser inget förnuftigare sätt. (

Det betyder inte att jag värdesätter min omedelbarhet så högt – att jag skulle vara så originellt värdefull, men

min omedelbarhet är min, och i monologen är det den, - omedelbarheten -det handlar om. ) ”Critics say, - for

there are, - unfortunately -, such creatures….” (D.Thomas) Jag kan ju knappast ge mig in på att kommentera

kommentaren. Min egen alltså. ( Jfr. Juan de la Cruz, vars samlade dikter utgavs c:a 1570 med en

jättekommentar av honom själv. ) Man borde egentligen utveckla en metod….. I Shakespeares Hamlet säges om

Hamlet att ” det är metod i galenskapen”. Om metoden ansåg troligen Kierkegaard, att ”det var galenskap i

metoden”. Han hade själv ingen metod, utan var den subjektivt existerande tänkaren. S.K. tog avstånd från den

egendomliga historie- och själsfilosofi som Hegel framställde – i alla fall från och med Enten-Eller. Han tycks

näml. själv ansett sig vara något hegelian i sin mag.avhandling. Själv, - i denna enkla studie-, får jag klara mig

utan en metod.

( Jfr. Fichtes s.k. ”magnetfält” i , Grundlagen der gesamten Wissenschaftslehre, 1794, s.34:” Men

åskådandet som sådant är icke alls något fixt, utan är ett inbillningskraftens svävande mellan motstridiga

riktningar.” Den intellektuella åskådningens filosofi…..Alla försök att lösa Kants problem.. Kanske blir senare

vår studie en studie i romantikens filosofi också, ty denna filosofi kom av en historiens ironi att beröra både

Kierkegaard och Kafka, fast på helt olika sätt och på olika vägar. Det breddar studien, förhoppningsvis alltså inte

i onödan….)

Vertigo.

Det ger en yrsel i medvetandet ( vertigo) när man byter accent på det lilla ordet ”anden”, grav, akut, grav, akut.

Yrsel. Vad har den här att göra? Medvetandet är yrsel, som vi vanligvis dock missuppfattar i och med att vårt

s.k. självmedvetande är netop samma yrsel. ( Medvetandet är så mycket mer yrsel, som det knappast är något så

enhetligt, som man vanligtvis kan få för sig. )Något skall ta vägen ut till slut. I en monolog måste något någon

gång hända. ------- Att med monologi avslöja sig för sig själv. ( Tillsammans med sig själv.)Monologen är också

nödens språk såväl som privilegiets.Jag har kommit ur en sanning på vägen. (!!!)Att entydigt kunna bestämma en

monolog visar sig svårt. Men filosofin kan inte begära en definition av samtliga begrepp i ett granskande, ty då

finns det inget över att granska. Monologen tillhör ju faktiskt inte filosofin, om man nu inte menar att friheten är

enbart filosofisk, utan världen.Man har väl förlorat i frihet bara genom att bestämmas av att få tala till punkt.(?)

”Efter et viist Punkt formaaer jeg ikke mere. Dette . er dén Punkt.” (Kierkegaard.) Lägg märke till den av

S.K. satta lilla punkten efter ordet ”Dette”.Men en frånvaro av motstånd är icke bra för språket.Monologen är

ingen ramsa, som man kan ta om och om igen. Inte det.Monologen skall startas i en sådan stämning som om

den aldrig skulle ta slut. (?) Maigrets ( George Simenons hjälte ) geniala insikt: att varje människa, som får

tala tillräckligt länge till slut avslöjar sanningen, - är det den vi är ute efter att reprisera ? Kanske en lite

annorlunda variant av ”Maigrets tes”. Kanske vi är ute efter en katastrof någonstans framöver i

monologen.En omåtta makt ligger i det att man får tala till punkt, men det är också ett omåtta krav. Det är en

omåtta punkt! Vi både strävar efter och fruktar punkten därframme!Det kanske ”dräller av ” god monologi,

d.v.s. just sådan text, där man har tappat sitt diskursiva förstånd bakom vagnen och fortsätter in i den stora

svindeln, ini den förvirring varur all frihet föds.Monologen är, när den kommer ut ur yrseln , frihetsyrseln, en

helt annan. Vad är yrsel för begrepp? Ett patologibegrepp. Inifrån upplevd är den som ett förlorat ögonblick.

Utifrån sedd är yrsel något som får den Andre att stödja kroppen som är drabbad av yrsel, och yrseln är för

den andre bara ett praktiskt bekymmer, och ofta inget allvarligt. Den är då ett INTERMEDIAIRE.- Ett

mellanspel.- Ett ”interrim”. Yrsel är frihetens yttersida. Den objektiva sidan.

Monologen 1 är två. Den är i förstone mer avsidesreplik. Eller tvärtom. Det beror på vem man är. Ja, allt

bedöms olika, före eller efter Thermidor. Franska revolutionens elddop. ( Frihetens två sidor: frigörelse kallar

vi för frihet A., det som kommer sedan, ”valfrihet”, för frihet B..) ( Thermidor i politisk teori står som bild för

den bestående frigörelsen.)Men naturligtvis måste alltid Monologen vara så kraftfull och modig att både jag

och den Andre ( den idealiska, mer svårfunna människan …) kan flytta in i den , en polyfoni ,ett smatter med

hela det språkliga snattrandet. I denna överföring, detta scribere av lust o. smärta…..Här finns överallt

massor av vilja till liv…. Man kan se människor i allmänhet som första eller andra monologens män o.

kvinnor, å ena sidan, och å andra sidan de, som aldrig blir några ”monologister”. De, som inte är några

beborgare av staten Monologiet. Vi skall ju bara ägna oss åt den förra gruppen o. deras 2 monologer.

Monolog 1, famlandet före kraschen, eller före det objektiva, resp. Monolog 2, den monolog som följer av

uppställandet av en problemställning efter den stora yrselns omätbara tid. Där risken för det dogmatiska

dyker upp.Den första tiden, denna långa tid under sökande, - en människa som fått alltför lite kärlek för att

kunna ständigt skapa nya problemställningar o. Dryfta dem med andra i sin närhet – den är på tok för lång,

men ryms dock inom ett liv. Utan ett möte med det objektiva kan man inte nå någon kunskap om sig själv,

det hävdade t.ex. en sådan som Sigmund Freud ( strax efter det hans far hade gått bort, vilket medförde en

kris för F. ). Men ”det objektiva”, det kan tolkas olika, formuleras hur som helst, beroende på i vilket nät man

rör sig. ( En underdrift. En platthet.) Man kan ersätta begreppet ”objektiv”,- det är ju vad den västerländska

tanken har sysslat med sedan antiken, att söka bestämma det närvarande. Men - vad var nu Sigmund Freuds

Drömtydning, om inte en helt ensam människas självanalys. Freud meddelade per brev sin vän, nasiologen

Wilhelm Fliess, succesivt om detta arbetes fortskridande. ( En brevväxling mellan två monomaner. Jfr.

P.Gay. Freud, s. 74.) Utan brevkontakten med Fliess, som han senare bröt med, hade han, enligt egen utsago,

inte orkat.. ( En annan sak är att det fanns flera materiella GRUNDER till att Drömtydning ( 1900),skrevs. Vi

skall beröra detta.)

En katastrof - är i alla fall något som inbjuder till skifte av perspektiv. För somliga människor utlöses

katastrofen av eller är något yttre. Hos andra är den en inre följd o. konsekvens av ett letande runt ikring i 360

grader. Inte sällan föds där en författare.( Av den gamla skolan.) Och här kan man se det förvånade ansiktet, i

deras texter av människan som ser att man nu utifrån en problemformulering kan se hur LÅNGT bort IFRÅN all

rimlighet man kan röra sig utan att det är särskilt påfallande för någon: ja, vi har här plötsligt en Man som BOR I

STADEN ( jfr.p. 30 ovan!) och ser hur långt han kan AVLÄGSNA sig från staden utan att någon märker det. Vi

har i all litteratur en form av bedrägeri, eller rent av en högt driven FELHÄNVISNING, som vi kan studera mest

tydligt ( som visats av X.) hos de engelska rom. Poeterna, som brukar kallas ”de metafysiska”, där den

misslyckade bilden av det okända, det hinsides o. det översvinnliga i praktiken blir den mest lyckade invitationen

till dessa sfärer. På liknande sätt, - ”all poetry is misrepresentation”, som någon sagt – är allt författerins avvägar

också den monolog av typ 1 jag här söker inringa. Monologen av denna typ är den vanligaste hos flitigt

skrivande folk.

”Men medan fångad av kärlek till ämnet jag söker att skildra varje detalj, flyr tiden sin kos, för alltid förlorad.”(

Vergilus, Georgicon. )

Monologen 1 är ju eg. bara en av skräck förlängd skräck (!) över att ngn skall höra , tillfälligtvis, vad jag säger.

Jag är rädd för sanningen, att den ingen är. När katastrofen inträffat får jag dock antingen ta den som drabbad

eller som om jag hade valt att den skulle komma att hända. Som om jag hade skapat den själv. Min katastrof är

min.

Vad är en god författare? En god författare är den, vid vars sida man gärna går genom vilka träsk som

helst. – ( En vacker aforism, kanske.) ( Jfr. Horace Engdahl om Elfride Jelinek…..)

Monologen belastar mig med en oformlig tyngd ……..Vi ger oss inte in i gravietetens dialektik utan påstår

:.Denna monolog 1. är ett långt mummel, eller snarare ett hysteriskt cartesianskt tvivel på allt , ett tungt tvivel,

som i längden bara tycks ha sin längd o. inget annat. ( Träsk.) Detta är skenbart. Längden har i längden mer än

sin längd; den har förmåga att dra en neråt! ”Time is the father of the truth.”, som engelsmannen säger.

Monologikern av denna skola går först Stora Landsvägen, sedan Smala Vägen, - monologikern tvivlar ju ibland

på att han själv är den gode författare, vid vars sida han gärna går igenom vilket träsk som helst …- för att till

sist hamna på den lilla Avvägen,- där kan man alldeles säkert (?)hitta honom, när tiden är mogen. Monologen

kan man ju, i någon form av stoisk fobi, dra ut i det nära nog statiskt eviga. Det går ju helt enkelt så till att man

flyttar fram den punkt vid vilken man har tänkt sig att sluta…..Det kan ju också vara så, i enlighet med min

misstänksamhet tror jag det, att den, som håller sin monolog 1 fram till punkten där framme, att denne

någonstans redan är där framme, att medvetandet , eller ett flak medvetande alltid är långt framme invid den

punkt där hon upphör att vara vetande: VARJE MÄNNISKA, tror jag, STÅR ALLTID,vad hon än säger, och

hur långt hon än säger det, just inför det som hon inte förstår !!! Själva det mänskliga, hela auran hos varje

människa vi möter, är just, vad hon än säger och vem hon än är, vad hon än gör eller inte gör, är präglat av det

hon inte förstår.” Icke-vetandets moln”, så att säga. Varje människa vet, djupt inom sig, att hon kunde, liksom en

Wittgenstein, stå FRAMME vid icke-vetandets mur och hamra i den,( det kan tyckas som ett trilskt barn )men

det gives de, och de är de flesta, som föredrar monolog 1, och mumlar vidare, och så, den typ av människa, som

BENÄMNER det den icke vet och går vidare MED EN UPPFATTNING om vad det är hon benämnt…. Och

hamnar i Monolog 2 . Ty det där som Wittgenstein ägnar sig åt, det är att vara vår tids icke-vetare, vår tids

Sokrates, utan ironien men med ett enormt allvar, ett alldeles för stort……. ( Jfr. hans intresse för Juan de la

Cruz! Jfr oxå den superba anonyma medeltidsskriften Molnet, icke-vetandets moln.) Men detta, - om nu detta är

sant -, att hon icke vet, det brukar människan dölja.Och dölja väl. Och det har katastrofala följder i Monolog 2.

Här ger jag dock ett konkret ex. på en vanlig företeelse, en monolog, trol. av typ 1.:

Exemplet ”Dagboken.”:

Ty: vad är mer naturligt än att tänka på en DAGBOK? Med det gamla tilltalet:” Kära Dagbok!”

” Kära Dagbok! Jag vet, att Du är klokare än Pappa och alla jag känner och flera därtill. När jag nu sitter o.

Skriver, så vill jag berätta för Dig och redogöra ordentligt, fråga och hoppas att Du hjälper mig att få svar..… Ty,

om jag nu inte har någon annan att tala med , så får Du duga, Kära Dagbok, för Gud har ju sagt… Kom ihåg, att

ingen, ingen behöver se oss, när Du ger mig svar. Så dem kan du ge som Du vill, eller – om Du nu inte ger mig

svar – så lyssna då bara, ja, lyssna, det räcker! Du är min enda vän, min förtrolighet, och min enda möjlighet att

få reda ut saker och ting. Visst är det plågsamt. Jag kommer att gråta blod efter varje gång, men det är det värt.

Bara att få fästa på papper det jag varit med om, och det jag har tänkt om det. Tack på förhand! Din X.”

-------------------

Och lyssnandet finns där, - bara tilltalet är äkta! Jfr. bönens mystik!.- Se t.ex.

R.Voillaume, Att leva i bön. ,1980.- Men bön är väl dock dialog. ”Ju mer jag ber, desto bättre känner jag

honom.”( honom = Gud ) ,som den ”enkle mannen” berättade för Nathan Söderblom.( i Den levande Guden

,1932.).

10.

Ovedersägligen är det så, att det är lätt att , med distinkthet , framhålla saker o. ting i den monolog man håller,

medan man samtidigt försöker leta reda på en bakdörr, genom vilken man hoppas kunna oförmärkt slinka ut; ty

så svårt är det ju att vara sann mot sig själv. ( Och man kan lyfta hur mycket omedvetet upp till ytan, till det

medvetna, - alltid bildas det nytt på bottnen av denna djupa sjö…..) Och för den som har kraft nog att nå sig själv

( vem har det ) i det att man helt glömmer sig själv ( vem gör det ), blir monologen ( monolog 1 ) ingen

monolog, men bara en slags produkt, som i det den produceras nyfiket betraktas av producenten själv, på ett

liknande sätt som denne betraktar sina egna tummar – en parodi på monolog. Det vore som att resa till en plats

tillsammans med någon som varit där förr, och försöka se platsen genom den andres ögon. Snärjda i sådana

försök, - om de nu är äkta försök – lever människor i världens alla hörn, allesammans snärjda av linorna från de

harpuner de verbalt skjutit av utan att träffa något. Det har för dem icke skapats några fästen för den egna tanken,

och de har heller icke på allvar blivit av med någon enda av de tankar de haft (Jfr.Hegel.). Målet för

tankeverksamheten är ju den, skulle någon av dessa olyckliga säga, att man skall producera tankar på ett sådant

sätt, att man kan bli av med dem. ( Som ”att förtvivlat inte vilja vara sig själv” i Kierkegaards Sygdommen til

Døden,(1849) en märklig skrift av den store dansken.) S.K. skriver under pseudonymer – sina viktiga verk -;

han intar tänkta positioner, positioner vilka står i ett visst (empatiskt) förhållande till honom själv,

ty att skriva under pseudonym är , bland annat, att, på detta sätt, betrakta en annans blick i dess seende på något

annat. Det viktigare är ibland inte att se någon i ögonen, utan att se vart de andra ser, när de ser något annat. Vart

är den avvända blicken riktad? Ty att vara oavvänd är det vanliga misstaget. ( Är Kafka och Kierkegaard

ytterligt avvända, ja, till bristningsgränsen avvända? .) I TEORIN är det blott alltför viktigt att man inte sneglar –

och så blir oftast teorin vad den blir…..) Ty Sygdommen til Døden är skriven av Anti-Climacus. Pseudonym

Climacus var författare till Philosophiske Smuler och Afsluttende Uvidenskabelig Efterskrift, och kan betraktas

som ironisk skeptiker, en Kierkegaard närstående gestalt. Ordet ”climacus” hänsyftar på ”stege” i

”Paradisstegen”, Klimax tu paradeisu, skriven av munken Johannes från Sinaiklostret som på 600-talet , känd

som Johannes Himlastormaren ( Vissa allusioner till Bibelns jakobsstege.).( Jfr. I. Simonson Sören Kierkegaard

och vår tid.s.131.). Boken var även för den Kierkegaards tids kristenhet känd, då under namnet Himlastegen.

Prefixet ”anti” betyder inte ”emot” utan ”framför” eller ”över” ( som det grek.”para” i ”Paracelsus”,läkaren och

mystikern , d.ä.”den som står över Celsus”, läkaren och fysikern med detta namn. ) ,- sålunda betecknar Anti-

Climacus en något överdrivet kristen människa , som står betydligt ”över” Climacus , också detta en Kierkegaard

mycket närstående gestalt, - måhända eftersom S.K. kanske (!) var uppfostrad av sin far till att vara en

sådan…Men vi kan ju se S.Kierkegaard som underställd sin egen skapelse, denne Anti-Climacus… Dubbelheten

tycks ha inspirerat, eller snarare: jagat honom….

11.

Monologen är sin egen nödvändiga oro. ( Varför ”sin egen”? I idealistisk filosofi vimlar det av sådana reflexiva

konstruktioner, där abstrakta storheter får eget liv. Monologen är väl NÅGONS oro. Så det var metaforiskt. Men

blott man är medveten om det metaforiska, så är det ju okej.Elller har vi bortsett från något? Och har vi gjort oss

till domare över ett levande språk? - Men i idealismen undersöker tanken sig själv. Själva kulmen på den tyska

filosofiska idealismen inträffade under J.W.F.Hegels tid och med hans stora svit av filosofiska arbeten.

Jo , apropos naturen av dessa arbeten, hur i all sin dar kunde Hegel som professor i Berlin kunde ta emot den

danske prof och kulturoraklet .J.L.Heiberg, som i droskvagnen på väg från Kiel till Berlin läst Logik der

Wissenschaft I, och på dennes frågor SVARA hur han faktiskt menade, hur ”systemet” eg. såg ut, hur det

FÖRHÖLL sig. Den som ändå hade fått vara med, lyssnande till detta samtal!!!! ( J.L.Heiberg var den ledande

kulturpersonligheten i Köpenhamn på S.Kierkegaards tid, och ledde en liten krets av filosofi- och

teaterintresserad elit, ( hans hustru var en populär aktris ) till vilken S.K. förgäves i början av sin karriär försökte

få tillträde. Han kom sedermera att skriva en bok till fru Heiberg Krisen og en Krise i en Skeuspillerindes

Liv,1848, en i förhållande till hans övriga verk obetydlig bok. J.L. Heiberg skrev både tyngre och lättare

litteratur. En bok om Hegel t.ex. Den nyere Logik samt mängder av mycket enkla, korta vaudeviller. )

Kierkegaard tyckte illa om Georg Wilhelm Friedrich Hegels (1770-1831) verk innan han ens läst dem, och han

läste i början dåliga referat och allt det epigoneri som florerade på denna tid, och kunde absolut inte med den

determinism som avspeglades i ”Systemet” och inte heller ( naturligtvis ) tanken på att religionen skulle kunna

inkorporeras INOM ett filosofiskt system - men kunde vid bekantskap med dem ändå inte undgå att både

imponeras (!) och influeras (!), - bl.a. av den dialektiska metoden – och en av grunderna i H.s filososofi var att

”metoden var lika med innehållet”, ( -därav mitt intresse för samtalet mellan Hegel och Heiberg ! ty samtalet

var icke Hegels metod precis…..-)så det blev en ganska bred influens – och vi ser i S.K.s skrifter spår av den

heglianska terminologin på ett avsevärt sätt. Vårt ämne är inte att reda ut detta ( Jfr. N.Thulstrups Kierkegaard´s

relation to Hegel (1967) och Mark Taylors, Journeys to selfhood, Hegel & Kierkegaard (1979) ), men vi kan

konstatera, att den idealistiska filosofin, hos Shelling, Fichte d.ä. och Hegel , på ett lite avigt sätt födes ur Kants

ena manschett; ….

Den tyska idealismens ursprung torde sökas i universitetsorten Jena. ( även om Tübingen, den stora

bibelkritikens födelseort i sydtyskland , o. Frankfurt am Main spelade en stor roll.) Under en period av 6 år var i

denna universitetsstad samlade, eller stod på annat sätt i kontakt med varandra via brev o.dyl., merparten av de

män som skulle bli ledande inom den ”romantiska rörelsen”, nämligen: Fichte, Shelling, bröderna Schlegel,

Tieck, Schleiermacher och (danskfödde) Steffens, även Hegel ( sedan denne lämnat Frankfurt, där han dock tagit

djupa intryck av den unge Hölderlins idéer. Hegels filosofi kan sägas ha sitt ursprung i Tubingen, där han till att

börja med studerade teologi. Set.ex. Dieter Heinrichs essä om detta i Hegel in Kontext, Historische

Voraussetzungen von Hegels System,1975. Jfr också G.Lukacs, The Young Hegel,1966. ) och mer avståndsvis

Goethe och Shiller. ( se: M.Frank: Eine Einfurung in Shellings Philosophie,1985.) Denna Jena-krets existerade

som smältdegel mellan år 1798 och 1804,- Kant dödsår.- Det var en omvälvningstid i Europa med Napoleons

kröning och krig. - Gruppens stora intresse var Kants tre ”kritiker”, Kritik der reinen Vernunft, Kritik der

praktischen Vernunft och Kriitk der Urtheilskraft, och deras mål var – som om filosofi nu vore en slags tävling –

att ”gå utöver” Kant, att ”gå vidare”, att ”sätta de rätta premisserna för Kants slutsatser ” ( som Shelling uttryckte

saken ! ). Kant hade, menade man, skapat en formidabel oreda och en smältdegel, och hela Jenagruppen satt och

funderade på en problematik som rörde vad DE uppfattade som det centrala problemet att lösa:

Självmedvetandets plats i filosofin. Ty Kant hade, i anslutning till den cartesianska problematiken i det berömda

cogitot: ”Jag tänker, alltså finns jag till.”, undsluppit sig, i Kr.d.r.V., att Självmedvetandet hade den ”högsta

platsen”. I de postumt utgivna Vorlesungen uber die Ästhetik bd.I ( 1832) kan man läsa berlinprofessor Hegels

öppna hån över Fichte, Tieck och bröderna Schlegel (ss.92-99) i ett gediget angrepp på deras försvar för ironien i

konsten. – Jag berör detta i sammanhang med Kierkegaards förhållande till Hegels filosofi och när det gäller

S.K.s specifika och grundliga förhållande till ironien längre fram i denna text.

.Som ung läste S.K. något Descartes; - Sören Kierkegaards ointresse för både epistemologi och ontologi

kan förresten illustreras i hans syn på just René Descartes´ cogito .

Någon kortare ,och mer effektiv, kritik av detta lär icke finnas än den, som Kierkegaard framför i sitt filosofiska

kärnstycke, Philosophiske Smuler: ” Det var jo urimeligt at forlange af et Menneske, at han ved sig selv skulde

opdage, at han ikke var til.” S.V.VI.s.25. ! Kierkegaard var inte intresserad av ontologiska frågor, frågor om

varats natur. Att existens icke kunde bevisas var han ju tidigt klar över. Han kunde ju ockaå leverera en mer

gedigen kritik av Descartes subjektivistiska realism i det att han ifrågasatte Descartes bekanta metod, tvivlets

metod: Kierkegaard undrade helt enkelt hur länge man skulle tvivla !!! Och på det faller faktiskt Descartes.

Kiekegaard var lika ointressed av naturvetenskap. Stort var hans förakt för mikroskopet och stjärnkikaren!

Det råder en allmän mening bland filosofer, att S.K.s kunskaper i filosofi och intresse för filosofi, den rådande

akadademiska , båda var måttliga. Kierkegaard avvisade t.ex. ett erbjudande från kung Christian VIII om en

personlig professur i etik. S.K. motiverade sig ej tillfredsställande, enbart undflyende , men det är uppenbart, att

S.K. ansåg att den filosofiska etiken var ett otillräckligt medel för att handskas med livets problem. Ty det råder

emellertid också än idag förvisso en missuppfattning bland många människor , - och inte nödvändigtvis bara hos

Christian VIII av Danmark och hans samtid -, betr. vad filosofi är, när många människor pekar på, att filosofin

inte har löst många problem , om ens några, ( stort har föraktet mot filosofin, kunskapens moder ,ofta varit ) och

har den lyckats ställa några bra frågor, så var det väl inte för mycket begärt av en akademisk disciplin.

Christian VIII var en begåvad och lärd man, som visste att ta råd av lärda och begåvade människor. Samtalen

mellan kungen och Kierkegaard, som bl.a. rörde sig om vad som är lämpligast för en monark att företa sig i den

samtida politiken, - monarkismen var i stora kretsar inte ifrågasatt - lär ha präglats av en viss distans från

Kierkegaards sida, som dock lika skickligt lär ha parerats av Christian. – Vi vet inte om Christian hade klart för

sig vad Kierkegaards filosofi gick ut på. ( Vem har det klart för sig ?)

Filosofi är inte vanligt undersökande, inte vanlig erfarenhet, inte vanlig kunskap utan en ovanlig typ av

reflexion som alla människor på något sätt ägnar sig åt. Om kunskap som kunskap, om varande som varande, om

godhet som godhet o.s.v. Att man må fördöma viss filosofi som förhävelse är viktigt, - är en viktig del av

filosofin :”Man måste fördöma som skyldiga till en dumdristig och hädisk nyfikenhet dem som försöker att

bevisa a priori Gud som mycket god och mycket stor. Det är inget mindre än att göra sig Guden av Gud, att

förneka den Gud som man söker.”( Giambattista Vico, ”historiefilosofin grundare”, ( 1685-1744) ur: De

l´antique sagesse, Chap.III. )

En av grundpelarna i Kierkegaards tänkande var att särskilja såsom kvalitativt olika filosofi och religion. Att

söka bevisa Guds existens var enl. Kierkegaard en synd så stor att den var i klass med de grövsta våldsbrott.

Detta, denna tydliga rågång mellan filosofi och religion, var S.K. tidigt klar över – det var en av effekterna av

hans studium av Hegel och hegelianerna, och alltså en protest emot deras eklektiska syn . Filosofi o. religion

skall icke, och kan icke ha med varandra att göra, enl Kierkegaard: det handlar om två olika rörelser: filosofins

från tvivel ( eller förundran ) till kunskap, - inom religionen från syndamedvetande ( förtvivlan ) till tro. Den

filosofiska rörelsen går genom mediation, en logisk kategori, den religiösa genom paradoxen, en icke-logisk

kategori.( Här spelar alltid den klassiska Abrahamhistorien i GT en roll för S.K.: man måste uppge allt för att få

allt. En ”oändlighetens dubbelrörelse”.)- Det är inte idealiskt att hävda detta såsom just professor i etik. Att det

även utanför den filosofiska institutionen inte är så lätt , och att det inte var så lätt för S.K. ,att i praktiken göra

denna åtskillnad, skall vi senare se. Kierkegaards avslag måste naturligtvis ses mot bakgrund av hela hans

livsplan ( vilken vi å andra sidan bara kan gissa oss till , om ens det. ).Kanske hade hans avslag att göra med en

inställning till viljeproblemet, som inte tillät honom att vara professor i Etik? Kant hade ju särskilt två slags

viljebegrepp, den fenomenala och noumenala. Viljan som fenomen kan inte beskrivas. Men viljan som etisk

attityd kan beskrivas. ( Enl. Kant men inte Wittgenstein.) Kierkegaard är medveten om att människan i yttre

mening är determinerad och att den fenomenets vilja som hon utövar i den fenomenala världen är begränsad.

Men i den noumenala, den transcendentala viljan, den inre, attitydviljan, är hon fullständigt fri. Men excisterar

då ingen koppling mellan den fenomenala viljan , som beskrives psykologiskt av Kierkegaard som ”yrsel” , i

den viktiga boken Begrebet Angest ( 1843 ), som karaktäristiskt nog kallas ”ett psykologiskt påpekande”, d.v.s.

ångesten ses som något yttre: en synd följd,- och den transcendentala, den inre attityden,”att vilja det goda”. Har

icke det transcendentala en fenomenal ( tingslig) betydelse, en betydelse i Världen. Då uppstår problemet med

det goda: är det goda knutet till en allmän föreställning om samvete eller konsekvenser o.s.v. eller är det knutet

till en uppfattning om det goda som något gudomligt. Där tycks ju Kierkegaard hävda det senare. Ett annat

problem är problemet med konsekvensen. Om jag inte vet vad min handling får för konsekvenser, - jag kan ju

aldrig vara säker -, så kan inte den goda viljan var a handlingen, eftersom den kan visa sig leda till fördärv, - så

måste man antingen mena, att blotta avsikten, eller att försöka att utföra den handling, som var ämnad så och så,

var moralisk, och man kommer endast till denna form av konsekvensetik genom att tillägga någon form av,

erkänna något slag av ”förtröstan”. Detta är vad Wittgenstein kallar ”punkten”:

”Görandet självt tycks inte ha någon erfarenhetsvolym. Det tycks såsom en punkt utan utsträckning, en

nålspets. Denna spets (point of a needle) tycks vara den reelle agenten. Och de fenomenala händelserna är bara

konsekvenserna av detta handlande. ” Jag gör…” tycks ha en definitiv mening, åtskild från all erfarenhet.”

(Phil.Inv.§ 620.) Denna spekulation (”tycks”) karaktäriseras av Peter Winch ( Wittgenstein: His treatment of yhe

will . i Ethics and Action. 1972.) såsom ”en transcendental illusion”.

Nu hamnar Kierkegaard i problem, eftersom människan icke utan Gud kan vilja, - människan har Gud att

tacka för allting.Existens, vilja och förtröstan. Kierkegaard kommer ju här också i en inre diskussion med

Augustinus, - en man han stort sett ansåg varit till mänsklighetens olycka. Så blir viljeproblemet – som ändå

kvarstår för honom dubbelt –i världen existerande, omslutet av det religiösa, och Kierkegaard måste, kanske

därför, tacka nej till professuren i Etik.( S.Kierkegaard funderade hela sitt liv på att bli landsortspräst. Men blev

aldrig detta.)” Som skönlitterär författare är även Kierkegaard en av världslitteraturens stora .. Man kan säga, att

han är en utmärkt skola för männsikro som behöver befria sig från kristendomen. – En förutsättning för att man

skall ha utbyte av Kierkegaard är att man inte tror på honom.” ( I. Hedenius )

Dewn existetiella synpunkten kallas vanligen subjektivism. Den är det, menar t.ex. Adam Schaff,

samhällsvetaren och semiologen,och: ” Den inre motsättning som avslöjar sig här, är motsättningen mellan en

voluntaristik avart av subjektivsimen och begrppet om ett objektivt öde, oabvhängigt av människans

verksamhet.” (Ny Dag, Oslo 1964,s.28.) Schaff och andra bortser här från att man kan vara sann eller osann mot

sig själv oavhängigt den yttre situationen.

12.

Monologen som ”inkrökthet”…. Alla dessa monologer utan avväg i ”DerWahnsinn des Eigendunkels”, (

Hegels term ) i all sin ”inkrökthet” ( Augustinus´ term), alla monologer i cirkel……Den finala monologen, i

Dödens port, en blick efter det Tredje…….Ty jag måste alltid försöka övertyga mig själv ( säger

monolongeraren 1, ) om att det är så o. så, som om jag själv vore min värste Andre!! Att överväga, det är när

baktanken leker med eftertanken. …. All reflexion har en andlig betydelse, en anda av liv, som är evig i så

måtto, att man aldrig kan beröva denna anda livet ; - MONOLOGENS sanning : VILKA ORD BÄR MED SIG

DENNA RÄDSLA BORT? Vi har DET, som kommer som en insikt. Och var gång en sådan insikt kommer, så

faller en rädsla bort. Monologen ärr full av NU ELLER ALDRIG. Språket är jag. Och var gång det finns där, är

jag där igen. ( Och du.) Varje monolog, lång eller kort, väldigt kort ibland, är som ett försök att uppfinna sin

egen räddning. Men för dem, som har monologen Dagen lång, Livet igenom, finns ingen räddning, om inte

Katastrofen kommer… ( är den som Kometen?…) ( Och katastrofen kan komma inifrån, eller den kan komma

utifrån. Endast den första är ”monologisk”.) ( För dem som NU undrar, - så handlar inte denna skrift blott om

Søren Kierkegaard o. Franz Kafka . - Den handlar om det den handlar, det den säger sig handla om: de två olika

monologerna, och vad övrigt är, det följer med på köpet; det följer som en rak oundviklighet …)Den

narcissistiska (?) Monologen 1 flyger ansvarslöst fram, ut ur sin genes av INTET i ”sitt studsande på tidens

toppar” fram till sitt ömkliga slut ………Eller till en katastrof. Ty det är ju så, att den som njuter monologen, ger

eg. sjutton i den! – Det handlar om etik.

Jag citerar en passant en okänd litteratör:

” Gud lyfter pennan mitt i en mening” Denna text, skriven av - Gud vet vem -, sitter, i form av ett

tidningsurklipp, bleknat, på väggen i min vänninnas lägenhet….. Vad betyder den? Du ser möjligheten, att det

är DIN penna han lyfter. SEN lyfter han väl sin penna, och ser på dig, ty GUD är den ende ( jfr. ovan), som mitt

i en mening kan lyfta sin penna. ( Nu har jag inträtt bland gudsbevis o. annat….) eftersom han är den ende som

”med visshet överlever” ett lyftande av en penna. - Eller lyfter Gud, - en personlig gud -, pennan för att jag skall

skriva ett ord….. Hur kan du VÅGA sätta en punkt så långt fram som där →

. Du kan ju omöjligt veta om du kommer dit. Men vi har en riktning. Om jag börjar vid en punkt . , så vet jag

exakt var jag börjar. Riktningen är densamma, den är ju framåt, den är alltjämt → , men textens karaktär, dess

logik, dess rytm, dess puls och hastighet, dess färg, orden,- allt är annorlunda! Men hur är det då ? Och skulle jag

blindfold kunna säga om en bit text: Denna text är skriven från en punkt!, och i så fall, är det meningsfullt

kunnande?Det skulle i alla fall vara en empiriskt verifierad kunskap om texter. Meningsfullhet är en fråga om

värdering.( Arnold Ljungdahl i Problemet Kierkegaard (1964) om S.K.:” Men han raglar lika lite som

lindansaren utan rör sig hela tiden mot ett klart fixerat mål. Och det målet är hos Kierkegaard ytterst inte av

teologisk utan av filosofisk natur. Vad det gäller för honom är – i korthet – att fastställa den mänskliga tillvarons

allmänna villkor och förutsättningar.”(s.57.) Wittgenstein om Tolstoy: ”När han vänder läsaren ryggen är han

mycket imponerande. /…/.Det förefaller mig att hans filosofi är sannast när den är latent i vad han berättar.” (

N.Malcolm, s.55.) Monolog 1 är en demoni lekande med en neg. frihet. Med det omedelbara. Det omedelbara

är världen. Förevändningen för M. - Kan vi väl sätta p för snabbt? ( Att sätta p för monologen kan ju också vara

att aldrig börja den. Att omintetgöra den i sin linda. )

” Tak!atter Tak! Vaere den Mand, der raekker den, hvem Livets Sorger overfaldt og lode nøgen /naken/

tilbage, raekker ham Udtrykket, Ordets blad, hvor med ham kan skjule sin Elaendighed;” (S.K.:V,s.57.)

13.

Att kunna lyfta en parentes är att kunna leva ; att kunna lyfta en punkt är att kunna dö. Skulle man kunna säga .

Detta manus handlar om processer som alla tycks kunna beskrivas i ortografiska termer med tillhjälp av två

symboliska tecken . Dessa: ” →” och ”← ”, alltså riktningen till och från. -Om det vore så, att man UTIFRÅN

kunde betrakta språket, se alla dess rörelser och förbindelser med mänskligt liv i helhet o. i enskildheter, utifrån

någon slags punkt, relativ eller absolut, - då vore allt en katastrof. Monolog såsom dialog. Det går an, enligt både

Novalis ( se nedan )och Paul Ricoeur, ( i Le moi comme un autre, 1969 .) att ha sig själv som någon annan. Är

det en monolog som är stjärnan över dialogen ? ( Idealistisk filosofi.) Monologen är Det till sig självt

uppdragna, - som saften från roten till bladet, som ett näringsflöde. Det finns kanske en för alltid, sedan alltid,

reserverad plats för dessa ord på detta papper, på dessa ögonbottnar, i dessa medvetanden……Allt är som vore

det ”spårlagt”.( Denna djupt mänskliga känsla bör vi inte tränga undan.) – deja´ vu som sanningen om oss själva.

En osynlig entydighet i grunden gör att vi anar en upprepning…..Men är ngt spårlagt, determinerat, DÅ stannar

monolog 1.! ty ur det som är spårlagt kan icke en avväg tänkas. ( Här kommer jag att tänka på det avsnitt i

L.Wittgensteins Philosophische Grammatik, ( utg. postumt ),där denne tänker sig en matematik med ett inbyggt

val, som ”ett lejon med två svansar” (!) eller en linje som rätt vad det är delar sig i två, alltså, en mat. med två

olika vägar till svar på problemen.T.ex. två olika lösningar på varje ekvation, efter en viss grad av komplexitet

på ett visst plan. Problem finnes för W. först när svaren finns ,- ngt egendomligt, men så resonerar han i alla fall.

– ( Nonaprioristik. Wittg. förnekar Kants analys av sanning. ) ( Vad är det för ekvation (! =likhet )som delar på

sig?) ( Men eftersom en slutledning aldrig har någon tidsdimension, kan man där aldrig välja….) Det, att kunna

avsluta en monolog, är det själen….? ( Wittgenstein använder lejonet i ett annat sammanhang också: ”Om lejon

kunde tala, skulle vi förstå vad dom sa?” .)

14.

Språket, att skriva, är – jag upprepar det - att helt sträcka ut. - Så kan man resonera som författare…..

Jag citerar Gustave Flaubert, Kafkas favoritförfattare, :”BOK. En bok är alltid för lång, oavsett hur den är för

övrigt.”( G. Flauberts Ordbok. )

Det fordras ett gott diskursivt förstånd för att skriva bra. Och musikalitet, gott minne och förmåga att tänka

annorlunda. Och man måste ha ett sinne för ordning, - och ett annat för infall. Det är mycket, att ha språket i hela

sitt liv. Varje skrivande, som knyter människor samman, måste skrivas om och om igen….Den vanliga

monologen är helt enkelt vägran att gå tillbaka till gå. / Jag för alltid en slags omedveten dialog med

ABJEKTET,- det där som är tvingat ur en-, eller lurat ur en, -eller som man i förtvivlan har slungat all världens

väg, - det man ångrade i så många år - , i dialogen med abjekt lever väl människor lite här o. var…….( Så är jag

till dels en dialogfilosof i alla fall ?) Mången monolog är ett ångrande ( baklänges ångest, enl. S.Kierkegaard. ),

och mången monolog är ångrad, dubbelt.

Monologen enligt NOVALIS. ( Fr. von Hardenberg )

Novalis: ”MONOLOG (1798)

”Egentligen är det något narraktigt i att tala och skriva; ett riktigt samtal är bara lek med ord. Man kan bara

fascineras av det löjeväckande misstaget, att folk tror sig tala – på tingens vägnar. Just det egenartade med

språket, att det bara bryr sig om sig självt, känner ingen till. Därför är språken en så underbar och fruktbar

hemlighet,- att, om någon talar blott för att tala, så uttalar han just de härligaste, originellaste sanningar.

Men om han vill tala om något bestämt, så låter honom det nyckfulla språket säga de mest skrattretande och

bakvända ting. Härav kommer också det hat som så många allvarligt sinnade människor hyser gentemot

språket/…/.” ( Ur Fragment,s.105.)

Och här kan vi se att N. särskiljer två olika ”tal”, det obekymrade,obestämda å ena sidan, och det bestämda

å den andra. Dessa två motsvarar vad jag i denna skrift tar upp som resp. Monolog 1 o. Monolog 2.. ,där då

N. angivit en av skillnaderna mellan dessa, ---

Monologens konst ( jag anger, som ni märker icke alltid vad som gäller M1 eller M2 eller ev. båda. …..) är att

föra ngt ( eller ngn ) bortom allt rimligt tvivel.--- ( Detta är en slags filosofi. Filosofin är ju mest en biprodukt

av sig själv. ( Filosofins ”under tiden”…) (”medans”…) Vad man kan säga är ju, att man icke delar en filosofs

grunduppfattning , hans eller hennes huvudteser el.dyl., men tycker om den människosyn som avslöjas, helt mot

dennes vilja, genom de exempel som denne filosof använder, eller tilltalet eller tonfall o. den människosyn, som

kanske icke predikas men som avslöjar sig i det hela, i andan o.s.v., eller, - naturligtvis -, i det omvända

förhållandet. Och – och allt sådant är ju ren.. magnetism….Det är som estetik. Vad är Fr. Schillers Estetiska

brev annat än en utopi om ett framtida ”magnetiskt” samhälle, ett samhälle av ren lek. ”For the rain it raineth

always.” (Shakespeare) - För regnet är det alltid regnväder. Allt är i enlighet med sin egen förutsättning. - All

estetik är som ett högst personligt regn ; man formulerar en skönhetslära utifrån sitt eget sinne. Monologen kan

ofta utformas mot ens egen vilja.

15.

Som alla människor väl märkt, så håller man ingen monolog vid en ankomst. De unga, när de skiljs åt, kan hålla

ändlösa monologer. (De flesta vuxna personer lär sig , att de korta avskeden är de skonsammaste.) En mycket

vacker dikt – enligt vad jag tycker - om ungdom ,är skriven av en ung norrman , Arild Stubhaug , i samlingen Du

ber vatn i hendene (1973):

”Når eg seier farvel til eit menneske eg kjenner

likar eg stundom å halda det lenge i handa.

Halda godt runt handa

og snakka mykje.

Det er sjeldan eg snakkar så mykje

som nå eg held eit menneske

tett rundt handa.

Det er ikkje rart ein hugsar

meir eller mindre av dette snakket

når det vinkar og forsvinn.”

Inget romantiskt avsked. Romantikens avsked . Man kan förstå dennas , r o m a m a n t i k e n s ,

önskanattfinna en imaginär plats, en udda plats, där man kan tänka över vad som varit, suckande, en

monolog, under det att den som Prometeus är fastkedjad vid Kaukasus. På betryggande avstånd från en

skrivplats. Det gör tanken luftig och klar. Romantikerns FORM var dock icke oändlighetens, snarare

fragmentets, som hos Novalis…. Luftigt flygande, svävande fragment, att hålla sig FRI, negativt fri. Som lät

ana just oändligheten. Tidlös .Just svävandet, das ”Schweben”, och den romantiska illusionen om det tidlösa

tillståndet, hånas faktiskt redan i samtiden, redan under romantiken,( som inte hade fått det namnet än, -det

skulle komma först senare med den sene Fr. Schiller ) av både Bonaventura och av E. T. A. Hoffmann i

hans Kater Murrs bekännelser ( Katten som talar, - katten i denna bok skriver – han skriver sitt manus mellan

raderna i en gammal bok som palimpsest – och han har – det nämner han, katten, själv - han har ju fyra ben,

och svävar icke!!). Men ofta, ofta återkommer , paradoxalt nog, ordet ”svävande” som ett ideal hos

Kierkegaard. ”Svävandet” kan ju ses som ett estetiskt ideal, men som ett i den negativa frihetens gestalt etiskt

sätt oansvarigt förhållningssätt. I Gjentagelsen beskriver S.K. gjentagelsen, upprepningen som det sanna,

som ett slags svävande, ironiens, och som ett estetiskt, ett livsestetiskt ( livskonst-)ideal. Det är

G.W.Schlegels tid också……Gjentagelsen, upprepningen ,är lik den grekiska erinringen all kunskaps moder,

- det är bara det att upprepningen är en omkastning, att erinra framlänges…. Kierkegaard ger sig här in på en

speciell, estetiskt betonad historiefilosofi, som är fint utredd i den lilla boken En ironisk historia (2003) av

Jens Holmgaard .

Där spelar också Nietzsche en stor roll, - speciellt hans tidiga avhandling från Basel-tiden, professorsåren,

innan han blev den konvalecentförfattare, som. likt Kafka och Kierkegaard , sökte upprätthålla sin hälsa så

länge det gick genom ständigt promenerande, - N. hade ju blivit sjuk i samband med fransk-tyska kriget

1870 -… Emellertid, ur den lilla, av N. själv utgivna avhandlingen Om histortiens nytta och olägenhet för

livet, (1874) ( som ingår i Unzeitgemässe Betrachtungen som den andra delen vid sidan av en kritik av David

Strauss ( 1873) och ett tredje stycke om Schopenhauer som uppfostrare ( 1974) och det fjärde, den famösa,

Richard Wagner i Bayreuth (1876) ….) citeras den fina tidspsykologiskt dialektiskt mästerliga passagen:

”Det är ett under: ögonblicket, ena stunden här, andra stunden borta, dessförinnan ett intet, efteråt ett

intet, men det återkommer dock som en vålnad och stör ett senare ögonblicks lugn. Ständigt lösgör det ett

blad ur tidens bok, det faller ut, flyger iväg – och fladdrar plötsligt tillbaka och lägger sig i människans

sköte.” (N.SamlV. Die Geburt der Tragödie u.a. kritischer studienausgabe .s.102f. )

________________

Svävande ? Mellan å ena sidan …..och å andra sidan finns en ständig reflexion som kan liknas vid en

upphöjande hand. Upp på en nivå, den intresselösa, eller snarare den intresserat intresselösa, där sikten också är

god ……. I Kierkegaard och Kafka har vi två skribenter, som båda var uppfödda med romantiken, ty romantiken

var ju långlivad, och som båda revolterade mot den. De tog kanske inte avsked från den. - minns, att romantiken

är född i borgerligheten – alla de tyska romantikerna kom ur högreståndsborgerlighet bara med undantag av

Tieck, som kom ur hantverkarfamilj -, och S.K. liksom F.K. är födda i borgerligheten, och de har i viss mening

borgerligheten som den fasta punkten bakom…… E.T.A.Hoffmann, den fantastiske realisten, var jurist liksom

Kafka… Kafka och Kierkegaard, båda ostentativt begåvade på skrivandets område. Båda djupt konservativa i sin

originalitet. ( Det är av det senare skälet de är intressanta. ) De känns båda intensivt närvarande i sina texter.

Även när de tar distans, så är de djupt närvarande i denna distans: Kierkegaard: ” Jeg har overalt ingen Mening,

men experimenterer blot Problemet frem.” ( I Afsluttende Uvidenskabelig Efterskrift, i en sektion om barndopet.

S.K. är, - i sin motsägelselusta (?) -,emot borgarkristendomen, emot alla dessa ” a la christne”, emot barndopet,

men finner sig ändå vara för det, eftersom det ju då blir ännu svårare att bli kristen, ty ” det är ju svårare att bli

det, som man redan är.” S.K .S.V. IX.ss.…….)

Den som håller distans, en ironisk distans, något Kierkegaard verkade ha i ryggmärgen, - kan hålla sin monolog

i evigheter. - Monologen som en sjukdom att genomgå. ( Monolog 1.)

Eller är det något extatiskt ? :

16.

” Den Darwinistiska trenden. En grupp beundrare som

sade:”Naturligtvis”, och en annan grupp som sa: ”Naturligtvis inte”.Varför i helvete skulle nu en människa säga

”naturligtvis”?”

( L.Wittgenstein , Lectures and conversations on

Aesthethics…..1966, s.26.)

UPPRINNELSEN TILL ”MIN” TEORI OM PUNKTEN.

I ett brev till sin ende reguljäre promenadvän, Conferentsrådet J.L.A Kolderup-Rosenvinge ( man promenerade i

staden varje måndag, men forsatte promenaderna brevledes under somrarna, då Rosenvinge var på landet.), skrev

Kierkegaard 1848 ( ett revolutionsår, - ett viktigt år för alla judar i Prag, för att sticka emellan med en historisk

referens. Judar hade bott i Prags getto i c:a 1000, tusen år, (!) men fick nu, för första gången, detta år, 1848,

samma medborgerliga rättigheter som den övriga befolkningen i staden! ) något om moderniteter och politik.

Rosenvinge var förmodl. S.K.s ende riktige vän. Denne hovrättsjurist Rosenvinge stod honom närmare än vad

Emil Boesen gjorde, ungdomsvännen,- men denne blev ju präst , och S.K. var under senare delen av sitt liv ( se

där, en förändring !) inte förtjust i präster. Men brevet domineras inte av politik ,utan av en utläggning angående

det för S.K. mycket centrala fenomenet och för hans hälsa och nyfikenhet viktiga sysslesättningen ”att gå”. Detta

var ju också aktuellt för dem båda.:

” Endast den som i grunden förstår vad det ”att gå”, innebär ( och det vet du att jag gör, jag som inte förstår

politik ), den förstår också hur intimt förknippat det är med att stanna. Om jag nu har systematiserat

promenerandet, som du påstod sist, så tillåt mig att försöka mig på en liten teori om ”rörelse”, till vilken kategori

stannandet i sin tur hör.

De flesta människor tror, att så länge man har en fix punkt till vilken man vill nå, så är rörelse ingen malström.

Men det är en missuppfattning. Det hela handlar om att ha en fix punkt att utgå ifrån, att starta ifrån. Att stanna

är inte möjligt vid en punkt framom, men vid en punkt bakom! Detta innebär att stannandet är i rörelse,

konsoliderande rörelsen. Och detta är skillnaden mellan politisk och religiös rörelse. /…/Sofisterna försökte

fixera en punkt framom TILL VILKEN rörelsen skulle gå och resonerade så, att de på det viset skulle undgå

malströmmen. Men den sokratiska dialektiken var outtröttlig i att göra uppenbart att ingenting blev fixt på detta

sätt. Tvärtom, Sokrates hade den fixa punkten BAKOM. Hans utgångspunkt låg i honom själv och i guden.

D.v.s., han kände sig själv, han ägde sig själv. Med dessa medel stoppade han sofistiken,/…/.”

( Ur Kierkegaards brev och dokument.)

Vad gäller politiska rörelser, - året var 1848 - så tycks alltså S.K. anse att de strävar mot ett fjärran

ouppnåeligt mål. Han betraktar dem alla med ogillande och definierar dem här som utopier. (”Mängden är

osanningen”,S.K.) och den konservative S.K. värjer sig mot punkten UTANFÖR människan, den materiella

”grunden”, och dess betydelse. Bara detta värjande bildar i sig en punkt, som växer…..

” Det avgörande ögonblicket i den mänskliga utvecklingen är ständigt närvarande. Därför är

revolutionärerna andliga rörelser, som förklarar allt tidigare som intigt, med all rätt, ty det har ännu ingenting

hänt.”

( F.Kafka, Betrachtungen.1917-18.)

Man har sitt slut i sin trygghets början. Det är som Fr. Schleiermacher , ännu ett viktigt namn inom den tyska

idealismen, mest känd för sin religionsfilosofi o. sin syn på den kristna dogmatiken såsom relativ i tiden,- han

visste, enl. Kierkegaard, vad han talade om, påstod: ”Ursprung är målet.” Och detta är typbildande för Monolog

”Seemann orkar inte säga någonting, han bara ideligen klappar far på skuldran som ville han dunka ur honom de

ord han själv skulle säga och inte finner.”

( Ur Kafkas Slottet,s.186.)

MONOLOGER finns alltså av två grundläggande typer, utifrån min synpunkt sett: Monolog 1, som existerar

före katastrofen o. M. 2, som finns efter. M.1 söker uppskjuta uppnåendet av en punkt, katastrofen, - som den eg.

redan uppnått, åtminstone i viss mening , och i vissa fall; M.1 är den mer komplicerade monologtypen – och

M.2 rör sig med den fixa punkten bakom och kan tryggt och docerande, en aning fantasilöst lägga ut texten, väl

vetande om sin sannings grund. ( Eller?) M.1 är osäker. M.2 är säker.

M.1 är ofta ”dubbel”, tvåstämmig, o. innehåller ofta reflexivitet, ”viscious circles”, reduplikation, medan M.2 är

rak, direkt o. projektinriktad. M.2 kan använda de klassiska retoriska greppen. M.1 är mer krånglig, utstuderad

eller konstnärligt uppbyggd. Ex. det mesta (?) hos Kafka och Kierkegaard….. Vi skall försöka utröna detta.

17.

Antag att jag befinner mig i en monolog.Det är som om jag befunne mig mitt i en bön, där jag plötsligt ser. JAG

är alltså en pågående monolog, där det är överraskningen (!), som är av värde.( d.ä.: det som är

överraskningen.) En monolog utan luckor. En sådan värderar jag inte. All bra litteratur har luckor. Kafka var

helt bedrövad över texten som just ”lucklös”, när den var dålig. Han brukade alltid bränna sådana ark. För mig

är en text med en katastrof mitt i rena drömmen! Ty då sker ju en metaforfos. Då går M.1 efter en kris över i

M.2. hos samma individ.( Vad är då icke en dröm med en katastrof i ?…) …..Själv blir väl JAG närmast

identifierad ,- i den mån ngn bryr sig om vad jag skriver -, med det OSYSTEMATISKA i det företag, som detta

manus utgör. Och jag förblir ändå som person anonym. ,och menar mig vara i närheten av den splittrande effekt

ett salongsdrama av Oscar Wilde kunde erbjuda, på hans tid…..) Frånvaron av tyngd belastar. Lättheten tynger. (

En träffande karaktäristik av Oscar Wilde kanske.)Troligen kommer jag inte undan med mindre än att hävda en

hel del. Den överraskning jag nämnde, i monologen ,den kan ses som en PERIPETI. ---ATT SKRIVA OM LIVET

ÄR SOM ATT SKRIVA OM RIMBAUD.Alltså skriver jag som om jag skrev om Rimbaud.- Den ”fixa punkten

bakom”. ”Every phrase and sentence is an end and a beginning.” (T.S.Eliot, Little Gidding.)Säg att språket är en

PAKT, så förstår ju var och en….. En pakt är sammansatt. Av olika viljor egentligen . Det är Katastrofen jag vill

närma mig….. :”at blive ganske bogstavelig ene i den uhyre Verden,/.../; ene naesten med hele det menneskelige

Sprog mod mig;”” så skriver den sene S.K..

G. Kirrmse har skrivit ett arbete omKierkegaard med titeln Kierkegaard in Golden Age Denmark ,(1990), -

titeln syftar på en litterär guldålder (Oehlenschläger inte minst) och inte på det materiella tillståndet i större

delen av Danmark, vilket var helt bedrövligt - ,där han behandlar boken Sygdommen til Döden. Han tolkar denna

bok ungefär så : människan har, enl. S.K., två fasta punkter och två rörelser : de fasta punkterna är förtvivlan

och förargelse; de två rörelserna är antingen tro eller synd. – Kierkegaard kritiserar teologin, som försöker att

begripa, förstå ” andens positioner”, ty teologin begår det misstaget, menar Kierkegaard, att inte inse att

förståelse , som sker utifrån ett läge över det som skall förstås,( på ett spekulativt plan alltså) icke gäller de

religiösa kategorierna. Där är alltid av nöden en direkt förståelse. Vi möter i religiösa kategorier, som ”tro” och

”synd” det vi icke kan kommentera, men något vi måste leva, icke begreppsmässigt nagla fast. Studiet av

sjukdomen til döden är ”studiet av rörelsens lag i förtvivlans intensitet”…….

Vi skall också se, det är inte möjligt att ge en fullständig framställning och ”kritik” av S.K.s filosofi här, hur

S.K. kommer i konflikt med sin föresats att icke sammanblanda religion med filosofi. Hans paradoxtro, -

inspirerad av den av honom beundrade kyrkofadern Tertullianus – kan kritiseras i den mån man överhuvudtaget

kan förstå den -,. Nu är det ju inte eg. tron som är en paradox hos Kierkegaard. Paradoxen är ju :att en människa

också är Gud ( d.v.s. Kristus) Människan-Guden, och tron gäller alltså att tro på denna paradox , vilket högst

oegentligt kan kallas paradoxtro. Bäst förstår man paradoxen om man läser Kierkegaards Frygt og Baeven:

Abraham står som ett ljus i mörkret för S.K., som sinnebilden för det paradoxala.

Man tror ju inte på vad som helst, för att det är absurt, för att ”man lika gärna kan tro på Gud” – Men detta trons

”vad” blir ändå ett problem för S.K..( Han har ändå en förankring i tiden, till tegnet, Kristus i tiden . ) Han är

avsevärt mer klar över trons ”hur”. ( Jfr. B.Russells kommentar om detta i Västerlandets visdom (1959), : ”

”Credo quia absurdum” är ett gammalt och vördat motto för dem som tror på uppenbarelse, och på sätt och vis

kan de ha rätt; om man skall utöva sin frihet att tro, kan man likaväl ta fatt i något ovanligt.” ( min kurs.),

”Ehuru Kierkegaard häftigt kritiserar den romantiska livsstilen såsom enbart bestämd av nyckfulla yttre

inflytanden, är han själv fullblodsromantiker. Själva den princip som förutsätter existentiella tänkesätt är ett

grumsigt romantiskt begrepp. ”s.255. ) Mitt i Sören Kierkegaards kritik av den romantiska filosofin finns en

”antiintellektuell intellektualism” hos S.K., - såsom T.Bohlin träffande anmärkt apropos S.K.s paradoxtro i den

förstnämndes Kierkegaardstudier (1944)s.32. ( N.Söderblom ser Kierkegaard som historiemystiker.)

18.

Kanske det finns ett tredje slag av monolog? En som varken är från en punkt eller till en punkt, - varken från

eller till, så att säga. Och andra monologer också…?

Det är ju inte uteslutet.

( Men,- kan inte en M1 bli en M2, eller tvärtom? Tänk efter! Eller, kan en M3 bli en M1. Ni minns: Monolog 1

är att skriva till en punkt…. Som man aldrig når. Monolog 2 är att skriva från en punkt ( Gud eller det

objektiva) och skriva säkert, men antagligen tråkigt, i en ”allt längre oändlighet”, i kanske rentav dumhetens

oändlighet…..)

Tänk om det nu vore tvärtom, eller om de båda är samma? Men vad som skiljer är ju AVVÄGEN,

HÄNDELSEN.

En bra körledare brukar instruera en medelmåttig kör genom att bland annat be sångarna att tänka på

”riktningen”, syftningen FRAMÅT, på en punkt därframme… i musiken, som om han eller hon ville avleda

sångarnas tankar ifrån Nuet, ifrån skräcken inför Nuet… Men är det då inte i tanken på punkten därframme en

trygghet, som är som en punkt BAKOM, en punkt att utgå ifrån. (???) Här behövs en dialektiker.Låt oss

rekapitulera , för att se hur långt vi kommit: Det kanske dräller av (god ) monologi….Det tror vi.

Vi har våra tre alternativ, till vilka vi förmodar att vi kan hänföra olika texter. Så kommer här ett ytterligare,

alternativ 4, ett fullt plausibelt förslag i sammanhanget:

En text kan vara en mängd olika rörelser mellan olika punkter, ID EST: vi kan ha en text, som är en blandning

mellan Monol.1, Monol.2 och Monol.3. . Och vi kan ha det så, att det är SÄLLSYNT med en ren Monolog.1

eller ren Monolog.2 eller ren Monolog .3. utan: Vi har att göra med en (oegentlig ) Monolog 4.: ”orena” texter.

En text kan vara ”slingad” så, att M.1 o. M.2 s.a.s. går in i varandra. Det skulle innebära följande: den som talar i

sökandet och befinner sig före den stora yrseln, denna människa börjar att tala på ett sätt som följer efter den

stora yrseln INNAN han ens nått dit! Sådana paradoxer anser vi , hypotetiskt, som vanliga.- Det är därför man

icke kan rycka saker och ting ur ett sammanhang.- Vi kan säga, att en anteciperad frihet är själva grunden för att

få något sagt. Och att det är den uppenbarade hemligheten med texten som sådan, texten per se . Men är inte den

anteciperade friheten alltid en negativ frihet. Eller kan det vara en övning. Kan vi parodiera frihet för oss själva i

en liten stund ? Vi kan endast i neg. frihet se den oändliga möjligheten att uppfylla. M.1 skulle vara den enda

möjliga i så fall. Men det har vi påstått tidigare.Hur mysteriöst (?!) är icke allt, - och att JAG skall karaktärisera

det! Är jag fri att göra det. Var befinner JAG mig i den stora monologen. - Den oändliga diskussionen i världen.

I och med denna variant 4, så kan det tyckas att jag har tagit tillbaka hela min teori om de ”båda” monologerna.

Det är inte avsikten. -

Vi hade skillnaden på en politisk och religiös rörelse. Den religiösa rörelsen är alltså en Monolog 2.

Eller tvärtom: Monolog 2 är en religiös rörelse. Vi utgår ju ifrån Kierkegaards religiösa (?) författarskap….. Så

då håller icke den tolkning som skulle innebära att en politisk visshet är en punkt bakom ! En politisk visshet är ,

enligt Kierkegaard i brevet, en strävan efter den aura som lurar oss därframme i den hägrande bilden av utopin,

av ”den goda modern” (jfr.Olofssons Urfantasin…) Här ligger ju dels S.K.s uppfattning om massan som det

osanna, dels det sokratiska idealet, hänvisningen till den enskilde o. det faktum att Sokrates icke aktade staten

stort, och därför blev dömd riktigt till döden, - ur statens synvinkel. …. Monologen är två….. första och andra

monologens män o. kvinnor…..

Monologen är, när den kommer ut ur yrseln, en helt annan….. Monolog 1, famlandet före kraschen, eller före

det objektiva, ….resp. Monolog 2, den monolog, som följer uppställandet av en problemställning efter den stora

yrselns omätbara tid, - eller direkt, utan yrsel…. Monolog 1 är ju eg. bara skräck för att någon skall höra vad jag

säger……” Jag har alltså pro primo en idé om att man talar till en punkt när man är vilset sökande. Och det finns

pro secundo en idé om en kris ( där både Freud o. Maigret är med i tankegången) och kanske om en slags

”sanning” ur krisen, en sanning, som kan komma att utgöra, omvandlas till den ”fasta punkt”, vilken trol. åsyftas

av Kierkegaard i brevet till Rosenvinge, - kanske lika med ”Gud”. Så är Monolog 2 alla trosvissa människors

tal o. skrift, de mycket mycket ”farliga” kommunikatörerna, - de som kanske har mycket mer bakom sig, eller

mycket mycket mer ”rätt” för sig än alla andra …. Som om alla som gått igenom en kris och” vunnit”, vore

dogmatiska o livsfarliga…. Är krisen en resignation…? Nå, Då , som en slags räddning för en alltför rigid teori ,

så kan man postulera att det möjligen finns en tredje slags monolog :.Monolog 3,- som varken är från eller till !

Den söker inget, och den utgår inte heller ifrån något!! – Så långt har vi alltså redan kommit i vår för tillfället

anpassade ” baktanke ”.

Kierkegaard skriver ju: att stanna vid en punkt FRAMOM är omöjligt. Att stanna vid en punkt bakom är möjligt.

Det , skriver han, innebär ATT STANNANDET ÄR I RÖRELSE! ( Jfr. cit. ovan.) - Har vi här icke något av det

romantiskt estetiska idealet ? Som om vi hörde om ironiens ”svävande”…. Och om upprepningen som den enda

lyckliga kärleken...(Jfr. Gjentagelsen, S.V.IV.s ) Här har vi en grundläggande idé, ett krav på varje

människa, som Kierkegaard ställer, att mskn alltid må sträva, även om hon inte lyckas. En människas plikt mot

framför allt sig själv är att vara i rörelse! ( jfr. t.ex. Berndt Gustavsson, I den natt, 1962,s.20.: ”existensen var

avgörelse i tro, en ständig rörelse i tron på Guds vilja med den enskilda människan.” ( Kravet ställs redan i Frygt

og Baeven, - Abrahamboken – den , som Kafka senare skulle komma att uppfatta som ett tortyrinstrument –( den

visar sig vara en viktig bok för Kierkegaard i flera avseenden. Han refererar livet igenom till den ruskiga

passagen om Abrahams offer på berget Moria … ) skriven i en avgörandets stund, d.v.s. när S.K. beslutat sig för

att lämna sin trolovade, ( som ett offer ….), Regine Olsen. Mer om detta nedan.)

Så har vi öppnat upp vår teori om monologen. Har vi öppnat den för mycket? Vi får se.

19.

( Exempel ur en monolog.)

APAN i Franz Kafkas Redogörelse framlagd för en akademi:

”O, dessa framsteg! Hur skönt är det icke att känna hur vetandets strålar tränger in i ens vaknande hjärna! Jag

nekar inte till att det gjorde mig lycklig. Men jag tillstår också, att jag inte ens då överskattade kunskapen och

gör det ännu mindre idag. Genom en ansträngning, vars make ännu inte funnits här på jorden, har jag nått en

geneomsnittseuropés bildningsnivå. I och för sig vore detta emellertid utan betydelse, om det inte hade hjälpt

mig ur buren och på så sätt givit mig en utväg, som annars är förbehållen människorna. Det finns ett utmärkt

gammalt ordspråk som säger :”Min son, vill du i världen fram, så böj din nacke!” Det har jag gjort. Jag har böjt

min nacke. Jag hade nämligen ingen annan utväg, alltjämt förutsatt att jag inte kunde välja friheten.”

( Kafka, år 1911. )

Och därmed avslutar jag ( den kaosartade ) inledningen till denna bok, men hoppas att några

frågor här är ställda, och intresset väckt hos min läsare. Jag kunde framför allt icke BÖRJA systematiskt.

Det ligger något osystematiskt i själva begreppet ”början”s väsen. ( Jfr. den diskussion som Hegel för i

Wissenschaft der Logik I,ss.65-79, där han både lyckas hävda att början också har att göra med ” det subjektiva

görandet” ( tvärtemot vad S.K. anklagar honom för, och där han också gör upp med Fichtes början i ”Jaget”.) ”

Början på varje novell är nästan skrattretande.”(Kafka). Fortsättningen bör bli mer systematisk….

KAPITEL II.

Franz Kafka ur ett historiskt perspektiv.

” Kierkegaard är en stjärna som lyser över ett landskap som är mig nästan

oåtkomligt.”

( Kafka i brev till M.Brod. )

” Kierkegaards fall är, trots de väsentliga skillnaderna, mycket likt mitt. Hur som helst befinner han sig på

samma sida av världen….. Han bekräftar mig i min existens som en vän.”

( Kafka, i Dagboken, 21 aug.1913.efter läsning av

Kierkegaards dagböcker i urval.)

”Det är bara bilder , Franz. Det är bara bilder.” ( Felice Bauer )

Det har på senare år diskuterats en del kring biografins omöjlighet. Något har redan framkommit om Soren

Kierkegaard i detta lilla manuskript, och när jag kommer in på det område, som betecknas FRANZ KAFKA, är

det naturligt att slås av den kontrast ett försök till biografi över Kafka erbjuder i förhållande till en

Kierkegaardbiografi.

Franz Kafka hade inte alls det reflexionstvång (?) som S.K. hade, men var på somliga sätt ändå en likartad

personlighetstyp. Kafka både drogs till och repellerades av Kierkegaards skrifter, ( de få han läste…) Han lär ju

ha läst Frygt og Baeven i tysk version och en tysk version av Kierkegaards Dagbog med den av Kierkegaard

själv en gång ( 1849 )planerade titeln på en av honom själv (!)utgiven dagbok ( den var alltså avsedd för

offentligheten från början till slut ): Domarens bok, Buch des Richters, ( han har fått tag i den i augusti 1913, just

när han håller på att skriva det stora uppgörelsebrevet till fadern, Brief an den Vater ) -men det fanns en skillnad

i förhållande till skrivandet likaså. Kafka var periodvis lika monomant inriktad på skrivandet som Kierkegaard,

ty man kan svårligen tänka sig att det fanns något intresse för något annat än skrivandet för Kierkegaards del,

men Kafka spenderade nog mer tid på att söka fly skrivandet, ofta genom förhållanden med kvinnor, men även

genom umgängesliv och hobbies, - mycket i hans liv närdes av drömmar att komma bort från ett författarskap,

som han i vissa stunder, alt. Faktiskt i perioder, inte värderade stort. Speciellt mot slutet av sitt liv. ( Kierkegaard

och Kafka blev ung. lika gamla, fyrtioett / fyrtiotvå år.) I mycket levde Kafka med skam över skrivandet, där det

var lätt att dechiffrera innehållet på ett sätt som kom honom att framstå som löjlig, eller – riktigare: som något

han inte ville vara. Det verkar klart att Kafka var mer nöjd med texterna som DE var, än vad han var nöjd med

sig själv. Men han hade svårt för diskrepansen, och svårt för det de stod för, för honom själv.

Det äör påfallande och lustigt att se hur lätt och helt naturligt båda blev författare. Med en otvungen

självklarhet blev de båda, så fort de började publicera sig, erkända utan minsta tvekan ifrån publik o. kritik.

Kafkas språk är, - det är alla ense om -, mästerligt. Det är rentav något av en ironi att den vackraste tyskan är

skriven av en tjeck! Och det är något av en ironi över denna den vackraste tyskan, eller något av en ironi, som

hjälper fram denna tyska.

Och – det är en annan ironi, -en ironi av ett helt annat slag – som fått mig att ställa mina frågor, de frågor som

jag redogjort för i det första kapitlet, i strikt förhållande till dessa två solitära occidentaler, Kierkegaard o. Kafka;

det är deras texter som skall ge svar på frågan om en människa kan tänka själv.( Det, som de har skrivit, har de

varit så oerhört ensamma i vid tiden för skapandet.) Det är förmodligen Ödets ironi. Jag skall i förhållande till

just deras texter ställa frågan , den fråga jag alltså fått idén till från Søren Kierkegaard,: om det som är skrivet är

skrivet FRÅN eller TILL en punkt, och vad det i vart o. ett av alla olika ( ergo: icke möjliga ) fall innebär.Ty,

detta är ingen avhandling, ingen föreläsning. Jag försöker inte bevisa något, som jag i förväg har inbillat mig. Vi

är alla på forskningsresa, i ursprunglig mening. Materialmässigt skiljer sig kunskapen om de två personerna

mycket åt. Från Kafkas hand har vi mängder av brev bevarade,icke minst till kvinnor han hade förhållande med,

men icke så betr. S.Kierkegaard. På gr. av tidsavståndet m.m. ha vi mängder av upplysningar om Kafka, mycket

färre om S.Kierkegaard. Båda hade dock vanan att skriva omfattande dagbok.

Var och en känner till Kafkas tre romaner, den ”ensamhetens trilogi”, vars ofullbordade men ändå publicerade (

postumt) delar heter Processen, Amerika och Slottet. Bekant för var och en är också att hans önskan, när han låg

för döden i TBC ( en sjukdom, S.Kierkegaard också förmodl. led av ) var att hans vän, författaren Max Brod,

skulle bränna bl.a. just dessa tre manuskript, vilket denne dock icke gjorde, ställd som han var i ett svårt etiskt (!)

dilemma.Även om många betraktar Kafka såsom den perfekte novellisten, så har just hans rykte baserats på de”

mäktigare ”texterna. De längre har uppkommit ur en otillfredsställelse med förmågan att bara kunna skriva korta

texter. Man kan då erinra sig att, i ROMANENS TEORI så står klassikern i centrum. Klassikern har så

extraordinära kvalitéer, att den oftast tycks ha ersatt något, som alls inte fanns innan…. Vad är det för slags

imaginärt tomrum som är uppfyllt av Don Quixote? Cervantes mästerverk. Vi kan föra liknande

sjösjukeresonemang om allting.( Jfr. den slags kontrafaktik som finns i Simone de Beauvoirs självbiografi, (

Tout compte fait, Allt som allt ,1972.), där hon hävdar, ganska bestämt, att om inte det o. det hade hänt henne, så

hade det ändå blivit likadant i slutändan! Hon hade ändå suttit där hon sitter o. berättat om Sartre o. om hur hon

länge tvekade att skriva en bok om kvinnor…. Hon skapar en speciell, tröttande kontrafaktik, interfolierad med

skarpsynta, men kyliga ,iakttagelser. På resa i Ryssland noterar hon att där ” springer små Kafka omkring”….

Hon menar inte kajor. Kafka på tjeckiska betyder ”kaja”. Apropos ”om inte om hade varit”, så: som Umberto

Eco, påstått, så är det mycket få människor, som tar ukronier på allvar….).

Man kan mycket väl tänka sig en värld och en litteratur, som icke hade saknat Processen eller de två andra

romanerna. De kunde mycket väl ha saknats. ( Ukroni.)

Det var ju M.Brods, utgivarens, val. Och eftervärlden slukade allt. Romanerna är speciella, unika i sin

”uppbyggnad”, och man kan inte tala om några efterföljare till Kafka. Det finns ingen kafkaskola, o. ändå är

dessa ( oavslutade ) romaner högt beundrade och massvis med sekundärlitteratur har sitt ursprung i dem. Endast i

form av pastischer finnes sådana.( Jfr. t.ex. just U.Eco, Misinterprentations.) Processen är en klassiker, men en

klassiker ”vid sidan av”. Det löper genom raden av klassiker något mer centralmänskligt, så att säga,- ty Iliaden,

Divina Commedia, Don Quixote, Candide, Brott och straff, Fröken Julie, - dessa litterära mästerverk tvingar inte

sin läsare till samma slags ovanliga anspänning som Processen gör. Man måste anstränga sig för att ha LÄST

Processen, för annat än att ha läst den i sin halvhet! Den erbjuder svårigheter. Den bjuder motstånd. Man är

kanske alalltid tvungen att läsa om den ändå. ( Kafka skrev anti-klassikerna en gång för alla.) La Bruyère skrev

för länge sedan: ”Allt är sagt och man kommer för sent nu då det i mer än sjutusen år funnits människor och

människor som tänker. Vad sederna beträffar är de vackraste och bästa redan tagna; nu återstår bara axplockning

efter de gamle och efter dem bland den nya tidens författare som förstått sin sak.” (Karaktärer eller tidens seder.

1680.) Kafkas Processen …. Är den inte något av det litterära konstrueradets klassiker, eller den litterära

paradoxens klassiker ( vid sidan av Lewis Carolls Alice…). P. utgör, man tvekar inför varje formulering här…,

den perfekta paradoxen, den bok, som ingen läser utan att tvingas vrida sin tanke lite ur led; en bok som man inte

på ett vettigt sätt kan redogöra för innehållet i. Och DÅ är det ju en mycket märklig klassiker. Ingen vanlig bok. (

Även om referat i allmänhet också är mycket vanskliga företag….) ( Jfr. den intressanta studien The shape of

paradox av Bert O. States.) Med Alice i Underlandet är det ju dessutom så, att den mycket bättre låter sig

refereras än Processen, - att den mer innehåller paradoxer än utgör en sådan, vilket senare är en mer lämplig

karaktäristik av Processen.—Vad jag här skriver om Processen torde alltså även gälla Amerika o. Slottet.-) .

”Rena ofoget.”, tyckte Brecht om Kafkas böcker. Och det gällde då formen.

( Ur Isaac B.Singer A Friend of Kafka (1962),(ss.11-18):”

”Det var förresten Kafkas problem när det handlade om skrivande: han såg alla defekterna – sina egna och alla

de andras.”””Jaques, i går läste jag din Kafkas Slottet. Intressant, mycket intressant, men vart vill han komma?

Den är för lång för att vara en dröm. Allegorier skall vara korta.””Kafka ville vara jude, men han visste inte hur

man gjorde. Han ville leva, men han visste inte hur man gjorde då heller.”)

-----------

Vi kan förmodligen utesluta att Kafkas skriverier är skriverier för skoj skull, på skämt. Det är på allvar, och det

är en riktig estet som skriver. Om det nu alls går att tala på det sättet om litteratur. Kafka skrev på det sättet. Det

allvarligt estetiska. Så som Gertrude Stein betraktade klassisk engelsk litteratur, så skulle hon också ha betraktat

Kafkas romaner, - i sin essä What is english literature (1935) beskriver hon den klassiska litteraturen som en litt.

där man inte ”tänkte på vad man sa”. På artonhundratalet var det annorlunda:”/…/ As I say in the nineteenth

century what they thought was not what they said, but and this may sound like the same thing only it is not, they

said what they thought ,and they were thinking about what they thought. This made the nineteenth century what

it was.”(s.49.) ( min kursiv.) Mycket steinskt. Hade Kafka något speciellt skäl? Fanns det någon unik orsak? Det

finns över 10000 titlar skrivna om Franz Kafka. Kafka kommer som n:o två efter W.Shakespeare i denna ”liga”.

Böckerna om Shakespeare fyller sannolikt ett helt hus. Omkring 1960 fanns det 6000 titlar om

S.Kierkegaard.Visst kan man se Kierkegaard och Kafka som de två största revolutionärerna. Det är möjligt att

skriva en den västerländska modernismens historia med just dem som portalfigurer! Mitt i deras obestämda

monologer, ( är dom det?) - där de egentligen inte PÅSTÅR NÅGONTING ( gör dom inte det?) föds hela den

moderna tiden. De kan sägas vara stora speglare. Stora underminerare.Stora inventörer. Stora invertörer.

_____________________________

FÖRST något om den kulturella och filosofiska bakgrund mot vilken Franz Kafkas verk måste ses, sekelskiftet

1800-1900 i Prag, en stad i den Österrikisk-Ungerska dubbelmonarkin, där inslaget av judisk befolkning var

starkt, liksom i Wien vid samma tid.

I Prag rådde ett livligt kulturellt klimat under de år då Kafka växte upp där. ( Jfr.t.ex. Klaus Wagenbachs bok om

F.K.s ungdom, Ctibor Rybárs Jewish Prague eller en får vårt syfte speciellt lämplig uppsats av Hans-Gerd Koch:

Chronik zum jungen Kafka im Umkreis des kulturellen Leben von Prag, i Der junge Kafka, hrsg.Kurz,1984. även

F.Guattari´s fina ”piece de résistànce” Pour une littérature mineure,l975.)Man hade ett tyskt universitet, två

tyska teatrar, varav den ena var musikteater, åtskilliga kulturföreningar o.s.v..( Kafka var alltså helt tyskspråkig.

Han gav ut sina få noveller på tyska o. måste för utgivandet av några noveller på tjeckiska anlita översättare!)

Kafka kunde på teatern se sådana verk som Strindbergs Fröken Julie, Ibsens dramer, Shakespeares Hamlet,

Nathan der Weise ( Lessings drama) Schillers, Goethes, Molieres, G.B. Shaws pjäser och han kan också

möjligen ha besökt en föreställning av Verdis Rigoletto med Enrico Caruso i huvudrollen….. Vi är inne i en tid -

på tröskeln till en ny.

Franz Kafka var född 1883 och skulle komma att genomlida första världskriget som civilist, ngt som han

skämdes över .Under gymnasietiden iakttog den unge tystlåtne Franz en avvisande attityd mot den då florerande

romantiska versen. Han rentav demonstrativt avvisade den, i sant borgerligt ressentiment, o. skrev endast, men

mycket gärna, prosa. Han utmärkte sig på samma sätt, i förbund med en klasskamrat, Hugo Bergmann,

sedermera professor i filosofi, genom att hävda socialistiska åsikter. Men någon speciellt duktig elev var han

inte. Kafka hade svårt för matematik o likn. men lyckades efter de alltför vanliga åren av vånda med sin

studentexamen l901 o. skrev in sig vid Ferdinand-Karls-Universitetet för juridikstudier. Inte p.g.a.något intresse

för ämnet. Han ämnade skaffa sig en anställning behaglig nog att tillåta honom att författa om nätterna.Franz var

ende son till en relativt förmögen från Böhmen invandrad judisk klädeshandlare.- S.Kierkegaards.s far var ju en

också en sådan .- Kafka hade tre systrar. Valli, Elli och Ottla. Favoritsystern, Ottilia, kallad Ottla. - Hela Franz

Kafkas familj skulle efter andra världskriget komma att vara utraderad. De tre systrarna omkom i

koncentrationsläger. –F. K.skrev redan tidigt dagdok. Modern nämns praktiskt taget aldrig. – På samma sätt

förhåller det sig med S.Kierkegaards dagböcker och mor. - Däremot förekommer den otroligt dominante fadern

ofta i dessa anteckningar, jfr. ett berömt Brev till fadern, ( mer om detta brev nedan!) - Man ser i dagböckerna

att F. skrev mycket o. gärna på ett otvunget o. detaljpregnant sätt. Han tycktes vara född med en enkel o flytande

stil. Redan tidigt förhäxad av orden. Han var inte intresserad av litteratur. Han VAR litteratur!…..

Vid universitet hade man en studentklubb ,”Die Halle”, där det ordnades med föredrag om kultur, filosofi, politik

o.s.v.. Kafka besökte regelbundet denna klubb men fann samtidigt sin favoritlektyr för resten av livet: memoarer

och biografier. Han började med Eckermann… Santal med Goethe, en i då mycket uppskattad bok. En jämnårig

kamrat, den redan nämnde Max Brod, höll ett föredrag om Schopenhauer i klubben.Eftersom Brod i detta

föredrag gick till angrepp mot Nietzsche – och eftersom Kafka tyckte bra om N.s böcker – sökte denne upp

Brod efter föredraget o. man diskuterade livligt med stark positionering. En vänskap började här, dock, som

skulle vara livet ut. Max o. Franz läste senare åtskilligt tillsammans, bl.a. både Platon o. Flaubert, båda i

originaltext!Flaubert kom att bli hans stora förebild.( Man hade högläsningar av Flaubert hemma hos varandra.)

Kafka skulle senare komma att besöka Paris, en av hans få utlandsresor. Kafkas kunskaper i franska härörde

delvis ifrån att han under barndomen haft en fransk guvernant.Max Brod slutade sina dagar i Israel som

övertygad sionist. Kafka gick aldrig, vad jag har förstått, att vinna över till åskådningen. (Det är dock

odiskutabelt att Kafkas intresse för den judiska identiteten ökade med åren, och hans studier i hebreiska var mot

slutet av hans liv intensivt.)

För filosofi hade Kafka inget större intresse o. hade enligt flera utsagor svårt för ämnet som sådant. En av hans

lärare på gymnasiet, en Dr. Gottwald kom att spela en liten roll i Kafkas utveckling i det att G. i sin undervisning

främst lade fram Franz Brentanos filosofi ( Jfr. Wagenbach ,Franz Kafka- Eine biographie seiner Jugend

,1958.s.54.). B. var en föregångare till bl.a. E.Husserl, o. underströk vikten av den korrekta beskrivningen. Mest

kända bok av F.Brentano är kanske Wahrheit und Evidenz.En klasskamrat till honom, Oskar Pollak, blev

däremot fiolosf och utgivaren av Franz Brentanos samlade verk. Med Pollak, - som stupade som frivillig i första

världskriget – hade Kafka en nära breväxling. Redan i tonåren sände Kafka Pollak delar av ofullbordade

romaner,bl.a. skrev Kafka på en roman om en resa till Amerika, samt åtskilligt om sig själv, som han aldrig ens

senare skulle anförtro åt Brod. (jfr.G.Kunz, Der junge Kafka. ss. )

En apotekarfru i Prag, Berta Fanta, hade fått dispens för att läsa på universitetet. ( Det var generellt bara öppet

för män.) Hon skapade efter hand i sitt hem ett litet kulturellt centrum. Till föredrag o. fester i detta för det dåtida

Prag lilla intellektuella eldorado kom matematikern Kowalewski o. höll ett föredrag om Georg Cantors

transfinita tal . Albert Einstein kom dit o. spelade fiol, en violinsonat av Mozart, ackompanjerad på piano av

Brod och höll ett föredrag om relativitetsteorin och diskuterade livligt Kant med de närvarande. E. hade en

lärartjänst i Prag 1912. Förutom Kant läste man Fichte, Planck och diskuterade likaså – naturligtvis –

psykoanalysen, som var på modet dessa år strax innan kriget. Ett veritabelt mode: som sällskapslek tydde man

varandras drömmar i Freuds ”anda”. Och Freud kom kanske betyda för Kafka vad Hegel betydde för

Kierkegaard. ( C:a 1904 bör Kafka ha varit medveten om Freuds existens. ) Kafka ägde mycket få böcker i

filosofi. På Prags universitetsbibliotek finns det kvar en anteckning om att Kafka där lånade upp till läsesalen ett

ex. av Hegels Phänomenologie des Geistes, - en bok man inte direkt lyckas sätta sig in i på mindre än månader.

Herr Fanta, apotekaren, var muhammedan. Förmodligen i desperation över detta hade fru F. sökt sig till de

kretsar vi redogjort för, men hon var också naturligtvis i anden brinnande, och inte bara för naturvetenskap o.

filosofi utan även för teosofi! År 1911 besökte Rudolf Steiner Prag o. höll en föredragsserie i Fantahuset,

grundade en ”loge”, Bolzano-logen, ( uppkallad efter filosofen med detta namn )där. Steiners framträdanden var

suggestiva och fantasifulla med lockande bilder i ord,såsom ”atlantisk och lemurisk världsapokalyps”,

”ahrimanska krafter” m.m. och han gjorde ett stort intryck på åhörarna, även på den i detta hus alltid tyste Kafka.

Berta Fantas dotter har i efterhand berättat:

”Jag kommer ihåg hur jag under föredraget såg hur Franz Kafkas ögon blixtrade och lyste och hur ett leende

lyste upp hans ansikte.” – Men i grunden var Kafka skeptisk till teosofin. Han var icke desto mindre en vilsen

och osäker människa som inte gjorde sig bemärkt på något sätt alls. Kafka besökte dock Steiner på hans

hotellrum efter föredraget! Beskrivningen av detta besök upptar gott o. väl två sidor i Kafkas Tagebucher,s.39f.

o. tillhör det mest sammansatta och dräpande som finns skrivet om mötet mellan två män.

Senare skulle Kafka hävda att teosofi bara var ersättning för litteratur.

Bilden av det dåtida Prag växlar med dess beskrivare. Det är ingen överdrift att påstå, att det efter andra

världskriget har pågått o. till en del faktiskt ännu pågår ett gräl om huruvida staden var markant uppdelad, - detta

eviga etnicitetsproblemet -, och om den nu var det, i vilken grad den var det. Det fanns en tysk bourgeoisi,

förmögen, som var icke-judisk, samt en tysk bougeoisi som var judisk o som bodde i en särskild del av staden

och slutligen en stor befolkning med tjecker ( slaver ). Man kan ibland få en bild av betydande spänningar

mellan grupperna om man t.ex. läser författare som Ernst Pawel,( Franz Kafka - The nightmare of reason ,1985

) men få en helt annan bild, en bild av en glad o problemfri stad, en naiv stad, där det att vara jude t.ex. inte

betydde mer än att ha förväxlat en manchettknapp om man läser en annan. Just Max Brod betecknar stämningen

som naiv, och det var närmast som ett störande inslag i den bilden när Martin Buber startade sin sionistiska

tidning , där Kafka kom att bli representerad,eller när Karl Kraus kom från Wien o. talade i ”Die Halle”. Den

fantastiske häcklaren kom till den lilla studentföreningen hela 50 ggr från 1910 och framåt, den man, som skulle

komma att kalla Oswald Spengler för ”der Untergangster” och skriva världens längsta satirpjäs och ensam

redigera o. utge en tidning ”Die Fackel” under en massa år. Om Kafka hörde honom är inte säkert, men det är

troligt.

Sommarterminen 1902 läste Kafka den filosofikurs som ingick i juridiken. Kursen hade som ansvarig ledare

Brentanoeleven Anton Marty. Denne läste högt ur Franz Brentanos verk i 20 lektionstimmar för Kafka, Hugo

Bergmann, Oskar Pollak och Emil Utitz. Denne Utitz skrev långt senare i ett brev till Klaus Wagenbach med den

i mitt tycke målande utsagan :

”Om jag skulle säga något karaktäristiskt om Kafka, så skulle det vara det, att det inte var något särskilt alls med

honom.”” Jfr.Wagenbach,s.268.

Utan att här försöka mig på någon sammanfattning av Franz Brentanos filosofi – vem vet för övrigt, vad man

kom fram till under den filosofikursen -, som Kafka å utbildningsplanens vägnar tog del i, så har jag ändå sökt

efter fakta rörande den eventuella forskning som skulle ha bedrivits i riktningen. Endast en E.T.Beck har i ett

verk från 1976 spekulerat om Brentanoimpulser. En annan, en P.U.Beicken, som recenserar Beck, bedömer

honom (d.v.s. Beck) som detaljrik, men såsom en mycket positivistisk kausalsambandsökare.( Det finns en

ypperlig bibliografi över Kafkalitteratur av Hartmut Binder, Kafka-Handbuch I-II.(1979).

( Praguniversitetet, Universitas Carolinae Pragensis, från år 1348, hade av den regerande kejsaren delats i två

universitet 1882 , för att tillfredställa det faktum som tvåspråkigheten utgjorde. 1910 var den tjeckisktalande

delen av befolkningen 90% och resten, den mer utbildade o rikare, den tyska 10.

När Einstein kom till Prag detta år med sin familj för en ordinari tjänst vid det universitet , där Franz Kafka

studerade, fann han stämningen i staden under Hradschinborgen ”fientlig” och det intellektuella klimatet magert.

Byråkratin föreföll honom kvävande: ”Unendlich viel Schreibereien fur den unbedeutendsten Dreck.” Till slut

kunde icke den annars godmodige och chosefrie Einstein icke annat än utbrista: ”Die Tintenscheisserei ist

endlos.” Med den tjeckiska delen av befolkning hade E. ingen kontakt, men även den tyska föreföll honom

svårtillgänglig.” Det är inga människor med natuliga känslor, glädjelösa och med en egendomlig blandning av

ståndsdunkel och servilitet, utan tillstymmelse till välvilja mot sina medmänniskor. Pompös lyx bredvid skriande

elände på gatorna. Tanketomt utan tro.” ( Fölsing, Albert Einstein (1993) ss.317ff. )

Vi kan nog förutsätta att Einsteins omdöme kommer sanningen närmare än Brods. Max Brod torde vara att se

mer som en idylliker, just den typ av robusta person som man kan tänka sig skulle stå ut med en människa av

den unge Kafkas typ, ( och vice versa ). F.K., en djupt sorgsen ung man som mer finner glädje i blotta

ordvändningar och av sina drömmar än i det yttre, ytligare liv som Brod med entusiasm lät sig tjusas av .

Det förefaller som om Kafka mycket tidigt koncentrerat sig på det estetiska, och om man söker filosofiska

resonemang hos Kafka, så rör dessa det litterära uttryckets sfär. Vi möter mängder av notiser om litteratur och

om formuleringars olika värde, om olika litteraturer o.s.v.. Kafka läste flera litterära tidskrifter och medarbetade i

somliga som novellist. I diskussioner med Max Brod o sina andra vänner ( Søren Kierkegaard hade aldrig några

vänner, icke förrän sent i livet, och den mannen, Rosenvinge, dog före S.K..) fick han en allt mer förfinad

uppfattning om litteratur och det syns klart att han tidigt knöt sina starkaste känslor, de ”lägsta” o de ”högsta” till

det litterära uttrycket, och på ett sådant sätt att han kunde utforma i PRAKTIKEN en tillräckligt vittgående

estetik ,för att han skulle kunna rymmas hel inom den. Det finns inom denna sfär ingen tvekan hos den

tveksamme, ingen brist på kurage. Det gåtfulla är hur han lyckades gå så långt som han gjorde i det avseendet

när han ”satte text på sitt liv”.Det brann av skrivlusta hos Kafka såväl som hos Kierkegaard.. Kafka njöt av att

läsa, Kierkegaard av att producera. Kafka var tystlåten, Kierkegaard en ivrig resonör med alla slags

människor….

Vi kan naturligtvis aldrig dra några större slutsatser om sambandet mellan miljö och skapande, och det är

ingenting vi önskar heller. ( Som familjen Kafka inte var religiöst utövande judar , man var ifamiljen uppdelad, -

fadern var västjude, sekulär, och modern kom från en östjudisk sfär med en mer troende inriktning, -, har jag

varit mindre alert att följa det eventuella spår, som skulle leda från toran till Kafkas punkter. Det finns det som

är mer uppenbart än det speciellt judiska.)

I Brevet till Fadern, som Kafka skrev i november 1919 , och lämnade till sin mor för vidare befordran till

adressaten, anklagar Kafka fadern för sin ”olycka”.- Både Kafka o Kierkegaard såg sig som de olyckligaste

människor. - Fadern hade varit för stark och för grym. Brevet är författat på ett pensionat i Böhmen och

renskrivet på maskin , 44 sidor långt, en slags självbiografi …. Gilles Deleuze ( mer känd för sin geniala bok om

Nietzsche, Nietzsche, 1967. ) och Félix Gauattari ( bl.a. också psykoanalytiker av Lacans skola och medförfattare

tillsammans med D. till Anti-Oidipe ,1972.) skrev tillsammans en bok ,Pour une littérature mineure (1975), (

titeln syftar på att tyskan var ett minoritetsspråk i Prag. – Man hävdar att F.K. rent av befann sig i en

språkligfyrkant : mellan pragtyska- tyska- jiddisch och hebreiska.) ,där författarna bl.a. tar upp förhållandet far-

son. I sin idérikabok lägger de en av tyngdpunkterna på, hur Kafkas oidipussituation präglat hans verk. Hur

klarade Kafka av förhållandet till sin far? ( Vi har ju redan sett, hur Kierkegaard var paralyserad av förhållandet

till sin far tills denne dog, men att han då tycks ha idoliserat denne i efterhand och förmodligen först framåt

1850-talet i och med den s.k. kyrkostriden – vi kommer till detta – i någon mån ”befriat sig” från honom……)

Guattari/Deleuze menar att han upphävde den oidipala situationen på två olika sätt – och de sätter rubriken :En

alltför stor Oidipus.

Det ena av dessa upphävanden har enligt författarna, sin grund i olika treställiga relationer, främst den

samhälleliga trekanten, där F.K. upplever sin far såsom en förrädare gentemot det lantligt (böhmiska)-judiska

arvet i det fadern underställer sig den tjeckiska byråkratin, men F.K. kan bevara sin aktning och sin kärlek till

fadern bara för att sonen känner att fadern är lika förtryckt som han själv är. ( Själv tycker jag att det verkar som

att F.K. inte har någon aktning kvar för sin fader, - denne framstår som urtypen för tyrannen, en nästan autistisk

jätte.) ( Vi finner här en parallell till förhållandet mellan Kafkas förhållande till sin far o. Kierkegaard, ty

Kierkegaard led tillsammans med sin far, ansåg att de båda hade samma slags tungsinne. S.K. var alltså på ett

liknande sätt bunden till sin tyrann, även om dennes tyranni såg annorlunda ut med den religiösa övertonen.)

Kafka medgav senare att han använt några ”advokatknep” i brevet…… – Det andra upphävandet, enl. D/G, sker

genom det ständiga i berättelserna återkommande förvandlandet av sig själv till ett djur. Kafka söker inte frihet,

men en utväg, och han finner denna i icke-mänskligheten: att bli skalbagge.

( Det är förmodligen en svår sak att avgöra, även för en psykoanalytiker, hur lättad Kafka kände sig efter att

ha skrivit Förvandlingen. Det är icke svart-vita förhållanden ,detta…...)

G/D noterar att Kafka vill ”förhålla sig fri”( neg. frihet ) och citerar Dagboken, 29 jan,1922: ” Men också min

världs dragningskraft är stor, de, som älskar mig, älskar mig för att jag är ”övergiven”, /…/ för att de känner att

jag, som här fullständigt saknar rörelsefrihet, i lyckliga tider har det på andra plan.”

Eftersom Kafka också har medkänsla med fadern ( i brevet ) är de båda fransmännens omdöme om F.K., att

denne är en ”pervers Oidipus”.- Redan Sigm. Freud spådde ju den psykoanalytiska biografin en lysande framtid,

men där har han blivit grundligt dåligt sannspådd. (Jfr. Lis Linds bok om S.Kierkegaard, Soren Kierkegaard

själv .) Man ger i sådana biografier en bild av enbart patologiskt slag. Behovet att avslöja det hemliga rummet

formligen trakasserar minnet av en person, som man ändå inte kan hjälpa. Psykoanalysen är ju en metod som

man lär sig i dialog och syftar till, genom ett dialektiskt förfarande : hälsa. Det innersta rummet är låst hos de

döda, och nyckeln är kastad i vallgraven. Freud ville inför analysandens ord försätta sig i ett tillstånd av ”jämnt

svävande uppmärksamhet” – som den estet han ju innerst inne också var .Och produkt av sin tid. ( Det förhåller

sig ju annorlunda hos Freud med fallet Schreber och boken om L. da Vinci är förmodl. ett anfall av akribi, en

sjukdom som Freud tycks ha lidit svårt av.) Jean-Paul Sartre skulle senare komma att introducera den

existensfilosofiska biografin i sitt stora arbete om Flaubert, L´Idiot de Famille ( 1971-72 ) , också ett radikalt

försök till” vetenskaplig biografi”. Några sådana kan ju aldrig komma att skrivas.

_______________________________

VARJE MONOLOG är att våga. Man måste våga en hel serie påståenden och sedan, på väg till punkt ( grek.:

STIGME ) väga det ena mot det andra, det ena efter det andra…; hela VÄGEN är ett av-vägande, ty STIGME är

inte målet, - skulle något så futtigt som en punkt vara målet? -, nej: målet är den avväg man väljer att ta av ifrån

stora vägen…

Att Kierkegaard och Kafka är valda av mig är kanske inte övertygelsen om att de är

revolutionärer ,utan kan i och för sig bero på en slump. Att jag själv tyckt om att läsa dem. Men det är inte

givet. De är båda ganska lika. Att de står varandra nära. De kan sägas tillhöra de ” tillvarons utlänningar”,

som jag personligen alltid har dragits till. ( Som jag dragits till Cezanne, som kunde yttra: ”Jag är mannen

som inte existerar.”, eller ibland:” Jag är svag i livet.” ) När jag söker efter en förklaring, så slår det mig, att

dessa två har fått en sekundärlitteratur av gigantiskt format. Orsaken till detta tror jag i sin tur möjligen kan

sökas i att det hos båda, i deras författarskap finns en lucka, ett x , något som haft en speciell karaktär av

frånvaro, ett x placerat så, att det har lockat människor att utfylla det. En del har till och med velat gå längre:

de ser efter hur det textbygge är konstruerat som har kunnat inrymma ett sådant oerhört intressant x ! – Dylan

Thomas i föredrag om poesi:” There must be holes and gaps in it, so that so that something that is NOT in the

poem, can crepp, crawl, crush or thunder in….” D. Thomas hade lärt sig ”all the tricks of the trade”. ( ur

bandat föredrag som denne irländske posör höll under amerikaturnén.) Samtidigt är det väl hos båda så, att

jag själv inte finner något ljus, någon förtröstan eller hoppfullt hos dem. Allt jag ser är glimtar av ljus.

Skärvor.

_________________________

Kapitel III.

Søren Kierkegaard ur historiskt perspektiv.

”Der kunde skrives en heel Bog, hvis jeg vilde fortelle, hvor

opfindsam jeg har vaeret for existerende at narre folk.”

( Kierkegaard i Dagbogen 1853.) Sören Kierkegaards

privatsekreterare. cand. Israel Levin skriver i sina memoarer:

” Den, der vil behandle S.K.s Liv, skal tage sig i agt for at han ikke braender sig, saa fuldt af Modsaettninger er

det, saa vanskeligt er det at traenge til bunds i denne Character.Han omtaler meget dobbelt Reflection; al hans

Tanke var mere end syvdobbelt Reflection. Han kaempede for at blive sig selv klar, men han jogdes af alle

mulige Stemninger og var et saadant Stemningsmenneske, at han ofte har anfort usande Ting foregoglende sig at

det var Sandhed. /…/ Overhovedet levede han i Indbildninger og tomme Reflectioner, som greb enhver Ting og

omsatte den paa alle Maader, besaa den fra alle Sider og reflecterede.” ( Ur Erindringer om S.K. ) ( min kurs.)

Det kan vara värt att minnas !

En ung man, Anders Westergaard , som senare i livet blev poliskonstapel,var länge Kierkegaards betjänt och

berättade för en E. Schiødte om att han en gång hade frågat S.K. till råds i sin stora livsfråga:

”Engang spurgte W. ham om, om han ikke som leard Mand kunde bibringe ham en fuldkommen Overbeviisning

og Forvisning om Sjaelens Udødelighed. Dette vilde gleade ham og berolige ham meget. K. svarede, at i

saadanne Punkter vare vi alle lige uvidende; man maatte væølge mellem det Ene og det Andet; saa kom der en

Overbeviisning, eftersom Valget var.” ( Ur Erindringer om S.K.,s. 30 ) Kierkegaard gav här Westergaard det

beskedet att det var den transcendentala viljan, den inre attityden, som i detta fall hade den säkra konsekvensen i

detta fall. Till vilken verkan det nu hade i Westergaards liv.

Om S.Kierkgaards yttre:

” På gaden, på volden har jeg som så mangen i Kobenhavn jaevnligt stodt paa ham i de dage da han, efter lagt

plan, lod sit personlige liv modarbejde sine skrifter. Han fik mig da under armen, såfremt han eller icke havde

anden brug for sin tid; mens han gik, udtaenkte han naevnlig i hovedet ord til andet, det han siden ned skrev.

Hvor det kunde mylre fraem af ham, snart med dybsindige tanker, snart med vittige indfald!”

( Friedrich Hammerich )

” K. liknade nästan en karikatyr. Under den neddragna, bredbrättade hatten såg man det stora huvudet med det

kraftiga svartbruna håret, de blå uttrycksafulla ögonen mot en gulblek ansiktfärg och infallna kinder, med många

djupa rynkor nedår kinderna omkring en mun , som talade om den än teg. Han bar alltid huvudet lite på sned .

Ryggen var lite krum. Under armen hade han spatserkäppen eller paraplyn. Den bruna rocken var tätt och stramt

knäppt kring den magra kroppen. De svaga benen tycktes bara osäkert bära sin börda, men länge höll de att bära

honom fråm studerkammaren uti den friska luften, där han tog sitt ”människobad”.---”

( P.Chr. Zahle )

”Man föds inte som kristen. Man blir det.”

( Tertullianus´Apologi. - Tertullianus,f.120 e.Kr.)

” Gud välsigne Dig!”

( Kierkegaards trolovade Regine Olsen )

Michael Pedersen Kierkegaard föddes 1757 som en son i en stor barnaskara till en mycket faattig torpare i

Saeding, 10 mil från Ringkøbing på västsidan av Jylland. Gården där hans far arbetade hette Kierkegaard, och

det blev det namnet man tog. Michael Pedersen Kierkegaard fick aldrig någon skolutbildning mer än något år

men fick vakta får på den ödsliga heden. I sin tröstlöshet över detta öde tog sig den unge pojken, blott elva år, för

att stiga upp på en liten kulle, eller en sten, lyfta en knuten näve mot skyn och – förbanna Gud!

” Det forfaerdelige med den Mand, der en gang som lille Dreng, da han gick og voktede Faar paa den jydske

Hede, leed meget ondt, sultede og var forkommen, paa en Hoi stod op og forbandede Gud – og den Mand var

ikke istand til at glemme det, da han var 82 aar gl..”

Vid tolv års ålder fick den unge drängen komma till den stora handelsstaden Köpenhamn, där en morbror till

honom hade en blomstrande klädeshandel. Han skickades till Köpenhamn, den ende av de nio barnen som fick

denna chans till utbildning, - och M.P.K. såg det som en Guds hjälp – eller Guds straff , Guds test eller Guds

outgrundlighet …..att detta skedde, och att mycket annat märkligt också skedde – att det kom att gå honom så

väl…..( Allt enligt den myt som är gängse.) . M.P. fick ta över skötseln från morbrodern, ärvde alltså rörelsen

när denne dog, och visade sig också så oerhört duktig i affärer att han kunde avsluta sin affärsverksamhet och dra

sig tillbaka som rentier vid endast fyrio års ålder!Han tycks ha dragit sig tillbaka av ren anständighet. Han

lyckades bli stenrik ,rikare ändå, genom en investering i kungliga statsobligationer, när det gick fullständigt hål

i den danska börsen, - Sören föddes under statsbankruttens år 1813, ” då så många andra konstiga sedlar sattes i

omlopp”. Danska regeringen hade nämligen under de föregående krigsåren ( de olyckliga napoleonkrigen )låtit

trycka en ofantlig mängd sedlar utan täckning. Vid denna ”statsbankrutt” nedskrevs värdet av alla sedlar till en

tiondedel av sitt forna värde . Denna nedskrivning drog även med sig värdet på alla andra värdepapper, såsom

aktier och obligationer. Enbart de kungliga statsobligationerna behöll värdet, detta av hänsyn till utländska

kreditgivare. Allt som var sparat i det kierkegaardska hemmet var sparat just i dessa slags obligationer. Så blev

alltså M.P.Kierkegaard sexton år efter att han slutat sitt aktiva och lyckosamma klädeshandlarliv en mycket rik

man, mer än tio gånger så rik som förut – de flesta danskar blev ju ruinerade detta år! Enligt den mytologiska

kierkegaard tolkningen, där familjens historia berättas som en ödestragedi av antikt grekiskt slag, blev detta bara

ett ytterligare hårt slag för den tungsinte, fromme, gamle fadern. ( Jfr. den klassiska biografin av Hohlenberg.)

M.P.K. kunde dock odla de intellektuella intressen, som han alltid hade haft. M.P.K. gifte sig ganska sent i livet.

Vid trettiosju års ålder. Hans första hustru dog efter två års barnlöst äktenskap och Michael P. K. gifte om sig

med sin hushållerska, Ane Sörensdatter Lund , 1797 efter att han gjort henne gravid. (Detta var hans andra stora

synd, enl. honom själv.) Han fick med henne sju barn. Tre flickor och fyra pojkar. Endast två av dessa barn

upplevde sin trettioårsdag: de båda sönerna Sören och Peter.

Hembygden glömde icke Michael Pedersen Kierkegaard bort: till morbroderns minne donerade den ”gamle” K.

en stor summa pengar till sin fattiga födelseby för uppförandet av ett skolhus i tegel, som senare blev kallat ”det

röda huset”. ( Alla de övriga husen i byn var av lera och halm. Västjylland var ett otroligt fattigt område under

denna tid. Det är ju samma tid som när den stora emigrationen till Amerika från de fattiga områdena i Europa

ägde rum. ) Michael K. donerade också medel till en permanent lärartjänst. - Han bjöd hem en del intellektuella

och i diskussionerna utgick han alltid som segrare,- i en nästan ”festlig stämning”. Båda sönerna, den äldre o.

den yngre, Peter Christian och Søren Aabye, ( S.K. föraktade detta ”bodpojksnamn” , Sören, livet igenom ) kom

att framhålla fadern som den kanske mest begåvade man de nånsin känt, och båda sönerna blev ju också

bemärkta danska män. ( För att nyansera denna bild av fadern bör framhållas, att han naturligtvis, med sin ringa

utbildning aldrig fick tillträde till något högreståndsliv, och han betraktades t.ex. av stadens biskop, J.Mynster,

som var hans själasörjare ( som det hette på den tiden ) som en ”enkel, redlig man”. Storebrodern Peter studerade

till präst. Fadern kom att bli en betydelsefull figur, en alltför betydelsefull ( just som Franz Kafkas far blev för

Franz Kafka ) för sonen, och både faderns tungsinne o. pietistiska (hernhutiska) religiositet, samt även de olika

samvetskval den gamle hade överfördes på den stackars sonen, ursprungligen en liten vild o. glad, rödhårig

pojke, som dock tvingades till ensamma promenader med fadern, fram och åter i vardagsrummet i det välbärgade

hemmet i centrala Köpenhamn, där de båda, den åldrade mannen o. den lille pojken företog fantasiresor. Men

fadern lät också gradvis den tyngande hemligheten ( om händelsen på heden ) framskymta i samtalen, så att den

unge Sören alltid gick omkring med en känsla av att något gräsligt var förestående. Så sent som 1842 kunde

S.Kierkegaard skriva i sin Dagbog:

” Jag skulle kanske kunna reproducera min barndoms tragedi, den förfärliga, hemliga förklaringen

till det religiösa, som en ängslig aning spelade mig i handen och min fantasi hamrade ut, och den anstöt jag tog

av religionen, i en novell, som jag skulle kalla Den gåtfulla familjen. Den skulle börja helt patriarkaliskt

idylliskt, så att ingen anade det, förrän plötsligt det där ordet ljöd och förvandlade allt till förfäran."(S.K.s

Dagbok.s.150.) ( Så skulle S.K. kunnat skriva lite av det ödesdrama som man t.ex. möter i en

kierkegaardskildring som J.Hohlenbergs prisbelönta biografi Sören Kierkegaard (1943). Men S.K. var ingen

gestaltare av den typen. )

När så ett efter ett av hans syskon dog, så trodde sig den lille , livlige pojken inse vart det skulle barka hän.

Michael Pedersen var för sin del helt övertygad: Gud hade låtit honom bli rik och få många barn och begåvade

barn, men, som straff för den ödesdigra händelsen på heden, så skulle den stränge Herren i himlen beröva honom

allt! Soren Kierkegaard kom att utveckla en övertygelse om att han själv icke skulle bli äldre än Jesus, d.v.s. 31

år! Och när detta sedan ändå skedde blev han otroligt förvånad.

Några ord om faderns religiositet: Denne, såsom en enkel man, hade blivit starkt påverkad av den då livligt

förekommande hernhutismen, en efterföljare och parallellföreteelse till pietismen. Hernhutismen uppstod som en

liten sekt i tyskland vid ett grevligt gods ägt av greven Nicolaus Ludwig von Zinzendorf (1700-1760). Godset

låg i skuggan av ett berg , kallat ”hatten”, eller ”herrens hatt”, ”Herrn-Hut”, därav namnet. Människorna som

hade samlats vid Hernhut var Böhmiskt-Mähriska flyktingar undan katolicismen – en av dåtidens större

terroriströrelser . Vad gick då de idéer ut på som präglade den zinzendorfska ”doktrinen”, och som kom att få så

stort genomslag, inte bara i Tyskland utan också t.ex. i Danmark och Sverige ( Jfr.t.ex. Arne Jarrick, Den

himmelske älskaren, 1987. Utgivaren av den hernhutistiska sångsamlingen Sions nya sånger, Anders Rutström,

blev landsförvisad från Sverige och kunde från Köpenhamn utge sångsamlingen. Man var i Danmark mer

tolerant mot hernhutarna än man var i Sverige. Den mest kände hernhutaren i Sverige var förmodl. bibliotekaien

Gjörwell, diktaren C.J.L.Almqvists morfader och gynnare samt predikanten i Skeppsholmskyrkan, Erik

Tollstadius.). Hernhutismen var kristuscentrerad, samlad kring Jesu lidande och sår. Det fanns en

lidandesmystik, en brudmystik påminnande om Gregorius av Nyssas eller den mer kände Johannes av Korset,

där Jesus är den brudgum som själen längtar att förenas med. Denna förening kunde särskilt uppnås i samband

med långfredagens texter och i en förening med den lidandes blod i dennes ”sidohåla” ( där den romerske

soldaten stuckit sitt kortsvärd )….. Zinzendorfs lära var antiintellektualistisk i så måtto att den ställde sig emot

alla gudsbevis men ställde den sinnliga erfarenheten mot ( det cartesianska ) förnuftet. Som Jarrick skriver i sin

bok om den svenska pietismen och hernhutismen, så var Zinzendorfs hållning:

”antiortodox på grund av ortodoxins lagiskhet; den var anti-pietistisk på grund av pietismens askes; den

var anti-mysticistisk på grund av mysticismens betoning av den inre väckelsen, det inre ordet framför Bibelns;

den var slutligen, antirationalistisk på grund av rationalismens brist på sinnlighet. Zinzendorfs relgiositet var

empiristisk."”(s.42.)

Vi kan inte här närmare gå in på Michael Pdersen Kierkegaards religiositet, - men det räcker att hålla i minnet

Jarricks karaktäristik av hernhutismen för att vi senare skall kunna finna påtagliga spår av densamma , eller

åtminstone likheter med denna i Sören Kierkegaards tänkande………

Han kom att gå i skola, Borgerdydsskolen i Kbnhvn, genomgick denna och avslutade de gymnasiala

studierna med förträffliga betyg i så gott som allt; S.K. hade bl.a. i latin och matematik högsta möjliga betyg .

Det märkligaste med hans meriter under studietiden var kanske, ur ”vår” synvinkel sett, att han aldrig skrev en

enda uppsats själv, utan betalade kamrater för att göra dessa uppgifter – ett slags hemlighetsmakeri. ( Det skulle

senare visa sig att S.K., när han skrev sin första bok Af en endnu lefvendes Papirer, fick hjälp av en vän ( Holst

) att översätta manuskriptet ifrån latin (!)

” I mine unge Dage levede jeg i et meget intimt Forhold med S.K., og for hvem jeg i bogstavelig Forstand

omskrev hans forste skrift om Andersen eller rettere sagt: oversatte det fra Latin til Dansk. – At han henvendte

sig til mig derom, var ganske natuligt, thi i Borgerdydsskolen var det en almindelig Trafik imellem os, at jeg

skrev de danske Stile for ham, og han de latinske for mig. Besynderligt er det, at han, der endte med at skrive en

saa udmaerkt Dansk, i sine Ungfdomsaar slet ikke havde Greb paa det, men skrev et Latinsk-Dansk, der

vrimlede af Paretisiper og de mest indviklede Periodbygninger.”

( H.P. Holst )

En summa av skolgången var utomordentliga kunskaper i latinska språket ( som han också gav privatlektioner i

) samt grekiska och en grundlig kunskap i den ortodoxa protestantiska kristendomen.

1830 i oktober skrevs S.A.Kierkegaard in som student vid Köpenhamns universitet, 17 år gammal. Det

skulle dröja 10 år innan han avlade teologisk ämbetsexamen ( den 3 juli 1840 ) och 11 år till han erövrade

magister ( nuv.doktors-)graden ( den 29 sept.1841). Om Begrebet Ironi med stadig Hensyn till Sokrates.. (

Jfr.Paul de Man:” It´s an ironic title, because irony is not a concept.”. Här har P. De M. fel. Däremot är det fullt i

sin ordning att slå ned på en människa som menar att någon ”uttrycker sig i ironiska termer”, ty ironiska temer

finns inte. Ironi är ett förhållande, men som förhållande en företeelse som kan betecknas med ett begrepp.

Således kan man skriva om begreppet ironi för att se vad som döljer sig bakom användningen av det. ) Det

märkliga med den stora fördröjningen har ett sammanhang med flera faktorer: S.K. tvivel på sin tro, sin

hälsa,sina möjligheter att leva ett vanligt liv och sin vilja till detta ( - sådant här är naturligtvis rena

spekulationer, men det är trol. att det är nära vad som verkl. försiggick i S.K.s huvud då !, vi kan ju konsultera

den Dagbog , som S.K., som jag ovan anmärkt, skrev för eftervärlden, -ty nästan allt han skrev verkar vara

skrivet för den - , och näppeligen annat än monologiskt för samtiden -… Fördröjningen kan också ha att göra

med det komplicerade förhållandet till fadern och kontroverser med fadern, som dog 1839, - då S.K.

uppenbarligen började leva….. Dittills hade han fört ett oregelbundet liv, en orientering i olika miljöer, inte varit

så mycket slarver som spelat slarver och ”dandy”. Det ”förställande” livet skulle han komma att fullfölja nästan

hela sitt liv. Han spelade obekymrad, men i sinnet bodde – om man får tro hon själv – förtvivlan. Så var han

under hektiska arbetsperioder noggrann med att då och då ge sig ut och strosa, gå på teatern och låtsa som om

han var en rik dagdrivare och slarver. I själva verket var han efter faderns död inte upptagen med något som helst

annat än att skriva!

Ämnet för avhandlingen är ju i många avseenden intressant. Ironien och förhållandet till romantiken. Ironien

och förhållandet till Hegels filosofi. Ironien som historisakt fenomen ( i förhållande till Hegles histoiefilosofi.).

Frågan om vem Sokrates egentligen var ( S.K.s identifikation med Sokr..) och vad det innebar att vara någon.

Sokrates indirekta metod – delvis genom ironi.( Vad som skulle bli S.K.s metod.- att icke säga direkt.) Sokrates

ställning i det grek. Samhället och det eventuellt rättvisa i domen mot honom.o.s.v.

Den 10 sept. 1840 förlovade han sig med den 17-åriga Regine Olsen,( alltså tio år yngre än han själv ), -

han hade känt henne länge - en köpenhamnsk borgarflicka av ”god familj” och bröt förlovningen drygt ett år

senare ( 11 okt.1841, alltså alldeles efter diskutationen.). Orsaken till att han slog upp förlovningen lär vi aldrig

få veta. Om det var familjens tungsinne eller någon fysisk ofullkomlighet. Men S.K. skriver dock någonstans, att

han hade gift sig, om han hade haft en tro likt Abrahams.… Insikten om att han aldrig själv skulle ”realisrera det

Almänna” i betydelsen bilda familj och aldrig kunna gifta sig tycks med detsamma ha ryckt honom in i en

vanvettig (?), nästan patologisk produktivitet

Som det litterära genombrottet kom den bastanta boken Enten-Eller ut i februari 1843, ( över

åttahundrasidor i en upplaga på något över femhundra exemplar, som såldes.) och den kan ses som ett öppet brev

till Regine, men naturligtvis också som en äregirig och om sin förmåga ytterst medveten ung mans ( S.K. var nu

faktiskt 30 år !) första väsentliga och markanta nedslag i offentligheten. ( Vi bortser från Andersenskriften, då

S.K. då enbart var 25 år gl..)

Mellan 1843 och 1846 skulle eg. det stora författarskapet komma att skapas, under ett för vanl. människors

förstånd ofattligt uppdrivet tempo. En gigantisk andlig eruption. Ändå finns ingenting av hastverk i det

stilistiska!: S.K. utgav under dessa 3 år Enten-Eller i två band, över 800 tättryckta sidor, Atten opbyggelige

Taler, ( S.K. skrev uppbyggliga skrifter, aldrig religiösa!) Frygt og Baeven,Gjentagrelsen,Forord ( en samling

förord till oskrivna böcker), Philosophiske Smuler, Begrebet Angest, Tre taler, Stadier paa Livets Vei i två band,

Afsluttende uvidenskabelig Efterskrift i två band. ( Detta är det pseudonyma författarskapets första stora del,

omfattande c:a 3000 tryckta sidor, en formlig litterär explosion.) Redan i disputatsen,d.v.s.

magisteravhandlingen, Om Begrebet Ironi (1841) är Kierkegaard färdigutvecklad, tycks det mig. Mellan 28 och

33 års ålder skrev S.Kierkegaard nästan allt väsentligt. Det är en intellektuell prestation. Den måtte ha förbluffat

Danmark. Men gjorde den det ? Ty nu var läsekretsen ytterst liten. ( Fadern hade en gång givit Soren rådet:”

Skall du skriva något i framtiden, så skriv inte på danska!” ( Alltså skrev S.K. på danska…. ) Kierkegaard

anmärker i en anteckning 1849, att det förmodligen endast var prof. Rasmus Nielsen, som hade läst allt. ”Vi

känner ju varandra allihop.”skrev Kierkegaard i sina Papirer.

Han flyttade ofta till olika rymliga bostäder i Köpenhamn. Han såg till att han hade rum att promenera i

och hade ett flertal skrivpulpeter, en i varje rum, vid vilka han stående författade med fjäderpenna. Hans

bibliotek var mycket stort och välvårdat. Han lät alltid binda in i läder de böcker han ville behålla. Den enda

svenska bok han ägde, naturligtvis då i skinnband, var – Fredmans Epistlar. ( Vi har en ganska god överblick

över både Kafkas och Kierkegaards bibliotek.En klar vinst för inte bara rena positivister.)

G.E. Lessing.

Ett möjligt uppslag till det pseudonyma, förutom en redan klar böjelse för hemlighetsmakeri hos S.K., kan vara

en tidig kontakt med den trotsige upplysningsmannens Gotthold Ephraim Lessings ( 1729-81) författarskap och

livshistoria. Redan i disputatsen, - jag övertar det danska ordet – finns en, ja flera, hänvisningar till Lessing, och

inte bara andrahandsläsning ligger bakom.Lessing kan ha varit något av en förebild för den unge S.K..( Man kan

urskilja beundran för tre personer i S.K.s författarskap: dessa är Sokrates, Tertullianus o. Lessing. Alla dessa tre

voro ju exklusiva dialektiska begåvningar.)

Lessing hade, som prästson från Sachsen , född 1729 ,börjat med teologi- och medicinstudier, skrivit några

teologiska skrifter, a blivit journalist , kulturredaktör för en tidning i Berlin, författat Die Juden, ett lustspel mot

antisemitismen och intoleransen,och blivit översättare ( åt bl.a. Voltaire, med vilken han råkade in i en

kontrovers om en bagatell – Lessing är ju eg. en själsfrände till V.- ), - han doktorerade liksom i förbifarten i

Wittenberg - för att sadla om till teatern för att bli pjäsförfattare i Hamburg där han även utvecklade ett stort o.

för tysk dramatik viktigt estetiskt författarskap, om fabeln, om Schakespeare, om Aristoteles´ Poetik, påpekandet

om dennas deskriptivitet o. icke normativitet.. Såsom stilist och lärd hade han nu skaffat ett enormt anseende.

Han spelade på roulett några år, sedan kom skådespelen , Miss Sara Sampson (1755) lustspelet Minna von

Barnhelm (1756), - ( samtida med Voltaires Candide och Samuel Johnsons Prins Rasselas av Abessinien ) - och

så, efter en resa till Italien med hertig en av Braunschzweig till slut bli den berömde bibliotekrien i Wolfenbűttel,

vårdare av hertigens av Braunschweig bibliotek. Han hade gift sig år 1777 och så råkat ut för sitt livs tragedi då

både hustrun Eva och sonen dog år 1778 och lämnade Lessing, en av sin tids mest beundrade intellektuella i en

djup och bitter kris. – Redan på 1760-talet hade Lessing blivit bekant med familjen Reimarus. Teologiprofessorn

i Hamburg Samuel Reimaus var känd som en lärd (Vernunftlehre,1756) - en bok i logik, - (Betrachtungen uber

die kunsttriebe der Tierie (1762), om djurens psykologi - och en fridens man, som dock icke kunde acceptera

tidens kristendomssyn. Hans 1767 färdigställda Apologie oder Schutzbrief fur die vernunftigen Verehrer Gottes

vågade han , med hänsyn till sin familj, aldrig ge ut, men testamenterade manuset, ett digert sådant på omkring

2000 sidor, till sin hustru och sina döttrar. Lessing, som umgicks i familjen, var bekant med manuset, och fick

1778 tillstånd att offentliggöra en del fragment av detta med kommentar. Lessing delade inte Reimarus ganska

flacka kritik av kritendomen ur en snävt rationalistisk ståndpunkt, men ställde sig som neutral utgivare av dessa

fragment, som han påstod sig funnit i någon gömma i biblioteket i Wolffenbuttel. Långt fram på artonhundratalet

visste man inte vem författaren eg. var. Man misstänkte att Lessing själv var den hädiske ifrågasättaren av

evangeliernas och de i bibeln skildrade uppenbarelsernas äkthet.

Den debatt som följde fick praktiskt taget världshistoriska följder.Ifrågasättandet av Bibeln låg i tiden, och

Lessings engagemang i frågan fick följder långt utäver vad han själv önskade. - Som den bestående kyrkans

talesman ställde sig flera försvarare av bokstavstron. Bl.a. en viss Hauptpastor ( - en viktig position i samhället

)Goetze i Hamburg. Polemiken mellan G. Och Lessing blev hård. Lessing hade praktik som teolog, journalist,

pjäsförfattare och debattör och i sin nuvarande situation, när han förlorat sin familj , gick han till attack med allt

han ägde av lärdom och skärpa. ( Jfr. W.Drews, Lessing, 1962 .s.128ff..) Under tre års tid, intill sin död, skulle

Lessing kämpa mot ortodoxin med en frenesi ( Lessing var känd såsom en godmodig man.)som han knappast

förut ägt och även kunna i polemiken anbvända sig av sin pjäsförfattarkunskap i det mästerliga och klassiska

skådespelet Nathan der Weise, kanske Lessings magnum opus, - även om det mer blev ett läsdrama än ett spelat

sådant. (Den kloke juden Nathan i detta drama är uppenbart modellerad efter L.s gode vän filosofen Moses

Mendelsohn )( Det enda verk som publicerades efter Nathan var Lessings toleransskrift Die Erziehung des

Menschengeschlechts , 1780, icke i Lessings namn, men som hundra paragrafers hypotetisk tankelek av allvarligt

slag. En universell religion i ett alljordiskt rike med själavandring och en filosofisk tolkning av

treenighetsdogmen är något av innehållet. Uppenbarelsen ses av L. som ett ”pedagogiskt hjälpmedel”. Sanningen

i kristendomen står ocke faller icke med underverk och uppståndelsetro. Kärnan är moralisk och tillhör vad

Lessing kallar de ”nödvändiga förnuftssaningarna”. Skriften är en dröm om en världsreligion. – )

Men låt oss vända tillbaka till”reimarusstriden”: Reimarus´ grundtes är den att kristendomen vilade på ett grovt

bedrägeri, eftersom Jesus och hans judiska åhörare menat detsamma med gudsriket, d.v.s. ett politiskt gudsrike,

befrielsen från romarna, en toekrati i Israels seger. Efter jesu död ändrar lärjungarna taktik, arrangerar

uppståndelsen och framträder efter femtio dagar med förkunnelsen om att Jesus är uppstånden ochskall

återkomma. De vinner anhängare, men rörelsen ändrar av någon anledning karaktär och några eldsjälar skapar en

ny kyrka ur denna nya lörelse, skapar en lärobyggnad, kanon och organisation som genom bl.a. Pauli listiga

förhållningssätt gentemot överheten lyckas växa och breda ut sig såsom vi känner till det i vår historia.

När Lessing gav ut fragmenten ”Om uppståndelsehistorien.” Och ”Om Jesu och hans lärjungars syfte.” vari

det ovan refererade framlades blev det en total förvirring: varför hade Lessing publicerat dessa galna teorier,

även om han nu själv i kommentaren kritiserade dem, och i vilken klart framgick att han inte stödde dem?

Lessing tillhörde inte de ortodoxt kristna, men han slöt sig heller icke till de ”flacka rationalisterna”- så vad ville

han då? Till och med för eftervärlden verkar alltihop förbryllande. Denna hans livs slutepisod med dess

gåtfullhet ställer ”den klokeLessing” i ett än skarpare ljus. ( Han gör ju här en manöver, som kom honom att

överflygla självaste Voltaire i historisk betydelse.)

Det vanligaste svaret på frågan är , att Lessing var motståndare till alla definitiva sanningar. (jfr. Hannah

Arendt om Lessing.) En annan vacker, vackrare bedämning är den, att han var en bekämpare av halvsanningar !

Man citerar följande smått klassiska passage ur Duplik, en bok mot en av hauptpastor Goetzes allierade, biskop

Ress.

Lessing:

” Icke den sanning som en människa är eller tror sig vara i besittning av utan den uppriktiga möda hon

nedlagt på att finna sanningen utgör hennes värde. Ty det är inte genom ägandet utan genom sökandet efter

sanningen som hennes krafter vidgas, och enbart däri består hennes växandes fullkomlighet. Ägandet gör henne

passiv, trög, inbilsk.

Om Gud i sin högra hand hölle all sanning och i sin vänstra blott den ständigt levande sanningssträvan, om

ockspå med risk att alltid och evigt begå misstag, och sade till mig:”Välj!”- då skulle jag ödmjukt fatta hans

vänstra hand och säga: ”Fader, giv mig den! Se, den rena sanningen är ju blott för Dig!””

------

”Kristendomen är inte sann, emedan evangelierna och apostlarna har lärt den, utan de lärde den, emedan

den är sann.”

( Man kan här se något av samma slags intellektuella friska skärpa, debattglädje och mod som Kierkegaard

också , till dels, var utrustad med.) – Goetze blev irriterad över att Lessing åberopade sig på några argument

såsom axiom och frågade vilka dessa ”axiom” var. Lessing uppställde tio sådana( Jag följer här A.Ahlbergs

översättning i hans utmärkta monografi ,G.E.Lessing, 1963,s.68.):

1) Bibeln innehåller tydligen mer än det som blott hör till religionen.

2) Det är blott och bart en hypotes att Bibeln i detta ”mer” skelle vara lika ofelbar.

3) Bokstaven är inte anden, och Bibeln är icke religionen.

4) Följaktligen är invändningar mot bokstaven och mot Bibeln därför inte nödvändigtvis invändningar mo

religionen.

5) Religionen fanns innan Bibeln fanns till.

6) Kristendomen fanns innan evangelisterna och apostlarna hade skrivit något.

7) Må alltså aldrig så mycket bero av dessa skrifter, så kan likväl inte kristendomens hela sanning hänga på

dem.

8) Fanns det nu en tidsrymd under vilken kristendomen redan vunnit så många själar och under vilken likväl

inte en enda bokstav upptecknats av den upptecknats … så måste det också finnas en mökjlighet att allt det

som apostlarna och evangelisterna skrivit ginge förlorat och likväl den religion de lärde blev bestående.

9) Religionen är icke sann, emedan evangelisterna och apostlarna lärde den, utan de lärde den, emedan den

är sann.

10) Ur sin inre sanning måste den skriftliga traditionen förklaras, och ingen sådan kan ge den någon inre

sanning, om den inte har någon sådan.

Är religionen sann, så kan den bara gynnas av en öppen och fri diskussion. Lessing skriver också den i

religionshistorien numera klassiska mening, som Kierkeggaard nästan oförändrad tar som intarsia till sitt

filosofiska credo, Philosophiske Smuler:

”Tillfälliga historiska sanningar kan aldrig bli några bevis för nödvändiga förnuftssanningar.”

( Jfr. Uber den Beweis des Geistes und der Kraft ,G.E.Lessing, Sämtliche Schriften 1747 72,V,ss.80-82.) och

sedan utvecklar i Afluttende Uvidenskabelig Philosofisk Efterskrift til de Philosophiske Smuler ( Kierkegaard

utesluter ordet ”tillfälliga”. Lessing skriver innan Kants distinktion mellan analytiska o. syntetiska utsagor och

stöder sig mot Leibniz § 33 i Monadologin : ” Det finns vidare två slag av sanningar, nämligen

förnuftssanningar och faktiska sanningar. Förnuftssaninngar är nödvändiga och deras motsats är omöjlig, de

faktiska sanningarna åter är tillfälliga och deras motsats är möjlig. ”

Det finns naturligtvis mycket att säga om Lessing, men vi måste här inskränka oss till vad som kunde ha haft

betydelse för S.K., och som det finns spår av i hans av honom själv publicerade verk. Då återstår här den

berättelse, som Kierkeggard väl kände, om vännen och filosofen Jacobis samtal med Lessing inför dennes död.

(Kierkegaard kände till Wollfenbuttel-fragmenten och läste Jacobis brev till Lessings vän Moses Mendelsohn

(utgivna år 1785).( J.Heinrich Jacobi ,1743-1819, var köpman o. privatlärd. Motståndare till både Kant o. Hegel

och en starkt religiös människa med stor integritet. Mest känd för sin bok Uber die Lehre Spinozas in Briefen

an Moses Mendelsohn (1785), där han påstår att Lessing motslutet av sitt liv övergick till Spinozas lära.- I

försvar mot att anta Jacobis uppfattning, framgår det….Vad Lessing här lär ha sagt är: ” I så fall, så skulle jag

närmare överväga Spinozas ståndpunkt….”” Gut, sehr gut! Ich kann das alles gebrauchen; aber ich kann nicht

dasselbe damit machen. Uberhaupt gefällt Ihr Salto mortale mir nicht ubel, und ich begreife wie ein Mann von

Kopf auf diese Art Kopf-unten machen kann, um von der Stelle zu kommen; nehmen Sie mich mit, wenn es

angeht.” Jacobi svarar, - förbiseende ironin -:” Wenn sie nur auf die elastische Stelle treten wollen, die mich

fortschwingt, sp geht es von selbst.” Men Lessings replik, och hans sista ord, som svar på detta , - detta sätt att

”objektifiera” den punkt varifrån språnget tas av sig självt, så som S.K. anmärker ( S.V.IX,s.88.) blir dock:”

Auch dazu gehört schon ein Sprung, den ich meinen alten Beinen und meinen schweren Kopfe nicht mehr

zumuthen darf.” Men – som S.K. anmärker, ”han gjor intet Forsog paa at ville overbevise Jacobi om, at der intet

Spring er til”…. Jfr.: F.Jacobi, An die Freunde Lessings (1786) . Man kan nämligen inte kvantifiera sig in i den

eviga saligheten. Det är ett ”kvalitativt språng”:

” Det är den otäcka, breda avgrund, som jag inte kan komma över, så ofta och med så mycket allvar jag

än har försökt språnget.” ( Lessing, Bew.s.83.)

Vi kan här jämföra med. S.K. Papirer V.B 1:3,dat.1844.:”Lessing använder ordet språng, om det är uttryck för

en tanke är likgiltigt – Jag förstår det som en tanke.”

Jacobi använde begreppet ”salto mortale” i skriften Wider Mendelsohns beschuldigungen , - ty det uppstod en

strid, en religiös batalj mellan Jacobi och Lessings vän, filosofen Moese Mendelsohn – och även i sin bok David

Hume uber den Glauben oder Idealismus und Realismus (1787).Tron är enl. Jacobi omedelbar visshet och har

inget med förnuftatt göra. Detta begrepp, salto mortale, kommer också hos Kierkegaaard till användning i

samband med det paradoxala och ”springet”. Att tro är ju enl. den senarer S.K. ”att förlora förståndet och vinna

Gud.”. Det är upp till var och en att sätta tilltro eller icke till Jacobi.-Den avslutande § 100 i Der Erziehung des

Menschengeschlechts lyder: ”Är inte hela evigheten min ? ” med orakelklang.Moses Mendelsohn,”den tyske

Sokrates”( farfar till Felix ) ,lär ha dött av striden med Heinrich Jacobi. Hur som helst var Lessing en av dem

som, såsom Tysklands Voltaire, - såsom den verkligt store upplysningsanden i Tyskland - tände mängder av

fyrbåkar i Europa. Icke minst inom frimureriet.( Jfr. M.Lamm ,Upplysningens romantik,II.). Man tänker sig

Lessings påverkan , jämte Hegels, på efterföljden: D. Strauss , Bruno Bauer, Max Stirners anarkistiska manifest

Der Einzige und sein Eigentum m.fl.

Kierkegaard i Papirer: ” Förhållandet till det historiska. Något demoniskt i det att vilja attackera det historiska i

Nya Testamentet, som om det vore huvudsaken. – Ändå har ingen fritt och öppet ställt tvivlets problem i relation

till kristendomen – Lessing kan vara den ende.-” ( Pap.V B 64, dat.1844. ) Kierkeggaard stal ett motto, flera

motton av Lessing. Ett av dem lyder:” Att ha en åsikt är mig både för mycket och för litet.” Där kan man spåra

en viss affinitet mellan dessa högt begåvade män, - det kan ju tolkas olika, men kanske särskilt i den riktningen

att de aldrig riktigt var samtidens män ( Detta kan diskuteras…) utan att de mer svepte in sig i en universellt

intellektuell kappa.

Brodern, biskopen i Aalborg , Peter Christian Kierkegaard skriver 1860 om Sören ( i förordet till några av sina

augustinusöversättningar ):

” Megen Salighed havde Sören Kierkegaard havt Adgang til unde sinsin svaere Kampe, dersom ikke hans

Theori om, hvorledes Christendomen skulde sokrcratiseres ind paaSlaegten, havde nodt ham til overalt at

vende Satyrmasken til, istedetfor blot at oplade sig til et lille: i Jesu Navn,/…./.” Det kan inte annat än

framstå för en nutida läsare, att P. Kierkegaard ansåg att brodern var sjuk.

( P.K.S.S.s.183,n. Jfr. Carl Weltzer: Augustinus og Brödene Kierkegaard i Festskrift till Jens Nörregaard,

(1947),s.312m.fl.)

_________________________________

Kapitel IV.

Frihetens yrsel.

”Det daemoniske er det Indesluttede og det ufrivilligt Aabenbare.Disse tvende Bestemmelser betegne, hvad de

og skulle, det Samme;”

”Det Daemoniske slutter sig ikke inde med noget, men slutter sig selv inde, og deri ligger det Dybsindige i

Tilvaerelsen, at Ufriheden netop gjör sig selv til en Fange.” (S.Kierk. Begrebet Angest. S. 207.)Yrseln, som på

danska heter ”Svimmelhed”, är något som Kierkegaard tar upp såsom bestämning på ett tillstånd hos människan

i samband med de ögonblick, då människan fattar beslut.Vi har alltså med detta hamnat i problemet med den fria

viljan.

”Att vilja det goda är att vilja en sak.”(S.K.)

Men är det då frihet det handlar om? Som G.Lichtenberg säger i en anteckning/aforism: ”Den som

hittade på ordet ”frihet” borde ha medalj.” Och om det är frihet,om det inte är frigörelse,- som ju är något enkelt

( enklare ) att förstå- , utan frihet, så är det ett av de ”bestämda ting” som Novalis talar om, där språket kan få oss

att ”säga de mest bakvända och skrattretande ting” (jfr.ovan) .benämningen.

Frihet. ( Jfr. här Anders Enmarks distinktion mellan just frigörelse och frihet i hans klassiska Maktens

hemligheter ( 1986 ), en dialektiskt genomförd bok om Machiavellis ännu mer klassiska bok Fursten.). Nu gäller

ju biskop Thomas´ord fortfarande:”Frihet är det bästa ting, som sökas kan all världen kring.” – där det avses

:Frigörelse . Men det blir som sagt besvärligare när det gäller Stiernhielms Hercules´ val, valet mellan det ena

eller andra vägskälet, när båda har goda löften, eller att välja mellan rött och svart, eller att välja sig fram till ett

liv. – Här finns ju två uppfattningar: man har den åsikten att vars o. ens vilja i dylika fall är fullkomligt fri eller

man har den åsikten, att allthop är determinerat: det är redan bestämt vad den o. den människan skall göra, och

man liknar det vid biljardbollars väg och krockar med varandra: förutsatt stöt 1, så krock x och icke y. ( I

diskussion finns också de som har en blandform av de båda åsikterna. Människan är för dem BÅDE fri o.

determinerad.)

Vad är det då för yrsel, som S.K. talar om o. som han menar har med valet att göra? Det kan ju knappast vara

samma sak som Herodotos berättar om när det gäller de gamla grekerna, som, enl. H., hade för vana att samlas i

grupp ordentligt berusade och då fattade beslut om fälttåg och liknande med det förbehållet att de skulle mötas

en dag eller två senare för att i nyktert tillstånd ta sig an samma problemställning och åter fatta beslut. Fattade

man då samma beslut, så skred man till verket. Omvänt: fattade man beslut i nyktert tillstånd skulle man samlas

dagen efter för att i berusat tillstånd se om det blev samma beslut. I så fall skulle det hela genomföras….. ( Det är

som om man hade Monolog 1 och Monolog 2 i åtanke redan då, ty det ena sättet är mer bakåt, det andra mer

framåt, till en viss grad, …). Men det är inte någon av vin framkallad yrsel det handlar om hos Kierkegaard. I

den lilla, men viktiga, boken Begrebet Angest ( även på sv. i något förkortad form), som skrevs det för S.K.

mycket produktiva året 1844, samma år som Philosophiske Smuler ). B.A. ger ett nästan hafsigt intryck. Den har

en klar disposition, men har ett mer diversifierat innehåll, som inte riktigt håller samman inuti. I kontrast till

detta kan sägas, att boken ändå innehåller några av de mest klara och klart utmejslade tankar som finns i hela

författarskapet, om man också ser till tyngden i dem.

Bland tankekomplexen finns det som berör viljans frihet, och som mycket senare kom att påverka psykologer

och filosofer världen över. Kierkegaard upptäckte nya dimensioner i ”fenomenet” ångest, och hans tankegångar

har giltighet än idag. Hos S.Kierkegaard själv kan vi väl icke spåra just den disposition som omnämns av den

kloke Anders Rydelius i De vera Idea Sapientiae humanae (1723), där denne skriver om att han tror att:”Den

första anledningen till en mognare vishet och det första inträdandet på dess väg är den inre förnimmelsen av sitt

elände och sin tomhet.” I vars kölvatten den goda människan finner en dubbel erfarenhet och en dubbel

sinnesförnimmelse ( i Gud ).För mig är S.Kierkegaards kristendomsuppfattning en gåta på många sätt. Jag

brukar aldrig tänka på honom som kristen. Jfr.Hj.Helweg, Sören Kierkegaard, En psykiatrisk-psykologisk studie

(1933) kap.XIII.s.320ff., där H. Icke heller kan betrakta S.K. som en troende kristen på något sätt.) Niels

Thulstrup kan datera klockslaget för S.K.s väckelse till kristendomen till klockan 10.30,den 19 maj, 1838 på

grundval av en anteckning i dagboken, och den annars kritiskt tänkande prof. Thulstrup hyser absolut inga tvivel

på att detta, denna anteckning, - som jag knappt inte ids referera, men jag gör det i alla fall - är ett bevis.(

Kierkegaard ´s relation to Hegel, s.156.):

” Det finns en obeskrivlig glädje, som genomglödgar oss lika oförklarligt, som apostelns utbrott

förefaller omotiverat:”Glädjen eder, och åter vill jag säga eder: glädjen eder.” – Inte ens en glädje över det ena

eller det andra, utan själens överfulla utrop ”med tunga, mun och av hjärtans grund.”:”Jag gläder mig över min

glädje åt, i, med, hos, på, över och med min glädje – ett himmelskt omkväde, som plötsligt liksom bryter av vår

övriga sång; en glädje som svalkar och förfriskar liksom en vindpust, en fläkt av den passadvind, som blåser från

Mamres lund till de eviga boningarna.”

( Sören Kierkegaards Dagbok, s.82.)

( Berndt Gustavsson daterar ett religiösa genombrott till påsken 1848,27 o.29 mars.. Se hans bok I den natt,

(1962)s.33. Jag delar dock inte G.s uppfattning, att S.K.s kamp mot den danska statskyrkan redan tidigt var

förberedd o. planerad av S.K.. Jag tror, att S.K. aldrig hade givit sig på statskyrkan om han inte blivit karikerad i

Corsaren 1846 . Den stora striden mellan Kierkegaard och skämttidningen varade knappt ett år. Corasaren

upphörde att utkomma vid slutet av året. -. Mer om allt detta nedan.)

Bland alla praktstycken ( de vackra ”diadem”, som Lars Gyllensten finner här och där, plötsligt, hos S.K. när

han läser sin favoritförfattare, S.K.) tycker jag följande, om frigörelse, är bland de stoltare ( Jag refererar S.K. på

danska, där jag finner språket särskilt väsentligt; på svenska, där jag finner innehållet väsentligare ; - en

inkonsekvens ligger någonstans i detta, men så förhåller det sig i alla fall ….):

” Hela frågan om Guds allmakts och godhewts förhållande till det onda kan kanske ( i stället för den

distinktionen, att Gud verkar det goda och blott tillåter det onda ) lösas helt enkelt på följande sätt. Det högsta ,

som överhuvud kan

Vi rör oss inom fältet för den fria viljan, inom valets position i människan. Friheten är inte möjlig, skriver

Kierkegaard någonstans. Den är verklig. - Att människan skulle vara fri att välja vad som helst i vilket ögonblick

som helst, såsom en väg till höger eller vänster, att lyfta ett finger eller inte lyfta det just nu, idén om objektiv

obestämbarhet, LIBERTAS INDIFFERTIAE eller LIBERUM ARBITRIUM (d.v.s. obegränsad valfrihet) håller

S.K. inte med om. Han säger om friheten: ”Jeg forvexler ingenlunde liberum arbitrium med den sande positive

Frihed.” Han menar att L.A. är ett ”tankeoting, som inte hör hemma någonstans”. Hur han nu lyckas undkomma

att behandla sin valfrihet såsom en L.A. är naturligtvis krångligt, då han ju talar om ångesten som en ”Frihedens

Svimlen”. ( Svimmel = ”svindel, yrsel”,alltså.) Men han sätter alltså istället för godtycket in en kort

medvetslöshet, en yrsel. Vad som ”finns” i yrseln, - om där finns något-, det vet vi inte, - varken S.K. eller vi

andra .

( Det tycks mig, - liksom detta tycks andra detsamma - när jag läser igenom Kierkegaards samlade verk, som om

han rör sig med två frihetsbegrepp i förhållande till ”valfriheten”:

a.) .Frihet att välja sig själv ( - mer om detta ”SJÄLV” nedan -) och således friheten som ”förmågan” ( i

brist på bättre ord) i valet mellan gott och ont, att välja det goda. Detta låter idiotiskt, om man icke

med frihet just menar att välja sig själv, och att frihet är att vara sig själv, att välja ett liv buret av en

etisk-religiös tankegång. Ty då blir det, att välja det onda ju lika med att inte välja att välja;lika med

att välja att inte vara sig själv, att icke vara hos sig själv, att välja bort friheten.( Jfr. den kristna

bönen:”Herre, gör så att jag vill!” och den islamistiska uppfattningen att vad som sker, det måste ske,

och därför har människan bara att lyda Guds vilja utan att bekymra sig vidare.)

b.) Som S.K. skriver i Smulerne:

”Al Tilblivelse skeer ved Frihed, ikke af Nødvaendighed; intet Tilblivende bliver til af en Grund; men af en

Aarsag. Enhver Aarsag ender i en fritverkende Aarsag. De mellemliggende Aarsagers Skuffelse er at

Tilblivelsen synes Nødvaendig; deres Sandhed er, at de, som selv tilblevne, definitivt vise tilbage paa en

fritvirkende Aarsag. Selv en Naturlovs Conseqvents forklarer ingen Tilblivelses Nødvaendighed, saasnart der

reflecteres definitivt paa Tilblivelse. Med Frihedens Yttringer er det ligesaa, saasnart man ikke lader sig bedrage

af dens Yttringer, men reflecterer paa dens Tilblivelse.”(s.69). Detta är grundläggande.(Och problematiskt.)

Nästan samtidigt skriver S.K. alltså i Begrebet Angest:

”Angest kan man sammenligne med Svimmelhed. Den, hvis Øie kommer til at skue ned i et svaelgende Dyb,

han bliver svimmel. Men hvad er Grunden, det er ligesaa meget hans Øie som Afgrunden;” (vackert!)”thi hvis

han ikke havde stirret ned. Saaledes er Angest den Frihedens Svimlen, der opkommer, idet Aanden vil saette

Syntesen, og Friheden nu skuer ned i sin egen Mulighed, og da griber Endeligheden at holde sig ved.” (snyggt!)

”I denne Svimlen segner Friheden /’faller friheten ihop’/.Videre kan Psychologien ikke komme og vil det ikke. I

samme Øieblik er alt forandret, og idet Friheden igjen reiser sig op, seer den, at den er skyldig.Imeelem disse

tvende Öieblikke ligger Springet, som ingen Videnskab har forklaret eller kan forklare. Den, der bliver skyldig i

Angest, han bliver saa tvetydig skyldig som mulig.”(s.153 i bd.VI av Samlede Vaerker,utg.1963.) Och så har vi

fått denna klassiska passage på pränt framför oss, i all sin pregnans – och med all sin problematik….)

För många människor framstår Kierkegaard såsom den subtile iakttagaren av psykiska förlopp, för andra som en

odåga, oförmögen att skriva annat än ”sjudubbelt” reflekterade tautologier, och för åter andra är han den

föredömlige VILJE-filosofen med en vidsträckt betydelse för t.ex. en Sartres inställning i kampropet:” Välj!

Hitta på!”, och man citerar ju gärna Kierkegaards uppmaning:” Att våga är att förlora fotfästet för en sekund. Att

inte våga, det är att förlora sig själv.”Kierkegaard visste om människans dubbelhet. Hon är evig och timlig. Hon

är fri och hon är determinerad.

Så visste Kierkegaard om allt detta, och ändå blir den slutsatsen Ib Ostenfeld drar i sin lilla bok om S.K., som

mest behandlar S.K. och ångestens problem – Ostenfeld är läkare - denna:

” Denne Betragtning antyder ogsaa, at K. selv har folt det haablose i at søge sig selv ved at søge indefter; her

vokser Angsten for hvert Skridt, man traenger frem – som under en Vandring i en uigennemtraengelig Skov.

Kun ved at lade alle Beveagelser i Sjaelen gaae udefter i Handlen og Villen finder man virkelig noget af den

Enhed, man søger. K. har dog aldrig selv kunnet drage Konsekvensen heraf. Han var hele sit Liv laenket af det

indre Livs Tryllekreds.” (I.O. S.K.s.46.)

…..det vet vi. Men vi vet inte varför.

( Vi skall, som utlovat komma till problemet om ”Självet”, men nu gäller det YRSELN.)

Det gäller, när vi sysslar med S.Kierkegaard, att ta sig till vara -och ta vara på - för hans ”dialektiska förmåga”.

Konsten att resonera på ett skarpsinnigt och underfundugt sätt tycks ha gått i släkten. Den gamle Mikael

Pedersen Kierkegaard var känd för att, trots sin brist på skolunderbyggnad, kunna övertyga vem som helst om

nästan vad som helst, - han var i staden känd för sitt goda huvud, och beundrad av sina båda söner för detta

huvud och den dialektiska skarpsinnigheten – och S.K.s broder, Peter Christian, som studerade i Tyskland, och

där disputerade på en avhandling om nödlögnen ( mot nödlögnen ) hos Augustinus, ( De Notione atque

Turpitudine Mendacii Commentatio. Göttingen,1829.) Vi kan hos Augustinus se en levande monolog i

Sololoquia ( ibland betitlad Confessiones, Bekännelser) men en helt förljugen monolog 2 i De Civitate Dei , Om

Gudsstaten , där alla historiska fakta, ty boken är en kommentar till den romerska historien o. histoieskrivningen,

får lämpa sig efter Aug. religiösa o. politiska idéer. Sokrates är t.ex. i denna bok besatt av en demon, ett

djävulskt väsen.Sokraters för ju, som bekant i Platons dialoger ofta samtal med sin inre daimon. En slags

gudomlighet.Augustinus kunde inte grekiska. Jfr. City of God.s.319.) var känd och fruktad bland nordtyska o.

Köpenhamns teologistudenter för sitt skarpa analytiska förstånd ( Han lär dock icke ha varit lik sin broder i

temperamentet utan av den sorten, att han med alla upptänkliga medel ville åstadkomma consensus, - en

egenskap som fick hans systerdotter ”Jette” att kalla honom för ( med tanke på farbroderns broders öknamn i

staden, : ”Enten-Eller”) ”Både-Och”… Bröderna kom dåligt överens. Peter Kierkegaard, som tog synkretismen

med sig från Augustinus, blev biskop i Aalborg, medan Sören , som faktiskt menade att Augustinus var bland de

största olyckor som kristendomen råkat ut för, knappast kunde tolerera någonting officiellt i samband med

kristendomen: den officiella kristendomen i Danmark hölls av S.K. för en … LÖGN. -”Hellre i innerlighet tillbe

en sten, än att hycklande gå i kyrkan varje söndag!”. Och:

” Augustinus har i alla fall gjort oberäknelig skada. Hela det kristna lärobegreppet genom århundraden

stöder sig i grunden på honom – och han har förvirrat begreppet ”tro”./…./ Det förhåller sig inte heller så med

Augustinus, såsom det ofta har sagts, att han var en tänkare,”som inte skydde någon konsekvens”.

Såsom exempel har man anfört, att han som konsekvens av antagandet av dopets nödvändighet för

saligheten antog de små barnens eviga förtappelse. Ja, men stanna litet, se närmare efter! Augustinus säger: de

komma till helvetet – men det mildaste helvetet. Gode Gud, skall det nu vara en tänkare, en i eminenet mening

konsekvent tänkare, som använder sådana pratkatekorier / Sludder-Kategorier/ som det m i l d a s t e helvetet.

Det är ju nonsens, och det är snarare ett bevis för att Augustinus inte var någon tänkare alls, åtminstone inte i

grekisk mening, inte i sokratisk mening. Förmodligen är det just denna pratkategori, som medelmåttan har

förgapat sig i, och den är ju också alldeles som beräknad för medelmåttan, på att beundras av medelmåttan.”

(S.K., Dagbok ,s.445ff. Efterl.Pap.IX.1881.)

Augustinus har ingen större betydelse i den direkta polemiken i de stora uppgörelseskrifterna. ( Smuler och

Afsluttende Efterskrift. Han är där icke nämnd.

( S.K. var emot barndopet, som man ju själv inte ens minns och är tvungen att tro på andra beträffande dess

existens. Han var emot konfirmationen vid så tidig ålder, då man inte ännu kände livet. Konfirmation borde vara

kring 25-årsåldern , - men S.K. skrev aldrig om dessa saker annat än i sina egna Papirer. Där , i alla dessa

papper, finns också åsikten att man borde ha sexualupplysning i skolorna, att mentalsjukhusen borde förbättras

och att man därifrån borde avlägsna alla vansinniga uppfattningar hos läkarna om besatthet o.dyl.. Men han

skrev det aldrig offentligt, trots stark övertygelse i dessa frågor. ( –Inte heller Kafka engagerade sig öppet i

några politiska frågor. Endast en insamling för ett behandlingshem för krigstraumaoffer- mycket udda och

förtjänstfullt viktig idé på denna tid - publicerades av honom i en pragtidning.)

Vissa läsare av Kierkegaard har efter en tid funnit det lämpligt att kalla honom MYSTIKER. ( Det kan man

delvis finna en sådan sida hos Aug. ) Vi tillhör inte dom. Jag kan se att man i det nästan tautologa upprepandet

av ”var-dig själv”-pratet, hela systemet av upprepningar, av brottningar med språket,- mitt i musikaliteten ! -,

och genom allt en gentemot sig själv misstrogen strävan…. kan se honom så. S.K. avser att dölja sig själv. Han

avser också att slå hål på en del halvsanningar. Man kan inte säga att han primärt var ute efter det senare. Han

var inte en sådan som Lessing, vilken hade något sådant mer som mål. Enl. en tolkning jag har själv. - S.K. stod

så mycket mer vid sidan av. Vi måste alltid betänka, - även när han ger sig på problem av den art vi sysslar med

nu, frihetens, jagets, självmedvetandets,- att S.K. var en undantagsmänniska, en marsmänniska, att hans största

sorg var den ””at ikke vaere Menneske” – Oh, sorg!!!( Liksom Kafka, som redan i ett brev till klasskamraten

Oskar Pollak ställer ifråga om han själv existerar.) Så var det första att göra, när han hade beslutat sig för att han

inte kunde släppa pennskaftet: att dölja sig. Och då uppstod omedelbart det problem, som alltid följer på en

sådan manöver: Givet det dolda, hur skall jag på bästa sätt ändå bli läst och respekterad? Ett gigantiskt problem.

Ty det är ju i en viss form en FLYKT FRÅN SIG SJÄLV.

Sic! Ett lärorikt problem. Men för att börja från början: Hur valde han detta? Lärde sig S.K. ngt av att välja att

dölja sig själv….? Han valde att lära sig. Vad blev det för ett val? Vad valde han bort då ? Hur kommer det sig

att vi upplever S.K.s texter som intelligenta och ändå tautologa?( såsom Adelborg t.ex. gör.) S.K. måtte tidigt ha

funnit sig själv.(Och en punkt.) I det han fann sig själv tog han illa vid sig. ( Han skulle aldrig glömma den

Punkten.) Därför flydde han från sig själv. ( Han har en fast punkt att utgå ifrån. Mon.2.) Han vet vad han flyr

ifrån, och han lägger märke till mycket väl den upplevlsen det är, att fly från sig själv. Det är lätt för honom: han

VET ju, vad han flyr från, och varför. Han vet också, att han inte kan söka något, som han lämnar bakom sig.

Därför, - bland annat därför - , så ÅTERVÄNDER han ständigt till sig själv, SOM HAN HAR KVAR, för att

åter och åter fly bort, och åter och åter redogöra för vad han upplever på dessa olikartade resor ifrån den kända

mitt, som är Sören Kierkegaard själv. Ty om han inter raskt återvände till sig själv, så skulle flykten själv ta livet

av den flyende. Och icke heller kunde S.K. stanna hemma i självet utan att detta själv, som han ju kände i grund

och botten, hade tvingat honom att LEVA, - det han eg. inte kunde,p.g.a. ett ”missförhållande mellan kroppen

och själen”. Så bar det ständigt iväg på nya dialektiska, reflekterande resor för den resonerande

pseudo(?)filosofen ( Han kallar också fadern för den arkimediska punkten. Det är sannerligen en frekvent

metafor, punkten! ) Han valde nog att se den situation han kommit i som sin egen och som fri att behandla på

just det sätt han behandlade den... Ty:

Vi kan tolka vad S.K. säger om yrseln så, att den som kommer ur yrseln, frihetens yrsel, ångesten, kommer ur

denna yrsel med ett beslut, ett Själv, men med skuld. Vi behöver inte tänka oss, att ALL frihet är behäftad med

skuld, att ALL frihet, ALLA val sker i ångest. ”/…/ den, der gjennem Angest bliver skyldig, han er jo oskyldig;

thi det var ikke ham selv, men Angesten, en fremmed Magt, der greb ham, en Magt, han ikke elskede, men

aengstedes for.” Låt oss säga att detta utgör den barmhärtiga synen, som är sällsynt hos S.K..

Ty S.K. är ju medveten om att han, när han själv, eller när vem som helst, råkar in i en kris hamnar i ångesten

och i yrseln, och där väljer en form av sig själv. I S.K.s fall kan man ju spekulera och tänka sig, att han vid

inträdet i författarskapet har valt sig tillbaka till faderns religiositet, valt sig tillbaka till den lille begåvade pojken

i det pietisktiska hemmet med de underliga religiösa skräckstämningarna, och att han utifrån detta JAG sedan

tautologiserar detta ”jag” om och om igen.( Han säger ”det samma om det samma” precis som idolen Sokrates.)

- S.K. skapar ett ”Självets metafysik” i sin behandling av den fria viljans och personlighetens problematik. -

Då, alltså, - låt oss här komma med ett längre citat från Adornos habilitetsavhandling, för att se en logicistisk (?)

kritik av Sören Kierkegaards resonemang om SJÄLVET.

( Den människa, förresten,som väljer UTAN yrsel, ångest och skuld, den väljer ju lögnen. Jfr. P.O.

Olofssons böcker Urfantasin och ordningen ( O.s doktorsavhandling )samt Den avklädda människan lider båda

av den brist, eller det felgrepp som man råkar in i när man behandlar icke språkliga företeelser med en semiotisk

teori. Att behandla livet eller psyket eller det omedvetna SOM OM DET VORE ETT SPRÅK, MED ALLA

SPRÅKETS KARAKTÄRISTIKA leder till en barock insnävdhet i resonemangen. Det är synd att den begåvade

O. icke tidigt insåg detta O. tycks vara medveten, halvt, om problemet eftersom han reviderar sin semiotik i

riktning till det bättre i uppföljaren Den avklädda människan. Han har ändå, som han själv säger ”tvångströja

på”. Och den tvångströjan är just semiotiken/lingvistiken. Samma fel begår ju t.ex. Lacan i sitt klandervärt dåliga

sätt att begagna de Saussures språkteori. Däri instämmer jag i vad Derrida hävdar.

Hans Brøchner kan te sig, även om han var släkt med S.K., som ett troligt vittne. B. om S.Kierkegaard i

blixtbelysning :

” Hans Smil og hans Blik var ubeskrivelig Udtryksfuldt. Han havde en egen Maade, paa Afstand at hilse med

et Blik. Det var kun en lille Bevaegelse af Øiet, og dog udtrykte det saa meget. Det kunde vaere noget uendeligt

mildt og kaerligt i hans Blik, men ogsaa noget aeggende og tirrende. Han kunde ved et Blik paa en forbigaaende

umiddelbart saette sig i Rapport til den forbigaaende, kunde gjore psykologiske Studier, og medens han

udviklede Teorien, realiserede han den i Praksis omtrent med hvert Menneske vi mødte. Der var ikke én, paa

hvem hans Blik icke gjord et synligt Indtryk. Ved samme Leilighed forbavsede han meg ved den Lethed, med

hvilken han knytted en Samtale med mangfoldige Mennesker, i nogle faa Replikker optog en tidligere Santale og

førte den en Skridt videre til et Punkt, hvor den ved Leilighed atter kunde optages./…./ For saa at vise mig

Metoden, trak han mig med op og ned ad flere Gader og forbausede mig med sit psykologiske

Eksperimenteringstalent.” (Søren Kierkegaard set udefra , R.Magnussen, 1942.s.102.)

Kapitel V.

Ett brev till Felice Bauer.

” Ärade Fröken ( Gnädiges Fräulein!)!

Så var det nu åter en sömnlös natt, under vilken man just innan morgonen, de sista två timmarna, drog ihop

sig till en påtvungen, planerad sömn, i vilken drömmarna icke längre är drömmar och sömnen icke någon

riktig sömn. Och dessutom har jag idag utanför porten sprungit ihop med slaktarns springpojke och hans

låda, så att jag har fått ett jack över vänstra ögat.

Säkerligen blir jag genom en sådan början inte i bästa tillstånd för att övervinna de svårigheter som det

innebär att skriva till Er och som jag i natt lät genomlöpa mitt huvud i ständigt nya former. Det innebär inte

att jag inte kan skriva det jag vill skriva, det är ju de allra enkalste saker, men det är så många, att jag inte kan

få dem att rymmas i tid och rum. Ibland tänker jag, särskilt på natten, att låta allt bli liggande i minnet, att

ingenting mer skriva och att hellre gå under av att inte skriva än av att skriva.

Ni skriver till mig om Edra teaterbesök och det intresserar mig mycket, ty för det första sitter Ni där i

Berlin vid källan för alla teaterhändelser , för det andra väljer Ni ut Edra teaterbesök mycket väl( ända tills

Monopolteatern, där jag också var, med en min hela varelses gäspning, större än hela scenrummet ) och för

det rtredje så vet jag inte det minsta om teater. Men vad hjälper mig då kännedomen om Edra teaterbesök, om

jag inte visste allt som föregick dem och vad som följde på dem, om jag inte visste vad ni hade på Er, vilken

dag i veckan det var, hur vädret hade varit, om ni hade ätit supé före eller efter besöket, vilken plats ni hade, i

vilken och hur begrundande stämning Ni var och så vidare, så långt man nu kan tänka sig. Naturligtvis är det

omöjligt att beskriva allt det för mig, men så är också allting omöjligt.

Fru Sophies födelsedag – för att nu skriva något enkelt och fullständigt meddelbart – är först den 18 mars,

och när är Er, för att ställa en rak fråga ?

Det är inte bara oro, som den på kontoret, som leder mitt skrivande hit och dit, så att jag nu åter frågar

något helt annat: Jag har ständigt allt det i minne, som Ni sade den där kvällen i Prag, så långt man nu kan

lita på sådana övertygelser, men ett är mig fullt klart, när jag läser Ert brev och det vill jag att Ni utvecklar

vidare för mig.

När vi gick ifrån lägenheten tillsammans med Hr. Direktör Brod till hotellet, så var jag, för att säga

sanningen, förvirrad, ouppmärksam och uttråkad, utan att, åtminstone medvetet, närvaron av Hr. Direktören

var skuld till detta. Tvärtemot, jag var förhållandevis nöjd med att känna mig fri. Det var då också tal om, att

Ni skulle komma rakt in i rusningstrafiken i centrum på kvällen, och åckså att Ni då vid återkomsten hem

skulle göra Er mor uppmärksam på Er närvaro genom att klappa i händerna på ett särsakilt sätt, så att hon

skulle släppa in Er genom porten. Finns det i detta något anmärkningsvärt viktigt ? Och berodde

uraktlåtenheten att ta med nyckeln vid Monopolteaterbesöket bara på den sena återkomsten ? Är det

skrattretande frågor ? Mitt ansikte är alldeles allvarligt, och om Ni skrattar, så ber jag Er att skratta vänligt

och svara noggrannt.

Till våren senast utkommer på Rowohlts i Leipzig en ”Jahrbuch fur Dichtkunst”, redigerad av Max. I

denna kommer att finnas en liten historia av mig:”Domen”, som kommer att bära en tillägnan: ” Fr. Felice

B.”. Är det att handskas för bryskt med Era rättigheter ? Särskilt då denna tillägnan redan står skriven på

historien sedan en månad tillbaka och manuset inte längre är i min besittning ? Är det kanske en ursäkt, som

man kan låta gälla, att jag har tvingat mig att ta bort tillägget ( till ”Till Fr. Felice Bauer.”)” för att hon inte

alltid bara skall få presenter av andra”? I övrigt kan jag inte se att berättelsen, i sitt väsen, har det ringaste att

göra med Er, förutom att en flyktigt uppdykande flicka bär namnet Frieda Brandenfeld, alltså, som jag efteråt

märkte, har begynnelsebokstäverna i sitt namn gemensamt med Edra. /…../.”

( Briefe an Felice,s.52f... Kafkas femte brev till F., 24/10 1912.)

Kapitel V.

( Adornos kritik av S.Kierkegaard )

Th.W.Adorno menar att den grundläggande tvetydigheten i Kierkegaards ontologi är det ABSTRAKTA

SJÄLVET, vars abstraktion hos S.K. bildar en diskussion om autencitet snarare än en motpol till det allmänna,

(d.v.s. begr.”det allmänna”).

( För den oinvigde, - som det brukar heta -, kan nämnas, att Adornos kritik av Kierkegaard vid tiden för A.s bok

om S.K. till dels bygger på , att A. vid tiden för sin kierkegaardstudie (1933) – samma år som Hitler kom till

makten, och samma år som Heideggers Sein und Zeit utkom, : - alltså i komplett slagskugga - försvarar vissa

idéer hos G.W.F.Hegel t.ex. dennes variant av dialektiken o. närliggande. A. kom senare att revidera sin filosofi

i riktning marxism. Hegels dialektik, ”järnlogiken”, såsom vi möter den i Wissenschaft der Logik I-II ,är en

beundransvärd begreppslek, :. S.K. höll enbart delar av denna dialektik för sann. Det var mediationen, det

medelbara elementet i dialektiken, som var kruxet: hur förhåller det sig , när något ”slår över i sin motsats” ?

Adorno kritiserar , på ett ”hegelskt” sätt , S.K.s bruk av termen ”den enskilde”- ett honnörsbegrepp hos S.K.,( i

våldsam reaktion mot det determinism som präglar Hegels syn på människan och historien, analogt med S.K.s

betoning av den fria viljan, avgörandet, valet, ”språnget” o.s.v. ) betecknande i huvudsak hans LÄSARE – bl.a.

med hänvisning till Hegel, en passage hos H., där denne hävdar, att ingen enskild kan tänkas utan att man också

samtidigt tänker ”massan”. – Ett dialektiskt betraktelsesätt . Kierkegaards inställning till massan var -kort och

gott -: ”Massan är dumheten.”,”Maengde er Usandheden, idet Maengde enten ganske giver Angerløshed og

Ansvarsløshed, eller dog svaekker Ansvaret for den Enkelte ved at gjøre den til en Bruksbestemmelse.”(Den

Enkelte, i Synspunktet for min Forfatter-Virksomhed,1851,utg. Postumt.) o. därmed var mycket av S.K.s

socialpsykoligi klar. S.K. var konservativ och ogillade revolutioner.

Alltså står det klart för Adorno: Självets abstrakthet är hos Kierkegaard den särskildes.” Denna står gentemot

genomskinligheten, mot vilket ju ändå Kierkegaards arbete syftar. Utan bilder blir ju hennes omgivning lika

ogenomtränglig som bilder från yttersta fjärran. Därom avlägger Kierkegaard vittnesbörd på ett ställe i Begrebet

Angest, som visserligen skall exemplifiera en ”egoist”, som urskiljes icke genom något evident kriterium men av

sin positiva föreställning om existens:” Ty det själviska är likaså det enskilda, och vad detta betyder kan bara den

enskilde som enskild veta, då det, betraktat under det allmänna kan betyda allt, men på så sätt, att detta allt alls

ingenting betyder./…/ ”Själv” emellertid betyder just den motsägelse, att det allmänna är satt som den enskilde.

Först när den enskildes begrepp är givet, kan det bli tal om det själviska; även om hela miljoner av sådana

”själv” har levat, så kan varje vetenskap bara helt allmänt säga, vad ett sådant är.” Självet, värnet för all

kronkretion, drar sig på så sätt samman i sin enskildhet, så att inget kan prediceras om det : det slår över i yttersta

abstrakthet; att bara den enskilde nu vet cad den enskilde må vara, det är ganska klart en omskrivning av det

faktum, att det därom intet går att veta; så återstår av det allra mest bestämda Jag det allra mest obestämda. Den

nya logiken / Adorno syftar här på fenomenologin.-K.G.-/ har inte undgått insikten om den obestämdhet som

berör det rena substratet av varje kategorial bestämning. I Edm.Husserls analys av de noematiska ”betydelserna”

i Ideen zu einer reinen Phänomenologie ( 1913 ) finns en beskrivning som stämmer väl in på sakförhållandet hos

Kierkegaards ”själv”: ”Det urskiljer sig som centralt noematiskt moment: ”föremålet”,”objektet”, det

”identiska”, det ”bestämbara subjektet för möjliga predikat” – det rena x i abstraktionen av alla predikat.” Som i

allt synonymiskt uttryckssätt hos Husserl, så blir också hos Kierkegaards ”själv”, vars logiska centrum,

föremålet för alla möjliga predikationer, alltså det eg. konkreta, till ett obestämt, obestämbart, abstrakt. Dess

abstrakthet är reflex av den hos de allmänbegrepp, som detta begrepp är underställt ”idén”, ”handlingen”,

”anden”. Att emellertid denna abstrakthet inte enbart tillkommer den egoistiske, ”själviske”, utan också likasåväl

det existentiella självet, det kan man interpretativt utvinna ur en passage i Afluttende uvidenskabelig Efterskrift

(1843):

”Vad betyder det överhuvudtaget att förklara något ? Är det att visa, att det ifrågavarande dunkla något inte är

detta, utan något annat ? Det vore en egenartad förklaring; jag trodde att det genom denna förklaring skulle bli

helt tydligt, att det ifrågaställda var detta bestämda, så att inte förklaringar tog bort det efterfrågade, utan tog bort

dunkelheten. Annars är förklaringen något annat än en förklaring, den är ett beriktigande.”/ Detta problem berör

S.K. då o då, bl.a. i Philosophiske smuler s.40f. o föregriper , på ett för den tiden sällsynt sätt, ett numera känt

fackfilosofiskt resonemang, fört av W.v.O.Quine 100 år senare.Jfr. Readings in Philosophical Analysis, Feigl &

Sellars,1949.,s44ff./ K.G /. Detta förklaringens tillvägagångssätt, som Kierkegaard därmed efterlyser, skulle vara

möjlig bara med hjälp av bilder och namn och skulle helt komma att uteslutas genom hans krav på

genomskinlighet. Dessutom förbjuds det generellt genom Kierkegaards subjektivistiskt-nominalistiska

språkteori, såsom den grundar sig i hans lära om ”meddelelsen”. För övrigt innebär den en kunskapsresignation,

som låter kunskapen stå inför sitt föremål såsom blint, oupplysbart, slutet.

Vissheten och innerligheten är väl nu subjektiviteten, - detta får dock nu inte bara fattas abstrakt. Det är nu

överhuvudtaget det moderna vetandets olycka, att allting måste vara så förskräckligt storartat. Den abstrakta

subjektiviteten är just lika oviss och saknar i samma grad innerlighet som den abstrakta objektiviteten.” Vore nu

emellertid praxis ensamförbehållen konkret subjektivitet, så vore praxis utan orientering och kunskapen hade

abdikerat. Därför måste Kierkegaard oavlåtligt bemöda sig om den teoretiska fattningen om den konkreta

subjektiviteten: personen som bärare av ”mening”. Men densamme trasslar nödvändigt in sig i tautologi:”Det

mest konkreta innehåll, som medvetandet kan ha är medvetandet om sig självt, om individen själv / naturligtvis

inte det rena självmedvetandet, utan självmedvetandet, som är så konkret, att ingen skriftställare, inte den

ordrikaste eller den med den största framställningsförmåga någonsin har förmått att beskriva ett sådant

självmedvetande, medan ändå varje människa har ett sådant. Detta självmedvetande är inte kontemplation; den

som tror det har inte förstått sig själv, då han dock skulle se, att han på samma gång är i vardande och därför inte

kan vara ett avslutat föremål för sin kontemplation. Detta självmedvetande är ….. handling.” Ur tautologin leder

först den fichteanska vändningen till ”handling” som enhet av teori och praktik; om Kierkegaard skulle insistiera

på en sådan enhet, vore han övergången till identitetsfilosofin. Så stöter existensläran överallt på aporier. ( -

motsägelser….)

Än är dess centrum, ”självet”, abstrakt och bara definierbart tautologiskt; än tillfaller det en praxis, som först

måste få sina regler från det /d.v.s. ”självet” självt. K.G./; än för ”själv”-begreppet till flytande

identitetssättanden. Såsom abstrakt blir självet, alla konstruktioner till trots evident fullständigt där, där det

innehållsligt skulle bli föremål för utredning: i ”psykologin”:”Jag kan förlora min rikedom, mitt anseende, min

andes kraft och ändå inte ta skada till min själ; jag kan vinna allt och dock ta skada. Vad är detta, min själ, som

blir oanfrätt av dessa förluster, och som vid denna vinst kan ta skada? För den förtvivlade visar sig detta skenbart

väsenslösa abstraktum som något.”

” Här talas om ett väsenslöst astraktum; detta ” något”, korrektivet, blir emellertid lika abstrakt. Skulle man nu,

och det vore en besynnerlig metod, sätta det sammanhang vari det kierkegaardska existensbegreppet är grundat

in i praxis; skulle man uppsöka dessa moraliska teser, så skulle det icke tillräckligt kunna konkretisera sig.

Organon för sedlig handling är för Kierkegaard ”allvaret” i ”avgörandet hos sig självt”. Genom detta måste

Självets och existerandets antropologiska schemata finna sina innehåll. Men då han inte får dra sina

bestämningar ur den föremålsliga världen, så blir samma ”innerlighet” definierad ur det som densamma skulle ge

”mening” till, och därför åter genom en tautologi:” Men just detta samma, på vilket allvaret med samma allvar

skall återkomma till, kan bara vara allvaret självt.” Allvaret blir tankelogiskt subjekt och sitt eget objekt:

”Uttrycket ´vad som gjorde honom allvarlig i livet´måste naturligtvis i pregnant mening förstås utifrån det,

varifrån individen i sitt inre daterar sitt allvar; ty, efter det att man i sanning blivit allvarlig över det, som är

allvarets föremål, kan man mycket väl behandla olika andra saker allvarligt; frågan är bara: om man först måste

vara allvarlig över allvarets föremål. Detta föremål har varje människa, ty det är han själv.” Till slut blir Självet

– som den teoretiskt- antropologiska kategorins existens – och allvaret – det praktiska – omedelbart identifierat:

”Innerlighet, vissheten är allvaret.” Mot detta uppreser sig insikten: ”Det ser något futtigt ut.” Men det blir

omformulerat i en självtillräcklig ironi , som emnar sig avfärda den transcendentala idealismen: ” Hade jag bara

sagt att allvaret var subjektiviteten, den rena subjektiviteten, den övergripande subjektiviteten, så hade jag väl

sagt något, som hade gjort mången allvarlig. Allvaret kan jag emellertid bestämma på andra sätt. Så snart

innerligheten saknas blir anden ändliggjord. Den är därför evigheten eller evighetens bestämmelse i en

människa.” Så träder i stället för abstraktheten i det lilla: den hos Självet, in alternativt den i det stora,

allmänbegreppen Evighet, Ande, Oändlighet, när ”futtigheten” blir för uppenbar. Detta visar sig drastiskt i

definitionen av Självet i Uvidenskabelig Efterskrift: ” Negativiteten, som finns hos Varat, eller riktigare:

negativiteten hos det existerande subjektet ( vilket måste återge sitt tänkande i väsentligt adekvat form ), är

grundat på subjektets syntes, att det är en oändlig existerande Ande. Oändligheten och det eviga är det enda

vissa, men eftersom det är subjekt, är det i Varat, och det första uttrycket för detta är det stora svek och denna

oerhörda motsägelse, att det eviga blir till, att det uppstår.” Sådana begrepp omspinner det etiska substratet utan

att öppna det. Såsom Själv förblir det bestämningslöst, som snittpunkt där två linjer korsas blir det inte fattat som

detta Själv. ” Det är den enda konsten, hur det etiska kan uppenbaras; självt i positiv mening förblir det gömt i

själens djupaste grund.”; helt och hållet ogenomskinligt.” ( Adorno, Kierkegaard, ss. )

Man kan i Nietzschestudien 2003 läsa en dissertation om ungefär samma problem hos Nietzsche som det

problem hos Kierkegaard, som A. tagit upp. ”Var den du är!”, skriver Nietzsche. - Vem är det som skall vara

vem, och om vi nu ändå förstår N., vem kan eg. påstå motsatsen ? Både Kierkegaard, i dennes tal om Självet och

N. Och senare Heidegger, i dennes tal om ”autencitet”( A.) berör eg. samma trivialitet, samma djupt mänskliga.

Vad N. Också hade menat var, att som man har varit, sådan blir man ju också. D.v.s.: man springer inte ifrån sitt

förflutna. Det rör sig i alla dessa resonemang om personlighetens enhet och sanning, om insikten om att man inte

försöker vara någon annan ( i den meningen att man förställer sig ) och om att det har en avgörande betydelse

hur man blivit uppfostrad. S.K. hade ju, som han skriver i sina senare texter blivit ” vansinnigt uppfostrad”-

alltså, : uppfostrad på ett vansinnigt sätt. Men med att vara den man är betyder, och det är den enda

preciseringen, hos S.K. att vara den Gud avsåg att jag skulle bli.(B.)

Vi möter alltså problemet med personlig äkthet, autencitet. ( Detta går senare igen i den följande

s.k.existentialistiska rörelsen.) Ty detta senare berör ett annat problem, näml. det, att sanningshalten i utsagan:

”Jag är nu äntligen mig själv.” Ofta avses att avgöras med en reflexiv akt. Det är i själva verket en hel GREN av

filosofin som är involverad i detta, där avgöranden om sanning o. falskhet tänks avgjorda med hänvisning till en

egen reflexion hos subjektet. Denna filosofi kallas för den reflexiva filosofin. Den anses inte för mycket värd.

För att göra upp med den har vi inte mycket annat att göra än att ta upp tankens, språkets problem,

problemet om Jagets natur o.konstans och medvetandets problem, - i grunden. Bara det.

Filosofins historia är en ofta en resa i det reflexiva landskapet där den filosofiska tanken just inte kommer

fram till annat än sina egna premisser. Man väljer den idealistiska synen eller den materialistiska o. man talar

om viljans frihet såsom något omöjligt i de lugna tiderna, och glömmer alldeles bort den problematiken när

nöden klappar på dörren .

Filosofin biter sig oftast i svansen. Några lösningar på filosofiska problem kan man sällan definitivt finna.

Då vore det heller inget filosofiskt problem. De filosofiska systemen, där tanken förhåller sig till sig själv, är

gigantiska tautologier.

Det mäktigaste ” tankesystemet” ( denna ”tankealadåb”, som någon kallat det hela, jfr.den utmärkte Bryan

Maggee, En filosofs bekännelser. För M. är det obetingat Schopenhauer ,som står högst. ) i fil.historien är väl det

hegelianska, - konstruerat till en början mitt under brinnande krig- i den tyska provinsen, ty Tyskland var ju den

plats, där en så stor del av vår moderna ”tanke” utvecklades, fulländat i Berlin i et antal sammanhaängande verk.

Det var under romantiken ( den kallade sig själv inte så då ) som ”filosofin lärde sig tala tyska”, till en början

med Immanuel Kant och hans kritiska idealism, den ”transcendentala” förnuftskritiken, - Kants bok Kritik der

reinen Vernunft kom år 1781 , och var till dels frukten av läsningen av David Hume, som i An essay concerning

human understanding ,1-3, (1739-1740 ),och i den sökte Kant fastställa ursprunget för och gränserna för vår

kunskap. Hume ifrågasätter där ”jagbegreppet”, idén om ett bestämt jag, ”substansbegreppet”, idén om ett

bestämt ting och orsaksbegreppet: vi kan inte veta att A orsakar B, bara se att B vanligen följer på A., så är för

Hume allt osäkert utom matematiken.

Det var läsningen av Hume som ”väckte Kant ur hans dogmatiska slummer”. Det var framför allt kritiken

av just orsaksbegreppet som kom Kant att reagera. Om detta icke gällde, så som vi normalt kände det, kunde vi

då över huvud taget få någon kunskap alls? Kants svar på detta, distinktionerna mellan apriori ( apriori

sanningar = nödvändiga förnuftssanningar , där grundtesen är att en sak inte både kan förhålla sig på ett sätt och

samtidigt på ett motsatt sätt,d.v.s. motsägelselagen. Man kan här hålla i minnet Leibniz´klassiska definition av

begreppet nödvändighet: ”När motsatsen innebär en självmotsägelse.”! )och aposteriori ( sanning aposteriori =

erfarenhetssanning ), analytisk ( som följer ur begreppet )och syntetisk ( som inte följer ur begreppet ) kunskap(

- där Kant försökte hävda att orsakslagen var en sanning av ett speciellt slag , en syntetisk sanning apriori. – Det

var enbart av denna anledning som man kan kalla hans filosofi ”transcendent”, överskridande. ( Begreppen

analytisk och syntetisk har numera blivit ifrågasatta: man har svårt att dra en bestämd gräns mellan dem o.

således att använda dem på det sätt Kant tänkte sig.)I övrigt var han ju icke ”transcendental”.( Räddades icke

orsakslagen, så skulle inte modern vetenskap stå på någon fastare grund än uppenbarelsereligion, som H.Aiken

har anmärkt (i The Age of Ideology ,1956.) !!) Allt detta förde till en diskussion som naturligtvis fortsätter än

idag. ( Man har t.ex. ifrågasatt Kants begrepp ”analytisk” o. ”syntetisk” och ibland sett skillnaden dem emellan

mer som en känslosak. Jfr. bl.a. A.Wedbergs utmärkta diskussion om Kant i W.s filosofihistoria. W.s

filosofihistoria är ju just icke ”historia”. Mer om detta nedan.) ) I det samtida Tyskland tog sig reaktionen olika

uttryck: omedelbart hos .J.G.Fichte – den äldre Fichte, hans son I. Fichte blev också en viktig person i vårt

sammanhang, uttydde Kants kritik i en riktning som traditionellt kallas subjektiv idealism. -F.W.J. Schelling (

mannen med de sju filosofierna) brukar betecknas som objektiv idealist och panteist och den romantiska filosofin

kröntes (!) med Hegels transcendentala idealism, där förutsättningen var Kants filosofi men där intresset för

kunskapsproblemet flyttats långt upp i den ontologiska sfären , till frågan om eller här snarare läran om VARAT

och varats konstruktion i en serie verk präglade av stark determinism och utvecklade med en metod, den

dialektiska, där den ”begreppsstarke” Hegel genom att ställa in begreppen i ett systematiskt schema in i en

metod skapar en bild av Andens, d.v.s. världens och tillika individens, utveckling .

Hegels verk fick ett enormt inflytande. ( Ännu i Cambridge på 1890-talet, då B.Russell började sina

framgångsrika studier där, fanns gott om hegelianer :” McTaggart var hegian och på den tiden ung och

entusiastisk. Han hade ett stort intellektuellt inflytande på min generation, även om jag i efter hand inte tror att

det var något gott sådant.” ( The Autobiography og Bertrand Russell,1967. S.60.)-” Moore, var liksom jag,

infleuerad av McTaggart, och var för en kort tid hegelian. Men han kom ur detta snabbare än jag och det var till

stor del tack vare samtal med honom som ledde mig till att överge både Kant och Hegel.”(s.61.)- Jfr. i Sverige de

utmärkta föreläsningar som Erik Gustav Geijer höll i Upsala om historiens filosofi ex tempora 1841-42, där G.

på ett utmärkt och klargörande sätt redogör för sin syn på Hegel .se Geijers Samlade Skrifter. Suppl.II.ss.122-

144.) Utmärkande för H.s filosofi är, kan svepande sägas, att den är i och för sig, att den är i enlighet med sin

egen förutsättning alltså, är en immanent konstruktion, att den icke, - synligt-, förhåller sig till något utanför sig

själv. Den ”står på huvudet”, som Marx sade. Filosofins historia är en ibland något makaber blick in i det

förflutna. Och man kan fråga sig om den kan skrivas. - Vad det innebär att förstå en filosofi? Ty man kan för det

första hålla med Adorno om, att det aldrig går att göra en parafras på dennes filosofi. Och att förstå den innebär

ju givetvis inte heller att man har memorerat den! För det andra hamnar vi då i det läget, att vi inte kan förstå

filosofi på det sättet, att vi förstår den, på Gadamers vis, som något annat ( Jag återkommer till denna diskussion

om ”förståelse”. ), att vi inte kan omformulera en filosofi för oss själva, emedan den då inte längre är den

samma, just den filosofi vi avsåg att förstå, utan bara ”min version” av den, där begreppen kan avvika något i sin

innebörd och tyngdpunkterna kan vara andra. Det var måhända därför som S.Kierkegaard aldrig presenterade

några filosofihistoriska exposéer,- för att han ansåg dem omöjliga. S.K. var aldrig historiker men väl

historiefilosof ändå. Han läste aldrig historia, - han skapade sin egen bild av antiken t.ex., en bild, som man haft

svårt att utrota p.g.a. det övertygande sätt på vilket Kierkegaard beskrev denna. ( se S. Holms bok

Graeciteten…och samme mans Graesk religion (1942) ). Man kan här jämföra hur t.ex. Nietzsche skapade en

självståändig bild av antiken något senare. –

Inget tvivel om en sak kan råda: S.Kierkegaard såg otvivelaktigt på sig själv såsom samtidens mest begåvade

person.

_____________

När vi har att göra med Kafka har vi inte med en filosof att göra. Vi FÖRHÅLLER oss ( inte

nödvändigtvis som filosofer ) till något yttre, till några berättelser. Beträffande Kierkegaard är vi i en något

annorlunda position, då denne hade vissa filosofiska ambitioner. Vi har väl hittills intagit en ganska fri

inställning till hans texter ( Vi kan tänka på vad Hedenius skrev någonstans :” Förutsättningen för att man skall

ha utbyte av Søren Kierkegaard är att man inte tror på honom.”, sagt på H.s vänliga sätt.), och det tänker vi, i

monologismens namn fortsätta med i vår ensliga undersökning av vårt problem, huruvida det är möjligt att tala

med sig själv.

Det kan ju också för den, som känner till något om Kafka och Kierkegaard, så som man KAN känna till ngt

om dem, lätt att tycka, att det är två personer som är illa valda för mitt syfte, två livsmonologer, i det att dessa

två personer icke syns särskilt ”förändringsvilliga”, : de stänger in sig med sig själva. Men det kan ju vara desto

mer spännande om vi tänker oss, att dessa två män har denna konservatism att kämpa med. Över huvudtaget är

det ju omöjligt att tänka sig dem såsom intellektuellt aktiva om det saknas en inre kamp!

Monologen kan säkerligen också beskrivas som en OMVÄG. - ( Jfr. den senare Wittgensteins inställning

till filosofin, den som av Bertrand Russell betecknades som ”intellektuell lättja”. W.s livsmonolog med det

stänidga tvivlet på den egna personen:” Fyrio år gammal, och fortfarande idiot.”)- En omväg till vad då? Till det,

som andra människor väljer en rak väg till. Den raka vägen är dialogen med de andra. ( Det är t.ex. slående hur

S.K. ut- bildade sin filosofi i enslighet , ingen ovanlig situation för en filosof (!) ,och icke i diskussion med

någon annan levande människa.) Monologen kan ses som en annanhet i sig. Just emedan den inte är ett

majoritetsval. (?) Monologen söker sina EGNA formuleringar, kör fast i egna svårigheter, inte i andras.

Monologen måste korrigeras av den som håller den. Någon annan finns inte tillstädes. På så sätt är det en dans på

slak lina. Hur märker man SJÄLV när det går fel. – Vi har talat om avvägar. Nog måste här också nämnas

”stoppet”, ”återvändsgränden”, ”blindgången”, ”den målade dörren på väggen”. Ett ytterligt viktigt korrektiv i

monologen ( och ett styrande moment i monologens estetik ). (Jag måste se till att hålla min monolog på ett sätt,

så att jag inte kör fast. Ett alternativ i detta moment är att UNDVIKA att presentera en lösning på ett centralt

problem, eftersom resan då vore över.!! Det är t.ex. en idiotsäker genre att skriva monolog i, filosofin, eftersom

man kan vara nästan SÄKER PÅ, att man inte kommer på någon ny väsentlig sanning någonsin…. Å andra sidan

vill det till om man hela livet skall kunna hålla till godo med att se en sak på ett sätt, och aldrig på något annat.

Så fort man har lyckats se något som något annat, så är det ( enl. Gadamer m.fl. ett tecken på att man har förstått.

( Bl a. Apel har dock ifrågasatt om det, att man förstått en sak annorlunda, innebär, att man har förstått den

bättre! Men jag satsar ändå på att det i förståelse ligger en rörelse till ”något annat”.) Kontrast: Jfr. Kierkegaards

tautologiserande, och hans sammanfattande kommentar om sitt författarskap, att det han skrivit i alla fall varit

”lite kanel till maten”.)

Theodor Adorno:” ” Människan är ande. Men vad är ande? Ande är Självet.” / ur Sygdommen til Döden

(1848) / Så är Kierkegaards axiom. Är då Självet Ande? Och har då ande, likställt med kreativt Väsen, inte blivit

en mytisk bestämning? Det söker Kierkegaard undgå genom sin allt behärskande idé om dialektik, den

mellan:”Natur och Ande, mytiskt innehåll och medvetande som kvalitativt åtskilda, fullständigt konträra

makter.” De blir i Sygdommen til Döden påhängda grundformeln och samman fogade med Självets bestämning

som Ande:”Men vad är Självet? Självet är ett förhållande ,som förhåller sig till sig självt.” ( Adorno,

Kierkegaard,s.114.)

Det är detta svårbegripliga påstående ( en klassiker för Kierkegaardentusiaster ), som blir utsatt för en

våldsam (!) analys av Adorno. Vi kan se hur han gör – om vi har tålamod ( ” Man måste anstränga sig!”. Så löd

Maine de Birans hela livsvisdom. )- :

”Eftersom Kierkegaard inte tyder Jaget funktionellt som statiskt-där-varande, utan som Ande, skall det

transcendera natursammanhanget,till vilket i ”ogenomskinlighet” dess substrat nödvändigt hör.

Kommentaren från Indövelse i Christendommen ( 1850) / också av pseud. Anti-Climacus.K.G./ gör den

funktionella karaktären om ”förhållandet” uppenbar:” Och vad betyder det nu att vara ett Själv? Det betyder att

vara i fördubbling. Därför betyder i detta förhållande sannerligen att dra till sig något dubbelt. Magneten drar

järnet till sig, men järnet är inget Själv, därför är i det förhållandet tilldragandet något enkelt. Men Självet är en

fördubbling, är frihet; därför betyder i detta förhållande i sanning att dra till sig uppställandet av ett val. Men ett

Själv kan gragas till något annat bara genom ett val i sanning, så att att i sanning dra till sig är något

sammansatt.” Denna bildning / Konzeption/ av Självet som förhållandets blottlägger dess mytiska karaktär.Det

”att förhållandet förhåller sig till sig självt” ger ingen klar mening, varur icke heller detta x som förhållandets

substrat kan utvaskas ur. Definitionen från Sygdommen til Döden kan dock i motsats till den i Uvidenskabelig

Efterskrift ( 1846 ), ta fram det ”ogenomskinliga” substratet genom införande av rena funktioner. Nu betyder

emellertid begreppet förhållande inget annat än att dess delar förhåller sig till varandra, inte att deras förhållande

förhåller sig till ”det hela”. Det ” förhållande-till-sig-självt-förhållande” vi möter här kan därför utan substrat

knappast begripas/begriffen/ reflexivt. Om det förhållande åberopar sig på sig självt, som ju faktiskt skulle vara

en objektifiering, då skulle inget annat avses med Kierkegaards sätt att resonera annat än en förhållandets själva

struktur, på vilken då skulle reflekteras /auf welche dann reflektiert werden könnte/s.115/. Man frågar sig: vari

skiljer sig ett ”förhållande” från ”ett förhållande som förhåller sig till sig självt”? Möjligen är svaret blott detta:

det senare producerar, som enhet,de till varandra förhållna momenten ur sig själv, liksom ”levandet” för den

unge Hegel är enhet av något som särskiljes; medan det blotta ”förhållandet” sätter divergerande moment i

förbindelse med varandra. Det, att förhålla sig till sig själv, är en metaforisk beteckning för den ursprungliga,

produktiva enheten, som likaväl ”sätter” motsatserna som den enar dem. Så inrymmes i det Kierkegaardska

Självets mikrokosmos icke bara den kantianska transcendentala syntesen, utan själva den hegelska oändligt-

produktiva ”totalitetens” makrokosmos.

Kierkegaards Själv är Systemet, dimensionslöst sammanpressat i ”punkten”. ”

Och så har S.K. hamnat i samma fälla som den han kritiserar, G.W.F.Hegels situation, i den abstrakta

idealismens fälla.(Vad man här ändå kan ifrågasätta är den historiefil. syn som får Kierkegaard att inrymmas i

Hegel el.dyl.. Det är nu en lätt sak att ”inrymma” en filosofi i en annan. Man behöver nästan bara omnämna den ,

så är den de facto inrymd. ( Man kan på det sättet bagatellisera vilken filosof som helst.) Det är ju en klar

alternativ möjlighet att se Kierkegaard utan att se honom ”genom Hegel”eller utifrån Kant. Det är inte

nödvändigt att man i allt skall dömas utifrån sitt öde att vara samtida med en annan. Man kan kräva sin rätt att bli

förstådd inifrån.) Har Kierkegaard ändå hamnat i den situationenen, att han förhåller sig till sig själv som till

världen. Att han tar sitt eviga själv som objekt och glömmer bort världen. Att hans Själv är hela världen. I en

liten punkt, så som Adorno skriver…..

_______________

” The value of philosophy is, in fact, to be sought largely in

its very uncertainty.”

( B. Russell )

KAPITEL VI.

Bűrgelepisoden i Kafkas Slottet.

Det är välkänt, att man brukar särskilja Kafkas författarskap i två delar, - distinkt olika -, dels novellerna,

dels romanerna. -Varje kapitel i de tre oavslutade romanerna är väl avrundade i kompositionen. Jag tror at

det var A.Camus som påpekade, att varje kapitel var som en väl genomförd musikalisk sats i en symfoni….

I Kafkas roman Slottet, utgiven postumt, ss.214225 i Das Schloss. (Avsnittet, ”Burgelepisoden”, saknas i de

flesta svenska översättningar.)

K. är på ett hotell i den främmande byn.

K. är lantmätare, Lantvermesser, ( ty.”vermessenheit”= förmätenhet )(.- Alla namn brukar vanl. förses av Kafka

med en komisk laddning.) Man behöver ingen lantmätare, får han reda på. Hans högsta önskan är dock att få

träffa greven. Greve West-West. Ty han har docj blivit kallad till tjänsten. K. ger sig mitt i natten ut i

hotellkorridoren för att leta reda på tjänstemannen Erlanger. ( På ty. finns verbet ”erlangen”=nå.) K. Vet inte

vilken dörr han skall prova, men han säger sig:” Försöket kan inte vara alltför farligt.”. Istället för Erlanger

träffar K. Emellertid på en herr Bűrgel, ( Burgel = ”en liten auktoritet.”) sekreterare till herr Friedrich. K. Finner

att B. Lagt sig i det ytterligt lilla rummet för att sova. Likaså tänker K. Att det hade varit bättre om det hade varit

tomt, så att han själv hade kunnat lägga sig där. K. Är ytterligt trött. Bűrgel klagar över att ha blivit störd,

eftersom B. Menar sig inte kunna somna om när han en gång blivit väckt. K., lantmätaren i den vintriga

slottsbyn på jakt efter ett anställningskontrakt, något som aldrig tycks lyckas, tänker då att så trött som han, K.,

nu känner sig, har B. ALDRIG känt sig.

Det märkliga inträffar dock att B. Ber K. Stanna, men endast med den motiveringen att eftersom klockan är fyra

så måste K. Väcka upp den han söker och han kan då bäst vänta på plats till femtiden, då det är vid den tiden

man börjar stiga upp på hotellet.

K. i sin tur, där han sitter lutad mot sänggaveln på B.s säng, vill intet hellre än sova, men B. Menar sig lättast

kunna somna in i mitten av ett samtal; alltså talar B. Mångordigt om sin tjänst o sina göromål o.s.v.. Att

REFERERA fortsättningen av detta litterära och komiska mästerstycke vore en dödssynd nära nog ( Episoden är

kap.18 i den tyska upplagan. Den svenska har oftast enbart, liksom den allra första tyska utgåvan, 16 kapitel.). I

vilket fall som helst så sker följande, i stora drag: i takt med att K. Långsamt sjunker till sömns så kommer den

allt piggare B. Att beröra mer och mer av det som eg. är centralt för K. I hans sökande. ( Hos Kafka är det nästan

alltid ett sökande.) I halvdvala hör K. B. Tala om sekreterarnas nattförhör, om hur sekreterarnas motpart

verkligen kan vinna något med just nattförhör, särskilt om besökaren kommer oanmäld! K. Tror sig förnöjd nu

vara på väg mot ett gott insomnande:”Klappere,Műhle, klappere, du klapperst nur fur mich.”, mumlar han ( i enl.

med en känd tysk lantlig visa.).

Det framkommer nu i B. Nära nog oändligt omständliga framställning ang. nattliga besök, att det ”är ett läge, där

det nästan är omöjligt att avslå en begäran.” När B. Så har förklarat att varje sekreterare ( han, B., är ju en sådan

) har rätt att uppfylla varje parts önskan, och så ställer den avslutande frågan, slutligen, om vad K. Önskar, då

sover K..

”K. Sov, avskuren från allt vad som skedde.”

I enlighet med den speciella berättarteknik som Kafka så behärskade, tycks det som om K.s verkliga insomnande

inte sker förrän med B.s sista ord. Vad som beskrives är bara K.s kroppsställning under den korta sömnen.

Omedelbart därefter knackar det på B.s dörr, K. Vaknar till, förskräckt, och får veta att han är SÖKT av

Erlanger. B. Måste övertala K. Att gå. B.:”Jag vet inte varför ni ser på mig så där.” K., som under hela samtalet

dem emllen har negligerat B., tycks nu stirra på B. Och undrar vad denne eg. sagt,d.v.s. K. Tycks eg. ha hört

ALLTIHOP! Men K.s lättsinniga jargong återvänder efter en stund. Han konstaterar att inget som B. Säger kan

förmå hon att gå, - enbart det meningslösa i att stanna kvar. Rummet tycktes också tomt och det skulle aldrig

lyckas honom att sova i det rummet. Denna övertydelse blev det avgörande. Skrattande över denna reser sig K.

Och går, utan hälsning, ut ur rummet.

Jag anser, att det var givet i förutsättningarna, att K. somnade.

Om vi bektraktar Slottet, Processen och Amerika som romaner där hjälten representerar det medvetna och

hjältens omvärld det omedvetna och om vi likaledes ser att splittringen uppkommit INNAN romanen tar sin

kronologiska början, så är dessa romaner romaner SKRIVNA EFTER KATASTROFEN, de tillhör monologerna

som utgår FRÅN en punkt ( Mon. 2). Därför kan vi inte i dessa texter, dess flöde, vänta några EGENTLIGA

avvägar, några stora avvägar. De är icke skrivna för avvägens skull.( Jag kommer att änka på Proust romansvit,

där del I ,Swanns kärlek, är skriven först, sedan den sista ( del VIII, Den återfunna tiden ), och sedan alltihop

emellan. Och så finurligt, att man efter den sista delen , - först då -, känner sig redo för del I. Den nästan perfekta

cirkeln.

KAPITEL IX.

( som handlar om ”litterär teori”….)

En mycket långlivad litterär teori, som det säkert ligger en hel del sanning i, är den, att en roman ( el. likn. text)

är mycket beroende av sin inledning, sin BÖRJAN: att själva början med automatik för in berättelsen på ett visst

spår, - den preformationistiska teorin, ( Jfr. J.Derrida, Writning and Difference, s.23. )eller på vissa möjliga spår,

ger det tonfall och den språk- och bild- och tankemässiga rymd som fortsättningen helt enkelt får rätta sig efter.

Ett extremfall är den totalt deterministiska teori, som innebär, att vad man skriver, redan är bestämt ”utanför

tiden”, - jfr. S.Kierkegaard i Synspunktet for min Forfaatter-Virksomhed ,(utg.postumt):

”Den hele Produktivitet har i een Forstand havt den uafbrudte Jaenvnhed, som om jeg ikke havde bestilt

Andet end hver Dag at afskrive et bestemt Stykke af en trykt Bog.” (S.K.S.V.XVIII.s.124.) ( Vi har berört detta

delvis redan, i talet om att ”skriva väl”…)

( S.Kierkegaard nämner ofta, att det egentligt lugnande är när han ”går med en ständig produktivitets jämna

fart.”(Pap.X 1 A 442.) Som prinsessan i Tusen och en natt frälser han livet genom att berätta, skriver han i ett

papper, men pengarna håller på att ta slut. Att inte ha råd att ge ut sina böcker tar livet av honom ! ( Jfr.

Hj.Helweg, Sören Kierkegaard, En Psykiatrisk-psykologisk studie (1933),s.254.) S.K. skriver vidare och vidare.

Vet han vad han gör?)

Åter till teorin om början:

”Anfangs jede Novelle fast lächerlich!”, ” Början av varende novell nästan skrattretande.”, skriver Kafka i ett

brev till sin kära Milena Jesenska. Och i början ligger fortsättningen, gömd. Tills man fortsätter.

( Nu kan ju inte sådant, en sådan ”teori” FALSIFIERAS, eftersom det inte är en exakt VETENSKAP vi talar om,

ÄVEN om vi talar om teorier, om börjans determinerande funktion, om skrivande till och från punkter o.s.v. )

Litterär teori skrivs ju inte för att man lättare skall kunna läsa romaner ( el. likn.), men snarare för att man skall

kunna diskutera om dem på ett speciellt sätt, så att man kan förstå mer än romaner ( vilket ju faktiskt traditionellt

ingår i förståelsen av romaner, men ändå…): kort sagt, i den teoretiska utbildningen av synsätt ang. olika

kommunikationssätt, ”kommunikation om kommunikation”,”prat om prat”, så häver vi upp oss själva på en

KULTURELL NIVÅ, (- jag har ju i denna lilla skrift ett mindre panorama över en sådan kulturell nivå, där det

intresserade betraktandet av olika utsagor o former för utsagor är centrala.)

Vi kan följa den bekanta normen om automatik om vi tar i betraktande även en så ATYPISK roman som

Processen:

Den inleds så här:

”Någon måste ha förtalat Josef K., ty utan att han hade gjort något ont, blev han anhållen en morgon.” ( Jag

följer oftast Karl Vennbergs, vår egen kafkaintroduktör i Sverige, övers. från 1945, använder ibland min egen

utifrån den tyska utgåvan fr. 1935,Schocken Verlag, Berlin, till vilken upplaga sidhänvisningarna hör.)

VI HAR HÄR av BERÄTTAREN förts in i VERKUNIVERSUM.

________

KAPITEL VII.

Filosofi är endera att slå in öppna dörrar eller att måla dörrar på väggen. Eller att måla in sig i ett hörn.

Något fjärde existerar inte.

”Jeg har ingen Umiddelbarhed havt, har derfor, slet og ret menneskeligt forstaaet, ikke levet; jeg er starx

begyndt med Reflexion, har ikke i senere Aar samlet lidt Reflexion, men jeg er egentlig Reflexion fra forst til

sidst.” (S.K.S.V.XVIII.s.130.)

Lögnen kan vara en förflackning av intellektet. Monologen kan vara en form av vidsträckt lögn. En utdragen

tvekan inför Sanningen.

Vissa personer förmår icke ljuga ( hur förflackade de än kan vara ), de tillhör gruppen ”homo tautologicus”,

d.v.s. den art som i enl. med sin karaktär av ”lexikon” inte förmår ljuga. Det är en verklig knäckfråga, den, om

hon verkligen kan tala sanning. (Man måste, såsom riktig människa, enl. Lacan t.ex., ha förmågan att ljuga. Man

skulle kunna säga att det utmärker människan. Hon är inte riktig annars.)

Talandet utifrån en punkt ( Monolog.2) likaväl som talandet till en punkt ( Monolog.1) kan vara en lång

svindlande lögn som till sist brister,( lägg märke till hur ordet ”svindlande” smög sig in, omärkligt, som en tjuv

om natten…),- en lång vindlande osanning, men dessa lögner har ju olika karaktär: M.2 är övertygad om sin

sanning och behöver en konceptuellt klarare korrigering, där M.1 i alla fall alltid innerst inne är på det klara med

att dess inställning är preliminär, att den är i oscillering mellan det medvetna o. omedvetna, att den ”talar

försöksvis”, att den gärna avslöjas som lögn ( tongue in cheek ), - dess inställning är mera lek,- när allt kommer

till allt kanske dess lögn en gång befinnes vara den största sanning. Vad så, om detta är lögn, - jag befinner mig

här och nu, och jag är i vardande: är icke det nog,o.s.v……. M.2 är farligare för omgivningen, ty dess

”försvarare” tror ofta mycket starkt. M.2. kan vara allt ifrån att hävda något med autencitet till att hävda något

med fanatism….. M.1 är ju mera försöksvis, mera sekulär, mera relativ, så där kan man ju säga, att lögnens

avslöjande är lika med relativismens sammanbrott och en kris för ” svävandet i det bemästrade ögonblicket” (

det är en av S.K.s definitioner av ironien….). Både M.1 o. M.2 är redskap för intellekt som är i stånd att fara

med osanning. Det är eo ipso SANNA monologer, ”sanna människors” ( enl. Lacans definition av sådana ) högst

bristfälliga relation till den omöjliga verkligheten . Kafkas högt begåvade o. viljestarka väninna Milena Jesenská

, i brev:

”Visserligen ligger saken så till, att vi alla ögonskenligen har förmågan att leva, för att vi någon gång har

flytt in i lögn, i blindhet, i entusiasm, i optimism, i en övertygelse, i pessimism eller något annat. Men han /

Franz / har aldrig flytt in i någon skyddande fristad, inte i någon. Han är helt ur stånd att ljuga, liksom han är ur

stånd att dricka sig berusad. Han är utan varje tillflykt, utan hem. Därigenom är han utsatt för allt, som vi andra

är skyddade emot. Han är som en naken bland påklädda. Det är inte ens sanning, det som han säger, det som han

är och lever. Han är ett så determinerat vara alldeles för sig, utan alla tillbehör som skulle kunna hjälpa honom

att rusta in livet – i skönhet eller elände, vilket som. Och hans askes är alligenom oheroisk – och just därigenom

så mycket större och högre. All ´heroism´är lögn och feghet. Han är inte en människa, som konstruerar en skes

som medel att nå ett visst mål, han är en människa som genom sin fruktansvärda klarsyn, sin renhet och

oförmåga till kompromisser är tvingad till askes.” ( min kursivering.)( ur brev till M.Brod,i Brods bok Franz

Kafka, trol.1920, då Kafka befann sig på sanatorium i Tatra för sin tuberculos.)

Så får vi en svårighet till. Den, som inte kan ljuga, kan inte tala sanning.

Nu kan vi ju se Mon.1 som en så försöksvis procedur, att den inte gäller såsom utsaga, men såsom enbart

letande. Och att den är präglad av detta i allt.

”Det finns bara en huvudsynd. Otålighet.” F.Kafka.

”Vägen till dig själv är en marsch på stället.” S.Kierkegaard.

Kapitel IX.

DET SOM sker i flödet allt som oftast är ju att något tar gestalt. Det vore en glädje att – i förbigående – få

beskriva en självklarhet. Mitt i självklarheten, just som vi talar, så visslar ju ändå orimlighetens vind bakom

ryggen på oss och vi vet ofta, mitt i det mest alldagliga, inte på vilket ben vi skall stå, som i en halvt medveten

förlägenhet: men i flödet, i den stora monologen ( som alltid tycks pågå ) hoppar en GESTALT upp på vägen

framför oss. ( Är det en SYMBOL eller är det något INBILLAT,d.v.s. ”imaginärt”?) Där står GESTALT i

LOGOS´flöde i all sin glans och prakt . Och det är ju en lycka. Ty, om detta aldrig hände, denna G. I L., G. I L.s

land, ”L:slandet”, så vore ju L. blott ett SPATSERLAND! Ett spatserland, men aldrig ett land att nära sig av,

eller lära sig av, aldrig ett morotsland, aldrig ett stycke berg att luta sig mot, aldrig en skog att älska och bygga

bo i, aldrig något land att gå vidare in i eller ut ur.

Men nu är det nog så för de flesta människor, att det kommer en gestalt upp på vägen. Det är därför som

LOGOS´ logos är så stor.

En av monologismens uppgifter är att i åseendet av den stora Monologen, i denna skrift representerad

främst av två långa monologer, Kafkas och Kierkegaards, i deras ortografi, när vi lärt oss deras ortoepi ( sättet att

rätt uttala deras kråkfötter ), att i åseendet här, - VID SIDAN AV – eller mitt i – skapa ännu en skrift att tyda, en

runsten vid vägen, eller en handskrift, en dataskrift som i sin tur skall kunna tydas av någon sentida skriftställare,

såsom det alltid har gått till….Låt oss säga: Något måste avlockas sin mening innan det slår över i sin motsats.

Detta kan tyckas som ett IDEALISTISKT yttrande. Vi talar om ett ”något” med en självständig existens utanför

mitt medvetande, något, som, om jag förstår det, kommer att förändras. Låt oss säga att vi har detta med punkten.

Och riktningen. Om vi kan avlocka denna riktning från eller till en punkt en innebörd, så ändras riktningen.

Varje gång, ponera, vi förstår, så slår den lilla växeln om och riktningen blir motsatt. (”Kafka representerar den

absoluta omvändningen av tysk idealism. Om det är Hegels slutliga uppfattning att i det Absoluta sanning och

existens är ett, så är det för Kafka genom det Absoluta de för alltid är åtskiljda.” ( Heller, The disinherited

Mind,s.192.)

IDEALISM. Th.Adorno kritiserade Kierkegaard för en idealism liknande Hegels. Adorno läste Ernst Blochs

bok om utopier, men krånglade sig själv fram utan några dylika.

Han klandrade Kierkegaard för att denne aldrig relaterade till något historiskt ( medan Adorno kritiserade Hegel

för att denne relaterade till något abstrakt historiskt, näml. sig själv, til syvende og sidst, som historien ), men

S.K. blev kritiserad för sin absoluta subjektivitet och sin brist på relation. I det ovan citerade avsnittet ur

Adornos habilitetsavhandling är det S.K.s kurragömma med Självet som utsätts för granskning och dom: S.K. tar

Självet abstrakt, utan relation till något yttre, och det blir då nödvändigtvis tautologiskt och alls icke någon

utvecklingsbar enhet.( Adorno själv tycks ha väntat på någon historisk situation.) Jag kan icke se Adornos

monolog ( d.v.s. hela A.s författarskap )som något annat än en surrande jargong, interfolierad av några få

skarpsinniga iakttagelser, massor av hänvisningar till det historiska läget ( analysen av auktoriteten o. Av

U.S.A.), men eg. bara en rörelse utstakad av studiet av Immanuel Kants verk i ungdomen. Den stora tillflykten

undan filosofin var ju musiken, där dock estetiken blir en högst personlig sak ( ”Teddy hates jazz”,och det finns

ingen musik före Bach!) Var hans skrivsätt atonalt? ( Han hänvisade ibland till A.Schönbergs krav på

meningsfullhet hos musiken.) Adorno har anklagats, av t.ex. Karl Popper , för att säga skäligen triviala ting men

med ett avancerat o. tillkrånglat språk, en egen jargong. ( Jfr.Prisms.från 1955. En essäsamling av Adorno.)

Till Kafkas och Samuel Becketts verk ställde sig Adorno positiv. ( Det stort anlagda verket Ästhetische

Theorie, som utgavs postumt var av A. ämnat att dediceras till Beckett!!) Adorno, - av halvjudisk börd och hårt

slagen av tredje riket och chockad av förintelsekatastrofen:” Efter förintelsen är det nu icke längre möjligt att

skriva poesi.” – ( Jfr. t.ex. Hannah Arendts och Derridas, Den andres enspråkighet, likartade positioner.) - tyckte

sig hos Kafka finna en gestaltning av kommunikationsbristen i det moderna samhället, liksom han i K.s verk såg

en bild av subjektets kris i det moderna samhället. En författare som B.Brecht, med dennes didaktiska stil,

föraktades av Adorno. ( Brecht hade ju, för övrigt , föga förståelse i sin tur för Kafka: ”Bilderna är ju bra, men

resten är rena ofoget.”…Jfr.Walter Benjamins essäer Franz Kafka.Till tioårsdagen av hans död.(1934) m.fl.fler i

Uber Literatur (1969).( Se antologin Bild och dialektik.) Adorno värderade Benjamin högt, och det mesta av det

A. publicerade, innan B.s tragiska död, var han ytterst angelägen att få höra B.s åsikter om, och ibland företa

rättelser i enlighet med dem, innan det levererades till trycket . Man kan väl tänka sig att Benjamin ( död 1940)

påverkade Adorno vad gällde kafkabilden. Benjamin var ju ytterst uppskattande gentemot Kafkas verk.) Aningen

udda för en filosof i den marxistiska kretsen, så uppskattade A. i hög grad Fr.Nietzsche. Det var dennes högt

uppdrivna förmåga att ifrågasätta (!) som imponerade på författaren till Negative Dialektik ( kanske A.s

filosofiska MAGNUM OPUS ), där A. ju ser negationen såsom det drivande elementet i intellektuell och

samhällelig utveckling. ( Den sistnämnda ifrågasatte han i o för sig också.)

Kapitel XII.

( Något om S.K. , H.C. Andersen och Georg Brandes m.m.)

Det första S.K. publicerade ,Af en endnu Levendes Papirer (1838), var skrivet av en tjugofemåring och

innehöll en liten uppsats om H.C.Andersen som romanförfattare.. Det gällde den lilla romanen Kun en

Spillemand av Andersen, som då nyss utkommit i Köpenhamn. Kierkegaard angriper boken och den ”blöte

konstnären” i denna bok. Det våldsamma och elaka angreppet bedömdes av Brandes, många år senare,- B.

Föddes 1842 i Köpenhamn i en judisk köpmannafamilj. Brodern Edward blev också han en betydelsefull

kritiker.- Georg Brandes bekanta Hovedströmninger i det 19:de Aarhundredes Litteratur kom ut 1873-90 och

boken om Kierkegaard 1877, Søren Kierkegaard, således 23 år efter S.K.s död.:- det kierkegaardska angreppet

på H.C.A.sågs av Brandes som det kanske enda spår av friskhet hos S.K. ( Brandes skulle alltså varken se

författarskapet som friskt eller angreppet på den danska statskyrkan, men beundrade, som sagts ovan, ändå S.K.

– Brandes kunde i sin skrift yttra om S.K. att denne hade ”en själ utan sol, som aldrig sett det verkliga livet”, att

han var ”en tänkare med inflammerade tankar, en född jesuit ”(s.85) men , som jag antytt,: Brandes inställning

var dubbel. B. var livet igenom bunden i fascination till Kierkegaards verk i dess bredd o. mästerligt musikaliska

stil , o. mer betecknande är , att Brandes i ett brev till Fr. Nietzsche (!) skrev att S.K. måhända var tidens störste

psykologiskt seende författare! N. Skulle ju i sin tur hävda, att det var Dostoyevskij, som kunde pretendera på en

sådan upphöjd plats.)

Brandes:

” Grundtanken i Andersens Roman havde ramt Kierkegaard paa et afgørende Punkt i hans eget tankeliv,

havde harmet ham naesten personligt ved at ophidse noget af det bedste hos ham, det var den Laere som

Andersen havde lavet om Geniet, en Uvirksomhedslaere, at Geniet behövde Pleje, kaerlige Omgivelser , en vis

lunken Varme for at saette Frugt, og at det uden denne Understøttelse vilde eller maatte gaa til Grunde.”

Kierkegaard kände sig oändligt överlägsen H.C.Andersen på alla plan, även som fantasimänniska.

H.C.Andersens beskrivning av händelserna är minst sagt förbluffande:

” Romanen ”Kun en Spillemand” opfyldte en kort Tid en af vort Lands unge, høitbegavede Maend, det

var Søren Kierkegaard; paa Gaden, hvor vi mødtes, sagde han mig, at han vilde skrive en Critik over den, og at

jeg vilde vist blive mere tilfreds med den, end de tidligere, thi, indrømmede han, man opfattede mig ganske

urigtigt! – der gik lang Tid hen, han laeste Bogen om igjen, og det første gode indtryk udviskedes; og jeg maa

troe, at jo alvorligere han dröftede Digtningen, des feilfuldere blev den, og da Critiken kom, kunde jeg ikke

vaere glad af den; den kom som en heel Bog; den første, troer jeg, Kierkegaard skrev, noget besvaerlig at laese,

med den hegelske Tunghed i Udtrykkene; man sagte ogsaa i Spög, at kun Kierkegaard og Andersen havde laest

Bogen ud; det var ”Af en endnu Levendes Papirer. Jeg fik dengang det ud af den, at jeg var ingen Digter, men en

digterisk Figur, der var løben ud af min Gruppe, og at det var en tilkommende Digter givet at stille mig ind i den,

eller at benytte mig som Figur i en Digtning, hvori han skabte mit Supplement! Senere forstod jeg bedre denne

Forfatter, der i min Fremskriden er kommen mig imöde med Venlighed og Skjønsomhed.”

Hur avväpnande är icke denna passus – de facto -ur en av Andersens självbiografier ( Mit Livs Eventyr ). A.

Skrev t.o.m. till Kierkegaard o. tackade för det exemplar av S.K.s bok, som denne hade skickat till Andersen.

En episod. ( Här berättas om hur Sören Kierkegaard inbillar ett barn.)

En av S.K.s systrar gifte sig med en kontorschef J.Chr.Lund 1824 och fick med honom ett barn,

Hentriette. Denna flicka blev ngt av S.K.s favorit. S.K. tyckte om barn, och Hentriette var en vaken och glad

flicka. Modern dog snart, liksom de övriga av S.K.s systrar, och Lund gifte om sig. Hentriette fick en halvbror,

Troels Troels-Lund 1840. ( Denne skulle sedermera bli professor o. en berömd och omstridd idéhistoriker och

folklivsforskare .)

S.K. älskade, liksom sin fader, att fabulera. Han fabulerade som barn och han fabulerade som vuxen. Han

tyckte om barn och var kanske ett barn själv….. (S.K. gav tydligen gärna lektioner i begärsobjektsbeteckning.

Vad är sanning, annat än brist på fantasi? Kunde han ha sagt.Ty vad ändar all tautologi …… Vad han verkligen

SADE , eller snarare skrev, var: ”Sanning är att vilja EN sak.”

Alltnog. Det berättas också följande om den vuxne S.K. av Troels Lund :

”Det var en Sommermorgen, da jeg kom gaaende over Volden til Skole. Paa Bastionen ved Vesterport

mödte jeg ham / onkel Søren/ og han fölgte mig til Nedgangen ved Nørregade. Leende spurgte han meg, om jeg

nu ogsaa var sikker paa, at skolen laa hvor den plejede.- Jo, dessvaerre.- Ja, den kunde jo f.Ex. vaere braendt

inat. Han havde hørt Vaegteren pibe.- Denne Mulighed satte mig i saerlig godt humør.Jeg betroede ham, at det

var lidt galt fat med nogle af Lektierne. I Forening udmalede vi os da alle Behagelighederne ved, at Skolen var

nedbraendt. Jeg skaanede saa godt som ingen af Laererne. Da de i Latin, i fransk og i tysk vilde flygte ud af den

baendende Skoleport, lod jeg dem skyde ned med Kardetsker.

Saavidt var vi kommen, da vi naaede Voldbakken ned til Nörregade. Jeg var hentykt over alle de udmalede

Muligheder, men maatte sige Farvel. Endnu midt paa Bakken hilste jeg og til ham eengang igjen og han smilte

fornöjet til Afskeed. Jeg var alene tilbage i Virkeligheden. Alt blev tungere, jo dybere jeg steg ned. Ikke et Spor

af Brandlugt paa Hjörnet af Nörregade. Intet Opløb ---”

(Ur”Et Liv”av T.Lund )

( Jfr. Bröchners Erindringer (1953) samt Erindringer om Sören Kierkegaard veed Steen Johansen (1955)

och även Sören Kierkegaard set udefra av Rikard Magnussen (1942), Erindringer fra Hjemmet av Henriette

Lund (1909)) .

Kapitel XIII.

( som handlar om Gustave Flaubert )

” Jag våndas och pinas; min roman har svårt att komma igång. Vilken tung åra kan inte

pennan vara …. Jag blir till den grad förtvivlad, att jag måste skratta på min egen

bekostnad.”…..” Du talar om dina missräkningar; då skulle du se mina! Ibland fattar

jag inte att inte mina armar inte faller ned efter kroppen av trötthet, att det inte

börjar koka i huvudet på mig. Jag lever ett bittert liv, berövat all yttre glädje, och

det enda som håller mig uppe är ett slags ihållande raseri, under vilket jag visser-

ligen ibland gråter av vanmakt men vilket ändå är beständigt. Jag älskar mitt arbete,

ursinnigt och perverst, liksom enasket älskar den tagelskjorta som sargar hans bröst.

Ibland när jag inte märker att jag är tom invärtes, när jag inte kan ge uttryck åt vad

Jag vill ha sagt, efter att ha klottrat långa sidor fulla – när jag då upptäcker att jag

Inte har lyckats åstadkomma en enda fras, då vräker jag mig på divanen och blir

Liggande där, slött nedsjunken i ett träsk av leda.”

( Flaubert i brev 1851, under inledningsfasen av för-

fattandet av Madame Bovary.)

” Av de fyra män, som jag känner som mina blodsbröder, av Grillparzer,

Dostojevskij, Kleist och Flaubert, gifte sig endast Dostojevskij, och kanske fann bara Kleist, när han pressad av

yttre och inre nöd sköt sig vid Wannsee, den riktiga utvägen.”

( Kafka, i ett av sina många hjärtlösa brev till F.. Briefe an

Felice, 1913. Briefe…,s.460..)

” Du milde Gud, Käraste, läs bara! ” Elle avoua qu´elle désirait faire un tour à son

bras, dans les rues.” En sådan sats! En sådan bild! ” (”Hon erkände att hon önskade famna honom på gatorna.” är

kanske översättningen…..)

( Kafka, i brev till Felice om Léducation sentimentale, 1913. Briefe,s,252.)

Gustave Flaubert föddes i Rouen i nordvästra Frankrike ( invid Seine ) år 1820 som andre son till

läkaren, kirurgen Achille Flaubert och hans hustru Caroline. Han genom gick de vanliga skolorna och började

studier i juridik. Samtidigt med studierna skrev han och lät tala om sig som ett litterärt löfte. Man väntade sig i

salongerna i Paris, bl.a. Mme Recamiers, där han då och då dök upp, en ny Balzac. 1843 hade han klart den

första versionen av L´education sentimentale. Han hade år 1836 mött en kvinna, Elisa Schlesinger,en

högborgerlig dam, äldre än F.,som skulle stå modell för huvudpersonen i L´education sentimentale ( på sv.

Hjärtats fostran ), en drömsk smått fantastisk skildring, samtidigt full av tristess och statiskhet ( Kafka liknar

den unge hjälten Frederick i denna bok vid Moses, som aldrig når Kanaans land . Dagboken,s.392.) av en ung

mans kärlek, en ganska grå bok, denna Kafkas favoritbok - Annorlunda med Madame Bovary .

Den kvinna, vars namn man nämner i samma andetag som Flauberts namn, Madame Bovary,( boken

Madame Bovary utkom 1856 .Den påbörjades redan 1851. ) ,är modellerad efter det inre hos den

temperamentsfulla och vackra Louise Colet, en ”enkel flicka” från Lyon, som först var Victor Cousins ( prof. i

filosofi 1815, 22 år gammal, vid Sorbonne, vän till Hegel, Platonöversättare, och upptäckare av Pascals Pensées,

- framför allt en stor retoriker och den ledande gestalten i Lácademie Francaise )älskarinna och moder till hans

barn, en flicka, och sedan Flauberts älskarinna, (se D.E.Enfield Flauberts väninna (A lady of the salons )1923.).

Louise Colet, en dam man förr skulle beskrivit som en yppig, blodfull, sydländsk skönhet med gäll röst och

snabb uppfattningsförmåga, hade litterära ambitioner, skrev poesi och prosa, utgav komprometterande brev hon

stal från sina vänninor, i jagandet efter pengar och uppmärksamhet o.s.v.. ( Hon utgav 1857 den indiskreta

romanen Lui , ”sanningen” om förhållandet mellan George Sand och Alfred de Musset ….) Förhållandet mellan

Colet och Flaubert var mycket passionerat. Colet önskade också ett giftermål, men Flaubert var mer som i ett

äktenskapligt förhållande till just sitt skrivande. ” De hade utväxlat hundratals brev mellan Rouen och Paris, om

deras ömsesidiga kärlek och om litteraturen. I det sista brevet till Lousie skriver Flaubert helt enkelt:

” När jag ämnar gifta mig ? Aldrig hoppas jag. En man som inte har fem tusen om året och som gifter

sig anser jag för en usling, en skurk som borde ha prygel.” Det var det sista ordet från honom till Lousie Colet.

De två kvinnorna , Elisa och Lousie, går igen i de många kvinnoportätten i romanerna. Det verkar som om

oscillerandet mellan bilderna av dem bidrar till en egenartad resignation inför livet och kärleken. Ty något av

orörlighet och tristess bildar totalintrycket , för mig åtminstone, i Flauberts värld. ( Man kan då också komma att

tänka på det statiska i Kafkas tre romaner. Man kan undra om det är en slump att dessa påminner om det

depressivt statiska i L´education sentimentale, där inte ens våldsamma stridscener kan få läsaren att känna att

något riktigt verkligt utspelar sig . – Boken är troligen oöversättbar. Den svenska översättningen – det har

förmodligen bara gjorts två försök, jag har en från 1951, lämnar den svenske läsaren oberörd, eller uttråkad.-

Kafka behärskade ju det franska språket och njöt av denna boks rytm .På en resa till Weimar 1912 läste Kafka

enl. Dagboken högt hela första kapitlet ur Léducation för en Dr. Schiller på ett hotell. Kafka tycks ha njutit av att

läsa högt med sin djupa baryton.Han läste ju vid olika tillfällen ur både Amerika och Processen-manusen för sina

vänner, men då under gapskratt. Flaubertläsningen, på originalspråket, var en mycket högtidlig och en livet ut

nästan ”helig” syssla. )

Flaubert betraktas i litteraturhistorien som både naturalist och romantiker.Egemtligen skriver han aldrig något

med romantiskt innehåll, men man kan säga att han har med sig romantikerns syn på konsten i vissa avseenden.

Han förblir här paradoxal. Och intressant.

Vi måste här nämna J.P. Sartres långvariga sysslande med Flauberts liv o. författarskap. I verket L´Idiot de la

Famille, I-III(1971-72), - detta projekt, - det är enormt: trots att det är ofärdigt ( en volym IV var planerad för att

täcka Flauberts senare år) och omfattar 2800 tättryckta sidor ( i det klassiska Gallimardformatet ) - ett av Sartre

kallat : projekt i existentiell psykoanalys – hade sysselsatt Sartre sedan 1959.

Sartres frågor var: Vad kan man veta om en människa? Och : Varför skrev Gustave Flaubert Madame

Bovary. Och så inleder Sartre säkandet efter Flauberts inre genom ett intensivt spekulerande över hur dennes

barndom gestaltade sig, - i Flauberts inre. Gustave Flauberts förhållande till modern och fadern, och föräldrarnas

inre historia läggs här fram, mycket i termer från L´Etre et le Néant. Den mest citerade meningen ur detta

gigantiska verk är:” ” Rien ne prouve qu´il en fut ainsi.” –”Jag erkänner: detta är en fabel. Ingenting bevisar att

det förhöll sig så här.”(Lídiot dlF.I.ss139.) – Ändå läggs det fram påståenden om Flauberts läs- och

skrivsvårigheter, hans neurotiska problem, nejet till yttervärlden, och ingående förklaringar till dessa fenomen,

som om de verkligen hade en solid underbyggnad. Sartre söker helt förklara den vuxne ur barnet. Flaubert hade

icke fått sin moders kärlek. Han var icke önskad. Den äldre brodern var önskad, den yngre systern, men inte han.

Därför talade han inte, utan satt där han satt och sög på tummen! Och därför vände fadern sitt intresse från

honom. ( Samtidigt vidhåller han sin ”existentialistiska” uppfattning, att varje människa är fullkomligt fri att

skapa sig själv genom sina egna handlingar. Flaubert blir klassad som ett sitt eget misslyckande, liksom

Baudelaire, i S.s bok om denne, Baudelaire (1963), förklaras vara en människa som lever i konstant ”ond tro”.)

Det mest intressanta i manuset, som i texthänseende är centrerat kring Madame Bovary, förefaller mig vara

Sartres spekulationer kring detta verks framgång,och: vad var det för människor som drogs till just denna bok,

som blev ”Intets Vapendragare” och varför då ? Ty här låter Sartre de yttre historiska händelserna, klimatet i

Europa efter 1830 och 1848 års revolter med åtföljande samhällsförändringar, spela roll :

”Hur kommer det sig att en enskild persons galenskap kom att bli kollektiv galenskap, eller ännu värre, det

estetiska rättesnöret för dennes epok?” ”…vi kan säga att Gustaves sjukdom tillät honom att representativt

objektifiera den objektiva Anden såsom om denna sjukdom var en partikularitet av vad man faktiskt kan kalla

den objektiva Andens neuros.” (LídiotdlF.III.s.32.) Sartres väldiga biografiska arbete om Flaubert har, trots att

det inte är ålderstiget, och trots Sartres ännu starka position i den ”franska Anden”, ”helgonet Sartre”, ett mindre

förnämligt anseende.

” Jorden är Satans kungarike.”

( Flaubert)

Hela sitt liv är Gustave Flaubert fylld av förakt för den borgerliga moralen och livsstilen men

förblev dock borgare, halvinvalidiserad av sin neuros, i hela sitt liv. Flaubert knyter ihop den klassiska eran, han

föraktade icke en Boileau, som visste vad han gjorde och i den exakta beskrivningen och framför allt :

l´ímpassibilité, - oberördheten - , som blev hans kännemärke ( Flaubert som dissektor av själar ), knöt han an till

naturalisterna, till en Emile Zola. I en fanatisk l´árt pour l´art-inställning ,( Gautiers) som tidigare varit

förbunden med mystik eller lättsinne införde han det exakta uttrycket och den exakta beskrivningens ideal och

sammansmälte detta till ett helt.( Varje mening, varje stavelse, avlyssnades noga, med en musikers känslighet (

Flaubert sökte ”frasen” )av Flaubert själv innan han släppte iväg den till offentligheten.) . ” Stilen, det är livet!

Det är tankens eget blod!”

Han levde nästan hela sitt liv i trakten av Rouen med sin mor, - fadern hade dött 1844 , då Gustave

omedelbart slutade låtsas studera juridik -, på familjegodset Croisset, men förde en rik brevväxling med de flesta

av tidens litterära celebriteter inklusive Lousie Colet. I breven är Flaubert naturlig, spontan och direkt , rentav

burdus och vulgär, medan han i sina romaner och noveller är en ytterligt noggrann och beräknande, en både

målande och stram stilist. ”.. valet av ett adjektiv kan komma mig att svettas blod!” De verk han skrev är få. Det

är förutom Léducation sentimentale och Madame Bovary, Salammbô (1862)en historisk roman om det antika

Cartago,( han reste till Tunis för att studera miljön på plats ) La tentation de Sainte Antoine (1874) ( likaså

historisk men mer fantasifull )och några noveller av vilka Ett enkelt hjärta (1877)kanske är mest berömd. En

föraning om F.s storhet kunde kanske den tidens läsare ana redan 1842, då F. vid 21 års ålder skrev den

mästerliga lilla novellen November.( I ett svep.) -Allt som allt ett tiotal verk. - Flaubert dog 1880 då han

arbetade på ett satiriskt verk över den mänskliga dumheten, Bouvard et Pécuchet, som var ämnat som ett slags

litterärt testamente – ( Jfr. notisen i Kafkas dagböcker 9.febr.1915.” Igår och idag skrivit litet. Hundhistoria.

Har nu läst början. Den är hemsk och förorsaker huvudvärk. Den är trots all sin sanning elak, pedantisk,

mekanisk på en sandbank flämtande fisk. Jag skriver ”Bouvard och Pécuchet” mycket tidigt.”(s.331.) )

När Flauberts brev publicerades 1884 blev de flitigt lästa och beundrade. De ger en förmodligen ganska bra

beskrivning av Flaubert och dennes besatthet av litteraturen och samtidigt en god bild av den tidens

intellektuella. (Jfr. Kafka.6.juni,1912.” Nu läser jag i Flauberts brev:” Min roman är den klippkant jag hänger

fast vid, och jag vet ingenting om vad som försiggår i världen.” – Precis som det jag skrev om mig den 9 maj.””

Som jag håller mig fast vid min roman, som en saty som skådar ut i fjärran och håller sig fast vid en klippa.”

Kafkas dagbok är en egenartad bok med kortfattade notiser, mest om hans egen dåliga hälsa , som en

”sjukjournal” brukar man säga, och om hur lite han gör. De flesta anteckningarna är som denna:

”1.juni. Inget skrivet.”

Att Kafka kunde ha så olika litterära favoriter , som i viss mån också var förebildliga för honom, som

Flaubert och Dickens, vilkas realism och attack är så divergerande kan ju förbrylla envar. Det breda, flödande

inspiratoriska, av intet hejdade flödet hos Dickens står i kontrast till Flauberts skrivsätt. Som Nils-Olof Franzén

framhållit ” så kan man slå upp Flaubert, söka efter bredden i romanen om la Bovary. Den finns, men det är inte

den spontant framväxta bredden, det är inte Dickens ´eller Dumas´bredd som har kommit till därför att dess

gränser ligger så långt borta och dessutom är tänjbara gränser; det är en strikt avmätt bredd, det är ett fält där

varje tumsbredd mark är mödosamt upplöjd och besådd. Där den ene går över fältet och sår och plöjer i generös

vitalitet, där går den andre med sträv ängslan i blicken, fylld av oro och vånda för hur det skall gå med sådd och

skörd. ” ( Hur stora författare arbeta, 1947,s.121. ) Kafka har ju onekligen ett skrivsätt mer besläktat med

Dickens, medan hans syn på författaren är Flauberts. ( Jfr. C.K. Chestertons utmärkta monografi över fenomenet

Dickens, den optimistiske Dickens,en ”stor författare, men ingen bra författare” Charles Dickens, 1946.)

Det förekommer en förhäxelse vid orden, ett abnormt fasthängande vid ord och produktion av ord hos både

Flaubert och Kafka. Charles Bernheimer har i en uppsats, Psychopoetik. Flaubert und Kafkas

Hochzeitsvorbereitungen auf dem Lande (1982) behandlat fenomenet, dess eventuella genes och den paralleltit

vi kan (tro oss) upptäcka här. Bernheimer koncentrerar sig, liksom Sartre i sin mastodontbok L´Idiot de la

famille betr. Flaubert gör, till deras resp. familjesituation,det fadershat de båda led av. Samtidigt hävdas det, att

båda författarna, genom att av sina mödrar blev kyligt behandlade tog till sig språket, icke som ett

kommunkationsmedel eller ett medel att uttrycka känslor, utan som ett maktmedel, kanske det förnämsta hos var

och en av dem. Alltså, en snedvriden språkuppfattning.

Kafka var väl inläst både på Flaubert o. på den sekundärlitteratur som då redan fanns om denne. Så hade

Kafka läst Fischer´s Etudes sur Flaubert inédit (1908)

Kafka gav Felice Bauer i julklapp 1912 L´ éducation sentimentale. ( Lite okänsligt, om man ser till

innehållet i denna bok.). Ur brev till Felice:

”Education sentimentale är emellertid en bok, som har stått mig nära under många år, som knappt två eller

tre av mina närmaste människor; när och var jag än slagit upp denna bok, har jag blivit upprröd och tagen, och

jag har sedan alltid känt mig som ett andligt barn till denne skriftstälaare, om än ett klent och otympligt. Skriv

genast till mig och berätta om du läser franska. Du skall då få den senaste franska utgåvan. Skriv att du läser

franska, även om det inte skulle vara sant, ty den franska utgåvan är praktfull.” (Briefe an Felice.,s.96.)

1915 skickar Kafka brevsamlingen med Flauberts brev till Felice och beordrar henne praktiskt taget att

läsa denna bok. ( Såsom småfascism ärves……) Alternativt Kafkas egen bok , Betrachtung……..

En annan av Kafkas favoritförfattare var ju, som nämnts, Charles Dickens. Det är nog att peka på två

aspekter , där Kafka kan ha lärt något av D.. Den första är sinnet för den onödiga detaljen. ( som man sedan kan

låta bära en mycket större mening än vad man kunde först misstänka.) Den andra är det faktum,- som George

Orwell har påpekat i en essä: Dickens karaktärer rör sig i ett ”never-never land, a kind of eternity”……. (

Selected writings,1958,s.152.).

Kapitel XIII.

Ibland förefaller det mig som om bara det att ”skriva väl” är ett beslut. Det förekommer i Strindbergs liv ett

avgörande ögonblick, när han beslutar sig för att skriva med vårdad handstil.( Han lär delvis ha tvingats till

denna avgörande vana av tjänsten på Kungl. Bibl.) S.K. nämner också det lugna präntandet som en självdisciplin

med Guds hjälp. ( se Synspunktet paa min Forfattervirksomhed s.. , där det också finns en deterministisk

tankegång. Som om allt han skriver på förhand är bestämt. ) Och se på den lugna nästan njutningsfullt formade

handstilen hos Kafka! Skulle detta ”att skriva väl” dessutom sträcka sig till ”innehållet”, så blir saken mer

problematisk ( och då blir utsagan, min tanke, genast mindre sann!.).- Åter till romanen Processen, där allt eg.

tycks avgjort på förhand. När resan börjar är den redan slut. Det som sker har eg. redan hänt. Vad vi följer i

romanen är icke ens en epilog, det är en skentillvaro ett sken-spel. En teater utanför tiden. Och vi ser samma

fenomen i Slottet, där det saknas ett slut, men där vi är säkra på, att lantmätaren aldrig får sin fasta anställning,

aldrig får träffa greve West-West, o. i Amerika, så kommer Karl Rossmann, den unge hjälten,”att föras åt sidan

med mild hand”, som Kafka vid något tillfälle avslöjade betr. hur denna roman ”Der Verschollene” (Den

försvunne) skulle komma att sluta. Men i viss mening har allt REDAN HÄNT. Innan berättelsen börjar. ( Vi har

samma uppbyggnad i långberättelsen Förvandlingen, där ”det obönhörliga” är än mer organiskt uppbyggt, där

elementet av komposition behärskas , (!), på ett sätt som visar sig omöjligt att realisera i de tre romanerna.) Det

är inte så metodiskt skapat som Prousts stora verk, där Proust avslöjat, att först tillkom det inledande och sedan

det avslutande kapitlet. Så följde alla de mellan liggande böckerna i serien På spaning efter den tid som flytt.:

Att allt tycks avgjort på förhand, ( Jfr. här t.ex. Brods kafkabok, Kafka, (1954), s. 176f i kap. om Kafkas

religiösa utveckling. I övrigt håller jag nästan inte med Brod om någonting, och litar heller inte på hans

sakuppgifter, då jag starkt misstänker att Brods kafkabild är helt underordnad den sionistiska saken. Jfr.

W.Benjamins recension av Brods bok i Illuminations.-) - det skulle jag vilja säga här betyder, att något har tagit

slut, att något har gått itu. Förutsättningen för berättelserna är att en definitiv splittring åstadkommits. Och det

gives ingen väg tillbaka; men en rörelse finnes i en önskan om detta,-,bland andra rörelser i verket.

Det definitiva i det givna slutet har gett författaren en ram, en ram som gett en viss kompositionell frihet

och samtidigt en möjlighet att utnyttja den gratis dynamik, som leken med det obönhörliga (sic!) alltid ger,

såsom i en grekisk tragedi, där dramatikern kan utnyttja den dram. ironien, den klass. romantiska ironien på olika

sätt, med en likaså inbyggd suggestiv kraft som dess struktur automatiskt ger upphov till. Så är det ju uppenbart,

rent praktiskt, hur Kafka kunde , som vi klar ser ( jfr. K.Wagenbachs bok om dateringen av samtliga F.K.s texter

) stoppa in nya kapitel i sina tre romaner alternativt flytta ut sådan kap. som just inte uppfyllde de krav som

ramen för texten ställde (Så flyttade Kafka ut ur Processen det som blev novellen En Dröm,Ein Traum,se

Sämtliche Erzählungen ss. 145f ….. Men man kan ju formulera en annan teori ikring varför i all sin dar alla de

tre romanerna förblev oavslutade. Här må man söka efter ngt annat än tidsbrist. Det måste ju finnas ett

strukturellt eller psykologiskt problem dolt i detta faktiska förhållande!…. Vilket?

… ( .Ingen av hjältarna i Kafkas romaner drömmer något. Det är en egenskap de delar med psykotiska

personer…. i verkligheten.)

Vi har alltså ingen riktig riktning i dessa romaner, annat än den mot ett slut vi redan anar, och vi har alltså

en M.2, ty allt är ett tal utifrån en punkt, punkten ATT allt är avgjort på förhand. Jag väljer medvetet att placera

en infinitiv här. Ty talet är ju, kompositoriskt, ”oändligt”.(Jag diskuterade brevledes en gång med Ingemar

Hedenius Kafkas romanteknik, och denne var då överens med mig i att det fanns ett statiskt element i

romanerna.) Det döljer sig en amfiboli här: ju mer statik, desto mer rörelse ändå. Oändligheten i romanerna

skapar ändå en trängsel.

Vi har av berättaren ( i Processen) förts in i verkuniversum. Splittringen är satt. Motsättningen är satt. (

Formulerat i den filosofiska idealismens språk. Och VEM sätter livets motsättningar? Här, i faktionen, är det

Kafka! Det uppenbarar sig ett välbehövligt (?) problem i första meningen i Processen: mannen hade ju inget ont

gjort!? Det uttalas mer eller mindre som ett faktum, och förmodandet gäller inte bara förtalet. Han ( Josef K.)

hade inget ont gjort .Sic! Men någon förtalsprocess blir det aldrig: förtalet, det eventuella, tas aldrig upp igen.

Alltihop må vara förtal. Hela romanen är väl förtal. Om det nu inte var för skammen! Eller, kan Josef K. dö med

skammen och vara oskyldig? Men det är som om denna inledande mening gled lite: ” Någon måste ha förtalat

Josef K., ty utan att han hade gjort något ont, blev han en morgon anhållen ” Det är så talspråkligt, så vardagligt,

och den som meddelar denna upplysning blir av oss läsare faktiskt inte trodd. Ty det eventuella förtalet, - som ju

egentligen förefaller nödvändigt, om något anhållande skulle ske, om det nu vore så, att Josef K. var oskyldig,

det tas inte upp mer.

Det sås alltså ett korn av tvivel på sida ett. och i och med att man nu meddelas förtalet, så misstror man

Josef K. hela romanen igenom. Processen blir som en deckare. VAR finner vi det lilla avslöjandet? ( Det blir

som att söka efter ”den hemliga papperslappen” i S.Kierkegaards liv, där den ”stora hemligheten” fanns

nerskriven….)Och något ont har han gjort. Annars blev han inte dömd. Men en sådan domstol!….

Efter en lång diskussion, under vilken K. undrar med vilken rätt man anhåller honom, påpekar väktarna,

att de två står närmast K. här i världen. De heter Franz och Willem.

Det är nu ett skimmer av ironi ( ! )börjar sprida sig över texten. (”Effektvärdering.”) Och vi kan i hela det

följande av Kafkas roman följa det ironiskt dialektiska spelet mellan hjälten och hans omvärld, där ironiens alla

nödvändiga aspekter finnes med. ( Jfr. min lilla bok Ironi och existens från 1983.) I ett motsatsspel blir allt

klarare i konturerna, - inom spelet. Och förutsättningen för ett spel, för att ett spel skall komma till stånd är att

det inte är MER än detta spel, och – som vi sagt, det hela verkar ju ändå avgjort…. Så vad kan då hända. Är allt

Kafka kan syssla med nu bara att skapa förhoppningar om AVVÄGAR och de reella avvägar som bisujetterna

erbjuder ?

En sådan domstol! Det fasansfulla regelverk för processer och spel som målas upp ( jämför analysen i

sociologen Gert Nilsons bok Oordning och ordning ( 1976)) är ju numera klassiskt groteskt. ” Reglerna är

andras,” skriver G.N., ”och Reglerna förstås inte. Personligtinflytande spelar roll för processen. Man lägger vikt

vid etikett o. uppförande. Somliga regler är hemliga. Reglerna är osäkra eftersom de ibland uppfattas som

tvingande och oföränderliga, ibland som föränderliga och icke-tvingande. Ibland uppfattas reglerna som heliga.

Reglerna kan vara motsägelsefulla. Det råder en individuell lag: regler och sanktioner varierar från person till

person. Allt detta har G.N. kunnat belägga i sin ”scrutiny”, som inte är avsedd som en tolkning av Processen,

men är skarpsinnig likväl. Nilson avslutar detta avsnitt med:

” Det samhälle där K:s process äger rum och breder ut sig kan i allra största korthet, men kanske ändå nog

så väsentligt, beskrivas som ett samhälle där man dels utfärdar CYKELKÖRKORT, dels hemlighåller många av

trafikreglerna.) G.N.s analys är i det stora sammanhanget, alltså inte inom G.N.s boks ramar, bisarr nog att

kunna, om den möjligheten vore praktiskt möjlig, storligen förnöja och tillfredsställa självaste Franz Kafka! --.)

– Alltså, det regelverk som målas upp är en slags fobisk form av ironi. Man må här iaktta hur Kafka först måste

skrämma sin läsare för att sedan kunna ställvis lätta på trycket i bedövande vackra lössläpptheter från det tunga

och kvävande, - något man icke kan uppskatta annat än med ett ngt perverst sinne…. ( Jfr. de Sades oupphörliga

hänvisning till regler…)

” – Ja, så är det, det behöver ni inte tvivla på, sade Franz och blev sittande med kaffekoppen i handen,

medan han såg på K. med en lång, sannolikt betydelsefull men obegriplig blick.”

( Detta är i sig ett litet mästerstycke, som skulle passa in i Novalis ”svävande-estetik” såsom ett uttryck man

först begriper för att sedan alls inte begripa det. Vi kommer att beröra ”svävandet” och dess förhållande till

tidslighet/d.v.s. icke-tidslighet/ när vi återvänder till Kierkegaard i vår plutarchistiska jämförande studie, där ju

Kierkegaard tar upp svävandet i samband med ironien, i samband med upprepningen, och med problemet att

fasthålla Nuet – kanske allt med samma avsikt…)

”K. inlät sig, utan att vilja det på en blickdialog med Franz, men slog sedan på sina papper och sade:

- Här är mina legitimationspapper.

- Vad bryr vi oss om dem? Skrek nu igen den storväxte väktaren. Ni bär er självsvåldigare åt än ett barn. Vad vill

ni då? Tror ni att ni fort kan få slut på er stora förbannade rättegång genom att diskutera legitimationspapper och

häktningsorder med oss era vaktare ? Vi är enkla anställda som knappt kan hitta rätt i era legitimationspapper

och som inte har mer med er sak att skaffa, än att vi har vakt hos er tio timmar om dagen och får betalt för det.

Det är allt vad vi är, men trots det är vi istånd att inse att de höga myndigheter, i vilkas tjänst vi står, har gjort sig

mycket noga underrättade om grunderna för häktningen och den häktades person, innan de föranstaltar om en

sådan åtgärd. Det finns här inte plats för misstag. Det förhåller sig i alla fall inte så, att våra myndigheter, i den

mån jag känner dem, och jag känner bara de lägsta graderna, söker efter deskyldiga utan de dragas till skulden,

som det heter i lagen, och måste skicka ut oss vaktare. Sådan är lagen. Hur skulle det finnas plats för misstag?

- Denna lag känner jag inte till, sade K..

- Desto värre för er, sade vaktaren.”

(s.13)

( Kafka hade ju, som nämnts, översatt Platon tillsammans med Brod. Likaså var han bekant med den

judiska traditionen. Alltså hade han klart för sig dubbelbetydelsen i det grekiska ordet ”nomos” som inom

hellenismen betyder naturlag, men i den judiska sfären är det grekiska ordet för vad vi i gamla testamentet möter

såsom ”bud”( i dekalogen o.s.v.). Redan här finns en ”svävning”, den som Kafka utnyttjar så raffinerat i den

parabel som just heter Inför lagen o som ingår i Processen. Inför Lagen publicerades i tidskiften Der jungste Tag

1917 separat. En Dröm , den bortsorterade passagen, publicerades också av Kafka, men i en judisk tidskrift i

Prag, Das judische Prag. )

”Om Kafka har jag ingenting att säga.” menade Sartre. I en av Situations ( Sartres löpande bokserie

)säger han -emellertid:” Kafka är på en gång fantastisk och rigoröst sann.” – När A.Einstein (!) fått låna en av

Kafkas romaner av en vän, lämnade han tillbaka den efter en dag med orden:”Jag har inte kunnat läsa den. Den

mänskliga anden är inte nog komplicerad för att kunna läsa den.”

Förslag till lösning av ett problem.

Det typiska schemat för förståelse av en roman är: förståelse av hjälten utifrån omvärlden, och

förståelse av omvärlden utifrån hjälten. ( Erich Auerbach i boken Mimesis (1949 )om en historia av den

romerske författaren Ammianus.”Och så är det hela romanen igenom: den är uppfylld av ångest, begär och

flams. Vore det inte för att det hela, åtminstone för en modern läsare, verkar så befängt, kunde man frestas att

tänka på vissa moderna författare, till exempel Kafka, vilkas värld på grund av sin gruvliga förvrängning

påminner om regelrätt vansinne.” ( Vi kan väl klart se, - i allt vad Kafka skriver -, hur han i omvärldbilderna

använder både den freudska förtätningen (”Verdichtung”) och förskjutningen (Verschiebung”).(Jfr.Freuds

Drömtydning s.277.)

”Det finns en punkt utan återvändo. Denna punkt måste man nå.” (Kafka)

Monologens konst är att föra oss bortom allt rimligt tvivel. Har vi påstått. Det lyckas ju Kafka med på sätt och

vis….. Vad som skulle kunna vara intressant med en sådan teori som den om splittringen i hjälte/medv. å ena

sidan , omvärld/omedv. å den andra är ju det, om det, att beröva en hjälte hans omedvetna PÅ DET SÄTTET

kan fungera, eller om icke hjälten ändå skapar sig ett sådant, i vissa lägen, i alla fall!

Tänk på hur skugglös Kafkas hjälte är, som en Peter Schlemiel, som sålt sin skugga ( i Adalbert von Chamissos

fina lilla roman Peter Schlemihls sällsamma historia (1814) )- ( Hos Kafka tycker man mer att hjälten står så tätt

intill någon slags vägg att man inte kan urskilja om han har någon skugga eller ej….) ty, vad är det som händer i

Slottet när K. funderar över Bürgels ord, de där orden som K. kanske hörde i sömnen ( Kafkas hjältar drömmer

aldrig !), och framför allt, : vad är det som händer när K. skrattar? Jo, han skrattar bort ett återvunnet omedvetet,

och låter den osynliga makten föra spelet vidare. ( Någon högre makt än Franz Kafka är det från min sida här

inte tal om…..) Den drömlika omvärlden är ofta i focus; den glimrar fram genom hela Amerika…. Men skrattar

han verkligen? Kan K. skratta? Han kan skratta MER än vad Buster Keaton GJORDE. Men här finns en likhet. (

Min lärare, Kurt Aspelin, som dog mycket för tidigt, var kafkaälskare. På hans arbetsrum på universitetet hängde

en stor affisch föreställande Buster Keaton.) Och vad medför detta? Vad medför det för hjälten i de längre

texterna.( Vi har i Förvandlingen något av ett gränsfall. Den är den ”perfekta”, den enda perfekta berättelsen

med den struktur o. stil som de ofärdiga romanerna bygger på. ) Det är genialt att beröva honom hans omedvetna

och sätta det upp emot honom i en omvärld skisserad med de förtätningar och förskjutningar som drömmens

värld avslöjats som av Freud. Men – om nu ett nytt omedvetet börjar växa upp emellan hjälten och omvärlden,

vilken yrsel hamnar man i då, och hur känner Kafka själv för sin hjälte ? Börjar han tveka, - kanske ”tycka synd

om” Josef K. eller lantmätaren,älska Karl Rossmann för mycket, och är det därför som han faktiskt aldrig förmår

sig till att fullborda dessa romaner ? Möter Kafka här den punkt som han skriver fram till ?

Den punkt han har nått när han slutar att drömma om romanernas fullbordan, är den också utan återvändo ?

Var den av honom innerligt önskad ? Var det en medveten insikt att: nu får det vara slut! Kanske bidrog hans

hälsotillstånd. Men visst hade han mycket god tid o. mycket kraft, kraft nog att fullborda vad han påbörjat kring

1912 fram till sin död 1924, om man ser det krasst. Men sådant här blir gissningar, om man nu inte kan se att han

verkligen p å s t å r något ditåt någonstans. De verkliga fynden vad gäller uttalanden om väsentligheter kan man

få i breven till den starka Milena. I breven till Felice är han , efter några inledande artigheter, snart något av en

tyrann och avslöjar för henne inget märkligt. Men i Milena ser han den som är starkare och mer insiktsfull än han

själv, en kvinna som kan leva (!) och vars omdöme han sätter så stor tilltro till, att han i nästan varje brev

påpekar, att hon har ”missförstått honom”. ( Det skriver han aldrig till Felice.) Milena och han har ju också

litteraturen gemensam: dels är hon hans översättare till tjeckiska ( som han ju inte behärskade till fullo), dels är

hon rikligt beläst ,rörde sig i intellektuella kretsar, har moderna värderingar och en kraftfull , oblygt visad och

frigjort använd begåvning. ( Även Milena skulle komma att dö i Hitlers koncentrationsläger, som så många

andra som Kafka kände. )

KAPITEL XIV.

( Om monologer och om att tala med sig själv.)

Varför skrev dom ?

” Du skall inte se på spegeln. Du skall inte betrakta spegeln. Du skall se på

dig själv.”

( Savonarola.)

Vad har vi nu dessa två ensamma diktare till ? Varför är de i detta sammanhang. Det har här, tror jag,

gestaltats ganska klart hur båda dessa män hade svårt att alls leva, svårt med ”verkligheten”.

De hade emellertid en förbluffande lätthet med språket, och en drift att begagna det. Både S.K. och

F.K. skrev nära nog ohyggliga mängder. Deras efterlämnade ”papper” kan var för sig räknas i över trettiotusen

sidor. Och då var de ändå parata att bränna en hel del. ( Kierkeggard var mer mån om sina ”papper”. Han hade

dem i blykista, och Westergaard hade stränga order om att rädda denna kista allra först vid en eventuell

”ildebrand”.)

I vilken mån skrev de då för sig själva? Funderingar över den egna personen har, - som vi alla

förmodligen har erfarenhet av – en tendens att luta över åt det mer melankoliska hållet; talet med en själv blir

ställföreträdande, i stället för den OMÖJLIGA HANDLINGEN. Den som talar med sig själv ( Jfr. Rollo Mays

bok Man in search for Himself.) tenderar att befästa ett bedrägeri.

Varför skrev dom alls?

S.K.:”Jag behöver producerandets trolleri för att glömma alla livets lumpna futtigheter.” F.K. hämtade sitt

skriveri ur sitt ”drömaktiga inre”. Skall det komma någon kritisk självinsikt ur dessa skrivarinställningar

,glömma och drömma, någon produktiv negation, så må den, tycks det, komma som en tjuv om natten,

överrumplande, komma bakifrån. Dessa båda sökare (!?) är så förtjusta i sina fantasier och sina spekulationer, att

det ville mer än hästar att dra dem därifrån. Talade de med sig själva för att befästa sina positioner, eller sökte

de sig ur desamma? Eller kan man säga att det var ett rent överflöd, en ren skaparglädje? Eller var det av brist på

verklighet? Svaghet ? Eller talade de med den, som stod bakom dem. Kunde de ana vem det var,om det var

någon, var det deras fäder ? - i spegelns kant….?

Kapitel XV.

” Den mänskliga hjärnan är sin egen värld och den

kan av egen kraft skapa en himmel av ett helvete och ett helvete av en himmel.”

( John Milton 1608-74)

”Jeg er /…/ tilmode som et Bogstav, der er trykket bagvendt i Linien,/…/ iversyg paa mig selv og mine

Skriverier som Nationalbanken paa sine, overhovedet saa reflexiv som noget PRONOMEN REFLEXIVUM.”

( S.Kierkegaard, Papirer d.24 aug.1839. i Barfods uppl. På

s.235.- H.P.Barfod var sekreterare till S.K.s bror Peter Kierkegaard, biskopen i Aalborg. B. gav 1869 ut S.K.s

Efterladte Papirer 1833-1843. Det var den första utg. och ett ofullständigt urval, men ändå ett sådant, som alltså

bl.a. kunde erbjudas Georg Brandes, W.Rudin ( Soren Kierkegaard,1880.) i Sverige och andra intresserade. Jfr.

Klara Johanssons kritik !)

” Alvor kan man derfor ikke sige noget om i Alimindelighed, den er ikke den rene Subjectivitet, og andre

saadanne Taabeligheder, Alvoren er kun tilstede i den allerfineste Conkretion (det empiriske Selv ) og som

Frihedens Bestemmelse. Forsaavidt man eller taler om Alvor er det en Misforstaaelse. Det gives ingen sikkrere

Maalestok for hvad en Individualitet i dybeste Grund duer til, end naar man erfarer, hvad der gjorde ham alvorlig

i Livet, det vil sige i pregnant Forstand; thi man kan godt med ett vist Alvor behandle forskjellige Ting, men det,

hvorfra Individualitet egl. Daterer sit Liv./…/.”

( Ur S.Kierkegaard Papirer,V.140.)

Kapitel XVI.

Problemet med att nå kunskap om sig själv, att ha en relation till sig själv, är behandlat av fler filosofer –

det är ett av filosofins stora krux, - bara att förstå formuleringen. Jag är jag. ”Vem är jag?” ”Jag är Jag.”( För

Heidegger i Varat och tiden är sådana strukturer av varats existens, existentialer, karaktäriserade som tomma.

Men som Stanley Cavell i sin bok , en slags kommentar till Wittgenstein, The Claim of Reason,(1979), påpekar,

medför endast detta Martin Heideggers påstående, att ”jag inte är jag” endast en lyckokänsla över att jag inte är

definierad. Cavell skriver i kap. Skepticism and the problem of others:

” Men hur kan det förhålla sig så att en av de ändlöst många beskrivningarna av mig representerar

sanningen om mig, säger vem eller vad jag är? Hur kan det finnas en nyckel till min identitet?

Tragedin och komedin / i litteraturen/ är allt annat än bemängd med denna möjlighet – att en av de ändlöst

många sanna beskrivningarna om mig säger vem jag är. Det vill säga, denna möjlighet är allt annat en vad som

uppfyller tragedin och komedin, vilka därför så ofta handlar om att lära sig ett namn, eller lära sig att likställa /

the equation of / två namn. Okunnigheten om ekvationen, och sedan dess lärande, medför ett nedstörtande i

katastrofer eller avvärjande av en katastrof. Dramat gäller just det, att sammansmältningen tids nog

kommer./…/.” ( Cavell, s.388f.)

Cavell noterar också, att för somliga, som Thoreau, är insikten om tautologin, tomheten, förvandlad till

en slags extas ( Jfr. S.Cavell, The senses of Walden, ss.100-104.)! Nu kan man av ett resonemang som Cavells,

eller åtminstone delar av det, tänka sig att det handlar om en slags rebus att lösa. Frågan är ju intressant endast i

den mån den ställs på allvar och i en konkret livssituation av en levande, en ”existerande” ( som ju är ett

honnörsord hos S.K. ) människa, och det eg. intressanta och viktiga är då VARFÖR den ställs. Filosofin kan ju

inte erbjuda en livssituation. …..

Vi skulle kunna utmönstra en teori om att Kierkegaard medvetet ägnar sig åt tautologin med hänvisning till hans

ungdomsskrift Diapsalmata, där han hånar tautologin:

” Tautologin er og bliver dog den hoieste Princip, den hoieste Taenkegrundsaetning. Hvad under da, at de

fleste Mennesker bruge den. Den er ei heller saa fattig poog kan godt udfylde hele Livet. Den har en spogende,

vittig Form, det er de uendelige Domme. Denne Art Tautologi er den paradoxe og transcendente./…/” o.s.v.

S.K.S.V.II.s.39.

_____________________________

Adornos kritikav S.K.är enl. min mening väsentlig. Man finner mängder av kritiska röster i 1900-

talets tysal radikala kretsar. G. Lukacs berör Kierkegaard på flera ställen i sitt författarskap, och är i The Young

Hegel klar över att S.K. måste betraktas som agnostiker. ( Vilket i och för sig inte är någon kritik av S.K..)

A.Ljungdahl menar att det riktiga är att säga, att S.K. inte hade någon religion alls. ( Problemet Kierkegaard s.

13. )

Den irritation som efter hand inställer sig, vid upprepad läsning, - omläsningen s problem är ett

viktigt pr. - och närmare studium av S.K.s verk är legio. Jag misstänker att en orsak till denna kan vara

pseodonymitetens problem, d.ä. KONSTRUKTIONEN av författarskapet, - den måste anses ganska sökt.( Man

kan ju här fråga sig om de pseudonyma skrifternas intensiva sammanhang, som Kierkegaard understryker så

starkt inte står i ett mycket egendomligt neutralt förhållande till sin utgivare och dennes författarskap under eget

namn! Referenser till vad mag. K. skriver blir ju som vilken referens som helst. Så faller – genom bruket av

pseudonymer författarskapet i två delar – det direkta och det indirekta, och det är eg. vattentäta skott dem

emellan. Själv såg han en parallellitet i dem. De ingick som sådana i planen. Kierkegaard uppskattade att biskop

Mynster tycktes inse detta. )

Ett problem, ett annat problem,är tonfallets. Ty vi har så småningom svårt att riktigt lita på S.K.. Hans tonfall är

ofta intimiserande, det är energiskt och stilen mjuk och böljande. Inställd jämte pseodonymitetens problematik

och den indirekta meddelelsens ( och ironiens ) blir detta väl mycket att ta hänsyn till, : tonfallet uppfattas som

ostabilt ,varefter läsaren börjar backa ur. ( Jfr. här Wayne Booths A Rethoric of Irony (1974)spec. s.178.). Vi har

inte alls samma problem med F.Kafka, som alltid har ett stabilt tonfall. Med Kafka inträder istället

”konstruktionens” problem.

Man kan ju mycket väl tänka sig att båda författarna hade stannat vid prosalyrik, där de båda är lika

förnämliga.

_____________________________

Jag kan ju ge ett litet stilexempel på en ”period” i en text, - som i sig är en liten novell – av S.K..Den

första bok som Kierkegaard utgav i eget namn var Kjaelighedens Gjerninger ,1847. Alla tidigare ( utom

avhandlingen ) var pseudonyma: Enten-Eller, Brygt og Baeven, Gjentagelsen, Stadier paa Livets Vej,

Philosophiske Smuler, Afsluttende Uvidenskabelig Efterskrift samt alla de interfoliernade uppbyggliga ” kristna

”skrifterna.

Citat , ur en av S.K.s tidiga böcker, Gjentagelsen (1843) skriven till dels i Berlin, dels

i Köpenhamn:

” Jeg stod op en Morgen og befandt mig ualmindelig vel; dette Velbefindende tiltog mod al

Analogi op ad Formiddagen. Praecis Kl.1 var jeg paa det Hoøieste og ahnede det svimlende Maximum, der ikke

findes anfort paa nogen Velvaer ens Gradestok, ikke eengang paa den poetiske Thermometer . Legemet havde

tabt sin jordiske tyngde, det var som havde jeg inget Legeme, netop fordi enhver Fuktion noødede sig paa egne

og det Heles Vegne, medens athvert Pulsslag som Organismens Uro kun mindede om og angav Øieblikkets

Vellyst.

Min Gang var Svaevende, ikke som Fugelns Flugt, der gjennemskaerer og Luften og forlader Jorden, men

som Vindens Boølgen over Saeden, som Havets langselsalige Vuggen, som Skyens droømmende hengliden. Mit

Vaesen var Gjennemsigtighed som Havets dybe Grunden, som Nattens selvtilfredse Taushed, som Middagens

monologiske Stilhed. Enhver Stemning hvilede i min Sjael med melodisk Resonants. Enhver Tanke tilboød sig,

og enhver Tanke tilboød sig med Salighedens Festlighed, det taabelige Indfald ikke mindre end den ringeste

Idée. Ethvert Indtryk var ahnet for det kom, og vaagnede derfor i mig selv. Hele tilvaererlsen var som forelsket i

mig, og alt baevede i skjaebnesvangert Rapport til min Vaeren, Alt var omineust i mig, og Alt gaadefult forklaret

i min mikrokosmiske Salighed, der forklarede Alt i sig, selv det Ubehagelige, den kjedsommeligste Bemerkning,

Synet af det Modbydelige, det faleste Sammenstod. Som sagt praecis Kl.1 var jeg paa det hoøieste, hvor jeg

ahnede det Allerhoøieste, da begynder pludseligt nogit at gnave i mit ene Øie, om det nu var et Øienhaar, et

Fnug, et Stoøvgarn, jeg veed det ikke, men dette veed jeg, at jeg i naesten samme Oieblik styrtede i Fortvivlens

Avgrund, Noget Enhver let vil forstaae, der har vaeret saa hoøit oppe som jeg, og i det han var paa denne Punkt

tillige har vaert beskjaeftiget med det Principsmorsmaal, hvorvidt overhovedet den absolute Tilfredstillelse er at

opnaae. Siden den Tid opgav jeg ethvert Haab om at nogensinde befinde mig tilfreds og abslolut i alla Maader,

opgav det Haab, jeg eengang hade naeret, vel ikke til alle Tider at vaere absolut tilfreds, men dog i enkelte

Øieblikke , om saa disse Eenhader af Øieblikke ikke bleve flere end at, som Shakespeare siger ”en Øltappers

Regnekunst var tilstrekkelig for at opsummere dem.” .”

( S.K.ø.V.s.151f. )

Passagen har en vacker klassisk parabelform – i ett andetag - med ett långsamt uppbyggande mot en

kulmen i mitten, så en slutsats, som får en något komisk trivialiserande svans.

Stycket är typiskt för Kierkegaard. Och det är såsom en sådan periodiserande skribent, med den fint

böljande och ljudmässigt omväxlande stilen, han kan ses som en mycket bra förf.Vi kan säga, att detta är ett prov

på S.K., när han skriver och har klart för sig alltihop innan, en Monolog 2..

_________________________________________________________

KAPITEL XVII.

” Livet äratt bekymra sig.” ( S.Kierkegaard.)

Något om Kierkegaard och ironien.

När Soren Kierkegaard i sin mag. avhandl. – som faktiskt skrevs på DANSKA och icke på latin , som

var det vanl.,- detta skedde efter dispens hos kungen ! - , när S.K. behandlar Sokrates berömda icke-vetande,(

delvis i replik mot Hegel i Hegels beskrivning av Sokrates i Philosophie der Geschichte, en bok som

Kierkegaard faktiskt tycks ha läst ordentligt !) – icke-vetandet, det låtsade, som ju blott i ett avseende

sammanhänger med ironien, såpekar Kierkegaard på, att det vetande, som rör Sokrates ovetenhet, ändå ibland

hos honom bryts av att det kan röra sig om någon mindre form av vetande betr. något annat än denna ovetenhet.

Sokr. hävdar dock, att det vetandet är mer av en ANING, ”et svagt Spor, en flygtig Antydning af en positiv

Viden,/…/.” Sokr. säger ju i Symposion : ” Min visdom är av en ringa art och tvetydig natur, som en dröm-”( Jfr.

S.K. I:96 ,d.v.s. Samlede Vaerker,bind I.) Men om några absoluta sanningar talar inte Sokrates.

”Filosofi är att skapa svårigheter.” S.Kierkegaard.

Även i Stadier paa Livets Vej (1845) finner vi i ”stadiernas rad” även ironien. S.K. beskriver

livshållningar ( ett arbete han sysslat med sendan han var tonåring o. som också låg i tidens atmosfär och följde

det hegelianska tänkesätt, som var så dominant, detta tänkande i ”utvecklingssteg”) och S.K. ställer nu upp

följande ”stege”: Vi befinner oss på livets väg inom en sfär som är av en estetisk – etisk – eller religiös karaktär.

Kierkegaard överger aldrig denna indelning, utan diskuterar i dessa termer livet igenom. Mellan de tre stadierna

finnes övergångsstadier, confinier ,- så står mellan det estetiska o. det etiska ironien, och mellan det etiska o. det

religiösa humorn. ( Jfr. S.K.S.V. X:179.) På något sätt hör confinierande samman med att dölja, att dölja att

man från estetiker övergått till att bli etiker,- eller gått tillbaka -, men att man ännu inte consoliderat sina

ställningar, att man inte är helt säker… Det tycks ibland vara fördelaktigt att betrakta confinierna så, och att det

är delvis under en krissituation som man väljer incognitot i confiniet. Vidare är det ju så, att inget confinium är

det andra likt: var och en har sin ironi ( mycket beroende på laddningen av ångest m.m. som ligger under ) och

en människas humor är icke unik. Confiniet står i samklang med en människas förhistoria, - hur har det

föregående stadiet sett ut ? Det kan ligga både stolthet o. feghet bakom att dölja sig, ibland ett nödvändigt värn

om integriteten. Ibland är det att dölja sig, t.ex. sin religiositet att inte skylta med den på ett skrytsamt sätt!

Religionen är en sak mellan den enskilde och Gud.

1. De ironier vi berör är dels en existentiell art, dels en estetisk.

Ironien , som är en slags dubbelhet, är ett medel att ifrågasätta det estetiska samtidigt som man njuter det.

Ironien är en bakvändhet, en slug indirekthet, som ju också präglade Sokrates majeutiska metod. Ironien låg i

tiden,som den alltsom oftast gör. Det kommer då och då en ironisk generation upp, och nu var det Friedrich

Schlegel med flera skrifter ,Die Heimat der Ironie, och Ironie der Ironie, Novalis i Lichtpunkt des Schwebens (

som vi skall återkomma till) och den av S.K. särskilt uppskattade Karl Wilhelm Ferdinand Solger ( beklagad av

Hegel, ty Solger, som lämnade filosofin för medicinen, fick ett mycket kort liv. ),jfr.t.ex. ”Ironie – der alles

vernichtende Blick”, o. andra som excellerade i den lösligt fragmentariska filosofiska spekulation som ibland

betecknades om ironi som just en ”ironiens ironi”. För Hegel är ironien ett negativt moment, och just därför,

insatt i hans dialektik är den ett pådrivande element ( i världshistorien ”Welt-Geist”såväl som hos ”tanken” hos

filosofen,d.v.s. hos Hegel själv, ty för Hegel var filosofin netop identisk med honom själv. I den stora

utvecklingen av tanken nåddes slutpunkten i Hegels egna verk.( Hegel ( och Marx ) utmanas ju av Adorno , i

hans Negative Dialektik, på ett så radikalt sätt att dåvarande östtyska filosofer gick i taket , t.ex.Igor S. Narski i

Die Anmassung der negativen Philosophie Theodor Adornos (Berlin 1975) , där N. Med upphetsning kritiserar

A. för dennes förvanskningav negationens kategori , i det att A. skall ha gett negationen ”en alltförstörande,

ytterst nihilistisk och pessimistisk betydelse” (ib.s.9.), att Den filosofiska Tanken var här vid sin slutpunkt.

Något som, detta är allom bekant, var vad som retade upp Kierkegaard mest – beträffande Hegel. Ändå var S.K.

mer hätsk mot hegelianerna,bl.a. prof. Martensen, Dessa som gick under den något anonyma beteckningen -

”dom”, och som pretenderade på, utan att eg. ha förstått Hegels verk, enl. S.K., att gå ”utöver Hegel”. ( Häri

inbegreps Heiberg.)

Sålunda hade S.K. en dubbel inställning till Hegel. Han beundrade dennes system i dess ”slutna form”, som

”inbjöd till tystnad”, men höll samtidigt inte alls med i den determinism som denna filosofi innebar. Rummet för

den fria viljan, avgörandet och ”den enskilde” fanns ju icke alls där!!! Så skulle S.K. livet igenom släpa med sig

en terminologi som var hegeliansk, även om den oftast inte härrörde från direkta hegelstudier, utan var en frukt

av hans läsning av högerhegelianernas ( tyska och danska ) rika produktivitet i artiklar och disputationer; den

hegelianska spekulationen genomsyrade den akademiska världen, och det var få i den högre akademiska kretsen

i Köpenhamn som tog ställning klart emot Hegel et consortes,. Endast två var verkligt betydelsefulla, och de var

samtidigt S.K.s lärare vid Köpenhanssuniversitetet prof. Paul Möller, ”graecitetens lykklige elsker” och

J.B.Sibbern, vilka snart, trots åldersskillnaderna blev S.K.s vänner ; - jag tröttar förmodligen min läsare med

dessa enskildheter i ett sammanhang där vi är mer intresserade av diskursers riktningar…..( I denna

exploderande spekulation finner vi också Gotthilf Heinrich Schuberts Die Sprache des Traumes …..)Ironien kan

ha en kritisk dimension, en interrogativ, men också vara en passiv ansvarslös lek. Filosofiskt spekulativt kan

man se ironien som en kunskapsform, såtillvida som att den i sin dubbelhet påstår, frågar och frågar sig själv på

en och samma gång. Den är ju dynamisk i det den skapar en viss osäkerhet. I detta är den en sällsynt levande art

av kunskapsletare, - den kan dock stanna i sin egen mellanställning, och som kronifierad är den icke mycket att

ha. Ironien är utsatt; den är givetvis ingen akademisk disciplin, ty den har alls ingen disciplin, - den värjer sig

mot varje auktoritet, och hävdar bestämt, jämt och alltid, att auktoriteter aldrig har varit till någon nytta ( jfr.

Philosophiske Smuler, .SV.VI.s.17. ). Ironien kan i vissa tider få en avantgardeposition,- som om någon kommer

ihåg hos Killinggänget –och en position där den får taga vara på sig själv, men heller icke bryr sig mycket mer

om att förankra nya hopp i nya verkligheter,- confiniets villkor, svävandet - för det är i bibehållandet av sig själv

i sin unika, ensamma struktur – under helt divergerande privatmänskliga o. sociala betingelser som dess egen

faktiska styrka, ty i det den faktiskt existerar är den ju eo ipso stark, finnes. Den har en inbyggd betingelse av

uppehållande art i sin antitetiska,”dialektiska” struktur, och denna ger åt envar ironiker en känsla av frihet, d.ä.

en typ av frihet som är en frihet från,d.v.s. den är negativt bestämd, en negativ frihet. ( Det estetiska har ännu

icke övergått i det etiska,”realiserandet av det allmänna”.) Ironien ingår i språkets praxis och dess egen

transcendens – skulle en idealistisk filosof säga. Denna ironi tjänstgör som beredare för det nya eller

konserverare av det gamla, är en slags ”dubbelpil”, har en viss ungdomlighet, - kräver ungdomlighet i de

”ironiska medlen”, ty den är kraftslukande i sin utdragna spänning, ingenting för gammalt folk att syssla med!-

och har en förmåga att överleva nästan allt i sin orimlighet…. ( Jfr. V. Jankélévitch. L´ironie ou la bonne

conscience, 1950.) Man kan aldrig i teori inringa dess praxis men dess destination är oändlig och mycket skall

dessutom till för att hindra den, om den en gång på allvar tagit sin början.

Ironiens förutsättning är att betydelsen icke är en. Den utnyttjar det relativa och det alternativa och har i

detta, med sin dynamiska kraft, en utopisk karaktär.( Jfr. Cleanth Brooks o. Kenneth Burke!) På så sätt kan den

vara aktiv i filosofins centrala delar i att omvärdera och omstrkuturera betydelser inom en kultursfär. Ironien

ifrågasätter ogärna bara en sak, den går ständigt i automatik vidare. Den kan omstrukturera sfärers strukturer

men ägnar sig, förmår icke omstrukturera värden. Där går dess gräns. Därför är och förblir ironien ett confinium.

Den kan egentligen bara fråga!

”Det enda skyddet emot ironi är fullständig uppmärksamhet, en sköld som är så tung att ingen orkar lyfta

bort den.” ( D.C.Muecke i The Compass of Irony,1969.).

I centrum för S.K.s uppmärksamhet, såvitt man kan utläsa direkt (sic!), står den ironi han kallar

ogenomskinlig ( jfr. här min Ironi och existens .(1983) ), den ironi man endast SJÄLV, som avsändare är

medveten om och som man aldrig låter addressaten uppmärksamma, eller som man lämnar den i obehagligt

tvivelsmål om. (”Menar han allvar?”) I ”Ugennemsigtigheden”, ogenomskinligheten och ” Skjultheden” står

ironikern som (qua) ironiker icke i relation till något särskilt.

Jag själv har i annat sammanhang ställt upp en definition av ironi, som likaväl kan återgivas här också

och vara till viss nytta:

Ironi är:

A. När något täcker ett annat, och detta andra avses, menas eller gäller.

B. När det täckande och det täckta åtminstone på något plan behandlar samma ämne.

C. När det täckande genom ett ”medel” hänvisar från sig,t.ex. genom en överdrift. Detta är det ironiska

medlet.

D. När man i förväg inte kommit överens om en kod, enligt vilken man menar det motsatta mot vad man

säger.

E. När situationen har en viss komplexitet, som ger spänning i ett motsatsförhållande.

( I.o.E.s.15.)

Punkt C.. Det ironiska medlet kan vara en blick, ett leende el.dyl. som negerar det framsagda, det

täckande skiktet och ger den klara signalen att meddelandet bör tydas omvänt.( Det ironiska medlet är

ironiens själva impetus, den igångsättande kraften, sine qua non….). Vi har i i. Att göra med en motsättning

, och vad gäller dylika, så brukar man indela dem i två grupper: konträra och kontradiktoriska. Skillnaden

mellan dessa är ungefär denna:

1. En kontradiktion är ett samtidigt hävdande OCH förnekande av samma språkliga sats behandlande

ett sakförhållande. En kd. Motsättning råder t.ex. mellan utsagorna ”Stolen är gul.” Och ”Stolen är

icke gul.”. Den som påstår båda i ett sammanhang säges göra sig skyldig till en kontradiktion. Han

motsäger sig själv, - för att använda ett reflexivt uttryck…

2. KONTRÄR säges motsättningen vara om vi istället har de båda utsagorna ”Alla stolar är gula.” Och

”Alla stolar är blå.”, där det rent logiskt är uteslutet att båda kan vara sanna ( medan båda mycket

väl kan vara falska ).( I kontradiktionen är ju en av utsagorna sann.)

En förutsättning för att man skall kunna kalla ngt för ironi är alltså att man kan ur ett kontradiktoriskt

perspektiv härleda att det explicit sagda,t.ex. Du är intelligent! Har en implicit betydelse, som är

motsatt,d.ä. det rör sig om negationen, negatet, till det uppenbara, det täckande, det sagda som så starkt

framträder genom ”implikation”( i denna mening) genom användningen av ngn form av ironiskt medel.

Utsagan blir då genomskinligt ironisk, så att var och en, som har lärt sig, att utsagor KAN medelst en

sådan signal inverteras i betydelse ( vilket oftast icke barn i låg ålder alls har lärt sig ), och att alltså det

implicita gäller! – Det gäller, men samtidigt har ju ännu en dimension lagts till, ty det utsagan gäller efter

att ha genom gått en transferering, en indirekthet, som i sig har en betydelse, i sin distans och sin

”svävning” och sin bredd, sin omfattning av hela spektrumet , i detta fall spektrumet ” intelligent – icke

alls intelligent” .Så har ju en osäkerhetsfaktor också insmugit sig: i uppenbarandet, framställandet av den

SAMTIDIGA bilden ”intelligent – icke alls intelligent” ställs nästan alltid, också helt implicit, en

grundläggande fråga angående begreppet, i detta fall ”intelligent”. ( Ty reaktionen blir ju ibland den, att

vad som sades ironiskt faktiskt var rent bokstavligt sant: adressaten var kanske när allt kom omkring inte

dum! Så leker vi ju ofta med hela situationen…. Ironien kan vara lekfull, vänlig men, som alla vet, elak

och ren kallblodig cynism.) Ofta är det ironiska medlet ett tonfall ett extra ord en gest.

Men i ogenomskinligheten, - om ironikern icke låter adressaten märka av ngt – så njuter bara ironikern

själv av den ironiska innebörden i all hemlighet. Ironikern s ”står icke i relation till något särskilt”. Nej,

han har ju nästan beslulit världen på innebörden i sitt yttrande. Han har väl i själva verket gjort något

fulare än att ljuga: han har ljugit i hemlighet och haft nöje av det alldeles ensam – En slående insikt. Och

i detta sammanhang värd dubbel uppmärksamhet och eftertanke! Därför kan ingen märka den, utom i en

slags totalitet. - ATT ingen märker den är betingelsen för dess sanna oändlighetsblivande.--- Detta är

sannerligen en märklig form av icke-kommunikation som man hos Kierkegaard tycker sig finna nästan

”adlad”. Den tycks springa ur en tidig fascination över ”mästertjuven”.(Jfr. bl.a. Simonsson o. Fenger .

Hos Henning Fenger kan reflexionen över denna fascination , - vad den nu eg. innebar ? – finna sitt

lystmäte., Fenger som fattat en motvilja mot S.Kierkegaard,- och sådant händer – . Denne Fenger, av

gammal dansk prästsläkt, tari boken Kierkegaard-Myter og Kierkegaard-Kild r (1976) heder och ära av

S.K., misstänkliggör honom i praktiskt taget alla mänskliga och omänskliga (?) avseenden. ( Mottot för

hans bok, det inaugurerande, lyder, hemskt (!) nog:” ” De omnibus dubitandum est.” Johannes

Climacus.”!) Här framstår S.K. som lögnare alltigenom. Det är sannerligen en svår bok att läsa, som allt

skrivet som är sprunget ur ett rent hat.... Så är ju ändå alls icke fallet med K.E. Lögstrups mer kända bok,

Opgjör med Sören Kierkegaard, 1967 .). Alltnog. : Kierkegaard mönstrar ironibegreppet:

” Hvad er saa Ironie, hvis man vil kalde Sokrates en Ironiker, og ikke som Mag.Kierkegaard bevidst

eller u bevids kun vil drage den ene Side frem? Ironie er Eenheden af ethisk Lidenskab, der i Inderlighed

uendeligt accentuerer det egne Jeg i Forhold til den ethiske Fordring – og af Dannelse, der i Udvorteshed

uendeligt abstraherer fra det egne Jeg, som en Endelighed blandt alle andr e Endeligheder og Enkelheder.”

Det är S.K.s övertygelse, att det på detta sätt går att beskriva en övergång ( ett confinium,”gränsområde”,av

lat. finis.) från estetiskt till etiskt stadium!

Vi kan dock tänka på S.K.s intresse för den indirekta meddelelsen, och romantikens,t.ex.Fr. Schlegels

uppfattning, att ingen stor konst frambringas utan ironi (S.K.S.V.I.s. 151 ) – se på tautologibegreppet, hur

Adorno framför sina grava anklagelser om det bristfälliga i att S.K. eg. bara påstår att det, att vara sig själv är att

bara vara sig själv, medan Adelborg visserligen ( i Om det personligt andliga,1907.) påstår samma, men i mer

positiv anda, - så kan man ju mycket väl se tautologin ställd under ironi; Kierkegaard hade i Immanuel Kants

Prolegomena mött Kants åsikt, att ”förnuftet blir invävt i ett självironiserande predikament, när det bekräftar att

den oändlige Guden existerar eller inte existerar”( Jfr.James Collins, The Mind of Kierkegaard, 1953.)den, som

påstår att tro är tro med det högsta pathos, den tror vi, men anser samtidigt för något inskränkt; den, som med en

genomskinlig ironi uttrycker samma åsikt kommer ju att ställa både tautologin själv o. begreppet ”tro” i fråga;

den, som ogenomskinligt gör samma sak, den får njuta frukten själv, om ingen lyckas avslöja honom. Men

kanske kan den, som växlar mellan att öppet ironisera över sin tid och samtidigt slutet gör det, ha ryggen fri i all

evighet……Denna form av ironi hade S.K. redan i mag.avhandl. med förakt avvisat, ty ironien är ju ett medel

och kan bara användas som sådant på ett försvarbart sätt om individen har ett fäste någonstans utanför sig själv.

Därför kan Sokrates försvaras, gentemot Hegels anklagelser mot honom frör oansvarighet, eftersom Sokrates

hade kontakt med en gudomlig inre röst, alltså: emedan Sokr. hänvisa r till sin daimon är hans ironi icke tom !

Vi kan alltså , i konsekvens med detta, aldrig se S.K.s resonemang som en tautologi ställd under ironi! S.K. hade

ju en klar blick för helheter, en exceptionell begåvning i att se ett resonemangs vikt och vidd. Även sitt eget. Jag

kan inget bestämt säga om S.K. och tautologin utifrån Adornos resonemang! Vi har, som alltid med S.K.,att

vända oss till totaliteten av författarskapet (Gregor Malantschuk, den fine Kierkegaardkännaren, brukar avsluta

netop envar av sina otaliga essäer om S.K. med detta kamprop -),S.K.s författarskap, - S.K. ironiserade sin

samtid för det faktum att ingen hade haft ork att läsa allt han skrivit - författarskapet, detta nästan oöverskådliga

med svagt ljus belysta vida fält, där så mycket, nästan alldeles för mycket …, rymmes…. Jag fruktar att det är

omöjligt att skapa en sann beskrivning av vad Kierkegaards hela filosofi , i totaliteten, var.

Kierkegaard hade också mött beskrivningar av ironien hos Karl Ferdinand Solger, som han

uppskattade ( jfr. ovan. Där jag nämnt denne i samband med Hegel.) Solgers behandling av ämnet går utöver vad

Fr. Schlegel skrev i ämnet. Jag citerar ur Erwin. Vier Gespräche uber das schöne und die Kunst (1815):

”/…../ ”Men”, fortsatte jag ,” tänk dig nu riktigt in i den tanken, att ett särskilt, som inte vore något

annat än ett uttryck för en idé, - vi kan tänka oss detta analogt med vad Anselm och Bernard tidigare sagt -, vore

ett otänkbart Oting; då måste det ju upphöra att vara det särskilda eller verkliga. Om idén alltså genom det

konstnärliga förståndet övergår i särskildheten, så uttrycker det sig icke enbart i detta, uppenbarar sig icke enbart

som timligt eller förgängligt, utan det blir det samtida verkliga, och, eftersom det utan detta intet är själva

intigheten och själva det förgångna, då måste en omätlig sorg gripa tag om oss, när vi ser det allra härligaste

genom sitt nödvändiga jordiska vara sprängas sönder. Och ändå kan vi icke övervältra skulden för detta på något

annat än det fullkomliga i dess uppenbarelse för det timliga förståndet; ty det blott jordiska, om vi uppfattar det

enskilt, håller sig samman genom att gripa in i vartannat och genom ett aldrig avbrutet återuppstående och

avdöende. Men detta ögonblick av övergång, i vilken idén själv av näödvändighet måste tillintetgöras, måste

vara konstens sanna plats, och i det betraktande, varifrån allt genast skapas och förintas med motsatta

strävanden, blir allt ett och samma. Här måste alltså konstnärsanden sammanfatta alla riktningar i en

överskådande blick, och denna över allting svävande, allt förintande blick kallar vi ironien.”

Men på en del foton av FRANZ KAFKA tycker man sig se ironien lysa i ögonen på honom.

Vad är det för ironi?

KAPITEL XVIII.

Freud och filosofiska romantikens dynamik .

” Dreams are the one great tube through which man communicates with

the shadowy.” Thomas de Quincey, Confessions of an Opium-Eater,1822.)

Sigmund Freuds upptäckt, - som vi brukar kalla den - låg i tiden. Även de, som var motståndare till

teorin, som den förelåg i Traumdeutung (1900), och som den framkom i övrigt och succesivt, kunde icke värja

sig. Den berörde. Och man kan kalla det för det modernas födelse. Ty samtida med Freud var Strindberg och

Nietzsche. Kierkegaard och Schopenhauer hade berett vägen. Och det fanns många fler. I samma stad som Freud

satt läkaren Artur Schnitzler och producerade Traumnovelle.( Jfr.Eyes wide shut, filmen byggd på denna.) Hugo

von Hofmannstahls Märchen der 672. Nacht.(1895) påverkad av Andrians Garten der Erkenntnis, samma år. (

Jfr. Gerhard Kurz i Der junge Kafka, 1984. och G.Brandell, Freud och hans tid. (1970), samt S.Toulmins

berömda Wittgensteins Vienna,(1973), där inte bara Schnitzler är viktig utan även Hertzl, sionismens grundare,

m.fl.. Viktiga är ju inte minst Peter Gays båda böcker , den om Freud och den om den europeiska

borgerligheten. -Stefan Zweig i Världen av i går (1942):” När jag söker efter en händig fras som summerar

perioden före första världskriget /…/ säger jag: det var SÄKERHETENS gyllene tid.”, se likaså E.Canetti, Das

Gewissen der Worte (1975), essäerna om hans Die Blendung och om Karl Kraus..)

( Människan fascination över drömmen är evig. Men dess plats i litteraturen kan periodvis och i olika

kulturella sammanhang skifta. Vi har under det senare 1800-talet en riktning inom europeisk litteratur, där

”svävandet”, i klass. romantisk anda, tar plats. Vi tänker på Flaubert som teoretiserade mycket över skrivandet,

och fann skrivandet som livsform ( Flaubert:” En bok är för mig ett speciellt sätt att leva.”,”Allt jag gjorde var att

jag sade sanningen hur hemsk, grym och naken den än månde vara.” ), - ( jfr. Kafkas fascination över F., - på

Kafkas skrivbord låg länge F.s lÉducation sentimentale och han beundrade just denna bok stort. ) - Men vi har

också Th.Gautier (1811-1872), mannen som uttalade lösenordet för en hel falang, för dem som kallade sig

”parnassen”, nämligen:” Lárt pour lárt!”, - ( vi hadede Lisle, Heredia, Verlaine, Mallarmé, Baudelaire och

Rimbaud, en krets som rörde sig kring vanvettets och självmordets gränser. Theodore Gautier,( med sin

livsfdiktsamling Emaux et camées ) som uppträdde som kröniker mot slutet av sitt liv, skrev om denna grupp,

och förklarade att det inom denna hade varit modernt att vara blek, glåmig, grön i synen och – om möjligt – ”en

smula spöklik”. Gerard de Nerval (död 1855), Théophile Gautiers skolkamrat, som översatte E.T.A.Hoffman till

franska, och hade en passion för drömmen:

” Drömmen och ett annat liv i vilket Andarnas värld öppnar sig för oss.”, Den mystiska korrespondensen

mellan Världen och drömmen. De Nerval uppfattar med omedelbarhet allting dubbelt, en blomma en kyss, - de

är både realt och symboliskt. Dessa författare bli i Frankrike såsom en visserligen icke identisk men ändå

pendang till den romantiska ironin, som vi berört ovan.

Att Freud levde i en häxkittel av idéer och en stämning av uppsluppen naivitet, med den undertryckta

sexualiteten hos den skenbart trygga, breda borgerligheten, som gav uttryck för sin antisemitism med en nejlika i

knapphålet men för övrigt icke bekymrade sig…. Detta har alltihop betydelse. ( I det betydligt mer lugna Berlin

kunde dock läkaren Georg Groddeck komma upp med idéer som liknade F.s, sända honom några artiklar,

sopportera honom livet igenom, t.o.m. låna ut en term från sin kommande bok Das Es, Psychoanalytische Briefe

an eine Freundin, (1926),”das Es”, detet, till Freuds topik, utan att Freud speciellt behövde be om lov…)Det

blev dock ett makabert brott i utvecklingen, ett brott och en kantring av den filosofiska, litterära, psykoanalytiska

och naturvetenskapliga utvecklingen med det första världskriget… och den intellektuella glädjen var icke längre

den samma.( Se S.Nordin, Filosofernas krig,(2001. ))

Freuds väg till det omedvetna gick via hans egen begåvning, hans oförmåga att uthärda åsynen av

blod och - upptäckten av den psykologiska förträngningen. Upptäckten av : Vad en människa inte visste att hon

egentligen visste.

Man kan här betänka, att Freud var rädd för att lära Kierkegaard, att han konsekvent lär ha undvikit det.

Ängslig för epigoneri.Detta kan dock vara en del av en myt om Freud….. - L.Sjögren påpekar i sin bok, Sigmund

Freud, mannen och verket, (1989)att Freud var beroende av romantikernas grundsyn på tillvaron uppbyggd av

antagonistiska motsättningar, och ” Freud var så beroende av denna dynamiska grundsyn att en av krisrena i hans

tänkande uppstod när han på teoretisk väg tycktes hamna i en driftsteori utan denna polaritet mellan två

huvuddrifter.”(s.35.)

Vi har ju i Freud en person i en mellangeneration mellan S.Kierkegaard och F.Kafka. Kierkegaard dog

1855. Freud föddes 1856 och Kafka 1883. ( Freud överlevde visserligen Kafka, men var ju ändå av en äldre

generation. Men det paradoxala i situationen är, att de alla tre skulle komma att påverkas på olika sätt av den

romantiska filosofin, vare sig de ville eller inte. Det var Shellings, Hölderlins och Hegels dialektik som gick igen

i tänkandet över natur, filosofi och konst. På Schelling löper termer som ”urbild”,”urscen”,”urfader” o.s.v.

tillbaka. ( Jfr. svensk romantik och Stagnelii ”urbild”.) Förstavelsen ”ur- ”används för att konstruera en filosofisk

förutsättning för idéen,jämte begreppet, såväl hos Schelling som hos Freud. Schelling hade onekligen vad

Nokolai Hartmann kallade ”einen langen Atem”, en långsam andhämtning …. Vi kunde ju också under

romantiken se hur gränserna där mellan konst och vetenskap var praktiskt taget utsuddade, att ren fantastik

pretenderade på vetenskaplig status. I den MAGISKA IDEALISMEN frodades idéer om kunskap att nå ”

bortom”, genom ett slags ”viljans inre liv” (Novalis), ibland uttryckt i de mest fantastiska allegorier: naturen som

förstenad trollstav, eller som ett encyclopediskt index över själen; ryktet är ett tidens nedslag,”vatten, en fuktig

flamma”….. En utvecklingslära före Darwins byggdes på den transcendentala idealismens grund långt före

Darwin ( Darwins epokgörande verk utkom dock när Freud var tre år.) Den jämförande anatomins grundare ,

Carus ,död 1889, gav en förutsättning till idéer om en plan enl. vilken livet utvecklade sig – här var också Lorenz

Oken verksam, grundaren av den organologiska utvecklingsläran i Tyskland. Allting, växter och djur, hade enl.

Oken uppkommit i ett organiskt ”urslem”.

Här finns alltså grunden till Aug. Strindbergs anteckning i Ockulta Dagboken, när han konstaterar på

ett för honom ovanligt lakoniskt sätt efter att länge studerat och jämfört kaktusen och gurkan:”Har kört fast.”…..

Det hela stammar ur Schellings naturfilosodiska avhandlingar från 1797-99. Att försöka förstå ett helt

genom principen om en naturkrafternas påverkan på varandra var Schelling kanske den förste under denna epok

att ge sig på.

Schelling hade en teleologisk grundsyn. Allt är ändamålsinriktat. ( Hegel övertog ju detta.) – ”Naturen

är den vardande intelligensen. Det är det omedvetna förnuftet som söker att bli ett Jag.” ( Naturens VÄSEN

innebar en DRIFT, som hade ett MÅL i sitt MEDVETANDE!) Det bör avslutningsvis nämnas, att romantikerna,

och kanske de intressantaste av dem, de som vi ovan nämnt, - och som kom att öva inflytande på S.Kierkegaard -

; - G. Lessing och Jacobi ställde upp BARUCH SPINOZA som ideal och kontrast till Kant. Spinoza hade aldrig

sett någon klyfta mellan oorganiskt och organiskt, utan hade en universalitetsprincip, som Jacobi framställde i

Briefe uber die Lehre Spinozas (1785). ( Spinoza stod här i sin tur i kontrast till Leibniz.)

Man hade i psykologin före Fechner ( som Kafka läste) en syn på det omedvetna som grund till det

medvetna livet. Sådana tendenser finns att spåra hos Carus (1831) och (1846), och hos Steffens, ( en av jena-

kretsens män, inte direkt uppskattad av S.K.. ) ( och i”Aanden i naturen” av Steffens landsman Orsted.) , hos

Burdach, och hos den mest populäre av alla, Schuberts Ahndungen einer allgemeinen Geschichte des Lebens,

och Geschichte der Seele, som båda behandlad omedvetna grunder till psykiska störningar.

Den moderna psykologi, som Freud läste i sin utbildning var präglad av två män Gustav Fechner (

1801-87), ursprungligen fysiker, och J.F. Herbart (d.1841), vars associationspsykologi dominerade i

undervisningen i ämnet. I sin neuroslära skulle Freud komma att tillämpa H.s idéer om associativa begrppskedjor

– eller mönster av begrepp. ( Ibland väl fantasifullt.) Men Freud skriver också 1917 ( tvärtemot vad Thomas

Mann hävdade i sitt berömda tal till Freud ,Freud und die Zukunft, 1936. Se Schriften und Reden zur Literatur,

Kunst und Philosophie 2,s.215..)):

” Vår föregångare framför alla andra är den store tänkaren Schopenhauer, vars omedvetna

”Vilja” är ekvivalent till de mentala instinterna i psykoanalysen. Det var samme tänkare som i ord av

oförglömlig uttrycksfullhet menade att besinna den betydelse, som så länge undertryckts, av dess egna sexuella

krav.”

Här kan man då tänka på, att Schopenhauers ”Vilja” var ett svar till Kant på dennes motsägelsefulla ”Das Ding

an sich” och på antydningen om ”självmedvetandet” i inledningen till Krtiitk der reinen Vernunft.

Schopenhauers Die Welt als Wille und Vorstellung utkom 1818 , några år efter Hegels Logik. Schopenhauer

skriver: ” Därför att viljandets subjekt är omedvbart givet för självmedvetandet, kan det ej definieras eller

beskrivas vad vilja är: det är istället den omedelbaraste av alla våra kunskaper, ja, så omedelbar att den får ytterst

kasta ljus på alla andra, vilka endast är medelbara.”, och S.Kierkegaard hade svårt att hålla inne med sin

entusiasm över Shopenhauer, i vilken man ju också möter en det ”levande livets filosof”. Generositet var inte

det som var det mest framträdande hos S.K..

Freuds fallbeskrivningar har liknats vid noveller. ( Det ansåg han t.o.m. själv . Jfr. Nylander Psykoanalys och

litteratur, s. .) Han hade också i sin ungdom haft både litterära och filosofiska (!) ambitioner.)Sigmund

Freud upptäckte, som bekant, att drömmen var kungsvägen ( ett uttryck från Diogenes ) till det omedvetna, till

”den andra skådeplatsen”,”der andere Schauplatz”. ( ”kungsvägar” brukar aldrig fungera. Vad historien om

Alexander o Diogenes berättar är ju Alexanders önskan att Diogenes på ett enkelt sätt skall lära honom

matematiken. D. ssvarar då:” Det finns ingen kungsväg till geometrin!”. Alexander är imponerad av Diogenes

och erbjuder honom vad som helst som en hedergåbva från honom, varpå D. svarar:” Jag önskar att du flyttade

dig en liten bit, för du skymmer solen !” ) Det ”Traumdeutung”(1900) var inte hans första publikation. Redan

1895 hade han publicerat, tillsammans med Breuer Studien uber hysterie.. .

K apitel XI.

Det tycks vara så, att Kierkegaard såg kristendomen såsom den enda religionen, i kraft av att det

var den enda, där guden hade uppgivit en del av sig själv som försoningsoffer. Att detta inte gick att styrka,

genom att det inte kunde ses eller vetenskapligtbevisas, - att det var ett historiskt faktum -, gjorde att detta,

förhållandet till den religion som var den enda sanna på grundval av detta kriterium, som var sant i dogmatiskt

hänseende, bara kunde tros om man bortsåg från det historiska, det vetenskapliga, kyrkofäder, kyrkan OCH

dogmatiken – som på ett sätt hade lagt grunden för kravet – måste bortses ifrån absolut! Man hade ingen grund

till att tro, annat än den, att det var absurt: det fanns ingen förnuftsgrund annat än syndens realitet och att den

enda religion som gjoirt upp med syndens realitet var kristendomen, där guden skänkt sig sjäv – det som

intekunde bevisas, det fanns ingen förnuftsgrund till att tro det enda vettiga, det måste innerligt och paradoxalt

och ständiogt bara omfattas, och gjorde det inte det, så fick människan leva kvar i sin förtvivlan och jordiska

förtappelse och halvhet.

Så hade Kierkegaard ett förhållande till religionen som var ungefär som det som Wittgenstein hade till

filosofien: det fanns inga filosofiska problem! Så snart ett problem faktiskt dök upp, så var det inte filosofikst.

Det var verkligt. Filosofin må ha grundlagt problemet, upptäckt det och behandlat det och analyserat och hjälpt

det upp men när människan i verkligheten står med något problem – då är det aldrig filosofiskt!Jfr. här grälet

med Popper, det s.k. ”Wittgensteins poker”, när W. Hotade popper med en biljardkö för att denne inte ville gå

med på att det inte fanns några filosofiska problem.

Både K. och W. Har en föreställning om vattentäta skott. Och krav på renhet och yttersta allvar.

W. Beundrade Kierkegaard , men ansåg att det var svårt att förstå honom, och att det fordrades mycket arbete

för att förstå honom. Vissa åsikter tycks de haft gemensamma: om den ordlösa bönens fördel t.ex. .