Kaj Bernhard Genell Skjuta sig fri

SKJUTA SIG FRI

Alla i denna berättelse förekommande eventuella

likheter med verkliga personer och händelser är

helt oavsiktliga.

SKJUTA SIG FRI

En kriminalroman

Kaj Bernh. Genell

Förlag: BoD – Books on Demand, Stockholm, Sverige

Tryck: BoD – Books on Demand GmbH, Norderstedt,

Tyskland

ISBN: 978-91-7969-332-9

KAPITEL ETT

Jag hyrde på den tiden en tvåa på Trädgårdsga-

tan i Myrtendal, - inte för att jag speciellt ville,

men för att det var billigt att bo där och för att

området var lugnt och fredligt. Allmänt ses ju

Myrtendal som bara något av en liten tambur

till den strax norröver belägna Västerstad. Och

Myrtendals stolthet och livsnerv är främst den

breda motorvägen till denna stad. Västerstad är

en världsstad, ett handelscentrum, ja, världens

största småstad, enligt många, medan allting i

Myrtendal är litet, lantligt, urmodigt och lång-

samt. En bred å, Kullerån, - för grund att segla i,

men djup nog att dränka sig i - delar småstaden

i två delar.

Det var i mitten av november men ganska

varmt. En tät sensommargrönska i ask och lind

hade, på grund av egendomliga meteorologiska

och astronomiska förutsättningar, dröjt sig

kvar.

Varken min bostadsort eller vädret var det

alltså fel på, utan det var snarare jobbet, min

karriär och min ekonomi, som plötsligt blivit

problemet. Och inget litet problem. Men ett di-

gert och hiskeligt problem.

Det var redan i september, som jag upptäckt att

Paul – som jag nu betraktar som en otäck stre-

bertyp - hade lurat av mig min affärsverksam-

het. Inte alls genom något särdeles krångligt

upplägg men genom enkla juridiska teknikali-

teter, vilka visade sig svåra att komma åt. Det

var förstås därför han använt dom.

Jag skällde ut honom. Det hjälpte naturligtvis

inte. Jag rådfrågade kollegor. Jag slog i lagböck-

er. Jag skrev brev efter brev till honom, kontak-

tade advokat och kämpade som ett djur för att

få tillbaka den mycket lovande firman, som till

stora delar var min egen skapelse, men utan

tillstymmelse till resultat. Den fan hade lurat av

mig allt! Genom ett paragrafhål! I oktober blev

jag några dagar distraherad i min ilska genom

att min vän och min kompanjon i min första

firma, som också den sysslade med webdesign

och serverteknologi, Ismail, dog. Av levercancer.

Det var väl tur i oturen, för då fick jag annat att

göra, och dessutom tid att grunna över vad jag

skulle göra åt Paul. Ismail, som också arbetat

med Paul, hade faktiskt varnat mig för honom,

men jag hade bara skrattat och sagt: ”Asch, jag

känner väl Paul. En beskedlig kille.” Men det vi-

sade sig vara helt fel.

Det var inte i Myrtendal, men i Västerstad min

och Pauls firma legat, i centrum i en skyskrapa,

och där nu alltså denne Paul residerade, utnytt-

jande alla patent, alla kontakter, alla kontrakt,

optioner och oktrojer som vi tillsammans hade

skapat. Och allt kapital.

På Ismails begravning i en landsortsstad vid

Vänern var det, en lördag i december förra året,

fruktansvärt kallt, vilket det ju inte alls brukar

vara i december, men mer då i februari i sam-

band med att årsinfluensan har sin topp. Jag

skallrade tänder på vägen till kyrkan. När jag

såg kistan på katafalken i den lilla kyrkan och

de få buketterna på locket, varav min var den

med blå violer, så insåg jag på nytt att livet var

kort. Man kunde inte vänta med saker, skjuta

dem på framtiden, och ville man skapa sig ett

anständigt liv, så var det dags att börja nu. Man

kunde inte vänta sig att någon skulle servera en

ens framtid. Rätt vad det var så skulle man bli

kamrat i evigheten, med Ismail och alla de

andra. Och då var det roliga slut.

”Vad var då roligt?”, tänkte jag hela vägen hem

från begravningen. Ja, jag hade just skilt mig,

från min älskade särbo, Els-Marie, på våren,

och var glad att ha åtminstone för ett slag slup-

pit den ganska jobbiga, lite sjukliga men också

nästan läbbigt vackra kvinnan. Hon hade verk-

ligen ett riktigt ”filmstjärneutseende”. Efter

skilsmässan hade hon ringt och sagt att hon var

glad över att vara fri. Hon ringde i själva verket

ofta, trots att vi nu inte alls längre var ett par

och pladdrade på som vanligt. Själv var jag bara

deppig, och det är inte något medfött tungsinne

precis. Jag är född optimist, som ni kanske re-

dan märkt, av mitt sätt att resonera. Nej, det var

detta med firman och med Pauls bedrägeri och

min ekonomiska situation som gjorde mig totalt

svartsynt. Jag insåg att hela min firmas, med

dess tillgånger, skulder och med alla de pro-

gram jag utvecklat, sammantaget var värda

ingenting, så länge Paul satt på dem. Jag skulle

inte ha möjlighet att bygga upp något liknande.

Men Paul skulle snart ha en blomstrande firma,

med fulla kontrakt, i denna bransch, vilken be-

stod i web- och serverutveckling inom en speci-

ell nisch. Paul hade alltså tagit hela nischen, i

hela landet, om inte i Norden plus Nederlän-

derna. Det var ingenting jag egentligen kunde

göra åt detta.

När jag tog den italienska spårvagnen från be-

gravningen, så tänkte jag, att jag lätt skulle

kunna bygga upp min firma igen, ty jag hade i

hemlighet backups tagna på allting, men det

skulle lyckas bara under den osannolika förut-

sättningen att Pauls firma försvann. Men hur

skulle den kunna försvinna? Jo, möjligen om

Paul försvann…

Det gick flera dagar av att mina tankar for hit

och dit innan jag beslöt mig. Jag vägde risker

och sannolikheter, och sökte utvärdera var jag

befann mig med mitt ynkliga liv. Det var ju fak-

tiskt inte mycket värt, om allt jag jobbat för togs

ifrån mig. Fyrtio år gammal, som jag – horribla

tanke! - var, så verkade utsikterna för en god

fortsättning mycket bleka….

Men så snart beslutet var fattat, vilket plötsligt

tycktes vara fallet, så gick allt, till en början,

ganska lätt. Paul skulle bort, och jag skulle se

till att han försvann ifrån de levandes skara.

Och det raskt. Psykopater ska bort! Inte desto

mindre fick nu beslutet, som jag alltså fattat

utan att egentligen slå fast att jag fattat det,

hela min kropp att skaka. Jag begrep inte hur

jag verkligen fattat beslutet, men var glad över

att jag äntligen lyckats besluta mig för något

här i livet.

Men skakningarna i min kropp ville inte ge med

sig. Så var jag tvungen att ta en lång motions-

runda i skogen intill där jag bodde. Komiskt nog

ligger alltså Trädgårdsgatan i min lilla stad all-

deles intill en skog, en riktigt liten vildmark,

vilket skogar normalt inte brukar göra. Jag har

varit i många städer, och gatan som heter Träd-

gårdsgatan ligger vanligen mitt i stan i de äldre

delarna och har något patetiskt över sig, nästan

ironiskt. Här låg Trädgårdsgatan i en skogskant

i utkanten av en småstad, som en tautologi. ----.

Väl ute i skogen lugnade jag ner mig lite. När

jag mötte andra – vissa iklädda färggranna tri-

kåer - som var ute och sprang, ty några sådana

fanns, så tänkte jag, att dom inte hade minsta

aning om att här sprang en kille som om nån

månad eller så skulle vara en MÖRDARE. Hem-

kommen kastade jag de närapå utslitna sock-

orna i en tvättkorg av blå plast, medan jag

tänkte att man givetvis kunde ångra sig. Ty inte

det minsta hade ju ännu utspelat sig IRL.

Men åtminstone tills vidare stod beslutet fast.

KAPITEL TVÅ

Under de följande dagarna kom jag till insikt

om att jag för att klara mig ekonomiskt måste

utnyttja mitt taxikort och min kontakt med en

viss John, - en äldre, tystlåten, sympatisk famil-

jefar, intresserad av frimärken, som alltid bar

en vinröd kavaj - som ägde en droska. Som jag i

nuvarande läge inte hade någon utkomst eller

något hopp om utkomst under den närmaste ti-

den, från min firma, som på sätt och vis var

stadd under blockad, så var jag tvungen att köra

taxi på nätterna för att få ihop pengar. Detta be-

redde mig både en viss olust, då det ju inte är

världens behagligaste jobb, och lust, ty man

kommer ut lite bland folk.

Jag hade alltså ringt John och kommit överens

om att denne skulle mejla mig ett schema un-

der de närmaste dagarna, ty han accepterade

mitt förslag och sa att jag alltid hade skött taxi-

jobbet exemplariskt under de år jag kört för ho-

nom. Bilen ifråga, den ena av de två droskor

han ägde, var också i utmärkt skick, sa han, då

man hade bytt fjäderupphängningen.

På tisdagen i följande vecka hände det att Stig

ringde.

Stig var en gammal kompis till mig, en gammal

klasskompis. Vi hade alltså inte haft mycket

mer gemensamt, än att vi en gång gått i samma

klass i samma skola, i gymnasiet. Han hade rå-

kat väldigt illa ut i livet, men jag hade aldrig

riktigt förmått mig att låta bekantskapen

slockna, då jag tyckte att han kanske behövde

mig, åtminstone under vissa perioder. Stig hade

året efter studenten – som nittonåring - blivit

galen och åkt in på hispan, och därefter aldrig

blivit en normal människa igen.

Nu satt han ensam i en liten lägenhet i ett yt-

terområde, Kopparträsk - tänk Hammarkullen -

där han knappt vågade gå ut, på grund av dom

kriminella gängen och längtade tillbaka till de

stora mentalsjukhusens tid, då han kunde till-

bringa månader inlagd bland likadrabbade och

likasinnade vänner på ett lantligt sjukhus, där

tågen om nätterna rullade förbi i maklig takt

och lät sina ångvisslor ljuda över nejden,

skrämmande i månljuset svartvita kor ner

bland vassruggarna i bäckarna och om morg-

narna låta sina häpna passagerare se dem

komma upp igen.

Ensam i sin lägenhet brukade nu Stig sitta och

knåpa ihop kriminalhistorier, och han var över-

tygad om att man skrev bättre sådana, om man

levde i ett tillstånd, där man vandrade ut och in

i psykoser. På så sätt, menade Stig helt allvar-

ligt, hade man en 360 graders kringsyn på

människan och människans psyke. Ingen

kunde som den gränspykotiske, menade Stig,

slicka sötman ur ett brott, som just den till hälf-

ten vansinnige.

Nå, det var inte därför han ringde. Han behövde

helt enkelt pengar. Ett besök hos tandläkaren

hade ruinerat honom, och nu hade han inte ens

makaroner hemma, sa han.

”Jag swishar.”, sa jag enkelt, trots att min eko-

nomi sannerligen – som jag redan förklarat -

inte var bland de bästa i landet.

”Fint,”, sa Stig. ”Men kan du inte hälsa på nån

dag också? Det är lite ensamt.”

Det var väl där skon klämde mest, tänkte jag.

Jag lovade Stig, att titta in redan samma kväll

och när vi lagt på, så funderade jag på vad jag

skulle ha med mig, och tänkte att hjortron-

marmelad var en höjdare, samt fågelfrö till

hans arapapegoja.

I själva verket var jag mycket glad över inbjud-

ningen. Stig var ju, på sitt sätt, expert på brott.

Och brott var ju vad min hjärna nuförtiden sys-

selsatte sig med. 24-7. Kanske skulle jag kunna,

lite inlindat, höra efter vad han ansåg om min

plan att släcka ett liv. Ja, nu hade jag förstås

ingen riktig plan. Inget konkret alls.

Men det var ännu bara vid tresnåret och flera

timmar innan jag skulle sätta mig på vagnen ut

till Kopparträsk.

Jag suckade, blickade upp på väggen ovanför

mitt lilla skrivbord, där det hängde ett A4-

porträtt i svartvitt av William Blake, filosofen,

som var min ungdoms idol, beslöt mig för att ta

en promenad till innan jag klev på spårvagnen.

Frisk luft rensar huvet. Man tänker bäst när

man går.

När jag kom utanför huset tyckte jag det var

kallt, och mycket riktigt så hade stockrosorna

fullständigt kollapsat i rabatten. Det började

också duggregna. Var det vettigt att promenera

ute i duggregn? Jag hade gympadojor på fötter-

na och jag insåg att jag dels måste byta skor,

dels att jag sen ju hamnade mitt i rusningstra-

fiken om jag åkte innan sex och det skulle bi

trångt på vagnen. Jag beslöt att visserligen byta

skor, men att ta en taxi ut till Kopparträsk. Me-

dan jag bytte till mahognyfärgade boots, funde-

rade jag på varför man satte så gräsliga namn

på förorterna. Alla förortsnamn var i någon

mån brutala, även Rosengård, tyckte jag. Rosen-

gård associerade jag till Kungsgård och män

med svärd som i kungsgården försvarade

kungen och halshögg fienden eller gjorde dom

till slavar, som fick tjänstgöra på gården. Alla

förortsnamn var brutala. Biskopsgärden var ju

inte ett dugg bättre. Kärna Ängar var förstås

vackert.

Sen ringde jag efter en taxi, medan jag sprang

nerför trapporna, något obekväm med bootsen.

Jag gillar inte boots, då ju fotvinkeln ändras till

en mindre naturlig. Jag har bara boots för att

dom är vackra. Det ideala för att ha kontroll på

foten är ju att ha tåleder och dylikt i 90 graders

vinkel mot underbenet. Då får man mest kraft

och dessutom kommer benpumpen, eller ven-

pumpen, eller vad det heter, att arbeta som bäst

i detta läge. Anatomiska detaljer tröttar mig.

Taxichauffören var en stabil madam runt de

sextiofem, med grått, kort hår, och hon betrak-

tade mig med vaken blick. Jag undrade tyst om

hon hade pistol, men slöt sedan ögonen och låt-

sade som jag var trött. Chaufförsmadamen sade

inte ett ord på vägen ut till Kopparträsk. När jag

vid ankomsten till Stigs bostadslänga hade be-

talt, så vände hon sig om och sade, utan att le

det minsta:

”Ja, vi har alla problem.”

Just, tänkte jag, utan att svara. Du skulle bara

veta! Sen tänkte jag, när jag slog igen taxidör-

ren, att mina problem väl egentligen var små,

om man jämförde dem med de som Stig hade

haft i sitt eländiga liv. Jag borde föresten ha slä-

pat upp taxitanten till Stig och bett henne för-

klara för Stig att vi alla hade problem. Sen und-

rade jag varför jag var så grisk på alla männi-

skor, - utom på Stig då.

Var det något konstigt med att taximadamen

hade sagt nåt om problem? Varför var jag arg

på alla? Jo, för att nån hade lurat av mig hela

min business förstås. Den jävla Paul hade satt

mig i ett nedrigt predikament. Jag var nu på god

väg att bli en brottsling, en mördare. På väg –

inte mer. Än så länge var jag mest arg. Jag

skulle kunna karaktäriseras med begreppet: full

av återhållen vrede. Eller kanske inte.

Stig välkomnade mig med öppna armar.

-----------------------------------------------

Han bodde ensam i en tvåa på tredje våningen.

Huset var nergånget och tillhörde inte toppbe-

ståndet, ens i Kopparträsk. Dessutom hade Stig

en förfärlig oreda, samt då alltså en papegoja av

ett större slag. Kanske var det en Ara. Vet inte.

Varför fråga ens, om det nu inte skulle betyda

något för mej, vilket det var.

Så fort jag såg fågeln, insåg jag ju att jag glömt

att köpa fröer till den, för att då inte tala om

marmeladen till Stig.

Han var denna gång ovanligt hjärtlig, fast jag

såg att det gnagde av ångest i honom, under

glättigheten. Sämre var han inte än han kunde

förställa sig. Överhuvudtaget var Stig bland de

klokaste och förnuftigaste människor jag kän-

ner, trots att han var helt galen.

När jag satt mig ner i soffan hos Stig, plingade

det till i telefonen. Det var från Els-Marie. Jag

beslöt att kika på det lite senare. Hon ville inte

släppa taget om relationen, det var ju uppen-

bart, och så var hon visst sjuk också. Ständigt

sjuklig i lungorna, fast hon var stark.. Så jävligt

alla har det!

Men nu vände jag all min uppmärksamhet mot

Stig. Denne hade gått upp i vikt något sedan jag

senast såg honom, och jag gissade att det var

nån medicin som hade en sån biverkan. Men

han hade å andra sidan varit osannolikt mager

förr. Stig tillhörde inte de människor som la på

sig i onödan.

”Ja, så här e det här,”, sa Stig, som minst av allt

var pretentiös. ( ”Hellre generös än pretentiös.”,

som han brukade säga. Med en liten blinkning. )

Jag tänkte att jag ville ta med Stig på en resa

jorden runt.

”Det är psykopaternas fel,” sa Stig. ”Det är det

alltid. Allting är alltid dom konservativas fel,

och psykopaternas.”

Så sa han dessutom alltid. Han generaliserade

på skoj. Han lade sedan ut texten om detta, om

alla de människor som övat upp sin förställ-

ningskonst till det suveräna. Och sin konst att

dupera. Vi diskuterade detta en stund, och kom

till slutsatsen att när man hade det som värst,

så såg man psykopater överallt. I vartenda

hörne. Alla i trappuppgången var då psykopa-

ter. Men när man mådde bättre, så minskade

liksom antalet psykopater i världen drastiskt,

och man kunde plötsligt inte komma på en

enda en.

Detta var egentligen hela vetenskapen om psy-

kopater, i ett nötskal. Det enades vi om, och

skrattade. Stig visserligen tandlöst, men ändå.

Vid åttasnåret åkte jag hem med vagnen till

mitt eget hem.

KAPITEL TRE

Liksom jag i hela mitt liv känt en dragning till

vansinniga människor, har jag, beträffande

kvinnor, också alltid amoröst enbart umgåtts

med blonda, kattlika kvinnor. Sådana, ni vet,

som är av den där sömniga typen, som man får

dra omkull utan att de gör så mycket väsen av

det hela, men mest dricker en läsk eller en öl

under tiden.

Els-Marie var av det lasciva, sävliga och råg-

blonda, och lite lätt korkade slag, som jag alltså

trodde mig föredra. Det är ju aldrig lätt att veta

vad man föredrar, då man – som alla också vet –

erotiskt kan tända till på de mest otroliga kom-

binationer.

Jag blir ju, ärligt talat, egentligen mest sinnligt

upphetsad av små mörka, vesslelika rågummi-

bröstade tonåringar, som till exempel den för-

hatlige Pauls dotter, Linn, som var arton år och

sångerska i ett punkband. Men dom där varel-

serna är ju alldeles för besvärliga att ha och

göra med i längden, så därför håller jag mig till

de typiskt Vimmerbyaktiga, lite äldre, i min

egen ålder, som man lättare kan hunsa hit och

dit. Man dras alltså i längden till dom där man

lättast kommer åt.

Fast drömmen om det otroliga, den lever även

hos mig. Den där Linn hade man ju gärna gjort

både det ena och det andra med, tänker jag ofta.

Hon hade brukat komma upp på kontoret, för

att tigga en slant av pappa Paul, när Paul och

jag jobbade ihop. Hon hade då ofta satt sig på

ett av våra ritbord och sett till att den lilla kjo-

len kom lite på sned och dinglat med de små

benen. Småtjejer vill alltid kolla sin dragnings-

kraft på lite äldre män. Och jag var väldigt dra-

gen till tösen. Men givetvis hade jag aktat mig

för att visa något. Man vill ju inte göra bort sig.

Eller få farsan hennes på sig.

Nu hade Els-Marie, som jag också känt sen hon

var tonåring, sedan flera år haft en riktig

krämpa. Det var inte lungorna eller migrän.

Hon hade råkat göra illa sitt knä ordentligt för

många år sen i det att hon fastnade i en tram-

polin. Knäet bröts helt, och sedan dess så är

hennes mest vanliga replik, vilken, trots att hon

är så svensk man kan vara, alltid säges på Eng-

elska, nämligen:

”It´s my leg you know.”

Och hennes nya, verkliga krämpa bestod i att

benet hade börjat värka om nätterna, och hon

var ibland helt till sig över detta. Och det kan

man ju förstå. Mycket kan man ju stå ut med,

men inte värk. Och piller ville hon inte ha. ”Inte

ska man torska på Oxycontin eller vad det he-

ter, å bli ett vrak på det medan man ännu e

ung!!!”

I nästan alla situationer så ställde hennes

strakben också till det. Els-Marie hade därför

börjat bli åt det negativa hållet. Men fåfäng och

inbilsk som hon, som skönhet ändå är, så blir

användandet denna lilla replik, som i det att

den utsäges på Engelska, ett markant försök till

att det aktuella läget, och problemet med detta,

skall upphöjas till en finare, mer internationell

nivå, och inte åsyfta ett vanligt bondskt strak-

ben.

Jag vet inte ens om det fortfarande – i vår tid,

när folk blir kränkta av helt sakliga benäm-

ningar - heter strakben, när man har stelopere-

rat ett ben. Det gjordes på Mallorca, där tram-

polinen nu stod. Kanske hade man i Sverige

aldrig stelopererat.

Man förstår, att hon blir ledsen ibland. Jag oro-

ade mig nu verkligen. Värk var hemskt. Om det

nu var värk? Det kan ju nämligen aldrig veta,

som utomstående. Kanske hon hade det för trå-

kigt? Hon bodde ju ensam.

Nu, när jag en dag ringde Els-Marie och frågade

hur läget var, som svar på ett SMS hon sänt för

några dar sen där det stod: ”Hej, gullet!”, så sva-

rade naturligt-vis människan, obekymrad om

att jag just slagit vad med mig själv om att hon

skulle svara just det:

”It´s the leg you know.”

Det kom senare under vårt samtal fram att Els-

Marie skulle vilja att jag tog henne på bio eller

nåt. Hon blev hysterisk av att bara gå hemma,

sa hon. Jag anade ju detta. Jag kände ju dessu-

tom till hennes mönster och hennes moods, ef-

tersom jag varit ju gift med henne. Jag skulle

just till att säga att ingen människa går på bio

nuförtiden, när hon plötsligt sa något, som fick

mitt hjärta att hoppa upp i halsgropen.

”Paul ringde mig förresten.”

Jag kände nu kylan på min panna och även ils-

kans hetta i bröstet. Paul hade aldrig visat nå-

got som helst intresse för Els-Marie, när hon

och jag var gifta, men nu hade han alltså lagt ut

en rev….

”Va? Ha!”, sa jag, nonchalant.

Samtidigt arbetade min hjärna på högvarv.

Detta var kanske den stora möjligheten att på

något listigt sätt bli av med det sakramentskade

banditaset!!!

”Ja.”, sa Els-Marie, som nu plötsligt gäspade.

Hon hade väl blivit nöjd av min så himla dåligt

dolda förvåning..

Els-Marie var, som jag också redan sagt, vacker.

Om man bortsåg från strakbenet, och det gjorde

man gärna, för så vacker var hon. Det runda

ansiktet, hennes långa armar, hennes fasta

kropp utstrålade det där, som får det att vattnas

i munnen på en. Hennes hy var skinande. Hen-

nes ögon var djupsvarta, och hennes mun alltid

lite blöt och lätt öppen.

”Han ville, att jag skulle fira jul med honom i

hans sommarstuga. I Varberg.”, tillade hon.

”Ha!”, sa jag enfaldigt.

Samtidigt pumpade min hjärna ut idéer på hög-

varv, och jag hade nu bara en kort stund på mig

att besluta hur jag skulle berätta för Elds-Marie

om Pauls och mitt förhållande, som hon inte

riktigt hade klart för sig. Hon visste bara att

firman hade strulat, och kanske att jag hade

rykt ihop med Paul. Hon visste nog inte att han

snott hela mitt livsverk ifrån mig. I affärer var

hon helt obildad.

Jag beslöt mig för att ge en balanserad version

av det hela, en version som skulle gå ihop med

Pauls givetvis, men som – för Els-Marie – skulle

framstå som att jag hade förlåtit Paul, och som

att det hela inte spelade så stor roll. Säkert

skulle detta förhållningssätt gynna någon plan,

som jag skulle komma på senare. Det är aldrig

bra att tala om för folk att man hatar en gam-

mal polare eller kompanjon. Särskilt inte om

man planerar att mörda denne.

”Ska jag titta upp en stund?”, frågade jag då,

istället, driven av ett infall.

Els-Marie bjöd genast hem mig på på kaffe, och

jag var hos henne efter tre-kvart.

Hon såg strålande ut, fast lite sömnig, och var

klädd i morgonrock.

Medan jag, sittande i hennes soffa, bläddrade i

min iPhone efter biorecensioner, och under ti-

den talade om att jag hade slarvat med mitt

jobb jobbet och slutligen låtit Paul ta över hela

firman, och att jag tänkte ta upp mitt gamla

taxijobb för att slippa hålla på med all kodning

och alla affärer. Jag blev för trött i huvudet av

egen firma, menade jag, medan jag skummade

annonserna för Myrtendals aktuella biotill-

ställningar.

När hon skulle duka upp kopparna på soffbor-

det sneglade hon, medan hon klumpigt – med

strakben och allt – rörde sig mellan bord och

kök, över axeln på mig och såg vad jag googlade

efter.

”Åh, va du e gullig alltså! Det hade jag nära på

glömt att du var, lillen…”, sa hon mjukt, och det

stora ljusa håret släppte ifrån sig en extra förfö-

risk doft.

”Jaja.”, sa jag, ”Man gör vad man kan. Man be-

höver ju inte aktivt sträva efter att vara en skit-

stövel.”

Sådant fullständigt meningslöst och ologiskt

prat var något som Els-Marie älskade. Hon

lyssnade hänfört till strunt. Så länge det lät som

kärlek.

Förnämligt vore, tänkte jag i ett blixtrande in-

fall, om Els-Marie kunde se till att Paul var på

landet, där jag kunde se till att denne råkade ut

för en olycka. Det är alltid mycket enklare att

arrangera såna saker ute på landet.

Els-Marie hade en stor väggspegel i vilken hon

nu stod och speglade sig, drog in magen, ståen-

des i profil o.s.v..

”Man kunde kanske se nån science fiction?”,

försökte jag, medan jag tänkte, att jag var lite

hungrig också. Ja, det är ju helt naturligt att

man känner sig lite hungrig så snart det öppnas

perspektiv för en. Det är så man är, som männi-

ska, som rovdjur. Inför själva jakten och attack-

en försöker man se till att man har laddat upp

med kalorier, så att man har kraft till genomfö-

randet.

Således gick jag, medan jag försökte fundera ut

en plan för likvideringen av Paul i dennes stuga

under Julen, ut i Els-Maries kök, dit hon kom

efter pliktskyldigast med sitt raka ben och snart

försökte få till två koppar kaffe med hjälp av en

brun liten maskin som jag en gång köpt på Jula

för 250 kronor.

Slutligen beslöt vi oss för att gå och se den nya

filmen om Skandiamannen och Palmemordet.

Ingen av oss trodde att det var nån bra film,

men den tillhörde ju vad man skulle ha sett.

Den kunde kanske ge mig nåt uppslag, tänkte

jag också. Men det sa jag inte till Els-Marie.

Vi tog oss till bion till fots. Det var bara några

kvarter. Trots att Els-Marie haltade lite, så var

hon så stilig att män stirrade. Hennes film-

stjärnelika ansikte med det stora blonda, sval-

lande håret och hennes magnetism var fortfa-

rande alltihop effektivt. Anmärkningsvärt. Hon

var ju trots allt över de trettio.

Vi satt snart bredvid varann i den lilla biosa-

longen på Filmstadens annex i Myrtendal. Jag

skulle hålla utanför henne mina planer, men

samtidigt utnyttja henne till bristningsgränsen.

Hon var inte lite fräck, som berättat för mig om

Paul, och sen utan vidare följt med mig på bio,

iklädd nån vit fluffpäls och utslaget hår.

Hon föreföll denna kväll nu extremt nöjd med

tillvaron. Hon tycktes inte ha minsta ont i sitt

knä. Kanske hon ville skryta med att hon blivit

bjuden av Paul? Så tarvlig hon var ibland,

tänkte jag och stack självsikt ner handen i chip-

spåsen utan att först bjuda Els-Marie.

Filmen rullade igång. Själv har jag aldrig trott,

och kommer aldrig att tro att det var Skandia-

mannen, som var mördaren. Nu talades det

även om att han blivit förtalad av själva filmen.

Vad hade Palme gjort mot Skandiamannen?

Inget. Inte alls som det Paul hade gjort mot mig!

Min självupptagenhet retade till och med upp

mig själv. Jag fick se till att jag behöll mitt

sunda förnuft.

Själv måste jag ju se till att jag – likt Skandia-

mannen - hade alibi. Men hur då? Jag kunde ju

inte både utföra mordet ute i stugan i Varberg,

och samtidigt skaffa mig alibi genom att vara

någon annanstans. Det var då – mitt i filmen –

som jag kom att tänka på Stig.

---------------------------------------------------

När filmen, som vi båda tyckte var eländig, var

slut följde jag Els-Marie, som var trött, hem och

begav mig sedan omedelbart till Johns garage,

på Parterrgatan. Denna gata låg inte långt från

mitt eget lilla tillhåll. Jag plockade ut en av de

två kärrorna som John ägde för att starta mitt

pass. Jag körde bara natt. John gillade själv inte

att köra natt.

Det var inte ofta jag träffade John, men jag hade

nyckel till garaget, som var ett enkelt skjul av

omålad korrugerad plåt, som skramlade när det

blåste.

Jag hämtade ut bilen och körde sen till klockan

var sju på morgonen, då jag ställde tillbaka bi-

len i garaget, efter att jag hade tankat upp den

till max på Preem, så som vi brukade. Jag hade

inalles inte tjänat mer än 1300 louisidorer. Men

det räckte till att köpa lite mat på Lidl, som jag

bar hem i en papperspåse.

Medan jag kört hade jag funderat. Jag var inte

säker på detaljerna i min plan, men när jag

promenerade hem med påsen från Lidl, så

tyckte jag att den successivt klarnade. Den in-

nebar, som ni väl själva redan räknat ut vid det

här laget, att få Stig att utföra själva mordet på

Paul i stugan, medan jag själv skaffade mig alibi

i stan.

Nu återstod alltså bara den lilla detaljen att få

ensamme eländige Stig, som ju inte hade det

minsta med saken att göra, och som dessutom

varken kände Paul eller ens på distans hade nå-

got otalt med honom, att ta livet av denne. Men

det var här jag trodde mig kunna prestera ett

mästerstycke.

Ni vet ju inte hur jag är, och vad jag har för ta-

langer, men sanningen att säga, så kan jag över-

tala människor till praktiskt taget vad som

helst. Jag sätter mig först medvetet in i hur de

är, vad deras hetaste önskan och begär är för

något, och lockar dem med guld och gröna sko-

gar, bara för en liten, liten tjänst åt mig, deras

enda sanna vän, här i den stora falska världen!

Men jag var tvungen att ta mig en lur, och dess-

utom vänta på att Stig skulle vakna. Människor,

som står på tunga mediciner, sover halva da-

garna, så det var på alla sätt ändamålsenligt,

om jag tog mig mina sex timmar så här på för-

middagen.

Efter att ha ätit några smörgåsar med stekta ägg

på i mitt eget lilla kök, som var rent och snyggt

men illa trångt, så vädrade jag mitt storarum,

som också var sovrum, i en kvart. Sen stängde

jag till balkongdörren, drog för alla mina mörka

gardiner och gick och la mig under täcket efter

att ha klätt av mig helt, utom kalsingar och un-

dertröja. Jag hade alltid en liten tunn vit

workshirt på mig under skjortan. En sådan ab-

sorberar svetten. Jag har köpt denna på Clas

Ohlson. Ja, jag vet att de flesta människor inte

köper sina kläder på Clas Ohlson, men jag gör

det.

Jag är inte konventionell; jag gör vad jag vill och

är varken tyck-mycken eller fåfäng. Några dyg-

der måste man ju ha!

Klockan var 08.00. Snart sov jag som ett barn,

troligen lugnad och tillfredställd över att jag

hade lagt upp en solid plan för framtiden.

KAPITEL FYRA

Vid tolvtiden vaknade jag med ett ryck. Lägen-

heten var halvmörk. Jag hade ju gardiner, men

de slöt inte helt tätt. Vad vaknade jag av? Kons-

tigt. Undra om det inte var nån slags … lycko-

känsla? Jo visst! Och av att jag kände mig otro-

ligt … ung! Ja, så var det. För en gång skull

kände jag mig som arton år igen.

Jag har inte på många, många år känt någon

genuin rent sinnlig lust att leva. Och nu, när jag

var fyrtio år och några månader gammal, så var

jag plötsligt helt i mitt esse. Så underligt.

Det formligen spritte i kroppen. Bilder, filmer

och visioner av unga flickor i långa rader for-

made sig för min inre blick. I det jag inför dessa

upplevelser svalde tjockt ett par gånger, så gick

jag upp och drog undan gardinerna, och såg ut

över den lilla gräsmattan två våningar nedan-

för. Jo, minsann, där satt två ungdomar, två

unga töser och skrattade.

Det var väl dom som väckt mig, och satt igång

det hela, tänkte jag belåtet, och gick sen, utan

att närmare granska dessa varelser, vilka väl

kunde vara gymnasister, unga larmande, pue-

rilt aningslösa, för att laga till en kanna riktigt

mörkt och gott arabiskt kaffe.

Jag läste nånstans att man inte blir pigg av

kaffe, men att kaffe gör att man inte känner sig

trött. Denna upplysning har jag efter det haft

omöjligt att begripa. Vad är skillnaden? Om det

finns någon?

Så är livet fullt av egendomliga distinktioner.

När jag nu, i mitt omedvetna förberedde vad jag

skulle säga till Stig, så var det ju en hel serie av

sådana nästan omöjliga distinktioner, som i rätt

ordning måste förmedlas till Stig. Meddelanden

in till Stigs cortex, limbiska och frontallober, för

att där forma en övertygelse som glänste av

självklarhet och moralisk evidens. Stig måste

helt enkelt fås att tro, att det han just skulle

VILJA utföra, var det Absolut GODA!

Om jag kände mig korrupt? Nä. Inte det minsta.

Jag hade ju rätten på min sida! Varför skulle

Paul förstöra mitt liv, och jag inte få förstöra

hans? Alltihop var fullständigt självklart. Det

svåra var inte att övertyga Stig om detta, men

att få Stig att tycka, att det vore värt det, att bi-

sträcka mig sin egen förmåga, för att göra Pauls

frånfälle möjligt. Att Stig dessutom skulle se det

som … sitt livs chans!

Jag ville inte bara framkalla en aktualitet ur en

möjlighet. Jag ville att Stig skulle se denna plan

som en skänk från ovan. Som en

Once in a Life-

time Opportunity.

Allt blir lättare, om man gör

lite pingstkyrka av det! Man skall inte krångla

till saker!! Allt krångligt bör skulla ersättas med

övertygelse.

Nu fick man givetvis inte överdriva, förstås. Stig

hade ju sina dubier, och han var bildad och var

kritiskt lagd. Han hatade till exempel psykopa-

ter. Det fick man ta med i beräkningen.

Så, efter att lyssnat på nyheter på radion, tvät-

tat av mig och klätt mig, såg jag mig i spegeln.

Jag såg lagom städad och hygglig ut.

Jag var denna gång, och i hela mitt umgänge

med Stig från och med nu, också noga med att

inte ha på mig nåt rakvatten, eller parfym, eller

nåt som luktade starkt. Människor som skall

fatta ett viktigt beslut, behöver fatta det i sin

egen lukt, annars ångrar de beslutet sen när de

kommer ur påverkanszonen av den andres lukt.

Beslutet får, så att säga, inte lukta den Andre.

Det måste lukta Själv.

Sen jag med en viss ömhet stirrat på min lilla

stringbokhylla, å vilken alla de små Pulp-

fictiondeckarna stod, vid sidan om Philip K.

Dick-böckerna, vid sidan om den lilla raden

med databöcker och böcker i matematisk logik,

så lämnade jag lägenheten, klädd i en enkel

sport-mundering. Jag tog min blå vindtygsjacka

på, trots att det var lite för kallt för den, men jag

ville ju framstå som smått hjälplös och rejält

behövande, när jag träffade Stig. Ingenting ser

ju mer ynkligt ut än en kort, mörkblå vind-

tygsjacka utan krage.

Stig var kollossalt känslig när det gällde ulstrar,

långa beigea kamelhårsrockar och sådant.

----------------------------------------------------

Jag hade knappt tagit på jackan, när jag tyckte

att behövde lite kaffe till,

Sen, när jag med ett halvt öra lyssnat till nyhet-

erna på radion, så kom jag på andra tankar, tog

av mig jackan igen och beslöt att vänta till kväl-

len med att besöka Stig.

Jag skall förklara: Stig var alltid orolig under

dagen och sökte då alltid olika sätt att hantera

ångesten och villrådigeten. Det var piller hit

och piller dit, och olika promenader och besök

på bibliotek och titta på fåglar i hamnen och

sånt. Allt som en dag i sänder gjorde att han

överlevde. Först framåt klockan sex på efter-

middagen började en mer logiskt organiserad

tankeverksamhet att inträda hos denne. Allti-

från unga år hade han för vana att gå till sängs

tidigt, som alla med psykoser gör, i hopp om att

dan därpå vakna som nyfödda och fullt friska,

utan symptom. Att detta sen alltid gäckades, det

lärde sig aldrig såna som Stig.

Ständigt vaknade Stig, efter att lagt sig klockan

åtta, upp klockan ett på natten, och tillbringade

sen resten av denna med att läsa omöjliga

böcker och så på gamla suddiga filmer på

YouTube, så att han till sist utmattad och för-

virrad stöp i säng igenom vid sextiden på mor-

gonen, för att då sova till klockan elva.

Nu hade jag alltså, genom att ta detta i beak-

tande skaffat ytterligare tid att bearbeta min

plan, och beslöt att i dagtid göra en grundlig

koll beträffande Pauls stuga.

Så tänkte jag istället ta mig en tur nu, lämpligt

klädd i dessa nästan sportiga kläder, och för-

sedd med en tjock halsduk, en mörkröd, ut till

Pauls sommarstuga. Det var ingen idé att skjuta

på detta, som det måste göras. Eftersom det var

onsdag, i mitten av november, så räknade jag

inte att Paul skulle vara där ute. Han hade ju

fullt upp med ”min” firma. Det var ju ett jätte-

kontrakt han hade med PREX-Speed, som lätt

var värt så där 100 miljoner louisidorer, vid

pass.

KAPITEL FEM

Alltså kunde jag i lugn och ro undersöka hans

nyinköpta lilla kärleksstuga vid kusten. Pauls

stuga visste jag låg i ett område som hette Porti-

erens Dröm, invid Stenviken, och var ett regul-

järt medelklass sommarstuge- ( inte koloni )

område, där priserna väl låg på si så där en två

och en halv mille. Alltså ett enkelt område, med

bara enplans små trähus. Kanske en fyrtio, fem-

tio, utspridda med lite bergsknallar och dungar

och vägstumpar emellan. Rätt lummigt var det,

som jag nån gång varit där ute.

Jag fann vid bussterminalen en buss, Gula Run-

dan, som genast tog mig direkt till entrén till

stugområdet.

Jag betalade med magnetkortet och tog plats

längst bak i den nästan tomma bussen. Den var

helt modern och dess inre var trevligt klädd

med diverse mjuk klädsel i mörkviolett, åt det

blå hållet. Jag kollade min telefon, och medan vi

flöt iväg ut ur stan - det var en elbuss - så fotade

jag till höger och vänster. Mest till vänster, då

jag satt till vänster, längst bak.

Dagen var grå, och regnet hängde i luften. Tem-

peraturen var väl c:a sex grader, men jag fann

vädret alldeles utmärkt. Den där känslan av

ungdom, som jag vaknat upp med, satt kvar i

kroppen. Bussens gungande förstärkte frihets-

känslan, och jag tänkte lägga upp ett knä mot

stolsryggen framför, men avstod, då jag själv vet

hur jag ser ner på folk som är över 16 år, som

beter sig som om de vore befriade från tid och

rum.

Busschauffören, en indier eller nåt, med en röd

turban, brydde sig inte alls om sina tre passage-

rare. De två utom jag var två äldre män, som

troligen skulle ut och fiska. Vi var ju på väg till

havsbandet. De hade ryggsäckar och kastspön i

ljusbruna fodral, samt kepsar på huvudena.

Medans jag satt och fotograferade olika rondel-

ler, och små fabriker, fotbollsplaner och små

fula lådkyrkor i cement, som passerade längs

landsvägen, så växte det långsamt fram en

misstanke om att Stig, när han kom att sitta här

på bussen för att åka ut till Portierns Dröm, för

att ombesörja sin tjänst till mig, skulle tveka.

Nog skulle han, på grund av själva den inten-

siva frihetskänslan i själva bussfärden komma

att ångra sig!! Jag visste det, om jag än inte var

riktigt säker på någonting beträffande Stig. Jag

visualiserade hur han skulle gå av bussen håll-

platsen INNAN Portierns Dröm, kasta pistolen i

ån, på ett djupt ställe, och ta nästa buss direkt

hem för att lägga sig på sin obäddade säng med

skorna på och lyssna på Prokofjev.

Alltså behövdes nåt mer för att försäkra sig om

Stigs deltagande. Man måste slå ut frihetskäns-

lan Stig skulle få på bussen. Man skulle nödgas

att sockra alltihop.

Så kom det sig att jag bestämde mig för att

skjuta upp besöket hos Stig ytterligare en gång.

Närmare bestämt till veckan därpå, och istället

ägna mig åt att skrapa ihop tjugotusen, eller vad

som krävdes, för att köpa en tur- och returbil-

jett, flyg, till Tahiti, dit – av någon anledning –

Stig alltid velat åka. Han hade aldrig varit ut-

omlands, om man bortser från Fredrikshamn.

Men jag tänkte nu, medan jag stoppade ner

iPhonen i innerfickan, att om jag kom med ett

kuvert i handen, där dessa biljetter, tillsam-

mans med några väl valda broschyrer om lediga

rum på Tahiti låg, och gav Stig, så skulle allt

vara beseglat. Inte minst Pauls öde!

Stolt över mitt förutseende skarpsinne bespet-

sade jag mig nu på möjligheten att dock bese

Pauls lilla hus, så att jag kunde se vad Paul end-

ast skulle äga en mycket kort tid till. Sedan fick

denne se sig som endast en av många följesla-

gare till Sankte Per, alternativt till nån läger-

vakt i svavelriket.

Jag brydde mig inte om metafysik. Vad i all sin

dar hade Helvetet med mig att göra? Groteska

vidskepelser!

När vi var framme vid Portierns Dröm och

skulle stiga av, så upptäckte en av gubbarna

med kastspöna, att den ena av dem, en med en

liten sned röd mustasch, magert ansikte och en

glugg i munnen, där framtänderna skulle suttit,

att han satt sig i nåt, nån färg eller nåt bläck, på

sätet på bussen och fått byxorna nästan för-

störda. Avstigning var på denna bussen bara

där fram, och gubbarna blockerade nu ut-

gången, i det att de båda nu försökte få ur den

turbanklädde chauffören något om bussbola-

gets ersättningsvillkor för förstörda persedlar.

Men chauffören såg mest frågande ut.

Då vände sig den andre av fiskarna om, en bre-

dare, svartmuskig karl med mörk skäggbotten, á

la Richard Nixon, och spände ögonen i mig och

frågade:

”DU? Vet du nåt om försäkringar? Du ser ut

som en kontorist?”

Jag studsade. För att försöka att dölja mitt an-

sikte så drog jag ner kepsen lite grann. Jag ville

ju inte i onödan bli sedd och ihågkommen här

ute. Än mindre blanda mig i legala tvistemål

”Vad e de med dig?” undrade man med glug-

garna.

”Ingen aning”, sa jag, som svar på den första

frågan.

”Men du kan la googla?”, sa gluggmannen. ”Jag

såg att du hade en iPhone!”, tillade han.

”Jag vet inget om sånt. Och jag mår faktiskt inte

riktigt bra.”

Med dessa ord trängde jag mig förbi de två och

ut i friska luften.

Att jag inte hade funnit mig bättre var bara yt-

terligare ett bevis på, hur förberedd man måste

vara. In i den minsta detalj!

Jag svor åt mig själv när jag efter en omväg nu

närmade mig Portierns Dröm.

Borta vid bussen hade de två männen stigit av,

nu med nån slags papper i handen. Chauffören

hade väl gett med sig och gett dem adressen till

nån klagomur eller nånting. Kanske han inte

var så bra på svenska, eller så hade han inte

förståelse för fiskargubbar som klagade över en

fläck på byxan?

Nu väntade jag i skydd av ett litet skjul där en

sned träskylt och diverse reklamlappar förkun-

nade att det en gång varit en busskur, för ett

annat bolag, tills gubbarna försvunnit norröver,

där det låg en större hamn än den som Porti-

erns Dröm erbjöd. Den lilla samfällighetsham-

nen var bara för segel och fiskebåtar av mindre

slag, som Starbåtar och jollar och enklare ruf-

fade moterbåtar. Jag såg mig åter omkring och

steg in bakom den lilla byggnaden.

Man visste inte var bevakningskamerorna satt.

Det var bäst att vara försiktig. Jag fällde upp

jackkragen så högt det gick. Eftersom det nu

nästan var vinter, så skulle heller ingen tycka

illa vara om de fick syn på en människa vars

ansikte var till ¾-delar dolt av en halsduk. Jag

hade med mig en ullig, röd sådan, som jag nu

drog upp en bit över nästippen. För att ytterli-

gare maskera mig hade jag också ett par tjock-

bågade svarta glasögon med tonade glas. Hela

området var folktomt, ungefär som det brukade

vara förr i tiden vid koloniområden vintertid.

Det var lite egendomligt, men inte mystiskt där

ute. Men nu var stugorna väldigt små, och de

låg också i grupp på ett udda sätt, så att folk

kanske tyckte, att här kunde man mest bo på

sommaren. Kanske fanns det vissa regler.

Kanske var det en modesak. Portierns Dröm –

Boförening. Så stod det på en skylt. Kanske ägde

många hus vid Medelhavet också, eller så ägde

man husen av en slump, eller som investering.

Jag skyndade in genom den stora porten till

Portierns Dröm, där ytterligare ett anslag för-

kunnade att hela området var privat.

”Jävla idioti!” ropade jag, irriterad över folks

otroliga åpenhet och oginhet. Var det något som

jag blev vansinnig på här i världen så var det

snålhet.

”Absurt.”

I själva verket var området, just som jag minns

det, inte tråkigt i sig, men kuperat och varierat.

Och nu hade man dessutom fått upp mer träd

och buskar än förr. Vissa hus hade anlitat fir-

mor att bygga hela fantasiträdgårder, och

många var försedda med höga plank, nästan i

stil med bullerplank. Här och där hade man

även sprängt en liten pool, eller åtminstone en

damm. Några hade en baseballkorg.

Så var det en lustig by i ett komplicerat kust-

landskap. Helt avlövat nu visserligen, som det

alltid var november. Men ändå.

Kanske ett eller två – högst tre - av husen visade

tecken på liv, tänkte jag, när jag metodiskt, ge-

nom en skenbart vårdslös promenad med hu-

vudet långt nertryckt i halsduken och mellan

skuldrorna sicksackade mig igenom hela områ-

det, med dess sextiotre hus. Jag promenerade

från vägen ut mellan tomterna till det delvis

med blåstång i förruttnelse belamrade vatten-

brynet och den lilla marinan, som i väster av-

slutades med en stor vågbrytare av granitblock.

Några fiskmåsar betraktade mig slött i den

bleka dagern, som tycktes i sig själv under

några tidlösa sekunder meddela att ljusare än

så här, det blev det inte. Klockan var nämligen

också två.

Jag tänkte att det inte egentligen kunde spela så

stor roll, om jag visade mig öppet här, i närhet-

en av Pauls sommarställe, eftersom jag inte

tänkte återvända hit, men bara rekognoscera.

Det gälld i själva verket bara att skaffa mig en

ordentlig uppsättning av bilder och minnesbil-

der av alltihop, och sen planera och instruera

Stig efter vad jag på det viset fick fram och kom

underfund med. Om man nu ändå skulle an-

vända brutalt våld, och det var det planen best-

od av, så behövde man inte vara särdeles raffi-

nerad med detaljerna, så länge man såg till att

lämna så få spår som möjligt efter sig.

Eftersom det brott jag planerade inte skulle ske

förrän dagarna kring jul, kanske på självaste

Julafton, så var jag ju tidigt ute. De erfarenheter

jag har av övervakningsbranschen och dess

kameror, har lärt mig, att de flesta videokame-

ror som man använder sig av i villaföreningar

har innehåll som sparas högst i en månad. De

raderas alltså kontinuerligt med en månads in-

tervall, och fylls med enkel successivitet på med

nytt material.

Jag kunde känna mig säker, tack vare att jag nu

hade den framförhållning jag hade.

Jag kontrollerade iPhonen och såg att laddning-

en var god och att jag hade gott om utrymme

för bilderna i den.

Så sökte jag återigen reda på Pauls hus, som låg

nära den norra delen av kajen, intill ett litet

berg, där man inte ansett det lämpligt att bygga

nåt hus, men uppe på vilket man placerat en

granitsten med en vitmålad flaggstång. Där

uppe stod också en liten antikinspirerad bänk

av gjutjärn med betsade träspjälor i sittpartiet.

Bänken var fastkedjad vid en ten, som satt fast i

berget.

Pauls hus och det lilla berget låg i sin tur näst-

an intill det stängsel, som åt en skog och ett litet

berg skiljde sommarhusområdet från det omgi-

vande landskapet, som tills bara för en tio år

sedan varit en lantlig idyll. Nu hade några mar-

kägare och småhusbyggbolag från Småland tjä-

nat storkovan på att konstruera denna lilla

sockersöta diminutiva semesterort för medelin-

komsttagare.

Pauls hus såg ut som de andras, stort sett. Ett

lågt vitt enplans trähus i vinkel, utan källare,

liggande panel, med en liten altan i mitten, där

en ensam parasoll stod och slokade invid några

halvtrasiga billiga trädgårdsmöbler från Jysk.

Den bleka höstsolen försökte då och då tappert

bryta igenom det grå höstdiset, men misslycka-

des hela tiden.

Några fiskmåsar flaxade omkring, kanske halvt

upplivade av min närvaro, som de nog miss-

tänkte kunde betyda att en och annan soptunna

kunde fyllas på, eller nån påse med mat glöm-

mas utanför en köksdörr. Sådant är ju måsar-

nas liv. Tänkte jag, medan jag ut alla vinklar nu

äntligen började fotografera huset, efter att jag

kontrollerat att det i de två husen som låg för-

hållandevis nära, ingen människa syntes till.

Snart stod jag vid köksdörren till Pauls hus, och

kände på det i S-form böjda gjutna, ganska

tunga, blanka mässingsvredet. Dörren var dock

låst.

Fattas bara annat.

Ur vänster rockficka fiskade jag upp en dyrk.

Redan som pojk hade jag, av kamrater blivit in-

vigd i dyrkkonsten, och det tog mig inte mer än

tio sekunder att öppna dörren till Pauls hus.

---------------------------------------------------

Väl inne i hallen tog jag av keps och halsduk

och knäppte upp den lilla blå jackan. Jag kollade

ledningarna innanför dörren och såg att något

tjuvlarm inte fanns. Då slappnade jag av något,

provade lyset genom att trycka på ljusknappen i

hallen.

Hallen flödade i ljus och jag log. Efter att ha ta-

git av mig skorna, så strosade jag sen runt i det

lilla huset och beskådade det enkla möble-

manget, och de ljusa tavlorna, som allihop såg

ut att vara billiga tryck, föreställande skärgård,

båtar och småfåglar, köpta via nån firma på

EBay, som dussinvara.

Textilierna var mer påkostade, och på golvet i

storstugan låg flera äkta fårfällar på golvet.

Kanske hade Paul köpt dem nyligen, och medan

han drömde om att ta hit Els-Marie, så hade

han köpt några mjuka stora fårskinn för att ha

och lägga henne på? Jaja.

Jag tog fram mobilen och fotade alla tre rum-

men och köket och även badrummet. Nån mat

fanns inte i kylen. Jag tog ett glas vatten, som

smakade alldeles utmärkt.

Nu hade jag i första hand tänkt mig att Stig

skulle skjuta Paul rakt genom ett av de stora

perspektivfönstren som vette mot altanen. Rakt

i huvudet. Men man får ändå planera lite bre-

dare. Jag kollade fönstren och såg till min för-

våning att de bara var enkelglas. Så var inte

stugorna ens vinterbonade.

Jag steg sen ut på altanen och fotade där också.

Här fanns ett utmärkt ställe, mitt inne i vin-

kelns spets där man kunde stå, helt skymd för

dem inne i huset, för att sen luta sig fram, lyfta

revolvern och så skjuta den som satt i soffan,

som var konventionellt placerad på långsidans

vägg inne i rummet.

Det borde bli lätt. Om det inte gick med första

skottet, så fanns det ju fem till.

När jag tyckte att jag var klar med min inspekt-

ion, så tog jag på skorna, släckte ljuset och läm-

nade huset, för att åter ta mig till bussen.

En mås satt på det vita trästaketet som löpte

runt den lilla tomten.

”Där sitter du.”, sa jag dumt medan jag svepte

halsduken om näsan, och sen såg på arm-

bandsuret att klockan var sex. Mörkret föll i

detsamma och jag fick bråttom, då jag inte

tycker om att gå omkring i mörker i små som-

marstugeområden.

Jag mötte ingen, och jag tror inte att någon såg

mig.

Lite risker får man ta. Jag är inte i något avse-

ende fundamentalist.

KAPITEL SEX

Under den följande veckan förberedda jag den

allra viktigaste delen i min plan, vilket givetvis

var SJÄLVA ÖVERTALNINGEN AV Stig. Det var

ju den som skulle avgöra om det alls blev något

av med avdagatagandet av mitt hatobjekt, - eller

inte ...

Så skaffade jag fram biljetteran till Tahiti,

gjorde upp en skiss över området åt Stig, samt

bestämde träff med denne, hemma hos honom,

följande tisdag. Pengar till att inhandla de dyra

biljetterna fick jag låna dyrt på nätet.

John – efter en liten påstötning, och frågor om

dennes familj - bjöd mig även hem på middag

nästföljande helg.

Det var ju utmärkt, att komma hem till honom,

få träffa hans fru och den lille Reine, åtta år,

som jag hört så mycket om. Det var i själva ver-

ket extraordinärt bra, eftersom jag ju just tänkt

låta dem bjuda hem mig på själva Julafton!

Det var bra, eftersom det var en del av planen.

Jag ringde Els-Marie och tackade för biosäll-

skapet. Hon var nu på ganska gott humör, och

hade tydligen köpt sig lite nya kläder. Jojo,

tänkte jag. Det är Paul, som tydligen tullar på

ännu inte inkasserade vinster. Men jag kunde ju

företaget utan och innan, och jag visste att den

typen av kontrakt som man skrev, inte minst

med PREX-Speed, inledningsvis medförde en

hel gynnsamma förskott.

”Han blev skitarg, för att jag gick på bio med

dig.”, sa Els-Marie plötsligt, nästan tonlöst.

”Paul?” sa jag.

”Ja, Paul blev jättearg, för att jag gick på bio

med dig.”

”Ja, men det är väl klart”, sa jag överslätande,

”jag som nästan pajade hans firma för honom

och allt... Det är väl klart, att han inte ens vill

höra talas om mig!”

”Mm, han är lite konstig. Han verkar nervös

också.”

”Nervös??” Jag hajade till. Tänk om Paul miss-

tänkte något! Om han tolkade min tystnad och

passivitet som …..

”Asch, det kan vara vad som helst. Vi ska i alla

fall fira jul tillsammans.”, tillade hon hastigt.

”Jaja”, sa jag otåligt, inställd på att saker och

ting skulle förlöpa enligt min egen fantasi. Men

jag frågade ändå, - efter en kort paus - dels för

att vara liter artig, dels för att få veta:

”Ensamma ni två alltså? På jul? När alla brukar

träffa släkten?”

”Ja, Paul ville ha det så. Bara rå om varandra, sa

han.”

Hon verkade oberörd av allting, när hon sa

detta. Som om hon inte brydde sig om ifall jor-

den snurrade runt solen, eller om det var tvär-

tom.

”Han kanske är nervös för julen.”, sa jag, för att

verka normal. Jag brukade ju, eller hade brukat,

retas med henne om allt. Men så frågade jag

också, eftersom hon inte reagerade:

”Hur är det med värken då? I benet?”

”Oh, tack för att du frågar”, sa Els-Marie, och

jag kunde riktigt se hennes äkta leende invid te-

lefonluren där på andra sidan linan, ”men det

är mycket bättre. Jag har gjort så, att jag har

köpt en flaska Vermouth, och …”

”Jaja, jag förstår, jag förstår. Du behöver inte

dra alltihop.”

Jag kände ju Els-Marie. Men att hon söp mycket,

det trodde jag inte. Hon var alldeles för noga

med sitt utseende

Vi la på, med löfte om att snart höras av igen.

Hon brydde sig inte om vad folk tyckte att hon

skulle göra. Det var hon för vacker för att göra.

Paul fick ta henne som hon var…

KAPITEL SJU

Middagen på lördagen hemma hos Johns med

familj avlöpte utan större överraskningar, vilket

ju är normalt vid första besöket i chefens hem.

Hustru Åsa bjöd på köttgrotta med grönsaker

och klyft-potatis, och som förrätt hade vi vol-

au-venter. Reine satt sedan hela middagen och

upprepade ordet ”volevang”, tills jag bad at få

låna dennes smartphone, och sen med några

snabba åtgärder skrev ett litet script i ett pro-

gram i telefonen, varpå jag knäppte ett foto på

honom, processade det i scriptet, samt sen gif-

fade det, så att han nu hade en rörlig bild på sig

själv som våldsamt grimaserande. Jag sparade

fotot åt honom i hans telefon. Alla i den lilla

familjen skrattade och blev våldsamt impone-

rade. I själva verket hade jag ägnat flera timmar

på fredagen för att förbereda tricket.

När jag så i villervallen nämnde att jag skulle

vara ensam på årets Julafton, så blev jag ju

bums bjuden till de ärliga och redliga männi-

skorna denna högtidsafton. De enda som också

var bjudna var Åsas syster Tessan, samt Johns

gamle far, Ernst, som varit språkprofessor i

hemlandet, vilket visade sig ha varit Estland.

Jag hade ingen aning om att John hade rötter

utomlands, och nämnde att jag inte nånsin vari

i Estland, men bara sett detta land på långt håll

genom en kikare ombord på ett lastfartyg en

gång som ung.

Påföljande tisdag var jag alltså så på väg till Stig

för mitt nästa mästerstycke. Ett herkulesförsök

minsann att få denne att utföra ett mord, för

min skull! Inte vem som helst kunde ju lyckas

med en sån sak, men baserat på A.) mina kun-

skaper om Stigs personlighet, samt, B. ) , min

övertygelse om min egen förmåga, så visste jag

att jag hade en god chans. Det vore givetvis löj-

ligt att ange en procentsats här, men chansen

att jag skulle lyckas bedömde jag ändå vara

sisådär 75%.

Bara om Stig skulle må väldigt dåligt denna dag,

förvirrad eller apatisk, så skulle chanserna vara

sämre.

Jag åkte i nära nog i oändlighet, delvis i tunnlar,

för att nå ytterområdet, Kopparträsk, som låg

ungefär mittemellan Myrtendal och själva met-

ropolen.

Väl framme promenerade jag i höstmörkret till

dennes hyreshus, vars fasad bestod av vertikala

rader med ett slags cementblock med en massa

småsten, grå och gnejsartade, i ett plotter, och

klättrade upp till våning tre. Jag ringde på dör-

ren till Stig, medan jag kände i kavajfickan att

biljetterna var med, samt skissen över altanen

och storarummet, samt kartan över sommar-

stugeområdet. Skisserna hade jag ritat i ett

gammalt Paint-program för Windows 95, i en

gammal dator, som jag brukade tömma allt in-

nehåll i då och då. Det var inte mycket besvär

för mig, som var så van vid datorer, att se till att

att inget skulle kunna spåras.

Stig hörde med intresse på vad jag hade att säga

om Paul.

Stigs känsloläge och hälsa för dagen kunde be-

skrivas som gynnsamt. Hans ögon var vakna av

normalgraden, mimiken förhållandevis livlig,

talet förhållandevis snabbt och han tycktes till

och med vara nyduschad.

Han förstod att jag hatade Paul, om det nu var

så att Paul hade lurat av mig firman.

”Har han tagit Els-Marie också alltså?” Detta

var för Stig värre.

Det var, som jag redan påpekat, inget som helst

fel på Stigs förstånd. Tvärtom. Han kunde

ibland med en hänsynslös logik smula sönder

varje haltande resonemang. Även mina.

”Japp”, sa jag, ”inte nog med att hela firman för-

svann. Nu gav han sig i triumf – uppenbarligen

för att helst totalt knäcka mig in i själen– på

Els-Marie också.”

Medan jag, i något som liknade äkta vrede,

tänkte på hur Paul arrangerat de tre fårfällarna

o på golvet i stugan, sade jag:

”Det värsta är hans elakhet.” Jag pausade. ”Men

rent kallt kan man också resonera så här, att

det inte alls behövde vara så här! Man kan för-

stås göra något åt det.”

Stig nickade, där han satt i en nersutten fåtölj,

bredbent, och med händerna, nästan nere vid

golvet ihop på det sättet, att han tryckte fem

fingrar mot fem andra fingrar, med finger-

blommorna. Han var iklädd en blå, kritstrecks-

randig, mycket för stor kostym och vit skjorta.

Hans tjocka svarta hår stod åt alla håll. De

tunna – nästan cirkelrunda - stålbågade glasö-

gonen hängde ner på näsroten.

Papegojan satt på den övre av två pinnar i bu-

ren och granskade oss, medan den då och då

lyfta höger fot, som om den lite hejade på oss

och skulle få oss tala fortare eller klokare eller

något… Det skramlade lite i burens få träpinner

och plastdelar av gojans rörelser. Annars var

den tyst, förmodligen viss om att den bara

kunde upprepa, och inte alls forma egna ord el-

ler tankar.

”Göra vad?”

Jag gymnastiserade nu min panna, genom att

föra mina ögonbryn upp och ner, upp och ner,

och sa sen till Stig, som förvånad över min mi-

mik sänkte sin haka något:

”Jag skulle,” sa jag med fast tröst,”kunna få både

hela min verksamhet, min firma, mina pengar

och framför allt Els-Marie tillbaka, om Paul rå-

kade ut för en olycka!”

Stigs haka fortsatte att sjunka. Härvid omöjlig-

gjordes nu de hallucinationer, som gärna upp-

kommer hos känsliga personer, om käkens

muskler är spända. Jag fick alltså i och med

detta Stig att totalt koncentrera sig på vad jag

sagt, istället för på eventuella bilder, som, av di-

verse energi-ekonomiska skäl uppkommer onö-

digtvis och på fel plats hos personer, som har

ett av oro överansträngt cerebellum.

”Olycka?”, undrade Stig, i ett försök att begripa.

Personer med Stigs psykiska karaktäristika skall

alltid nödvändigtvis begripa allting, och likt en-

vetna klövdjur ger de aldrig upp, vad gäller

detta, trots att det ju i majoriteten av alla de fö-

reteelser, som livet erbjuder, inte finns minsta

sak att begripa.

Jag tänkte på att i Stig hade jag en person, som

brukade roa sig med att skriva deckare och

thrillers. De utgavs visserligen aldrig, åstadkom

aldrig ens en refuseringsbrev, men han borde ju

i alla fall vara bekant med mordets konst, i ett

par varianter, tänkte jag.

”Hur då?” fortsatte Stig, rynkande sin panna.

Jag skänkte en vänlig tanke till Jungfru Maria et

consortes, och tänkte att jag kommit ett bra

stycke framåt, men sa istället:

”Jag tänkte att jag skulle skjuta honom. Med pi-

stol.”

Det blev tyst i en hel evighet.

”Mmm”, sa Stig, och tittade ner i golvet, medan

kroppen stillnade i tungt grubbleri.

Inte värt att störa tänkte jag. Men nog verkade

det som om allt gick tusen gånger lättare än vad

jag trott.

”Men säg att du skjuter honom. På gatan då?”

”Nja…”, sa jag.

”Men det är ju sanslöst. Så springer du ifrån

där… Och sen är du ju den första man misstän-

ker. Den ende som tjänar på det är du!”, sa Stig,

bevisande sin logik och sitt klara förstånd.

”Exakt”, sa jag. ”Det är det, som är kruxet.”

Sen blev det åter tyst.

Papegojan stirrade som förhäxad på oss.

Hissen ute invid det nästan 60 meter höga

trapphuset tycktes åka upp och ner två gånger,

innan Stig sa något.

”Det är ingen bra idé.”

Nu var jag på ruta ett igen.

Jag kliade mig i huvudet.

”Jag tänkte skjuta honom i sommarstugan, när

Els-Marie är där. Som vittne.”

Stig stirrade på mig. Jag visste att Stig beund-

rade mig, men nu såg jag tvivel i hans blå ögon.

”Alltså inte själv”, sa jag, snabbt.

”Va?”

”Nä, jag tänkte be dig, iklädd svart dress och

rånarluva, skjuta honom, medan jag är på jul-

kalas hos min chef på Droskan.”

Nu satt Stig mer blickstilla än förut. Troligen

andades han inte ens.

Om man nu kunde ta ett foto av Stig, och för-

storade upp det och hängde det på en utställ-

ning, så skulle det kunna bli världsberömt. Ty

det är ju så nuförtiden att fotografer inte bara

är fotografer. Dom är filosofer lika mycket. Och

den filosofiska texten, marknadsföringsessän,

intill fotot på den totalt andlöse Stig med det

förvuxna ansiktet, det vilda hårsvallet, den

stora kostymen och den absolut hejdlöst förlo-

rade, ja, sanslöst förlorade blicken, skulle

kunna illustrera ett modernt trauma. Mänsk-

ligheten, inför anblicken av sitt genom sitt ab-

norma utnyttjande av fossiliserade ormbunkar

och kräftdjur, nära förestående slut.

”Jaha, so

that´s why

?”, sa Stig långsamt.

Jag blev lite kall.

“Absolut INTE!” sa jag,” det får du inte tro. Så är

det absolut inte! Jag älskar ju dig!”

Stig stirrade emellertid på samma vis, tomt ut i

rummet mot nån ort till höger om min arm-

båge.

”Ingen bryr sig om mig, nånsin.”, sa Stig.

Detta var höjden av olycka och misär. Miserere,

miserere, tänkte jag. Så fel han har! Herregud.

”Nej, nej” sa jag ”det är bara det, att det är RAT-

IONELLT! Du anar inte…”

Alltnog, hur mycket jag än bönade och bad, och

förklarade och la ut texten, så fortsatte Stig bara

med sitt stirrande. Efterhand tömdes blicken på

sin energi och ögonlocken sänktes också grad-

vis, tills jag, efter någon kvart, såg att vad jag

hade framför mig var mer som ett skal av Stig,

än faktiskt Stig.

”Hörru! Hörru!”, sa jag, som om jag försökte

skaka liv i en boxare, som mitt i femte ronden,

redan mörbultad, ser framför sig sju ronder av

samma eländiga slag.

Men utan resultat.

Tiden gick. Hissen i farstun gick några varv till,

och papegojan började till sist, likt en missnöjd

biobesökare under en dålig film, plocka med

några frön på burens botten. Då sa Stig:

”Jag vill att du går nu.”

”Jaha”, sa jag, aningen sårad.

Sedan tyckte jag inte, att det fanns mycket att

säga. Det var bara att acceptera faktum. Att jag

misslyckats. Och vad som retade mig mest, när

jag släntrade ner för alla trapporna, mötande

gangsterfrö efter gangsterfrö, som trevade efter

mina fickor efter min plånbok och mobil, var

att jag faktiskt på allvar TROTT, att jag skulle

kunna övertala honom.

På spårvagnen hem nästan grät jag. Vad skulle

jag göra nu?

Var jag själv galen?

Skulle jag köra taxi hela mitt liv?

Skulle jag ändå fira jul med John och Åsa och

Reine?

Fan också.

Utmattad tog jag mig hem till min lägenhet på

Trädgårdsgatan i Myrtendal, och hällde mig på

sängen utan att ens ta av mig skorna. Efter

några sekunder sov jag. Jag önskar att jag kunde

säga ”den oskyldiges djupa sömn”. Men så var

det ju inte exakt.

Jag sov sen i flera timmar.

KAPITEL ÅTTA

Jag var mitt uppe i en dröm om alpackor, som

fastnat i ett fisknät, som jag och ett gäng andra

fiskare på Nya Hebriderna försökte få loss, när

det, klockan tre på natten, ringde i telefonen.

Jag bär alltid denna allemans mentala fotboja i

vänster innerficka på min kavaj. Ganska klum-

pigt vände jag mig i sängen för att den bee-

pande få loss apparaten från gömmet i fickan

och ropade ett resolut:

”Hallå!”

Det var Stig.

”Jag gör det.”, sa han enkelt med resignerad

röst.

I rösten fanns dock även en viss klang, som jag

inte först kunde tolka.

Bara efter en sekundedel, så insåg jag, medan

jag sakta satte mig upp i sängen, att Stig lät pre-

cis som flickan i vars tunna blusöppning man

har försiktigt ryckt i, under ivrigt kyssande och

kyssande igen, som till slut säger, efter det att

hon fullständigt slutat flämta, och utan minsta

upphetsning: ”Okey då. Vi gör det.”

Jag satt nu i sängen. Medveten om, att det på

något sätt prasslade i sängen bredvid mig,

sträckte jag ut handen, bara för at där finna

skissen av Pauls altan och rum, samt de två bil-

jetterna till Tahiti. Dem hade jag inte ens hun-

nit använda mig av…

”Va?”, sa jag.

”Jag gör det.---. Jag gör det.”

Jag torkade svetten ur pannan, och trevade efter

ljusknappen på den lilla ljusgröna plåtsäng-

lampan som stod på det lilla bordet invid min

säng, på vilken det brukade ligga några halv-

lästa böcker, Forester, Conrad och Melville och

liknande, med texten nedåt.

”Jag skjuter honom.”

Jag kunde inte få fram ett ord.

Sov jag? Drömde jag detta?

”Hur ….?”, sa jag.

”Never mind.”, sa Stig. ”Kom hit i morgon så

pratar vi mer om det. Nu ska jag sova.”

Klockan var nu 03.11.

Jag la på utan vidare konversation liksom han.

Jag skuttade, likt en visserligen kostymklädd,

Rönnerdahl, upp ur sängen och var tvungen att

uppbåda alla mina inre krafter för att inte mitt

i natten utbrista i ett gigantiskt glädjevrål som

skulle väcka hela Myrtendal. Hur var det ens

möjligt!!?

Efter någon kvart hade jag sansat mig, och jag

intalade mig nu, om och om igen, påtvingande

mig själv blygsamhet och realism:

”Allt kan fortfarande misslyckas. Allt har egent-

ligen bara börjat. Även om tåget nu är lastat,

och lokföraren har sin hand på startknappen,

så har tåget ännu inte alls startat!!”

Men spåret verkade hur som helst klart.

I en lång stund, som tycktes mig som timmar,

stod jag sen, iklädd en hastigt påslängd vinter-

rock av beige ull, av finaste märke, en relikt

från bättre tider, på balkongen och rökte ciga-

retter från ett gammalt Marlboropaket, som le-

gat gömt i bokhyllan, bakom Digerdöden av

Dick Harrysson. Där hade det legat i tio års tid.

Jag var ju ganska noga med att inte förstöra

min hälsa. På balkongen såg jag mig om i alla

väderstreck, överdrivet, som en sångare på ope-

ran, som just skall till att tacka publiken för

ovationerna efter sin aria. Jag upplevde hur li-

vet åter vilt rusade genom mina ådror. Varmt

var livet, och med ett glimmer runt det, som

tänt av alla himlens och rymdens gudar.

Det var sant.

Det SKULLE SKE!

---------------------------------------

Efterhand tog jag mig samman och beslöt mig

för att städa och diska lite och göra lite fint. Det

var nu nästan morgon, men jag tålde inte att

det var stökigt. Likt en nyförälskad planerade

jag, likt inför ett bröllop, att ställa allting snyggt

och propert, och utan att minsta dammkorn

längre skulle få belamra något i min närhet.

Framtiden var här, i sin rasande egendomlig-

het, visande sitt ansikte av en slags dubbeltydig

bekanthet, och med varje blinkning av mina yr-

vakna, pånyttfödda ögon blev det bara klarare

och klarare för mig att jag skulle bli - om än ge-

nom ombud - en MÖRDARE. Inte mördare själv

alltså. Men instigator. Anstiftare. Och på prick-

en lika skyldig, som den vars finger kramade

avtryckaren och sände iväg blykulan som

skickade Paul till helvetet.

KAPITEL NIO

Vi talade lågt men tydligt, och utan att använda

svåra ord. Det var förmiddag och papegojan

smackade belåtet i sin bur, trots att jag inte hel-

ler vid detta nya besök, dagen efter det att Stig

tagit beslutet att bli hitman, tagit med några

nya frön till den. Det var inte så att den återan-

vände frön, men det var ju inte långt ifrån. Lä-

genheten luktade i sin totalitet papegoja, så vil-

ken lukt jag än burit med mig hade faktiskt inte

spelat nån roll. Det insåg jag nu.

Stig och min konversation hade uppenbarligen

lugnat urtidsdjuret, och vid ett tillfälle beslöt

till och med Stig – för dagen iklädd en klarröd t-

shirt med kort ärm – att öppna burdörren på

vid gavel. Det brukade han aldrig göra när han

hade besök, men nu var det alltså - av för mig

okänd anledning - fritt för fågeln att komma ut

och ta sig en närmare titt på den person, d.v.s.

jag, som den ju troligen kunde uppfatta, som

den, som hade lugnat ner dess herre och ägare

till ett stadium av graciös aktivitet, inte olik den

en balettdansör utför, eller en människa som

med ekvilibrism och fullständig kontroll hante-

rar en komplicerad maskin som skall hantera

pyttesmå ting med jättelika gripklor.

Så effektiv och parat var Stig denna dag, när

han frågade:

”Kan man möjligen göra en modell av rummet,

och inkludera då en del av altanen? Om vi för-

utsätter att Paul ( han sa ”Paul” som om det

handlade om en ingrediens, till exempel ”inge-

fära”, till småkakor ) sitter ensam i soffan vid

åtminstone något tillfälle under Julafton ….”

Jag hade på golvet lagt upp skisserna som jag

gjort, och även överfört mina bilder från min

telefon till hans, så att han kunde se hur det såg

ut i Pauls sommarhus, i storstugan särskilt.

Men biljetterna till Tahiti hade jag nogsamt

stoppat tillbaka undan hemma, i bokhyllan,

bakom Dick Harryssons Digerdöden, och suddat

ut deras existens ur planen. Så länge, i varje fall.

Om biljetterna inte behövdes, så behövdes dom

inte! Vem vet dock vad som rörde sig i Stigs hu-

vud? Jag visste inte, och han själv var för uppta-

gen av sakernas tillstånd, för att grunna på vad

som egentligen hände i hans eget förhållande

till realitetsprincipen.

Våra blickar bara snuddade vid varann. Egent-

ligen hade vi nu fullständigt slutat se på

varann. Vi såg dit vi pekade, och när vi talade så

flög våra blickar kors och tvärs i rummet. Istäl-

let för blickar så kunde vi lägga en hand på den

andres skuldra, eller på ovansidan av den an-

dres hand, eller genom huden på avstånd, ge-

nom ännu av vetenskapen inte lokaliserade

optinceller varsebli den andres förflyttning i

rummet.

Så hanterade vi, än så länge, det egendomliga i

att ett beslut var fattat.

Att beslutet skulle omintetgöras genom att nå-

gon till exempel skulle sagt: ”Nä, vi skiter i det

va? Det är för dumt.” eller något sånt, det fanns

inte på kartan.

För Stig var det nog så, men detta är mer en

gissning då, baserad på all min kunskap om

denne, att han under tidsrymden från Nejet till

Jaet, att han ansett att allting har sitt pris: man

kan visserligen gå genom livet utan att satsa ett

enda öre, ja utan att satsa ens en byxknapp,

men då blir ju resultatet garanterat därefter.

Om man inte vill ha några smällar, så skall

man inte bli boxare. Men om man å andra si-

dan vill bli Champion, så MÅSTE man ta smäl-

lar. Det första val man gör i livet måste vara det,

om man nu vågar göra ett val alls, om livet alls

får kosta NÅGONTING. Så hade nog Stig tänkt,

långt om länge. Han var ju bevars jämnårig

med mig, och jag var jämnårig med honom, och

vi hade tydligen, vid just 40 år fyllda, båda två

nästan samtidigt, likt två tidsinställda bomber,

kommit fram till att livet i alla fall fick kosta.

Kosta VAD DET VILLE!

Så blir det ju, när man satsar, att om man vill

satsa, så måste man dessutom bli något av en …

fatalist. Man kan inte satsa, utan att det finns

något att förlora. Man kan heller inte satsa utan

att hoppas. Och att hoppas är att TRO. Och att

tro är att tro på ÖDET. Ett annat ord för att tro

på ödet är: att bli fatalist. Ty mycket få satsande

spelare går och blandar in Gud i det hela. Gud

må man tro på, men det känns liksom helt galet

att blanda in honom i ett chansspel. Han må

finnas som en hjälpare, eller ett stöd, otillfrå-

gad. Men i själva chansningen, och i sannolik-

heten, vill man ogärna blanda in honom. Att

man inte vill det, det är för många svårförståe-

ligt, men det måste ju bero på att man vill spara

Gud till det verkliga nödläget, till när man har

förlorat, OM man förlorar chansningen. Så att

man då har kvar Gud att lita till när skeppet går

under sjunker och man undrar om man nånsin

skall ta ett andetag igen. Det är ju mera DÅ, i

den absoluta nödens stund, som man behöver

Gud. Inte i spelts stund, vid rouletten, eller när

man har den fullt friska handen runt pistolens

kolv och trycker på avtryckaren. Det vore oan-

ständigt att blanda in Gud då. Då är det ödet

som får råda.

”Vi kan spela upp det hela som ett rollspel här i

rummet, javisst.”, sa jag inkännande.

Efter en stunds mätande och trixande med

möbler spelade vi upp scenen, och Stig hade en

diskborste som pistolatrapp. Vi skrattade inte

en enda gång åt diskborsten, vilket, bara det,

var ett bevis på hur egendomliga förskjutningar

ett stort beslut kan skapa i människors sinnen.

Någon pistol till den verkliga attacken hade jag

förresten inte skaffat, men jag föreställde mig

att det var en detalj som var lätt avklarad.

Jag tänkte tala med Karim, en bror till Ismail,

han med levercancern, som var skyldig mig en

tjänst, eftersom jag burit ett hörn av Ismails

kista till katafalken.

Efter att vi hade övat skottet ett tag, så gick vi

till andra moment. Redan tidigare hade jag för-

klarat för Stig att jag ämnade skaffa en chauf-

för, men att jag bad honom att inte fråga mer

om det så länge. Det var alltså denne Karim jag

tänkte på, även i detta fall. Det är ju alltid vik-

tigt, i sådana här lägen, att inte blanda in onö-

digt mycket folk.

---------------------------------------

När man planerar en kupp måste man ju vara

metodisk, och att också vara medveten om vad

var och en klarar av. Att ha en chaufför skulle

vara bra ur flera olika synvinklar, tänkte jag.

Dels var det ju så, att Stig inte hade körkort.

Man behövde snabbt komma ut till Portierns

Dröm, och man behövde otvivelaktigt – kanske

en mycket stor otvivelaktighet – avlägsna sig

snabbt från platsen, efter det att själva det av-

görande skottet avlossats på julaftonen. Det

vore, bortsett från själva det snabba transporte-

randet till och från, också bra att ha någon med

som utkik, och sambandsman. Stig som va-

rande hitman kunde, i och med att han hade en

chaufför, exklusivt koncentrera sig fullständigt

på att ta sig fram till altanen, ställa sig i den

lilla döda vinkeln längst in på altanen ( dit han

eventuellt kunde ta sig krypande, som vi kom-

mit fram till genom intensiv geometriskt speku-

lerande ) och sen avlossa skottet, koncentrerat,

så fort Paul kom inom synhåll.

Troligen behövdes bara ett skott.

Sen skulle Stig, efter fullgjort värv springa till-

baka till bilen, som förslagsvis kunde stå parke-

rad på den lilla interna grusvägen intill det

förmodat tomma grannhuset, eller om det var

nån i grannhuset, ännu ett hus bort. Sen riv-

startade man med flyktbilen, och var borta från

Portierns Dröm inom två minuter, långt innan

polisen kommit till platsen. Ja, innan dom ens

larmats. Men givetvis så skulle Els-Marie, trots

chocken och allt glasslipper överallt, nästan

omedelbart efter det att Paul blivit träffad i hu-

vudet av skottet, och hela glasrutan i fronten av

storstugan var borta, ta upp sin mobil och ringa

112. Ringa Polisen.

Så skulle dom väl komma med tjutande sirener,

två eller trebilar, efter så där 20 minuter. Men

då skulle Karim och Stig redan vara halvvägs

till Myrtendal. Ty jag menade, att det vore bra

om vi alla samlades efter dådet.

Stig och Karim skulle – efter det att de bytt bil,

och stannat den nya bilen utanför mitt hus på

Trädgårdsgatan, kila upp för trapporna och så

in i min lägenhet, med en extranyckel, som jag

gett Karim, och så vänta på mig tills jag senare

på julaftonen kom tillbaka till min lägenhet

från julaftonsfirandet med Johns familj, medta-

gandes de två julklappar, som jag antog att jag

skulle få. En från John och Åsa, och en från lille

Reine, som han förmodligen hade tillverkat

själv.

Allt detta redogjorde jag nu för, och frågade se-

dan Stig om det var något han undrade över.

Stig log inte åt passusen om lille Reine, men sa:

”Vad skall jag göra med pistolen efteråt?”.

Det hade jag ännu inte bestämt, sa jag då, men

menade att man kanske kunde ha kvar den, och

slänga den i en å när man hade bättre med tid.

Man skulle inte krångla till det. Vi hade dessu-

tom ett väldigt försprång, menade jag.

”Ja, men du kommer att misstänkas med-

detsamma, precis som jag sagt.”, sa Stig.

”Givetvis.”, sa jag. ”Det är ju därför jag har sånt

vattentätt alibi. Det är ju själva finessen med

hela planen. Jag KAN inte ha GJORT DET.”

”Jojo.” sa Stig,”, men då kanske det inte är så

bra, att jag och Karim sitter i din lägenhet med

pistolen, och bara väntar på att polisen skall

komma? Dom har ju i alla fall normalt …”

”Nej förstås. Men du tror väl inte att vi skulle

STANNA på Trädgårdsgatan? Nej, vi skulle

meddetsamma, alla tre, åka hem till dig!”

”Till MIG!”, nästan skrek Stig och såg mig nu

rätt i ögonen för första gången under kvällen.

”Javisst. Du är ju helt okänd för Els-Marie, och

ingen vet att jag känner dig. Inget spår leder till

dig. Du finns inte på de misstänktas karta. Här

kan vi sitta och spela kort i flera dagar, om vi

har bunkrat upp med spagetti och annat…”, sa

jag, försökande mig på att raljera, för att åter

minska spänningen hos Stig, så at han inte

skulle bli epileptisk eller något.

”Jaha.”, sa Stig.

Så förflöt en längre stund. I Stigs hus var det

tyst som i graven.

”Vad e det?”, frågade jag.

”Jaja.”, suckade Stig.

”Du behöver väl inte sucka!”, bad jag.

”Men tänk om det blir snöstorm på Julafton

då?”

Jag såg på honom. Det var ju en tanke förstås.

Det hade jag inte alls räknat med, faktiskt, att

det faktiskt skulle kunna komma en snöstorm.

Han var inte dum, Stig.

”Det här får vi tänka lite på.”, sa jag då, och

undrade sen snabbt om vi inte kunde sätta på

den där CDn med Prokofjev.

Då letade min vän rätt på den och satte på den.

Men ljuset i hans ögon tycktes vara försvunnet

för alltid. Jag funderade, medan musiken drog

igång, på vad jag hade ställt till med.

Givetvis kunde man blåsa av alltihop, och jag

kunde köra taxi resten av mitt liv. Somliga

människor blir ju inte mer, eller mindre, än

taxichaufförer, tänkte jag för mig själv, medan

jag sträckte ut mig på golvet i miljonprograms-

lägenheten, med min lilla blåa jacka som hu-

vudkudde.

KAPITEL TIO

Klockan fem på eftermiddagen bestämde vi oss

för att gå ut och äta en pizza.

Fortfarande var det spänt mellan oss, och jag

funderade så smått på om jag skulle åka hem

och hämta biljetterna till Tahiti åt Stig. Ännu

hade jag ju inte så mycket som knystat om

dessa.

Jag sneglade förstulet på honom på då och då

vägen till Pizzeria Galligani, Kopparträsks

stolthet, som låg vid Kopparträsk torg. Stig ver-

kade lugn. Det var länge sen jag såg honom så

lugn. Kanske var han nu mer som den kille jag

känt i gymnasiet än han varit bara för några

dar sen. Fullständigt frisk verkade han. Fast na-

turligtvis inte alls så glad, som han varit då.

Aningen förtvivlad funderade jag på ett sätt att

gaska upp oss, men kom inte på något överhu-

vudtaget. Kanske var det bara naturligt, en

omedelbar funktion av lägets komplexitet och

den höga graden av risk i perspektivet, tänkte

jag, och suckade. Sen jag märkt att även jag nu

suckade, så förbannade jag suckandet, och det

bittra faktum, att suckar smittar. Och har man

börjat sucka, då fortsätter man. Och att leva

suckande är ingen höjdare.

Suckar gör man när man är olycklig. Det är få

helt immateriella tillstånd som smittar så effek-

tivt. Men suckar gör det. Somliga menar att

psykoser smittar, men det ämnet har jag inte

satt mig in i.

Jag stannade till mitt på Kopparträsk torg, invid

en bänk och högg tag i Stigs axel.

”Okey.”, sa jag ”vi BEHÖVER inte göra det här.

Skall vi strunta i det?”

Stig svarade inte. Han slet sig varsamt lös – på

ett sätt som bara resignerade människor gör,

som liknar hur man lossar sig från klister, som

man råkat få vidhäftat på sig. Så fortsatte han

mot pizzerian, medan jag stod kvar på trottoa-

ren, med en konstig smak i munnen.

Jag kunde inte förmå mig till att gå efter ho-

nom. När han hunnit till torghörnet, och run-

dat det, på väg till pizzerian, så stod jag fortfa-

rander kvar, sturigt ilsken på allting. Sen gick

jag ensam - utan att se mig om - till nedgången

till spårvagnstunneln för att ta mig från

Kopparträsk hem.

-------------------------------------

Aldrig har en resa varit mer bedrövlig än denna

spårvagnsresa.

Tycktes inte allt vara över …?

Jag stirrade ut genom vagnsfönstren, som var så

solitt tillverkade, i en så solid vagn, i en så solid

civilisation, som så solitt var på väg mot ….

Jag avbröt min fundering angående vagnsfönst-

ren.

Två vackra töser på andra sidan gången i vag-

nen som satt och kråmade sig fick mig inte hel-

ler på andra tankar. Men jag hade ändå – som

genom en räddningsaktion från en osynlig

ängel - och jag sneglade på dem.

En av dem, som hade en lite konstig, eller sna-

rare egendomlig, mun, log med denna lilla mun

mot mig.

Och jag blev i och med detta tröstad, och tänkte

att allting kanske skulle ordna upp sig, genom

någon för mig okänd kraft.

Mirakler har ni redan förstått att jag inte tror

på, men det finns ju annat.

KAPITEL ELVA

När jag kommit hem till Trädgårdsgatan var det

första jag gjorde, att gå till bokhyllan och dra ut

Dick Harryssons Digerdöden, för att bakom den

fiska fram de två biljetterna i dess vita kuvert.

Dessa stoppade jag sen i innerfickan, invid

iPhonen och gick sen ut i köket, och öppnade

kylsjåpet. Där stod nu en Bell´s Whisky, en liten

platting. Jag halsade denna lite grann, skruvade

sen åter på den röda, höga, gängade korken, och

slamrade sen tillbaka flaskhelvetet i kylskåpet

igen.

Efter att ha sett mig i spegeln, tog jag fram tele-

fonen och ringde efter en taxi.

Till telefonisten röt jag, uppmuntrad av

whiskyn:

”Plan B.!”

”Va?” sa telefonisten.

”Jo, ja, en taxi till Trädgårdsgatan No. elva. Bal-

dersson. Eller Nilsson.”

”Eller Nilsson-Baldersson, Trädggårdsgatan 11.

?”, hördes nu en annan röst på bruten svenska.

”Exakt. Tack”, sa jag.

”Tre minuter.”, sa rösten, som lät som om den

var kopplad genom ungefär ett par hundra väx-

elstationer.

”Utmärkt.”, sa jag.

Sen lämnade jag mitt lilla hem, sneglade på

klockan, som nu var 23.30 och studsade ner för

trapporna, med det mod som endast whisky ger.

------------

Väl framme i Kopparträsk igen, gick jag mot

Stigs port, efter att ha betalat chauffören, en

man från Armenien, några hundra, och smällde

med käkarna av beslutsamhet. Gangsterfröna i

trettonårsåldern var fortfarande i trappan, trots

att klockan var över tolv, och jag fick skynda

mig upp undan dem, till Stigs dörr. Jag hade ju

biljetter, som var lika dyra som deras pappors

klockor, och ville ha kvar biljetterna, åt Stig.

Denne öppnade dörren, och undrade med halv-

slutna, men inte direkt sömniga ögon, vad jag

gjorde mitt i natten i Kopparträsk. Jag trängde

mig in.

Stig hade bytt till den blå, kritstrecksrandiga

kostymen, och hade på golvet i vardagsrummet

riggat upp sin skrivmaskin, en gammal

Under-

wood

, på vilken han satt och skrev en berättelse

eller något.

Pizzan låg halväten bredvid, och papegojan var

utsläppt ur buren och hade fått en egen tallrik,

invid soffan, där denna burriga, illa luktande

fågel nu satt med en spetsig bit Pizza Bolsonaro.

Schangtilt sträckte jag nu fram biljetterna, som

jag raskt fabricerat fram ur innerfickan, till min

vän, som storögt, medan han halvsatt vid

skrivmaskinen igen, försökte förstå vad biljet-

terna handlade om.

Efter en stund ljusnade han, reste sig upp,

skrattade lite och såg sen på mig med en blick

som mer uttryckte medlidsamhet än glädje.

”Herre Gud! Tahihi?”

Sen följde en rad egendomliga turer, då Stig steg

upp, gick runt i rummet, tog ett glas vatten, gick

ut på balkongen, kom fram till mig och lade sin

hand på min axel, log, plockade med sina medi-

ciner, som var en hel mängd, som trängdes un-

der en pinnstol invid dörren till det lilla köket i

lägenheten, där väggen uppvisade en bristning

och en glipa, och en fuktfläck dessutom täckte

ett två decimeter stort område intill ett elurtag.

Efter att ha stoppat biljetterna i sin egen inner-

ficka på kavajen, så klappade sig Stig nu på yt-

tersidan av kavajen, på det ställe där biljetterna

låg, vilket producerade ett lustigt kompakt ljud,

som när man klappar en stenvägg, och sa sen:

”Ja, jag har ju inte backat ur! Du hade ju inte

behövt muta mig precis. Jag vet väl vad jag gör.”

Detta var givetvis arrogant från Stigs sida. Och

ren lögn. Jag trodde inte att han KUNDE ljuga!

Jag satte mig sur i soffan, så långt ifrån gojan

jag kunde, och rotade nu fram en cigarett. Jag

hade tagit med min Marlborough hemifrån.

”Får jag röka?” frågade jag, halvt till Stig och

halvt till papegojan.

”Visst. Han e van.”, sa Stig, som hade slutat

röka.

”Fint.”, sa jag och tände cigaretten.

Medan vi nu förhöll oss tysta en stund, funde-

rade jag på hur jag skulle kunna återta kont-

trollen efter denna fatala manöver.

Stig bluffade givetvis. Det var väl uppenbart att

han backat ur, när jag hade saktat stegen, … så

att säga... Något annat kunde jag inte tänka mig.

Men nu gällde det att hitta på något nytt. Vi

skulle se framåt.

Då sa Stig:

”Ska du inte ringa Karim nu då?”

Jag hostade till. Under lugg blängde jag på ho-

nom.

KAPITEL TOLV

Karim svarade omedelbart när jag ringde.

Omåttligt sömnig och hes hördes hans röst

raspa fram i luren:

”Va fan e de?”

Jag puffade på cigaretten, och sa:

”De e jag.” Och medan jag lyssnade till Karims

snörvlande, och hörde hur han tände en lampa

eller något, så tillade jag: ”Jag bar ett hörn av

Ismails kista.”

”Ah, hej, bror! Alltid ett nöje.” , svarade han då.

Jag undrade sen, om han ville göra mig en

tjänst. Han sade ja, men undrade om det kunde

vänta till i morgon. Jag sade då också ja, och så

skulle han ringa dan därpå, vid 10-tiden.

Stig hade lyssnat till det korta samtalet, och

gick sen ut på balkongen. Jag följde efter en li-

ten stund efter, och så stod vi och såg ut över ett

halvt förortstorg, samt en bit skog, som låt invid

hörnet på motstående höghus. Det var svart

natt, och endast en mängd gatljus på höga

smala stolpar med svarta plåthattar på, lyste

upp området.

Högt, mitt uppe på vinterhimlen fanns en blek

måne, nästan full.

Inte en människa fanns på torget. Småglina

hade äntligen krupit till sängs. Inga djur syntes

heller. Duvor och måsar var som bortblåsta.

Huset självt, som vi befann oss i, föreföll orim-

ligt högt, trots att vi bara stod på tredje våning-

en. Det var som om huset var en monolit mitt i

existensen, som stod där och svajade i väntan

på svaren på de eviga frågorna. Dessa frågor

ställdes ju också av dem som bodde i detta hus,

vilket förmodligen hade en elva, tolv våningar.

Dessa frågor ställs av alla. Inte stup i kvarten.

Men vid vissa tillfällen.

Natten var alltså kall, men Stig frös inte. Man

säger att psykotiska personer inte känner kyla.

Jag vet inte. Jag kände kylan i alla fall, och drog

kavajen omkring mig.

”Vill du ha ett bloss?”, frågade jag.

Stig skakade åter på huvudet. Det svarta håret

stod i en rufsig kvast vackert mot hans panna.

”Himla snällt med dom där biljetterna.”, sa Stig,

”fast jag vet inte om jag vågar åka.”.

”Asch, det är klart du skall till Tahiti!”, sa jag.

”Du älskar ju Gauguin!!”

Stigs idol när det kom till måleri var Paul Gau-

guin, som väl hade dött på denna ö, eller något

sådant.

”Jojo, men jag är flygrädd.”

”Jaha.” sa jag, och nu började det bli verkligt

kallt.

Vi gick in i lägenheten, på uppmaning av mig,

och satte oss ner båda två, och Stig började

plocka med mina papper, anteckningar och bil-

derna på altanen.

”Vad skall jag ha på mig då? Svarta kläder, sa

du?”

”Jepp.”, sa jag. ”Du får gå och inhandla, i olika

butiker, en svart anonym tröja, ett par svarta

mjukisar, och ett par

Nike

-dojor, vita.”

Stig nickade.

Skönt, så himla skönt, att allt var i sin ordning

igen, tänkte jag, och så föreslog jag at vi skulle

sova.

Efter at Stig lyckats få in gojan i buren igen, så

lade jag mig på soffan, och Stig la sig i sängen.

Vi släckte, jag svepte över mig en liten pläd som

låg där, och efter en stund sov vi, alla tre.

Av pizzan fanns ingenting kvar mer än några

smulor i den uppfläkta kartongen invid Under-

wooden, skrivmaskinen, som månbelyst stod på

parkettens sicksackyta och stirrade med sina

två runda spolar på elementet, som hängde lite

löst under fönstret invid balkongdörren, som

nu var låst.

KAPITEL TRETTON

Dagen därpå var vi uppe vid niotiden. Stig gick

och handlade lite ost och bröd och kaffe, medan

jag gick en sväng med dammsugaren i stora-

rummet och försökte städa bort frön och få

bättre ordning överallt. Jag kan, som ni vet, inte

tänka om det är stökigt ikring.

Vi pratade inte mycket men väntade båda att

Karim skulle ringa.

Vid tio gjorde han det, och vi beslöt att träffas,

utan att Karim ännu hade en aning om, vad allt

handlade om, klockan tolv, här hos Stig. Jag

hade förklarat för Stig hur bra det vore om vårt

högkvarter var just här, i den stökiga och ano-

nyma förorten. I Kopparträsk. Här var också

fullständigt oöverblickbart för polisen, i hän-

delse av att dom skulle visa sig intresserade av

något. Här planerades en sån mängd brott, att

vårt lilla brott skulle förloras i den stora mas-

san. I Kopparträsk var alla vi brottslingar som

sardiner, som sökte skydd i helt enkelt den

stora massan. Det var själva oöverblickbarheten

i en så stor massa villebråd, som gjorde att man

gick praktiskt taget säker, både som sardin, och

till exempel buffel, liksom brottsling här ute.

Jägaren, predatorn, som står inför en oöver-

blickbar flock, blir som förlamad.

På Trädgårdgatan kunde vi i alla hänseenden

absolut inte vara, sa jag också. Stig kommente-

rade ofta inte mina utläggningar. Inte heller nu.

Karim var en kortväxt, svartmusik, halvskallig

typ med en vänligt och allvarligt sätt. Han slog

sig ner på en taburett, som vi plockat in från

köket och bad oss nyfiket redogöra för läget.

Efter att ha fått alltihop berättat för sig, allt

från Pauls bedrägliga beteende, och om Els-

Marie ( min version ) om hur bra det vore för

mig om Paul försvann. Jag berättade om hela

planen, med Stig som skytt och Karim som ut-

och hemchaffis, och Karim svarade omedelbart:

”Jag förstår. Det låter väl som lätt sak. Och jag

gör dig gärna en tjänst. Gärna. Men givetvis inte

utan betalning…”

Jag var väl förberedd, förstås, på denna invänd-

ning. Därför hade jag redan dagarna innan tagit

ett SMS-lån på tiotusen louisidorer, som jag nu,

i hundraslappar, hade ihoprullade med gum-

miband i byxfickan. Jag drog fram den lilla

korvliknande bunten, och slängde den i en vid

båge till Karim, som likt en handbollsspelare,

fångade bunten på ett bak-och-framvis, vän-

dande handloven uppåt. Han såg nu på bunten,

vägde den i handen, och sa:

”Tiotusen? Det räcker inte!”

Här stannade samtalet av. Stig sa ingenting,

men såg för första gången på länge nervös ut.

Jag stirrade ner i golvet.

Karim hystade tillbaka sedelbunten till mig och

sa:

”Det är ändå stora risker. Och det är en poff-

poff vi talar om.”

Jag fångade sedlarna, klämde på rullen, funde-

rande.

”Hur mycket då?”, frågade jag tonlöst.

”Hundratusen.”, sa han, mer uttrycksfullt.

”Hundratusen?!”, nästan skrek jag. ”För ett

chaufförsjobb?? För ett litet sketet chaufförs-

jobb??”

Jag tänkte att vilken knatte som helst i trappan

skulle göra det hela för en femtiolapp, eller åt-

minstone för en femhundring.

Karim skakade på huvudet, strök sig över den

lilla blanka flinten, och efter en stund gick han,

efter att hur artigt som helst tagit oss båda i

hand och önskat oss lycka till. Sån var han. Ka-

rim.

När dörren slagit igen bakom Karim och vi

hörde hans snabba steg nerför trappan, bland

kvinnor i hucklen som löpte med sina tvättkor-

gar upp och ned, sa Stig:

”Vi måste ha en annan plan”

”Ja, men hur?”, sa jag.

”Jag har visserligen inget körkort, men jag är

en jävel på att åka elscooter. Vi kan köpa en

elspark för femtusen och så är vi oberoende av

uppkopplingar. Jag kör lätt den elcykeln fram

och tillbaka till Portierns dröm på julafton. Om

det är plusgrader och ingen snö alltså.”

Jag stirrade på Stig.

Elspark?

Jag funderade. Det lät ju dumt. Allt kunde ju gå

fel. Och hur skulle han kunna skärpa till sig så

mycket, så att han kunde köra elspark efter att

ha skjutit nån med pistol mitt i ansiktet genom

en glasruta? Det lät för bra för att vara sant!

Men det är klart, å andra sidan. Han hade ju

sina piller. Stig hade genom åren visat en

enorm förmåga att navigera genom en multitud

av situationer med alla dessa piller. Han visste

hur han reagerade vid varje möjlig kombination

av dessa.

Säkert hade han ett speciellt piller i åtanke, som

just var ämnat för mord med efterföljande färd

på elsparkcykel…

”Tror du det?”, frågade jag.

”Vad är alternativet?”, undrade Stig med en

aning av överlägsenhet, blandad med ironi.

Hans logik var ibland bländande.

KAPITEL FJORTON

Efter det misslyckade mötet med Karim, och ef-

ter det att Stig presenterat planen med elscoo-

tern, så bestämde vi att vi skulle skiljas för da-

gen och ses dan därpå, på kvällen, vid 19-snåret.

Jag åkte hem till Trädgårdsgatan i min lilla

lugna förstad. Så lugnt och trivsamt det var i

Myrtendal, jämfört med Kopparträsk. Fast det

är klart. Tråkigare än Trädgårdgatan finns inte!

Ingen hälsade på ingen.

Jag hade inte väl kommit hem och lagt mig på

min säng, när det kom ett SMS:

Jag kollade vem det var ifrån. Från Els-Marie!

”FUCK. Trött på Paul.”, stod det.

Det var allt. Och vad betydde nu detta? Jag

ringde med detsamma upp Els-Marie. Klockan

var nu 13.30, och hon var sur.

”Vad menar du? Har du gjort slut? Med ho-

nom?”, undrade jag.

”Mmm. Mnnä.”, sa hon lite dragande på orden.

Vad är det nu?, tänkte jag och försökte få ord-

ning på tankarna.

”Du förstår, jag tycker inte riktigt om mina …

tuttar.”, sa Els-Marie. ”Dom skulle behöva ….”

”Nä men, va e detta?”

”Du förstår inte.”, sa hon.

”Nä, det gör jag inte. Tänk om jag skulle sitta

och fundera över mina kroppsdelar?”, sa jag

störtmulet. ”Och dessutom: varför ringer du?

Du vet ju, att han inte tycker om att du ringer

ditt ex hela tiden!”

Els-Marie skrattade.

”Jag bryr mig väl inte om vad karlar tycker.

Tycker si och tycker så, tycker upp och tycker

ner….”

Jag insåg att det var så före detta bombnedslag

som passerat de trettiotre, och med lätt begåv-

ningshandikapp, uttryckte sig, och resonerade.

Ja, dom resonerade så. Det var deras RESONE-

MANG.

Jag är väldigt förtjust i logiska identiteter. Allt

är som det är. Brudars resonemang är som bru-

dars resonemang.

”Ibland tror jag, att det enda jag bryr mig om är

hur jag SER UT.”, fortsatte Els-Marie, ”Och då

särskilt hur tuttarna ser ut. Jag klarar mig

egentligen utan att ha folk nära inpå mig… och

så.”

”Du är ju inte klok.”, sa jag. ”Vill du inget annat,

än att klaga över, att grejer inte står fullständigt

vinkelrätt ut från kroppen, så får du lägga på!”

”Fast Paul är inte så dum i alla fall. Fast betala

för tuttar vill han inte. Icke.”

Inför detta helt ologiska resonemang bröt jag

nästan ihop, och bad henne dra åt helvete.

Hon avslutade då samtalet och jag satt med min

tysta telefon i handen. Laddas behövde fan-

skapet också. Det var nya tider nu. Inte som när

man var barn. Då behövde man inte bry sig om

att ladda telefoner, och väldigt få tjejer höll på

att operera om sig hela tiden!

KAPITEL FEMTON

Stig skulle mycket väl ha kunnat ha massor av

vänner, trots sin sjukdom och de symptom som

hängde samman med den. Så märkbar var inte

hans psykos, och de egenheter åt det obsessiva

hållet, åt det paranoiska och det rent klassiskt

hysteriska, var egentligen inte av den magnitu-

den, att man omedelbart ryggade inför Stigs

person. Snarare förföll han både nyanserad och

originell i en mycket behaglig kombination.

Kanske om man då bortsåg mot de hätska utfall

mot all världens psykopater, som – faktiskt näs-

tan utan minsta förvarning kunde komma dug-

gande, till och med mitt inom diskussioner om

samhällsfält, där gemene man kan ha svårt att

få en skymt av nån psykopat. Hur som helst så

hatade Stig sådana människor, och menade till

och med att det i framtidens värld skulle var

nödvändigt att införa pass, inte olika Covid19-

pass, som skulle visa på kontrollerat psykopati-

fri person, för alla offentliga ämbeten o.s.v..

Hur det nu var med allt det, så avböjde Stig fak-

tiskt nästan alltid nya bekantskaper. Ja, så till

den grad att han endast litade på de personer,

som han knutit vänskapsband med, INNAN

han föll offer för sin FÖRSTA PSYKOTISKA EPI-

SOD.

Detta är både vanligt och ovanligt, enligt exper-

terna, men i Stigs fall så blev det just så för-

ödande, som det blev, och den helt konkreta

följden var den, att just JAG var den enda per-

son, som han tolererade, eftersom just jag hade

varit Stigs närmsta kompis i gymnasiet, året in-

nan Stig blev sjuk.

Detta kan kanske – inte vet jag - ge en liten del-

förklaring till Stigs längtan efter att få behålla

mig som vän, trots att jag faktiskt inte var den

mest tillgängliga eller observanta eller omtänk-

samma vän man kan ha. Men i Stigs värld före-

föll just jag kanske vara en länk till hans sanna

Jag. Och det fanns ju inget reellt sätt att argu-

mentera emot den ståndpunkt och den känsla

som kunde ligga bakom en sådan uppfattning.

Denna uppfattning var troligen dessutom mer

av en känsla, även i sig.

Förutom Stigs käpphäst med psykopaterna, så

återkom han, med en dåres envishet, med en

annan lika stark som originell ståndpunkt, som

hade mer med de psykotiska tillstånden och de

människors situation, som var drabbade av så-

dana tillstånd. Stig hade nämligen på Väster-

stads centralstation sedan flera år kommit i

slang med diverse original av den gamla stam-

men, några bleka överlevare, som varit med

under den era, när de gamla, stora mentalsjuk-

husen ännu existerade.

De berättelser, som Stig hört de gamle leverera,

när dessa satt med en hot dog och en Zingo i

handen på en bänk på Centralen, var som mu-

sik i Stigs öron. Aldrig hade han trott att de sin-

nessjuka, de galna och de förvirrade – en grupp,

som han ansåg att han själv tillhörde - en gång

hade haft en fristad, som så påtagligt liknade ett

jordiskt paradis, som alla dessa stora mental-

sjukhus i gubbarnas berättelseer visade sig ha

varit. Man tog där i forna tider hand om vem

som än visade sig vid akutintaget på dessa lant-

liga slott, och till och med släpade in människor

som var för påverkade för att kunna gå själva.

Väl inne i väntrummet fick man sitta ner och

vila en stund, och blev sedan inom en timme

inlotsad till en av de många akutpsykiatriker,

som arbetade dygnet runt med att se till de

olyckliga som staden lyckades producera ett

visst antal av, relativt ständigt. Man blev nästan

alltid intagen, och fick – efter det man blivit

ombedd att tömma sina fickor på pengar och

tabletter – en egen säng i ett rum för sex eller

åtta personer, och där blev man hjärtligt motta-

gen av de, som var så pass bra att de kunde tala.

Kamratskapen och tryggheten var av ett speci-

ellt slag, som gubbarna endast kunde beskriva

som, likt en EVIG ADVENT. Mat fanns rikligt,

och dygnet runt blev man vakad över av horder

av sköterskor, som sprang och leende tittade till

en, klädda själva som de var, i näpna gråblå

uniformer med snibbar här och där, och leen-

den och varma händer. Fast vissa sköterskor

hade privatkläder. Somliga till och med kort

kjol. Sades det. Läkare i stora svärmar vandrade

runt och undrade inte bara hur man mådde,

men även hur man hade det! Medicineringen

var visserligen lite egendomlig och bestod mest

av en ändlös, men omväxlande utprovning av

massor av nya, konstiga preparat, som ofta

hade biverkningar så att man inte kunde vare

sig prata eller stå. Troligt var att det var big bu-

siness med detta med medicinerna. Men det fick

man ta. Allt detta med medicineringen ebbade

successivt ut. Orsaken till det var att läkarna

kände med patienterna. Och det visade sig ofel-

bart, sa gubbarna, att efter några år, så hade

alla patienter hamnat på en typ av medicine-

ring som de tålde, och där de kunde prata igen

och promenera i parken ikring och delta i alla

de j hundratals aktiviteter, som fanns inom om-

rådet, vilka utgjordes av filmvisning, dans,

syslöjd, målning, snickeri, dramagrupper, läs-

grupper, Italienska, Spanska och gymnastik.

Somliga fick gå omkring i åratal utan minsta

medicin alls. Man bara VAR därute. Sjukhusen

låg alltid separat, ute på vischan.

Nuförtiden, det brukade gubbarna avsluta med:

”Om du åker te psykakuten nu, så får du åka

hem med tie sömntabletter, och sen får du

ringa Blickpunkten eller vad det heter, och så

får du en tid om en månad. Sen får du en De-

potspruta, som du blir dum, hungrig och fet av,

med avbrott för att det en gång i veckan kom-

mer en kontaktperson från ett team. De e slut

med middagar, krokiteckning, allsång och tru-

badur, omvårdnad och flecker i snibbar. Nu är

man bara dödligt ensam, illa sedd till och med

på Willys, och fånge i en etta i ett slumområde.”

Det var detta, som Stig tog till sig, som en

svamp. Han hade inte tidigare haft mer än en

svag aning om att det funnits dessa stora lant-

liga gods, inte olika Gripsholm och Mårbacka

och Solliden, där de olyckliga förr var väl-

komna. Det talades nämligen aldrig om detta,

menade Stig. Man har lagt locket på! Det kos-

tade väl för mycket, sjukhusen, sa Stig. Hans

sorg över detta var enorm, att inte bara HAN

lämnades utanförsamhället, men att alla dessa

olycksbröder och systrar i hela landet gjorde

det. Nu var nästan alla dessa gubbar, dessa

vittnen från förr, snart borta, döda av … en-

samhet. Men de som fanns kvar berättade att

deras sista stund på jorden skulle komma att

präglas av minnen från de gyllene stunderna,

från fina åren på Lillhagen, Beckomberga, St.

Lars och alla de andra paradisen för all värl-

dens annorlunda, där de udda behandlats i kär-

lek och med värdighet och som hyggligt folk av

hyggligt folk.

Det sved alltså och värkte i Stigs bröst över

detta. Men det var givetvis inget han kunde göra

åt det. Bara prata med papegojan om det och gå

ut på balkongen då och då och sucka över det.

Han var inte typen som var hatade samhället.

Men han var bitter på det.

Och om Stig brydde sig inte en själ. Utom möj-

ligvis jag då. Den ende som visat intresse, och

som var - inom rimliga gränser - pålitlig, det

var för honom just JAG.

KAPITEL SEXTON

De möten som vi hade i sista veckorna av no-

vember och i början av december präglades av

intensiva förberedelser. Efter en resa i Öron-

bergen ( läs: Rannebergen ) var jag lycklig ägare

till en blänkande Luger pistol, inklusive hölster,

samt tre lådor ammo.

Vidare hade vi lyckats få tag på en billig reko

elspark, som Stig tränade med varje dag, på lite

olika håll runt Kopparträsk. Kläder och skor

och keps hade han köpt, och de låg i en prydlig

hög invid papegojburen.

Jag vevade hög- och lågtryck i olika väderappar,

och försökte räkna ut sannolikheten för en snö-

vit- respektive kalmarksjul. Mest var detta gi-

vetvis i rent besvärjande syfte. Jag var medveten

om att vädret inte låter sig spås på sådan lång

sikt. Många meteorologer trodde att det skulle

bli en mild jul. Många år nu har det varit milt

och grått över julen. Stig och jag hoppades i en-

dräkt på detta.

Då och då plockade Stig dessutom fram sina bil-

jetter.

”Behöver du verkligen dom?” undrade jag åpet,

”du som varken vågar flyga eller trivs med

mycket främmande folk.”

”Klart att jag vågar flyga, när det kniper.”, me-

nade Stig, med ansats till ett leende. ”Dessutom

tror jag inte Tahiti har något utlämningsavtal

med Sverige…”

Han log nu faktiskt. Tänderna var i bedrövligt

skick, bruna och halva.

”Jaja. Jag skulle aldrig ha köpt dom.”, retades

jag. Sved gjorde det än. Det skulle ta tid att be-

tala tillbaka den dyra skulden. Men Stig låtsa-

des ironiskt låtsa som ingenting.

Bandet mellan oss hade åter blivit tajt, och vi

kunde utan vidare se varann i ögonen. Av nå-

gon underlig anledning, så tycktes nu, efter allt

trassel vi haft, själva undanröjandet av Paul,

mordet på Paul, vara mer en formalitet, ett be-

svär och olägenhet som man fick ta.

KAPITEL SJUTTON

Då och då ringde Els-Marie. Det visade sig att

det hände saker på hennes front också.

Denna gången låg hon till sängs och hade hu-

vudvärk.

”Paul vill inte betala.”, klagade hon.

”Nä Nä, man får ju förstå honom …”, försökte

jag, som egentligen log åt allt detta. Fjantigheter

med hennes fixering vid brösten!

”Ja, han säger att han inte har råd. Jag var hos

en doktor Schultz, en väldigt fin plastic sur-

geon, och han sa att det kunde gå på en 50 lax.

Men Paul sa att han hade trubbel med en del af-

färer, och att jag fick nöja med med en liten

hund. Så nu har jag en liten hund här.”, avslu-

tade hon.

”Vaddå … för hund?”, sa jag, medan min hjärna

åter började arbeta på högvarv med lite av de

andra uppgifterna hon lämnat mig.

”En Papillon. Daisy heter hon.”

”Så hon e där i sängen nu?”, undrade jag bele-

vat.

”Ja.”

Det blev tyst.

”Går hans affärer dåligt? Hur då?”, frågade jag

lätt.

”Ja.”

Jag hörde hur hon vred sig lite i sängen. Det

knirkade.

”Jaha.”, sa jag, och höll andan.

”Ja, han säger att dom där Speed-pack eller va

dom heter säger, att dom saknar … DEJ.”

”MEJ??”

”Ja, Paul e förbannad. Dom undrar vart du blev

av. För dom tyckte, att du kunde lägga upp pla-

ner så bra, och peka på utvecklingsmöjligheter.

Paul säger att han vet att du var bättre. Han kan

inte lägga upp planer, säger han. Så han vet det.

Men han säger, att dom kan lägga upp sina egna

planer. Han e ingen konsult. Han levererar

webtjänster, servrar OCH SCRIPT. Säger han.

Inget annat.”

Jag var nu idel öra.

”Så han har svårigheter at få kontraktet? Det

var ju redan i somras som i en liten ask.”

”Han får det inte. Och därför blir det bara en

hund.”

Medan jag nu log, hörde jag Els-Marie kela med

Daisy och kalla henne Lilla Hjärtat och Mam-

mas Gull.

”Jobbigt.”, sa jag. ”Ja, det är inget jag kan göra

nåt åt. Var och en sköter ju en business, som

han eller hon vill….. Som hen vill.”

”Vad du låter konstig jämt!!! Jag vill inte tala

med dig. Så trevlig som doktor Schultz var!! Om

du ändå varit som han! Han sa att jag var lik

Julia Roberts. Fast att jag var kortare, och inte

så benig som hon, sa han!”

”Du är väl inte ett dugg lik Julia Rob…”

”TYST! Han SA det!”

”Jaja. Okey då. I kolmörker kanske.”

Els-Marie la på luren i örat på mig. Jag log.

Hur skulle man nu se på detta? Att Paul, den

fan, till och med skall grillas innan han skall in

i ugnen? Just det. Ond ska ont ha! Jag skuttade

omkring i lägenheten på Trädgårdsgatan, upp-

repande de magiska orden:

””Dom tyckte att du kunde lägga upp planer så

bra, och peka på utvecklingsmöjligheter!””

Nu åkte Bell´s Whisky fram igen. Inte samma

flaska, men en ny, som jag införskaffat, då den

gamla hade blivit tom. Jag hade några CD

hemma och satte på Dolly Parton. Parton är ett

guilty pleasure för mig. Jga lyssnar ju annars

bara på Vivaldi. Hon sjöng sina sånger för mig

nu i en halvtimme, medan jag njöt av whiskyn

nersjunken i min favoritfåtölj:

”Here You Come Again!.....”

KAPITEL ARTON

Stig ville en dag att vi skulle gå och titta på vår

gamla skola i Västerstad.

”Kul å se hur allt ser ut idag. Ställen man var

på. Det lilla caféet o allt.”

Jag biföll denna önskan, även om jag misstänkte

att det förmodligen blivit nåt annat av skolan,

nåt allaktivitetshus, eller kanske rentav bostä-

der. En schangtil bostadsrättsfastighet kanske.

Det gjorde mig ont om Stig. Nu kanske han gick

och oroade sig för att något skulle gå fel. Men

jag kunde inte se någon annan plan. Hade det

funnits någon bättre plan, så hade jag ju försla-

git den!

När vi var på väg ringde Els-Marie, även denna

dag, och utlät sig. Jag sa att jag var upptagen, för

vi satt på spårvagnen ut till Pistagelund ( läs:

Majorna ), där skolan legat.

”Jaja, nu skall jag i alle fall ut med doktor

Schultz, för HAN e i alla fall INTRESSERAD.”

”Va? Men Paul då.”

”Paul säger att man får dela allt köttsligt mellan

sig här i världen. Han e väldigt vidsynt!”

”Vidsynt? Paul?”

”Jaja, han har inte RÅÅÅD.----. Hejdå vad du nu

skall göra! I kväll skall jag gå på bio med Walter

i alle fall….”

Hon la på, och jag sneglade på Stig, som jag

visste hatade att blanda sig i mina fruntim-

mersaffärer. Ja, han ville inte höra talas om

dem! Annars var han en av de få personer jag

känner, som faktiskt är intresserade av allting,

till och med sport. Om än inte ishockey.

”Nu e vi snart framme.”, sa Stig, då vi var djupt

nere i en väldig backe, där den italienska spår-

vagnen stannade till, bland hus, av vilka hälften

var gamla landshövdingehus från 1800-talet,

medan andra var moderna, och mest likande

annex till kärnkraftsanläggningar.

Besöket i minnenas kvartér blev, precis som jag

misstänkte, en besvikelse. Men först och främst

var jag besviken på Stig, som givetvis försökte

använda det här besöket för at få mig sentimen-

tal och avbryta hela projektet mot den ruttne

Paul. Några såna tarvligas manövrer trodde jag

inte Stig var i stånd till. Därför beslöt jag mig

för att enbart tänka på annat när vi besökte

skoleländet. Det visade sig att det fortfarande

var en skola, men Komvux.

Inget av den ståtliga forma byggnaden, med

dess pelare och dess stränghet, och de stora sa-

larna, ja, alltihop, som ju kommit skolan att

likna ett förstadium till ett mentalsjukhus, ett

slags bred port till mentalsjukhus, det fanns

inte längre. I nivelleringens spår fanns nu bara

nån slags jämställdhetsförsamling, och jag bara

mådde illa, och bad Stig att vi skulle åka till-

baka till Kopparträsk, där det i alla fall fanns en

air av autencitet och äkthet. I Kopparträsk var

saker det de var. Ni kommr ihåg min kärlek till

det som är identiskt med sig självt? Här vid

denna gamla relikt från ståndssamhället, som

blivit indoktrineringsanstalt i det postmoderna

och det kulturmarxistiska, kunde man inte vara

kvar.

Nu raljerar jag lite för mig själv. Jag har inte i

mitt hjärta o. hjärna dessa floskler, med vilka

en Sverigedemokrat av lägre graden tar sig fram

på Flashback. För mig erbjuder moderniteten

diverse sanslöst begeistrande möjligheter, som

man inom högern glömt bort. Ett vanligt fel hos

ultrahögern är, enligt min mening, att man

skyller allt det som Internets införande har

medfört som nackdelar, på marxister och an-

hängare till Frankfurtskolan. Ni hör hur absurt

det är. Så är alltså jag själv en relativt vidsynt

man. Jag bejakar också allt som oftast t.o.m.

Komvux, samt ombyggnader av gamla läroverk.

Bara så att jag fick det sagt.

Här gällde det nu emellertid mer att skydda sig

från Stigs försök att få mig att minnas gamla

äppelknyckartider, för att därmed hänfalla åt

drömmerier och letargi, istället för mer revolut-

ionär aktion, som den, att undanröja psykopa-

terna från deras orättfärdiga maktpositioner!!

På spårvagnen ut till Kopparträsk, där Stig

denna kväll åter skulle bjuda på Pizza, halvsov

både Stig och jag. Vi höll på att av misstag pas-

sera Kopparträsk, och vaknade yrt till när några

gangsters vänligt hjälpte oss av vid stationen,

under markytan, med rulltrappor upp.

Ynglingarna ville - som alltid - ha våra telefo-

ner. Jag trodde att telefonrån var passé, och för-

klarade at Stigs och mina telefoner inte var värt

att spendera 6 månader på ungdomsanstalt för.

Jag frågade dem om de visste var man kunde

köpa billiga stulna bilar.

”Jag har pengar. Inte här. Men på banken.”, sa

jag.

Grabbarna började diskutera, och dom lovade

höra av sig. Så lättlurade var dom.

Väl hemma hos Stig så åt vi Pizza och drack öl

och såg på TV. Stig blev sömnig, och jag funde-

rade över hur det gått för Els-Marie, med Wal-

ter.

På något sätt så begrep jag för närvarande både

Stigs och Els-Maries dilemman bara till hälften.

Det kan tyckas orimligt. Antingen förstår man

väl en sak, eller så missförstår man, eller förstår

abolutamente nada? Men så enkelt är det inte. I

och med att förhållandet mellan verklighet och

språk är så komplicerat, så kan man FORMU-

100

LERA saker för sig själv, på ett sådant sätt, som

gör att man TROR att man förstår. Men man

gör det inte alls. Så var nog fallet med mig. Jag

både utskuldar mig och urskuldar mig inte. Ty

man har ju ett visst ansvar för hur man formu-

lerar saker. Till och med för sig själv. Eller: i all

synnerhet för sig själv. De största synderna –

påstår en del tänkare – är i själva verket de, som

man begår mot sig själv.

101

KAPITEL NITTON

Julen närmade sig med stormsteg. Advent ru-

sade fram. Lucia passerades, utan att nån kom

ihåg vem som blev vald till just det. Och snart

var det dan före dan.

Jag hade köpt tre julklappar. En till vardera

John, Åsa och Reine. Det skulle bli trevligt att se

dom igen, dessa vänliga själar! Om blott om-

ständigheterna varit annorlunda! Nu var ju jul-

afton på ett sätt förstörd. Jag skulle troligen

knappt kunna äta, av ren nervositet.

Jag hade inte hört av Els-Marie på ett bra tag. I

början av december hade hon bara sms:at att

hon ville vara ifred. Sen, dan före Lucia hade

hon SMS:at igen och denna gång stod det. ”Nu

kan du höra av dig. PUSSZZZSZSZSZ.” Nu, dan

före julafton hade jag då SMS:at henne och öns-

kat God Jul och frågat lite enkelt: ”Blir det Pauls

stuga på julafton LOL? ”Svaret kom med vän-

dande post: ”Jojo men,

cozy

julkalas suck. LOL.”

Jag begrep inte vad hon menade, men struntade

i det. Människan var sedan ett bra tag alldeles

virrig i huvudet.

Stig och jag gick igenom noggrant hur allt

skulle gå till.

Vi hade lagt upp det så, att cykelturen skulle

minskas ner. Stig skulle bara cykla i sju kilome-

102

ter, och inte ända till Myrtendal ifrån Portierns

Dröm. Sedan skulle han byta kläder i en depå

som vi ordnade till i en lada där. I ladan skulle

också elsparkcykeln stå, både före och efter akt-

ionen.

Stig var nu bekant med pistolen, och även

hölstret. Vi beslöt att han skulle skjuta ett skott,

mitt i facet på Paul, och sen ge sig av. Troligen

skulle Els-Marie om hon var i samma rum,

skrika och ha sig, men det var ju en del i pla-

nen, att hon skulle fånga en skymt av en fly-

ende. Och just en flyende smal maskerad män-

niska på elcykel. Med rånarluva. Då skulle man

nämligen rikta misstankarna mot ynglingar i

Orten, som ju brukade utföra sina vansinnes-

dåd, just färdandes på elsparkcykel.

Bussen - en lokalbuss - stannade nära cykel-

ladan, och passerade där två gånger i timmen,

även på Julafton. Det räckte för oss. För oss

hade nu ärendet vara på gång så länge, att det

kändes helt abstrakt. Vad som hägrade var mitt

övertagande av den lätt sovande firmans verk-

samhet. Uppenbart att den nuvarande skötseln

var undermålig. Det var visserligen inte belagt

med dödsstraff att sköta en firma dåligt. Men

jag bara nämner det.

Dagen före Julafton var vi i Stigs lägenhet och

gick igenom allt igen, för hundrade gången. Pi-

stolen skulle Stig dumpa i en liten å, utmed

103

vägen. Handskar skulle han bära, ett par tunna

svarta läderhandskar, hela tiden. Vi kramades

en sista gång på kvällen. Sen åkte jag hem till

Trädgårdgatan och lovade ringa honom vid 12-

tiden på Julafton. Han tänkte ge sig av vid etti-

den, och skjuta Paul vid Kalle Anka. At three

o´clock.

Även vädret visade sig gynnsamt. Det var uppe-

håll och skulle fortsätta så. Lite gråmulet och

fem plusgrader hela Julafton!

Jag visade honom, liksom jag gjort förut ett par

gånger, hastigt ett kort föreställande Paul, som

jag tagit på kontoret, medan vi var partners.

Han småtjocka ansikte sågs där le, och den

smala mustaschen var utdragen till ett nära

decimeterlångt streck. Stig lugnade sig med ett

enkelt:

”No big deal. Jag tar en tablett, så går det hur

enkelt som helst.”

Han hade ingen moral, Stig! Det händer om

man tar psykofarmaka, Rohypnol och sånt. Ef-

tersom jag visste, att han i alla fall hade ett ru-

diment av samvete, OCH ALLTSÅ KUNDE

ÄNDRA SIG, så spelade jag nu ut – som bevis

också för min tacksamhet att han varit än så

länge så lojal - mitt absolut sista kort. Här hade

alltså inget lämnats åt slumpen, även om det

tidvis kan ha förefallit så.

104

Ur min vänstra innerficka plockade jag nu, ett

vitt kuvert, som jag burit intill min gamla

iPhone.

Stig tyckte till, och jag tänkte att han psykotiskt

återupplevde minnet av när jag gett honom Ta-

hiti-biljetterna.

”Vill du se?”, frågade jag, och jag kunde inte

dölja det lilla jublet i min röst över min geniali-

tet.

”Ja.”, sa Stig och sköt fram hakan som en

springpojke.

Ur kuvertet tog jag två flygbiljetter.

”VA!”, utropade Stig, som med ens grep efter

biljetten, för att se på den.

”Tahiti?”

Stig häpnade: ”Följer du med?”

”Jepp.”, sa jag, ”det är klart jag följer med. Vi är

ju två om det här! Då skall vi också gå i Gaugu-

ins fotspår tillsammans.”

Stig skakade rörd på huvudet.

Nu visste jag att Pauls öde var beseglat.

Vi skiljdes, och jag åkte sen vagnen hem till mitt

från den underjordiska perrongen. På vagnen

såg jag återigen tonårstjejerna som jag flörtat

med en annan kväll. En av dom, den mörkaste,

hade denna kväll en finare klänning. En med vit

och blårutigt mönster. Jag log mot henne och

105

hon log tillbaka. Hon såg inte ut att ha några

problem med bröstspänsten. Brösten stod rakt

ut, som om dom pekade mot något.

106

KAPITEL TJUGO

Morgonen den stora dagen grydde. Jag steg upp

tidigt, onödigt tidigt och städade. Det behövde

inte städas, men jag kunde inte vara still. Ingen-

ting kunde lugna mig, och jag tänkte att jag

skulle ut och springa. Men jag hade inte ro till

det heller.

Till slut satte jag mig ner i min fåtölj och tänkte

att jag skulle bete mig som Stig när han var oro-

lig. Om jag satte mig bredbent och framåtlutad

och vaggade med kroppen åt höger och vänster,

som Stig, så kanske det skulle lätta. Sen insåg

jag meddetsamma att jag höll på att bli galen,

och slutade upp med vaggningen. Fullständigt

åt helvete, tänkte jag. Tänk om nu allt misslyck-

ades. Det kunde ju gå fel på hur många sätt som

helst! Det fanns i själva verket ingen ände på

hur mänga sätt det kunde gå fel på. Skulle jag

räkna upp dem?

Jag kände mig plötsligt gammal. Och ensam. I

själva verket, vem hade jag kvar, om jag miste

Stig och Els-Marie?

Ingen.

Dom där två stod mig närmast, och det var dom

jag älskade, och alltid hade älskat. Varför gjorde

jag då detta? Vad var drivkraften? Var det Paul

107

och firman det handlade om, eller var det inte

snarare så, att jag ville IMPONERA på dem, på

dem jag älskade? Eftersom jag inte riktigt kunde

älska, så gjorde jag det jag kunde, jag försökte få

dem att tycka att jag var en riktigt fantastisk

fixare. Jag tänkte fixa allt åt dom. Var det inte

så?

Det var för DERAS SKULL jag gjorde detta. Så att

Els-Marie skulle få sina efterlängtade bröst, och

så att Stig skulle kunna känna sig som en hjälte,

och så att han skulle känna att han betalde till-

baka allt det som min vänskap gett honom. Jag

offrade mig för dem. Jag hade kunnat leva ett

stilla liv och kanske med dem delat en enkel

måltid på McDonald´s då och då. Men jag ville

mer, och ville äkta.

Vi skulle allihop, Els-Mari, Stig och jag, leva

fulla liv, med min firma som bas. Med ett kon-

trakt med PREX-Speed. Miljoner. Och status.

Och tre lyckliga människor mitt i en spännande

värld!!

Klockan var nu elva på Julafton.

Jag tänkte på om jag skulle skicka ett God Jul till

- en gång till, för att bara få ett livstecken, så att

jag visste att allt var okey. Så att jag skulle

kunna deducera att allt var som jag planerat.

Att dom verkligen var i stugan.

108

Jag skrev bara: ”God Jul. Din X.”

Det var ju humoristiskt och bra.

Omedelbart kom svaret: ”GOD JUL Har släpat

med skinka t o m. PUSSSSSSSSSZZZ.”

Det var jag ju nöjd med. Allt gick enligt plan. Jag

kikade ut genom fönstret och såg på den lätt grå

himlen. Typiskt tråkväder var det.

Jag skulle inte vara hos Johns förrän halv tre,

för dom såg alltid på Kalle Anka, så måste jag

göra något annat till dess för att fördriva tiden.

I en timme eller så. Det var eftersom jag skulle

vara hos Johns så tidigt - för Reines skull - som

mordet måste ske vid Kalle Anka. Jag tillbring-

ade timmen med att se på ett avsnitt ur En plats

i solen. Sen klädde jag mig och tog spårvagnen

till Johns bostad.

Dom hälsade mig med hurrarop.

”Här kommer magikern!”, ropade Åsa, blin-

kande åt både mig och Reine, hänvisande till

mina konster med pojkens mobiltelefon.

Det visade sig att alla var samlade. Systern till

Åsa, Tessan, samt Johns far, Ernst, och jag och

Åsa och John och Reine.

Vid Kalle Anka satte vi oss och såg denna gamla

film. Jag hade diskret stängt av ljudet på min

mobil, både för samtal och för meddelanden.

Men under hela Kalle Anka-timmen hade jag

telefonen i handen. Jag indikerade med en liten

blinkning åt familjen att det var min vana. En

109

yrkesskada för en gammal internettekniker.

Vilket för en initierad hade verkat löjligt. Men

här fanns ingen initierad, utom jag. Vid 15.32

tyckte jag att nåt rörde sig inne i telefonen och

mycket riktigt. Där var Stigs SMS.

110

KAPITEL TJUGOETT

Stig hade tagit en nästan tom buss till ladan

utmed rutten till Portierns Dröm, och vid tvåti-

den bytt om till de svarta trikåerna, samt gjort

rånarluvan beredd under hakan. På huvudet

bar han en vändbar keps, där han nu använde

den beigea varianten. Vapnet spände han på sig

ordentligt, under höger överarm.

Så startade han elsparkcykeln. Den gick igång.

Sen löpte det iväg ut på vischan. Få bilar åkte

här. Nästan ingen hade kommit på idén att fira

Jul i stugbyn.

Utom några få.

Vädret var ju bra och ljust, och när Stig när-

made sig Pauls hus, stannade han elmoppen,

och gömde den i ett snår, så gott det gick. Inte

en själ varken syntes eller hördes. Från Pauls

hus, som skymtade, kunde inget liv spörjas, ing-

eting ännu.

Nu bytte Stig kepsöversida till svart, och drog

upp rånarluvan. Pistolen bar han innanför den

svarta jackan. Han osäkrade vapnet, innan han

kom fram till staketet, där grinden stod och slog

lite i den minimala brisen. Man var ju så nära

havet här, så lite bris fanns nästan alltid.

111

Stig gick in på tomten för att över den av vild-

svin uppbökade gräsmattan smyga sig fram till

altanen. De stora perspektivfönstren på Pauls

lilla villa var fullt upplysta, och nu hörde Stig

tydliga ljud. Det var någon som skrattade högt.

Det klirrade lite och en person stampade i gol-

vet.

Stig smög, hukande, upp på altanen.

Så reste han sig framför fönstret med pistolen

lyft och såg in i rummet. Där i soffan satt en

man i blå kostym med ett stort jultomteansikte

på sig och han kysste Els-Marie, som såg lätt

disträ ut.

Han tog ett djupt andetag, höll andan och lyfte

pistolen, siktade direkt mot tomtens ansikte och

tryckte av.

Fönstret sprang med en jättelik smäll i bitar,

tomteansiktet flög av, blod sprutade upp på

väggen och offret för Stigs välriktade kula föll,

med blodigt ansiktet före, ner i Els-Maries knä.

Skriet som följde kunde raserat Storkyrkan i

Stockholm.

Kvickt samlade Stig ihop sig på altanen, och ru-

sade iväg med pistolen i ett fast grepp. Han fann

elscootern och inom en minut var han utanför

området och halvvägs till ladan, så fort gick

moppen. Strax innan ladan stannade han till

vid en stor upplyst reklamskylt och såg sig om.

112

Inte en käft. Men snart skulle polisen komma.

Han tog upp mobiltelefonen och textade snabbt.

”Paul fixad. Fönster paj. Tror inte hon såg mig

ens. S.”

Sen körde han vidare. Först när han höll på att

byta till sina vanliga stadskläder i ladans mör-

ker, hörde han polissirenerna.

”Jobba på Julafton.”, sa han högt med en ton av

medlidande.

113

KAPITEL TJUGOTVÅ

När polisen och ambulansen anlände till Pauls

hus, så hade ett halvt dussin grannar, som vi-

sade sig ha huserat i byn på Julafton, samlats i

Pauls hus och ikring. Paul själv ryade omkring,

chockad, och Els-Marie fick tröst av en för

henne okänd grannfru, som för dagen var

iklädd guldlamé. Hon hade stort rött hår, som

hon envetnades med att borra in i Els-Maries

ansikte.

”Lilla vän, lilla vän, vad hände? Vem var det?”

Els-Marie hulkade och grät och hostade av

fruns parfym.

”Nån sköt Walter. Dom har skjutit Walter!!”

”Har nån sett nåt?”, ropade Paul, iklädd svart

kostym och orange skjorta, rakt ut i sin träd-

gård, men togs sen hand om av en polis, som

förargad ville sköta utredningen själv. Ytterli-

gare en polis sökte mota bort grannarna, som

nu redan hade förstört aventuella fotspår.

Polismannen försökte sen få upp ett blå-vitt

plastband runt tomten.

Ambulans personalen hade fullt schå med den

skjutne. Denne var stendöd, och hade knappt

nåt ansikte alls kvar. Blod täckte soffan och Els-

Maries nya schackrutiga klänning. I köket un-

der köksbordet, intill sopsäcken kurade lilla

114

Daisy, skakande av skräck. Polisen ombad nu

paret att, medtagandes det stackars djuret, stiga

in i en nykommen piketbil, för transport till det

å polishuset i Västerstad nödvändiga förhöret.

115

KAPITEL TJUGOTRE

Hemma hos John lyste tv:n upp rummet med

sin lilla Disneykavalkad. Jag kände mig varm i

ansiktet efter att ha sneglat på sms:et. som jag

sorgfälligt dolt för Reine, som sprang omkring

överallt.

Sedan åt vi och drack, lekte lekar och spelade

spel och delade ut julklappar. Jag fick en randig

slips av Åsa och John samt en liten förpackning

med Bubble Water, som man kunde blåsa såp-

bubblor med, från Reine.

Vid sextiden såg vi på nyheterna. Där meddela-

des det att den i Västerstad verksamme och i

societeten välkände tyske plastikkirurgen Wal-

ter Schultz, 38, blivit avrättad med ett välriktat

skott genom en glasruta i ett villaområde utan-

för samma stad. De närmaste anhöriga var un-

derrättade.

Jag satt som förstenad. Alltihop hade misslyck-

ats, precis som jag fruktat! Fullständigt fel. Ab-

solut groteskt!

Så fel som det kunde bli.

Jag sa att jag inte mådde bra, och ringde efter en

taxi. Reine blev ledsen att jag åkte så abrupt.

”Va e de, va e de?”, ropade han. För han såg att

det var något.

116

”Hoppas det inte var maten ….”, ropade Åsa ef-

ter mig.

Väl hemma på Trädgårdsgatan ringde nu Stig,

som också sett nyheterna.

”I am so sorry.”, sa han. ”Jag som trodde allt

gick bra.”

”Det är ingen fara.”, sa jag. ”Det var otur, helt

enkelt.”

”Ja”, sa Stig, ”särskilt för Walter.”

Det blev sen tyst. Ingen av oss sa nånting.

”Jag vet inte om jag vill åka till Tahiti.”, sa Stig.

Jag kände i innerfickan efter biljetterna, som i

mitt fall var en helt hemfabricerad vara, gjord

på en kopiator, efter en fil jag redigerat i Paint

för Windows95 på en gammal laptop. Men Stigs

biljetter var äkta.

”Nä, inte jag heller.”, sa jag.

------------------------------------------------

Några veckor efter Jul fick jag slutligen ett livs-

tecken, i form återigen av ett SMS, från Els-

Marie.

”Möt mig i morgon 20.30 på Palace, i alkov två!

E-M.”

Jag förstod återigen inte hennes SMS. Det lät

väldigt annorlunda. Men dagen efter inställde

jag mig på plats, på Västerstads kanske mest

anrika hotell, iklädd min bästa kostym, och

117

med min beigea ulster draperad över den-

samma. Håret var nyklippt och jag hade lite lätt

parfym också.

Els-Marie strålade. Hon var klädd i aftonklän-

ning, svart där man såg hennes de-kolletage,

vilket syntes osedvanligt smäckert. Små enkla

pärlörhängen hade hon i örsnibbarna och bar

inget halsband.

Hon bjöd på en liten supé i en avskild alkov, och

hade valt ett grandiost vin, en Chablis.

Jag blev åter, liksom många gånger förr, blixt-

kär, i min förra fru, och sträckte fram min hand

för att lägga den över hennes.

”Kolla!”, sa hon, oefterhärmligt tarvlig, som hon

alltid var, och så vek hon plötsligt ner hela

överdelen på sin klänning. Brösten stod små

och fasta av hårdgummi rakt ut i luften, nästan

som om dom pekade, och de små skära koppar-

na på dem lyste i kapp med hennes leende.

”Gratis!”, sa hon.

”Grattis!”, sa jag, och vi skålade ömt.

När vi senare lämnade Palace lyste fullmånen

över Västerstad, och vi kände oss exakt som

ungdomar igen.

FINIS.

118

119

120