FÖRORD

Det sägs att Sigmund Freuds hustru, Mata ( eller Martha ) Freud, trodde att hennes man inte alls ägnade sig åt psykoterapi med sina patienter, men att denne faktiskt hela dagarna – då han inte alls ville bli störd av något som helst, allra minst barnens pianospel, som därför fick helt cacheras - sysslade med någon slags pornografi. Nu kan det ju förvisso vara svårt att avgöra exakt vad som är pornografi. ( Helt visst är till exempel psykoanalys för somliga pornografi, för andra inte.) Ty vad som är porr för den ena, är det bland annat alltså ofta inte för den andre. Nå. Pornografi - vad det nu är för slags ersättning för eller förspel till det verkliga - brukar väl anses som ett slags njutningsmedel av lägre klass. Mer äkta och långvarig njutning skänks ju av äkta kärlek, av det aktuella, helt tidsliga, det reala, av cigarrer, sprit och av massage av hårbottnen och annat sådant. Nå,, men är inte litteratur pornografi? frågar sig någon. Kan vara, kan vara. Man kan säga att det är en öppen fråga, och att man helt visst kan njuta litteratur likt en pornograf ett visst stycke marmor, som föreställer en naken varelse. Men man kan även få ut annat än en pornografisk upplevelse utav litteratur. Litteraturen är i detta avseende, och flera andra, öppen. Ofta kan man - apropos pornografi - i många sämre romaner från den gamla klassiska tiden finna ett glömske-grepp, ett glömske-skeende: att det i dessa. Till exempel kan det inledningsvis i boken berättas om någon person som låtsas ha glömt något, d.v.s. avsiktligt lämnat något bakom sig, för att bli tvungen att avlägsna sig från ett sällskap, för att ”hämta något”. På så sätt kan man – som berättare - få tillfälle till en liten rekapitulering, och samtidigt som man har börjat berätta sin historia, så avlägsnar man sig, inte sällan övertydligt retfullt, ifrån denna, för att sen återkomma till handlingen, laddad man ny information och ny kraft, till att ta sig an det skeende, som man redan inledningsvis börjat återge. Viktigt är att den inledande anmärkningen om glömskan utformas på ett så noggrant och sorgfälligt och med en så i själva berättandet övertygande touche, så att man i det man berättar om denna glömske övertygar läsaren om att man själv, som berättare, minsann inte glömmer ett enda dugg, men att läsaren kan känna sig fullt trygg, och känna sig fri att för de närmaste timmarna totalt kunna överlämna sin själ uti berättarens händer. Exempel:
”När hon stigit på tåget kom Sorgfröken på att hon glömt låsa ytterdörren. Ju längre tåget avlägsnade sig från X-köping, desto mer drogs ångesten åt omkring hennes hjärta vid tanken på att Oscar nu kunde ha fritt tillträde till hennes lägenhet, trots att hon själv inte var där.” Ty det är ju just det som det handlar om, romanläsandet, att man i stor utsträckning tillåter en berättare leka med ens egen själ. Så handlar romanskrivandet ofta om att man som författare, via en berättare, ( det är lite komplicerat det hela ) tillåter sig att manipulera en läsare till gränsen för vad dennes identitet, nervsystem och fantasi tål. Det roligaste man har som författare är just det, att skriva på det sättet att man riktigt ser, för sitt inre öga, läsaren balansera ytterst ute på kanten av vad hens psykologiska hälsa kan uthärda, ja, intill det rena vansinnets gräns, för att sedan, med en värme lika stark som från ett modershjärta, draga läsaren till sig och översålla läsaren med ömsom kyssar, ömsom insikter i det Sanna, samt ... lite förakt också för den som inte, likt swb UTBILDADE läsaren och författaren, förstår det fina i kråksången. Så kan författeri vara pornografi, dels lek, dels allvar. Ty även en lek, en ersättning, eller ett präludium är verklighet, på sitt sätt. Även det som inte finns, det finns som just det, som inte fginns. Det finns till på det sättet. Författaren kan alltså genom sina berättargrepp få läsaren att knappt kunna se ett steg framför sig men att få denne att vara helt beroende av sig, så att läsaren blir just som en liten korpunge som man handföder med majskorn rakt ifrån det den kryper ur det ägg man stulit från korpmamman. Berättandet lever i mycket på att bildlikt talat ställa fram ett fat gröt, för att så omedelbart förklara att gröten är för varm, och att den kan vara förgiftad. Den författare som inte förstår att varje mening måste vara som en boomerang, den har inte i skrivandet att göra. Skrivandet är liksom läsandet - som ju är en lustig fortsättning på skrivandet - mycket likt det lilla barnets lek med en trådrulle, som det kastar. Trådrullen försvinner, men sen drar barnet fram trådrullen igen från under byrån, utstötande ett glatt: "DÄR!" Allt författande är skrattretande nog om att finna och att mista, och så finna igen. Kanske är litteratur i den högre formen en högre form av pornografi, liksom litteratur i den lägre formen är en lägre form av PORNOGRAFI, ELLER JUST: PORNOGRAFI. Vår visdom etsas fram i all sin skönhet när vi på alla sätt söker finna ut sanningen om c varflr Sorgfröken är så orolig över att Men hemligheten om Människan, hemligheten om livet och om en själv, den avslöjas inte av författaren alldeles gratis och smärtfritt. Författaren vill ha betalt. Ingen vet vad litteratur är, vad som är pornografi och vad som är verkligt.Nej, allting i livet är mycket för krångligt för att man skall kunna veta det. Från den gode läsarens sida fordras det alltså, med andra ord, en viss slags masochism. Som god läsare måste man tillåta författaren att hålla en på sträckbänken, plåga en lite med ovissheter och orimligheter och lura ut en på det osannolikas tunna is i det absurdas vinterstorm, och omsvept av tvivlets snörök kommer man sedan som läsare blott sent i den djupaste nattens timmar fram till de sista sidornas prunkande trädgård, där man slutligen kan somna in i den oväntade upplösningens opiedoft och efter det man som i ett kärleksrus låtit sig omfamnas av författarens ljuvliga ben. Jojo, säger ni. "Det förstår sig. Förstås. Jag inser ju det. ", säger ni. "Men varför," säger ni då, Sorgfröken," VARFÖRRRR, skall vi ÄNDÅ HAAAA all denna pornografi eller högre naturlig Jo, förstår ni. Så HÄR kan det vara: "i har att förhålla oss till två magnifaka Sfärer. Den ena är verkligheten. Den andra är drömmen. Någon Tredje finns inte!! För att förhålla oss till dessa sfärer har vi en Fantasm, som vi kallar Vårt Sinne. Nå, för att stå ut med denna fantasm, och dess produkter, har nu de mer torftiga sentimentala människor sina Myter, som de skapar. Religiösa eller historiska myter. Det dumma med myter är att de egentligen inte är någonting. De mer blomstrande, pigga och modiga människorna, de har Ironi därför inga myter, men Ironi med vilken de handskas med Fantasmen. Ironi är det levande sättet att handskas med den mänskliga sinnesfantasmen, medan myten är det döda och erbarmliga sättet. Myter låser fast, litteratur befriar. Och så har vi då den littertur, vars syfte efterfrågas. Den levande och kämpande litteraturen är ironiens högsta stadium. Det är med litteraturen som vi i ironiens namn bekämpar de mörka sidorna hos Fantasmen och ser oss om efter allt gott vi kan ha med oss på färden tillsammans med alla Fantasmens förljeslagarare, följder och belackare. Så kunde till exempel ingenting vara mer felaktigt än att juxtaposera myt med fakta. Motsatsen till myt är inte alls fakta, men i själva verket just …. Ironi. Det är i själva verket ett listigt drag det där att man, när man sysslatr med myter, kan kontra gentemot den som är skeptisk till myten och säga, raljernade:”Är det bättre med fakta då?”, medan den g frågande i det samma är fullständigt viss om att n¨ågra fkata ladrig nånsdin går att uppbringa. Så kan mytproducenten fortsätta med sin myt.
En anna motsats till myt, som någon gång kan framställas, är humorn. Alla llöjliga myter, moderna eller klassiska, råkar då och då ut för en parodi eller satir, eller rent av råa skämt. Detta är myten beredd på. Ty humorn har ju så gigantiska svagheter, att mytens företrädare aldrig behöver bli det minsta oroliga beträffande mytens överlevnad. Ty Humorn lider av samma svaghet som myten. Den är OCKSÅ totalitär, humorn. Den ställer mot myten just HUMORISTENS synvinkel, och denna kan man visserligen ett kort slag njuta av, som en tillfällig lindring, men i längden kommer ju inget av humorn, eftersom humorn aldrig uppmuntrar till något självständigt tänkande. Humorn riktar tvärtom allt ljus mot humoristerna själva. Så är alltså inte bara myten en stockkonservativ uppfinning. Även de som hänvisar till fakta är stockkmkonservativa, efterom de vet att myten nästan alltid är konstruerad så, att det just i det fall, där myten arbetar, om människans ursprung, om makten, om all sorg och all blodspillan, inte finns fakta. Sen är också humorn konservativ. Aldrig har något uppfunnits som så bevarat status quo som just humorn. Humorn överser egentligen med allt. Efter man har skrattat går man med på praktiskt taget att bli halshuggen frivilligt. Men ANNORLUNDA är det med ironin. Ironien ställer i fråga ALLT. Ironien är på sin vakt. Ironien toleretrar inget översitteri, inga hänvisningar till fakta som inte finns. Ironien är den enda, och den mest fullständiga vakten mot all myt, och alltså mot all konservativ makt, allt maktmissbruk och all dumhögfärd och all sann och falsk pretentiositet. Endast två sätt finns att hantera sinnets Fantasmer, det vi förnimmer av den värld som vi oförskyllt har hamnat i: MYT eller5 IRONI. Observera inte myt OCH ironi. Ty Myt och ironi avskyr varann som pesten. Så skall vi nu se, när vi tar oss an denna RÖVARHISTORIA, om en ung dams öden, och om hennes eftermäle, hur myt och ironi kan behandla en sådan fantasm som detta liv, detta lilla liv, som började sin flämtande tillvaro en natt 1649 i ett litet j hus på den Skånska Landsbygden. "Tror ni på det själv att tillvaron är en Fantasm?", frågar ni då, Sorgfröken. Och på det måste jag hosta jakande. På det sättet ställde Sorgfröken den enklaste av alla möjliga frågor, men samtidigt givetvis den svåraste. ---------------

DET BEIGA HUSET

En Roman

SIDAN är under konstruktion Kapitel 1. En historielektion. Under drottning Kristinas regenttid, vilken löpte fram till 1654, hade en affärsman från Belgien nästlat sig in i de högre samhällsskikten i landet Sverige, genom stordåd inom affärs- och industrivärlden. Han hette Louis De Geer. De Geer - som mestadels inte alls bodde i Sverige - sysslade bland mycket annat med vapentillverkning och textilframställning. Han blev adlad av Gustav II Adolf 1641. På initiativ av de Geer – med oktroj från Kristina och andra äventyrare bildades år 1649 'Svenska Afrikanska kompaniet', vars huvudsakliga mål var att bedriva handel med slavar, guld och elfenben i Västafrika. En expedition med den mångförslagne internationalisten Henrik Carloff från Rostock i spetsen sändes i väg till Guldkusten. Vid Cabo Corso köpte svenskarna mark ( i konkurrens med Engelsmän ) av kungen av Futu. Det köpta området, som kallades Koloni, låg på nuvarande republiken Ghanas område och administrerades de första åren av Carloff. En mindre borg, Karolusburg, byggdes under ledning av Schweizaren Isaac Melville, och två små kastell byggdes även längs kustremsan. L. de Geer var huvudrisktagare. Gustav Horn, Adler Salvius och Julius Coyet m.fl. stockholmare hade andelar. Cabo Corso låg i kung Brewedas land Futu el. Fetu. En Skeppar Gabbe tog 260 svarta slavar med sig på sitt skepp och seglade över till Barbados i Västindien. Slavarna byttes mot socker. Denna mer oskyldiga last togs till Göteborg, Vinsten av byteshandeln blev betydande, varför Louis De Geer beslöt att utrusta fler svenska fartyg, segelskeppen Christina och Stockholms Slott bl. andra. Drottning Kristina såg, även hon, jämte sitt hov, det hela an med esprit. Fartygen lastades fulla med tyger, metaller, glaspärlor, knivar, speglar och sädesbrännvin. Skeppen seglade ner till Cabo Corso och kom åter med koloniala produkter. En rejält slavhandelserfaren kompanjon till De Geer, tysken – eller finnen, eller holländaren - Heinrich ( Hendryk ) Carloff, utnämndes med ens till guvernör över Cabo Corso. Carloff brukade själv säga att han var finne. Andra säger att han föddes i Rostock. 1637 var han hur som helst anställd vid Holländska Västindiska Kompaniet. 1649 tjänstgjorde Carloff i dess tjänst i Afrika, i trakten av nuv. Ghana. Han fick då löfte om köp av land från Kungen av Futu. Efter 12 år hos Holländarna erbjöd Carloff sina tjänster åt de Geer, som ju var multikulturell. Han hyrdes till det nya kompaniet - som eg. var i allting blott en kopia av det holländska - för hundra gulden och ett uns guld i månaden som både skeppare och direktör. Han tog över fartyget på Elbe och anlände till Guldkusten 22 April 1650, samma år som Rembrandt målade bebådelsen, Kvarnen samt gjorde en fin tuschteckning föreställande ett lejon. Henrik Carloff ( som i England kallade sig Carelove ) hade varit i holländsk tjänst och kände den enväldige kung Breweda. Carloff blev med ens också svensk general och adlades, under namnet Carloffer, - med vapensköld i Riddarhuset och allt. Den svenska fanan hissades 1650 och Breweda fick från Drottning Kristina, ett brev skrivet på svenska. Vid ett tillfälle, då Carloff var på väg till Sverige 1652 med skeppet Christina blev de uppbringade och tagna in till Plymouth. Tjugo säckar guld samt 6,500 elefantbetar lastades av på Engelsk mark. Guldringar, hals- och armband togs till Tower of London. Men Carloff själv fick resa vidare. Detta år (1652) dog Louis de Geer i Amsterdam, och mindre framstående affärsmän fick ta över som partners till Carloff. Två fabriker och lager byggdes under tiden vid Gemoree vid Accra. Slavar, som levererats av kung Breweda, skeppades till den portugisiska ön Sao Tomé utanför Afrikas västkust där be byttes mot socker, med vilket fartygen sedan seglade till Bremen. Nu hände det stora saker i Stockholm. Drottning Kristina avgick 1654 som drottning och gav sig iväg till Rom med halva svenska statskassan och sökte audiens hos påven samt lyssnade på slottskonserter med Allessandro Scarlatti. Samma år dog även den ansedde och framsynte rikskanslern Axel Oxenstierna, mannen som var stor även i Paris, och skapade Sveriges hela förvaltning. ALORS. Arkivmaterial visar att fartygen Johannesburg och Stockholms Slott den 2 februari 1655 medförde 36 slavar, 90 mark guld samt en del andra produkter, vilket allt försåldes vid omlastningsorter. Kompaniets hemmahamn var det relativt nygrundade Göteborg. I själva verket handlade man mer med hamnar vid Elbe. Nu anklagades Carloff för svindleri och förskingring av de Geer. Efter sex år avskedades denne och så utnämndes en ny svensk guvernör över Cabo Corso, Johan Filip von Krusenstierna. Än idag äro Krusenstiernorna stolta över sin anfader. Carloff försvann. Den 27 mars 1657 erbjöd emellertid Carloff sina tjänster till Fredrik III av Danmark. 1657-1662 var Carloff sedan direktör för Danska Afrikakompaniet. Carloff hade aktier för 25,000 gulden. December 1657 lämnade Carloff Emden på "Glückstadt" som hade 18 kanoner och 48 man ombord, och 25 januari 1658 landsteg man öster om Karolusburg. Det är oklart om Carloff här lämnade Köpenhamn i egenskap av kapare, med fribrev från Fredrik, eller som anställd krigsman – vilket senare energiskt hävdades. Den 27 januari 1658 kom Carloff på s/s Glückstadt, och erövrade på bara två dagar Karolusburg och Cabo Corso åt Danmark. Krusenstierna tvingades – misshandlad - lämna kolonin. Många deserterade till Carloffs sida. Fartyget Stockholms Slott, togs i beslag och så var hela Cabo Corso danskt, inklusive alla handelskontrakt. Karl X Gustav såg detta som ”causa belli” och han angrep, delvis p.g.a. att hans krig i Polen gick så dåligt, och hela armén höll på att förintas av porussierna, Danmark 1658. Genom fred i Roskilde i februari 1658 erhölls alla danska provinser i södra och västra Sverige. Det är JUST DÅ som Danmark tar den svenska kolonin Cabo Corso. Karl X anfaller i vredesmod på nytt Danmark i augusti 1658 och vinner igen. I freden i Köpenhamn 1660 återfår Sverige - efter 2 år - Cabo Corso. ( Men då har Karl X redan dött, av förkylning i DET MED SPETSTAK FÖRSEDDA OCH AV GRANIT BYGGDA Kronhuset i Göteborg. ) Carloff lät sen stjäla alltihop i Karolusburg, lät tömma befästningar, lager och kastell och tog guld och dyrgripar ombord på fartyget Stockholms Slott och sitt egna fartyg Glückstadt. 40 säckar guld, cirka 5 ton elfenben, 20 kanoner mm.mm. Carloff lät sedan dansken Samuel Schmidt, med 40 man, hålla ställningarna. Carloff trodde att han skulle tas emot som en hjälte i Danmark. Men Danmark och Sverige hade slutit fred, upptäckte denne då, och Carloff såg det som ett bättre alternativ att försöka ta hela lasten och återvända till Holland. Samuel Schmidt sålde – i sin tur - kolonin för 8.000 Floriner 1659 till Holländska Afrikakompaniet och försvann - även han - med pengarna. Detta utspelade sig ju under en tid när man KUBDE försvinna. Det var relativt lätt att försvinna, och man behövde egentligen inga frömögenheter för att slå sig fram utomlands, bara lite erfarenhet och djärvhet. Nu tröttnade den afrikanske slavhandlarkungen. Han tog tillbaka Cabo Corso ett par veckor efter holländarna anlänt. OCH han överlät det till gamla Sverige igen. Ny guvernör blev en viss Anton Voss från Hamburg, som betalade 27.000 daler i guld till Breweda. Affärerna kom igång igen, delvis nu med afrikansk personal ( soldater ). Mångåriga strider mellan svenskar och holländare ledde till att Svenska Afrikanska Kompaniet blev ruinerat. Alla kolonister, de Geer, Salvius, Ebba Brahe, Brita och hennes väninnor i palatsen i Stockholm, slickade sina sår. Svenskarna fick 1665 till sist 140.000 Riksdaler i ersättning från Danskarna för Cabo Corso mot att svenskarna på Bibeln lovade att de avstod från att i framtiden lägga sig i på Guineakusten. Man ville dock från Sveriges sida innan dess ha Carloff utlämnad till Sverige. Fryxell: ”Icke heller kunde Carloffs utlemnande med skäl begäras, emedan det var i egen skap af Dannemarks lagliga krigare, som han eröfrat Cabo Corso. Men Sverige vidhöll sina påståenden och uppdref ersättningssumman stegvis från 200- till 300 och slutligen till 400,000 riksdaler, samt hotade att icke bortföra sina troppar, förrän också denna fordran blifvit beviljad . Konung Fredrik bestormades af sina undersåtares klagomål öfver svenska hären , och af deras böner att blifva befriade från denna tryckande Jandsplåga. Rörd häraf samt utan tillräcklig magt att göra motstånd , nödgades han slutligen lofva utbetala äfven dessa 400,000 riksdaler. Då förklarade Karl Gustaf, att han till säkerhet för verkställigheten fordrade något landskap i pant eller ock en borgensför bindelse af några köpmän från Hamburg. Detta villkor ansåg konung Fredrik vara för sig ganska förnedrande.” o.sv., o.sv. Redan 1659 var Carloff I konflikt med Holländska Västindiska kompaniet rörande ägandeskapet till guld. Hendrik C. bodde då i Haarlem. Han hotade holländarna, under dessa förhandlingar, med att gå över till Britterna. Holländarna planerade då i en sinnrik plan att mörda brodern till kung Breweda. Detta skulle ske genom en attack på Karolusburg. En viss Isaac Coymans, en nederländare, underrättade då danskarna om dessa planer. Coymans dömdes för förräderi och satt på tukthus – trots att mången ädel dam utbad sig för honom - i fyra år. Carloff själv gifte sig I Holland med Sophia Felicitas von Wohlzogen. 1660 köpte han ett hus på Keizersgracht, intill Jan Valckenburghs, en vän från tiden på Guldkusten. Långt före 1662 ( och före 1667 när Sverige officiellt avsade sig hela projektet med handel på Guldkusten ) insåg Carloff att de nordiska ländernas äventyr I Afrika syntes slut. Han lämnade sitt kära Amsterdam 1664 och seglade till Angola. Mellan 1664 0ch 1677 skulle Carloff inneha diverse poster inom det Holländska kolonialväldet i Västindien, bland annat som guvernör på Barbados och Tobago. När Engelsmännen erövrade Tobago ( en ö som bara under den Nya Tiden – d.v.s. före 1776, året för Amerikas själständighetsförklaring - bytte ägare 33 gånger ) och Carloff togs till fånga. Efter 1677 har man inte längre några uppgifter om Hendrik Carloff. Så känner man alltså vare sig dennes födelseår eller dödsår. Drottning Kristina skulle hur som helst överleva allt detta, och kunde på tryggt avstånd från Sverige ner i södra Europa reflektera över – lärd och intellektuell som hon var - vad det blev av Sveriges kolonisation av Afrika. Hom utgår med detta ur vår roman. Men det gör inte CARLOFF. Kap 2. Majförmiddag 1660 i Varbergs hamn. En mild västvind med ursprung fån Charles II av Stuarts England svepte in över vågbrytarna, in över Varbergs hamn och sedan även över den lilla stadens låga bebyggelse, som grå och trist livades upp att några kärror dragna av små magra hästar gnisslade fram på de krokiga gränderna och av den vårliga grönskan i träd och buskar omkring. I luften ovan hamnen lekte måsar och tärnor, och somliga fåglar – sill i mun från en tunna – sprattlade i lycka över den varma årstidens ankomst. Det var nu den 11 Maj 1660 redan. Tänk så åren går! Det var inte länge sedan som frederna hade slutits söderöver vid Brömse bro och Roskilde, som hade tvingat bort Dansken från Varberg. Men det är klart, - innan han smet iväg, med svansen mellan benen, så hade han skjutit sönder nästan hela hamnen. Med explosiver var flera avsnitt av kajerna förstörda, halvt raserade ner i hamnbassängen och inte reparerade än. Nu – efter det att kung Karl dött i januari så regerades landet av en kvinna: Hedvig Eleonora. Detta faktum eller för den delen att Varberg nu var svenskt, och hela fastlandet både i norr och söder, det var inget man spenderade så övermåttan mycket tid på att vare sig förstå innebörd eller konsekvenser av. Man visste inte vad svensken skulle ta sig till. Att dansken var för jävlig, det visste man. Allt man märkte var att fogden var svensk och att hans mannar hade gula knappar i rock och mössa med symboler som indikerade trohet till makten i Stockholm. Alla länder hade lidit hårt att det trettio år långa kriget, och vad man nu knappt vågade drömma om i stugorna var en period av fred, där man fick fiske i fred, odla i fred, och bedriva handel i fred. Blonda småpojkar med bleka, snoriga ansikten satt på resterna av kajen, på vilka ogräs frodades, och där lådor, virke och gammalt hamprep drällde överallt. Hamnen var smutsig, men luktade inte mer illa än gris och rutten tång, då detta var långt före det att man hade olja, tjära och bensin och syntetfärger och motorer. Här, under den blå himlen, på vilken moln ostörda drog fram, där fåglar av olika exotiska slag anlända från det fjärran Ryssland och slog sig ner i skeppens övre tackel och tåg, arbetade alla, från gammal till ung, med att söka ställa skepp i ordning, med att frakta gods och förnödenheter kors och tvärs i den lilla hamnen. Allt under överinseende av hamnmästare Oswald Falander, som satt i en stol på en liten höjd i hamnens inre, med ett bord framför sig, där det låg flera luntor med räkenskaper och promemorior och annat. Han var klädd i någon slags grå uniform, men hade på huvudet en röd tygmössa, som på ett lustigt sett sträckte sig utöver hans nacke, som en slags fågelstjärt. Han bolmade på en cigarr, höll handen i skydd av solen, och ropade till en tioårs grabb: ”Spring te kapten Suydman å fråga om han vill ha post!!!” Grabben, vars ansikte inte var tvättat på en vecka, log i smutsen, då han visste att Suydman visst ville ha post, likaväl som att hamnmästare Falander visste det. Så kände sig gossen som en invigd, som betydelsefull och som inte vem som helst, när han sprang iväg till briggen Dröj för att meddela kaptenen att det länge efterfrågade brevet äntligen hade kommit. Calle Suydman var denna dag, när det redan var förbi middagstid, mitt uppe i att rusta sitt fartyg för en handelsresa till Holland, hade låtit byta förmast på sin brigg, Briggen ”Dröj”, som låg till kajs nu, och där vimplarna smällde och slog, stagen och rundhulten knirkade och man bankade och drog i fall och rep för att få en rå på plats långt där uppe, under topp-lanternan. Hamnen var inte stor. Här låg kanske ett femtontal skepp av olika storlekar. Gemensamt för dem var dock den fantasifulla riggen. Alla upptänkliga sätt var här brukade för att få till den segelyta som man behövde för att kunna ta sig runt i kustvattnen i Kattegatt. ”Hamnmästaren undrade…” skrek pojken, som nu nästan var framme vid fartygssidan, och nu sneglade upp för att fånga kaptenens blick, där denne satt vid relingen. ”Ja”, sa denne, med cigarr i mun. ”Det är post!” Suydman indikerade att han skulle komma till hamnmästaren om en liten stund, och log sen brett åt pojken som tack för meddelandet. Suydmans bruna tänder glittrade svagt i solen. Pojken skrattade och försvann sen tillbaka bort över kajens kullerstenar. ------ Hälften av fartygfen var utrustade till fiske, hälften till frakt. Suydman hade ett halvt dussin man till hjälp. ”SE på denne tenen!”, sa Rulle Nilsson, och demonstrerade en illa vriden spik för sin förman, Teodor Stark. ”Jaja, du får la hamra den rätt ett tag te, då?” ”Den e kass.” , svarade Rulle, som i detta nu ocskå sneglade på kaptenen som befann sig ett stycke bort, vid sidan om lastrummet, där en hög med plank var staplade. Kapten hade en kopp öl intill sig på en låda, där någon målat röda kryss och några lodräta streck på sidan. Inte långt från kapten satt en mås på relingen och blängde på allt arbete, som måsen inte förstod sig på. Suydman visslade åt måsen. Måsen stirrade. Suydman skrattade. Han hade lätt till skratt. Efter några minuter, efter att ha sneglat på hur stagandet av den nya masten, som ännu inte stod rakt, fortskred, klättrade Suydman, borstande sin rock med näven lejdaren av sitt eget ägandes skepp och begav sig av till hamnmästaren. Nu gällde det. Hela hans framtid hängde på detta brev, som han visste kom från Rostock, från en av hans affärsbekanta där. Troligen hade det färdats i flera dagar upp genom Småland, på postskjuts efter postskjuts. Men nu var det här. Ett litet ynkligt pergament, insvept i ett skinnfordal av getskinn. Hamnmästaren nickade åt Suydman. Mannen på det lilla podiet visste ganska väl vad allt handlade om. Banditeri som vanligt. Vad var Suydman känd för, om inte att se till att ingen gick obeskattad genom kustvatten i närheten. Så löd den mer vackra formuleringen tänkte Fahlander. Suydman tackade hamnmästaren för brfevet, men läste det inte på plats, vilket annrs var der vanliga, men stoppade det på sig, inannför jute skjortan och promenerade sen till det lilla café där han brukade inta sin lunsch. Vad klockan var, det visste giv etvis ingen, eftersom man inte alls hade några klockor i Varberg, till vardags. Väl inne på det lilla kaféet, som väl mätte en och åttio i takhöjd, slog han sig ner vid en liten talglampa, öppnade brevet och läste. Kap. 3. Brevet från Rostock. Gumman på kaféet Lilla suggan hade ställt fram en kopp kvass med en skvätt brännvin i och rågbröd och en stekt sillsida. Suydman svepte sin ljusblonda lugg åt sidan och öppnade brevet medan han tog sig en klunk av vad gumman ställt fram. Brevet var inte långt, men det var innehållsrikt, skrivet på en blandning av tyska och danska, men inte särskilt svårt att förstå för Calle. ”Freund Calle. Danke for thin frage. Jeg seglar the 20 JUNi med Skiff Skiönheden till ten nya koloni Costa Gold. Cabo Corso. Vill gern se Dig og mit Dir sprechen. In Helsingborg nu den 30 Maius. Kommst du. Helsingborg, Ankargatan 10. Petersson. Grosse Reichtume. Dein freund Hnryk Carloff” ------------- Calle lutade sig tillbaka på den skrangliga stolen, och såg ut genom ett av de öppna fönstren från caféet ut mot den lilla hamnen. Det var liv och rörelse där ute, men ändå lugnt och belevat. En eld brann i en tunna intill podiet där hamnkatenen satt och rökte. En flicka kom gående med ett par hinkar vatten, som nån behövde. Ett par gäss sökte komma undan en kärra som föstes fram av två pojkar. På kärran låg buntar med korta träspjälor som skulle någonstans. Kärran fastnade rätt vad det var, och allt på kärran rasade av, ner på marken med rassel och buller. Calle var tveksam till att ge sig in i det företag, som han visste att Hendryk åsyftade, och som han antalgigen mer eller mindre för gott skulle bli insyltad i, bara genom att gå med på att diskutera det. Carl Suydman var en skarpsint ung man. Inte för inte var han ensam ägare till en hel brigg, och det vid 23 års ålder. Inte många unga män hade lyckats med det. Kanske Hendryk då, och så han. Givetvis visste Hyndryk om att han i Calle hade träffat en man, som besatt förmågor likadana som hans egna – med några undantag dock. Nå, nu skall vi inte gå händelserna i förväg. Men vi måste berätta något om vem Hendryk var, annars blir både historien och denna Calle Suydmans stora tvekan fullständigt obegripliga. Kapitel 4. Suydman, Yttermark och Carloff. Calle satt och funderade medan han drack det sura ölet. Då hände det sig att en ung man, som Calle inte sett förut, slog sig ner vid hans bord och, medan han visade upp ett brett leende, presenterade sig som förrymd soldat ifrån Tyskland. ”Bileal Yttermark, till Er tjänst! Jag kommer ifrån Tyskland. Man betalade bra,"”sa soldaten och vinkade efter en bägare öl,” men maten till fält var dåliger.” KAPITEL ETT T elefonsamtalet kom klockan halv två en augustisöndag. Jag hade just varit ute en sväng invid Majvallen med grannfruns hund, Bandit, och på Seven Eleven för att köpa lite snabbkaffe och croissanter. När jag kom hem till min lilla nyrenoverade pittoreska hörnlägenhet fick jag samtalet på mobilen. Det var från en ung dam som muntert presenterade sig som Pauline. Hon hade förmodligen sökt på ”privatdetektiv” och ”Göteborg” på Google, och funnit mig. Hon undrade om hon kunde hyra mig för några veckor. “Mitt namn är Pauline Suydman. Är detta Daniel Balchonne-Miroir?” frågade hon. ”Jodå.” menade jag lite paff och tog tag om bordskivan på köksbordet. Allvarligt talat: hade inte fått så många jobb sedan jag lade av med arkeologin och konsten och istället slog mig in i säkerhetsbranschen. Kvinnan som påstod att hennes namn var Pauline, fortsatte utan att ta notis om mitt inlägg. ”Skulle du kunna tänka dig? I undersökande syfte, att hjälpa mig att leta efter en sak?”,” Du är väl van vid sånt.” tillade hon, lite intimiserande.. ”Vad är det frågan om då?” undrade jag. Jag kunde på kvinnans röst och tonfall att hon var ung och van vid att obehindrat charma sin omgivning. Sådant kan man ju snabbt höra. Hon förklarade, att det ”ungefär” gällde att bevaka ett arv ”en sån där tråkig historia” och att hon behövde upplysningar om hur det stod till på ett mindre gods i Halland som hon trodde sig snart, tillsammans med övrig släkt, kanske få ärva. Dess ägare hade just dött. En 109 år gammal man. Pauline ville, kom det så småningom fram, kort och gott att jag skulle söka upp godsägarens son, ”helt visst en av arvingarna”, en Herbert Suydman, en man i sjuttioårsåldern, under förevändningen att vilja skriva en bok om honom och hans släkt, för en bygdeförening i trakten. Den omedelbara orsaken till brådskan förklarades med att släktens ålderman hade dött och nu hade dennes son kallat allihop i släkten till möte den 25te augusti, för att avslöja hur det stod till arvet efter den gamle och också hur det stod till med ekonomin i det gamla godset och allt det lilla som var kvar av ägorna, och måhända var hela rasket efter detta datum ute till försäljning på offentlig auktion. ”Det talas om att det skall avslöjas något märkligt i ett brev eller dokument som lämnats till advokaten av den döde, gubben Suydman, Rudolf Suydman ….” Pauline avbröt sig. Hon hade redan, viss om min samarbetsvilja, sa hon i ännu lättare ton, förvarnat Herbert. Herbert Suydman, sonen till den avlidne, som var ett ensamt gammalt original i 70-årsåldern hade genast samtyckt till mötet med en ung journalist som dig och sagt att du var välkommen att husera på godset några dar. Så var upplägget. Alltihop skulle för ett par veckors arbete inbringa 40 papp, i mitt fall, plus fritt vivre på landet då, vilket den helt klart grundlurade Suydman skulle stå för. Vad Pauline själv anbelangade så skulle hon komma någon dag efter och möta mig, som av en slump då. Och Pauline försäkrade att Herbert inte känt igen hennes röst. Herbert var fruktansvärt disträ. Hon hade utgett sig för att vara en miss Olga Svensson. ”Det handlar dessutom om en diamant. Enligt skvallret. Spännande va?” sa Pauline, nästan ursäktande varvid hon, troligen på lek, och för att retas lite, tryckte på några tangenter på sin telefon, så att det blippade i mitt öra. Eller så kom väl hårsvallet åt displayen. ”Fråga gärna lite diskret om diamanten! Ena Debbdiamanten.” tillade hon. Hon lät väldigt tilldragande. Bättre än de flesta hissröster jag har hört i alla fall. Såna där inspelade ni vet, som säger ”Våning tre.” Senare skulle jag utröna att hon kallades för Pallas. Hon hette Pauline Alicedotter Suydman. ------------------------------------------- Att leva är ett genomskåda. Så tänkte jag ofta. Och denna inställning var nog något som märktes även utåt. Jag tröttade ut min omgivning med mina ständiga perspektivskiften och min envetna skepsis och forskariver. Sommaren utanför mitt köksfönster på Ekedalsgatan stod i full augustiblom, och jag njöt storligen av detta, när jag efter samtalet beskådade gården, träden och himlen från köksfönstret, där jag odlade suckulenter och försökte driva upp en tebuske från Kina i en kruka. Från frön jag köpt på Ebay. Inte minsta lilla skymt av buske ännu dock, trots att jag vattnat och hållit på i tre veckor. Jag nämnde att det var ”mitt köksfönster”. Så himla ”mitt” var det ju inte. Jag bodde i andra hand. Lägenheten tillhörde mitt ex, Veronica, och det var lite pinsamt att gå omkring bland hennes saker, medan hon var i Sydafrika. Vad hon gjorde där det har jag lovat att inte berätta, så det får jag återkomma till i nån annan bok, där jag har andra syften än vad jag har i denna. För övrigt är det intressant att bo i andra hand. Det där, att inte känna sig riktigt hemma, är ju något som uppfordrar till en viss påhittighet och även till en mer prononcerad flit än den man uppammar om man bor i eget bo. I egen lägenhet kan man ju slappna av, drömma sig bort och till och med tidvis glömma bort vem man är. Men den som bor i andra hand, den glömmer aldrig bort vem den är. Många som bor i andra hand har förmodligen åstadkommit storverk, som de aldrig skulle åstadkommit om de bott i egen villa. --------------------------------- Vädret var verkligen kanon. I Slottskogen, vars yttre kant, med det lilla observatoriet på en kulle, jag hade utsikt över, över ett plank, stod träden med almar och lindar i massiv grönska. C:a 27 grader i luften och härliga, västliga, gammaldags vindar. Så här skall vädret vara! Så var det ju alltid förr, när Golfströmmen fungerade. I Majorna ( uttalas: ”Majerna” ) i Göteborg finns det ännu en hel del plank på gårdarna. Som arkitektonisk detalj är planket ofta beskärt den del av stadsbebyggelsen som karaktäriserats som proletär. Inga förmögna hus ståtar ju med plank. Man får istället anta att byggmästarna införde planket i enkel arbetarbebyggelse för att så att säga sära lite på arbetarna, så att de inte samlades för många. Det kunde ju vara farligt för överheten Där gjorde då planket storverk. Det plank som finns på min gård, och över vilket jag tittar, är nuförtiden fullklottrat med f graffitti, och i allehanda grälla färger uppvisas nu där både dansande demoner och raketer, samt diverse himla kroppar och hästar samt en afroamerikan med kulspruta. Konstnärerna i Majorna har fantasi. Kanske något mindre regnväder nu skulle dyka upp från sin vandring över Brittiska öarna, och svalka sensommaren. Gratis sensommarsemester! Pallas - som hon senare ju sa att hon hette, och därför, för enkelhetens skull, heter redan nu - hade för säkerhets skull rekommenderat ett litet paraply. ”Vi ses, min vän.” hade hon sagt, kapabelt och intimt. Hon lät kollossalt vänlig. Visste hon mycket om mig? Jag hade i och för sig figurerat lite i lokalpressen under det året. Tillsammans med en detektiv hade jag, som arkeolog, lyckats klara upp ett mysterium i Kållered ( en liten ort mellan Göteborg och Kungsbacka ) där jag i en åker lyckats lokalisera ett släktsilver. Vår klient kunde därigenom öka sin förmögenhet med c:a 400.000 kronor, varav detektiven fick 20.000 och jag likaså samma summa. Det var efter denna bragd, varunder jag tog hjälp av av min hund, Lukas, som tillhörde mitt ex, som jag bytta bana, och blev detektiv. Och efter ett par dar - för min del späckade med läsning om Hallands historia, geografi och bönder – sade jag adjö till min granne, och Bandit, som glodde på mig med sina dumma ögon, och tog tag i min resväska och gav mig av. Jag hade ringt upp min vän Rogier, som är den enda vän jag har, och sagt att jag skulle vara borta i en vecka eller så. Han kunde ju alltid nå mig på mobilen, sa jag. Själv skulle Rogier – som är en sån där person som klarar av allting - arbeta i en trädgård ute i Askim, för att göra sig en hacka. Trots att Rogier var 65, så ville han jobba och tjäna louisidorer. Även om det var mitt i sommaren. Med Rogier trivdes jag bra. Han önskade mig lycka till, men tyckte att arbetsbeskrivningen jag fått av Pallas lät lite vag. ”Var försiktig!”, menade han, som alls själv aldrig var försiktig nånsin. Ett under att levde var det! Rogier, som älskade opera, och i synnerhet Tjaichoviskij, hade en enastående fantasi, Samt erfarenhet från teatern, då han som helt ung spelat Hamlet, var i alla lägen en tillgång. När han nu bad mig att vara försiktig, så lät det väldigt annorlunda mot vad han själv var. Om han hade sagt:” Försätt nu inte detta tillfället också!”, så hade det varit mer likt honom, om tänksam som han också var. Grannfrun, som är tjock och vacker, klagade över sin onda höft, men jag tyckte inte hon såg direkt ledsen över att jag reste. Hon kanske skulle sakna mig senare, tänkte jag. Jag hade dock varit inne hos henne och druckit kaffe och beundrat hennes sjötavla, som bestod av en bild på en enda våg. Jag hade länge grunnat över motivets symboliska betydelse, ty det ingick i en konststudents vardag att spekulera över innehåll i konsten. Efter påföljande onsdag efter några timmars bilresa var jag där, på vischan alltså. Området, som jag nådde med taxi - jag hade för tillfället inget körkort, och har aldrig haft det -, var en karg, kustnära, primitiv obygd, som hette Fjärred, ett litet område i norra delen av Västra Götaland. Taxichaffisen log och sade, på bredaste Palermodialekt: ”Molto grazie. Bella tristeza.” Jag betalade honom med kort. KAPITEL TVÅ. J ag levde under denna tid ett enkelt liv. I själva verket var det lite i civilisationens och det vuxna livets utkant. Och jag hade inte för avsikt, dåförtiden, att någonsin inordna mig i samhällslivet, som folk ikring mig i samma ålder redan gjort. Kanske avundades jag också den självklarhet och den energi med vilka alla jag kände tog sig an livet. Jag kände mig mer som en försökare och ett halvfabrikat. Aldrig kunde jag riktigt känna självsäkerhet och aldrig briljans i något jag företog mig, och det började gå upp för mig att jag nog inte var något särskilt alls, och började ställa mig frågan om jag alls dög till någonting här i livet. ( Det var förmodligen det som Rogier fruktade. Ständigt, när vi umgicks, fanns den där spörjande blicken hos honom, som tycketes säga ”Nå, nu då, varför tar du inte initiativet nu då, det är dags att styra ditt eget liv nu, ta hand om det, med egen vilja!?” Men även om jag alltså inte var duktig på något, och inte hade någon social kompetens eller strålande yttre, så hade jag en ganska snabb fattningsförmåga. Jag tog alltså inte evigheter på mig för att förstå nyheterna i den senaste mobilmodellen, men hade ett behagligt och snabbt intellekt när det gällde just sådana saker. Nå, denna barnmänniska var det alltså som nu hade fått ett jobb att försöka trassla ut en släkthemlighet på ett lantgods söder om Göteborg. Den brist på erfarenhet av illistighet, svek, grymhet och falskspel som jag besatt var emellertid givetvis i just detta sammanhang ingen fördel. Bättre hade varit om jag varit insatt i hur sanslöst själviska folk kan vara, när det handlar om att söka tillskansa sig rikedomar och makt. Aldrig i min vildaste fantasi hade jag trott att det i VERKLIGHETEN kunde vara så, att folk faktiskt tog livet av andra personer bara för att själva få en chans att bli förmögna och uppnå en ställning i samhället. Jag visste inte att det fanns såna människor. Det hade inte framgått, helt enkelt, vare sig under min skoltid eller min tid på konstskolan, att det var så. Den enda grymma person jag träffat var min massör. Men det skall vi tala om en annan gång. Så man kan säga att jag var oförberedd på vad som skulle komma i mötet med släkten Suydman. ( Jag har, eftermötet med min massör, varit misstänksam mot massörer. ) Helt obarmhärtigt, naket och sant oförberedd var jag. Men man är oftast helt oförberedd. Jag minns när jag i småskolan introducerades för matematiken. Eller när matematiken introducerades för mej. Jag hade ingen aning, fast att jag ju redan kunde lägga ihop två och två. Så att säga. Jag hade en aning om att man kunde utveckla räknakonsten in absurdum. Men att den kunde utvecklas på det sätt som jag senare förstod, det hade jag alltså ingen ANING OM. Så var det väl med mycket annat också. Man hade en aning, fast ändå inte. Om man hade en aning, så var den i majoriteten av fallen av en så ynklig sort, att det är bättre att säga att man inte hade nån. Jag tror inte att aningen själv väntade sig något av världen. Kanske finns det bättre ställen för Aningen att leva i närheten av än denna värld. Man kan ju tänka sig ett Aningens paradis, där allt meddetsamma är anat och samtidigt insett. Nog vore det fint med ett sådant ställe där aningen omedelbart bekräftades. Nu invänder givetvis vän av ordning att detta inte vore anings paradis, men fastmer bekräftelsens. Aningen lever ju på att diffust sträcka ut sig i tiden, för att blott långsamt besannas eller förintas. Ty givetvis kan man tala om falska aningar. Vem har inte anat att det skulle gå åt helvete, för att sen upptäcka att det gjorde det inte alls. Ty det vore en alltför enkel värld att tänka sig, den världen där man, så fort man anade något, också visste att den aningen var helt sann, och att vad den innehöll, det skulle till 100% visa sig vara sant. Så enkla världar finns inte. Inte i vårt universum. Jag visste alltså inte vad jag skulle möte där på det gamla godset. Nu, i efterhand vet jag bättre, men att kunna redogöra för vad som mötte mig, det visade sig, i sin tur, erbjuda ytterligare svårigheter. Jag undrar om jag någonsin fullt ut kommer att förstå vad allt jag mötte där på landet, på bondvischan. Det finns de cyniker som påstår att man aldrig fullt ut förstår någon ting förrän det inte betyder något längre. Så långt sträcker sig inte min cynism. Men helt visst är det så att man inte bör redogöra för ett sammanhang som man kastats in i förrän de hetaste känslorna lagt sig, och man börjat få nyktra proportioner på saker och ting. När betydelserna så att säga lagt trumpeterna och bastrummorna åt sidan. Ty givetvis vill var och en betydelse annonsera sig själv i mäktigaste mån. Fattas bara annat! Att livet skulle vara så här komplicerat det tar det minsann tid att inse. Men om jag fick välja, så valde jag givetvis ett komplicerat liv framför ett som var helt trivialt. Tyvärr är livet nu sådant, att man inte alls får välja ens en sådan detalj. Kapitel Tre --------------- D et var nu onsdag i svinottan i Fjärreds socken. Som inga svin dock skulle slaktas denna dag, så var ingen människa vaken. Och markerna kring Barkholms gods låg något blöta efter gårdagens och nattens regn. En ensam hare vände öronen i skogsbrynet, de spröda veteaxen darrade under daggdropparna och den kyliga morgondimman lättade i dalen. Himlen över den leriga slätten välvde sig grå, tyst, genomlyst och skimrade över det gamla herresätet, ett gult sjangserat – men pietetsfullt bevarat - trevånings träslott. Det var urmodigt i allt, med sina flagnade fasader, och med sin av krusbärsbuskar och ljuslila aspar kringgärdade trånga gårdsplan, där en väldig tårpil stod och grät, sorgmodigt och patetiskt. Godset var sanslöst gammalt och hade alltså det snustorra namnet Barkholm. Nu blåste det upp lite grann. De vindade i de halvtorra buskarna. Det var inte helt lugnt denna sensommardag, och snart nog kom det ytterligare en vass vind och slet och drog över trädtopparna ute på Fjärredslätten. Klockan var nu snart elva. Den gamla hederliga västvinden, som alltid bringat välstånd till denna del av landet, numera skäligen sällsynt sedan Golfströmmen försvagats något, ryckte bort till och med helt friska löv från kastanjer, aspar och lindar, och över den vida himlen tumlade stora gråblåa sjok av moln nästan groteskt fram, som på en målning av Velásquez. I den saltmättade luften kändes att det snart som om det skulle komma in en tyfon in över landskapet, där vi nu befann oss, liksom över de städer som omgärdade det flacka Fjärreds slätter i söder och norr. Gamla herresäten som överlevt och som – av det tvång som det innebär att följa med tiden – blivit som nya, de har antingen restaurerats till oigenkännlighet, blivit försedda med massvis av moderniteter, nya silos, nya ladugårdar ( som inte ens kallas ladugårdar ), moderna uthus i ljus cement, eller – som i Barkholms fall – nogsamt bibehållit all sin gamla prakt, likt ett föremål på bygdemuséum. När man kom närmare det gamla godset fick man därför – när man passerat den väldiga häck som omslöt själva den trädgård som inneslöt huvudbyggnaden - en känsla av att det gamla träslottet helt enkelt – likt en årsrik människa - var skört. Dess stomme tycktes tunn, som urgröpt av århundraden av insektangrepp. Ja, kanske hade även den saltmängda vinden från havet gjort sitt till och till sist lyckats att blåsa tvärs igenom huset, genom varenda bräda, utan att man på något sätt kunde förklara varför. Så ytterligt på nåder stod det på sin plats, fullt av snickarglädje, trappor, altaner, tinnar och torn och med massor av rum i vilka det knäppte, stönade, suckade och viskade. Det gamla virket tycktes alltså levande i sin sekelgamla murkenhet, och alltihop var sannerligen en konservators mardröm. Likt ett regalskepp som aldrig helt varit under vatten, men enbart i vind, genom århundraden, stod Barkholm på den omvittnat fattiga Fjärredska slätten och andades evighet – inte utan en viss stolthet, blandad med hjärtsviktslik trötthet. Barkholm låg vid sidan av flera andra små gods och storbondgårdar av avsevärt modernare snitt och med bättre hälsa och ekonomi. Landskapet var dock bara här Fjärreds socken – på grund av moränmarken - fläckvis uppodlat. Det var som om bygden aldrig riktigt bestämt sig för om det var någon idé att alls odla något på åkrarna. I skogspartierna tryckte sig vildsvinen stirrande och randiga tillsammans inför ovädret, som onsdagseftermiddagen hotade med. Måttligt skräckslagna och nyckfulla harar hade snabbt och med ändorna i vädret lämnat de stora fälten, där säden nu mogen stod darrande, ängslig och blind med sina spröt halvdant vajande i solljuset. De långbenta jössarna hade sprungit till skogs och gömt sig, utan att en enda gång stanna. Biffkorna stod som alltid trygga, varma och ångande, och i stunden blickstilla, på fälten, och de vred ståtligt sina skulpturala huvuden och spanade så vitorna glänste innan även de långsamt tågade iväg för att söka skydd. De ställde sig till sist under träden i kanten av betet, där ängen sluttade den mot den med oleander och spretigt ris försedda dikningen, medan solen mellan talrika molntrasor sände glimtar av varningsljus ner över nejden. Kanske de poserade för en lanskapsmålare, som glömt att infinna sig på avtalad tid. Alla djur, alltifrån dyngbaggar, daggmaskar, pilfinkar, råbockar och näbbmöss till korpar, steglitsor och örnar, här på Fjärredhalvöns magra, ömsom steniga, utmarker, var goda, lugna och religiösa i sinnet. Fälten var visserligen här och där stora och välskötta, med säd i räta rader, men landskapet låg så nära intill kusten och var så flackt att det inte fanns större åar men bara några enstaka ringlande steniga bäckar, mest en huvudbäck, kallad Fjärreds Knarrbäck, som visserligen aldrig torkade ut, men som heller aldrig nånsin svämmade över sina bräddar. Så var hela landskapet inte bara vindpinat, men också torrt. All fukt som fanns kom med vinden, och den räckte ju inte. Nederbörden i denna landsdel hade alltid varit ett problem, och överallt hade man dammar och även rader med tunnor för vatten, som man ibland fick hämta från inlandet. Analogt med landskapets odramatiska, triviala, fattiga och skoglösa utseende, så formades här i Fjärred också själva folket sedan gammalt till att bli ganska enkla varelser, om än med ett visst smålistigt drag, människor som inte visste vad en vision var för något eller nånsin ägnade sig åt något översvallande eller särskilt minnesvärt. Ingen skald eller uppfinnare, eller politisk agitator hade sitt ursprung här. I dessa trakter var det i själva verket så prosaiskt och lugnt att till exempel en pingstkyrka aldrig nånsin en vågat sända hit sin skickligaste och mest diplomatiske eller för den delen ens enklaste pastor. Nej, för spiritister och själsorgiastiker likt Zinzendorfare och andra blodsromantiker var här alla dörrar sedan urminnes tider stängda. Och man hade heller aldrig sett skymten av nån socialist eller godtemplare här. Här lovades vare sig någon större rikedom eller hotades man egentligen av några allvarligare problem, annat än magerhets, torkans och tristessens. Detta var kort sagt inte den sortens land och mark man startade krig för att erövra. Jorden i dessa marker var mager, lerig och fattig. Människorna som bodde här hade av olika skäl vikit av från allfarvägen och letat sig ut på en halvö, där man stretade med sina liv under erbarmlig tråkighet, närapå helt utan fest och glam. Fjärred var en odramatisk halvö, en utmark, i ordets genuina betydelse, en peninsula som stack ut i havet, i Nordsjön, den gröna och delfinfria. Hade Caesar eller Napoleon kommit hit så hade de dött av leda. Det särskilda och speciella med utmarker är att de alla ensidigt vetter ut mot något, som inte har något påtagligt värde, mot något anonymt och något närapå försumbart. En utmark vetter mot ett intet. En utmark är ett område man aldrig tänker sig investera särskilt i. Bortom utmarken finns i stort sett ingenting. Ett fisklöst hav. Ett hav utan skatter. Om man någonsin skall finna frid på jorden, ett Napoleonfritt land, så skall det förmodligen ske i en utmark, en mark vari ingen rör sig intresserat, på vakt eller på spaning. Det är intresset som föröder jorden. Ur intresset föds profiten. Här i utmarken halvsover allting i tidlös väntan på ingenting, på det stora Intet. En utmark är likt dödsskuggans dal. Och när samhällena i den stora världen förändras, ja, då förändras utmarken bara långsamt och motvilligt, som en trött och omusikalisk försening och efterklang, om överhuvudtaget alls. I utmarken står tiden helst still. När den kan, om den kan. Vindarna här bar visserligen salt och lite fukt då och då, men egentligen inte direkt saltdoft, ja, så lite kraft hade denna utmark, att den inte ens kunde dra till sig den doft av hav, som egentligen borde varit dess främsta kännemärke, men man kände ändå givetvis vagt på sig, att man var nära det stora västerhavet. Här syntes nämligen i österväg böjda enar och låga, krokiga strandtallar som med ena handen stödde sig mot granithällen. Man hade här, med sitt trötta ansikte vänt mot Kattegatt, apropå fisklöshet, få naturliga hamnar, men lät folk utifrån, från Bohuslän, Norge, Danmark och Holland ta den magra fisken utanför kusten. Man hade alltså aldrig velat starta något fiske här, och från trakten hade utvandrat, bland annat till Amerika, Brasilien och Nya Zeeland, en mängd människor, av vilka de flesta förmodligen ansett halvön vara på gränsen till obeboelig, på grund av den magra jorden och bristen på övriga naturtillgångar. De företagsamma hade lämnat Fjärred. Nu var det akut brist på folk i alla dessa socknar, och mest i Fjärred. Det var inte i dessa trakter som kondomfabrikanterna hade sina bästa kunder. Liksom på alla ställen i landet, där man länge haft jordbruksfastigheter, men inte haft någon större framgång med förräntningen av utsädet, och där tiden passerat mången gång över tegägarnas huvuden, så var de gamla vagnslidren fulla med utslitna kärror och harvar och plogar och pinaler som brukats genom århundradena. I Fjärred var det dessutom så illa, att det egentligen saknades stora skogar för att inte tala om djupa vatten att dumpa det gamla skräpet, och så var tusentals lador och schapp som stod och lutade sig i alla väderstreck, helt omöjliga att ta sig in i, då de var smockfulla med gammal bråte av detta slag. Samt åtskilligt annat, som det skulle ta månader att räkna upp. Ibland disputerade drängar glatt om vad det var för pryttlar man hittat i skjulen, och tillresta skrattade vid åsynen av dessa myriader av tråg, trallor, grepar, ystkar, hovtänger, potatisämbar, skovlar, skaklar, ässjor, sågklingor, plogdelar, tenar, hovtänger, hästschabrak, ostsilar, vagnshjul och vagnsdäck, hammare och spik och tenar, tjurselar, treuddar och mjölkmaskiner och fan och hans mormor, som låg huller om buller, och intrasslade i varandra i skjul efter skjul. Månne man inte hellre skullat satt eld på alltihop, bara för att en gång för alla bli kvitt det! Många påstod att man kunde ringa Antikrundan, men få bland folket här ville ha hit Antikrundan. Man var lite folkskygga. Och vägnätet var inte något man inom kommunen var särskilt stolt över. Inte långt från det tunnväggade godset Barkholms gula mangårdsbyggnad, invid kanten på den närmaste åkerlapparna, löpte den smala ensamma grusvägen, där en grönorange buss fortfarande passerade ett par gånger i månaden – en eftergift mest till några av den lilla socknens äldre och fattiga. En service som ordnats genom påtryckning på kommunen från Barkholms herre, Godsägare Suydman. Det var en mycket antik grönorange buss, med rostfläckar – ja hela rostränder - på sidorna. Förutom oljudet från bussen, - det lät som om kardanhuset släpades i marken - vid dessa enstaka tillfällen om fredagsförmiddagarna när bussen passerade, var det alldeles tyst kring godset. Åkrarna i den omedelbara närheten av Barkholm hade mestadels växt igen och allt var på sina ställen blott stubb och ogräs. Kråkorna, som ofta satt på de tre höga skorstenarna av mörkrött tegel, förhöll sig liksom småfåglarna i allmänhet, liksom denna sommarmorgon, alldeles tysta. KAPITEL FYRA. ”Det är framför allt viktigt att inte låta psykopaterna styra världen. Vad vi behöver i en modern kommunikationstät värld, är en sköld emot psykopaterna. Ty de ( eller ni, eller vi ) är så duktiga på att via ord övertyga, på ett övertygande sätt.” Det ansåg Tutor Larsson, som var en ung blond dräng på Barkholm och som, klädd i grå, säckiga byxor, just nu gled fram på en gammal mörkgrön damcykel upp mot godset, blängande upp mot solen, som just skulle till att gå i moln. Kanske skulle de te å bli lite regn i alla fall. Man kanske skulle ställa fram e tunna. Tutor var politiskt intresserad, vegan och för barnbegränsning. Angående dennes syn på psykopatrna, så hade den växt fram undersamtal med traktens postförmedlare, en viss Pontus Gammelstedt, somm på sin runda brukade stanna till vid godset en timme eller så. Pontus bodde uppe vid stora vägen, intill bilverkstaden, och körde själv en urgammal volvo. Pontus menade nämligen, angående psykopatrna, att man i ett framtida samhälle skulle vara tvungen att ge dessa näringsförbud, och hans definition av psykopat var dessutom ytterligt vid. Det tycktes Tutor som om Pontus menade, att alla som hade en vilja att synas, och alla som hade planer att ekonomiskt skapa sig en framtid – ja nästan alla människor med någon typ av VILJA – borde betraktas som psykopater. Eftersom jorden nu måste anses som överbefolkad, om man tohg hänsyn till den exploateringsgrad som varje människa potentiellt besatt, med hänsyn till teknikens olycksaliga amokspringande, så var psykopaterna i detta skede av mänsklighetens utveckling de som man alldeles särskilt måste se upp med. Att politikerna inte hade insett detta, det berodde väl på att de allihop var psykopater själva. Psykopaterna var inte bara en direkt miljöfara, enligt Pontus, som ju i egenskap av postutkörare också hade förstahandskundskap om allt det som folk handlade, från tvapparater, till datorer, mobiler, byxor, skor, kattburar och tuschpennor, men också en fara för själen, då de i sina resonemang utarmade samtalet till att handla om deras ynkliga värden, vilka alla berörde så ytliga ting som rikedom, synloghet och köksinredning, medan viktiga värden, som lugn och ro och samtal i skogen i kvällningen fick mycket lite reklam i massmedia. Om man betänkte medicinens landvinningar, så förhöll det sig ju nuförtiden så att en avliden person betraktades som något som borde ha kunnat förhindras av sjukvården och som kunde föranleda anmälan till en myndighet, medan det att på ett orimligt sätt föröka sig och ha fjorton barn betraktades som en förtjänstfull het. Detta måste givetvis, i enlighet med det nya paradigm, som insikten om överbefolkningen utgjorde, förhindras. Trängseln i en fegelbur, om denna bur är byggd för 12 höns, och man stoppar i 3425 stycken, blir till slut sådan att varje ägg hotar att bli det ägg som kommer burens alla innevånare att omkomma. Den viktigaste faktorn i kampen mot överbefolkningen var nu, enlig Pontus, att man gav alla psykopater näringsförbud. För att förstå Fjärred, så ….. måste man se det med viss distans. På Barkholms långsträckta framsida, som vätte mot väster, löpte på andra våningen en smal, täckt veranda. Regnet som fallit dagen förut hade – trots att verandan var täckt - skapat horder av mörka plumpformade fläckar på verandans trägolv. Dessa fläckar var ännu idag, vid niosnåret, på grund av det fuktiga och kalla nattvädret, intakta. Det luktade också dävet från marken, tre meter under, av regn, råttlort och nässlor. En tung doft i näsan. Man kunde nästan långsamt andas in regnet, som om det var en i atmosfären förångad lössläppt olaglig drog. Denna doft skulle inte stanna länge, det visste Tutor. Han kollade i den två tunnor som godsägaren själv släpat fram och ställt på ömse sidor om trappen. Ute på gården, vaktade av taxen Pontius III, som drev ett fjorton tal gäss fram och tillbaka, vilka syntes druckna av törst i sommarvärmen. Altanen, liksom hela huset, vette rakt åt öster, givetvis, och det var den allra vackraste syn när solen lät sin strålar belysa denna upphöjda altan, denna parnass, om kvällarna genom vårdträdet, den stora bok, med flera stammar, vars lövverk prunkade under den varma årstiden. Över huvudingången som var placerad mitt i den mellersta byggnaden var monterad en stilig skylt av ekträ där bokstäverna syntes särdeles sinnrikt skulpterade, som klossar, och den var målad blå, men som i alla fall löd: ”SUYDMAN” i vita bokstäver. Skylten tvättades då och då, och för detta ändamål stod invid ingången en lång, skranglig omålad stege lutad mot den gula träpanelen. Där stod nu jag på trappen, anländ från det stora Göteborg, och med föregivet ärende att skriva en artikel om godsägaren. Jag sneglade ömsom på Tutor, som steg av sin cykel och höjde handen till hälsning, sävligt, som seden är på landet. Godsägaren Herbert Suydman, 75, en kortväxt, spänstig, mager man med markerad näsa, flint omgärdad av flottigt svart hår och skarp blick stod ett bra stycke från mig i en alldeles för stor vit skjorta uppe vid altanräcket och var i färd med, ja hotades i alla fall av sin träbalkong på andra våningen i den stora manbyggnaden på sitt arvgods Barkholm. Om Herbert fallit, - ett fall på c:a tio meter -, ty själva byggnaden var onekligen hög, så skulle han, som var förhållandevis klent byggd, och till åren, och hade ömtåliga inre vitala organ, dött på fläcken. Jag vinkade upp till den vitskjortade mannen och skrek: ”Hallåå! Detta är Daniel Balchonne-Miroir!” Då mannen inte svarade, men snabbt försvann från balkongaltanen, troligen för att söka upp en trappa som ledde ner till den plats där jag stod, så såg jag mig omkring och insöp godsets yttre enkla skönhet och atmosfär. KAPITEL FEM. E gendomligt var det för en stadsbo som mig att befinna sig på landet. Man kom så att säga när marken och vattnet och animaliteten, och kroppen reagerade med att aktivera sig, försätta sig i förhöjd beredskap, när den omströmmades av allt detta friska syre, som om den undrade vad detta var för en egendomlig omgivning. Det egendomliga var ju givetvis inte den friska luften, men att min kropp vant sig vid en osund halvtillvaro i stadsluften. Det började nu faktiskt regna, från en blott halvmolnig sommarhimmel. På landet handlar nästan allting om väder. ”Jaja. Javisst.”, sa Herbert, medan han stod och trummade på det vitmålade trätrappräcket, och de första regnstänken regnstänk yrde kring hans tunna svarta hårtestar. Ansiktet var ett nät av rynkor. Hundratals, kanske tusentals av små, små sådana. Lustigt, tänkte jag, hur vissa människor blir hur rynkiga som helst, medan andra behåller ett babyutseende till sin hundraårsdag. Det mörknade nu, trots att det var blank onsdagsmiddag, och så började att storregna. Detta föranledde drängen Tutor att – avbrytande lagning av en motorcykel i det söderöver liggande lilla garaget - genast ta in hunden, Pontius, från sin kedja på grusplanen på framsidan. Han hade slängt på sig en ljusblå regnrock och en rutig keps och vinkade upp mot oss där vi satt på verandan halvt i skydd mot regnet, som snart smattrade mot tak och balustrad. Verandans tak var nämligen bara ett halvtak. Jag såg upp mot husgaveln och såg i ett fönster under taknocken ett blont flickansikte. ”Åh,” tänkte jag. ”Här bor det fler!” Herbert och jag tog oss upp för trappan och genom en unken hall och sen upp för ytterligare en trappa in i vad som skulle föreställa salong. Här fanns massor av fåtöljer och soffor, samt bord med tillbringare på. Tutor släppte med en osynlig blinkning in hunden till oss. ”Det är bara ett sommarregn!” sade Herbert godmodigt. Likt många välbeställda människor med fina anor, så hade han ett lätt sätt och såg förnöjsamt på livet. Lugnet gick i själva verket i släkten. Lärde jag mig senare. Ingen med namnet Suydman hade nånsin haft ens en antydan till hysteri. Ytterligare en förmåga gick i släkten: reflexionen. Det skymtade alltid av reflexion i Herbert Suydman´ ögon. Liksom hos flera av hans släktingar. Det var givetvis ett sommarregn, tänkte jag. ”Det är bara en skur…” sa jag, förstärkande och kikade upp mot molnen där solen skymdes av det blekgrå, och böjde undan det blommiga, lila-rosa draperiet in mot Herberts stora salong, den berömda Suydmanska salongen, som till och med en gång – det skulle jag få reda på senare - hyst självaste August Strindberg. Talrika var ju gästerna som genom tiderna flockats på godset. Salongen, den murriga, med gröna tapeter ( jag fruktade att de var av den gamla sorten, med arsenikfärger ) låg alltså direkt innanför den stora balkongen på andra våningen i träslottet. Min ungdomliga entusiasm och nyfikenhet hjälpte mig inte alls att lyfta undan tygschoket, som var nån slags brokad och tungt som cement. Under tiden började det mullra i fjärran nånstans, på sensommarvis, och regnstänken blev allt fler. Dropparna föll på träbeläggningen intill räcket på den breda altanen och bildade fläckar på träet. Det är ibland osäkert varifrån oväder kommer. Detta kom från väster. ”Jag skall hämta mitt paraply!” ropade jag socialt och teatraliskt, när jag tog steget in i salongen, där jag, glidande lätt på en mycket liten, koboltblå äkta matta, just höll på att välta en stor blommig utsirad, mörkröd venetiansk porslinsgolvkruka med en svärdsflikig, burmesisk palm i. Invid krukan lutade sig en gammal träklarinett med löst hängande beslag av ljust ärgad mässing. På klarinettens klockstycke fanns ritat med vit täckfärg ett äpple. Den var sedan länge helt ospelbar, bedömde jag. Men i paraplystället, där jag ställt mitt paraply såg jag nu mitt röda paraply, som hemtamt log mot mig. Periodvis är jag – det skall jag erkänna - en älskare av accessoarer. Jag kan inte se en hatt, en schal, en fingerring eller en läderväska, utan att det vattnas i munnen på mig. Och just nu var jag mycket fäst vid min plånbok, mina rödblårandiga, tunna strumpor och likaså vid mitt paraply. Då kände jag, innan jag hunnit greppa min ägodel, plötsligt hur någon grep tag i mig bakifrån i mitt läderskärp och halade ut mig på balkongen igen. Det var givetvis Herbert, - och vi var återigen tillsammans ensamma ute på den med svenska mått mätt enorma träavsatsen. Herbert hade på något underligt vis praktiserat sig iväg efter mig på och alltså fått tag i mig, antagligen för att påminna mig om något för mig upprörande. Det finns överhuvud taget ingenting så hemskt i hela världen som när mycket gamla människor återfår oanade krafter från förr och visar prov på dittills oväntad slughet, sans och överlevnadsförmåga. Jag hatar det. ”Jo det var ju något som jag glömde.” ropade Herbert Suydman och han blottade i si leende sina mörkgula tänder. Även det en överklassmarkör, tänkte jag. Överklassen behöver inte ha blekta tänder. De är så säkra på sig själva att de kan gå omkring och le med sina fula betar ända upp i nittioåren. Framtänderna i sina ömkliga sneda tillstånd tycktes emellertid stråla av hemlig visdom. ”Jag glömde fråga vad du skrivit förut?” Regnet som nyss börjat så bra, tvekade nu plötsligt och höll sig kvar uppe bland, eller i, molnen, som om det för regnet var mycket viktigare att åskåda fortsättningen på dramat mellan Herbert och mig, än att störa detsamma genom att brutalt falla ner på balkongens halvmurkna, mer än sekelgamla träbeläggning. Analogt skingrades nu också här även molnen, och som genom ett under så löpte det sedan en solstråle ner genom en lucka mellan de jättelika, blå ångformationerna ner på både mitt unga huvud och på Herberts likaså, och vi satte oss ner igen, jag tvunget, Herbert belåtet, illistigt lismande och tryggt, svepande med den tunna handen genom de små, upproriskt flygande, grå hårtestarna. Som om inte detta var nog, så, just som jag skulle till att svara, stack nu plötsligt den blonda flickan, som presenterades av Herbert som Mouchette, frågade om vi inte möjligen ville ha var sitt glas Vermouth. ”Ja tack,” sa Herbert. Herbert, som, med sin vådligt krokiga näsa mycket väl kunde misstänkas vara av judisk härkomst, hade i själva verket en så mörk hy, att man även kunde ta honom för en indier eller kazak och ögonen är likaledes så kolsvarta, trots hans ålder, att det inte vore helt fel att tänka sig, att han kom från en urgammal, helt indo-romsk, släkt. Vem vet? De halvadliga Suydman´ ursprung har ännu ingen lyckats kartlägga till fullo. ”Jag har faktiskt inte publicerat mig offentligt ännu. Detta skulle vara det första,” sa jag. Det ångade starkt ute på balkongen från ormbunkarna som växte invid husnocken. Fåglar uppenbarade sig snabbt. Likaså kaniner, harar och råttor, kattor, mullvadar och vildsvin. Sommaren var för övrigt ovanligt varm och solen var ovanligt stor detta år. Solen var i själva verket så stor, så oformligt stor, att jag ibland om nätterna, i drömmen, fruktade jordens samt alla åtta planeternas snara undergång. Regnet skulle komma åter, tänkte hararna på gräsmattan utanför godset och vildsvinen i skogsbrynet. Regnet skulle komma, sjufalt starkare. Kanske byte sommarvädret nu stil. Jag stirrade nu på Herbert Suydman, ättling till August, som satt bredvid mig i en korgstol på balkongen i eftermiddagssolen. Här ute på den vidsträckta balkongen, som var lika rymlig som rotunda, eller en mindre allmogedansbana, stod rader av korgstolar, åtminstone fem. I dessa låg dessutom små filtar eller plädar som man kunde ha om knäna, kvällstid eller om natten, samt en mångfald platta kuddar, vissa i lintyg, andra i plysch, vissa randiga andra glansiga och med blommor på, åter andra svarta som sorgen. Ty här på godset var alla som var kvar, vilket inte var många, ganska frisinnade och man plägade tjattrande som babianer njuta av livet och av varann. Eller så drömde man sig tillbaka till svunna tider under en pläd, stilla spelande på Cittra läppjande på en Martini. Balkongen, eller toppaltanen, - ty det fanns en altan på första våningen också, där man aldrig var, men enbart passerade och som tjänade som skräpupplag - syns ha varit byggd, dels som resultat av en idé om det imposanta, dels för att göra slottet till en fristad för berättande, ty utmed hela denna kust var det snart väl känt bland alla bildade människor att ingenstans i världen berättades det så underbara historier som på Suydman´ balkong. Således var nu balkongen, eller den med granatäpplebalustrar, försedda altanen, även försedd med stora spaljéer, på vilka klättrade en mångfald vildvin och rosor och diverse insektätande krälväxter, som gjorde att akustiken här ute blev perfekt och som agerade vindfång. Några uttjänta tresträngade fioler hängde också i tunn ståltråd längs husväggen, där de stilla sjöng utan minsta stråke. Man hade även några fågelburar utställda här och där, väl meterhöga, i vilka tama fåglar satt och stirrade med sina koksbitar till ögon. Kanske de memorerade allt som sades här ute, och ibland lade de sig förmodligen i samtalen med gåtfulla repliker. Och så hade de nog gjort i generation efter generation, resonerade jag med mig själv. ”Jaja,” sa Herbert Suydman generöst, ”nån gång skall ja vara den första.” Jag tyckte bara att du inte såg ut som en student precis. Du är väl i trettioårsåldern.” ”Exakt,” sa jag, ”jag fyller trettiotvå nästa månad.” ”Säg bara till när vi skall börja. Vi kan vänta tills i morgon. Jag har mycket att berätta om godset, och här finns mycket att se. Se dig omkring, och fråga vad du vill. Du har ju också Tutor ( Herbert nickade åt garaget till) och Liselått, kokerskan och Mouchette, trädgårdsaspiranten, att tillgå!” Jag nickade och tackade försynen för att den gett Herbert ett så lättsamt sinnelag. Men nu var jag för nyfiken för att tåla mig: ”Jo, er far, Rudolf, han bodde alltså också här och dog här?” frågade jag utan något särskilt tonfall. ”Jodå, i bortre tornet på andra våningen, under de la Mordies tornrum, där, i norr, där bodde han. Vi begrov honom i Söndags. Han ville ha en lugn gravsättning här bakom.” ”Bakom?” sa jag. ”Jo, vi har en liten kyrkogård på baksidan. Kan visa den sen. Den e så fint inhägnad med låga gjutjärnsstaket, som jag också då och då lagar.” ”Åh, det behövs inte,” sa jag, ”Att visa menar jag. Jag hittar själv.” Jag satt, lite på trots ännu en stund kvar på balkongen. Det är nämligen så, att jag älskar balkonger. Jag kommer till min rätt på balkonger, där tiden saktar ner till ett minimum och tillvaron är på sparlåga, medan samtalet och berättandet på alla balkonger i världen kommer bäst till sin rätt här. KAPITEL SEX. Senare på dagen tog jag så, iklädd ett stort svart, oerhört antikt regnställ, som kallades ”oljeställ”, en tur ut till vagnlidret, som låg invid garaget, där man antytt att det skulle finnas antikviteter. Lidret låg ett fjortontal meter söder om Liselåtts kök, bortom rödbetsodlingen, och jag såg redan på håll genom en rabatt av solrosor som dolde halva fasaden. Intill var garagedörren öppen och det lyste av ett skarpt sken därinne bland de rätt antika motorcyklarna. Kanske att någon svetsade. Och mycket riktigt. Det var Tutor. ”Hallå,” sade jag, och kisade och sökte ställa in ögonen för skugga, eftersom det var rätt mörkt i garaget, medan det var solsken utomhus, och böjde mig in över den breda, av månghovade ardennerhästars tramp, slitna, tröskeln. ”Hallå ja!” svarade den unge mannen i keps och svetsglasögon, som i detsamma slog av s röda knapp och lade den i en ljusblå stållåda och reste sig upp från intill den jättelika av metall stinkande motorcykeln, en Norton, som var större än han själv. Och kanske i längden mer betydelsefull och mer sinnrik. ”Så det ska skrivas godsets historia, har jag hört?” sa han, och sträckte fram svetshandsken, på skämt i en hotfull gest mot mig. ”Asch, huvuddragen bara. Ett sånt här gods historia kan ju egentligen aldrig skrivas,” sa jag, och gladde mig åt min egen fyndighet. Jag såg redan framför mig hur jag förärades Kungliga Vitterhetsakademins Stora Pris i Fyndighet och verserande konversation, just för detta inpass. ”Ni är klok ni”, sade drängen och iakttog mig med intensiv blick. ”Ni kommer å gå långt. Det hör jag.” ”Asch, jag är nybörjare på det här. Vill bara skriva en bok och tjäna en slant. För uppehället…”, sa jag, lätt insmickrande, viss att jag talade med en arbetare, eller en enkle människa, som förmodligen aldrig ens varit i Paris. ”Jaja. Men vet ni alls något på förhand om Barkholm då? Det är inget litet ämne ser du….” ”Nä, jag hittade inte mycket. Det lär ha byggts en tennisbana. Det är allt…” ”Jepp,” sa Tutor, som nu tagit av både keps och svetshandskar och som med sitt rätt intressanta ansikte nu vänt nästan rakt upp, sneglade uppåt väggen i lidret. Där fanns några hyllor med dammiga och sotiga böcker bland spindelväven under taket. ”Får se om fladdermössen har ätit upp allt här…” Han började rota, fann en liten tummad porrtidningsliknande skrift, som han plockade åt sig och stoppade i innerfickan. I samma stund small det till ute på vägen, bakom lindallén. ”PANG,” lät det. ”En bil,” sa Tutor. ”Jaja, men varför small det?”, sa jag, lite sammanhangfrämmande, eftersom jag blivit lite orolig. Kanske jag var offer för en komplott eller någonting? ”Den körde väl på nåt.” sa Tutor och pekade därefter på en liten bänk i solen utanför garaget. Bänken var egentligen en gisten bräda lagd på ett par dricksbackar av trä från Pripps. ”Sitt här, så kan jag berätta om tennisbanan!” ”Vet du något om en diamant?” avbröt jag medan jag svepte undan några ruttna färgpenslar, som låg på brädan och gjorde plats invid garageväggen. Vid nocken på skjulet sköt en strimmig katt jamande rygg och slank sen in under vår lilla bänk, där den lade sig bland myrorna, på ett sätt som antydde att katten och myrorna var vänner. Tutor tittade nyfiket på mig och skrattade åt min oförblommerade direkthet: ”Jag förstår att du inte alls kommit för att skriva nån bygdehistoria, men är ute efter diamenten. Fast du lät ju inte hitta nån diamant om du inte vet nåt om historien.” ,sa Titor, vars ansikte var lätt randigt av sot. Han strök nu med handen över ansiktet, vilket gjorde att det blev ännu värre. Hela ansiktet fick nu en grå, halvfet hinna av halvrutten olja, och därmed såg han nu nästan ut som en stråtrövare. ”Jag skall berätta,” sa han så fortsättningsvis och slog sig ner en meter från mig på den ostabila planksoffan. Jag hade nu glömt all politesse, och skulle nu inte längre vilja ha pris från Vitterhetsakademin. Jag hade blivit törstig, och allt jag tänkte på var om det inte fanns en Urquell eller en Carlsberg nånstans. KAPITEL SJU J ag hade aldrig trott att jag i en dräng på landet som Tutor skulle finna en historiker, men det visade sig att drängen och svetsaren besatt kunskaper, som skulle visa sig vara ovärderliga för mig. Eftersom han under berättelsens gång nu mer och mer bröt på Halländska, så kan jag inte återge vad han sa ordagrant, ty det skulle bli obegripligt, men jag får istället återberätta med mina egna ord vad Tutor förtalte mig om Godset och godsets alla ägare: Barkholm? Ja, man brukade säga att det var landskapets Taj Mahal. Fast inte var Barkholm nu byggt för att hedra och minnas en död ungdomskärlek, den stora kärleken, så som var fallet med det fornindiska slottet. Inte såvitt vi vet. Men Barkholms krönika är ännu icke skriven. I själva verket var Barkholm en stor gård, ett gods, med enorma ägor, - proklamerade Tutor medan han sökte med ena foten få bort katten från under bänken - som låg i Fjärreds socken, i Fjåre härad i Nitens båtmansrote, i ett gränsland mellan den svenska kusten i väster och det trygga inlandet i öster. Man levde här av hävd av vad säd, bönor och andra grödor som godset och närbelägna gårdar kunde producera, och vad det kunde få ut av djur såsom kor, höns, kalkoner, gäss, får och svin, så som skett i långa tider i detta svenska inlandet, liksom i närliggande länder. August Ebenezer Suydman, en anfader till Tutors husbonde Herbert, hade 1866, istället för en vanlig mangård med intilliggande lagård, på den lilla kullen mitt bland ägorna, som legat där länge nog, sedan Karl XIs och Magnus Gabriel de la Mordies tid, byggt ett veritabelt slott i fur, ask och ek, på en grund och på stor källare av diverse granitblock, ett träslott med pilastrar efter italienskt mönster. Ett slott i trenne våningar, innehållande en kollossal mängd rum och alltså försett med en gigantisk källare i två våningar, i vilken det då och då förvarades franska viner från Bordeaux och Argueil-Sur och Jalousie i fat. Källaren försågs – efter råd från Christoffer Polhems verkstad - med ett elegant halvautomatiskt pumpverk, drivet av hästar, ty givetvis forsade det där tidvis genom sand och morän in vatten från Kattegatt. Ladugården revs och ersattes av August med en dubbelt så stor, jämte svinhus, väderkvarn och tröskhus. Där fanns även stugor till statarna och stallar till hästar och de många vagnarna och redskapen, tvenne brunnar samt en mångfals murar, grindar och äppel- och päron- och grönsaksträdgårdar. Att detta allt var möjligt berodde givetvis på god ekonomi, men denna ekonomi var emellertid inte enbart byggd på skötsel av jord och skogsbruk, som visserligen blev alltmer omfattande ju mer ägorna utvidgades, men det var även så att Suydmanarna hade – ironiskt nog i denna karga bygd - näsa för goda affärer, varhelst dessa fanns, och ofta fanns dessa affärer på böljan den blå. Böljan låg i närheten. Närmaste ordentliga hamn var väl hela fem kilometer från Barkholm. Där låg då själva havet. Och där hade August Ebenezer Suydman haft sitt lilla inkomstbringande rederi. Det var tradition i trakten att man egentligen livnärde sig på kaperi och smuggling och annat. Ofta hade man låtit sig leja av Dansken. Var det kaperi så var det i sin tur sanktionerat, i hemlighet, från högsta ort. Från kungs. Sånt hade man bevis på. Gamla ordnar låg och drällde bland besticken i kökslådorna. August Ebenezer skaffade en byggmästare ända från Köpenhamn och så satte de igång med att, efter en ritning som rike och begåvade August själv gjort, bygga det stora träslottet, på en solid grund och stor källare. Man grävde ut omkring 20 alnar ner och gjorde en stadig grop 200 meter ggr 50 meter från vilken man ledde vattnet ända till havet genom en till stora delar underjordisk kanal. Arbetet med kanalen hade startats redan ett årtionde tidigare av en ättling till en äldre Suydman, Karsten Suydman. August var en omtänksam, förtänksam och påhittig man och visste även att man bör hålla ett öra till marken för att lyssna till förfädrens steg. Kanalen fungerade dock på inte sätt till annat än som färdväg för roddbåtar, när det var högt vatten, vilket inträffade när det var oväder och västlig vind. August Suydman hade i själva verket sett bilder på hur renässanspalats i Italien såg ut, på originalkopparstick. I omgångar hade August E. Ebenezer via seglats på eget skepp varit i Holland och på besök i Amsterdam hos en målare, som i sin ägo hade mängder av kopparstick, och av denne inhandlat sådana med hus på. Som present hade han av den trinde lilla målarmästaren vid ett tillfälle fått ett porträtt, där någon som troligen hette Harmenz Rembrandt van Rijn satt och smålog iklädd nån slags basker, samt kliande en liten nederländsk hårt randig katt. Detta porträtt, kallat ”kattporträttet”, hängde, efter det att nybyggnationen var klar, alltid i godsägarens arbetsrum i norra tornet. Intill tavlan hängde i två bastanta rep av svart läder en två alnar lång spikklubba, som sett sina bästa dagar. Porträttet var ljuvligt, just som Rembrandt kanske varit, ( menade Tutor, vars kunskaper tycktes outtömliga, och dessutom verkade hur lättåtkomliga som helst ) och det spred sitt lättsinne och sin stillsamma fantasi över rummet. Värre var det alltså med kopparsticken. Dessa inspirerade nämligen inte till lättsinne, men till massor av arbete. Det visade sig att utländska slott och herresäten, mest schweiziska, när de drogs upp i naturlig skala, till skala 1:1, blev hiskeligt stora, och behövde massor med virke, spik, tegel och sten för att bli annat än rangliga teaterkulisser. Det var det som den utrikiske byggmästaren insåg, när han hade fått kopparsticken framför sig. Det kan ibland vara svårt att göra en solid verklighet av möjlighet. ”Detta blir inte billigt, Suydman!” sa dansken och slog geschwint med baksidan av byggmästarhanden på sticket. Ritningen på det grova papperet framför honom föreställde ett litet slott i tre våningar med två fyravåningars torn med platt tak, uppe på vilket diverse platåer med balustrader syntes. Byggmästaren, vars namn var Berndt Westergaard, lyckades, hänvisandes till hållfasthetsläran, banta ner huset till två och en halv våningar. Så blev det ett avlångt komplex i tre delar, där dessa trenne åtskildes av två torn, det norra och det södra. Huset var helt symmetriskt ritat och utsirat i små detaljer i takskäggen och Suydman kallade huset för Barkholm, vilket var det urgamla namnet på dels det större området, dels själva arean, själva jordbruksfastigheten, uti lantmäteriregistret i huvudorten. Tillsammans med Westergaard ritade nu Suydman, som var allmänbildad och hade gått ut folkskolan i närheten av sockenkyrkan i Fjärred, med en enkel snickarpenna färdigt huset, och män kallades in från det närbelägna Göteborg till att hjälpa till dels med den stora källaren, och dräneringen av denna, dels med struktureringen av alla bjälkar, all spont, reglar och alla stag som krävdes, ty det skulle bli ett hus helt i småländsk ask, lokal halländsk björk samt norrländsk fur med inslag av importerad redwood från Tasmanien, via Göteborg. Huset stod, skinande gult, klart, efter två års bygge. 1866 flyttade Suydman från den mindre släktgården, vid namn Hultet, en fjärdingsväg bort, till det lilla godset, som invigdes av en mässingsmusikkår från Kungsbacka, en gosskör samt av prosten, Teol. Lic. Ambrosius Dillén. Av någon anledning så kom slutresultatet mindre att bli ett träslott som liknade något italienskt, eller ens fjärran tycktes vara något som Voltaire kunde bott i, men herrgården hade istället något av Liseberg eller Gröna Lund över sig, trots att detta gods var mattgult och inte rödrosa eller matt grönt. Man kunde, när man till exempel drömde om herrgården på nätterna, lätt föreställa sig att man var på ett nöjesfält, man hörde nästan ropen från försäljarna av spunnet socker, och man kunde hallucinera att Barkholm gård och slott mest var en mängd kulisser och att både människor och djur hade hyrt dit av någon affärsman, och att man tog inträde där. Man letade efter rotundan, efter spöktåget, och de fordoma tjocka damerna, dvärgarna, missfostren och karusellerna. Herbert `Ebenezer Suydman var alltså det lilla ruckliga godsets nuvarande ägare och herre och hade förutom godset av sin far Rudolf även ärvt en papperslapp på vilken man – om man tydde den – föregivet kunde komma åt en diamant, som han, genom en brand på en tennisbana, kommit åt. Med Herberts familjekrets, hans kusiner, bröder, föräldrar och vänner, i Fjärredsbygden, hade det historiskt alltid varit ställt så, som det var brukligt i dessa kusttrakter nära Nordsjön, att den nästa yngste pojken i en skara syskon inte alls blev bonde men istället sjökapten. Ja, majoriteten av de rikedomar som fanns i denna fredliga avkrok, i Fjärred, de hade alltså inte alls nåtts genom arbete på åkrarna, men de hade skapats till sjöss, och ofta genom kaperi eller värre. Stöld, rån och båg. Och rikedomarna var ofta riktigt stora. Här dolde sig alltså en illistighet bakom den mycket blygsamma och tarvliga fasaden, och man höll tillgodo med träkyrka här som inte bara en paradoxreligionens tecken, men som ett paradoxens tecken. Man hade helt visst varit rika nog att bygga en stenkyrka, men man drog sig för det. Man ville spela fattig, för att gå under radarn. Varför inte fortfara med att ge omvärlden bilden av påver utmark, medan man i stillhet festade om året runt med sina lustiga grannar, som oftast var kusiner, svågrar eller sysslingar. Ja, så rikligt var ingiftet att män och kvinnor i trakten faktiskt utvecklat ett speciellt egendomligt ytteröra, det så kallade ”Fjärredörat”, som var lite uddigt och hade en liten blek, fransig kant nederst. Antalet människor som var gifta med sina kusiner trotsade nästan matematikens regler. Var och varannan hade en kusin som moatjé. Skatterna som kaparkaptenerna - de näst äldsta sönerna - Herbert Suydman själv var en äldste-son, en sådan som stannat hemma - forslat hem begravdes ofta i jorden i små stensatta schakt, kryptor, ute i de risiga snårskogarna, benämnda ”nödförråd”. Ofta nog så visste inte dessa kaparkaptener, när de återvände till sin fädernebygd, vad de skulle göra av sina rikedomar, och det fanns egentligen inte i bygden något intresse av eller mening i att investera på plats. Man ville inte visa upp någon rikedom. Fanns det ingen rikedom på fälten och tegarna, varför skulle det då synas rikedom i lador och på gårdar? Ja, det förhöll sig så ovanligt och märkligt att man här, i hela Fjärred socken inte byggt, inte bara en stenkyrka, ett endaste riktigt solitt stenhus under alla dessa hundratals år, och man kan säga att just detta var – i just detta sammanhang - det säkraste tecknet på att man här hade att göra men en särskild sorts väldigt sluga och amper åpenhet mycket välutvecklade människor. I själva frånvaron av kultur kunde man här spåra en kultur som var byggd på misstänksamhet, försiktighet och ihärdig väntan på bättre tider. En riktigt väl utvecklad fegkultur alltså. En oginhetens och själviskhetens högkultur. The niggards of Northern Europe. Kaparkaptenerna i Fjärred köpte sig hellre ett stenhus, eller ett helt kvarter, i storstäderna, som Göteborg, och bosatte sig där, låtandes sina döttrar få undervisning i vers, i franska och piano, lämnandes sina storebröder att slita ihop till sitt dagliga bröd ute på sina potatisåkrar på den ödsliga utmarksvischan än att de försökte få den osaliga Halländska bygden att blomstra genom investeringar. Man var mer begiven på att köpa lustyachter, lyxmotorcyklar och fjällstugor och öar i Karibien än att söka göra något vettigt, lönsamt och vackert av de tassemarker där de själva och deras förfäder sett dagens ljus. Det visade sig emellertid att alla djuren på Barkholm ändå trivdes i sina stallar och fåren hade det hyggligt på strandängarna och på småöarna intill och man hade lätt att få tag i beskedligt och pålitligt folk, drängfolk såväl som arrendatorer, som i sans och ärlighet hjälpte godsets herre att förvalta Guds gåvor. Ty givetvis var menigheten i socknen enfaldig, och enfalden, som även den är en Guds gåva, underhölls å det flitigaste av socknens pastorer och kantorer, - i all evighet amen. Barkholms area var – bortsett från hur de faktiska ägandeförhållandena av marken nu under senare tid så ut - i själva verket ofantlig. Hur det hade blivit så begrep knappast någon. Det var som ett mirakel alltihop. Tunnland hade lagts till tunnland, hektar till hektar och kvadratkilometer till kvadratkilometer, och kvadrat mil till kvadratmil. Juridiskt lärda och andra bildade människor hade kommit från både Lund och Upsala under långliga tider för att titta i gårdens böcker, för att se hur alltihop gått till, men ingen, inte ens professorerna i statskunskap och historia, för att inte tala om de i sociologi, hade begripit hur man hade kunnat lägga under sig så enormt mycket land, för att inte tala om öar (!) utmed kusten och allt. Fårskötseln på utöarna var avsevärd. Och detta då bara med en rad Suydmanar som subjekt. Man måste förmodligen ha haft kontakt med ättlingar till junkern Gustav Eriksson Vasa. Det rimligaste var, tänkte mången lundensisk histrion, att tänka sig, att man hade kungligt blod någonstans i ådrorna. Det tycktes, allvarligt talat, forskarna som, och det tycks det dem än idag, som om det var mer än en lycklig slump som satte släktens urbonde i stånd att få en god skörd på sin lilla tuva en gång på 1600-talet. Denne urfader, Hans ( Gul-Hans ) Suydman, ( Gule-Suydman ) - han led av en sjukdom, en slags gulsot, som gjorde hans hy missfärgad uti denna grundfärg - hade satt en skörd med rovor ungefär när Gustav II Adolf var på färd mot Pommern. Det var ett lyckokast. Rovorna blev utmärkta och kunde forslas till Kongahälla, för vidare transport till tross-kaptenerna, och säljas med god förtjänst. Gul-Hans byggde sig för förtjänsten ett rejält stockhus – Hultet - på en liten öppen plätt i landskapet, och ett stenkast från där det huset låg en gång, där, ligger nu hela Barkholm slott. Virket hade Hans importerat från Norge via skepp. Halland var så gott som avskogat sen början på Nyare Tiden. Det som växte här, i trädväg, dög knappt till takläkt på uthusen. Möjligen som tändved till kakelugnar. Om vi nu hoppar över några generationer av idoga och näringsriktiga havre., bön- och kreatursbönder, jämte tider när hela gården låg för fäfot och man satt inne i de små husen och spelade fiol och kort, så hamnar vi alltså hos byggaren av träslottet, den sluge August E. Ebenezer Suydman. Denne hade bröder och mängder av systrar, och gott om pengar och psykisk energi, vilket senare lätt kan inses av det faktum att han även ägde skepp, som seglat långt och även fört svarta, bruna och gula slavar kors och tvärs i tropikerna och över Atlanten. Genom alla tider hade släkten haft god hand med länets fogdar och med landshövdingen, - och kanske även konungen alltså - och sänt dessa rikligt med gåvor och mutor och bjudit dem på underbara rådjurs- och fasanjakter samt på seglatser i små jollar från vilka man om nätterna fiskat hummer. August, som var född år 1830, var en sällsynt stark man. Så syntes hans kropp – en liten senig kropp – blomstra av liv ännu framåt sekelskiftet. August Suydman lär ha sagt att det var alla goda historier som höll honom vid liv och vid god vigör, och att det var den ståtliga balusterbalkongens förtjänst, samt alla hans goda vänners, och Strindbergs, förtjänst att han senare blev så gammal som han blev. När första världskriget bröt ut, och man fann sig måste ransonera punschen, skrockade den åttiofyraårige August och sa, att nu var det nog slut med honom. Ty det var verkligt dåliga tider. Hans två skepp, kaparskeppen Ulken och Deiligheden – efterföljare till mängder av rövarskepp, mest fregatter, från samma socken, som kanonförsedda byggts på halvön ända sen 1700-talet - gick genast samma natt i kvav på Kattegatt, sänkta av nån förlupen tysk, rysk eller engelsk projektil, eller kanske rammade, och man saknade de leveranser som man hade blivit vana vid, av sällsyntheter utrikes ifrån, samt hela besättningarna också, inklusive de båda skepparna, varav en kom från den egna socknen och var släkt med pastorns fru. August var således 1914 nu 84 år och man ansåg att han, på grund av sin sjuklighet och sin livsföring, inte borde ha långt kvar. Man kan tycka att 84 år inte är någon ålder, men helt visst var det inte alla människor som förr i tiden uppnådde en sådan ålder, särskilt inte de som unga drabbats av lungsoten. Han lät då sända efter en advokat från Stockholm, för att uppställa ett testamente. Med släktskap och äganderätt förhöll det sig 1914 så, att August E. Ebenezer Suydman ägde allt beträffande Barkholm, jämte de sjunkna skeppen och sjöfarts- och kaperibreven. Han hade en bror, Karl-Edwin, som från början ägt en hel del, men som gjort dåliga affärer och nu bodde i en backstuga i skogen på undantag, en fjärdingsväg inåt land, invid en halvt hoprasad märgelgrav, som tillhörde Barkholm, där han brukade bada och fiska krabbor. August hade låtit bygga flera märgelgravar runt omkring på ägorna, och de var alla mödrars skräck, då ju givetvis barn lätt kunde gå och dränka sig i dessa vattensamlingar. Märgelgravar var ju förr i tiden vanliga på landsbygden i de trakter man bedrev spannmålsodling. De var primitiva anordningar för utvinning av märgelkalk för spridning på de magra åkrarna. Utöver August och Karl-Edwin fanns från släkten boendes i trakten Augusts barn med granngårdens Elaine, Konrad och Elsa, samt Konrads barn med respektive fruar och barnbarn och deras vänner och alla de människor på obestånd som flockats kring August, samt alla de goda och punschglada berättare som blivit kvar på Barkholm, ibland bara av det skälet, att de inte tyckt sig fått berätta sina historier till punkt. Inalles fanns 1914 hela 68 personer skrivna och inackorderingsboendes på Barkholm. En förskräcklig massa människor. Att redogöra för alla dessa människor med namn och data är givetvis en fullt möjlig uppgift, men det blir ju svårt för alla att i all hast orka ta till sig all denna information, varför vi bara helt översiktligt nämner att dessa människor bodde överallt på Barkholm och i Barkholms närhet, i diverse större hus, i mindre och i hålor i marken i skogen omkring och I tält och vagnar. Att hålla dem vid liv, och på gott humör, det var ett kärt bekymmer för August. Här gjorde nu Tutor e konstpaus. Vi såg bortåt vägen, där någon stod och mixtrade med en bil. Det måtte ha varit en gammal bil, ty moderna bilar kan man ju inte mixtra med. Tutor fortsatte att berätta, och jag kunde inte sluta häpnas över hans bottenlösa lärdom. Om dess Augusts omsorger om patrask och tiggare fick nu advokaten erfara och blev underkunnig om, en lång snäll karl som gick under namnet Eskilsson. Hur gjorde man nu för att bäst ta hand om allt detta slödder, som samlats kring det vidunderliga snillet August E. Ebenezer Suydman? Det var den stora 10000-kronorsfrågan. Det blev inte bättre av att flera i detta slödder var rymlingar från fångvården, vissa rent av turkar och greker och inte alls skrivna på adressen. Eskilsson konfererade med August son, Baronen Konrad Suydman. Denne erbjöd sig att ta över gården efter fadern, samt sörja för Elsa, som enbart satt i den norra gavelns översta rum och målade oljeskisser i skenet av stearinljus tillsammans med sin rödlätte son, Wilhelm, som var en drömmare och mest satt och sov med en katekesbok i handen, medan hans mor dels alltså målade tavlor, dels vävde bonader i dova färger till kyrkan. Konrad Suydman, som trodde sig ha sinne för affärer övertygade då Eskilsson detta krigsår – i Sverige brydde man sig inte mycket om kriget - om att man borde satsa på – av allt här i världen - tennis, tennisbanor, ett tennisstadion, istället för på kaperi och jordbruk. Ty golf var ju knappt uppfunnen. Skeppen hade ändå gått i kvav. Man skulle bygga en tennisbana, eller fjorton gräsbanor, på ägorna. Allt i enlighet med internationella regler och med modern standard. Konrad var i själva verket, i sin tur, offer för en skojare vid namn ”Tennis-Horn”. Så bildades ett aktiebolag som skulle ta över efter den gamle August när denne gick bort. I bolagets ledning satt Konrad och sonen Wilhelm samt ”Tennis-Horn”. Samt alla åtta Konrads barn. Bolaget hette helt enkelt ”Lawntennisbolaget”. Aktierna delades ut. Ty bolaget bildades meddetsamma. Utan tillgångar, mer än 500 kronor som Konrad tog ur egen ficka. Ingen blev utan aktie. Inte ens Tennis-Horn. Man övertalade August att låna aktiebolaget pengar så att man kunde investera i tennisbanor. ”Detta kommer att bli himmelskt!” hade Konrads fru, Elsa, som alltså var miniatyrmålarinna, sagt och så skålades det i champagne bland alla 130 gästerna som satt i långbord ute på gårdsplanen, som, grusig, sluttade lätt utifrån slottet och som för tillfället var beströdd med rosor och hö. Tennisbanan gjorde succé och drog åt sig kungligheter en masse. Nu avbröt jag drängen, som aldrig tycktes få nog av att berätta. ”Ja, men diamanten då?” ”Vi kommer till den”, sa Tutor. KAPITEL ÅTTA En gökklocka inne i Herberts salong kacklade nu två gånger och förkunnade att det var dags för tvåsupen. ”Jo, jag skall berätta.” sa Tutor, som nu slutit fred med den strimmiga katten och plockat upp den i famnen, i det han strök av alla de myror som satt i kattens päls, företrädesvis på huvudet och runt ögonen. Den låg och spann i hans knä. Katter gillar när folk pratar och den såg hur nöjd ut som helst. Myro är ju så oproportionerligt små, och vad de ansåg, det har man ju aldrig som människa minsta aning om. ”1915, efter ett år av missväxt och svinpest. De flesta svinen fick avlivas, så började Konrad då bygga ett tennisstadion, efter Tennis-Horns anvisningar på norra slätten. Den var visserligen den bördigaste åkermarken, men enligt Karl Horn var denna plats den enda tänkbara, ur tennissynvinkel. Nu hade Ludvig Nobel 1907 anlagt den första tennisbanan i Båstad, men Horn hade satt sig i sinnet att bygga riktigt fina gräsbanor, likt Wimbledons. Man ville skapa ett stort tenniscentrum söder om Göteborg, för att locka V-Gustav dit, och så skulle inte bara banor byggas, men läktare samt hus för handel och vistelse, samt restaurang, gästgiveri o.s.v., vägar och allt skulle upprustas. Man började med en mycket liten kalkyl och fick med sig August på detta, då August lockades av tanken på att få träffa prominent folk. I övrigt var denne dock – som du antyder - mest sysselsatt med att träna sina korpar. Han hade just lärt ett antal av dem att flyga i tunneln, ända ut till havsbandet, och tillbaka. Varför August lånade ut pengar och lät Konrad inteckna åkrar och skogar är det ingen som vet. Både Eskilsson, Konrads advokat och Tennis-Horn menade att en hel liten tennisstad var ett säkert kort. Man skulle tjäna en förmögenhet. När man byggt stadion och allt var klart så skulle den invigas med en match mellan världens två bästa spelare, och allt skulle filmas med filmkamera. Sådant hade Horn lärt sig på resor i USA. Man måste satsa pengar, för att få pengar. Mycket pengar.” ”Ja, så skulle man ha ett namn på härligheten.” sa Tutor, ”Det blev då ”Suydman´ Circus”. Ja, det är fullständigt glömt nu. Konrad tyckte det lät bra, och att det påminde om Piccadilly Circus. År 1917 var bygget klart, och man skulle under sommaren inviga det hela, mitt under brinnande krig.” ”Har aldrig hört talas om detta.” sa jag. ”Nej, allt tystades ner. Och eftersom det var krig så gick det för sig. Samtidigt så gick det ju inte alls för sig.” ”Nå tennisbanan föll sen i glömska till trettiotalet,”, fortsatte Tutor,” då den sattes igång av Konrads son, Rudolf, gubben som dog härom veckan. Han var alltså född 1912, långt efter sin bror Vilhelm.” ”Now you are talking,” tänkte jag. “Nu är det alltså 1937.” återtog Tutor, och lade till lite mer dramatisk nerv i rösten. Men sen återgick han till imperfekt. ”Rudolf byggde upp vad som varit lite förfallet. Inget förfaller så snabbt som nöjesfält och stadions. Men nu skall jag berätta om Trumbechers besök.” ”Trumbecher?” sa jag. ”Javisst, han med diamenten!” ”Det var en aprildag 1937,” berättade Tutor, som om han ui inte gjort annat än guidat folk på Barkholm,” när det kom en väldigt ståtlig bil körande på vägen här borte, ja ungefär där hon står och mekar med bilen därborte! Då såg jag att personen vid vägen, med bilen som tydligen krånglade, vinkade och ropade åt Tutor. Även Tutor blev uppmärksam på detta. Avståndet från oss till där kvinnan, ty det var en kvinna, det såg jag nu, stod, var väl två stenkast. ”Åh,” ropade Titor, som nu kisade och skyggade med handen, mot solljuset, ”det är ju Pallas! Det är Pauline!” Han ursäktade sig nu, mitt i berättelsen om Barkholms hemliga liv, och begav sig i väg mot bilhaveriet, nu försedd med en stor skiftnyckel, som han grabbat åt sig från en spik på utsidan garaget. Jag stannade kvar där jag satt, då jag förutsåg att man skulle komma hit med bilen, och jag tänkte dessutom ta fram mitt antekningsblock, som jag i hastigheten hade glömt att använda mig av för att nedteckna en del stolpar ur Tutors väldiga exposé. När Tutor kommit ett halvt stenkast bort vände han sitt huvud i farten mot mig och ropade: ”Detta är en släkting till Herbert!” Sen tillbringade Tutor en kvart vid bilen, som sedan puttades av vägen och ner i ett lågt dike, lite till hälften, så att man lätt skulle kunna hämta den sen med traktor. Så kom kvinnan och Tutor i promenadtakt åt mitt håll, med Tutor bärandes en stor resväska. Jag var glad vid åsynen av resväskan, ty jag hatar såna där plasttråg med hjul, som man lurat på större delen av befolkningen. KAPITEL NIO ”Bilen, som kom körandes alltså, 1937, i April, var alltså märklig. På många sätt. Det var nämligen inte vem som helst bil. Det var Herman Görings bil. En Mercedes 540K Roadster, The Blue Goose, kallad. En bepansrad bil.” ”Var Göring här??” Jag hoppade upp från plankbänken med sådan fart att katten vaknade och med ett ryck hoppade iväg och försvann i ett rabarbersnår. ”Nej nej, inte Göring själv, men hans gode vän, miljonären Trumbecher, som var ute och motionerade Görings bil. Du vet ju att Göring genom åren vistades en hel del i Sverige, med sin fru, Carin.” ”Jo jo,” sa jag, ”alla känner ju till det. Men att han skulle varit här på Barkholm … vilket han alltså kanske inte var…” ”Det vet man inte.” sa Tutor. ”Emellertid… Rudolf Suydman och Matthias Trumbecher fann varandra direkt. Knappt hade Trumbecher fått i sig sin första fasan på Barkholm och spelat sina första gem på huvudbanan å Barkholms Tennisstadion, förrän han lät sig inviteras till att spendera natten i det norra tornets översta, och mest påkostade rum, gästrummet, eller Magnus Gabriel de la Mordies gemak, som det kallades, då den gamle ädlingen en gång vilat ut i detta rum, inbjuden av Gul-Hans Suydman. Rummet var på Trumbechers tid, liksom ännu idag, enastående ståtligt. Det innehåller en dubbelsäng, två skrivbord och en mängd sällsynta böcker och tavlor. Innan vi fördjupar oss i själva mötet mellan Trumbecher och den unge Rudolf Suydman, kanske kan det vara lämpligt att berätta mer både om Rudolf och om Matthias Trumbecher, trots att vanlig berättarhyfs strängt avråder från att belasta handlingen med alltför mycket personalia. Rudolf Suydman var alltså vid denna tid inte bara hemmans- och godsägare men även tennisstadionägare. Han hade uppnått en ålder av, ja, vuxen i alla fall. xxxxx KAPIEL TIO Det var den 3 juli 1938. Stadion i den lilla byn på slätten var upplyst med ett helt system av marschaller och hela tennisplan var kringgärdad av stora ljuspelare, drivna av fotogenaggregat. Det lyste upp hela himlen, och så, inför mer än 3000 åskådare började matchen mellan Lawson och Birkenstaufer. Dessa var dåförtiden världsbäst, enligt vissa rankingar.” ”Detta är förfärligt.” sa Pallas och hennes vackra kinder blev med ens illröda. ”Jepp.” sa Herbert,” och för att sammanfatta det ni kanske redan vet, så brann alltihop upp, och 112 människor dog, inklusive Lawson och Birkenstaufer och prisdiamanten, Trumbecher-diamanten försvann. Och hälften filmades av tre filmfotografer. Kungen och statsministern undkom oskadda.” ”Och aktiebolaget, Lawntennisbolaget, blev skadestånds-skyldigt?” sa jag. ”Nej. Om det än hade varit så väl. I processen som följde, som hölls i Kungsbacka tingsrätt, så befanns August vara skadeståndsskyldig. Det var fel på aktiebolagets konstruktion. Så August blev fullständigt ruinerad. Tennisstaden jämnades med marken, det som var kvar, och Karl Redlig-Horn, Tennis-Horn, gav sig efter ett slagsmål med August, där denne nästan dog, av till Amerika.” ”Och då blev August galen?” sa Pallas. ”Ja, det finns ju en gräns för det mänskliga förståendet.” sa Herbert, varpå han lyfte upp korten från bordet. Jag undrade varför Pallas var så tyst och begrep det inte. Hennes ansikte var nollställt. Hon hade kanske något att dölja, var min första tanke. “Antag”, sade jag mig, “att hon löst rebusen?” Pallas putade med läpparna, som lite grann alltid nästan log, medan ansiktet långsamt svalnade, såg på sina kort och sa: ”Jag lägger mig.” Själv var jag I mina egna tankar och såg I andanom Trumbecherdiamanten i hennes hår, men slog bort tanken som sämre än en hallucination. Också jag sökte mig till nattkvarteret, vilket var ett rum några våningar upp från marken. Rummet var väldigt litet och hade likaså en sned vägg. Tre väggar var dock raka. Fönstret vätte ut mot den stora gården, där träden nu i sku ymningen stod blickstilla och sträckte sina väldiga stammar och grenar i höjden. Silhueeterna var inte markerade, från mitt håll sett, ty träden stod enbart emot skogen, och träd som står emot skog blir sällan så imponerande. Men hur som helst så var träden vvackra, och nära jag betraktade hur en väldigt lång gren från en alm st6räckte sig ner emot gårdsplanen i envänlig åtbörd, så slog det mig att träd alltid var vackra. Någon har sagt att människor som arbetar alltid är vackra, och jag kan alltså tillägga att träd ALLTID, troligen i och med att de också alltid på sätt och vis arbetar, är vackra. Och jag försökte sedan, medan jag stod i det måttligt stora fönstret på våning tre i gavelbyggnaden, föreställa mig hur världen skulle ah varit om alla träd varit fula. Man kan tänkta sig ett gfult träd. Om man betänker hur många fula träd cdet finns på dåliga målningar, så har man där själva inbegreppet alltså. Om man då extrapolerar och strör ut alla dessa måk lade fula träd över världen, så får man denna hiskeliga värld, där alla träd är fula. Troligen skulle i en sådan värld alla människor tappa lusten att leva och hoppa i närmaste älv, närmaste vackra älv – ty älvar är gunås alltid vackra. Men nu är det inte så. Nu är alla träd vackra, och nöjd över det så gick jag och lade mig i en nybäddad säng, där lakanen doftade av oparfyrmerat tvättmedel och jag somnade i den syrerika luften absolut genast, och drömde ingenting förrän framåt halv tre. Som det var en ryslig dröm. Där jag hotades av av enskarprättare, och var dömd för mord, så gick jag meddetsamma upp ur sängen och beslutade mig för att ta EN PROMENAD. Jag älskar nämligen, när jag är på landsbygden, att promenera där om nätterna. KAPITEL ELVA När jag tagit mig ner för de knirkande trapporna i kolmörket i trappen och nått den lilla hallen, så såg jag där ett par gula ögon. Det var givetvis katten. Sara hette hon. Det stod på en lapp på hennes halsband, som jag skymtade i det månsken som slapp in genom en liten fönsterglugg vid trappfästet. Lukten i trapphuset var speciell, och det skulle ta en gof stund att redovisa denna mystiska odörs sammansättning. Man kan tänka sig våt masonit, kattpiss, gammalt läder, ärg – som från gamla tromboner – trasmattor, ruttna ägg, grisjuver, gamla biblar, o.s.v. Jag smög ner, lyfte mina ben ett och ett över katten, som fökjde varje min rörelse med lika delar intresse och misstänksamhet, utan att man därför kunde kalla intresset misstänksamt eller misstänksamheten intresserad. Slutligen kom jag till ytterdörren, som knappt ens var stängd. Den hängde lös på sina hakar och orkarde inte ens ge ifrån sig ett gnissel när man sköt upp den. När jag väl fått denna port vidöppen mot sommarlandet, om än i skepnad av en sidogård till godset, som alltså avgränsades av Tutors garage, var min lycka fullbordad. Under månens sken låg nu här hela landsbygden tyst och insvept i enn lätt doft av gräs och kodynga. Väl ute på gårdsplanen stirrade jag upp i natten mot molnflikarna däruppe på himlavalvet och NJÖT som bara den kan, som ännu känner sig ung och öppen för ödet. Vad hade jag gjort för gott i mitt liv, att jag än en gång skulle stå här i Guds vida värld, ensam i natten och insupa möjligheternas mystik, mitt i naturen, beskådad av tusende i mörkret hukande djur, där harar och grävlingar nu spekulerade om min sinnestämning. Det tog mig mindre än en minut att nå stora vägen, och väl där beslöt jag mig raskt, efter det jag provat mina skor mot gruset några gånger, knutit min halsduk två varv om halsen och justerat kepsen, jag lånat från en hylla i hallen. Mitt beslut innebar att jag skulle till havet. I allmänhet, när man är på landet, så är det självklart åt vilket håll havet ligger. Så ock här. Havet låg ditåt, ner, bort söderöver den dära vägen. Natten var mörk om ö än månljus. Vägen var ett grått töcken och skogen ikring stod svart. Inget ljud hördes, utom mina steg i gruset. När jag stannade upp för att spana efter vildsvin och älg var tystnaden i själva verket så effektiv, att jag hörde min puls slå i öronen. Min ensamhet var här en välsignelse. En sådan här nattlig promenad kunde aldrig avnjutits om jag haft sällskap med Pauline, eller med Rogier eller Tutor. Nej, hur ljuvligt det än är med sällskap och med den fysiska och andliga gemenskapen, så är en nattlig promenad på en väg på landet något som man allra bäst upplever alldeles mol allena. När man stannar upp, efter vart 23dje steg och lyssnar, så kan detta lyssnade inte jämföras med något annat här i världen. Man står där. Oxch vet om sina sinnen – och därmed sin själ – på ett nytt sätt. Ty, i och med att man nu inte längre har mycket nytta av sin syn, som allt är mörkt och i gråskala: grå väg, svart skog, mörk himmel med distant clouds och några moln i grått, så blir de övriga sinnesintrycken, och sinnena intressantare. Man blir förvånat glad över sin hörsel och sitt luktsinne, på ett nytt sätt. I och med att sinnena rangordnas på detta nya vis, så blir också personen och själen förändrad. Värdesklan blir en annan. Skönheten mäts inte i proportioner av meter och ventimeter, men mer av decibel och lukt av gräs. Skönhetens proportioner, när det kommer till lukter och hörselintryck, om man ny räknar bort ljud från fioler och flöjter, är en annorlunda värld. Här är allting okänt, och så mäts allting i okända mått, och på det sättet så mäts även man själv i dessa obekanta delar. Så svept själen in i en ny kappa, där allt gammalt nu är borta, och alla gamla problem inte länggre är närvarande. När den nattliga vägens ljud och dofter är allting man förnimmer, och när målet blott är att komma ner till det svatrta havet ( inte Svarta Havet ) så kommer därför ens vanliga obegåvning, och alla gamla synder, att falla bort. Man är en annan. Man är nattjaget. xxxxxxxx ----------------------------------------- Det var på Barkholm 1935. Sommaren stod i blom och tenniseliten runt omkring i världen hade kommit för att utkämpa en strid om Barkholms pokal samt för att erövra den åtrådda Trumbecherdiamanten. Ja, detta ger er alltså en aning om vad Barkholm var för ett ställe, dit jag hade lurats av en ung dam vid namn Pallas. KAPITEL TOLV Nu satt Herbert och jag bredvid varandra igen på altanen på andra våningen, och i en bur intill putsade sig omständligt en väldig gråsvart fågel, väl tre kilo tung. Dess rörelser var ryckiga och det yrde loppor omkring den. Mouchette, trädgårdsflickan, var ansvarig för fågeln, för övrigt, och många är de brödbitar och köttbullar som via Mouchettes små fingrar först in genom gallren till en fågel, som lystrade till namnet Chopins. Dess stora klapprande och av saliv glittrande näbb small till om bullarna, som serverades av den leende flickan, för att därefter försvinna ner i den mörka korpmagen. Efter att ha sett Chopins gap så visste man hur helvetets ingång såg ut. Burar av olika storlekar och färger med korpar fanns lite här och var i huset, kanske ett tiotal, eftersom det varit en av August Suydman´ stora hobbies att odla dessa, och hans sista vilja hade varit att korparna alltid skulle finnas i huset. En särskild fond hade av denne upprättats åt korparna liksom åt gamla, fattiga tennisspelare. _____________________________________ Under tiden jag beskådade utsikten har nu Mouchette kommit med flera flaskor, bland dem – förutom en Vermouth, torr - en whisky, samt ställt dem på bordet av mahogny som burits ut. Solen lyste varmt och vi läppjade på Vermouthen. ”Vet Herbert verkligen inte var diamanten är?” undrade jag, halvt frånvarande, halvt talande som till ett barn. Herbert låtsade givetvis som om han inte hört frågan. Den var också för dum. Men man skall inte lämna någon metod oprövad, tycker jag. KAPITEL TRETTON Det var torsdag och vädret var utmärkt. Det rum jag fått xxxxxxxxx Jag, Daniel, gick en sväng runt godsets omedelbara närhet och stirrade på de med kallor, nässlor och ormbunkar överväxta tennisbanorna. Vad som var kvar av dem, och av läktarna, efter den gigantiska katastrofen. I sällskap hade jag en dvärgcollie, som jag hade lyckats få låna av Mouchette. Hunden tillhörde egentligen kokerskan, Liselått, men denna var för upptagen med hushållet för att sysselsätta sig med hunden. Kanske lånade jag hunden i hopp om att den hade en aning om var diamanten låg. Jag gick emellertid i solskenet grusvägen fram lojt och tuggade. Liselått, den bleka kokerskan, har försett mig med en jättelik sillsmörgås på rågbröd som jag åt medan jag gick. I kavajfickan – jag bär alltid kavaj – hängde ett paraply. Man visste aldrig om det skulle bli regn här på västkusten. Pallas hade ännu inte hört av sig, och hon svarade heller inte i telefon. Jag hade sänt sms till henne där jag förklarade att jag var på plats och att allting var bra. Vi – hunden och jag - gick österut, denna utmärkta augustidag, då värmen stigit till behagliga 28 grader Celsius, förbi de sedan länge outnyttjade tennisbanorna, med de förvridna brandresterna av tennisstadion, urmodiga domartornen, gamla rostiga gräsvältar m.m., och passerade ett gärde där det låg en mängd gamla hus, som allihop förfallit. Det var där alla de gamla berättarna bodde under August den Stores tid. Kanske hade även författaren Hjalmar Bergman, under sin rastlösa tid här på jorden, varit här. Jag riktigt såg honom här. Bland husen fanns en av alla de många nedgångarna till tunneln som leder ut till havet. Dessa nedgångar låg likt tunnelbanestationer på ett tjugotal ställen utmed hela denna magifika underjordiska gång. Tunneln var rejält tilltagen och den var numera 24/7 svagt upplyst av elektriskt ljus. Den var en gång byggd av straffångar som August hyrde på sin tid av ståthållaren på Varbergs fästning och den var flera kilometer lång och mynnade ut i vattenbrynet på en stenig strand, med utsikt ända till Danmark. Jag funderade på hur det kom sig att det kunde gå så illa med Barkholm, med Tennisbolaget och allt. Faktum var att det nog var August egen livsvilja som satte P för det hela. Varför rasade allt samman. Aktierna var nu värdelösa och allt skulle snart tagas i mät av riskkapitalbolag. Karln, August, vägrade alltså dö. Ju äldre han blev desto nyfiknare blev man på honom, och han förklarade alltid åldern med en kombination av absint och att hålla korpfåglar. År 1940, mitt under kriget, när August således var 140 år gammal, så kom en hel kommission från Venezuela för att kontrollera att August var samme August som fötts år 1800 i socknen. August höll då upp flaskan med absinten. En slags mörkgrön-lila absint. August antydde för de spanskspråkiga forskarna att det var självaste Strindberg som hjälpt honom med tillverkningen. Strindberg hade de ingen aning om, så då drog August till med Lope de Vega. Då hade Konrad ingripit, och skrikit: ”Du sitter väl inte och pimplar absint!!?”, men han tystades av sonen till Tennis-Horn, en viss Trevor Horn, en fräknig ung man. ”Förstår du inte vilken AFFÄR detta kan bli?” hade denne sagt, på svenska, så att venezuelanerna inte förstått. Redan år 1939 hade amerikanarna kommit och ville sälja absinten i USA. Men August hade bara sagt att det inte var till salu. Collien Charmaine och jag hade nu nått ner i tunneln. Vi slog på ljuset lite extra ( det fanns en sådan funktion ) och började promenera mot havet, försiktigt, ty den stenlagda gången var aningen hal. Hunden skällde under vandringen diskret åt råttorna, som kikade fram här och där ur olika öppningar och pep. ”Ja, om detta är en hälsokur så äter jag gärna upp min hatt.” sa jag halvhögt till Charmaine. Hunden sneglade upp på mig, misstroget. Rätt vad det var hörde vi ett flaxande ljud. Charmaine gnällde till och hon och jag drog efter andan i samma stund som vi blev överflugna och nästan nuddade av en stor svart korp. Jag insåg då att man här inte bara hade korp i bur, men att det även fanns kanske halvtama korpar här i bygden, korpar som lärt sig att av någon anledning uppskatta att flyga under jord i en tunnel, likt fladdermöss. Kanske var det mest för dessa korpar som man hade stadigt tänt härnere. Korpen flög vidare ut mot havet utan att se sig om. Efter att ha vandrat ett slag kom vi till nästa ”station” och där gick vi åter upp för de två trapporna, c:a tio meter, till den varma ängen. När vi kom hem igen återlämnade jag min sällskapshund till Mouchette. Mouchettes ögon var pigga och det dröjde inte länge förrän jag stulit mig en kyss i trappan upp till det norra tornet. ”Detta får inte bli en vana.” sa Mouchette när hon efter den våldsamma kyssen redde ut sitt hår. ”Jag vill mest bara få dig på min sida.” Jag såg hur hon skrattade åt sig själv. ”Sida om vad?” frågade jag, nästan listigt. ”Ja, om det det handlar om.” sa Mouchette. Mouchette lämnade mig med en slängkyss och sen Charmaine till dess egentliga matte, Liselått, som stod med fisken i köket, och låste efter denna handling av plikt in sig i sitt rum med Chopin, som hon nogsamt tagit med sig dit. Kapitel sex. I vilket Mouchette råkar riktigt illa ut. Så illa att man inte kan tänka sig något värre. VAD jag var helt ovetande om var, att Herbert Suydman i denna stund gick fram till ett schatull, en gammal sekretär, i sitt arbetsrum i södra tornets toppvåning och öppnade ett lönnfack mellan det ställe där man upprätt förvarade kuvert och där bläckhornet stod och snabbt grep åt sig en flaska av en storlek som liknade en 33cl Bell´s whiskey. Han skruvade försiktigt av korken och sörplade sen i sig en liten klunk av det grönfärgade innehållet. Ty det var ingalunda whiskey i flaskan. Och det visste Herbert. Både Konrad, Augusts son, och sonsonen Rudolf och Rudolfs son Herbert hade som tröst nyttjat absint, blandad med ljungblommor från trakten, vilket de ansåg gav ett gott liv, fritt från enfaldiga minnen. Absinten tillverkades på gården. Varken Konrad eller Rudolf blev dock särskilt gamla. De blev också på ålderns höst ganska korkade. August blev gammal. Och även dennes sonsonsson Herberts hälsa var god. Herbert log. En effekt av ren absint. Från sin position bakom ett draperi såg Mouchette detta. Hon hade sett till att göra sig fri från sin hund, så att hon i lugn och ro kunde spionera på Suydman, för att i skådandet av dennes förehavanden möjligen kunna lista ut om Herbert – oavsett lappar med koder – helt enkelt visste var diamanten fanns. Kanske hade Herbert funnit diamanten och var i färd med att föslja denna och flytta till Paris för pengarna. Hon hade nu avsikt att, efter det Herbert lämnat rummet och gått ner i stora salongen i mittkvarteret igen, helt fräckt söka igenom rummet från golv till tak. Herbert lämnade rummet och gick ut, stängde dörren bakom sig – lämnande Mouchette därinne bakom draperiet, - huset formligen vimlade av draperier, alla med orientaliska mönster på - som skylde en liten kokvrå i ett hörn - och sen ner i salongen våningen under. Mouchette – som nu stigit fram i rummet iklädd svarta trikåer, för att börja sökandet - hade dock inte märkt att Herbert lämnat luckan till en av burarna med korpar i vidöppen, och när korpen, en stor raggig en, med namnet Machiavelli, såg att Mouchette drog ut den lilla träluckan ur sekretären med sina små, nu darrande fingrar, luckan bakom vilken absinten förvarades, så slog korpen blixtsnabbt till. Mouchette hade inte hunnit få ut trästycket ens till hälften då fågeln med rasande fart for in med hela näbben i sidan av hennes blottade hals. Det tog bara en minut eller så innan Mouchette, som låg och sprattlade i sitt eget blod på den stora orientaliska mattan från Konstantinopel, utandades sin sista, porlande suck och sen låg död som en fisk i Herberts kontorsrum. Mouchette ögon simmade, vidgade av smärta och skräck i sina huvudhålor och de stirrade tomt upp mot den antika taklampan, som spred ett stilla skimmer över det tarvligt pråliga rummet, försett med otaliga schatull och sekretärer som det var. Korpen lyfte från golvet, från vilket den lugnt betraktat Mouchettes dödskamp, och flaxade sen upp på den med absint försedda sekretären och sköt med näbben in den lilla träbiten som dolde flaskan, och återvände sen till buren, där den sedan fick ägna mycket möda åt att bli av med blodet från näbben genom att gnugga den med strö, flis och annat från burens botten. Korpen hördes sucka under arbetet. Från väggen ovanför det antika skrivbordet blickade Rembrandt muntert ner, strykande med höger hand över en nära nog komiskt randig kattrygg. Den var mycket ovanlig denna tavla. Inte ofta finns det med några katter hos Rembrandt inte. Troligen var det inte särskilt på modet just då att ha innekatt i Holland. Det är ju så med katten – katten som accessoar - att den ibland inte alls varit särskilt populär. Än idag är det många människor som inte riktigt vet vad man skall placera eller göra med en katt. En olja av denne holländare kunde emellertid vid försäljning inbringa så mycket pengar att man blev ekonomiskt oberoende för resten av livet. Visste alla om att det var en äkta Rembrandt? Eller var det inte det? Kanske hade August inte alls varit pålitlig? Var det bluff? Liksom diamanten kanske också var? Ja, snarare det. Snart sken näbben lika ren som aldrig förr och Machiavelli kraxade därefter så ljudligt att Herbert hörde det, kom upp för trappan igen, öppnade dörren till sitt arbetsrum, där han brukade sitta och skriva sonetter, och såg vad som hade hänt. Helt uppbragt tog han fram sin mobiltelefon och slog 112. ”Det har skett ett mord här. På Barkholm.” Herbert gick, utan att röra liket efter flickan, ner i för trapporna och ut på nedre altanen – ett ställe där man förvarade gamla cyklar, gräsvältar och trasiga gitarrer - där han tände en Bellman Siesta. Han rökte aldrig inomhus. Det förpestade luften och satte sig i tapeterna, menade han. Efter en halvtimmes väntan hörde han sirenerna från polisbilen och slog sig då ner på trappan och torkade sig i ögonvrån med sin näsduk. ”Stackars flicka!” sa han lågt och stirrade ner i gräset vid trappfoten, där det myllrade av insekter, som var på väg åt olika håll. Han tänkte på hur lite han brytt sig om sin tjänsteflicka. Men hon hade å andra sidan varit ganska otrevlig, tänkte han och släckte cigaren mot byxbenet. 12 Kapitel sju. Suydman hade när jag nämnt ordet ”diamant” gett mig lydelsen på den berömda papperslappen. Texten på lappen, som förvarades i ett kassaskåp eller i alla fall på säker plats, som han sa, på godset, löd: ”Bokens blad ser bara svinet rätt igenom.” Detta sade mig ju inte mer än vad gemene man läser, att endast den som är ett svin struntar i vad som skrives i böcker. Nu hade jag befunnit mig på Barkholm gods i två dygn och inte blivit mycket klokare. I det inledande samtalet på onsdagen hade jag frågat gamle Herbert om hur han hade tolkat lappen. Hur mycket chiffer var det? Hur visste man att det ett chiffer? Vad hade gamle August Suydman för bildningsbakgrund? Hade han stort bibliotek? Fanns det nån bok med tunna blad i huset? Herbert hade stirrat på mig. Sen sa han torrt: ”August var obildad. Här finns några få böcker, men mest lite Balzac, och några biblar. Och vilken typ av gåta det är fråga om, det är väl det som gåtan!” Jag skämdes en stund. Jag tänkte att August inte varit mer obildad än att han tagit hem en Rembrandt, vän med Strindberg, kunnat sköta både lantbruk och rederi samt dressera ett gäng korpar och sa sen: ” Jag har ingen aning.” Herbert skrattade. Sen satt vi tysta. Det var på aftonen och gubben satte på tv:n. Under Aktuellt frågade jag tyst: ”Det var alltså Lawntennisbolaget som ruinerade er allihop?” ”Kanske det.”, sa Herbert. Sen hörde vi på tv-nyheter om klimatkrisen. Vi suckade när vi hörde om katastrofscenariorna, och Herbert sa att han trodde att människor kunde anpassa sig efter nya förhållanden. ”Jag minns min far, Rudolf Suydman.” sa Herbert i det han slog av tv:n med en tryckning på fjärrkontrollen. ”Jaha!” sa jag glatt, och tänkte att nu börjar det röra på sig. ”Vad var det för en man då?” Herbert sneglade på mig och ansåg tydligen att jag genom mitt sätt att fråga radikalt förgripit mig på minnet av Rudolf. Det var – menades det med blicken – alls ingen vanlig man, denne Rudolf. ”Rudolf.” sa Herbert, i vars ögon det steg upp tårar. I själva verket var det längtan efter absinten som kom ögonen att tåras, men det kunde ju inte jag veta, så jag sa: ”Stackars man!” ”Nej nej,” sa Herbert argt,” Ha.” ”Jaha.” sa jag, och stålsatte mig för att låta bli att säga, ”Jaså”. ”Ja, Rudolf E. Ebenezer Suydman tillbragte sina dagar med att skriva godsets historia.” ”Fantastiskt,” sa jag, som alltid haft lätt att uttrycka mig. ”Den vill jag läsa.” ”Om du vill låta bli att avbryta mig hela tiden så skulle jag bli mycket glad.” sa Herbert och fortsatte: ”Eftersom han var så förvirrad som han var, och så gränslöst förälskad i min mor, Geoliatta, så blev det inte mycket med denna krönika. Mest oläsliga streck lite här och där på små lappar.” ”Vad … hette er mor?” frågade jag andlöst, i det jag tömde glaset med Vermouth och såg mig om efter buteljen. ”Geoliatta.” ”Men det kan man väl inte heta?” Ja, på det viset fortsatte sedan diskussionen hela lördagen, min ankomstdag, och som ni alla väl förstår var det fullt naturligt att jag då istället koncentrerade mig på Mouchette istället för den degenererade gubben. Hela släkten var tydligen, eller tydligtvis, absintskadad, och man misstänker att det fanns ett grundläggande stråk av vansinne, av hebefreni och cortexförtvining och av instinktuell elefantiasis, samt lättja infantilis, i släkten. I en skål låg druvor från godsets vinträdgård. Kapitel åtta. I biblioteket. Polis och rättsläkare anlände alltså för att ta reda på vad som hänt och för att ta vara på kvarlevorna av Mouchette. Den som anlände var nu Kungsbackapolisens grand old man, en viss Jean-Christophe Totalstedt. Läkaren hette Lillinger Svensson. Jag hade då redan dragit mig undan till biblioteket. Ty ett sådant fanns, och det låg i skymundan åt öster och var fullständigt belamrat med böcker från golv till tak. Jag sjönk ner i en plyschsoffa efter att jag på måfå tagit ner en bok från en av de många bokhyllorna, som gick från golv till tak. Dammet yrde av boken och jag fick dra till mig en golvlampa med fladdrande glödlampa för att se bokens titel. Där stod med stora bokstäver: Den hemlighetsfulla ön. ”Jaha.” tänkte jag och skulle börja läsa. Jag hade inte en tanke på att det kunde vara den gamla vanliga Den hemlighetsfulla ön, men tänkte att det måtte vara en spännande bok, skriven nyligen, eftersom det i snittet var en modern pocketbok. I samma stund knackade det på den tunga biblioteksdörren, tre korta och en lång, och sen inträdde Totalstedt, som var en liten man med mustasch. ”Ursäkta mig,” sa Totalstedt som släpade en tung stol intill min och harklade sig och sa: ”Jag vill bara undra lite över korparna. Känner ni till något om korparna? Vi tycks nämligen ha en fågel som gärningsman.” ”Eller kvinna.” sa jag. ”Machiavelli.” sa Totalstedt. ”Ja, jag har alltid trott att Machiavelli var en kvinna…” sa jag. Totalstedt ignorerade mig och frågade vidare: ”Vet ni vem som dresserat dessa korpar?” ”Förmodligen Suydmannarna.” sa jag och lade undan boken, vilken jag nu insett bara var den vanliga berättelsen om Cyrus Smiths snille av fransmannen Jules Verne. ”Vad vet ni om denna dressyr?” Totalstedt såg sig om i biblioteket medan han talade med mig. Rummet innehöll förmodligen mellan 15000 och 20000 volymer, de flesta inbundna i franska band. ”Bara att det försiggått länge. Åtminstone sen 1800-talet. August Suydman älskade korpar.” ”Otroligt.” sa polismannen. ”Men nu måste vi avliva allihop. De är ju veritabla dödsmaskiner.” ”Ja, antagligen.” sa jag och sträckte mig efter en ytterligare bok, för att se vad som kunde paras ihop med Jules Vernes mästerverk i detta bibliotek. Det visade sig då att boken som stått intill Den hemlighetsfulla ön var en tjock bok på engelska. Titeln löd: Drosophilia Chromosomes. När jag bläddrade i denna bok insåg jag att det var en slags specialstudie inom genetiken och inom den gren som sysslar med genomförändringar, och jag slog ihop den med en smäll och sa: ”Det är något hemskt med detta hus!” Totalstedt stirrade förvånad på mig. ”Lugn lugn, det är inget konstigt med att man kan dressera djur. Det vet ni väl att man kan dressera djur?” Jag rusade blint ut ur biblioteket, lämnandes polismannen sittandes i det lilla dammiga rummet, och slutade inte springa förrän jag befann mig ute på trappan, där jag, stödjande mig mot en vit träkolonn pustade ut, och svor så att jag nästan dreglade. Just då lämnade ambulansen huset, medtagandes Mouchettes lilla varelse, Mouchette som jag blott för ett par dagar sedan kysst så häftigt. Jag började nu storgråta. I ögonvrån såg jag Liselått, kokerskan komma för att trösta mig. Hon grät hon med, bärandes omkring, vaggandes, med det lilla colliekräket Charmaine, som även det grät. Hon var blek och blåögd, och man kunde om henne säga att man inte mindes hennes utseende. Hon såg ut som en vanlig flicka. Kapitel åtta. Det äts här ankbröst. Tisdagen led sedan vidare. ”Man vet aldrig vad man har, förrän det är borta.” suckade Herbert E. Ebenezer Suydman lätt defaitistiskt när vi satte oss till att äta ankmiddag i stora salongen på Barkholm herresäte den kvällen. ”Korparna måste bort.”, sa jag då, lakoniskt. I buren, som stod på ett sideboard intill, satt Chopin och stirrade. Han hade inte sagt något på hela dan, helt förstummad förmodligen av nyheten om Mouchettes bortgång och av Machiavellis, hans broders, tilltag. ”Förmodligen.” sa Suydman, som konstant verkade lite berusad. ”Jag har dock nyheter”, tillade han, som om det inte hänt något värt att reflektera över under det senaste halvåret: ”Min kusin kommer på besök.” ”Jaha” sa jag. ”Vem är det då?” ”Det är en ättling till Konrad. Hon heter Pallas.” ”Pallas?” sa jag, i det jag satte gaffeln i lite mjukt ankbröst. ”Ja, Pauline. Pallas. Hon är släktens stolthet numera. En elegant dam. Hon har en egen blogg.” ”Jaha.” sa jag. ”Fantastiskt. Finns det möjligen någon i släkten som tillverkar appar också?” Herbert lyssnade inte. ”Pallas har en teori. Hon tror att August blev så gammal på grund av den långa tunneln.” Här blev jag nu så förvånad, att jag tappade besticken och samtidigt svalde ankbröstet helt otuggat. ”Så enastående intressant!” sa jag, uppriktigt. ”Jag har varit i tunneln flera gånger själv dessa dagar, och jag måste säga att jag blev riktigt pigg av det. Kanske är det något med luften därnere. Någon radon eller, … eller klorföreningar … eller något?” ”Appar”, sa då plötsligt Chopin. Suydman och jag såg förvånat på varann, varefter vi båda brast ut i det hjärtligaste skratt, och jag steg upp och gick fram och kramade om den gamle mannen. Chopin betraktade denna handling, sårad. En tanke slog mig. Jag gick bort till det lilla bordet där fågelburen stod, lyfte med mig buren till matbordet, ställde den mitt på bordet och blinkade sen förstulet till Suydman, som intresserat följde mina förehavanden med absintblicken. När jag åter satt mig ner vände jag mig till korpen och sade så långsamt, med betoning på varje enskilt ord: ”Bokens blad ser bara svinet rätt igenom.” En stor tystnad lägrade sig över rummet. Endast det haltande tickandet av en klocka, som stod på ett schatull, hördes. Korpen satt blick stilla. Jag stirrade på fågeln. ”Vi har en dinosaurie här.” sa jag och pekade på fågeln, som för att grovt håna den. Herbert Suydman var nu klar med sin måltid. Han hyfsade sina glas och sade med hög röst i det han reste sig: ”En sak måste du väl begripa! Du kan inte lura en korp!” “Det blir roligt att träffa er brorsdotter…. Eller släkting.” sa jag. Kapitel nio. Pauline Suydman själv. K lockan elva på förmiddagen följande dag, som alltså var en lördag, svängde en sportbil upp på gårdsplanen utanför Barkholm herresäte. Ut ur den lilla MG: n steg en raffig flicka med eldrött hår och en kurvig kropp. Hon var klädd i randig byxdress, vit och grön, samt försedd med en gul halsduk i ull. Runt halsen hängde en smal guldkedja med en stor gnistrande röd rubin i. Hennes ben var kanske i längsta laget. Jag satt just då uppe på den stora balkongen på andra våningen med en bok i knät och kikade ner på henne genom balustrarna. Paulines skönhet var bedövande. Jag kände hur svetten bröt fram på min överläpp ungefär. Herbert, som låg på altanens golv på en filt och halvsov ropade yrvaket och glatt: ”Är det nån som kommer?” ”Pallas.” svarade jag, varpå gubben spratt upp och gick fram till balustraden och endast iklädd ett slags blå shorts och en liten turkos tröja vinkade ner mot sin frände. Givetvis hade han i halvslummern mycket väl hört bilen. Vi var nu på landet och här var ganska avfolkat. Kanske kom det till Barkholm ett par bilar om dan. Inte mer: ”Det är bara att stiga in!” ropade han. Drängen Tutor kom snabbt och tjänstvilligt springande upp från skjulen söder om köket. ”Tack Herbert!” ropade den unga tillbaka, medan hon baxade fram en stor, svart rottweiler från baksätet och ställde upp den bredvid bilen. Hon satte därefter på ett stort brunt läderkoppel på den, och ledde den sen fram till trappan och band hunden vid räcket. Hunden såg sig obekymrat omkring och lät tungan fladdra som om den representerade en tanke. Man blir ganska lätt obekymrad om man växer upp i rikedom och lyx. Tutor hittade en skål med vatten till hunden och ställde fram den till vovven, som tacksamt lapade i sig. Pallas lämnade hunden utan vidare och smet upp för trappen till undre verandan med några snabba smatter av klackar. ”Härligt! Hörde jag hennes röst när hon steg över tröskeln,” så längesen!” Tutor kom efter med väskan. Själv såg jag mig mer bekymrat omkring där uppe på balkongen och jag lade ett märke i Den hemlighetsfulla ön, där jag nu kommit till det ställe där man upptäcker att det finns lamor på ön. Jag längtade febrilt till det ställe, längre fram i boken, där man möter Ayrton, den ensamme, men jag fick ju ge mig till tåls. Jag tackade min skapare att jag funnit just den boken, en bok som omskapat så många liv på jorden, troligen fler än Bibeln. Vädret denna dag var lika enastående som dan innan. Blå himmel och varmt så det ångade. Man kunde stekt ägg på balustraden. Efter en stund gick Herbert och jag ner i stora salongen, där vi möttes av synen av Pallas stående invid fågelburen med Chopin i, och såg hur hon försiktigt killade Chopin under hakan. ”Akta dig!” ropade jag. ”Vaddå?” sa Pallas. ”Vem e du?” frågade hon och blinkade omärkligt. När Herbert förklarat lite ikring vad som utspelat sig mellan Machiavelli och Mouchette ville Pallas plötsligt, utan egentlig anledning, ta en promenad, och eftersom jag inte hade något särskilt att göra så förslog jag att Pallas och jag skulle ta en sväng till havet, till fots. I någon annan riktning företogs på Barkholm inga promenader. Alla steg som togs ledde mot havet. Herbert tyckte att detta mitt förslag var en god idé och han sa att han själv hade en del att stå i, eftersom han nu fått sig tillsänt med posten en alldeles ny bok i kodknäckeri. Pallas log ett bländande leende, sa att hon älskade att knäcka koder, och jag gick ut i köket för att få med mig några skinksmörgåsar med ut på promenaden. Vi beslöt att gå rakt västerut, över stock och sten mot en vik som sprängde sig in i berget där ute, och viken kallades allmänt Diamantviken. Namnet var pråligt, men det var en mycket vacker liten bukt med klart, grönt vatten i skydd av en liten barriär, och utanför låg liksom en liten atoll, trots att detta helt visst var Nordsjön. Nu skall tilläggas att namnet ”Diamantvik” troligen inte hade något att göra med någon i sinnevärlden existerande diamant, men att det var helt metaforiskt. Så gick vi över ängarna. Hon och jag. Och det sjöng i mina öron av lycka. Jag tänkte att jag gav fullständigt sjutton i om vi fann diamanten eller inte, bara jag fick vara nära Pallas, som inte bara tycktes mig vacker som en dag, men även skärpt, lättsam och behaglig. Jag tänkte att för att det skulle bli en helt lycklig dag i mitt liv, vilket jag hittills inte riktigt hade upplevt, som jag tyckte, så artade sig denna bra. Mitt bröst svällde, jag kände mig även längre än vanligt, och jag pratade på, om mig själv, i panik över den lilla risk som fanns att lyckan skulle vara av övergående natur. ”Ja, och efter jag misslyckats med mina studier i ostasiatiska språk, så öppnade jag alltså en egen detektivbyrå.”, avslutade jag mitt långa anförande, som åhörts av Pauline, som stegade på i rask takt med sina långa ben bredvid mig på den steniga lilla stigen över ängarna. Hon viftade bort en geting som satt sig mitt i hennes panna och sa, kramandes sin i kedja hängande rubin: ”Kul.” Själv spann jag inombords som en nöjd katt och undrade om jag inte skulle försöka mig på något med detsamma. Jag önskade jag var rubinen. Men jag beslöt att avvakta. Pallas log stort med vita jättetänder, som vittnade om både mod och gigantisk livshunger, och sneglade mot paketet med skinksmörgåsarna. Sen tänkte jag på att jag, innan jag åkt, varit inne hos Herbert, och diskuterat ledtråden till hur man skulle finna diamanten. Eftersom nu Suydman hotades av konkurs, samt skulle avslöja Barkholms framtid den 25te dennes, så insåg jag att alla de närvarande på detta gods var på högspänn och att alla, i förhållande till den hägrande diamanten, som ju alltså stod i begrepp att försvinna ur ägandeskapet i och med en stundande auktion, var parata till att ta stora risker. Människorna på Barkholm, varav ingen enda hade några pengar, skulle göra vad som helst för att få tag i diamanten. Således tänkte jag att det ville mycket till om inte denna dag skulle bli den allra lyckligaste i hela mitt liv. Om jag spoilade detta, … nej, det fick inte hända! Jag beslöt mig för att gå långsamt och metodiskt fram, för att kunna säkra min seger allt eftersom. Det skulle till exempel ligga i Pallass intresse att få mig helt mör. Och hur fick man mig det? Kapitel tio. I vilket allt krånglar till sig. Ännu mer. H erbert hade denna dag tagit sig till baksidan av huset, där, i skuggan av några japanska ligustrar, godsets imposanta privatkyrkogård låg, stängslad vackert med meterhöga rostiga gjutjärnsstaket och försett med små grå, mossbelupna statyer i högt gräs föreställande både änglar och hiskeliga monster i sandsten och granit. Här låg massor av människor begravda, inte bara Suydman´, ty under alla långliga tider hade kreti och pleti trängt sig in och lagt sig här för att njuta, njuta av och få färg och ära av det fina sällskapet, ända sen Gule Suydman´ tid, på 1600-talet. Ty körgårn, som aningen liknade en pestkyrkogård, var byggd av denne, och här låg – bland alla lycksökare - hela släkten, hela långa raden av män och kvinnor som burit namnet. och Här fanns frillor och här fanns det drängar och köksor i långa rader, här fanns bekanta och långväga gäster, som dött under gästa bud, samt knektar och kuskar, fientliga ( danska ) soldater, och likaså katter, hundar och hästar och ett flertal korpar, dessa senare dock utan kors, likaledes de begravda på frostfritt djup. Alla, ända ned till den mest obetydliga knähund, ja till den minsta lagårdskatt, hade förärats en gravsten på vilken det i vad som liknade guldskrift förkunnades födelse- och dödsdag. Kyrkogården var närmast en kulturskatt. Så stod nu Herbert framför Geoliattas grav, som var huggen av djupröd marmor, med ett darrblomster i handen och mumlade. Det var nog så med Herbert, att den enda människa han älskat var modern. Hon skulle just denna dag fyllt 100 år om hon levat. Men hon blev alltså inte så gammal ens. Herbert mindes och grät och suckade och det gjorde rent av ont i bröstet när han tänkte på hur mycket han längtade efter hennar. ”Lilla mamma!” ropade han, och förskräckta sprang ekorrarna och ärlorna undan och även en kopparorm inunder ett litet fång spireor, samt diverse gravspindlar. Nu hade, under tiden, jag själv och Pallas nått ända ner till Fjärreds strandängar, där det bitvis började bli sankt, och där man nu fick se sig för noga vid varje steg på tuvorna. Här växte vassen lång, samt stod asp och strandtobak, starrgräset vippade, och på bergssidorna som omslöt ängen fanns enbuskar och hela fält med fetknopp, strandlin, violett ljung, blå tistel. trift, strandglim, darrgräs, gul fetknopp, strandkål och strandkvanne. Man kunde dessutom skönja porsglim och vitplister. Ute i vattnet låg, i skydd av grynnorna, ett i vitt dun lysande svanpar som elakt glodde mot oss ungdomar och utstötta väsande ljud. Över våra huvuden singlade svalor, som om de hölls i trådar av Guds vänliga fingrar, och en svag bris rörde vid våra huvuden och kinder och smekte våra små ansiktshår och rörde vid läppen den röda lätt. Allt var som det var klippt direkt ur saligheten och klistrat uppå verkligheten. Allt var ljuvt som ytan på ett underbart vin i ett kristallglas. Som ett bilder ur en sagobok för femåringar. Och det var som om tusende små händer tyst klappade ovanför våra huvuden och äskade lycka över oss. Det var som om luften var ett bolster, som sökte hölja oss och skydda oss från tidens törnen. Musik strömmade från molnen, och harpor och trumpeter var stämda i himmelska tonarter. Ja, så var det! Och än mer ljuvligt! Ja, så ljuvligt att jag helt enkelt inte förmår beskriva det! ”Så försmädligt bara,” sa Pallas, ”att banken nu snart äger hela godset, och all mark och alla tillgångar. Det är så man spyr! Nå vad har du fått fram nu då?” I detsamma halkade jag till på en sten invid en av tuvorna med starrgräs och slant med foten långt rakt ner i det ljumma vattnet. Och där fastnade jag. Pallas, som var några steg före, vände sig om, slängde kokett med rubinen i sin kedja och betraktade mig. ”Kom loss!” skrek hon i falsett, med ett enormt magstöd. ”Jag kan inte. Jag sitter fast!” Foten hade glidit ner i en bergsskreva under strandängens bedrägliga tuvor, ty här likande mer Bohuslän än Halland, eller var nånstans mittemellan. Faktiskt kanske jag hade klämt foten mellan de båda landskapen!! Mycket solitt fast satt jag, hur som helst. Foten kom varken fram eller tillbaka, upp eller ner. Tårna gick som tur var att vicka på, det kändes. Men jag satt helt fast. Pallas kom och drog i benet, men det hjälpte ju inte. ”Stackars dej! Åh, är du en sån där som råkar illa ut hela tiden!” suckade Pallas, som nu med denna generalisering tydligen visade att hon var en riktig Suydman, d.v.s. en helt hjärtlös typ, som håller på sitt och struntar i andra. ”Stå inte och spekulera! Du får ringa efter hjälp!” skrek jag, nu med gråten i halsen, - skrek, trots att hon stod alldeles intill. ”Jag kan väl inte lämna dig så här!?” sa hon och började nu släppa tankarna på bankens rovkapitalism och mer tänka på mig. När vi ätit upp våra smörgåsar tog hon upp mobilen ur fickan och frågade mig vart hon skulle ringa. Svanparet närmade sig under tiden långsamt i viken och gjorde lite ringar på vattenytan och man kunde skönja en viss medkänsla i själva rörelserna, som var liksom mer trevande samt i fåglarnas nu lite skygga och undrande blickar. Vinden tycktes emellertid friska i, och så lyfte fåglarna plötsligt, tydligen glömska av allt, och flög iväg. På 10 sekunder var de utom synhåll. ”Jag ringer väl 112.” sa hon. ”Tänk om jag plötsligt får loss foten då…”, sa jag ängsligt. ”Hur ska du ha det då?” ”Nu har du en historia att lägga på din blogg, du …” ”Ska jag ringa eller ska jag inte ringa?!” ”Du kan väl ringa Herbert?” ”Han kan väl inte komma hit. Han är ju halvblind.” ”Nä, ring 112 då.” Pallas ringde 112. Hon förklarade, att vi befann oss i väglöst land. I en utmark. Sankt och oländigt. De skulle skicka en helikopter med läkare i. Sen beslöt vi oss för att vänta. I mitt stilla sinne tänkte jag, att jag inte, i det läge jag befann mig, kunde erövra Pallas, och det var likaledes inte rätt moment att fråga om vad hon hade tänkt sig att diamanten skulle ta vägen om jag fann den. Allt hade med andra ord gått upp i rök, eller, som det nu var, fastnat i en skreva. Eller, som man säger: åt h*****e. Jag beslöt mig, att aldrig nånsin mer hoppas på lycka. Och så har det blivit. Aldrig ett ögonblick har jag efter denna händelse aspirerat på jordens härligheter, men mer nöjt mig med blotta avglanser. Så djupt smärtade mig detta svek ifrån de högre makterna, att jag från denna stund såg allting i tillvaron i svart, i becksvart. Svart är min värld från denna stund och mitt namn stavas helt enkelt ”Sorg”. Jag skämtar. Men illa var det definitivt. Nu drev molnen in över kusten. Det mörknade. Klockan var fyra. Och regnet började falla i stora stänk från en grå himmel. Fjärred kunde i stora drag beskrivas med ett enda ord: regn. ”Vad hade vi här att göra? Hoppas att Herbert tar hand om Diego!” ”Diego?” ”Ja, min hund.” ”Vad skall man med djur till?” sa jag, - för jag hade ju ganska ont. Nu kom jag ihåg att Pauline i sin bil alltid medförde en stor svart rottweiler, och att denna lystrade till det spanskklingande namn hon just nämnt. Nu vräkte regnet ner. Till yttermera visso. Jag ryckte och slet i foten. Den satt i sin sko och skon satt fast. Regnet strilade kring foten, men den satt där den satt. Vi försökte göra ett regnskydd av vad vi hade med oss. Jag svor över att jag denna dag, i motsats till alla andra, inte tagit paraplyet. Pallas tog upp ur fickan en hopfällbar solhatt och satte den på mitt huvud. Sen satt vi tysta och frös tills helikoptern kom. Den kunde dock inte alls landa där vi var, så den försvann och kom inte tillbaka. Framåt kvällen, när guldkransade moln visade sig vid horisonten och regnet gett sig av, kom en trupp med ambulanspersonal med en röd smal bår tågande inifrån Barkholm rastplats, och svärjande och försedda med myggnät tog man sig, likt en djungelpatrull i Vietnam, fram i ösregnet till mig, och det var när jag fick se dem, som värmen flöt genom min kropp likt honung, och foten lossnade med ens med ett litet ploppande ljud och jag hade inte ens längre ont i den! Jag undrade inom mig om jag inte fastnat med foten av ren skräck, av rädsla för Pallas? Jag vet att jag har en så stark inbillningsförmåga, en så stark hysteri att mitt inre kan skapa yttre ekvivalenter i det reala av föreställningar som bottnar i ren rädsla. Men sen struntade jag i vilket. Jag la mig ner i gyttjan, borrade ner foten mellan två nya stenar och låtsades nu att det värkte i foten. Pallas sa ingenting men såg på sjukvårdspersonalen. Ambulansmännen bar mig sen de femhundra meterna till sitt terrängfordon, med vilket vi tog oss till Barkholm, där en ambulans väntade för transport till Kungsbacka Sjukstuga. Men när vi kommit till Barkholm gods, så sa jag att jag ville stanna där, för foten var redan bättre. Då åkte all nödpersonal iväg, efter det de skrivit ut en jätteräkning för flygräddning i onödan på en surfplatta, som jag fick signera med några rörelser av mitt pekfinger. ”Den kan du bestrida senare.” sa Pallas, som syntes bevandrad i ekonomi, bank och offentlig förvaltning, varefter hon försvann till sitt av Liselått iordningsställda rum på vinden för att krypa ner och värma sig. Hon kände sig iskall, sa hon. Diego, som dragit in tungan, tittade sig förvånad omkring och yttrade intet. ”Hur gick det?” frågade Herbert i mitt öra, när jag lagt mig att vila på den gröna schäslongen i salongen med två plädar på min, med torra kläder försedda kropp, efter att ha fått varm punsch i en liten kinesisk skål. ”Hur gick det?” ”Jag hann ju inte.” sa jag, och vände sen huvudet mot väggen, där en tapet, ornamenterad med flockar av storögda lejon med tveändade svansar, genast bestämt sig för att försöka trösta mig. Chopin var måttligt tyst i sin bur i hörnet invid fönstret. Han hade fått en ny, nästan färsk, majskolv av Liselått och mumsade och sprätte skal och föreföll inte lägga upp några större planer för framtiden. Jag tyckte, innan jag somnade, att Chopin nu nynnade Internationalen. Någon saknad efter Mouchette kunde jag inte spåra i fågelansiktet, men fåglars ansikten har – åtminstone för oss människor – en begränsad uttrycksförmåga. Kapitel elva. I vilket en liten fågel kommer till korta. K ommissarie Jean-Christoph Totalstedt hade nu arrangerat om avlivingen av Machiavelli. Ty rättsläkaren var säker på sin sak. Hon, Lillinger, förklarade att det fanns spår av blod från offret i buren och även på några små fjädrar invid Machiavellis näbb. Enligt förhör med samtliga i huset, så var det nog ställt utom allt tvivel, att fågeln hade handlat självständigt. Och med flit. Det syntes som om Suydman´ egen berättelse om att han lämnat sitt kontor och därefter hört ett gigantiskt oväsen var sann. Ty när oväsendet kom hade Suydman nere i salongen tappat sina glasögon, skrikit till och Liselått hade då dykt upp och hindrat sin patron att trampa på dessa. Någon rättegång behövdes inte, menade Totalstedt, men han slog ändå lite grann i lagboken på ”djur” för att söka lagrum först. Plikten att avliva fågeln, som absolut inte hade följt någon naturenlig böjelse, men varit besatt av onda andar, ( alternativet grundligt dresserad tog man inte för tillfället i beaktande, av kostnadsskäl ) , ankom på veterinären, som inte hade några betänkligheter. Fågeln, som alltså tagits till polisstationen och arresten bars nu av konstapel Majvor Meijer till veterinären i sin bur. Det var en kort promenad, kanske 200 meter. Några människor stannade och korpen och människorna såg illasinnat på varann. En journalist från Kungsbackaposten följde med in på djurakuten och tog kort med sin mobil. Veterinären, Kurt Stångblad, förpassade fågeln till evigheten med ett raskt hugg med köttyxa tvärs över nacken. Kroppen sprattlade i två minuter, men blev sen stilla. Huvudet låg sedan outgrundligt stilla och hiskeligt tomt stirrande på slaktbänken. Hur det nu än är, så är döden alltid förunderlig. En korp är visserligen bara en fågel, men en korp är ju å andra sidan inte en vanlig gemen höna… Majvor Meijer, en stabil kvinna på 28 vårar, född på landet, ringde först upp Totalstedt och sen Herbert Suydman, och sa samma sak till båda: ”Nu är fanskapet dött.” Den aktuella kråkfågeln hade aldrig själv gjort minsta försök att undvika det förtida slutet. Den var för intelligent för att tro att den hade någon chans att undslippa, och den hade dessutom hyfsen och moralen att inte ge sig på oskyldiga med sin skarpa näbb. Nu gällde det bara – som man till slut insett - för Totalstedt att försöka reda ut om fågeln var dresserad, och således ett avancerat mordvapen, och om det i så fall var likadant med de övriga fåglar som han sett vid sitt besök på Barkholm uppehålla sig i diverse burar runt om i huset. Om dessa fåglar var dresserade och av vem, det skulle utredas. Om möjligt. Så förberedde sig Totalstedt genom att ringa upp experter på Skansen i Stockholm och Naturhistoriska Riksmuséet för att inhämta mer kunskap i ämnet. När han tagit reda på diverse ting om korpars benägenhet för dressyr kontaktade Totalstedt även Rikskriminalen och bad om förstärkning då han inte bedömde sig ha kompetens nog som förhörsledare i detta speciella fall. Totalstedt bedömde att han hade åtminstone en misstänkt mördare, Herbert Suydman, men hur gå till väga för att finna ut om denne dresserat korpen att utföra mordet och varför det hade skett, om det hade skett. Eller kunde det vara så att korpen visserligen var dresserad att döda, men att den inte var just dresserad att döda Mouchette? Att det ”simpelthen” var en jaktkorp. Och vem var Mouchette? Totalstedt kallade in sin närmaste man, Sedig Klaussen. Denne hade sysslat med diverse mordfall i kommunen, och visat sig ha ett gott spårsinne. Vad ansåg denne om fallet? ”Jag tror att vi är inne i en härva.” sa Klaussen. ”Detta är ju inte första gången som Suydman´ är inblandade i egendomliga rättsfall.” ”Sant.” sa Totalstedt. ”Kanske även detta dödsfall – om vi benämner det så istället – har att göra med den olycksaliga tennisbanan?” De båda nickade en stund, och tänkte. Minnen dök upp för dem beträffande den förfärliga tillställningen, ja katastrofen, när Barkholm tennisbanor skulle invigas. Man hade sannerligen ingen lust att rota i detta ännu en gång, men det kan hända att det var nödvändigt. Förmodligen var det nödvändigt. Det tog Sedig mindre än minuter att rota i Mouchettes väska för att där finna två stycken identitetshandlingar. Ett körkort var utställt på Mouchette Weissman, den hon sagt sig vara när hon anställts av Herbert, samt ett annat , där det framgick att hennes namn var Vera Horn. ”Horn?” sade Totalstedt. ”Som i Tennis-Horn?” KAPITEL TOLV. Inte mer än en gissningslek. P å torsdagsmorgonen vid tiotiden gick jag ner till matsalen i första våningen och kände mig inte ens förkyld, vilket var ett under, men hade aningen ont i fotleden efter onsdagens äventyr. Jag vinkade glatt till Herbert, som satt och läste en bok i en länstol vid fönstret i bortre hörnet av rummet, på avsevärd distans ifrån Chopins bur. ”Gomorron, gomorron!” sa jag, riktat till Herbert, ”har du möjligtvis sett till vår unga dam?” ”Jepp. Hon knackade på hos mig i natt och bad att få samtala. Hon var så orolig för att hela gården skulle gå på auktion. Jag sa att det ju fanns risk för det. Hon sa då att möjligen kunde det kanske finnas ett sätt att förhindra det, och när jag undrade vilket, så sa hon att hon undrade om vi verkligen inte hade nån aning om var receptet fanns. Då gav jag henne ledtråden, Augusts ledtråd. Så nu är hon ute och promenerar för att under gåendet söka lösa knuten. Hon hänvisade till Nietzsche. Han verkade ha sagt att man inte kan tänka när man sitter ner.” ”Herregud!” sa jag, misslynt. Men Herbert verkade ovanligt pigg och munter. ”Ni kanske kan lösa det tillsammans….” sa Suydman och blinkade. ”Ja, jo.” sa jag, och sen ilade jag iväg ut i hallen, tog mitt paraply och sprang, så gott det gick med min ömmande ankel, iväg ut och nerför yttertrappan för att leta rätt på Pauline. Jag stannade utanför på gårdsplanen och såg mig omkring. Bakom mig över dörren hängde den idiotiska skylten som med blockbokstäver förkunnade att det tillhörde släkten Suydman. ”Spärrman” stod det över porten. Fönstren var påtagligt otvättade och färgen på fasaden hängde här och där i gula flagor. Huset behövde räddas. Om man inte rustade upp det nu, så skulle alltihop faktiskt ruttna och mögla bort. Och det vore ju synd. Det var denna dag inte fullt så varmt. Svalare vindar hade trängt in från Brittiska öarna, och gav nu luften en frisk boost, som den behövde. Det var stora bulliga vita moln på himlen. Av Pauline syntes inget. Hennes bil stod parkerad på uppfarten. Förr i tiden hade givetvis en tjänsteande flyttat undan den. Men nu fanns bara Liselått, och hon hade annat att göra. Den store Diego var likaså han borta. Ja, dom kunde vara var som helst, tänkte jag, och begav mig visslande en sväng runt det gigantiska träslottet i hopp om att hon höll sig i närheten av detta, då det ju förmodligen var även i närheten av slottet som receptet var gömt. Kanske. Jag hade inte väl rundat potatiskällaren på baksidan av huset när jag hörde Pallas mässa för sig själv: ”Bokens blad ser bara svinet rätt igenom.” Hon satt på en vedkubbe och stirrade in i den gamla äppelträdgården som var anlagd här bakom köket. Denna trädgård var gammal och nu vanskött men och äpplena var detta år små. Vid Pallass fötter låg Diego och blinkade slött bort flugorna från sina tunga ögonlock. ”Nå, får du nån ordning på gåtan?” frågade jag med ljus röst, kanske med onödigt antiaggressiv framtoning. Men jag tänkte att nu i metoo-tider kan man inte vara nog försiktig. Jag är visserligen feminist, eller jämställdhetsivrare, men jag måste säga att jag har mer respekt för sexualiteten än för män och kvinnor. ”Nä.” sa Pallas och suckade. ”Va sjutton! Det är ju liksom så allmänt hållet. Vilken bok? Vilket svin? Vad då rakt igenom?” ”Rätt igenom.” rättade jag i det jag slog mig ner i gräset vid hennes fötter, bredvid Diego. ”Jaja. Ja.” Hon tänkte. ”Har det med lag och rätt att göra?” ”Bara vi begriper vilken bok det är, så är allt löst.” sa jag. ”Bibeln?” gissade Pallas. ”August hade ju ett mäktigt bibliotek.” sa jag.” Jag satt där igår och du milde va mycket böcker. Jag lånade Den hemlighetsfulla ön, min favoritbok och jag läser om den nu. Jag har nog läst den fyra gånger. Här var det en relativt oavkortad upplaga.” ”Jag tror att bokens titel avslöjas i den senare delen av meningen.” menade Pallas, som på ett näpet sätt rynkade sina små ögonbryn. ”Vilka böcker handlar om svin?” undrade jag, medan jag la mig på gräset. Middagssolen värmde gott. Diego låg och snarkade. ”Ja, det finns ju inte så många kända …” sa Pallas. ” Kanske Orwell ….” Pallas hade regelbundna drag. Hennes ansikte var dessutom brett och läpparna var naturligt stora och vackert formade. Ibland log hon lite snett. Man kan tänka sig att hon hade fantasi. ”Har inte Woodehouse böcker om svinuppfödning?” ”Gris,…. Gris ….. Grisfarmen. Finns det ingen bok som heter Grisfarmen?” ”Vad brukar du se, om du ser tvärs igenom ett blad?” frågade jag. ”Baksidan av bladet kanske?” Pallas och jag satt och suckade. En viss gemenskap skapades onekligen i det vi nu var sysselsatta med samma problem. Om vi hade varit upptagna med att rädda jorden från klimatförstöring, eller grunnat över en logisk paradox, så hade det också uppstått en gemenskap. Sådana är människor. Man vill tillhöra varann, i sökandet efter ett gemensamt mål. Sådana är vi. ”Ska vi ta ett ord i taget? ” sa Pallas, som dock hade huvudet på skaft och uppenbarligen en viss bildning, oklart vilken. ”Jess.” ”Bok.” sa Pallas. ”Ja” sa jag, ”Antingen är det en bok man läser, eller så är det ett träd. Nåt tredje kommer jag inte på.” ”Anta då att det är ett träd. Istället för en läsebok. Varför kan bara ett svin se tvärs igenom lövverket på en bok? Alla kan väl se tvärs igenom det? Eller inte göra det!” ”Exakt. Då ser man vanligen himlen.” sa jag, och jag såg ett stirrande svin framför min inre blick. ”Jag orkar inte med detta.” sa Pallas och hoppade ner från huggkubben och föll ihop på gräset. Diego lyfte på ena ögonlocket. ”Antag att det är strunt!?” försökte jag. ”Puh!” sa Pallas och grävde med händerna i gräset. Jag sneglade på henne. Hennes röda hår lyste i solskenet. Hennes kind var rund och mjuk. Hon reste sig plötsligt och drog upp Diego ur dennes halvdvala med ett ryck i kopplet: ”Vi är för dumma.” sa hon. ”Så är det. För dumma!” I ett vips var hon och hunden försvunna och jag låg där i gräset ensam och övergiven. En fjäril, en makaonfjäril flimrade förbi. En ensam fjäril. Dansande kors och tvärs, twerkande, för att undkomma de stora hemska fåglarna. I själva verket syntes mig fjärilarna betänkligt lika gamle August Suydman. Denne hade väl försökt undkomma något, och så hade han skapat sig ett konstigt flygsätt genom livet. Ingenting i denna värld skulle nånsin varda mig givet, tänkte jag och lät huvudet falla ner mot jorden. Jag var ganska uppgiven. Jag undrade vad ingenjör Cyrus Smith, hjälten i Den hemlighetsfulla ön, hade gjort i denna situation. KAPITEL TRETTON. Voljärerna. K nappt hade jag återvänt till godsets frontsida, efter att ha legat i en slags fullständigt tom depression i gräset på baksidan intill ett gurkfält, förrän jag begrep att polisen var i huset. Detta slöt jag mig till eftersom det stod en tom polisbuss på uppfarten, intill Pallass MG. När jag stegade in såg jag att det var ett förhör på gång. Kommissarie Totalstedt vinkade fram mig, eftersom han kände igen mig, så att jag fick delta i sessionen. Jämte kommissarien fanns en blek lång man med, som syntes liksom övervaka allt. Han var klädd i helsvart kostym. ”Än en gång frågar jag,” sa Totalstedt,” VEM har dresserat korparna?” ( Det ansågs klarlagt att det var korpen Machiavelli som dödat Mouchette med 57 hugg av näbben och troligen ätit av henne något litet dessutom.) Suydman såg förvirrad ut. Jag kom på mig själv med att stirra på de gröna tapeterna och åter undra om här någonsin sanerats eller om det var gamla Scheeletapeter som hängde på väggarna. Gamla arseniktapeter alltså. Det skulle i så fall kunna förklara en hel del, tänkte jag också, som själv alltid kände mig aningen förgiftad av något okänt ämne. ”August dresserade korparna.” sa Suydman,” jag har då aldrig gjort mer än låtit dem fortplanta sig fritt.” ”Hurdå?” undrade Totalstedt, medan den långe, bleke, tanige mannen stirrade hit och dit. ” Ja, i voljären i källaren givetvis.” sa Suydman. ”Vol…voljär?” ”Ja vi har en voljär, en stor bur, åt fåglarna i källaren, där de kan umgås. Man håller varmt åt dem, och så mår de bra.” ”Jaha, det var ju originellt.” ”Ja vi har en källare i två våningar.” tillade Herbert. “Unikt i trakten.” Totalstedt hade ingen större bildningsbakgrund. Han hade efter en stökig uppväxt med en far som enbart var intresserad av flugfiske försökt sig på att gå till sjöss, men eftersom han inte tålde sjön alls hade han sökt in till polisen och vid 23 års ålder blivit antagen, med tvekan, på grund av sin påtagliga långsamhet i allt han företog sig. Totalstedt var, som man sade, seg. Så fort han blev polis hade han blivit beskjuten med kulspruta av rånare, hamnat på sjukhus, nästan dött, men arbetat sig tillbaka, och lätt chockad och svårt traumatiserad var han nu kommissarie i Kungsbacka och försökte förstå sig på människor när han inte drömde om att gå till sjöss för att aldrig komma tillbaka. ”Farfarsfar August var hängiven sina korpar.” sa Herbert. ”Han fann inget nöje i något annat i världen än korparna! Han var en extremt begåvad man. Fast ….” ”Jo, men varför fortsatte sen hans ättlingar…..?” ”Det var något med fåglarnas blickar.” sa Herbert. ”Som om de VISSTE något…” Här blandade sig nu den bleke, långe in i samtalet: ”Mitt namn är Pommcrantz. Lars Pommcrantz. Jag undrar över vad Suydman, August Suydman, skulle ha fåglarna till?” ”Ja.” sa Herbert, ”kanske att utforska medvetandets gränser eller något ditåt. Han var aningen filosofisk och bildad.” ”Hur många fåglar äger ni just nu?” avbröt Totalstedt, som ofta överraskade med handlingskraft. ”Fjorton.” sa Herbert, troligen felaktigt. ”Ja, tretton, rättare sagt, eftersom Machiavelli….” ”Detta är ju förfärligt!” sa Totalstedt, ”fjorton dödsmaskiner!” Då blandade jag mig i samtalet: ”Ursäkta, får jag påpeka att Chopin är mycket trevlig och fredlig och att Mouchette själv brukade klia Chopin under hakan!” Poliserna stirrade på mig. De beslöt att ajournera till påföljande dag, då de skulle ha med sig en fågelexpert från Historiska muséet. Men innan de gick så kom den långe detektiven, Pommcrantz, fram till Herbert och synade hans ansikte och frågade: ”Suydman´, är det en svensk släkt, eller är ni indier?” Antagligen var polismannen nyfiken på Herberts mycket mörka skinn, som i orostider ch vid svår hunger även djupnade ännu en nyans, så att det till och med fläckvis såg ut som om huden var becksvart. ”Det kan finnas en droppe zigenarblod i släkten, men nog är vi svenskar allt.” sa Herbert. ”Suydman är ett gammalt soldatnamn från 1600-talet, från indelningsverkets tid. Det utdelades av en kompanichef, Kapten Dunder, som soldatnamn, och behölls sen av Gul-Hasse Suydman, som sen gifte sig med en kona, som reste kring med en vagn och hund och förtenade. Hon var nog från Indien… eller från Shangri La. ” ”Det förklarar saken.” menade Pommcrantz. ”Jag har själv en del sameblod.” sade han, liksom tröstande den mörkhyade. Kapitel fjorton. E fter vi, Herbert, Pallas och jag, ätit och sedan samlades i nedre salongen för att spela kort var stämningen tryckt. Vi spelade tremansvist. Pallas såg misslynt ut. Jag funderade under spelets gång på ett lätt sätt att bryta isen. ”Det är lustigt, när jag tänker på tillvaron.” sa jag ”hur ofantligt snål man ofta är. Jag till exempel visar aldrig upp mina svagheter på rätt sätt, så att jag bjuder in till ett mänskligt möte. Att alltid vara på sin vakt är inte bara tröttsamt, men det gör en ju bara ensam i världen, och tankarna man lever med är ofruktbara, och man blir som människa mindre och mindre och mindre. Man bör liksom visa upp sin soft underbelly, tycker jag.” Jag tänkte att jag inte hade något att förlora på att på detta sätt låtsa avslöja min enfald, i det jag påstod att man borde göra det. Inlägget möttes dock av komplett likgiltighet från alla Suydmannarna. De dängde sina kort i bordet och Pallass leenden var, om de alls förekom, knappt synliga och då relativt beska. Då tog jag till orda jag: ”Jo, jag har nu ett mer konstruktivt förslag. Angående tenniskatastrofen, så har jag läst en del på nätet om den, men jag kan inte få en helhetsbild? Vad kom det sig att August alls gav sig in på tennisgeschäftet om hans intresse var korpar, och varför hade man ingen försäkring? Jag tror att tennishistorien kan kanske, på ett …” Herbert lade korten på bordet och lutade sig bakåt i länstolen, vilken släpats fram till spelbordet av honom och mig, då han avskydde enkelhögryggade matbordsstolar: Jag har funderingar samt livliga drömmar. P å natten, efter det jag lämnat de båda släktingarna i var sitt grubbel över en framtid, då Herbert kunde bli hemlös, låg jag länge vaken i ett av gästrummen i norra flygeln. Sömnlöshet är något förunderligt. När man inte kan sova, vilket ofta inträffar när man har för lite eller för mycket att göra, så kan man börja fundera över vad i hela friden sömn är. Och så snart dessa funderingar börjat, ja då finns ingen sömn alls i sikte. Därför sköt jag undan tanken på vad sömn är. Jag gick upp och satte mig vid fönstret och såg ut över gårdsplanen i mörkret. Tvärsöver gårdsplanen skymtade svagt i luften en metalltråd i vilken en kedja hängde. I denna kedja kunde man koppla en hund på så sätt att hunden kunde springa fram och tillbaka framför huset, liksom vaktandes det, och änden på koppelkedjan löpte så i metalltråden, som var fäst vid var sin stabil gammal lind. Man hade brukat ha Pontius III och även Charmaine fäst i detta koppel. För tillfället sov väl Charmaine tillsammans med Liselåtte. Pontius III hade jag sist sett sova på övre verandan. Månen var inte synlig och moln täckte himlen, varför det var nästan svart utanför huset. Endast grusplanen lyste svagt av sig själv. Om jag tog på mig kunde jag gå ut och gå. Det var ju skönt att promenera i natten. På landet kunde man göra så. Ta en nattpromenad. Inga djur skulle störa en. Vildsvin, älgar, mullvader, lodjur och vargar hade alla sitt och sin sömn och annat att tänka på. Mina tankar var, som ni märker, spretiga. Det brukar dom vara. Mitt liv framlevs utifrån principer som är formade i förlängda märgen. Allt jag tänker, det tänks suddigt och åt skilda håll. Nu tänkte jag även på August Suydman. Han hade givetvis varit mytoman, samt kanske aldrig riktigt funnits. Ingen människa blir 149 år! Allt här var bluff. Varför alls vara här på denna olycksaliga gård? Varför åkte jag inte hem? ”Jo, nu var det för att Mouchette hade blivit mördad här!” Utan vidare steg jag upp, tog på mig byxorna och begav mig ut ur mitt sovrum för att gå till stora övre salongen. Jag trevade mig fram i trappan mellan norra flygeln och salongen och öppnade och stängde de av förfluten tid gnisslande dörrarna så försiktigt jag kunde. Snart befann jag mig i salongen, där vi hade spelat kort, och där Chopin satt och sov i sin bur, över vilken någon – antagligen Liselåtte - löst lagt ett litet svart bomullslakan. Jag tände en bordslampa med veckad skärm och satte mig sen vid bordet och såg mig ikring. ”Suydman.” tänkte jag. Jag tänkte så det knakade. ”Suydman.” sa jag högt. Jag hörde ett ljud från buren. Ett svagt kraxande. ’Vad gör jag egentligen här?’, tänkte jag, när jag – märkbart lättad - smög fram till buren. När jag stod intill buren blev jag rådvill. Jag kände en stark yrsel under vilken jag lyfte på lakanet. Fågeln såg på mig, ja den stirrade, och som hypnotiserad öppnade jag genast luckan till buren, som varit stängd, lyfte ut Chopin och satte honom på min axel och vandrade sen ut ur rummet. På fötterna hade jag sandaler, på kroppen en randig pyjamas. Som ledd av en osynlig hand vandrade jag ner tre trapper till voljären i källaren, där jag nu släppte in Chopin, till de tiotalet korpar som satt där. När nu Mouchettes favoritkorp var återförenad med sina fränder, så satte jag mig i en liten soffa som stod intill voljären i det stora, kala källarrummet och väntade. I buren syntes nu hållas ett rådslag. Korparna satt och ritade i sanden med vingspetsarna på burens golv och tjattrade halvhögt, och jag sa till mig själv att detta nästan var overkligt. På burens galler, som var ett sinnrikt verk med massor av smala stolpar i järn kors och tvärs, växte en underlig mossa, och jag rös lite, eftersom det var extremt fuktigt i källaren, nästan likt den miljö som rådde i den långa tunneln som öpte ut till havet. Rummet hade också en otäck resonans, ett slags dubbelt eko som jag inte alls kunde komma underfund med. När jag ändå inte hade något att göra så funderade jag över August Suydman. Ett sådant märkligt liv! En så konstig livsresa för en bonde att bli tennisentreprenör! Vad var det för drömmar om att skapa en förmögenhet som startat i mannens skalle. Nå, det var ju inte i Suydman´ skalle allt hade börjat, tänkte jag. Men väl i Tennis-Horns. Jag beslöt mig för att ta reda på mer om Tennis-Horn. Jag hade inte väl tänkt denna tanke förrän Chopin ville bäras upp i huset igen. Således stack jag in handen i voljären, och efter att åtskilliga korpar mödat sig fram för att hälsa och – som det tycktes – tacksamt picka lite på mina fingrar, och kanske sjöng de en liten sång – jag minns inte - så hoppade Chopin upp på handen och klättrade vidare upp på min axel, och vi vandrade i en sådan komplex situation upp till salongen, där jag satte Chopin i buren, efter att ha gett denne en Cashernöt från en skål som stod på en trasig bull-tv, som stod och samlade damm i ett hörn under en målning som föreställde Vesuvius´ utbrott år 79 e. Kr.. Chopin tycktes sömning, och själv var jag inte mycket piggare, men släntrade tillbaka till mitt rum, lade mig under den tunna sommarfilten, och somnade som en stock. Varför jag inte hyste någon rädsla för korparna är ett mysterium. Hur dresserade var korparna? Fanns det alls någon bestämd bortre gräns för vad en korp kunde förstå och kunde utföra? Kapitel sexton. D agen efter gick jag upp tidigt och försökte redan klockan sju få tag i en kopp kaffe. Den enastående Liselåtte hade till min förvåning redan dukat upp i nedre salongen med kaffe, smörgåsar, massor av cornflakes, en stor skål med ägg och annat. I sin läshörna satt också i denna tidiga timme Herbert med sin bok och läste med en kopp kaffe i handen. Han vinkade till mig och hänvisade med handen ut genom det halvrena fönstret upp mot himlen utanför, indikerande att det även denna dag syntes bli enastående vacker. ”Jo”, sa jag, ”jag kunde knappt sova i natt, för jag tänkte på Tennis-Horn och Trevor Horn, sonen, men det var ju väldigt svårt, eftersom jag vet så enormt lite om denne Horn. Vem var det och vad blev det av honom, och vad gör hans son, om nu han lever?” ”Ja, Tennis-Horn bodde ju på en fjärran ö, där jag tror att Trevor bor. Jag har glömt namnet på ön. Du skulle ha frågat Mouchette. Hon kom ju därifrån.” ”En ö??”, sa jag. ”Ja, i närheten av Andamanerna. Utan för Indiens kust.” ”Såå? Och han dog där?” ”Jo. Han försvann där.” Jag beslöt att inte fråga mer. Allt blev bara mer och mer komplicerat. Kunde det verkligen vara så att diamanten fanns här på godset? Och att den som löste rebusen fick den?? Kapitel sjutton. I vilket vi får reda på en myckenhet om Liselåtte. När nu Herbert somnat, så begav jag mig, längtande efter sällskap, ut i köket till den bastanta, rödhåriga, omtänksamma Liselåtte. Medan jag sökte mig fram över gistna golv, öppnandes gnällande dörrar och beundrandes antika tapeter, som förmodligen innehöll arsenik, funderade jag på vem Mouchette egentligen var. 1. Det rymliga köket låg innanför den nedre salongen och hade morgonsol. Det var utrustat med två spisar och dominerades av ett stort ovalt köksbord av furu. Väggarna var täckta av rader av skåp med dörrar målade i duvblått. På en av de fria väggytorna hängde en flagga med IFK Göteborgs emblem. Runt bordet stod ett dussin köksstolar. Solen strålar hade letat sig in till trasmattan på golvet, där en grårandig katt behagfullt låg på sidan och slog med svansen åt båda håll. Liselått satt på en köksstol och spritade ärtor, som hon förmodligen plockat in från köksträdgården tidigare på morgonen. Denna var en kvinna runt de sextio. Liselått Fransson var inte alls ifrån trakten men kom från Borås. Att beskriva henne är omöjligt, men hon utstrålade starkt vanlighet och luktade tvål. När jag betraktade henne tänkte jag att det är svårt att spela ackord på Cittra. För att spela ett ackord behöver man en viss klang och resonans i instrumentet. Just resonans saknas ju hos Cittraen, eftersom den inte har ingen resonanslåda alls. Samma var det med Liselått. Denna levde i ett ständigt nu, och man kunde inte hos henne, så tycktes det i alla fall…, plantera något i något slags djup i något slags själ, som långsamt fick växa till sig. Icke så. Jag hade i själva verket känt många som Liselått. Min egen släkt var full av dem. Vem drömmer inte om att ens egen släkt inte var ens egen släkt. Även om man givetvis bottnar på ett behagligt sätt i just sin egen släkt. &----- Kapitel arton. Det sägs att Sigmund Freuds hustru, Mata Freud, troode att hennes man inte alls ägnade sig åt någon slags psykoterapi med sina patienter, men att maken ägnade sig åt någon slags pornografi. NU kan det ju vara svårt att avgöra exakt vad som är pornografi. Ty vad som är porr för den ena är det ofta inte för den andre.xxxx Pornografi brukar väl anses som ett slags njutningsmedel av lägre klass. Mer äkta mjutning skänks ju av äkta kärlek, av vigarrer och av massage av hårbottnen. Detta kände traktens damfrisörska till. Ofta kan man i många sämre romaner från den gamla klassiska tiden finna ett glömske-grepp, ett glömske-skeende: att det i dessa. Till exempel kan det inledningsvis i boken berättas om någon person som låtsas ha glömt något, d.v.s. avsiktligt lämnat något bakom sig, för att bli tvungen att avlägsna sig från ett sällskap, för att ”hämta något”. På så sätt kan man – som berättare - få tillfälle till en liten rekapitulering, och samtidigt som man har börjat berätta sin historia, så avlägsnar man sig, inte sällan övertydligt retfullt, ifrån denna, för att sen återkomma till handlingen, laddad man ny information och ny kraft, till att ta sig an det skeende, som man redan inledningsvis börjat återge. Viktigt är att den inledande anmärkningen om glömskan utformas på ett så noggrant och sorgfälligt och med en så i själva berättandet övertygande touche, så att man i det man berättar om denna glömske övertygar läsaren om att man själv, som berättare, minsann inte glömmer ett enda dugg, men att läsaren kan känna sig fullt trygg, och känna sig fri att för de närmaste timmarna totalt kunna överlämna sin själ uti berättarens händer. Exempel: ”När hon stigit på tåget kom hon på att hon glömt låsa ytterdörren. Ju längre tåget avlägsnade sig från X-köping, desto mer drogs ångesten åt omkring hennes hjärta vid tanken på att Oscar nu kunde ha fritt tillträde till hennes lägenhet, trots att hon själv inte var där.” Ty det är ju just det som det handlar om, romanläsandet, att man i stor utsträckning tillåter en berättare leka med ens egen själ. Således handlar romanskrivandet om att man som författare, via en berättare, tillåter sig att manipulera en läsare till gränsen för vad dennes identitet tål. Det roligaste man har som författare är just det, att skriva på det sättet att man riktigt ser, för sitt inre öga, läsaren balansera ytterst ute på kanten av vad hens mentala hälsa kan uthärda, ja, intill det rena vansinnets gräns, för att sedan, med en värme stark som från ett modershjärta, draga läsaren till sig och översålla läsaren med ömsom kyssar, ömsom insikter i det Sanna, samt lite förakt för dem som inte, likt läsaren och författaren, förstår det fina i kråksången. Författaren kan alltså genom sina berättargrepp få läsaren att knappt kunna se ett steg framför sig men att få denne att vara helt beroende av sig, så att läsaren blir just som en liten korpunge som man handföder med majskorn rakt ifrån det den kryper ur det ägg man stulit från korpmamman. Från den gode läsarens sida fordras det, med andra ord, en viss slags masochism. Som läsare måste man tillåta författaren att hålla en på sträckbänken, plåga en lite med ovissheter och orimligheter och lura ut en på det osannolikas tunna is i det absurdas vinterstorm, och omsvept av tvivlets snörök kommer man blott sent i nattens timmar fram till de sista sidornas prunkande trädgård, där man slutligen kan somna in i den oväntade upplösningens opiedoft och som i ett kärleksrus låta sig omfamnas av författarens ben. Personerna: Daniel Balchonne-Miroir, arkeolog, konstexpert, detektiv. Herbert Suydman, godsägare. Son t. Rudolf C. Suydman (GUL-)HANS SUYDMAN. ANFADER. August Ebenezer Suydman, hemmansägare. Far till Rudolf o. Konrad o. Elsa. Karl Edwin Suydman. Bror till Aug. Suydman Konrad Suydman. Son till Aug. Suydman., och bror till Rudolf. Jeanna Suydman. Syster till Herbert S. Geoliatta Suydman. Hustru till Rudolf o. Mor t. Herbert Suydman Karsten Suydman. Kanalbyggare Pauline Alicedotter ( Pallas ) Suydman. Översättare och bloggare. Sondotter till Konrad. Rudolf C. Suydman. Son t. Aug. Suydman, och bror till Konrad. Elsa Harpya Suydman. Dotter t. Aug. Suydman Hugo von Ferstäcker, tysk ädling. Hr Eskilsson. Advokat. Kurt Stångblad. Veterinär. Majvor Meijer. Veterinärsbiträde. Wilhelm Brink. Elsas son. Sedig Klausson. Ordningspolis. Lillinger Svensson. Läkare. Karl ( Tennis ) Horn. Entrepreneur. Trevor Horn. Affärsman. Son till Karl H. Mouchette ( Mona ) Weissman, städerska, m.m. Rogier Longman, vän till Daniel. Herman Göring, minister. Karl Stumpf, adjutant i tyska armén. Wilhelm Kleineman, korpral i tyska armén. Tutor Larsson, dräng. Jean-Chistoph Totalstedt. Polis. Westergaard. Berndt. Arkitekt. Ambrosius Dillén. Teol. Lic. Prost. Magnus Gabriel de la Mordie, (1622-1686), greve, riksråd, rikskansler, riksdrots, universitetskansler, hovrättspresident, generalguvernör över Livland, gift med pfalzgrevinnan Maria Eufrosyne av Zweibrücken, som hade Vasablod i ådrorna. Liselått Karlsson, hembiträde. Tersentak Olsson, Damfrisörska. Diego. Hund. Bandit. Hund. Pontius III. Hund. ( Tax. ). Chopin. Korp. ( Fågel ) Machiavelli. Korp. ( Fågel ) Charmaine. Hund. ( Dvärgcollie.).