HOME

PISTOLEN

Pistolen

En osannolik historia

av Kaj Bernhard Genell

Illustration: Kaj B. Genell

Förlag: BoD – Books on Demand, Stockholm, Sverige

Tryck: BoD – Books on Demand, Norderstedt, Tysk-

land

ISBN: 978-91-7699-762-8

KAPITEL ETT.

I vilket vi möter Robert, vår hjälte, som visar sig

vara en nervös ung man, ångestfyllt funderande över

om det, som han just åstadkommit, om vilket vi inte just

nu får veta mycket alls, vart värt priset.

Det var en vårförmiddag i april. Robert tog fram

pistolen, en Colt, modell 1903 Pocket Hammerless, och

låtsades sikta mot något bredvid soffan. Ansiktet var

spänt och svetten rann i pannan. Kläderna var skrynk-

liga och skjortan oknäppt. Så stod han, siktade och sik-

tade, medan regnet utanför ömsom tilltog i styrka,

ömsom avtog och smattrade mot treglasfönstren. På

spisen i köket kokade kaffevattnet brusande, och den

gamla pendylen på väggen, i den med avseende på stil

helt disparat möblerade lilla lägenheten, slog elva slag.

Från trapphuset hördes också ljud. Från småbarn som

åkte utmed ledstängerna. Det skångrade och sjöng i

huskroppen i en obestämd, lätt skiftande, tonart. Den

unge mannen, Robert, kikade försiktigt ut genom per-

siennen upp mot den grå skyn, fortfarande med pistolen

i handen. Vecken vid hans näsrot ömsom djupnade och

slätades ut. Han log glädjelöst, närmast liksom grima-

serade och kliade sig sen irriterat på halsen. Regnet re-

ducerades efter en stund. Detta år var det en mycket

tvekande vår – efter en kall vinter.

Så lade han ifrån sig pistolen på soffbordet, bred-

vid ett halvfullt glas Red Port, och steg, smällande med

lågskorna i parketten, in i det minimala köket, för att

göra i ordning snabbkaffet, när plötsligt ett svagt ljud

från ytterdörren nådde hans öra, genom alla de övriga

ljuden, och fick honom att stanna upp, blick still.

Efter att ha stängt av plattan på induktionshällen

och skjutit kastrullen till en sval del av spisens svart-

glänsande yta, återvände han till soffbordet, tittade på

den olycksaliga pistolen, och suckade. Efter att ha

släckt ner i rummet, gick han tyst fram mot ytterdörren,

från vilken nu inget alls hördes längre. Men då, på hall-

mattan, kunde i halvmörkret något pappersliknande i

A5-format skönjas. När ögonen vant sig lite vid mörk-

ret – det var alltid så där på våren för Robert, att ögonen

blev både svaga och superkänsliga - såg han att det var

en broschyr från Jehovas vittnen. Han svor till, gudlöst

kan man tänka. ”Det var ju själva fan!” mumlade han

med sin djupa röst. Han var mager, men hade ändå en

djup röst. Sen plockade han upp broschyren och tände

i hallen.

Allting var nu åter exakt som vanligt. Förmiddags-

lugnt. Medan han släntrade in i vardagsrummet igen,

andades ut och tände ljuset där också, genom att lätt

smälla till den fyrkantiga vita knappen på väggen. Lite

slött betraktade han sedan broschyren, vars omslag

pryddes av en anemisk akvarell föreställande ett ungt

par, som leende höll varandra i händerna mot en bak-

grund av en idyllisk småstad, framhävd av blånande

berg och religiöst kritvita bulliga moln. Molnen var ac-

centuerade med tjocka konturer, och då flög det genom

hans huvud oklara tankar som manade honom till för-

siktighet, samt tankar som handlade om att han egent-

ligen inte visste vad han skulle ta sig till.

Han tog ett släpande steg; hans kropp syntes lite

framåtböjd när han rörde sig, och han haltade lite, båda

egenheter hos honom och satte sig i den låga soffan,

lyfte portvinsglaset och glömde nu plötsligt bort att han

skulle ha, eller ville ha, kaffe. Tankarna på hur misera-

belt hans liv blivit snurrade i hans huvud, och alltihop

var Livias och … den där pistolens fel! Och givetvis

alldeles hans eget. Alltså: Livias, pistolens och hans.

Att han haltade något hade förresten att göra med,

att han en gång hade haft en hjärntumör. Men det var

länge sen. Nu tänkte han inte på sådant. Han var

kroppsligt frisk sedan länge. Att han förr känt sig udda,

det var något passé. Stort sett.

Annars var Robert en ung intelligent man, runt tju-

gofem. Han hade ett smalt ansikte med mycket regel-

bundna drag, men inte så regelbundna att det såg löjligt

ut. Ögonen, som var stora och satt ganska tätt, hade

vanligen ett mörkt, intensivt uttryck, och han talade

ibland med en något egendomlig betoning, vilket var så

distraherande för omgivningen, att han bara därför ofta

kunde komma undan med påståenden om saker och

ting, som ibland var något logiskt förvirrade, eller sak-

nade empirisk grund. Rena fantasier alltså. Den kons-

tiga betoningen, som var som ett talfel, gjorde alltså att

man ofrivilligt alltid lyssnade på allt vad han sa. Ofta

helt i onödan, alltså. Ty han var inte särskilt bildad eller

intelligent. Det han sa var nästan aldrig särskilt intres-

sant. Och som tur var, så var han inte alls patologiskt

pratsam, men yttrade sig mer sporadiskt. Han var emel-

lertid lätt att tycka om, så som det är med vissa männi-

skor. Men han drog sig ofta undan umgänge, i kraft av

att han upplevde något problem som han tyckte att han

måste lösa ensam, först. Innan han blev social. Som han

tänkte bli i framtiden. Vanligtvis rörde sig dessa hans

problem helt om missuppfattningar, eller rena vanföre-

ställningar. Inbillningar om allt från smått till stort. Så

tillhörde Robert den stora skara människor som binder

ris åt egen rygg, till ingen nytta eller glädje för någon

alls.

Han lät sig själv långsamt trilla bakåt mot soffans

tygrygg och lutade huvudet mot den runda fettfläcken

på väggen bakom, krökte i och med detta halsen, så att

han lätt kunde snegla upp inunder ramen på den gamla

oljemålning, som, i tung så kallad ”guldram”, hängde

över soffan sedan åratal tillbaka. Tavlan var ett arv från

farbror Kurt och tant Inga. Men ursprungligen hade

tavlan inhandlats av hans egen farfar, Sven. Det där var

en krånglig historia, som Robert aldrig numera grun-

nade över. Han gillade dock den digra antikviteten.

Tavlan var stor, den var tung, och den förevisade,

mycket professionellt, ett skeppsbrott med ett fyrmastat

barkskepp i järn, utsatt för dåligt väder, ja storm, vid

Dovers bankar och stränder. De stora barkskeppen från

slutet av 1800-talet hade brukat vara av järn. Barken

stod nu hårt på grund och visade, snett vänd mot åskå-

daren, med bogsprötet vridet nästan rakt mot denne,

upp en slagsida på c:a 45 grader, samt en totalt sönder-

sliten rigg. Endast tåtar - stag rev och fall och sådant -

och segeltrasor hängde från rårna i skarp relief mot en

blygrå himmel, vilken någonstans lite obestämt hade

inslag av grönt. Här och där över himlen flög ett litet

svart moln, nästan pittoreskt. Hans farfar, som hade va-

rit sjökapten, och hade varit runt hela jorden till sjöss,

flera varv dessutom, hade alltid gillat tavlan, och ofta

småleende påpekat att ”skutan satt helt rätt”, där den

satt i sandstråket vid stark ebb nedanför Dovers världs-

berömda höga kritklippor. Med detta hade hans farfar

givetvis menat, att barken hade en av konstnären riktigt

återgiven position, med tanke på vad den råkat ut för.

Tavlan hade inget namn, och inte skeppet heller. Konst-

närens signatur, som var anbragt med beige oljefärg,

var oläslig och hade inte heller kunnat spåras, såvitt Ro-

bert visste, av någon i de familjer som ägt den. Men

tavlan var mycket skickligt målad, av en yrkesman helt

säkert. Tyvärr hade den vissa skador, och den hade på

sina ställen restaurerats fult, av en amatör eller kanske

till och med ett barn, så att hela sjok med nyare färg, i

fel nyans och utan lyster, utan spår av täckande linolja,

vanprydde tavlan, som leverfläckar på ett vackert an-

sikte. När Robert för några år sen vid inflyttningen hade

hängt upp tavlan hade han drivit in ett halvdussin

sjutumsspik långt in i putsmellanväggen och sen dragit

mängder av papperssnören genom mässingshålen på

tavlans baksida, knutit käringknopar och råbandskno-

par i massor över varann, och så anbragt tavlan prydligt

på väggen, på lagom höjd. Han hade då givetvis sett till

att överdelen på tavlan hamnade i linje med överde-

larna på andra tavlor i rummet, så att allt skulle kännas

tryggt och lugnt i den lilla enrummaren. Robert var all-

mänbildad och kände till saker. Hur det skulle vara. De

övriga tavlorna hos Robert var främst oljor även de,

många föreställande fiskelägen i Bohuslän, andra var

planscher med ödsliga skräcklandskap. Dessa var alla

enkla tavlor, som stod bjärt ut i sin tarvlighet mot den

större tavlan, som hade en kontinental, eller snarare

klassisk engelsk romantisk air över sig. Det var som om

den var målad av en av ”de stora målarmästarna”, som

hans mor, Thea, skulle sagt. Hon hade brukat tala end-

ast ironiskt, när hon alls talat, den olyckliga människan.

Det var således, tänkte han - reflekterande över tavlans

tyngd och sjutumsspikarna - osannolikt att den skulle

rasa ner, särskilt just precis nu och knäcka hans näsben,

tänkte han. Så skedde, givetvis, heller inte. Livet är,

som redan antikens Aristoteles framhöll, en skola i san-

nolikhet, och sannolikheten för att en tavla skall trilla

ner samtidigt som man fruktar att den skall göra det, är

liten.

Istället för att tänka på sannolikheter fick Robert

på ett livligt sätt plötsligt för sig, att han just hade miss-

sat en detalj i något som nyss skett. Man kan ibland få

en sådan känsla, ju. Som från ingenstans. Olusten över

detta bortglömda eller förbisedda kom den ganska höga

pannan under det mörka, smålockiga håret att återigen

skrynklas ihop, och några av hårtestarna som hängde

över den visste inte var de skulle ta vägen, men trevade

osäkert ut i rymden och skymde hans blick, som nu for

från uppåt tavelkanten ut över det grönaktiga taket som

om den letade efter något osynligt, som alltså alls inte

befann sig i taket, men mer inne i ögonens glaskroppar.

Ja, hela den unge mannens uttryck präglades av denna

egendomliga, det egna sinnets väntan på att komma

ikapp sig självt, för att sen för honom presentera det

objekt, som ouppmärksamheten eller vanan hade fått

detta sinne att för en kort stund dölja för hans med-

vetande, av en för honom helt okänd anledning. Vad

var det i denna situation som inte stämde?

Likt av egen kraft, som i hypnos, lyfte sig nu väns-

terarmen och snart stirrade den unge Robert på foldern

han nyss fått, medan en tanke, klar som heligt vatten,

steg upp och formades i hans huvud. Den löd:

”Jehovas vittnen ringer alltid på. Dom vill alltid

prata. Övertyga! Om sin tokiga sak. Dom lägger inte

bara en folder i brevlådan för att sen tyst slinka iväg!”

Snabbt som ögat var han nu ute i hallen igen, för-

sedd med pistolen, som alltid var säkrad, Gud nåde an-

nars! - men helt visst troligen laddad - och han lade örat

mot dörrspegelns ljusa teakyta och lyssnade. Inte ett

ljud! Möjligen ett ljud från tvättstugan. Troligen att en

maskin torktumlade i källaren fyra trappor ner. Maski-

nen lät i några sekunder, stannade, startade sen åter åt

andra hållet med ett liknande, men inte exakt samma,

surrande, tjostande och gurglande ljud, och så pågick

det, cykliskt. Det lät faktiskt så i trappuppgången halva

dan.

Dörren var ganska tjock. Han betalde ju extra på

hyran sedan något år för att ha denna, en nyare, mer

ljudisolerande, dörr. Klockan var 11.14, det såg han på

sitt armbandsur, som han lite omodernt, ännu bar.

Smartphonen, en Galaxy S5, låg i köket, på bänken in-

vid den öppnade runda bruna snabbkaffeburken. En

blå, rak, modern kaffekopp utan dekor och utan inne-

håll stod nydiskad och sken i förmiddagsljuset bredvid

burken.

Robert tänkte, att det nu ändå inte kunde vara nå-

gon omedelbar fara att öppna dörren och titta efter. Om

någon hade velat hoppa på honom hade de ju knappast

annonserat sin närvaro med ett kristet blad. Om man

ville överfalla någon, så var det givetvis bäst att bara

överrumpla. Alltså tog han ett fast grepp om dörrhand-

taget, öppnade dörren, som gick utåt, som ytterdörrar

brukar, med ett ryck, och spanade snabbt omkring i

trapphuset. Detta var upplyst hela dygnet. Han hade

själv ringt och klagat hos bostadsbolaget och sett till,

att det skulle vara upplyst. Han hade nästan varit hotfull

och sagt, att om han nu skulle betala extra sjuttio kronor

i månaden bara för en ny dörr, så skulle dom ta mig fan

stå för kostnaden att lysa upp trapphuset, så att man inte

rätt vad det var ramlade och bröt benen av sig i den och

blev en börda för sig själv, sjukvården och samhället i

övrigt.

Han hade väl haft en dålig dag. Olyckligt kär som

han var. Mycket beroende på hans talfel, alltså det

stötvisa i hans tal, hade han blivit åhörd. Ljuset i trap-

pan var numera alltid tänt.

Trapphuset var alltså för närvarande tomt. Från

källaren hördes det nu mycket tydligare ljudet av hur

tumlaren en sista gång vände tvätt, för att sedan med ett

kort ”schreeek” komma till ro. Trapphus hade generellt

en mycket kraftfull och speciellt akustik. I det trista 40-

talshusets sju våningar rådde det nu absolut tystnad.

De, som skulle gå till jobbet denna vårförmiddag, hade

gjort just det. De andra var uppenbarligen tysta som

myror. De kanske sov, eller så studerade de. Vad visste

han om sina grannar? Inget nästan. De såg alltid ut som

de hade bråttom, och de såg annars inte ut på något sär-

skilt sätt, de flesta, och inte som om de hade några sär-

skilda intressen alls. Men det hade dom förstås. Vissa

av de som bodde i huset hade kanske också åkt ner till

stan denna dag, tänkte Robert, för att handla i de få bu-

tiker som ännu fanns, ängsligt väntande i Centrum på

att utkonkurreras av internethandeln. Nå, konjunkturen

i samhället var i alla fall god.

Han gick in i hallen igen och stängde ytterdörren,

förflyttade sig sedan till det inre i sitt trista gemak, där

han med en lätt darrning placerade den tunga colten

som han haft i handen, på soffbordet.

Robert var ju alls ingen revolverman. Hans um-

gänge med pistolen var helt tillfälligt. Han gick fram

till datorn, en svart laptop, som stod på ett bord försett

med stålben vid väggen mot köket, klickade där, medan

han stod framåtböjd över datorn, fram Spotify, och satte

på On the radio, med Donna Summer, en urgammal di-

scolåt som han alltid hade gillat. Robert hade sin egen

smak. Han var opåverkbar i sin musiksmak av vad

andra sa. De stora svarta högtalarna som satt vid lång-

väggens yttersta översta vinklar dånade ut melodin och

sången, och basen dunkade. Kanske skulle det hjälpa i

denna problematiska situation? Skulle han byta till

Toni Braxton? Här fanns inte rum för Rihanna.

Han satte sig i soffan med sin blå kaffemugg. Hans

ansikte var dock nu ännu spändare. Kanske hade han

aldrig i hela sitt liv upplevt en värre situation än denna.

Han anade då inte, förstås, att allt skulle bli mycket

värre. Han visste inte riktigt vad det var han hade gjort,

och han visste absolut inte vad han skulle göra med pi-

stolen. Kanske slänga den i hamnkanalen? Varför inte?

Göta Älv var väl en ypperlig plats för pistoler?

KAPITEL TVÅ.

I vilket vi möter Livia, Roberts stora kärlek, - halvt

en liten Holly Goolightly, men också lite av en Marie

Curie, och i vilket vi finner ut något om hennes Hows

och Whereabouts och om hennes lilla Citroën.

Livia Enstöhring svängde sin skramlande, nötta

lillcittra upp på infarten till sitt egna, ganska antika,

gula träslott ute i gamla villastaden. Villan, ty det var

inget slott, låg i ett område, före detta högstatus, som

var relativt centralt beläget i staden, rätt nära Roberts,

men som ändå präglades av en slags lantlig idyll. Ingen

hade visserligen något hönshus här, inte heller visade

ägarna av husen här något intresse för att odla morötter

och sallad och sådant. Nej, på gräsmattorna snabbkröp

diskusliknande robotar i sinnrika mönster, programme-

rade av tonårsungdomar i Hongkong eller på Taiwan

och behändigt försålda genom EBay, innan tullmuren

föll ner. Klockan närmade sig tre, denna tisdagsefter-

middag i april när hon stannade bilen intill en stenmur

och drog åt handbromsen. Hon klev ur sin bil och ner i

gruset med ett snabbt steg.

Livia slog sen igen dörren på Cittran med en kort

smäll, som lät som ett snäpp i en plåtburk. Hon kisade

upp mot huset, på den flagnade fasaden medan hon rät-

tade till luggen. Det behövde målas här, tänkte hon dif-

fust. Nu hade regnet upphört och Livia tog av sig sin

lilla röda sportrock medan hon tog de fem fotstegen upp

till ytterdörren, fortfarande iklädd de diminutiva hög-

klackade skor, som hon valt att gå ut med den dagen.

Hennes rörelser var snabba, hon var vältränad och

sprudlade av energi. Livia var kortväxt, knappt 155

lång, och elegant, mycket hip och älskade livet. Hon

förde sig mycket lätt, hade ett brunrött hår och en frisk,

fräknig hy, men det mest dominerande i det hjärtfor-

made ansiktet var avgjort de jättelika, blixtrande gröna

ögonen vars pupiller var stora och tycktes rymma en

hel värld. Den lilla fina munnen var snyggt målad med

knallrött läppstift. Hon hade ytterligt små händer och

var opraktisk. Livia var mycket begåvad och medlem i

Mensa. Hon var född Holmberg och hade själv tagit sig

ett roligare namn. Hennes far var miljonär och denne

dyrkades av dottern, som var natt drömde om honom.

Dörren till huset var låst och hon fiskade med

flinka nymanikyrerade fingrar upp en nyckel ur

handväskan. Korresponderande med det yttre, och det

lättrörliga i detta, fanns alltså ett mycket starkt levande

inre intelligens. Denna intelligens var också i mycket

inriktad på att låta det yttre samspela med det inre.

Många tyckte att Livia var lyckligt lottad.

Så klev hon in, och en svart katt smet, utan att

alls snegla åt henne med ens en kall blick, mellan hen-

nes ben och ut i trädgården i detta samma ögonblick.

Men vad brydde hon sig om katten nu? Om allt någon-

sin blev som vanligt skulle hon skaffa sig en katt som

hon tyckte om! Och som tyckte om henne! Helst en ori-

ginell sak, nån orientalisk, burma, siames eller naken-

katt. Slängande sin lilla eleganta skinnjacka och sina

skor i hallen stegade hon sen bestämt in i det stora rum-

met på nedre botten, där det var fullt av möbler, musik-

instrument, böcker, gymnastikredskap och … givetvis

… kläder. Med en suck lät hon sig själv trilla baklänges

på en extrasäng som stod mitt i det ljusa rummet, pla-

cerad så att det var lätt att ifrån dess huvudända se TV-

skärmen på den lilla, men exklusiva, stålinramade platt

TV-apparaten, som prydde det bortre hörnet av rum-

met. Tv:n stod svart mot en ljusgul, randig tapet. Snett

ovanför hängde en olja av Bengt Lindström. Hon la nu

armen över ansiktet och tycktes vilja försvinna ifrån

allting, döljande sig i armvecket. Höll hon på att tappa

modet? Hon låg i denna ställning i väl 10 minuter innan

hon försiktigt, med ett försöksvis milt ansiktsuttryck,

kikade upp ifrån sitt hittepågömsle. ”Vad gör jag nu?”,

sade hon högt. ”Nu är goda råd dyra.” Hennes ansikte

var blankt av svett. Men det var det, å andra sidan, näs-

tan jämt.

Hon kunde inte tänka en enda vettig tanke. Så fam-

lade hon efter den svartvitprickiga mobiltelefonen, som

hon alltid bar i ett brokigt tygsnöre om halsen, ding-

lande ner mellan brösten. Där i mobilen var redan ett

meddelande från mamma: ”Hur mår du? Hälsningar,

Mamma.”

Hon suckade, van vid dessa undringar, och vevade

med tummen i adresslistan. Vem kunde hon nu anförtro

sig åt? Inte mamma Ingrid precis. Vem var det som

hade mod, integritet och huvudet på skaft nog bland

hennes generationskamrater? Och vem var den goda

vännen? Den verkligt goda vännen när det gällde? Hon

hade faktiskt sällan behövt ställa dessa frågor så rakt

och definitivt aldrig med en sådan desperation, som

hon nu gjorde det. Så självständig brukade hon vara.

Hon bläddrade bland namnen. De var helt klart en

väldig massa. Manliga och kvinnliga. Hon pausade här

och där i listan. Tvekade, och hon funderade noga över

varje namn. Men som hon inte hade någon egentlig

plan, så blev det svårt. Vad skulle hon be vännen om?

Att formulera problemet, eller att dessutom också be

honom eller henne att vara med och lösa det? Hon gick

och ställde sig i fönstret och såg ut i trädgården, där

katten långsamt, lyftande sina ben, ett i taget, var på

span efter något i den gryende vårsolens glans bland

fjolårsgräs och halvmultnat löv. Den som ändå vore en

katt!

Hon visste inte riktigt, att vad hon gjorde var allti-

hop för kärlekens skull. Hon trodde att hon tänkte på en

pistol. Hennes lilla hand, där en ring med en stor duvblå

opal milt log, knöt sig omkring mobilen. Men i sitt inre

kramade hon en ung mans hand.

Hon såg ut genom fönstren hur mörkret nu börjat

sänka sig över villastaden.

- Jag ringer Undine, tänkte Livia och sken lite grann

upp i samma stund.

KAPITEL TRE.

I vilket en stenrik, författande lektor berövas sin

avlidna mors trofasta hund. Och vi får här också reda

på något om Gustave Flaubert, vår lektors favoritob-

jekt.

Undine Samson Cotta arbetade som universi-

tetslektor och forskningsassistent i Franska vid Institut-

ionen för Romanska språk vid stadens universitet. Hon

var nästan fyrtio fyllda och bodde ensam i ett litet hyrt

hus vid havet, på Särö minsann, och denna förvårdag

satt hon i den med snickarglädje överfyllda loggian

som vette mot havet och skrev på sin gråvita sprillans

nya Mac. Hon såg mycket yngre ut än dessa fyrtio. Hon

var påfallande lång och stor. Hennes huvud, med det

kortklippta håret, syntes löjligt litet på den stora krop-

pen, där framför allt bakdelen var jättelik. Verkligt

stöddig. Få var de stolar som omedelbart rymde denna.

Detta hade, i själva verket, varit hennes bekymmer och

största sorg ända sen puberteten.

Ögonen var små, av obestämd färg, och lite

kalla. Det vackraste hos henne var den pyttelilla mun-

nen, som så livligt och gärna i tal återgav vad hon

tyckte och tänkte. Detta återgavs med eftertanke och

sållat genom alla realitetsprinciper som man inom psy-

kologin hittills kommit på. Ty hon var klok, och hon

hade rykte om sig att vara just det. Klok och balanserad.

Hon syntes dock också munter och glad som människa.

Detta senare hade hon lärt sig att utstråla. Det omedel-

bara intrycket hon gav, och detta är det väsentliga, var

det av en bildad och mycket världsvan ung dam. Hen-

nes ansikte, hår och hennes välskötta grönmålade nag-

lar skvallrade om att deras bärare var förmögen, om än

inte stenrik, samt mån om sitt yttre.

Husets glasrutor mot västerhavet var ännu blöta

av vårregnets ojämna duschar, men solen kom fram och

det för verandaloggian välkända ljusgröna, somrigt

varma skimret hade till Undines förnöjelse återvänt.

Detta bekom alltså Undine utomordentligt väl och hon

lade av sig sin dyra beigea ylleschal, ruskade på sitt lilla

hår och tog sig lättjefullt en mun Madeira. Detta

starkvin hade varit Churchills favoritdryck, näst te,

tänkte hon ofta när hon köpte det på Systembolaget ef-

ter jobbet på Franskan. På institutionen alltså. Hon gil-

lade förresten att läsa historia, och biografier späckade

med trivia om berömda människor. Undine sträckte ut

en mjuk hand mot bokhögen som halvslarvigt låg på ett

ultrasmäckert sideboard bredvid henne. Där låg alla

Flauberts romaner och noveller, på Franska, specialin-

bundna i läder, samt böckerna med Flauberts alla oför-

skämda brev. Breven älskade hon. Flauberts vrede var

utsökt! Flaubert var definitivt elakare än Churchill. På

loggians kortvägg mot norr satt det till och med ett por-

trätt, en stor affisch, i chockerande svartvitt, förställ-

ande Flaubert. Flaubert såg här oformligt tjock ut.

Kanske var hon svag för tjocka män, fast det insåg hon

ju inte själv, i sin egen pompösa massivitet. En solstråle

hade letat sig in till fransmannens kind. Intill posterpor-

trättet av denne gigant hängde det inramade diplomet

från universitetet, som lugnt berättade att en Undine

Samson Cotta hade avlagt filosofie doktorsexamen i

Franska språket och litteraturen och försvarat en av-

handling. Samson var förresten hennes moders födel-

senamn, och det var judiskt. Och här förekom så i av-

handlingsbeskrivningen namnet Flaubert. Denna äm-

nesbeskrivning var dock, i sig, så invecklad, att den ald-

rig till fullo hade begripits av någon, varför det är onö-

digt att referera den här.

Hennes nuvarande arbete med Flaubert, som hon

gjorde på sin fritid, en fritid som tycktes oändlig, syf-

tade till att göra begripligt för den breda allmänheten

vad hon hade menat med sin avhandling. Samt att söka

dra sina slutsatser något längre. Man kunde ju dessu-

tom kosta på sig att gå ut över slutsatser och implikat-

ioner och fabulera lite, när man nu ändå bara, som rent

tidsfördriv, skrev en populär bok, som inte skulle för-

svaras för någon grad. Alltså sökte hon ta lite lättare på

sitt arbete. Som därför, för att det var möjligt, - att ta

lätt på arbetet - och för att hon gjorde just detta möjliga

verkligt, också föreföll henne stentråkigt. Delvis därför

förekomsten av Madeiran i sammanhanget.

Men just detta med Madeiran hade dock, givetvis,

visat sig göra arbetet inte så mycket mindre tråkigt, ef-

tersom det nu blev svårare, och därför tog längre tid.

Hon tyckte nu rentav att hon kört fast. Alltihop tycktes

väldigt svårt. Hon insåg inte att det var Madeirans fel.

Det skulle i själva verket, tänkte hon när hon, medan

hon smuttade på vinet ur det kristallglas, som med ett

lätt tickande ljud slog mot hennes nyblekta tänder, vara

betydligt enklare att istället återigen doktorera i något

annat, som till exempel Italiensk litteratur, kanske

Toskansk poesi, eller Toskansk novell, kanske just

Castigliones novellkonst, än att skriva denna bok om

Flaubert. I Sverige var det alltför sällan folk hade två

doktorstitlar. I Tyskland, till exempel, vimlar det av

dubbeldoktorer. Och dom har ändå betydligt strängare

krav på avhandlingarna i humaniora i Tyskland, än vad

man har här hemma, i detta efterblivna land i norr, lan-

det där vi har det så bra.

Var det Flaubert som ställde till alltihop, eller vad

var det? Hon snurrade – inkrökt i sig själv - på Madei-

raglaset och läste återigen några rader i L´Éducation

sentimentale, Flauberts stora älsklingsprojekt, vilka

just – som man kunde uppfatta saken - berörde verkets

titel. På svenska skulle dessa rader ungefär lyda:

”- Åh, de bildade klasserna! upprepade socialisten

med ett hånskratt. Det finns inga bildade klasser! För

det första finns det endast hjärtats bildning! /…/."

Undine funderade nu över detta. Givetvis fanns

det bildade klasser! Till exempel klassen av bildade

människor. Så tänkte hon.

Flaubert protesterade hur som helst, i romanen,

genom denne socialist, emot borgarna.

Flaubert var en skeptisk skitstövel som vanligt,

och sade: Nej. Pas du tout! Han gav nu begreppet bild-

ning en metafysisk innebörd. ”Hjärtats bildning.”

Bokens titel var L’Éducation sentimentale. Bildning -

éducation -fanns hos var och en, och det var ett slags

själens allvar och dess heliga renhet, tänkte Undine.

Men härmed gick alltså den eventuella kritiska ironin i

bokens titel förlorad! Var begreppet ”hjärtats bildning”

något som pekade utöver romanen, och pekade mot var

en, pekade oändligt?

Så gick tankarna – om lite rörigt, så dock - hos

Undine, hos vilken det nu tycks ändå ha gått upp en ny

tanke, eller flera. Originell var hon vanligen inte alls.

Hon var mer gedigen. Kanske var det en exakt jämvikt-

skoncentration av Madeira i blodet hos Undine, som

fick denna sällsynta effekt?

Snart sansade hon sig, och betraktade denna tanke

om boktiteln, en boktitel som genom sekler skapat kon-

troverser på seminarierna, på dess plats inne i sitt huvud

och sade sig, att åtminstone inte hon skulle förmå sig

att överblicka konsekvenserna av denna tanke. Det fick

helt enkelt bli något enklare. Som vanligt. Hon fick

fortsätta med det formella. Stilgreppen. Lite lätt så där.

Hon använde bara måttligt modeterminologi. Hon

gjorde sig inte till! Så pass begåvad var hon i alla fall,

tänkte hon. Det som alls tänktes, det skulle tänkas klart.

Det som tänktes, fick inte luta sig mot några suddiga

nypåkomna intellektuella begrepp, begrepp som redan

efter några decennier bleknat till den intighet, sm de i

själva verket var det ambitiöst pinsamma, och preten-

tiöst överladdade, uttrycket för. Så tog hon en liten

klunk till … och vände blad.

Det plingade då, efter all denna reflexion hos Un-

dine, plötsligt till i datorn. En uppdatering på facebook.

Det var Shanghai från Toodeloo som skrev:

”Ser på Netflix. Var fan e mina paljettshorts??

Nån som vet !!!!?????@@LOL”

Hon klickade, nu utan att röra en min med sina små

kurviga läppar i sin lilla mun, åter fram Word och sitt

manuskript med Flaubertcitatet.

Med några lätta rörelser på datortangenterna tog

hon också fram en musiklista från nätet och lät sen, ge-

nom en tryckning, Anthony and the Johnsons, Knockin

on Heaven´s door strömma ut i rummet. Fanns det nå-

got alls här i världen, som var så tröstande som kastrat-

sång, eller transsång? Eller vad det nu var för någon-

ting. Hon älskade det. Undine gillade inte feminism

och HBTQ. Men det sa hon aldrig. Det gjorde man ju

inte. Sa sådant. Nä. Sådant sitter djupt, om det sitter,

och vad man känner för, rår man inte för. Typ.

“Mama put my guns in the ground

I can't shoot them anymore…”

En mindre till mellanstor hund trädde, med små

knäppningar och en del hasningar av gammal raggig

päls mot parketten, ut i loggian ifrån storarummet. Det

var en tax, vid namn Hugo, som Mademoiselle Cotta

ärvt av sin mor, Elsebeth, som för ett halvår sen hastigt

gått bort, efter att ha blivit överkörd av en spårvagn vid

Centralstationen i Göteborg. Hunden hade blivit vittne,

slitit sig och nästan fallit i hamnkanalen. En kvinna från

förorten, iklädd heltäckt i muslimsk dräkt, som också

blivit vittne, hade däremot fått hjärtslag och dött där

hon stod.

Undine steg upp, stängde av musiken, grep sin

mobil och öppnade balkongdörren för den lilla hunden,

som genast, trots sin ålder och alla krämpor, trängde sig

ut i det fria, med ett litet gläfs. Hunden försvann ut. Ef-

ter en kort stund la Undine undan sina böcker, satte lap-

topen på standby, och gick ut i hallen, där hon hämtade

en kort egyptisk rock av läder, siden och kamelhår –

inköpt på plats i Kairos jetsetkvarter - och gick sen ge-

nom våningen och vidare genom balkongdörren ut efter

lille Hugo. Luften var kylig, men frisk, och hon skå-

dande över det vida Skagerack, där bränning efter brän-

ning bröts, och luften var frisk och aningen isande av

salt vatten som yrde i stora kärvar långt in över land

och över henne. Hon kände hur hela världen liksom

med en rysning av glädje kom åter till henne, med vå-

ren i sin famn. Ibland kände sig Undine fjärmad från

världen. Hon började halvt småspringa på en liten kro-

kig sandstig som ledde nivåvis ned mot havet, nu med

taxen efter sig. Lille Hugo, som var nästan helt grå av

ålder, skumpade gnällande och orolig efter sin nya

matte och letade samtidigt efter ställen där det möjligen

kunde finnas en buske, som åtminstone svagt liknade

en tik, ty han ville ju åtminstone sätta på någonting.

Bättre sent än aldrig. Ögonen for fram och tillbaka i

hundskallen, och tungan släpade ibland ner på marken,

där sanden flög upp i små virvelstormar efter det för-

hållandevis tunga djurets framfart ner mot sjön.

När Undine nått fram till båtbryggorna, som låg

nedanför hennes hus, klapprade hon med sina stadsskor

ut på en sådan, vid vilken fyra, nyss sjösatta, medel-

stora segelbåtar nyckfullt och ojämnt stretade i sina för-

töjningar. Det luktade sjögräs och tjära och karbinha-

karna klingade i sina fästen och från masterna small

det, när skoten, fallen och stagen i halvkulingen sökte

göra sig fria från metallspröten, som ju utgjorde själva

masterna och den övriga riggen. Hon kände själv inte

till något alls vad gällde båtar och dess utrustning. Hon

var ju kroppsligen inte heller alls byggd för att hantera

dem. Men hon kunde dock lätt och med sitt öppna sinne

njuta av dem och deras skönhet och tänka, att det var

roligt för dem, som nu begrep sig på sådana här livsfar-

liga tingestar, hur man framförde dem och hur man vår-

dade dem. Hur man på bästa sätt sökte göra det enkelt

att ta sig ut med dem på havet. Hur man angjorde bryg-

gor. Och varma sommardagar med rätt manskap – ur

hennes personliga synvinkel sett - var hon van vid att

då och då kunna följa med några grabbar ut, och ligga

och sola på däck. Undine kunde den svåra konsten att

både njuta av fransk litteratur och att få njuta av det,

som denna litteratur ofta och med sådan intensitet

handlade om: det hetsiga, heta, ljuva erotiska och in-

tensiva livet.

Dessa konster är båda två inte så svåra att be-

härska om man har utrustats av naturen på ett nå-

gorlunda gynnsamt sätt. Och är beredd att avstå från

annat. Undine var varken något akademiskt snille eller

någon exceptionell strandskönhet. Men vad som fram-

för allt hjälpte henne till att få följa med kidsen på

segelturer och få delta på festerna de hade var ju hennes

behagliga sätt att prata, ja: hennes förnuft, samt den

skönhet, som intelligensen alltid på något egenartat sätt

hade i släptåg. Dessutom att man omedelbart, på hen-

nes sätt och alltihop, såg, att hon var uppvuxen i socie-

teten och att hon på ett chosefritt sätt trivdes med det.

Att så var fallet kunde man se, även om man till exem-

pel var från Stockholm, eller till och med om man var

långväga utlänning. I viss utsträckning i alla fall. Hon

bar sina hundra kilo rakryggad och självmedveten. Hon

hade, kort och gott, klass. Inte många har det, på ett så

självklart sätt: klass.

Längst ute på bryggan, som gungade så smått i de

små vindbyarna, stannade hon och började sjunga

Knockin on Heaven´s door, ut mot vinden.

Kanske, tänkte hon, skulle allt reda upp sig! Nu

kände hon sig friare än på länge. Ty hon hade nu ingen

alls att ta hand om längre. Utom hunden då. Och den

såg ut som om den, i åldrandet, i sin sexualnöd och för-

virring, också ängsligt undrade var dess sista viloplats

skulle komma att bli. Kanske här i havet, tänkte den

kanske, ty någon form av tankeverksamhet har ju djur

också, liksom de flesta människor. Den lyfte försiktigt

en tass invid den yttersta bryggkanten, där den stod

bredvid den smånynnande, gungande Undine. Kanske

i sympati. Hon blickade hastigt och skuldmedvetet ner

på den gamla, raggiga hunden, som mer liknade en vål-

nad än en hund, och hon flätade raskt, om än utan både

talang och känsla, in hundens namn, meningslöst, i sin

sång. Hon sjöng allt ljudligare Bob Dylans sång med

rader som:” Oh, Hugooooo, Hugooo-oooou!” Vinden

tog nu visserligen det mesta av sången. Bryggan sva-

jade. Hunden blickade egendomligt sorgset upp på

hennes, slant sen hastigt på en gummilist och rutschade

med ett stort plask ner i vattnet bredvid en brygg-

pollare. Och Hugo sjönk sedan som en sten. Undine

skrek till, och efter att hon gjort en liten tafatt rörelse

med handen – som en liten cirkel - efter hunden, svepte

hon, i en rysning, den korta kamelhårsrocken från Ka-

iro tätare omkring sig. Sen stod hon bara och såg, nu

knäpptyst i denna sin illustra rock och med vinden i hå-

ret, ner i det gråa havsvattnet, som stritt skummade där-

nere vid pollarfoten. Vinden slet hela tiden också i bå-

tarnas riggar och vimplar. Vinden blåste alltså, som om

inget hade hänt.

Någon annan människa såg hon inte till vid stran-

den. Efter tio minuter, en kvart, gick hon åter upp till

strandvillan, lätt huttrande. Vinden var nu kall. Vintern

släpper inte så lätt sitt grepp. Hunden sågs aldrig mer

till. Kanske var det nu faktiskt med en viss sorg hon nu

insåg att hon var alldeles ensam. En god sak var det att

vara fri, tänkte hon, medan hon mer argt än ledset

slängde rocken på hallgolvet och gick in i storarummet,

men det, att vara alldeles ensam, det gjorde ju livet full-

ständigt meningslöst! Ack! Hundens försvinnande

ställde med ens allt på sin radikala spets.

Ack! Och snart fyrtio också! Att bo här uppe i

Norden, i De Ensammas Land! Varför inte bege sig av

till södern, till Provence, som hon kände så väl, och där

det talades världens vackraste och mest perfekta språk,

detta språk, som hon redan sedan sina tonår hade bel-

slutat sig för att göra till sitt. Kanske var en förändring

nu nödvändig? Boken kunde hon ju skriva färdig i

Frankrike! Lektorsjobbet var ändå tråkigt. Varför be-

trakta detta vinets land bara som ett alternativt land?

Varför inte göra det till sitt enda? Eller hon kunde ta

över farfars hus i Wien? Möjligheterna var i själva ver-

ket oändliga.

Nu ringde mobilen. Det lät som när man pinkar i

en metallburk, tyckte hon, ty hon hade nu genom sina

funderingar fått ett nyfriskt sinne. Måste byta signal!

Man kan inte ha en pinksignal! Vem var det? På tisdag

eftermiddag? Medan hon småsprang, lämnandes sin

Madeira, och lyssnandes letade efter sin iPhone, som

hon lagt ifrån sig när hon steg in i huset, funderade hon

på om döda hundar kanske flyter upp. Kanske de bara

försvinner, äts upp av krabbor, sjöhästar, maneter och

plankton. Man behövde väl inte dragga efter dem? Var

det lag på det? Ofta var det lag på sånt i Sverige. Abso-

lut inte i Frankrike. Inte efter hundar! Hon tänkte att

hon måste googla på detta.

KAPITEL FYRA.

I vilket nu i historien inträder en av dess allra

mest intagande gestalter, en tablettmissbrukande, ma-

nipulativ poet, en ny Sapfo, från Kaos-land, och vi häp-

nar givetvis stilla över att sådana människor finns

Två våningar under Robert, på Abrovinschgatan

14, också hon i ”de ensammas land”, d.v.s. i Sverige,

ensamhushållens Eldorado, bodde Maretta Gun Lars-

son, en liten kvinna i övre medelåldern, utan egna tän-

der, med det ljusrödbeiga håret pottklippt. Hon bodde i

en likadan enrummare som Roberts. Men hos Maretta

var det inte ordning och spartanskt som hos Robert,

men det var konstant kaos, stökigt, överlastat och svet-

tigt.

Kaos, svält och ångest och inga pengar präglade

tillvaron här. Så också denna dag, denna tisdag som nu

så smått började lida mot sitt slut. Vilket var bra för

Maretta, ty då brukade ångesten släppa. Men det kän-

des inte så idag. Det var inte alltid det fungerade, detta

med solljusets korrelation med ångesten. Hon irrade

omkring med ångesten jagandes efter sig i sin minimala

lägenhet. Men på något sätt redde hon ändå alltid van-

ligtvis upp sin ångest. Hon överlevde den. Hon var ex-

pert på överlevnad. Sen många långa år. Fast alltid med

ett nödrop och slitigt var det.

Denna lägenhet var i ett riktigt förfärligt skick, nå-

got som givetvis – om än omedvetet - bara ökade på

ångesten hos henne. Redan innanför ytterdörren bör-

jade eländet, med en liten ojämn rad av fluffiga

dammtussar och brödsmulor och ingrott tuggummi. Så

fortsatte det vidare inåt i hallen, där drivor av gammal

reklam blockerade vägen tillsammans med gamla

strumpor, pappersbitar, kvitton från Willys och Syste-

met, och en smutsig trasmatta, som låg i veck. Inne i

rummet, som var dåligt upplyst av en olaglig, alldeles

för svag, glödlampa av äldre sort, såg allt likadant ut:

skräp på golvet, ihoptrampade mjölkkartonger, tid-

ningar, böcker, kaffeskedar, bomullstussar, koftor,

halsdukar, gammal wellpapp, sladdar, iturivna halva

fönsterkuvert, gamla sönderrepiga CD-skivor, sten-

hårda, torra bullar och diverse smutsiga lakan domine-

rade och allt var täckt med tjockt damm, damm och åter

damm.

Intill fönstret hade hon länge vid soffbordet suttit

och präntat ner summor i ett postgiroblock med räk-

ningarna och med de förfrankerade postgirokuverten

bredvid sig liggande på en taburett. Nu var det klart och

hon klistrade snabbt ihop kuvertet. Hon lade med en

lång sträckning av armen kuvertet på en blåmålad byrå.

Så strök hon luggen ur pannan och satte sig sedna vid

en annan ände av bordet, släpande stolen dit med ena

foten och Maretta valde nu, framåtlutad så att både de

blå jeansen och tröjan skavde i den fläskiga midjan,

bland tabletter som låg lösa i en hög bredvid en bunt

böcker, Bordet, som förlorat ett ben, stod och vinglade.

Fingrarna som lyfte upp tablett efter tablett var lite

bläckfläckiga av artbetet med räkningarna. Samt bar

färg av tobak. Ett paket Marlborough låg också framför

henne. Hon var iklädd en blommig badrock, kroppen

skakade ständigt lite, ty energi hade hon egentligen

ingen brist på, det var bara det, att all denna energi var

satt av hennes själ att tygla sig själv, med främst två

medel. Två dåliga medel ambivalens och tabletter.

Ibland rosévin. Rosévinet tog i hennes fall mest kraft

ifrån henne. Ambivalensen var god två. Tabletterna tog

i så måtto kraft av henne att kraften mest bara försvann.

Hennes ansikte var, trots alla år av missbruk och

umbäranden, präglat av en stark och originell intelli-

gens. De stora blå ögonen rörde sig snabbt och livligt.

Runt munnen fanns det drag av en sällsam, stolt beslut-

samhet, som tycktes beredd att gå hur långt som helst,

men enbart på helt egna vägar. På hennes villkor. För

närvarande tycktes vägar och villkor leda i fördärvet.

Men hon var van vid denna slags kamp. I livet hade hon

givetvis inte, såvitt hon själv begrep, åstadkommit

mycket nämnvärt. Som man ofta tanklöst uttrycker sa-

ken. Men vad handlar allt om? Tiden gick hur som helst

för Maretta i ångestens tecken och i ett evigt letande

efter lindring. Så var en stor del av hennes liv.

Men på den låga bokhyllan, som stod framför det

största fönstret i vardagsrummet, ett fönster som var

nära nog ogenomskinligt, igengrott och hade

smutsränder på alla glasytorna, utom de yttre som vår-

regnet just piskat rena, låg några osorterade pappers-

buntar i A5 och A4-format. Det var dikter.

Här fanns dels dikter skrivna med penna, dels

mycket maskinskrivet material. Någon dator hade inte

Maretta, eller Marette som hon egentligen hette, ty hen-

nes mor, Marlene, som hon ensam växt upp hos, hade

varit danska. Alla dessa dikter, ty det tycktes vara flera

hundra av dem, som låg där i det svaga ljuset från den

halvt av gråhet skymda solen, syntes flera vara sparade

genom åren, även om vissa också föreföll helt sprillans

nya. De låg där, löftesrika, blickande. De nästan talade.

Ty när hon betraktade dem lyste hon upp, - dock

inte fåfängt eller självmedvetet - och det var inte utan

att det formulerade sig något i henne i den stund hon

bara såg bunten. ”All den rosens blod…”, började hon,

medan de smala, nikotinfläckade fingrarna fipplade

mellan tabletterna, som hon lätt urskilde från varann,

trots att hon kastat burkarna.

Hon tänkte ibland, att hon skulle vilja ge ut dessa

dikter i en liten vacker bok, dedikerade till sin eviga

kärlek, en flicka vid namn Madeleine, som tyvärr för

länge sen var död. På ett av papperen fanns ett stort

titelblad till den, någon gång i framtiden kommande,

samlingen. Med stora valhänta bokstäver, kritsade med

rödpenna, stod orden: ”DEN ENDA HUNDEN”. Hon

var inte säker på, om hon själv hade skrivit detta, eller

om det var Emily Dickinsson. Eller om båda gjort det.

Maretta var inte så noga med sånt. Hon var höjd över

all copyright i världen.

Det var också så trist, att i Marettas kretsar var de

allra flesta människor döda. Man fick ha en sällsynt

personlighet samt en stark konstitution och dessutom

en stor portion tur om man skulle hålla sig vid liv, fö-

rande ett sådant som hon och hennes vänner valt, eller

blivit valda till. Således levde Maretta nu, blott 50

fyllda , till stor del i det förgångna. Hon hade dock även

en stark känsla för den slags evighet, som kan upplevas

som ett nu, som var likt ett nu, upplevt som en evighet.

Där blandade hon samman Marguerite Duras, Djuna

Barnes och Agnes von Krusenstierna med sig själv och

sin älskade Madeleine, och forntid med framtid. Hon

blandade helt frankt ihop sina egna dikter med dikter

av poesins stora. Det var alltså för henne ingen sak alls

detta, att söka gå till historien. På ett sätt hade hon alltid

vetat om sin talang och förmåga, och hon hade på ett

naturligt sätt placerat in sig själv i en skara poeter, bara

intresserade av kärlek och evighet. Och detta, bara det

att tillhöra denna intressegemenskap, det räckte ju. Vad

var livet? En liten skälvning av ett ynkligt rö i vinden.

Men hon kastade givetvis inte bort sina dikter för att

allt i livet var så skört. Men försvann några diktblad så

saknade hon dem inte.

Att skriva är en skärva av evighet, bara det. Fast

så tänkte hon inte. Hon spekulerade inte. Hennes dikt

och liv var ett flöde, mer av bilder än tankar.

Maretta svalde tillsammans med ett halvt glas vat-

ten ett par tabletter, rusade så upp och ut på toaletten

och spydde snabbt och utan åthävor upp tabletterna i

holken. Tillbaka sen in i rummet och fram till bordet,

där nu andra tabletter sakta och tvekande rullade i lut-

ningens riktning efter att de blivit letade bland av Mar-

etta.

Svetten pärlade på hennes bleka överläpp. Hon var

kontrollerat agiterad. Hon öppnade med darrande hand

en av de få burkar som ändå också stod på soffbordet,

strök luggen från pannan, tog ur den upp en grön ta-

blett, gick med den i sin kupade hand, som pryddes av

långa, ovårdade naglar och en smal silverring, ut i kö-

ket där hon fyllde på glaset, tog så tabletten med en re-

jäl klunk. Uppenbarligen var det, att ta just den tablet-

ten, och ingen annan tablett, något som både hennes

medvetna och omedvetna var helt eniga om, ty hon gick

nu denna gång inte till toaletten men med lugna steg

fram till sängen, på vilken hon nu slutligen suckande

dråsade ner, utan att på minsta sätt bry sig om hur hon

föll. Efter knappt en halv minut sov hon, på rygg med

en arm under sig, ty sovandet var hennes favoritsyssla,

hennes trista normaltillstånd och hennes slitna, men

ännu helt klarvakna, dionysiska själs andning.

Hon andades tungt och mycket långsamt när hon

sov. Man kunde inte tänka sig att hon drömde något

alls. Men det vet man inte.

Solen gick röd ner utanför, bakom husen på andra

sidan Abrovinschgatan och stora gatan på andra sidan

gräsmattan.

KAPITEL FEM.

Vari blygsamt förtäljes återigen om hund. Inte

om Hugo och inte om den Enda Hunden, men om en

hund som ingenting förstår, och om en olycka på en

gräsmatta, samt om ännu en olycka, som skapar en

oreda utan like.

Senare på kvällen denna vårdag i slutet av april

låg den smala Abrovinschgatan, utanför Roberts och

Marettas små krypin ganska öde. Trottoaren längs med

denna gata löpte utanför i båda väderstrecken – norr

och söder - till andra portar i huset, förstås, och gatan

tjänade även sex dagar i veckan som parkering åt en

lång rad med personbilar. Alla bilarna varav modernt

snitt, halvsmå, och stod utmed kanten av en vidsträckt

välvårdad gräsmatta, över vilken alltså både Robert och

Maretta hade utsikt från sina balkonger. Få människor

i husen utefter gatan hade dock sina balkongdörrar

öppna. Det var ju ännu bara april, dagen var mulen och

klockan var sju på kvällen en tisdag. Set blåste en snål

nordvästlig vind. Denna vind har ju blivit mycket van-

ligare sen det hände något med Golfströmmen, som re-

jält försvagade denna ström.

Gräsmattan utanför huset stöp ravinlikt ned mot yt-

terligare en gata, eller väg, som, bredare och upplyst av

en serie gatlyktor som med vida skärmar gungande i

vårvinden. Vägen ledde i en mycket svag båge på ett

vackert sätt ned mot en villastad, där människor, som

hade det lite bättre ställt än Robert och Maretta, bodde.

Detta område hette Fredriksdal. Här uppe var det alltså

ett helt annat område. En gång i tiden hade detta om-

råde hetat ”kyparkvarteren”. Så kallades det inte

längre. Men visst var det ett förträffligt namn, då det ju

här var gångavstånd – via Viktor Rydbergsgatan - från

krogarna i centrum. De lågbetalda kyparna kunde efter

jobbet, lätt och geschwindt, springa uppför backen och

hem till sängen, medan de förmögna gästerna kunde ta

taxi till Böö, Särö och Kullavik.

Ett fåtal människor rörde sig uppåt och nedåt

längs trottoarerna som kantade den bågformade vägen,

som var en del av Viktor Rydbergsgatan, många på väg

ned mot Willys snabbköp, andra på väg upp från detta,

med papperskassar med logo på i händerna, fullprop-

pade med diverse matvaror. Andra människor åter, som

rörde sig lugnare, med en helt annan kroppshållning,

var ute med sina hundar.

Det var mest små hundar, av någon anledning,

och det var mest hundarna som stod för observansen i

grannskapet. Deras blickar for spejande, inte för att de

hade någon så särdeles god syn, men de lyckades alltid,

samman med sin hörsel och sitt luktsinne, samt sin för

hundar typiska allmänna känslighet, skapa sig en så

god bild av läget i denna trakt, att dessa små liv, stre-

tande i sina koppel, var goda markörer beträffande vad

människorna omkring dem borde iaktta för attityd

ifråga om vaksamhet och säkerhet. Hundarna var

också noga beträffande vad andra hundar borde veta.

En del hundar såg givetvis ut att enbart ha det tråkigt.

Dessa stirrade tomt framför sig. Men också detta kunde

man se som något uppmuntrande och lugnande, som

människa och boende i stadsdelen. Hände inget så var

allt som vanligt. Överhuvudtaget så såg hundarna till,

att man inte missförstod någonting, nå, att man inte

missförstod alltihop kapitalt i all fall! Ty att missförstå

på det senare sättet, eller att de skulle delta i nån kon-

spiration, det fanns det ju ingen anledning att hundarna

här skulle göra, eftersom de allihop var totalt renons på

vad vi kallar kunskap. Allt detta och även detta sista var

ju, om också inte i sig, så i det stora hela, mycket lug-

nande för människorna norr om villastaden Fredriks-

dal.

På detta sätt hade man i området kunnat resonera.

Även om givetvis ingen gjorde det. Eller var medvetna

om att de på ett sätt gjorde det. Vad som sker i det tysta

vet ju ingen. Även i upplysta tider finns det givetvis en

omedveten dimension.

Vårdagen var alltså nu här snart slut.

Men en hundägare, vid namn Gottfalksson, runt

de 35, en liten smal skinntorr kvinna i vadderad, fotsid,

brun, lite glänsande, billig rock och ljusgröna halvstöv-

lar, tränade i skymningen sin hund i att lyda.

Hunden förstod absolut inte varför. Inte de andra

hundägarna heller. Ty kvinnan hade inte minsta dres-

syrtalang och hunden ställde inte till särskilt med be-

svär som den var. Aldrig hade hon lyckats lära hunden

minsta kommando, nej, hunden drog sig i alla samman-

hang undan, och så gjorde nu också de andra hundä-

garna tillsammans med sina hundar. Man var nästan

rädda att bli förknippade med denna totalt misslyckade

matte, som ändå, det måste man i alla fall tillstå, med

ett enastående mod och envetenhet, kväll efter kväll,

genom kastande av pinnar, genom små rop och rejäla

drag i strypkopplet upprepat försökte få hunden, en

beigemelerad Cocker Spaniel, med namnet Eddie, att

förstå vad den hette.

Nu hade hon och hunden också emellertid efter

hand börjat se så olyckliga ut, att några av de andra,

som gick där i environgerna med sina hundar och ut-

växlade ord över sina djur, som de i låtsad tanklöshet

låtit trassla in sig i varandras koppel invid lyktstol-

parna, till sist beslöt att i samförstånd, och i samlad

trupp, ändå inleda en konversation med fröken Gott-

falksson. Hon såg ensammare ut än nånsin. (Och tro

sjutton det, när inte ens hennes hund förstod henne.)

Och så hände det sig denna kväll, att tre hundägare nu

målmedvetet skred fram på gräsmattan utanför Roberts

och Marettas gemensamma uppgång, för att försöka

tala den olyckliga till rätta. De var laddade med goda

råd och - faktiskt - god vilja, och hade en samlad erfa-

renhet av ett flertal raser samt av hundratals dyra tim-

mar på hundkurs och hos veterinär. Men det var bara

det att fröken Gottfalksson uppfattade närmandet som

ett hot.

Det var ju inte så konstigt. Hon hade ju sett alla

deras blickar, noterat de böjda ryggarna, tisslandet,

blickarna, de alltför hårda knoparna om bajspåsarna,

och allt sådant. Således böjde hon sig snabbt ner, tjos-

tande, ty hon var ännu inte helt frisk från en utdragen

vinterförkylning, hostade till och grep tag om midjan

på den kraftiga, långhåriga spanieln och med denna i

famnen rusade hon så bortåt änden på huset, där hennes

uppgång, Nr.10, låg. Plötsligt halkade hon då på något

och föll mot sidan av en röd Audi, studsade mot denna

och trillade raklång i rännstenen intill bilen ifråga och

blev liggande. Hunden, som slitit sig, rusade vilt skäl-

lande bort iväg längs gatan med kopplet och ett i grönt

blinkande cykellyse, inköpt på Clas Olsson, som var

anbragt ungefär mitt på kopplet, slängandes, viftande

och smattrande, efter sig.

Nu blev det mitt i skymningen ett liv på gräsmat-

tan! De tre hjälparna rusade ampert mot den stackars

kvinnan och skrek åt varann. En bil stannade på vägen,

och bussen nerifrån stan, som gasdriven kom stånkande

på Viktor Rydbergsgatan i motsatta körfältet, bromsade

in. Passagerarna började t.o.m. ta kort med sina mobi-

ler. Ni vet hur folk är!

Det blev alltså ett Herrans liv! Ja, så mycket att

nu Robert, som nu satt med en ny omgång starkt kaffe

och såg på ett TV-program om isbjörnarna på Arktis,

och som för en stund sen ställt balkongdörren på glänt

för att kunna tänka bättre, reste sig och steg ut på bal-

kongen. Robert hade inte märkt, lätt oredig efter alla de

glas Red Port han successivt satt i sig under eftermid-

dagen, att han hade tagit upp den glänsande pistolen

från soffbordet. Pistolen var ju ständigt i hans tankar

efter det han hade ställt till med den. Han bar vapnet i

höger hand, när han försiktigt lutade sig över räcket för

att lokalisera ljuden och ståhejet. Robert såg då snett

nedanför fröken Gottfalksson, som nu, fortfarande lig-

gandes, hade börjat gråta ljudligt med långa tjut i ar-

marna på en annan kvinna.

Häpen, och kanske t.o.m. med något känslolöst

glad över att se, att någon annan människa hade det job-

bigare än han själv, lossnade Roberts grepp om pistolen

något litet. Detta lilla räckte emellertid till för att den

tunga pistolen skulle glida ur hans hand. Så for den iko-

niskt farliga tingesten iväg ner utmed yttersidan av

balkongen, passerade sen balkongen omedelbart inun-

der och hamnade med ett THUMP i Marettas balkong-

låda, där det nu fanns jord, sedan gammalt, men inte

tillstymmelse till växlighet. Det hade nog aldrig växt

något där. Robert stirrade, lutad ut över gatan i halv-

mörkret, helt slagen till slant, efter vapnet, medan tå-

rarna fyllde hans ögon och rädslan snabbt kom kry-

pande uppåt i hans nacke. Han blev spik nykter.

- Så typiskt! var orden, som trillade över hans

lätt portvinsdoftande läppar.

KAPITEL SEX.

Undine får alltså ett telefonsamtal och känner

sig behövd och mycket lyckligare igen.

Undines lyssnade i kvällningen till telefonens

signal, konstaterade åter att hunden Hugo var borta, i

det hon i förbifarten betraktade hans vattenskål, där hon

skymtade en skvätt vemodigt vatten. TV-n slog hon un-

der tiden på med fjärren av gammal vana. Hon var en

typisk multitaskare. Klockan var nu över nio på kvällen

och det var Aktuellt och hon hörde, att ännu en riks-

dagsman, en kvinna, hoppat av sitt parti för att bli poli-

tisk vilde. Politik var Undine måttligt intresserad av.

Hon kände sig luttrad och skeptisk i det mesta. Även

saker hon inte vare sig varit inblandad i, kände för eller

alls kände till hade hon en skeptisk attityd till. Att detta

var ett av överklassens mest bekanta signum var hon

ovetande om. Hon såg då i displayen vem som ringde,

och, Åh! det var Livia, hennes väninna från tiden med

Patrik och Svante. För ett halvår sen. I höstas. Hon sva-

rade glatt:

– Hej!

– Hej! hördes det i luren. Livias röst, som vanligen var

lugn och energisk med dov timbre, var nu hetsig och

snabb. Den var emellertid alltid musikalisk. Ja, sade

hon, jag behöver så förtvivlat väl nån att tala med. Dig

alltså. En vettig människa, en vän. Jag har …

Undine avbröt, med en säkerhet som nästan bara

en solid överklassuppfostran, gift med en doktorstitel,

kan ge:

– Ingen fara snuttan! Det klarar vi! Är det nåt med Pa-

trik, eller är det nu den där Gabriel igen eller?

– Nej, nej, sa Livia argt. Detta är värre! Kan jag komma

över till dej. Det passar liksom inte för telefon ens!

Snällllla!

– Jajajaja. Kom då. Kom! Jag har ändå inget för mig.

Här e de stiltje. Och för dig ställer jag ju alltid upp. Ta

en liten cab! Om du inte vill köra bil.

– Ja jag kommer. Gulliga! Går det bra om en halv-

timme?

- Avgjort. Excellent! Ma chérie! Tout va bien!

– Allt blir bra! tillade hon, nästan lite snålt tillrättavi-

sande sig själv. Kom!

Samtalet avslutades. Undine andades ut, men för-

våningen stod skriven över hela hennes ansikte. ”Passar

inte i telefon.” Vad hade Livia för sig egentligen? Men,

det är klart, om man håller på och vispar runt på det där

sättet med kidsen, så hamnar man till slut i rena soppan.

Livia var ju yngre än hon själv, minst fem år. Kanske

tio. Eller sju. Eller elva. Men i alla fall… Hon bet sig

eftertänksamt i läppen.

Mademoiselle Cotta/Flaubert städade alltså un-

dan lite i storarummet, slängde Hugos vattenskål i

soppåsen tillsammans med en bunt dyra märkeshund-

koppel i bjärta färger, en gul hundregnväst och diverse

hundmat och gröna hundben av plast. Miljön är till för

att ta hand om sig själv! Det var hennes åsikt. Hon hade

överfört en maxim från Dylan Thomas till miljön. Ur-

sprunglig lydelse var:”The business of history is to look

after itself.” Historien är till för att ta hand om sig själv!

Undine älskade att strö citat omkring sig. Mest från

franska och engelska författare. Hon hade börjat sin

bana som anglofil. För tillfället var hon frankofil. Men

livet var ju rätt långt, tänkte hon, uppmuntrad av att få

väninnan på besök. Man kunde hinna älska mycket

under ett liv. Ett liv var vanligen långt, tänkte hon. Sär-

skilt europeiska. Hugos hade varit enormt långt, av-

gjorde hon som ett litet tillägg.

Att nu miljön är något betydligt mer handfast än

historia, som ju skrivs av människor, det brydde hon sig

inte om.

Hon bytte nu topp och satte på sig en svart sådan

och utanpå denna en svart långtröja, ty hon ville ändå

markera för Livia, att hon var en intellektuell, stram och

sansad person, och inte en sån som bara ägnade sig åt

dans och andra nöjen precis jämt och särskilt varje natt.

Denna markering var dock omedveten. Överhuvudta-

get kan man säga att Undine hade många skikt i sin per-

sonlighet. Det hade även Livia.

Undine hängde ändå till slut på sig ett jättelångt

halsband med ett slags mässingskulor, för att inte verka

tråkig. En kvinnas påklädning är vanligen snabb, men

den innefattar mängder av små moment, givetvis i re-

lation till den mängd kläder och så prydnader som står

till buds. Den egyptiska rocken slängde hon l ätt över

en stolsrygg. Väl synlig, eftersom den, enligt henne,

liksom enligt många andra, var skitsnygg.

Hon såg sig nöjt omkring i sitt vackra, moderna

villahem.

Alla papper och böcker fick ligga som de låg, för

att understryka för Livia hur upptagen och diversifierad

hon egentligen var.

KAPITEL SJU.

Här berättas om hur snillen kan ändra histori-

ens gång ofta för ett flertal människor, här genom

att, bland annat, göra upp planer, övertala folk och

skaffa en mängd trälådor.

Men varför var nu Robert så förtvivlad? Var-

för hade han sprungit omkring med en pistol

hemma? Kanske hade någon diagnos? Sådant kan

man inte veta. Alltid. Det går ju dessutom inflation

i diagnoser. Om man hade en från ett visst håll, så

hade man den inte från ett annat. Och under ett årt-

ionde hade man den ena bokstavskombinationen,

under ett annat en annan. I grunden för allt detta låg

en jättelik business, förstås. En viss verklighet

också givetvis. Men en skiftande förstås. Samt

okunskap om det mänskliga psyket.

Ja, varför hade han nu haft en pistol? Och vari-

från kom den? Vi skall berätta om allt detta. Vi tar

det i korta drag, ty ju kortare vi tar det, desto snabb-

bare får vi reda på vad som faktiskt hände med

Robert och med pistolen i balkonglådan. Vi kan

dock inte göra redogörelsen så kort, att inte händel-

seförloppet blir klart gripbart. Skall man förstå nå-

got, så skall man förstå det i grunden. Vi kan heller

inte underlåta, mitt i vår strävan efter en konkret

och handfast begriplighet, att ge berättelsen det

skimmer som den efter sina omständigheter förtjä-

nar och som den helt visst i längden tjänar på. Att

på något sätt låta bli att underlätta förståelsen ge-

nom utelämnande av diverse färgläggning är givet-

vis en dödssynd. Man måste ge alla beskrivnings-

sätt en chans, och aldrig glömma att ge det fantas-

tiska en chans. Annars förstår man inte på djupet.

Och man förstår inte djupet på djupet.

Vi tar det också från början. Det första vi tän-

ker ta reda på är då varifrån pistolen ursprungligen

kom.

Jo så här var det, enligt vad vi fått höra och

vet:

Roberts fulla namn var Robert O-son. Robert

O-sons farfar, Olof Sven O-son, hade, som sagt,

varit sjökapten, och en sådan i den starkt utsatta

handelsflottan under andra världskriget på 1940-ta-

let. Att vara på ett handelsfartyg under denna tid

var stort sett lika farligt som att vara på ett strids-

fartyg. Olof Sven O-son, eller OSO som han kalla-

des, hade mot slutet av kriget fört befäl över en av

de många fem- sextusentonnare som gått mellan

Göteborg och Hull, i England, i lejdtrafik huvud-

sakligen lastade med mat och motordelar. Man

gick oftast i konvojer med en rätt blygsam eskort.

Hans fartyg var ett av de få i konvojen, som skyd-

dades av eskort ifrån brittiska marinen, vilket var

ett klent försvar, med tanke på mängden av tyska

ubåtar i Nordsjön och de talangfulla tyska kaptener

som fanns ombord på dessa, som med tiden blev

legendariska. Stora delar av det svenska handel-

stonnaget hamnade på havets botten, dels sönder-

skjutet av torpeder, dels sprängt av minor.

OSOs båt hade jättelika rödakorsflaggor må-

lade över de båda kritvita fartygssidorna. Man

förde alltså sårade soldater kors och tvärs mellan

krigsskådeplatser och de krigförande länderna,

ända till och från Grekland.

Ju längre kriget fortskred, desto mer ökade

trycket på Sverige. Vi var visserligen neutrala, men

man måste givetvis ändå även planera för en kom-

mande tysk invasion. Neutraliteten var, som alla

vet, snarare ett dubbelspel. Ett led i planeringen in-

för det tyska hotet innebar för svenska statsled-

ningen och förvaltningen, att se till säkerhetsbered-

skapen för den på den tiden inte obetydliga guldre-

serven. Delar av denna, den yttersta garanten för

rikets ekonomi och den svenska valutan, förvara-

des i bergrum i Norrland men troligen

huvudsakligen i Karlsborg, Carl den XIV Johans

gamla centralfästning. Tanken med centralfäst-

ningens värde kom via denne Bernadotte ända från

Napoleon. Napoleon var geopolitiker. Större delen

av guldet härbärgerades uppe i Boden, i Lappland,

under Stella Borealis. Boden kom dock tidvis un-

der kriget att exponeras på olika sätt närapå tätt un-

der näsan på olika fientliga eller potentiellt fient-

liga makter.

Nu beslöt sig regeringen slutligen, efter stor

tvekan, våren 1944, för att förflytta en del av guld-

reserven ifrån Karlsborg till, åtminstone som ett

första steg, England. Man bedömde, som så många

andra, att detta gamla örike var Europas säkraste

plats, dels på grund av det geografiska läget, som

just ö, dels på grund av att Storbritannien leddes av

en så enveten och klok bulldogg, att inte bara hund-

släktet här hade sin stora och eviga, klart lysande,

humörfriska förebild och stjärna, men även för att

Englands läge även i värsta tänkbara läge kunde er-

bjuda en god utskeppningsmöjlighet för att ta gul-

det till Amerika.

Per Albin Hansson, statsministern, en glad

gamäng och enveten bowlare, lät en grupp sluga

unga män, vars namn vi – gemene man - än i dag

inte känner till, planera guldräddningsprojektet. Ett

av dessa hel- och halvgenier tog, via en statssekre-

terare, kontakt med ett av de största i rederierna i

Göteborg, och man planerade nu tillsammans med

dessas ledningsgrupper (det hette inte så på den ti-

den) hur guldet skulle forslas över Nordsjön.

Detta skulle enligt plan ske i trälårar, som såg

ut att komma från Svenska Kullagerfabriken, SKF,

föregivandes att dessa lårar innehöll motordelar,

som kunde användas i t.ex. en tvättmaskin, men en

stor del av innehållet i lårarna var alltså istället

guld. Resten var flis eller träull i pappkartonger.

Man sökte alltså maskera guldets relativa tyngd vi-

savis det mycket lättare föregivna svenska stålet.

Sen bad man då rederiet att välja ut en av sina

kaptener, särskilt lämpad för uppdraget. Rederiche-

fen, som var en av Sveriges mest driftiga män, upp-

startare och ägare av ett flertal kommanditbolag

m.m., hade, som alla goda affärsmän, en ingående

kunskap om sina anställda. När han, jämte de geni-

ala statliga projektmännen, sökte igenom ett foto-

komplex med skulpturer i sten på fasaden, från vars

direktionsfönster man kunde se en hord av grönmå-

lade lyftkranar vrida och vända på sig, så föll di-

rektörens blick på OSOs redliga ansikte i matri-

keln. Denne, som varit rederiet trogen i många år,

befanns vara i hamn efter en nyss lyckligt genom-

gången blindtarmsoperation på Sahlgrenska, vil-

ken dubbelt räddat hans liv. Båten han skulle fört

befäl över, medan man stack skalpellen i honom,

låg torpederad och söndersprängd en halvmil utan-

för Vinga fyr. Man kallade således upp OSO till

kontoret. Denne, som blivit utvald delvis p.g.a. sitt

ärliga utseende, men också för sin omvittnade nog-

grannhet och sitt mod, samt sina utmärkta betyg i

kaptensexamen, där han var kurstvåa 1923, stud-

sade in i rummet, undrande varför man kallat ho-

nom. Att tala med rederiets chef under annat än ru-

tinmässiga former var en ovanlig händelse för

skepparna. Det formligen kryllade av underdirek-

törer i rederiaktiebolaget. Många av dessa direktö-

rer var anställda för sin goda mages och sin talför-

hets skull; de skulle alltså helt enkelt supa blivande

kunder under bordet. Med dessa talade man ofta,

om ingenting. Men med rederichefen var det något

annat. OSO var en enkel man, ursprungligen en

skånsk bondpojke, med realexamen och styrmans-

och sjökaptensexamen, erhållna vid Navigations-

kolan i Göteborg. Och nu var han också lite yr efter

operationen.

Rederichefen, statssekreteraren och den

unge mannen från planeringsgruppen, som kalla-

des Mastermind, lade nu fram det hela, eller delar

av det, för OSO. OSO behövdes, sade man helt

frankt och utan omsvep, för att frakta guldreserven

till Hull. Ett antal lådor, femtio, skulle med tåg

komma till Göteborg från Karlsborg, på omvägar,

eskorterade av två vakter, utklädda till arbetare.

Man sa så, ”arbetare”. Ty sådana fanns då. Vad

som avsågs med begreppet var oklart, men alla

visste vad det betydde. ”Arbetare” var ett praktiskt

begrepp. Lådorna skulle tas ombord, stämplade på

sidorna med beteckningen ”motordelar G22”, och

ingen ombord skulle veta om vad de innehöll, utom

de båda arbetarna, d.v.s. agenterna, som skulle med

på båten, anställda som kökspersonal, samt kapten

OSO. Som nu båten, ett medelstort lastfartyg, med

fyra lastrum, var försedd med rödakorsflagg, så

ökade möjligheten att den skulle nå England, ef-

tersom denna flagg ju i den bästa av världar skulle

respekteras. I England skulle invigd militärpolis,

även dessa försedda med beteckningen ”G22”,

komma ombord och övervaka överlastningen av de

femtio lådorna till en särskild järnvägsvagn. Den

unge Mastermind, en lång man kring 25 med en

smal mustasch, överräckte nu också en blåsvart

metallåda till den väderbitne OSO. OSO var klädd

i sin mörkblå kaptensuniform, en uniform som

framför allt älskades av hans fru, som mer än med

OSO gift sig med uniformen, som smet åt kring

hans vältränade, gängliga kropp. De fyra revärerna

runt ärmarna glänste. Den blå skärmmössan med

rederimärket fram bar han under armen, likt en sol-

dat.

- Som en del i denna planen vill jag här över-

räcka en pistol, sa Mastermind. Den är för det

första en riktig pistol. Den kan ni … (man sade

”ni” till närapå alla på denna tiden, utom

möjligen till sina barn…. ) använda för att

skydda guldet. Men pistolen måste under alla

förhållanden bevaras, då den också på helt

andra sätt hänger samman med transporten. Så

är pistolen till som direkt skydd för liv och

lem, men den har också en mer, skall vi säga,

”symbolisk” betydelse. Eller en hemlig bety-

delse. Den kan alltså inte försäljas i Hull, av

er, eller pantsättas av er efter arbetets förhopp-

ningsvis lyckliga genomförande. Pistolen

måste bevaras. Den är visserligen inte gjord av

guld, men inte långt därefrån.

- Jag förstår, sade OSO. Det där med förstå

gjorde han inte. Men begrep en order gjorde

han.

Han tog emot skrinet, samt öppnade det. Där

låg nu pistolen och glänste i sin blanka svärta. Den

såg sannerligen dyr ut. Intill låg ett par praktfulla

gulröda kartonger med 20 patroner vardera i, pas-

sande vapnet.

OSO hade i själva verket förstått vad som

gick att förstå. Och knappast alls missförstått nå-

got, givet den information han fått. Det fanns inget

att missförstå. Han skulle frakta guldet till Eng-

land. Ha en pistol med sig, överlämna guldet till

några omlastare, försedda med en liten tyglapp

med beteckningen G22. Varför pistolen inte sedan

kunde slängas i havet bekymrade sig inte OSO om,

eftersom det fanns mycket allvarliga saker att oroa

sig för här, torpeder och bomber och annat och ef-

tersom han heller inte hade för vana att kasta pi-

stoler i havet i onödan eller pantsätta dem.

Och han var trots sitt omvittnade mod annars

ganska bra på att oroa sig. Han oroade sig bland

anat för sin nyfödde son Carl. Ett sällsynt stillsamt

barn. Tyst rent av. Sådant oroar. Men på den tiden

fanns inga bokstavsbarn. Möjligen sade mödrarna

på BB till varandra att de fött ett ”A-barn”, en term

som nuförtiden är fullständigt ute och passé. Ett A-

barn var en kraftfull, ljushårig, svensk, stark unge.

Några B-barn fanns däremot inte. Några med

ADHD eller ADD var det inte tal om. Korkade

ungar fanns det ju däremot.

För att göra en lång historia kort, vilket vi lo-

vat, så genomförde OSO, ”servitörerna” och G22-

männen i England – som kanske var poliser,

kanske inte - hela den affär som statsministern, re-

daren, statssekreteraren och Mastermind stegvis

och noggrant planerat. Vissa av dem hade planerat

en del, vissa en annan. Alla lådor kom över det far-

liga havet, till Hull, lastades av där, för vidare be-

fordran till sin destination, och OSO bjöds vid

hemkomsten till Göteborg på Lorensberg på kräft-

lunch av redaren, d.v.s. Redaren, en lång, ståtlig

man med kloka genomträngande blå ögon, med

stora påsar under, och av statssekreteraren och

Mastermind. Man skrattade, åt, skämtade samt

blinkade åt de åtta unga flickorna som, inlånade

från Stora Teaterns balettkår, dansade – iklädda

enbart plymer - obskyra danser på scen till ackom-

panjemang av en ensam flyhänt pianist vid namn

Sandström.

- Jo, sade Mastermind och sträckte fram en

smal, intellektuell och förfinad hand. Så var

det pistolen?!

OSOs leende försvann mitt i en tugga på en

kräftstjärt. Han hade börjat svettas rikligt och han

lade långsamt ner stjärten.

Han skulle vara tvungen att medge, att allt

inte hade gått exakt enligt planen. Han hade, sade

han, med låg men fast röst, under det han såg ner

på tallriken, ingen aning om vart pistolen tagit

vägen. Han hade tagit hem den, lagt den i en byrå-

låda, den längst ner, bland kalsonger och rentvät-

tade sockor som prydligt ihoprullade låg där. Men

nästa dag var den borta. Han hade letat överallt,

som han tyckte. Han hade frågat sin fru, Ingeborg,

om hon möjligen hade sett en pistol, men allt utan

resultat. Hon hade inte sett någon pistol, inte han,

och några mer vuxna personer förekom inte i hem-

met, ty det var ett mycket enkelt sjömanshem, po-

ängterade OSO. Barnet låg i en vagga. Allt detta

berättade han nu, på sitt ärliga och rättframma vis

för trojkan, de som stod för fiolerna på denna

tornbeprydda lyxkrog överst i Stigbergsbacken.

Dessa blev nu mycket upprörda och slet och

drog i sina kragar och viftade med servetterna.

Dansöserna ombads genast sluta dansa.

- Men Herre gud, sa OSO. Jag förstår inte detta!

Pistoler finns det väl i överflöd? Det var ju

bara en pistol? Visserligen då kanske med ett

visst affektionsvärde, kanske likt Carl XIIs

värja. Men ändå?

De tre männen, som tycktes besitta lite mer

kunskaper om det hela än OSO, drog sig nu snabbt

tillbaka till ett litet rökrum bakom ett skynke, med

tryck på föreställande gamla fyrtorn, för inbördes

konsultationer. En dansös gläntade på ett annat

draperi, som pryddes av skära storkar, och log mot

den nu ensamme OSO, som såg otroligt bra, vä-

derbiten och stark ut i sin uniform med de fyra re-

värerna. OSO var kraftig byggd.

- Vad tror ni? frågade Mastermind. Vad har idi-

oten gjort med vapnet?

- Ingen aning, sa statssekreteraren. Inte den

blekaste. Ja, vi kan ju knappast göra husrann-

sakan…

- Varför inte? frågade redaren, ståtlig som han

var och en man med en väldig panna och djup

röst, en man som nära nog dyrkades som en

gud av OSO, som på ett mycket tydligt sätt var

svag för auktoriteter.

- Det har med sakens natur att göra, svarade

statssekreteraren, i det han omärkligt utbytte

en blick med Mastermind, som var illröd i an-

siktet, vilket var något han hade svårt att dölja,

och med flit smulade sönder en smal cigarill i

ett askfat av brons, som var prytt av en naken

kvinna i brons och vars fötter försvann omärk-

ligt ner i materialet.

Nu började Redaren, den genomhygglige

man, som var ett bland de verkliga essen i Göte-

borgs och hale landets näringsliv, att tveka om,

huruvida han alls känt till alla detaljerna och om

alltihop verkligen bar sundhetens prägel. Han bru-

kade känna till allt, i lugnt väder som i storm, men

här hade han helt uppenbart förbisett något.

- Men vad är det med pistolen? röt han.

- Vi lämnar det. Allt är bra som det är, sade Per

Albins kabinettsman med en blick upp i taket,

därmed antydande att man i krigstid var bun-

den vid den ekivoka maximen: ”En svensk ti-

ger”.

Mastermind nickade då, insåg att han här måste

backa, och log falskt, hjärtligt och länge.

- Asch, vi tar hand om saken, tillade den unge

mannen från Kunglig Majestäts Kansli. Per

Albin tar hand om det.

Så lades saken åt sidan. OSO åkte från Lorensberg

hem till sin fru, som av misstag råkat svepa sina flanell-

pyjamasar runt lådan, patologiskt tankspridd som hon

var. Efter en månad fann OSO lådan med pistolen i by-

rån mellan hennes blommiga nattlinnen och pyjamasar.

OSO fann alltså, tycks det, pistolen, men, ef-

tersom han tyckte att han hade blivit lite bryskt behand-

lad på Lorensberg, eller hur han nu tänkte, så såg han

ingen anledning till att göra något annat, än att låta lå-

dan med dess solida och respektingivande innehåll, en

så vitt han begrep oanvänd pistol, ligga tryggt, än bland

strumporna och än ibland under sängen, i en skokar-

tong. Man kan ju tänka sig att varje pistol oroar varje

innehavare. Förstås, det finns vissa människor som i

vissa belägenheter känner sig trygga med pistoler. Så

var inte fallet med OSO. Denne var troligen länge

okunnig om, att pistolens själva mynning och främre

del i själva verket utgjorde den sinnrika nyckel, som var

enda ingången till ett bankvalv i Chicago, där det i

mörkret vilade tjugofem lådor med guldtackor ifrån

Karlsborg. Och helt okunnig om pistolens alternativa

essens och vara såsom nyckel var garanterat Robert,

som ärvt pistolen av sin far Carl, den besynnerlige,

världsfrånvände allkonstnären, alla dessa många år se-

nare, om dess värde. Och alltså även om dess historia.

För Robert var det bara farfars pistol från kriget. Nog

så häftigt, som han tänkte, lite fantasilöst. Bra att ha,

också! Roberts far Carl befann sig på ett vilohem på

Gran Canaria. Där hade han befunnit sig de senaste tio,

femton åren.

===================================

Vare sig statssekreteraren eller mannen som kal-

lades Mastermind, - som under sitt liv haft många po-

sitioner i stats- och rättsapparat - , som ensamma varit

de stora tjuvarna, glömde förstås inte bort saken. De

träffades då och då och talade om alla sina mystiska af-

färer och kupper under kriget, och bland dem den stora

guldkuppen, som de kallade den. De var nu – vid den

tid då denna historia i huvudsak äger rum, där Robert

är vår hjälte - båda över 90 år gamla, men de var båda

pigga till kropp och själ.

- Var tror du pistolen tog vägen? undrade stat-

sekreteraren, som gick under smeknamnet

”Råttan”, till sin vän Mastermind, som halv-

blind av grå starr satt och googlade på sin surf-

platta i en fåtölj intill vännen i sin våning på

Östermalm, i en åldrig gul tegelbyggnad all-

deles intill Nybrovikens vågor. Byggnaden

var härlig, majestätisk och över dess koppar-

tak svepte tärnorna underligt långsamt.

- Inte en susning.

- Kanske kan man rota i det nu, när alltihop de-

finitivt har kallnat? Det är ju gränslöst obehag-

ligt att rota i saker som kan misskreditera lan-

det och försätta Röda Korset i vanrykte. Nå-

gon moral får man ha. Och hur vi än har letat,

så har vi inget funnit.

- Hör här! sade Mastermind, och tittade upp

från datorn. OSOs sonson bor i Göteborg. Vi

behöver inte blanda in nån. Kanske har denne,

han heter Robert, vår pistol trots allt? I alla

fall. Vi kunde ju inte hitta pistolen hos slarvern

Carl O.. Men Carl hade ju å andra sidan så

mycket konstigt för sig. Tänk bara på dessa

konstutställningar med hästhuven! Ironiska

saker! En liten målarfjant. En idiot. Precis som

hans far! Jag kunde ju skicka Teofil Hallon-

tank, som är en av mina specialister på att leta.

Kanske har pistolen överlevt? Personligen så

skäms jag nästan över hur litet arv jag har att

överlämna till min dotterdotter Letitia, särskilt

om man ser till de briljanta planer som du och

jag alltid utarbetat.

Här fick han ett hostanfall, som pågick i två minu-

ter.

- Och hellre, fortsatte han, förresten, att Hallon-

tank får guldet, än att en rivningsfirma eller ett

försäkringsbolag i Chicago, eller - vilket är det

mest troliga - att den amerikanska staten, att

FED, får det, när valvet så småningom rivs.

Dessutom kan ju guldet, osmält, spåras, det är

märkt av Sveriges Riksbank, med tre kronor

på, och lejon och allt, och vi kan ju till syvende

och sist, som vi nu sagt i årtionden, utpekas

som landsförrädare. Det är inte roligt, särskilt

inte för Letitia.

- Jag ringer Hallontank, sa Råttan. Han får söka

upp den där Robert. slog han fast, och lyfte

mobilen. Han sneglade åt Mastermind till och

sa:

- Det dräller av vapen i landet. Ingen märkvär-

dig sak detta. Staten hade, för inte så länge

sen, en drive om detta. Hallontank har en gam-

mal polisuniform vet jag. Han har skåde-

spelartalang, ringer på och söker igenom lä-

genheten med falsk attest. Så gör vi! Hette han

Robert?

- Just det. Robert O-son.

Råttan reste sig och gick på stela ben fram till

fönstret och skådade ut över Nybroviken. Han

kunde se ända till Dramatiska Teatern. Var spelet

slut snart för hans del? Åldern jagade honom. Han

kände sig inte riktigt pigg. Han kände i nacken.

Kanske hade han elvan i nacken. Kanske tecknade

de två senorna där bak talet strax före tolv. Snart

var allting slut.

KAPITEL ÅTTA.

Vari berättas om hur en ung dam i en villa på Särö

ber en annan ung dam om hjälp i ett viktigt ärende, me-

dan våren är i annalkande.

Med ett ljud som lät som från en trasig skottkärra

svängde Livia in på Undines parkering med sin skrut-

tiga lilla Citroen. Inga taxibilar för henne inte. Hon äls-

kade sin bil och den älskade nog tillbaka.

Mörkret hade fallit. Det var nu elva på kvällen.

Livia hoppade ur, och, iklädd jeans, svart t-shirt och

svartvitrandig långtröja, hoppade hon ur, slet med sig

sin Gucci handväska och en ask med light-cigarretter

och sprang upp på Undines trapp till den lilla eleganta

enplansvillan. Från havet hördes vågsvallet i ett stilla,

dovt brus. Vågorna vällde, kanske i sjutakt, in mot

stranden, fräste lite då och då. Sjönk undan och vällde

upp igen. En hund skällde långt bort. I mörkret syntes

husets fönster bjärt upplysta. Vinden var nu kall.

De två kvinnorna satte mitt emot varann i Undines

jättelika kombinerade ljusa vardagsrum och arbetsrum.

Livia i soffan och Undine i en fåtölj. Flauberts böcker,

praktbanden, arbetsbordet och datorn stod i rummets

centrum, soffgruppen vid panoramafönstret. Med var

sin kaffekopp framför sig, som Undine redan innan vä-

ninnan kommit gjort klara, bad Undine Livia berätta

vad som hade hänt.

- Ja herre gud, du förstår, vi skulle ner till

Toodeloo för kvällen, förra fredan för att

dansa, Elin, Tessan, … hon Nageltessan…,

och jag, och så var då Patrik där, vi hade be-

stämt…..

- Vaddå?

- Patrik och jag skulle gå därifrån sen, hem till

mig. Du vet Patrik, han med Lexusen, stenrik

och villa utanför New York … Men du vet, jag

hade ju liksom sällskap med den där Robert,

han som släpar benet lite liksom. Han den

mörke…

- Jag kommer ihåg Robert.

- Ja. Jag tyckte han var ju gullig. Jag tycker …

Livia såg sig runt om och blicken fastnade

på en litografi av Klimt. Ett myller av grälla

färger och mitt i alltihop ett kvinnoansikte.

Lättjefullt ansikte. Lutande. Slutna ögon.

Tänk om allting hade varit lika enkelt som ett

bilder på en vägg! Varför kunde inte allt vara

bilder, livet som ett galleri? Som tavlor som

samspråkade? Tavlor på ett galleri. Hon tyckte

inte om Klimt.

- Robert lurade iväg mig till baren där på klub-

ben. Sen, … och sa sen, att han ville följa med

hem. fortsatte Livia med smattrande tunga.

Han sa att han älskade mig. Typiskt. Att bara

han fick vara md mig så spelade inget annat

någon roll. Så där, sa han. Han lämnade mig

till och med ett litet brev. Jag sa, att jag inte

kunde, för jag hade lovat Patrik. Ikväll. Rakt

av, sa jag. Lite för att retas och eller jag vet

inte vad. Också för att visa att jag var mån om

mig själv. Jag tänkte kanske inte. Jag var väl…

Och Patriks förra var där. Eller nuvarande. El-

ler så. Du vet hon, Shanghai, kinesiskan som

dansar så bra. Hon med bena.

Livia lyfte upp kaffekoppen, på vilken det

med stora vita bokstäver mot blå bakgrund

stod ”Queen”, och tog en stor klunk. Kaffet

var spetsat med kakao. Hon satte i halsen.

- Var e din hund, förresten? hostade hon. Små

droppar av kaffe satt på hennes lilla brun-

brända, spetsiga haka. Det var en enveten

haka.

- Den drunkande, sa Undine lakoniskt, fast det

hela besvärade henne, under spänd förväntan

på fortsättningen på det Livia berättade.

- Ja i alla fall. Nu kommer det hemska. … Hur

dog hunden sa du? Drunknade? Den kunde väl

inte simma som den såg ut? Så gammal som

den va. Vad skulle den i vattnet för?

- Nä, den FÖLL i! Och försvann. Vid bryggan.

Kan vi lämna det. Jag hatade den hunden. Den

påminde mig om …

Undine var nu otålig. I Undines inre tor-

nade modern plötsligt upp sig, sträng. Livia

fortsatte, nu mer bestämt:

– I alla fall. När Patrik, Shanghai och jag då

sen tog Lexusen hem och gick in och lade oss

så anade jag inte. Du förstår: jag hade typ gett

Robert en nyckel. Inte då alltså. Men för län-

gesen. När vi var ihop. Förra året. Jag hade

glömt det, att han hade, faktiskt hade, en

nyckel.

– Var han alltså där? Satt han där och väntade?

frågade Undine och det ryckte i ena låret, me-

dan hon knep ihop ansiktet och kisade för att i

förväg försöka lura ut var problemet fanns.

Hon hade ju forskarnatur.

– Nänä. Vi gick och la oss. Alla vi tre som nyss

kommit. Vi har gjort så förut. Patrik hade med

sig rosor. Han är ju tät. Hur tät som helst. Vi

strödde dom på sängen. Röda, i massor. I

schok. Sen tog vi av oss allihop. Han trädde

mina trosor runt ansiktet på mig. Och Shang-

hai satte vi hundkoppel på … och vi korkade

upp.

– Men vad hände?? skrek Undine och hoppade

irriterat till i fåtöljen, en sko flög av och gled

över parkettgolvet mot tegelfundamentet på

den öppna spisen och välte där omkull stället

med eldgaffeln. Alltihop brakade i golvet med

ett förfärligt oväsen.

– För att säga det kort. Vi gjorde det på alla

möjliga sätt och somnade sen, efter vi släckt

ljuset. Jag har ju en stor jädra dubbelsäng. Där

däckade vi. Patrik somnade som en stock, men

jag var snart vaken igen. Shanghai låg vi fot-

ändan, som död, och då hörde jag ett snörv-

lande ljud från under sängen. Jag blev helt

konfys, tände lampan, klev upp, kikade, och

där under låg Robert, av alla, och sov alltså,

med en … pistol bredvid sig.

Undines ansikte blev blekt.

- Sköt han? frågade hon, dumt.

- Jag väckte först Patrik. Jag hade ju en galning

i huset. Då vaknade Robert. Sen i alla fall. Alla

vaknade förstås. Vi stod sen i rummet alltså

efter en del spring och skrik. Patrik, Shanghai,

som grät, och Robert och jag och alla vrålade.

Alla skrek och pekade. Patrik var naken, Ro-

bert hade pistillen i handen och jag var naken

med. Pistolen alltså menar jag. Rosor överallt.

Vi ringer polisen, sa vi. Patrik började skratta.

Han frågade Robert, om han tänkte skjuta oss.

Då sa Robert, efter en blick på oss tre, att det

skulle han, och sen stack han. Ut genom dör-

ren. Antagligen - här stockade sig orden för

Livia, vars ansikte nu syntes blekt under fräk-

narna och hennes bröst, hela hon svettades-,

antagligen sprang han ända hem! En mil eller

så. Han e hysterisk.

- En riktig pistol? frågade Undine, som nu back-

ade från en tidigare hypotes och snodde in

båda händerna i sitt långa halsband så att det

sprack och alltihop föll ut på golvet med ett

skrammel.

Livia svarade inte. Hon nickade. Efter en

stund sa hon:

- Man såg att han var rädd för den.

- För pistolen? Undine hade sparkat det som var

helt av halsbandet till ett annat hörn i rummet.

Men kulor låg här och där.

- Ja. Han hade inte hållt i den så, om den inte

var laddad. Som om han höll i en bomb alltså.

Så var det.

Undine tog ett gigantiskt andetag. Lät luf-

ten fara först in och sen ut med en väsning. Sen

satt de båda unga kvinnorna tysta i flera minu-

ter. Nattvinden slet i takpannorna. En liten uv

eller en duva hördes på avstånd. En hasp i ett

fönster gned mot fönsterblecket, rytmiskt. Av

och an. Av och an. Tills den plötsligt slutade

låta. Långt borta ljudet från havet.

- Robert är inte klok, sa hon, strykande sin över-

arm. Ringde ni polisen då?

- Nä, jag bad dom andra att vi inte skulle. Rob-

ban kunde ju skada andra, eller bli skjuten

själv. Sådant händer ju. Polisen e rädda. Jag

skulle ordna alltihop sa jag. Lugnt och stilla.

För som jag sa: det var ju mitt fel. Helt. Med

nyckeln och allt

Ja, så kan man ju se det, tänkte Undine och

kände sig alldeles för varm.

- Så det är läget nu då? frågade hon sen, medan

hon kände lite gråt i halsen – troligen av av-

und, typisk för henne när hon var med Livia,

den blodfulla och samtidigt för att hon kände,

att hon inte alls kunde trösta Livia för att hon

hamnat i situationen. Hon ville bli tröstad

själv. Undine kände sig ensammast i världen

och önskade nästan att hon hade haft en pistol.

Och särskilt nån att skrämma med den. Undine

hade ingen erfarenhet av att t.ex. trösta sig

med syntetiska kemiska substanser. Hon var

van att trösta sig med diverse förträngningar.

Och sublimeringar. Och bokstäver.

Livia såg tyst ut i kvällningen, ut mot ha-

vet. Hon var lite lugnare nu.

KAPITEL NIO.

Här får vi reda på något om Roberts problemlös-

ningsmetoder samt finner ut att han har en vän.

Efter det Robert sett pistolen falla ner i Marettas

balkonglåda hade han gått in till sin lägenhet, stängt

balkongdörren och åter satt sig i sin soffa. Ett intensivt

funderande startade upp under den mörka kalufsen.

Så dumt att ha en pistol hemma! Så himla dumt!

Om man tänker sig en normal människa, eller en nor-

mal familj, och att det finns ett vapen liggandes, an-

tingen en pistol, en längre, skarpslipad indiankniv med

skåra i eller en smal värja från napoleonkrigen, så kom-

mer det ju, när det dyker upp en konflikt, alltid vara så

att man i varje trängt läge funderar på, om inte lös-

ningen finns i just att ta fram det ena eller andra vapnet.

Alla kommer alltid ihåg att de har ett vapen hemma, -

om de har ett vapen hemma. Även om man sover, eller

e döfull. Det lyser i eldskrift i sinnet, i vakenhet som i

dröm, detta reella faktum att PISTOLEN FINNS.

Det var djupt mänskligt. För människan presente-

rade vapnet, eller pennan, eller handhavandet av häs-

ten, eller något annat djur, just en naturlig förlängning

av henne själv. Ty människan var en handhavare. Ge-

nom handen styrde hon världen. Och delvis just genom

vapen, varav just distansvapen var något av det mest

oregerliga man kunde skaffa och fylla byrålådorna eller

väggarna med. Att han aldrig någonsin hade reflekterat

över detta med pistolen!? Det illistiga med just pistoler.

Men så var det kanske, särskilt när man vuxit upp med

att den alltid fanns. Att den låg där, med sina patroner

bredvid, i en plåtlåda. Och själva pistolen blev aldrig

riktigt hemma. Den luktade alltid främmande. Den

hade en skarp lukt, som inga kalsonger eller strumpor i

världen kunde avlocka den, hur länge den än låg i en

sådan klädlåda! Pistolen var faran själv! Den var det

som kunde orsaka blod och död i ett förvirrat

ögonblick, och sända brukaren till ett liv i fängelse i

evigheters evigheter. Pistolen var döden. Det var mest

i förvirrade ögonblick som en pistol användes. Det var

bara så. Den användes väldigt sällan när vettet var

hemma. Den som först konstruerat pistoler var död.

Men han hade lämnat efter sig miljoner pistoler. Troli-

gen mer än en miljard!

Man skulle definitivt aldrig ha pistoler hemma,

tänkte Robert. De var sannerligen lätta att ta till. Svåra

att bli av med.

Men. Och här vände nu resonemanget: Hur skulle

han nu få tag i pistolen? HAN hade ju ansvar.

Marettas balkong. Alla i huset kände något till Ma-

retta. Hon var inte någon som gick någon oförmärkt

förbi. Hon pratade ofta med folk när hon gick och hand-

lade. Helst folk som hade djur. Hundar eller så. Ofta

pratade hon om ekonomi i tobaksaffären. Hon rökte,

Marlborough, och ofta var hon utan pengar. Hon lånade

av alla, och kunde prata sig ur både skulder och annat.

Periodvis blev hon oerhört psykiskt dålig. Ibland åkte

hon in på psykiatrisk avdelning. Då skötte en väninna,

en lång, mörk kvinna med sanslöst vacker stjärt vid

namn Mia Regelhjielm, bostaden och räkningarna.

När hon kom åter ifrån besöken på kliniken, dessa

sejourer vilka med åren blivit kortare, eftersom vård-

platserna successivt skurits ner, var hon i allmänhet lite

avtrubbad, men såg givetvis fräschare ut. Hon rörde sig

lite långsammare och hon drack efter sejourerna på kli-

niken mycket mer vin, och skrev ett tag i mindre ut-

sträckning poesi.

Detta med poesin kände Robert inte till, men väl

nästan allt annat om hennes umgänge, hennes sjukdom,

hennes drogvanor och hennes skulder. Ty hon var ju

helt offentlig med allt detta. Det ingick i hennes livsspel

att vara offentlig med det. Poesin var mer privat. Att

vara privat med poesin ingick inte i något spel, men var

en del av det i Marettas liv som stod utanför varje spel.

Maretta hade sällan besök. Det var nog bara Mia

som släpptes in. Kanske också nån gammal vän från

psyket som råkat överleva, av en slump. Robert hade

vid ett tillfälle när han passerat Marettas lägenhet i

trapphuset fått en glimt i dörrspringan av Marettas lä-

genhet, just som hon hade varit och handlat mat, vilket

bestod av enkla saker, som färdigmat,öl och bröd. Han

hade sett röran och smutsen och ryst lite vid åsynen och

sedan åter vid tanken på hur hon levde och hade det.

Och, nu, tänkte Robert, nu hade hon dessutom en

laddad pistol i sin balkonglåda! Utan att veta om det.

Hur i all sin dar skulle man få tag i den? Robert tog

fram ett papper från en låda under datorn – den låda han

tagit fram ett papper som han skrivit brev till Livia på -

och la det på soffbordet framför sig. Han antecknade

nu, med en Bic, olika möjliga strategier. I punktform.

1. Själv fiska upp den med metkrok eller magnet

eller drönare.

2. Själv gå ner, knacka på och be att hon skulle

hämta den ur balkonglådan.

3. Själv gå ner, be att få gå in och hämta den.

4. Skicka någon annan, som knackade på, och

bad att få hämta den.

5. Lura ut Maretta, och sen själv bryta sig in och

hämta den.

6. Slänga en liten bomb på hennes balkong neri-

från gatan och låta polisen komma och hitta pi-

stolen.

7. Kidnappa Maretta, låsa in henne i källaren, och

sen gå in i hennes lägenhet med hennes nyckel

och ta pistolen.

8. Prata med Maretta på gatan och berätta allt, och

vackert be om att få gå in och hämta pistolen.

9. Prata med Maretta, bli hennes vän, följa med

henne hem och sen plötsligt smyga ut på bal-

kongen och ta pistolen.

10. Tala med hennes långa väninna - Mia - och be

henne att, för 500:- , smuggla ut pistolen till

honom.

11. Låta pistolen ligga. Där den låg. Om M. lever

tillräckligt länge, och hon skulle leva i evighet,

så kommer pistolen att rosta igen och bli ofar-

lig. Hon kommer aldrig att odla nåt i den bal-

konglådan.

Detta var vad Robert lyckades hitta på. Lust-

fullt metodiskt hade han nu antecknat vad han

skulle kunna hitta på. Han var riktigt skakis. Han

var skakis på riktigt. Överarmarna kändes lösa och

tomma. Han visste ju heller inte vad Livia eller för

den delen denne Patrik, killen med Lexusen, skulle

göra.

Det väsentliga med pistolen var ju, tänkte Ro-

bert, att ingen oskyldig kom till skada. Ty det var

nu så, att Robert hade ett enormt starkt överjag, och

ett moraliskt patos, som antagligen inte hade sin

like i hela stadsdelen. Om någon, allra värst ett

barn, kom till skada, då var ju himmelen svart, och

livet inte värt att leva och helvetets dörrar öppnade

på vid gavel. Med Maretta kunde man inte räkna.

Hon var inte tillräknelig. Men det var ju han, Ro-

bert. Åtminstone än så länge. Därför måste pistolen

hämtas på något vis. Inget alternativ var ju bra.

Kanske att bli vän med Maretta var det som var

bäst. Men givetvis jobbigt. Särskilt om hon skulle

komma på, att hon hade blivit utnyttjad. Usch

alltså! Robert reste sig från sin soffa och gick fram

och tillbaka i rummet. Kanske kunde man ringa

Siegbert. Denne gamle vän hade ju en enastående

begåvning. Smale, snälle Siegbert var ett snille.

Men först måste han ta en promenad i kvällningen.

Promenaden var livets andning.

Undra hur det gick för henne med spanieln då,

hon den där stackars Gottfalksson, som fallit så

olyckligt vid Audin? Av någon anledning viste alla

vad hon hette, trots att nästan ingen talat med

henne. Kanske just därför. Robert tog på sig en

gammal duffel och sina svarta läderboots för att ta

en sväng åtminstone runt huset. Han slängde en

snabb blick på klockan som nu var 10.22.. I mor-

gon, tisdag, skulle han bjuda hem Siegbert. Vännen

var alltid ledig, då han studerade på Universitet nå-

got med miljö och ekologi, och han skrev bara lite

när tyckte, på sin avhandling.

KAPITEL TIO.

I vilket vi introduceras till en viss Teofil. Det

sägs sällan att det är namnet som gör oss till dem

vi är. Det är sällan man möter en människa som

har alla världens begåvningar. Sällan är det också

man diskuterar de svårigheter som den ställs inför,

som har möjlighet att göra nästan precis vad som

helst, tack vare att hen är så överrikt utrustad av

Naturen.

Teofil Hallontank motionerade omkring vid

sin sommarstuga vid sjön Mjörn, på västsvenska

höglandet, så gott hans vrickade ankel och kryck-

orna tillät. Han hade halkat vid en andjakt och alltså

gjort sig illa. Han älskade naturen, - det gör vi väl

alla, det är bara det att vi definierar den så olika -

och njöt av sitt sommarställe, en liten stuga han

hade fått av några uppdragsgivare i femtioårspre-

sent. Han hade många, många uppdragsgivare, och

var känd bland flera ytterst välbärgade män både i

Göteborg och i huvudstaden som en man som bil-

ligt och diskret utförde allehanda besvärliga upp-

drag, uppdrag som inbegrep hårda metoder, utan att

man därför begick allvarligare brott, men bara

ställde ”saker och ting till rätta”, ”förenklade” vissa

tvister, reducerade procedurer till ett minimum,

och så vidare, och så vidare. Teofil, som ursprung-

ligen kom från så kallat enkla förhållanden, och

vars föräldrar kom från Sarajevo, hade börjat som

brandman, sedan blivit FN-soldat, sedan datanörd,

sedan polis, sedan psykolog, sedan privatdetektiv,

sedan börshaj och var nu alltiallo åt dem som beta-

lade mest. Han tog sig an bra mycket, och allt var

då inte helt lagligt.

Han skrattade ibland åt sina uppdragsgivare.

Detta gjorde att några dragit tillbaka sina tjänster.

Hallontank hade ett utmärkt intellekt, och de som

kände honom sa om honom att han tillhörde den

lilla grupp människor som kan lära sig vad som

helst.

Han visste med sig att han var begåvad, men

hade i sin tur den smärtsamma erfarenheten av att

ha mött massor med människor, varav han inte an-

såg någon vara något större snille. Han visste att

han själv inte var något extremt snille. Men hade

lätt för sig och lätt att skapa metod.

Ni ser alltså bilden framför er av en självsäker,

helt illusionsfri man, som hade en platt syn på värl-

den. En spade var för honom en spade. Därmed inte

sagt, att inte Teofil insåg att man med ”spade”

kunde mena något helt annat än ”spade”. Att man

menade något annat med spade än spade, det var

också en spade.

Men Teofil var ensam. I hela sitt liv, genom alla

yrken och alla äventyr och uppdrag hade han aldrig

kunnat skaffa någon vän. Faktiskt hade han haft en

vän, Erik, i skolan, när han var 12 år, och denne

hade han långt senare letat efter. Det befanns att

denne Erik var död. Han hade dörr under en simtur

på sin 20-årsdag. När Teofil fann ut detta insåg han

sin ensamhet.

_____________________________________

Teofil hade nu – hur som helst - fått ett samtal

från Mastermind. Denne hade meddelat att man

sökte en pistol, en gammal Colt. Saken var viktig.

Varför meddelades ej. Allt var synnerligen bråds-

kande. Det hade det alltid varit när det var fråga om

Masterminds affärer. Hallontank böjde på sitt ben

och prövade den onda foten mot gräsmattan medan

han spanade ut över sjön, i vars mitt det låg diverse

små öar. Vid öarna fanns bryggor och vid bryg-

gorna båtar. Folk bodde därute. Folk i gemen hade

det gott ställt. Molnen låg tunga och grå denna dag

över nejden, och solen hade svårt att nå ner med

sina olika strålar. Hallontank vek upp kragen med

ena handen medan den andra samlade han ihop

kryckorna. Så satte han sig ner med ett knak på en

ranglig trädgårdsstol invid sin stuga. Fram med

maskeraddräkten! Men inte kunde han komma till

stan i polisuniform och med kryckor? Det var tro-

ligen förbjudet i reglementet för poliser att upp-

träda med kryckor. Han funderade över detta, samt

över möjligheten att montera in en avfyrningsut-

rustning i en krycka.

För Mastermind fanns dock ingen möjlighet att

godta invändningar om indisponibilitet. Han var en

hårding. Alltså reste sig den kommenderade upp

och begav sig linkandes till sitt garage, i vilket

fanns ett skåp med diverse kläder, bland annat en

gammal polisuniform.

Han hade onda aningar. Ändå tycktes alltihop

väldigt lätt. Han skulle besöka en ung man, en ung

man som varit allmänbibliotekarie men som sadlat

om och blivit flyttgubbe! Att ta sig an en sådan

människa var ju ingenting. Piece of shit! Men det

är klart. Allt kan ju krångla till sig … Jaja. Skulle

han greja det hela ensam? Det verkade ju enkelt. Ja,

han gjorde det ensam. Och på kryckor. Eller halt-

andes. Teofil visste hur man skulle ta folk. Men

varför uniform? Ja, jaja. Det skulle ju förenkla det

hela. Man kom in överallt. Och som sport. Det

kunde bli en rolig historia av det också!

Han skulle åka in till Göteborg i morgon ons-

dag och fixa det. I kväll skulle han lägga sig och

läsa. Han läste en kurs i mikrobiologi. För att bilda

sig. Hallontank var en udda karl. Hans själ var en-

kel. Troligen var han i viss mening kvar i sin barn-

dom.

KAPITEL ELVA.

I vilket Robert och Sigge överlägger.

Robert ringde först på onsdagen, efter det kne-

giga men högt älskade jobbet på flyttfirman på Hi-

singen, vid 18-tiden upp Siegbert.

Denne kunde tänka sig att dyka upp vid 19-ti-

den. Sigge var alltid sugen på att prata. Han var ny-

fiken, och hade sagt att det var tråkigt att det var

något allvarligt. Den empatiske Siegbert blev dock

lugnad när han hörde, att det i alla fall inte gällde

Roberts hälsa.

Mellantiden tillbringade Robert vid laptopen,

googlande och facebook-ande. Han betraktade för

miljonte gången Livias sida på fejan, och sög åt sig

varje uns av hennes skönhet i bilderna på henne. De

var inte facebook-vänner. Man var inte fb-vän med

någon så underbar. Då kunde man ju inte sova om

nätterna. Maretta fanns inte på facebook. Hon fanns

knappt alls på nätet. Utom på Eniro.

Robert hade idag återigen på musiken från

Spotify. Nu var det Bob Dylan. En låt från 1970-

talet svepte genom rummet från UBL-vägghögta-

larna. All along the watchtower.

Robert, som vuxit upp i en familj där fadern

ofta var frånvarande, och där modern var en blek

skugga, och hos Robert fick sökandet efter trygghet

för egen del ofta stå tillbaka. Musik var trygghet.

Sigge knackade på ytterdörren och Robert

släppte in honom. Sigge var smal och hade en tunn

jacka på. Han hängde av sig och tassade in. Hans

vakna blick tog diskret in all information; han

kände av vibrationerna och frågade, under det han

satte sig ytterst på en fåtöljkant:

- Vad har hänt då?

Robert suckade och sa:

- Vad skönt att få berätta för nån!

Sen berättade han utan omsvep om besöket

på Toodeloo, om hur han förföljt Livia där och sen

gått hem, hämtat den olycksaliga pistolen, för att

försöka få henne förstå hur mycket han älskade

henne. Han hade velat att hon skulle kommit hem

ensam. Idiotiskt alltihop. Om hur Livia kommit

hem och startat ett sexparty. Hur han känt sig yr

och plötsligt hade allt blivit svart. Han hade svim-

mat av anspänningen. Sen hade han vaknat av att

Livia, naken, skrek åt honom under sängen. Han

hade rullat fram, flugit upp, blivit utskälld av To-

bias och sen tagit till flykten. Sen hade han nu bara

väntat på polisen, men sen råkat tappa vapnet till

en balkong under. Det var det hela. Kunde nu

Sigge komma på någon bra idé. Han kunde inte

hjälpa att han var så kär i Livia.

Sigge betraktade Robert. Blicken var varm

och vänlig, som alltid, men snart förvandlades han

till den teoretiker han innerst inne var.

- Jag visste inte att du ägde en pistol. Det gäller

alltså dels pistolen, dels Livia? frågade han

med stadig och aningen skarp röst.

- Jepp, sa Robban, som nu såg ner i golvet, där

en blek mönstrad matta nu blev granskad

längs med ränderna och hejdades vid varje im-

perfektion. Mattan var i själva verket byggd

för att vara imperfekt.

- Berätta om Maretta! Allt du vet, i princip!

Robert tog ett djupt andetag, såg upp i taket

och tänkte efter. Sedan berättade han så utförligt

som möjligt allt han visste om henne. Om hennes

ensamma liv, om inläggningar, tabletter, alkohol,

om hennes väninna, om skulder och om den stö-

kiga lägenheten. Sedan satt han tyst och såg på

Sigge, som nu såg bekymrad ut.

- Ja, alla andra i huset hade väl varit lättare att

handskas med, sa han.

- Ja, medgav Robert. Det är därför jag behöver

råd. Hade helst sluppit att berätta om det här

för nån, ju. Jag har gjort en lista på de möjliga

scenariorna, om du vill se?

Sigge nickade och fick papperet med punktal-

ternativen, som han studerade noga.

- Att inte göra någonting alls går bort med-

detsamma, sa Sigge snabbt.

Sen satt då Robert och Siegbert till klockan

två på natten och gick igenom alla alternativen.

Allihop kunde misslyckas. En del var klart bättre

än andra. Men man kunde dock till slut inte besluta

nånting. Sigge var, när allt kom om kring en bättre

analytiker och strateg än dedikerad själva beslutets

och agerandets konst. När Sigge skulle gå var de

båda vännerna alldeles utpumpade. De beslöt att

höras av nästa kväll.

Känslan som samtalet lämnade efter sig lik-

nade betänkligt den efter en debatt om miljöarbete.

Men Robert och Sigge hade kommit varann ännu

närmare än förut.

KAPITEL TOLV.

Här får vi nu inblick i en poets liv, - och vi

blir nu varse, att ett sådant liv, med nödvändighet,

är väldigt annorlunda mot andra liv.

Maretta hade satt sig framför tv:n, en gam-

mal bull-tv, efter att ha haft ett långt samtal med

Mia. De hade, som de brukade, talat om gamla ti-

ders fester, om folk de hade känt, och skrattat åt

hur korkade människor i allmänhet var, samt hur

underbara de böcker var som de just läste. De läste

båda mycket. Maretta mer, ty hon var ju förstids-

pensionär. Mia läste lite mindre, då hon jobbade

som socialsekreterare i Bergsjön. Hon var socio-

nom. Maretta kunde inte sitta still framför appara-

ten, som var så gammal att den börjat lukta bränt.

Hon längtade efter någon bedövande substans,

helst en kraftig. I likhet med den kända skaldinnan

Kristina Lugn, som Maretta beundrade vådligt,

hade Maretta tidigt råkat få sin oro lindrad tidigt i

livet genom Librium. Denna substans fanns inte

längre att på världs vis få tag i. Den hade i alla fall

utgått ur sortimentet i Sverige. Allt Maretta gjorde

var som i ett dunkelt minne av hur fint livet var

med … Librium. Så irrade hon nu åter omkring i

den lägenhet hon levt femton år i och sökte den

bästa möjliga tabletten eller tablettkombinationen

som på något sätt kunde ersätta en redig Librium.

I garderoben hade hon tre urblekta ICA-påsar, som

i sig var trasiga, med tabletter, tablettburkar och

lösa kartor, en del bara flisor av kartor, med olika

tabletter. Många mediciner var gamla och ut-

gångna. Vissa tabletter hade till och med spruckit

av ålder. De var alltså svartkrakelerade. Hon tit-

tade lystet i vrårna i garderoben, med hjälp av ske-

net från en ficklampa. Hon andades tungt och

sökte tyst och länge. Såg på tablett efter tablett,

burk efter burk. När Mia någon gång hade påpekat

att hon inte hade någon distans till detta letande,

och att alltihop var galet och livsfarligt, log hon

bara och medgav detta.

Det ljusröda håret – som var nästan gult -

hängde stripigt och fett. Maretta hade en livlig mi-

mik, ofta hade ett bitskt uttryck, men nästan alltid

var munnen halvöppen, på ett sätt så att hennes

ande skulle kunna kommunicera fritt med luften

utanför utan att behöva bekymra sig om ansiktets

öppning eller stängning. En sådan halvöppen mun

sågs förr i tiden som ett tecken på idioti. Hon tyck-

tes alltid inbegripen med att andas. ”Ett andetag

djupt är livet.”, som diktaren och knarkaren Paul

Andersson skrev.

Maretta hade ingen självförståelse, och inget

intresse av att skaffa någon. Hon var ett naturligt

medium, eller ett onaturligt, ett medierat medium.

Med detta kan vi här mena, att hon på ett omedel-

bart och kraftfullt sätt processade sin verklighet

och sina känslor, och såg till att de utan vidare

spisning blev till poesi. En gång nerkastade på ett

papper var dessa Marettas rader orubbliga. Inte

förr dock. Hon ägnade dem inte en tanke efter det

var nedskrivna. Sen väntade nämligen nästa rader

på att skrivas. Ja, hennes intresse för poesi var,

som sagt, till den grad naturligt och oreflekterat att

hon inte kunde skilja den poesi hon själv skrivit

ner på sina lösa blad eller i sina antecknings-

böcker, inköpta i Pressbyrån, från de dikter hon

kopierat in på bladen och in i dessa små häften.

Hon skilde inte på poesi av andra och sin egen.

Hon såg inte någon skillnad på poesi och poesi.

Hon levde i den vackra värld där allt vackert är

vackert, om det nu än är skapat med Librium eller

utan, med rödvin eller utan, om dess skapare är

död eller levande, om han eller hon eller vem det

än är frågan om är från antikens Lesbos eller från

Göteborg.

Det som allting filtrerades genom, den imagi-

nära hinna av celluloid som hon betraktade tillva-

ron genom bestod av kärlekens och närhetens lätta

slöjor. Ingenting i hennes diktning avslöjade nå-

gon som helst förskrivning till det rätta eller rätt-

visa. Nej, det räckte med det individuellt åtrådda,

åtrån, den djupa, letande, saliga. Kärleken rasade,

vid blotta åsynen av hennes poem, ner över läsaren

som ett brustet tak. Det fanns alls inget skydd. Om

någon skulle fråga efter det Rätta, eller efter San-

ningen, så blev svaret alltid något av en ny ros, en

röd, som besteg en annan. Eller en ny himmel som

välvde sig över en annan himmel.

Bakom Marettas breda panna, och ovan hen-

nes buckliga näsa, under luggen, där fanns det en

hel och en för allom okänd värld, som bara var till-

gänglig på det där märkliga viset, i poesin. Den

uppkom och avslöjades genom dessa rader som

var nedskrivna medan hon satt på huk vid soffbor-

det i pauser mellan tablettsöken och vinhinkandet.

Ack, om nu dagens offentligt verkande poeter bara

haft ett uns av denna oförblommerade fräckhet att

kunna, så lättsinnigt, blott idka poesi, och ingen-

ting däröver orda eller förklara!

Mia tjatade bryskt och kärleksfullt ofta på

Maretta om att hon borde publicera sina dikter.

Maretta var dock aldrig tillräckligt koncentrerad

för att förmå sig att sätta ihop en samling. Sen var

det ju konstant problemet och svårigheten med att

identifiera och sortera ut de dikter som hon inte

alls själv hade skrivit, men var verk av Södergran,

Sapfo och Dickinson, dikter hon skrivit av för att

hon tyckte om dem.

Denna natt rotade nu Maretta efter medel att

dels må bra på, dels sova på. En roman av Stephen

King, en av hennes favoritförfattare, låg uppslagen

invid sängen, en obäddad, kolossalt mjuk säng

med en mängd madrasser i. Maretta var trött, men

det var svårt även för tröttheten att hejda hennes

energi. Hon stirrade nu på en förpackning med vita

och en med gula, mycket små piller. Efter att ha

tvekat en stund tog hon två av varje sort. Hon bru-

kade alltså inte må dåligt av ens de mest egendom-

liga kombinationer av tabletter. Mest spydde hon

på vin. Hennes konstitution var närmast lik häs-

tens, alligatorns eller vattenbuffelns i detta av se-

ende.

Dessutom var hon lite intresserad av om man

skrev ännu bättre på piller. Något djupare intresse

för att experimentera i mer systematisk form fanns

dock inte. Hon var heller inte alls fast i att experi-

mentera med sig själv, i något slags betydelse av

upptäcktfärd i psyket. Hon ville alltså till exempel

inte veta, vad man skulle kunna hitta för psykiska

centra som främst styrdes av tabletten i fråga. Det

gällde mest de omedelbara verkningarna. Inte kun-

skap, men mycket hellre skönhet. Hon hade varit

missbrukare sen hon var 13. En föreståndare på en

avdelning på ett litet mentalsjukhus i Skåne hade

tidigt gett henne stark medicin mot oro.

Marettas mor, en kvinna, ständigt sjuk i sina

ben, men med ett knipskarpt intellekt – hon hade

läst teoretisk fysik i sin ungdom, men aldrig arbe-

tat inom området - och en vass tunga, hade dolt

identiteten på dotterns verklige far, som ständigt

var på resor ute i världen och skrev reseskildringar

från Fiji och Marquesasöarna, men aldrig någon-

sin besökte sin dotter. När hon fann ut vem han

var, och läst något av vad han skrivit, så förlorade

hon totalt intresset för honom, och sökte aldrig ef-

ter denne. Vad hon funnit i hans böcker sa hon

inte.

Nu rev Maretta ut ännu en låda, misstänkt för

tablettinnehåll, ur klädkammaren och ut i hallen,

där hon, med foten (!), välte den upp och ner, så

att innehållet skramlande föll ut på trasmattan.

Klockan var två på natten. Det var onsdag. Inget

som Maretta visste om. Inte mycket talade för att

hon skulle finna någon Librium. Det var heller inte

så, att Maretta trodde på det absurda. Hon trodde

inte på någonting mer än på kärleken och litteratu-

ren. Fast hon formulerade sig ju inte i trosfrågor.

Men så var det alltså, och det tål att upprepas: hän-

givenheten var hennes omedvetna religion. Sub-

jektiviteten var för henne den sanning hon inte

kände till något om, annat än intuitivt. Hela sitt liv

hade Maretta undvikit resonemangets form. Om

någon verkade vilja starta ett resonemang, så föll

ögonlocken ner en bit över hennes gråblå ögon och

de grumlades något. Nästan skelade. Sen fann hon

snillrikt en för just det särskilda tillfället och äm-

net särskilt lämplig avledningsmanöver. Således

hade hon aldrig i hela sitt liv deltagit i en enda dis-

kussion, och skulle förmodligen en gång dö en

gång, utan att ha deltagit i någon. Hon liknade i sitt

väsen mest av allt ett vilt djur. En varg eller ett sto

eller ett murmeldjur. Hon såg nästan aldrig en

människa i ögonen. Hennes blick höll koll, eller

försvann. Eller så tittade hon PÅ den andres ögon.

Nu spred hon tabletter och burkar över den lilla

hallmattan och hennes ansikte avslöjade sinnets

högsta koncentration. Maretta levde sitt liv så. Så

var det bara.

KAPITEL TRETTON.

Vi får en ögonblicksbild av, och en inblick in

i, en hitmans leverne och kan följa en snabb ned-

växling inför Korsvägen.

Teofil Hallontank satt i sin gamla Skoda på

vägen in mot Göteborg. Redan kl. 07.00 hade han

rutinerat gett sig av. Foten kändes bättre, och han

hade med visst besvär fått på sig uniformen, men

alltså lämnat kryckorna hemma. En revolver hade

han stoppat på sig. För säkerhet skull hade han

provskjutit den inne i sin vedbod. Den fungerade

bra. Den skulle visserligen var onödig, så vitt han

nu såg, men det var så att säga dumt att gå naken.

Han grunnade över sitt uppdrag. Vad var nu

detta för en pistol som Robert O-son hade? Det var

något underligt med den. Det var ingen vanlig pi-

stol. Varför tillmäta en pistol ett sådant värde? Det

vimlade ju av skjutvapen i landet. Han insåg dock,

som han gjort redan flera gånger nu, att han inte

skulle få något svar på denna fråga genom ren spe-

kulation. Han log åt detta. En tanke flög genom

huvudet på honom medan han växlade ner inför en

rondell: ” Hur många gånger kan man förstå

samma sak?” Han skrattade åt detta och satte på

radion. På radion höll en kvinna på att leverera en

kulturkrönika. Teofils blick smalnade. Det var inte

så att han vanligen hatade folk. Men han tyckte att

människor kunde skaffa sig ett hederligt jobb istäl-

let för att sitta i radio och tycka enfaldiga saker om

filmer. Filmer var ju i sig själva alltid enfaldiga

och meningslösa..

Han irriterades också av att uniformen han

bar hade blivit för trång. Det var länge sen han

hade burit den, och nu var den för liten. Han visste

att han inte skulle se löjlig ut. Han hade inte det

slags utseende, att han kunde se löjlig ut. Men han

kunde få svårt att röra sig snabbt om det skulle

komma behövas. Han var barhuvad. Det svarta hå-

ret rufsigt. Runt midjan hade han ett polisbälte

med diverse attiraljer, telefon, vapenhölster - dit

han lagt sin pistol -, väska med sjukvårdsartiklar

och t.o.m. pepparsprej.

- Ska vi se…, sa han till sig själv. Här har vi

Korsvägen. Då är vi snart framme. Klockan är

bara nio. Då skall vi se! Karln jobbar. Vi får

kanske vänta hela dagen. Men det finns

mycket man kan göra i Göteborg. Som att ta

reda på lite mer om den här Robert. Vi får sätta

oss och googla lite. Och så.

KAPITEL FJORTON.

I vilket det kommer en överraskning.

Undine gick fram och tillbaka på golvet. Livia satt

ihopsjunken i soffan. Med sina små händer sökte den

lilla Livia reda ut eller tufsa till sitt brunröda, kraftiga

hår. Händerna formligen flög omkring. Hon muttrade.

Undine sneglade på henne.

- Du menar att vi måste ta revolvern från Ro-

bert?

- Pistolen, sa Livia. Det är en pistol.

- Jag kan gå dit och be om den, sa Undine, med

en självklarhet och insiktsfullhet som enbart

ges åt människor vilka länge sysslat med

böcker skrivna av Flaubert.

Livias blick på Undine var hänförd.

- Åh, sa hon ljudlöst. Sedan sa hon:

- Helt perfekt! Heeelt perfekt!

- Utom att han aldrig kommer ihåg mig. JAG

har sett HONOM på ToodeLoo och på Sfinx,

men HAN har nog aldrig sett MIG. Ingen gör

det.

Undine fiskade efter uppskattning. Livia var all-

deles för söt, enligt Undine. Undine ville ha en del

av livet också, just som hon ofta lyckades med.

Livia, som varit på väg upp ur soffan, gled di-

rekt tillbaka i ihopsjunket läge, viss om att Undine

hade rätt i att Robert inte skulle komma ihåg

henne. Under tystnad betraktade de två väninnorna

varann, för att sedan låta blickarna glida över rum-

met, fönstren, bokhyllorna, tavlorna, platt-tv:n

från Grundig och mattorna, statyetterna, de små

gosedjuren och alla mobilladdarna på soffbordet.

- Men varför alls bry sig! sa Undine. Han kan

väl behålla pistolen. Inte kommer han att störa

dig.

- Patrik ville, att vi skulle ta den ifrån honom.

Han ville skicka dit polisen annars, sa Livia.

- Det är ju överspänt, menade Undine utan över-

tygelse men var nu fullt koncentrerad, medan

Livia famlade efter sina cigaretter i en byx-

ficka på sina jeans. Undine fortsatte:

- Det är sånt killar gör. En maktgrej. Sånt njuter

dom av! ( Undine var ju inte radikalfeminist,

inte alls. Detta var bara en enkel sanning, det

hon sa.) Du får väl bestämma dig för vilken

kille du vill ha!? Vill du ha Robert - eller vill

du ha Patrik? Det är upp till dej! Det är DEJ

det handlar om. Det är DEJ allt det här hand-

lar om! Jag kan gå dit, till Robert, och föröd-

mjuka mig om du vill. Med ett nytaget foto på

dej och mej i handen, och säga att du vill att

jag ska hämta pistolen.

Livia såg med stora ögon på Undine. Vi-

torna på Livias båda ögon lät nu hela sina jät-

teirisar bada i sin mitt. Så klok hon var, denna

Cotta! Det var något i Undines buteljformade

varelse som inte bara gav ett intelligent och in-

tellektuellt intryck, tänkte Livia. Det kom nåt

ut också. Hon slängde cigissen på golvet och

log.

- Jess! Underbart!

Undine var också nöjd.

KAPITEL FEMTON.

Här får vi en inblick i det vardagligt mystiska.

Och vi finner att det ligger mycket i det, att glädje

skapad av piller, det är en glädje utan like.

Så klok Maretta var. Någonstans därinne var hon

mycket klok. Hon hade en naturlig klokhet därinne.

Inte alla har det. Tvärtom. Få människor är naturligt

kloka. Men nu var förstås sedan länge denna sällsynta,

gedigna, primordiala klokhet helt och hållet övertäckt

av tablettbegär. Just nu fanns det ingen klokhet alls i

hennes handlande. Allt var mekano.

Hela den sinnrika mekanism, som utgör den

mänskliga varelsen, denna psykofysiska mekanism,

som det tagit miljoner år av evolutionen att med en så,

över allting annat i komplexitet skridande finess, att

kunna framskapa, låg nu i dödsrosslingar, eller stod i

all ömklighet och flämtade likt en döfärdig gammal sa-

gofigur mitt i världsrymden. Ty all denna sinnrikhet,

som vi faktiskt inte alls som människobarn begriper ens

en tusendedel av, var utslagen av några enkla klorför-

eningar, sammankopplade av en tonårskemist i ett labb-

skjul i Mumbais eller Delhis ruffiga förortskvarter.

Marettas händer arbetade nu återigen på golvet i

sorteringen. I huvudet fanns en bild av en burk Librium,

trots att hon ju inte alls hoppades hitta nån, men alltså

något som skulle ha ungefär samma effekt som en så-

dan en gång hade haft. Eller möjligtvis, som hon ibland

tänkte, som den där förträffliga mörkbruna trögflytande

hostmedicinen med opium i, som hon funnit hemma

hos sin mormor i Köpenhamn efter det Mormor mys-

tiskt dött av kolosförgiftning. Den medicinen hade varit

fullständigt späckad med opium. Kanske var det i alla

fall just alla dessa drogminnen som var Livet självt?

Fanns det någon lycka utanför tablett- och opievärlden?

Var glädje utan tabletter konstlad glädje? Denna här-

liga hostmedicin!

Då gick plötsligt ljuset i lägenheten. Det var ju mitt

i natten, och allt ikring Maretta där på golvet i hallen

blev svart som i en säck. Hon satt blick stilla på golvet

och stirrade ut i det svarta. Sen masade hon sig lång-

samt längs golvet in i stora rummet, famlade längs gol-

vet och ut i köket.

Då kom ljuset igen.

- Konstigt. flämtade Maretta ljudligt och blin-

kade.

Hon började känna sig yr i huvudet. Vad var det

som hände? Var det psykosen som kom? Varför skulle

den komma nu? Vad var det för mening? Vad var det

för mening med psykoser? Hon fick inte luft, tyckte

hon. Hon gick fram till balkongen. Metallvredet satt

hårt fast i stängdläge. Hon fick ta spjärn. Det hjälpte

inte. Hon hämtade en sko från hallen och började, mitt

i natten, att slå på vredet.

Hyresgästerna kring henne var sedan åratal vana

vid att det då och då kunde förekomma höga ljud från

Marettas lägenhet, men att dessa ändå strax upphörde.

Maretta var ju inte våldsam. Man fick helt enkelt stå ut

med henne. Hon, hela hon, var som en sjukdom. En

svår. Men bara så. Kind of. Vredet gick upp och Mar-

etta ut på balkongen, het i hela det huvudet och insöp

nu i djupa tag den svala vårnattens kyliga luft långt ner

i lungorna. Något glimmade till i balkonglådan. Vad

var det som låg i balkonglådan? Maretta plockade sen

upp pistolen med båda händerna, och hon bar den sen,

med ett förtjust leende, bar den som om den varit en

fågelunge, in i lägenheten, där hon sen försiktigt lyfte

den högt och lågt och snurrande runt medan hon gick

omkring därinne. Så lade hon den på soffbordet, scha-

sande sen ner en mängd tabletter på golvet.

Där låg den nu, pistolen, skinande ren, utom att

den nu hade litet jord från balkonglådan på sig. Maretta

torkade av det med en mörkröd t-shirt hon hade lig-

gande i soffan. Hon petade sen – plötsligt rädd - försik-

tigt på pistolen och muttrade: ”Gangsters! Smågangs-

ters!” Hon tänkte nu att den var laddad, och att den var

farlig.

Hon mådde avsevärt bättre nu. Fyndet av pistolen

hade kommit som en chock. Hon gick in i badrummet

och lyfte resolut av locket från cisternen bakom toalett-

stolen. Gick sen tillbaka till soffbordet. Lyfte försiktigt

pistolen i pipan med två fingrar, bar ut den i badrummet

och lät den med ett plask försvinna ner i cisternen,

varpå hon sedan åter placerade locket på, och skruvade

på porslinsknappen på draghandtaget till flottören. Sen

gick hon ut ur badrummet och in i rummet, sade återi-

gen ”Gangsters”, tog av sig sina jeans, gick ut i hallen

i trosor och t-shirt och släckte överallt, och kröp ner

under täcket till sin lilla säng, som var överbelamrad

med gamla vadderade vinröda täcken, och inom mindre

än fem minuter sov hon djupt. Utan att ha stoppat i sig

ens en fjärdedels tablett av något som helst slag.

Hon sov så att säga på pistolen. Hon sov också

bildlikt talat på pistolen. Och hon sov ända in långt på

förmiddagen till nästa dag.

Om man nu läste mycket böcker, och ofta inte

brydde sig om vad för slags böcker man läste, så hände

det ofta att man också läste t.ex. deckare, deckare, där

mördare, och potentiella mördare, gömde vapen i toa-

lettstolens vattencistern. Ingenting är för vissa recep-

tiva läsare mer naturligt än att föreställa sig, att det man

på detta sätt läser om, är ganska naturliga och vettiga

saker, som beskriver vad folk i allmänhet gör. Läsande

människor kan ofta inte inse att människor i vanliga

fall, i ordinära liv, praktiskt taget inte gör mycket mer

än att arbeta, se på TV, roa sig lite och sova. Äta, sova,

dö, som det heter. Folk gör i vanliga fall ingenting mer.

Utom möjligen när de är mycket unga och oroliga. Sen

gör de ingenting mer. Läsande människor kan göra

MER än andra, ty de gör saker, som om de läste om

dem. Ett bra exempel på detta är Don Quixote. Eller så

är han inget bra exempel på detta. Det beror på.

Människor som går på bio, eller ser på tv-film, har

vanligen ingen som helst fantasi eller företagsamhet.

En film är någonting endimensionellt, någonting halt,

från vilken allt studsar bort. Film är heta media, som

Marshall McLuhan sa. Från filmen celluloid studsar allt

bort. Eftersom filmen är överfull i sig själv. Utan

luckor. I en bok däremot kan man både finna, plantera

in, skapa och födas. Böcker har en spröd, en cool,

struktur. Böcker är öppna för alla, de ger hundrafalt

igen, även om man är missbrukare, och likt Maretta,

”white trash”. Det är inte ens personliga bakgrund som

ger böckerna dess värde, men insatsen men gör i läsö-

gonblicket. En film kan man inte investera något i, ty

man kan aldrig omforma en film i sitt eget inre.

Så finns det i filmen inget bestående värde, medan

i den episka berättelsen finns allt mänskligt värde, och

på mångahanda sätt. Böcker är ett utmärkt sätt att vac-

cinera sig mot reshysteri med. På resor lär sig gemene

man heller ingenting. Man lär sig mest, om man håller

sig hemma, och lever ett vaket liv, med böcker. Man

behöver ju inte känna mer än ett tjugotal människor väl,

för att känna verkligheten. Så har många kloka männi-

skor resonerat. Och det är helt sant.

Maretta hade en dunkel föreställning om att det just

var så här, även om hon alltså aldrig resonerade om det.

Pistolen i toaletten var just en frukt av läsning. Hon

kunde lika gärna ha sett det i en film, visserligen.

KAPITEL SEXTON.

I vilket vi undrar över trafiken på Bangatan

och tackar för nåden att äga en mobiltelefon.

På lunchrasten denna onsdag satt Robert ensam

vid en bordskant på ett lunchcafé på Bangatan medan

hans kamrater på flyttfirman satt och pratade Arsenal

och UEFA-fotboll. Han tog fram sin Android, tryckte

på Bilder, och tog fram en bild på Livia. Han la sen

snart undan telefonen, stirrade sen ut genom fönstret på

trafiken. Hans händer rotade bland en hög foldrar som

låg på bordet. Han läste lite i Mag- och tarmförbundets

gröna folder, tog sen upp en liten skrift från Kommun-

istisk ungdom. Det ringde i mobilen och Robert såg att

det var Sigge. Robert sa:

- ”Hallå.”

Sigge började omedelbart tala om pistolen. Han

hade tänkt på saken och kommit fram till, att det bästa

var om de båda två knackade på hos Maretta och sa att

de tappat en pistol i hennes balkonglåda. Det var tryggt

både för henne och för dom själva, att de var två.

- Hur kan det vara tryggt för henne att vi är två?

undrade Robert.

- Jo.

Detta var inte likt Sigge att bara tro. Men gi-

vetvis: hela historien var ju osannolikt underlig.

Robert sa att han skulle tänka på saken. Sen lade

de på.

KAPITEL SJUTTON.

I vilket vi får en glimt från ett annat café i

Göteborg, ett litet hak, där man visar upp enastå-

ende fartygsmodeller.

Mia Regelhjielm släntrade upp för Stig-

bergsbacken ifrån Långgatorna. Hon hade huvud-

värk. Det hade hon ofta. Hon läste för mycket.

Tjocka romaner. Hon hade ett naturligt intresse för

böcker. Hon läste sådant som Maretta läste, mo-

derna romaner men också klassiker. Sen spekule-

rade hon en del. Hon läste filosofiböcker och

tyckte om att diskutera. Skrev aldrig något. Hon –

som var socionom - brukade ibland ta jobb som

personlig assistent, och sen diskuterade hon md

sina brukare, medan hon hjälpte dem att städa,

kissa, gå och handla och betala räkningar.

Hon hade på sätt och vis gett upp hoppet om

Maretta. Det var som det var. Varför alls försöka

längre? Men älskade henne, det gjorde hon. Och

dessa var två skilda saker.

Fast hon trodde ju att Maretta kunde dö när

som helst, av fel tablett. Men hon kunde inte göra

något åt detta, tyckte hon.

Väl uppe vid Sjömanskyrkan invid det lilla tor-

get, med utsikt över Göta Älv, gick hon in i dess

kafé och beställde en kopp kaffe av en väninna

som arbetade där. Lesbiska kvinnor håller ihop. Är

man flata, så behöver man inte betala kaffet. Så var

det här. Mia och servitrisen på Sjömanskyrkan,

Marie-Louise Lingonström, satte sig ner invid en

nära tvåmeterhög modell i trä av en fullriggare och

suckade tillsammans över olika problem. Inklu-

sive globala som miljöförstöring och överbefolk-

ning. Det var onsdagsförmiddag och man började

nu i en småkall april att så smått se fram emot som-

mar och utlandsresor och sådant.

- Jag kanske reser till Paris, sa Marie-Louise,

som var en ljus, lång, smal flicka med ett brett

leende på vänt och stora tänder med glugg i

mitten. Det ljusa håret yrde lockigt kring hen-

nes huvud.

- Aah, sa Mia med uppskattning.

Plötsligt kom Diligence in via dörren från hal-

len. Diligence var en flicka från Arboga som varit

barnflicka i Detroit, och som nu var nagelterapeut,

och hennes nye boyfriend, Kenth var i släptåg. Di-

ligence hette egentligen Desirée, men det namnet

hade ingen klang hon var riktigt bekväm med.

Som hon sa. De satte sig ner, och Marie-Louise

hämtade kaffe till dom också. Några vithåriga,

snaggade magra gubbar vid ett bord bredvid sneg-

lade på ungdomarna.

- Kan vi inte ha fest? frågade Diligence snart

och petade sig i örat.

Kenth, som var en smal, rätt oansenlig pojke

runt tjugo, halade upp en bok, kanske om mystik,

ur kavajfickan och satte sig att läsa.

- Hur är det med Maretta då? frågade Marie-

Louise nu Mia.

- Jodå. Hon mår alltid bra.

- Är det inte konstigt vad folk tycker olika om

konst, och om film och om böcker, sa Kenth

som alltid hade en egen agenda.

- Det är väl naturligt, sa Mia, som åt Marie-Lou-

ise med ögonen och sög på en tandpetare.

- Ja just det, sa Kenth entusiastiskt. Naturligt

och konstigt och intressant. För det är ju så, att

vi nästan alltid tycker om olika böcker, och vi

säger då om vissa att de är bra. Men bara vissa

böcker är bra, och dom är det för att vi behöver

dom. Vi bygger då alltså upp ett system över

vad som är bra litteratur, bara för att vi behö-

ver viss litteratur, bara för att vi alla är skadade

och behöver helas, offer för våra barndomar,

men bara av vissa böcker alltså. Olika för alla.

Så sitter vi och skapar var och en sin estetik,

ett system för vad som är bra litteratur, eller

100

konst i allmänhet, bara för att just det eller det

är ett själens plåster för dig eller mig. Och alla

behöver olika plåster, Inga plåster är bra för

alla. Varje bok är ett särskilt plåster, för ett sär-

skilt sår. Men vi prackar alltså på varandra den

ena estetiken efter den andra. Varje estetik är

också ett särskilt plåster, för ett särskilt sår.

- Då är det väl himla dumt att använda ordet

plåster, sa Diligence, som genom sin verksam-

het som nagelterapeut ofta använde just plås-

ter, då hon råkat göra sina kunder illa istället

för tvär tom. Plåster ska ju passa alla sår, till-

lade hon.

Hon hade glömt bort att det säljs just för-

packningar med en himla massa olika slags storle-

kar på plåster.

- Ska vi inte ha fest ikväll? frågade hon igen.

Hon klippte med ögonfransarna och härmade,

med ett plutande leende, den enkla och effek-

tiva gesten hos en person som snabbt tömde

ett glas.

- Kanske hos Maretta? Frågade Marie-Louise.

Mia betraktade nu det jättelika segelskep-

pet, som stod i en slags trävagga på det mörka,

blanka, skinande stengolvet i sjömanscaféet. Hon

visste inte vad hon tänkte på. På ingenting, kanske.

101

Hon var borta för ett ögonblick. Det är sånt som

händer. Snart var hon tillbaka och sa:

- Ja.

- En god författare, sa Kenth rakt ut i vädret, är

i alla fall en, vid vars sida man tryggt kan gå

genom vilka träsk som helst.

Mia sneglande på honom. Diligence tittade på

de gamla gubbarna som ivrigt samtalade om kam-

rater som dött.

KAPITEL ARTON.

Vi finner här hur en miljö full av fartygsmo-

deller i skala 1:40 kan bli levande på många sätt.

Teofil Hallontank parkerade Skodan invid Sjö-

fartsmuséet, tog sin röda laptop, en långsam Thinkpad,

under armen, satte på sig polisbåtmössan, och gick sen

över gräsmattan mot Sjömanskyrkans kafé, som vi re-

dan är bekanta med. Det var ett trevligt, tyst och lugnt

ställe, som han kände väl till, så som han kände till det

mesta i Göteborg. Han beställde en kopp kaffe av ser-

vitrisen, som tycktes ha partiellt arbete, partiellt semes-

ter, i samtal med vännerna vid ett större bord intill

102

fönsterraden. Själv satte han sig nu i ett hörn, medveten

om att de övriga var rädda för honom, eftersom alla

människor är rädda för polisen, även om de säger att de

älskar polisen. Särskilt för stora poliser, och Hallontank

var ganska välväxt. Han pluggade i datorn i väggen för

att få lite mer laddning och började googla på hyresgäs-

terna på Abrovinschgatan 14.

Han såg Robert O.s namn och checkade sedan in

de andra. Han hade just kommit till namnet Maretta,

när detta i Sverige relativt sällsynta namn hördes från

andra sidan rummet.

Teofil tillhörde den fåtaliga skara människor, le-

vande idag, som inte hade en skadad hörsel. Hans hör-

sel var av någon anledning alldeles utmärkt. Ja bättre

än bra. Han hörde nästan som en fjällräv, eller som en

tigerhaj. Så lyssnade han nu pejlande med hörseln till

vad de sa vid fönstret.

- Kanske hos Maretta?

Långsamt lade Teofil ihop laptopen, som dock fort-

satte att blinka på ett dumt sätt, och höjande båda ögon-

brynen låtsades han betrakta en inramad plansch på

andra sidan rummet, som förställde en klassisk fiske-

skeppare med skepparkrans och sydväst.

Och han lyssnade noga medan han ytterst försiktigt

sörplade på kaffet. Han var avlyssningsexpert.

103

Skeppet som tronade mitt på golvet fann han egen-

domligt. Tänk att tillverka ett sådant! Vem tillverkar

fartygsmodeller och varför? Tänk så drömlikt det var

med fartygsmodeller. Men kanske det inte alls hade

funnits några båtar, om det inte funnits modeller av

dem, tänkte han.

Han sneglade bort mot Mia och tänkte att hon hade

ett härligt höftparti.

KAPITEL NITTON.

Här ser vi nu en vy från Stockholm och vi får

reda på mycket om röveriets teori och praktik, vilket ju

är denna historias effektiva kärna.

Det ringde på morgonen i den svarta telefonen

som stod invid sängen i sovrummet hos Mastermind, i

dennes hem på Östermalm. Det var hushållerskan

hemma hos Råttan, Masterminds vän och kompanjon

sedan krigsåren, som ringde. Mastermind hade betalat

denna hushållerska, en viss Vanja, en summa pengar

för att meddela varje intressanthet som den förre stats-

sekreteraren hade för sig. Och nu hade så statssekrete-

raren ånyo verkligen presterat något intressant. Han

hade nämligen dött. Hela 93 år gammal. Jaha, suckade

Mastermind, och steg sedan upp för att koka kaffe.

- Så nu är man ensam i världen, tänkte han.

104

Ja det var ju alls inte oväntat. Råttan hade inte va-

rit så kry sista året. Och aldrig påstridig med krav på

pengar. En hygglig karl, och ofta rolig med…

Hela denna guldstöld hade ju krånglat nästan från

första stund, trots att Mastermind trott, att planen var

alldeles excellent. Nu visste han bättre. Han hade ju

haft över 60 år att fundera igenom alltihop, och att få

ytterligare kunskaper. Ytterligare kunskaper hade

också hans fiender kunnat skaffa sig. Ty visst fanns det

människor som visste om alltihop. Men de hade ingen

… pistol.

Den första missräkningen var ju den, reflekterade

Mastermind, som nu tycktes få summera allt i sin en-

samhet, utan Råttans stöd, att OSO inte visat sig vara

en sådan man som de trott att han skulle vara. Vem sä-

ger nej till 15 miljoner kronor? Jo OSO! En grabb från

skånska bondlandet. Utan särskild släkt och kontakter.

Ty det visade sig när man kommit till Hull, och

männen från G22 kom ombord och skulle flytta guldet

iland, för vidare transport till Chicago, att det blev

krångel. Lådorna var alla försedda med det geniala fy-

rapistolers-system-låset, som uppfunnits av Master-

mind. Det krävdes av detta passersystem magneterna

från fyra olika pistolers mynningspartier, för att alls

kunna identifiera vilka lådor som innehöll guld och

vilka som innehöll högexplosiva varor, fyra olika pisto-

ler för att alls kunna öppna de lådor som innehöll

105

guldet. Denne OSO hade då bara sagt, att han var en

ända ifrån grunden hederlig man, och att han inte för

sitt liv kunde tänka sig att delta i något så lugubert och

oanständigt som att stjäla sitt lands guldreserv. Och på

köpet mitt under ett krig!

När skulle man annars göra det, tänkte Master-

mind högt och med oändlig ironi. Kanske var det just

ironin som hållit honom vid liv.

Systemet var ju dessutom sådant, rekapitulerade

M. för sig själv, att det alltid krävdes minst två pistoler

för att omflytta lådorna. Låset var alltså ett kedjelås,

samt ett slutligt multilås. Två olika lås i ett. Kanhända

var det alltså en föregångare i sin konstruktion till

bitcoin.

För att då inte ställa till med något hallå på båten,

och för att inte avslöja pistolens värde, så lät man då

kapten OSO behålla pistolen på återresan till Sverige,

för att plocka den av honom senare. Men allt sabbade

sig. Det visade sig plötsligt i Göteborg, att OSO inte

HADE pistolen. Låset på lådorna var redan aktiverat för

just de fyra pistolernas magneter - för att ingen enskild,

ingen ensam av de edsvurna tjuvarna - skulle kunna

stjäla guldet - och så var nu guldet på väg till sin slut-

destination. Lådorna skulle låsas in i ett valv, där själva

inlåsningen kunde ske utan fyrapistollås, med endast en

av pistolmagneterna, medan varje uppackning krävde

alla fyra pistolernas medverkan. Ja guldet fanns, om nu

106

inget helt remarkabelt inträffat, den dag som idag är, i

Chicago, tänkte Mastermind och smuttande på sitt för-

middags-portvinsglas med whisky, ett glas som bar en

smal gyllene kant samt ett emblem med snirklade bok-

stäver.

Pistolerna var fördelade på 1.) honom själv, 2.)

OSO. 3.) en viss John Craig i Hull, en av G22-männen,

som ombesörjde transporten till Chicago, samt 4.) man-

nen på banken där, en ung amerikan vid namn Herbert

W. Slingerland.

Underkunnig om alltihop hade ju också Råttan va-

rit. Denne hade dock, då han fann att det förenklade

processen, och då han alltid ansett att han hade sitt på

det torra, tyckt att det räckte med Masterminds ord. När

Mastermind slutligen skulle få tag i guldet skulle denne

helt enkelt informera Råttan, och så skulle de dela.

Detta förtroende hade byggt en fin vänskap dem emel-

lan. Mastermind hade aldrig haft någon avsikt att svika

Råttan. Så hade de haft mången glad stund, och mången

stund när de igen och igen tillsammans undrat vad i

helsicke det nu var för fel på en man som OSO, som,

för några egenartade ideal inte ville tjäna storkovan,

och det för ett penningsystem och för en nationalstat.

Det politiska värdet på en guldmyntfot var nu en

svår sak att uppskatta. Guldmyntfoten var sedan länge

avskaffad i Sverige, även om nu landet förstås hade en

liten guldreserv. Valutareserven fanns givetvis kvar.

107

Inget land här i världen har en riksbank utan valutare-

serv. Man kan heller inte ha en penningpolitik utan va-

lutareserv. Men guld är guld.

Guld är en oerhört beständig råvara. Ja ett ämne

som är så solitt att det faktiskt inte går att förstöra. Mas-

termind tänkte på det faktum att det för att alls kunna

förstöra guld med syra krävdes en så stor investering,

att denna i värde mångdubbelt skulle överstiga guldets,

och då var ändå guldets värde bland de största i världen.

Detta med förstörande av guld hade ingen som helst ak-

tuell bäring på Masterminds idé. Han bara betänkte

detta faktum, då och då. Eftersom det var en del i basen

för all hantering av guld. Och så tänkte han att det gi-

vetvis fanns saker mer kostbara än guld. Råttan hade

nämligen också – till exempel - varit mer än guld värd.

Och Mastermind sörjde idag uppriktigt sin vän, trots att

han först emottagit budet om dödsfallet helt lakoniskt.

Än ställde han sig vid fönstret, än satte han sig i sin

läsfåtölj.

Man kunde otvivelaktigt spränga lådorna och vara

förvissad om att guldet kunde samlas ihop. Men vissa

saker måste man bortse ifrån, annars kan man vare sig

göra det ena eller det andra.

Nu var läget sådant, tänkte han, där han satt i sin

läderfåtölj, blickande på fönstrens fördragna, tunga

gardiner, att nu hade han att besluta om det där guldet,

som låg i Slingerlands Chicago. Vad skulle göras?

108

Skulle allt avslöjas? Eller skulle han nu själv, genom

Hallontank, eller genom någon annan, lyckas lägga

vantarna på sin fjärdedel, eller sin hälft, som det nu

blev, om han alltså tog OSOs andel och med Råttan

gången till de sälla boningarna? Han kunde själv inte

nå guldet utan den fjärde pistolen. Med Craigs och

Slingerlands efterlevande stod han i periodisk kontakt,

och han visste att de hade vidtagit åtgärder för att sä-

kerställa att deras pistoler var tillgängliga för Master-

mind, när Mastermind så behövde.

Guldpriset är idag 318 kr för ett gram, tänkte nu

Mr M.. Partiet i Chicago vägde ett ton, vilket kanske

varit en femtondel av den svenska guldreserven på den

gamla goda tiden, och en bråkdel av den totala valuta-

reserven. Idag skulle nu ett ton guld, alltså, inbringa ett

värde i svenska kronor av 318000000 kr. 318 miljoner

SEK. För Masterminds del blev det då 150 miljoner

kronor, i runda slängar. Inga astronomiska summor.

Det medgavs, Men ingen dålig slant heller. Konstrukt-

ion och tillverkning av valv och lås och låssystem hade

gått på c:a femton miljoner, om man alltså åter konver-

terar summan till nutida penningvärde.

Mastermind satt sen länge och funderade medan

han trummade med fingertopparna på en bordskiva av

mörk mahogny.

109

KAPITEL TJUGO.

Ingenting är som vänskap. Hur värdefull är

icke vänskap? Och det beror nog på att den är sådan

att den skapas av två, icke av en.

Livia Enstöhring och Undine Cotta promene-

rade på Avenyn och tittade på folk i vårsolen. Ljuset

var sannerligen underbart friskt och bländade, och dess

reflexer for som blixtrande fåglar ikring och det luktade

vår. De var båda osedvanligt glada. Ibland tog de

varann i hand, till och med. Det hade aldrig hänt förr.

Undine flög fram av lycka denna dag. Att världen

kunde vara en så underbar plats, och att ingenting slog

detta att bara ströva uppför Avenyn en sån här dag med

en vän!

De hade nu, så tycktes det dem båda två, hittat

sin relations tonfall, och fullkomligt otvunget kunde de

nu avhandla de mest svårbegripliga och känsliga äm-

nen, och de kunde finna sanningar om världen genom

att fylla i varandras meningar, sanningar som de aldrig

trott fanns. Medan de gjorde detta formligen dansade

de uppför Avenyn. Underförstått i allt detta låg som en

tyst överenskommelse att Undine på kvällen skulle gå

till Roberts, samt att Livia skulle sitta hemma, kra-

mande sin mobiltelefon, för att få veta resultatet, alltså

om Undine kom ut från Roberts med pistolen i en

110

papperspåse. Men det var också underförstått att Livia

implicit hade tillstått, att hon brydde sig väldigt mycket

om Robert, och att det var därför som de nu skulle göra

som de skulle.

Livia tittade upp på Undine – denna var mer än hu-

vudet längre än Livia – och sa att hon nog tänkte ta upp

sina medicinstudier igen. Dom var bara halvfärdiga.

- Det tycker jag absolut, sa Undine.

Här stannade samtalet av eftersom de båda, när de

skulle korsa Nya Allén, var tvungna att ta ett steg till-

baka då en bil i rasande fast trotsade det faktum, att den

nu körde mot ljuset som blivit rött. Till deras respektive

häpnad såg Undine och Livia, att den som körde bilen

var… ingen mindre än deras bekant med Lexusen, Pa-

trik. Med Patrik följde en i staden känd konstnär, som

satt och vinkade åt de båda skrämda flickorna. Bilen

hade nämligen gjort en tvärbromsning och stod nu i Al-

lén, och kröp sen med ett surrande över en gräsrefug

och över på den kombinerade cykel- och gångbana som

parallellt följde bilbanan. Undine och Livia approche-

rade långsamt den gulbeigea bilen, där de båda unga

männen satt i anslutning till den framför dem nedfällda

suffletten.

- Hej, sa Patrik.

- Hej, sa Livia.

111

Konstnären gav, utan hälsning, Livia ett obscent

förslag, och antydde skickligt att själva denna handling,

detta förslag, samtidigt var en slags performance-konst

eller installation.

- Hur går det med pistolen? frågade Patrik utan

omsvep. Konstnären, som liknade ett djungel-

djur, förstod ingenting, och höll därefter tyst.

- Jo, det är snart ordnat, ljög Livia. Ty visst var

det i alla fall en rejäl överdrift, att i detta fall

beskriva framtiden på detta sätt.

- Fint, sa Patrik nonchalant, startade sitt bil-

monster, svängde tillbaka över refugen och,

prejande en Volvo, for nu detta ut i Allén och

iväg.

- Puh! sa Livia.

Undine kände sig på nytt något utanför och sökte,

genom att ta tag i Livia, återfå den uppbrutna him-

melska stämningen. Men förgäves. De gick tysta bland

allt folk upp mot Konstmuséet.

När Undine såg efter de båda , som försvann i bi-

len, kände hon sig hjärtligt trött på män. Alldeles onö-

digt, tänkte hon. Tröttsamma varelser. Varför fanns

dom alls? Hon beslöt sig för att ägna hela sitt återstå-

ende liv åt litteraturen, d.v.s. åt Flaubert. Om inget

oförutsett inträffade, förstås.

112

KAPITEL TJUGOETT.

Att det är vetenskapens uppgift att ge en förklaring

till naturens företeelser, därom är alla ense, men det

råder däremot en stor förvirring beträffande vad som

menas med en ”förklaring”. Det finns till exempel ofta

en romantisk förklaring till saker och ting.

Denna natt var Robert vaken. Få saker var så njut-

bara för den ensamma människan som några nattens

timmar med kroppen nedsjunken i en fåtölj, i fullstän-

dig tystnad och i halvmörker. Med endast en måne som

sällskap. Hans tanke syntes honom själv plötsligt glas-

klar.

Det är visserligen så att människan lever hela sitt

liv i ett slags halvmörker. Ty människan är alltid på nå-

got sätt på väg att förstå, och i detta är hon alltså inte i

komplett mörker. Men hon är definitivt alltid i den be-

lägenheten, att vad hon förstår är en förståelse av ofull-

komligt slag, även om hon i ett sinnesrus kan tycka, att

just den momentana förståelsen är komplett, och att

hon då upplever ett fullständigt ljus. Det ljuset är emel-

lertid en illusion! Människan lever inte i förståelsens

ljus, - hur skulle det se ut? – hur skulle hon ha klarat

det? - men befinner sig alltid i ett slags halvmörker.

Upplevelsen av ett förståelsens oändliga ljus är en upp-

levelse inifrån det oändliga ljuset. Samma är det med

113

upplevelsen av det oändliga mörkret, fast tvärtom. Man

kan få en hallucinatorisk bild av det oändliga mörkret,

men en sådan salighet, som det att befinna sig i ett

oändligt mörker, det är det endast beskärt rena helgon.

Inte normala människor. Det normala i psykiskt avse-

ende är för människan halvmörker. Utan halvmörker i

själen skulle man till exempel inte kunna vare sig tänka

eller sova. Utan halvmörker kan man inte drömma. Så

trivs hon därför också, i korrespondens med detta, som

i en slags öm tillitsrelation med Världen, i rent konkret

mening, därför också bäst i halvmörker. I jordisk natt

tillsammans med en måne.

Robert bytte här ställning i fåtöljen.

Ljus är salighet. Mörker är också salighet. Halv-

mörker är verklighet.

Månen. Vad betyder månen?

Robert stirrade sedan med fast blick framför sig. På

den grönvita mjölkartongen syntes en text, som han

granskade, och sin vana trogen försökte han låta enkla

påståenden applicera sig på komplicerade samman-

hang.

Mjölkkartongen frågade med stora bokstäver:

”Hur kan en larv bli en vacker fjäril?”

Implicit påpekade alltså författaren av mjölkkar-

tongstexten, att larven var ful.

114

Robert släppte ämnet om alla dessa förvandlingars

gåtfullhet, delvis på grund av den vanartiga formule-

ringen av frågan, tog och släppte den tomma kartongen

ner på golvet intill läderfåtöljen och kisade mot fönst-

ret. Hade det börjat ljusna än? Det var inte lätt att av-

göra, tänkte han. Och sen tänkte han, att det egentligen

var ganska jobbigt att reflektera.

Varför, tänkte han vidare – ty mycket kan stoppas,

men nästan aldrig tankar – hade han gått till Livia och

TAGIT MED SIG PISTOLEN? Kanske var det detta,

han BORDE tänka på? Kanske låg denna tanke under

det han annars tänkte? Då tog han tag i denna ”grund-

tanke” nu. Varför hade han inte gått dit UTAN pistol?

Robert vickade nu på tårna, som han sträckt ut från

fötterna, som vilade på kanten av soffbordet.

Säkerligen var det ett tecken på otillräcklighet,

tänkte han. Och otillräknelighet, lade han till. Men nog

låg det en förtvivlan i beslutet att ta med pistolen. Han

hade velat skapa kaos, för sig själv och andra. Det var

en satsning, att ropa ut sin förtvivlan till Livia: se här:

jag älskar dig, och jag bryr mig så lite om allt annat, att

jag till och med står här och viftar med ett dödligt va-

pen. Ja, jag kan till och med dö. Om jag inte får dig!

Som om man FICK folk. Robert tänkte att han förmod-

ligen var en sådan människa, som vägrade inse saker

och ting. Han var en blundande, eller halvseende män-

niska. En idiot.

115

En helmörkeridiot.

Så var det, tänkte Robert. En slump berodde det

inte på, att han tagit med sig pistolen. Så mycket visste

han. Detta menade han, sammanfattningsvis.

Så gick han, något tröstad av denna insikt, och lade

sig under täcket i sitt halvmörka rum för att försöka få

några timmars sömn innan jobbet. Han älskade sitt

jobb. Att flytta lådor och möbler.

Allt var precis som Freud påstod med sin retoriska

fråga: är Människan herre i eget hus? i det han syftade

på det mänskliga psyket. Så tänkte Robert, och som-

nade nu på stubinen.

KAPITEL TJUGOTVÅ.

I vilket Hallontank förbereder sig.

Det var fredag. Teofil Hallontank vaknade upp

på sitt hotellrum på Korsgatan. Hotellet var mycket li-

tet. Kanske tolv rum. Under gårdagen hade han plockat

ut tiotusen kronor i kontanter, för att erbjuda Robert för

pistolen. Han misstänkte nämligen att han inte på di-

rekten skulle hitta någon pistol vid ett eftersök i lägen-

heten. Allt detta var en gissning. Det var bekvämare att

erbjuda pengar. Dem kunde han sedan raskt lura av

116

grabben igen, när väl pistolen kom fram. Hallontank

var ingen amatör.

Nu skulle han fördriva dagen. Han tänkte att han

lika gärna kunde fördriva den med att besöka Roberts

grannar, medan denne själv var på jobbet på flyttfir-

man.

Hallontank ville se Robert komma hem, för att

kunna bedöma personen i smyg. En persons kropps-

hållning och rörelsemönster kunde avslöja en hel del

om de inre kvalitéerna för honom. Inte för att det be-

hövdes. Men det ingick i metoden. Man hade alltid som

yrkesman en inre plikt att förfina sin metod.

KAPITEL TJUGOTRE.

I vilket något väldigt märkligt sker inom en män-

niska, historiens gång ändras och man kan säga att allt

sker i en väldig fart. Något absurt händer.

Maretta vaknade med ett ryck. Det tog alltid lång

tid för Maretta att vakna. Ja, det hade nu gått så långt

att hon vant sig vid, att endast halvt känna igen sig vid

uppvaknandet. Men, det är så med gamla missbrukare,

att de lär sig att ha is i magen. Rättare sagt, så får dessa

människor en slags tredje person, som varken är den-

samma som personen i vaket eller personen i sovande

tillstånd, men en extra person som - likt en kombination

117

av autopilot och ängel - vakar över överlevnaden i alla

möjliga lägen. Denna person var sedan länge starkt ut-

vecklad i Marettas fall. Hon – i ”första person” då … -

litade blint på denna autopilot. Den hade mången gång

räddat livet på henne.

Således var det nu åt autopiloten hon överlät upp-

stigandet och färden till toaletten. Väl klar där hasade

hon i de praktiska tofflorna ut i köket, där autopiloten

nu lät minnena från gårdagen strömma in i systemet till

Första Person.

Utan att denna gång tänka på saken, lät hon hela

sin person strunta i Första Person och fortsätta att gå på

autoplitot, vara i överlevnadsläge. Ja, om det nu inte var

tvärtom …, d.v.s. att autopiloten aldrig lät Första Per-

son komma in igen. Nå, ni tycker inte detta var kons-

tigt? Nä, förstås, så går det ju med missbrukare. Förr

eller senare. Det grunda i personligheten blir för grunt.

Det blir så grunt at det inte tjänar något syfte, att längre

ha en personlighet. Det som evolutionen räknat ut, det

har inget mer syfte. Nu kommer alltså den av miss-

bruket skapade räddningspersonligheten, Tredje Per-

son, att ta över resten av livet. Och så blir det. Nu är det

endast överlevnad som gäller. Inget konstigt med det.

En funktion av trixiga gifter.

Jo, i detta fallet blev det konstigt. Ty Maretta hade

inte somnat på tabletter, men på … pistolen. Alltså var

nu Tredje Person s.a.s. präglad … inte på tabletter men

118

på pistolen. Hon hade blivit autopiloten Pistolmänni-

skan. Utan att veta om det själv. Ty något Själv fanns

ju inte. Det fanns bara en Tredje Person, som likt en

skugga, eller en skuggas skugga, gick omkring i lägen-

heten och då och då log, då och då rynkade pannan, då

och då tog en cigarett, och det var som om autopiloten,

också den, undrade vad allting handlade om.

Autopiloten gick in i badrummet, tände ljuset, och

lyfte av porslinslocket av vattentanken. Maretta – i nå-

gon person - såg på pistolen. Lyfte upp den ur cisternen,

gripande den om pipan. Djupt inom henne vaknade nu

någonting. Det nyss bortträngda kom upp. Maretta ville

ingalunda, som person, närapå oavsett vilken, - ty vi

skall inte systematisera om det vi inte vet, hur elegant

det än kunde synas vid första anblicken - i djupet av sin

illa tilltygade varelse, vara en pistolmänniska. Så gick

hon KANSKE SJÄLV med pistolen ut på balkongen,

mitt på blanka förmiddagen, och vräkte, i ett enda väl-

digt kast, ut pistolen till en plats mitt på gräsmattan, där

en liten bit mossa och några fjolårslöv blev dess vi-

loplats.

Allt detta skedde mitt för ögonen på den, för en

gångs skull helt förbluffad, Hallontank. Denne klev då

med enssnabbt ut ur Skodan, ut på det spröda vårgrä-

set, fram till pistolen. Han lyfte upp den och, kontrolle-

rande vant säkringen, och tog den till bilen, där han

raskt lade det av vatten märkvärdigt droppande vapnet

119

i handskfacket, efter att raskt skakat det ett par, tre

gånger för att få det mindre blött.

Efter en stunds spanande upp mot den nu åter

stängda balkongdörren på andra våningen, så började

han skratta. Han hade inte skrattat på länge. Även Hal-

lontank gick lite på autopilot. Han hade nu visserligen

inte sett vem som kastade ut pistolen. Men han gissade

på den där Maretta han hört talas om på sjömanscaféet.

Maretta grät. Hon undrade vad hon gjort. ”Hoppas

nu inga barn ...”, tänkte hon. Hon fick kanonångest,

tofflorna på sig, panik och en väldig fart, och stod snart

på gräsmattan, inte ut, i färd med att skrika för full hals,

och såg i ögonvrån en gammal Skoda svänga bort i full

fart från Abrovinschgatan.

Pistolen var borta!

Men Maretta var nu ganska så mycket sig själv

igen och stretade, nu lite matt, i blöta tofflor tillbaka

upp till sin lägenhet.

KAPITEL TJUGOFYRA.

I vilket Östermalm underrättas om händelser i Göte-

borg.

120

När den blåklädde Teofil kommit en bit nerför

Viktor Rydbergsbacken norröver mot Konstmuséet och

Götaplatsen svängde han in på en parkeringsplats just

bakom Konserthuset, under en lång balkong, där musi-

kerna troligen brukade stå och stämma sina fioler inför

konserterna. Och knäppa sista skjortknappen upp i hal-

sen. Han skakade på huvudet och muttrade, letade reda

på mobilen, som låg i hans högra kavajficka och slog

numret till sin chef, till Mastermind. Medan han vän-

tade på att chefen skulle svara tog han, efter att ha tittat

sig nog omkring runt bilen, fram pistolen från handsk-

facket. Vant daskade han till Colten på undersidan, tog

ut magasinet och sprätte ut patronerna. De såg onekli-

gen lite egendomliga ut, gröna av ärg och ingrodda med

smuts. De hade absolut inte kunnat fungera. Kanske

möjligen nån enda av dem, tänkte han. Och det räckte

ju i vanliga fall. Men varför just den första?? Han tog

dem alla och stoppade dem lösa i handskfacket, medan

han lät själva pistolen glida ner i den kavajficka, som

nyss varit upptagen av mobilen.

Nu hördes emellertid Masterminds röst. Den gamle

mannens röst var både kraftfull och pregnant, mitt i sin

alltmer betydande knarrighet:

- Hallå! Är saken redan klar?

- Jepp. Har pistolen i innerfickan, sa Teofil, och

lät hur nöjd som helst. Han kunde inte riktigt

behärska sig. Rösten var präglad av den glada

121

uppsluppenhet som fötts redan när han plock-

ade pistolen från gräsmattan. Det var det ovän-

tade som gladde honom. Nästan bara det.

- Hur gick det för stackars Robert då? undrade

Mastermind krasst och ironiskt.

- Såg inte skymten av honom. Pistolen hyvades

ut i naturen av en liten småfet äldre donna som

bodde två våningar under. En knarkmadam.

- Va?!

Mastermind var under några sekunder tyst. Se-

dan kom frågan:

- Du vet att det är rätt pistol, eller hur?

- Jepp. En Colt Hammerless.1903.Laddad.

- Absurt, slog Mastermind fast. Du får helt en-

kelt ta reda hur allt detta kom sig!

- Va? Hallontank var plötsligt bragt ur jämvikt.

Konstigt jobb detta, tänkte han.

- Ja. Jag måste få veta vad det är frågan om.

Alltihop verkar fel. Jag tror inte på samman-

träffanden. Det vet du! Everything neat and

sorted out! Inga lösa trådändar! Inga fråge-

tecken! Förstått?

122

- Okey, sa Teofil. Jag vänder väl om upp igen

… till brottsplatsen då och hör av mig när jag

vet allt. Det kan ta tid förstås…, tillade han.

- Gör så, sa Mastermind. Skicka pistolen med

nån som tar tåget ikväll! Nån du känner. Och

som jag känner. Pålitlig.

- Okey.

Mastermind lade resolut på. Han var van att

fatta snabba beslut, tänkte Hallontank. Han strök svet-

ten ur pannan.

- Jaha, sa han högt, medan han startade bilen

och vred på huvudet så att det stramade åt i

kragen för att se att han kunde göra en U-

sväng.

- Inte ens ett tack! muttrade han. Men det är

klart. Jag var nog inte värd det. Inte denna

gång. Tillbaks och gör om!

Sen ångrade han sig en gång till, vände bilden och

körde ner mot stan. Han hade mobilen beredd i handen.

Han var för en gångs skull okoncentrerad. Han undrade

själv varför. Måste få tag i en kurir, tänkte han. Kanske

på Polishuset nere vid Danska Vägen. Poliser kan man

ha till mycket, resonerade han och rättade till båtmös-

san på huvudet.

123

KAPITEL TJUGOFEM.

I vilket Maretta träffar en amerikan som hon med

ens på sitt vis fattar tycke för.

Maretta hade återvänt till sin lilla lägenhet, och

snart i lugnare tillstånd uppfriskad av att ha lämnat sitt

inskränkta Pistoljag bakom sig och fit for fight slängde

hon så först i sig två Stess. Sedan begav hon sig, stö-

nande för varje trappsteg, medtagen efter kampen mel-

lan jagen, med tungspetsen fäst i ena mungipan, upp för

trappan för att ta försöka ta reda på varför i all hela fri-

den folk hade pistoler i huset. Och varför man släppte

dem från balkonger!

Maretta trodde nu nämligen, som vem som helst

skulle trott, att pistolen kom från våningen just ovanför

hennes egen. Alltså slätade hon till sitt hår, strök svett

från överläppen, kliade sig därbak och ringde på hos

Jameson, som bodde i lägenheten ovanför hennes, och

den under Roberts. Hon visste att det bodde en f.d. ame-

rikansk soldat där, en veteran. ”K. Jameson” stod det

på dörren. Att han sällan lämnade sin lägenhet. En gam-

mal vietnamdesertör var det. En stor karl, en bjässe.

Runt 70 år. Grått snaggat hår. Sneda, små, snälla ögon.

Alltid en gigantisk beige manchesterkavaj och blå ur-

tvättade jeans. Hans gestalt, när man såg honom på ga-

tan, utstrålade något odelat positivt och tryggt.

124

Om han var hemma nu, tänkte Maretta, så skulle

det betyda, att det inte var han som plockade upp pisto-

len från gräsmattan. Om det nu då var han som hade

slängt den, eller tappat den, ner till henne, varför hade

han inte ringt på? Vem trodde nu han, att det var, som

hade tagit pistolen, som kanske varit hans, som kanske

var från kriget i Vietnam, och försvunnit på två röda

minuter? Om han nu var hemma. Frågorna rann till.

Kanske han hade tröttnat på sin gamla Vietnam-

pistol, tänkte Maretta.

Maretta hörde, medan hon pustade efter klättringen

uppför trappan, genom dörren någon röra sig inne i lä-

genheten. Hon ringde en gång till. En lång signal. Ma-

retta var inte den försiktiga typen. Katzer ”Katz” Ja-

meson öppnade däremot försiktigt. Vårblek men med

skarp och vaken blick. Han sa långsamt:

- Ja, vad är det?

Maretta ansträngde sig som vanligt att verka mer

förvirrad än hon var. Hon ville ju – helt omedvetet gi-

vetvis, och av gammal vana - komma i överläge på sitt

vanliga sätt.

- Kan vi prata? Kan… Maretta blinkade här så

intensivt med ögonen att man kunde trott hon

hade fått en flugsvärm i dem.

125

- Javisst. mumlade Jameson och stoppade ner

den skotskrutiga skjortan i byxorna. Det är ju

du som bor under här?

- Ja, sa Maretta.

Hon slank in och såg med ens att det var

ganska mörkt därinne. Ungefär som nere hos

henne själv. Mycket böcker. Inga stolar, bara en

datorstol och ett bord med en laptop och en säng.

Rummet var bortsett från bokhyllorna egendom-

ligt kalt. Särskilt med tanke på, att Jamesson var

hemma så mycket. Maretta stod vid dörrkarmen

och spanade ikring. Persiennerna var nerdragna.

Jameson gjorde en gest mot sängen som var pryd-

ligt bäddad och hade stora kuddar vid huvudän-

dan.

- Sitt, sa han vänligt.

Så tog han in en stol, en taburett, från mini-

köket och satte sig själv bak och fram på den. Han

var vig trots sin storlek. Maretta tänkte febrilt.

Vem var detta? Säkerligen nån som hade en pistol.

Men inte nån som tappade en från balkongen.

Knappast. Han verkade inte vara en som plötsligt

tröttnade på pistoler heller. Hon såg på hans ögon.

Han påminde om någon hon sett förut. Nån läkare

nånstans…

- Har du möjligen en pistol? frågade hon.

126

- Nä, svarade Jameson förvånad och lutade sig

lite bakåt. Inte på många, många år har jag haft

en pistol. Inte nåt vapen.

Hans röst var mörk och skrovlig.

- Du har inte tappat en pistol från balkongen då?

undrade lilla Maretta, vars ansikte plötsligt

såg slitet ut. Varför hade hon gått upp hit? Hon

kunde väl låtit allt vara? Hon hade redan tapp-

pat intresset.

- Berätta om den där om pistolen. Jag är van vid

problem!

- Ja, sa Maretta frånvarande.

Maretta, som var så stolt och ängslig över att hon

lyckats slänga pistolen, och att hon dessutom lyckats

bry sig om vem som kastat den innan hon gjorde det,

hade alltså nu nästan förlorat alla sina extrakrafter. Hon

levde ju som på lånade krafter. Autopiloter har inga ex-

tra liv. Hon såg på Jameson med en allt svagare blick.

- Berätta! sa han igen, envist och hon såg att han

var enormt stor och såg enormt stark ut.

Förvånad slappande Maretta av. Det som främst

gav henne styrka igen, när hon såg sig omkring i det

belamrade lilla rummet, var en jättelik tavla, ett över

metern stort inramat fotografi på väggen över sängen, i

svartvitt, föreställande en gråvit schäfer med tungan

127

hängande. Landskapet bakom hunden var asiatiskt med

höga flikiga träd, vars kronor bredde ut sig horisontellt.

I Bakgrunden risfält och sen toppiga berg. Höga blå-

nande berg. Bredvid hunden stod en ung man med sol-

glasögon, som väl var Katzer.

Jaha, tänkte Maretta. Det var hans hund i Viet-

nam.

Andra foton var av militärer, unga killar med ge-

vär. På sängen låg en bok, som hon tydligen hade av-

brutit läsningen av. Hon sneglade. The ballad of the sad

café. Carson McCullers. Jaha. Den hade hon inte läst.

Hon undrade om den var lika bra som en Stephen King.

Hon memorerade omedvetet, och slickade sig om läp-

parna.

Maretta var i mycket en mun. En halvöppen mun.

- Är det din hund? sa hon och pekade mot väg-

gen.

- Ja. Det är Trixie.

Han log.

KAPITEL TJUGOSEX.

Vari Undine spelar en och söker sig en annan roll.

128

Klockan närmade sig fem på eftermiddagen

denna fredag och Undine hade tagit bussen Viktor Ryd-

bergsgatan upp till hållplatsen på berget i Roberts

stadsdel. Hon var klädd i en enkel blå jeansjacka, och

hade en axelremsväska med sig. Hon såg lugn ut. Och

koncentrerad. Det korta håret viftade glatt i vinden.

Hon sneglade uppåt husväggen med alla balkongerna,

på vilka några hade utanpåhängande blomlådor.

Hon sneglade mot de parkerade bilarna längs Ab-

rovinschgatan. Jepp. Där stod en röd Audi, där stod en

Skoda och där stod en Volvo, en Volvo och Livias gula

Cittra, och hon kunde tydligt se Livias mörkröda hår

genom vindrutan. Så hade de till slut bestämt. Undine

tog upp sin mobil och ringde upp henne. Livia svarade

från bilen:

- Hej Allt väl?

- Yess! Jag går in och knackar på.

Hon stoppade mobilen i fickan och strosade

framåt trottoaren mot Roberts port. Det var en gråmu-

len dag. Några fiskmåsar hade förirrat sig till området.

Berget låg en bra bit från hamnen. De spatserade om-

kring och deras ögon blängde. Undine gick fram till

porten. Hon schasade undan en nästan sjukligt när-

gången mås. Även måsar kan givetvis bli galna.Tryckte

på O.. På Roberts knapp. Hade inte denne hunnit hem

från jobbet? Det var alltså fredag idag.

129

KAPITEL TJUGOSJU.

Pistolen syns nu vara på väg till Stockholm. Vad

nu det kan vara värt. Och Hallontank äter lunch.

Hallontank hade förlorat sig i spekulationer på

ett café på Engelbrektsgatan, efter att han lämnat över

pistolen till en polisman vid namn Ampelstrååt, som nu

satt sig på tåget till Stockholm, en polis som ändå skulle

upp dit. Ty, tänkte Hallontank, det var detta med Mak-

ten. Maktens problem. Han retade sig på Mastermind.

Det var denna arrogans! Maktens arrogans! Varför i

hela friden nöjde sig Mastermind inte med att han nu

fick pistolen? Varför var det så viktigt vad som hade

hänt i huset? Ja. Det gav naturligtvis ännu en dimension

till pistolen, tänkte Hallontank. Jag känner ju alls inte

till historien, tänkte han. Men Mastermind kunde väl då

invigt mig i den? tänkte han sen.

Allt gick givetvis att ta reda på. Allt kunde man all-

tid luska ut, tänkte han.

Hallontank insåg inte, att han själv ofta resonerade

med intelligensens arrogans. Han visste med sig att han

kunde göra allt. Intelligensens arrogans var ofta en ar-

rogans riktad mot den egna intelligensen. Den var alltså

en missriktad makt. Men vad borde han göra? Sådana

frågor fann intelligensen ibland känslan väl så mogen

att avgöra. Hur stor makt har inte känslan?

130

Klockan 13.45 hade han återvänt upp till Ab-

rovinschgatan för att, på plats sittande i sin ålderdom-

liga bil, kunna iaktta när Robert kom hem från jobbet.

Hallontank hade två hamburgare med sig och två små

Fanta, och han parkerade bilen längst bort mot neder-

delen på gatan, som var av typen återvändsgata, svepte

in sig i en tunn regnrock, för att än så länge skyla po-

lisuniformen, som kändes mer och mer överflödig. I

spaningssyfte rent kontraproduktiv. Men han hade bara

de kläderna. Och kanske det var bra i alla fall.

KAPITEL TJUGOÅTTA.

I vilket Maretta för första gången i sitt liv känner

beundran för en annan människa.

- Det finns bara ett sätt att leva anständigt, sa

Katzer Jameson, i det han med sitt runda an-

sikte och sina lite sneda, snälla ögon, vänligt

betraktade Maretta, med ett komiskt uttryck.

- Det är att visa på ett anständigare liv.

Maretta tittade på honom, häpen. Ty hon fann att

han uttyckte sig väl, på en idiomatisk svenska, nästan

så väl, att ingen, som inte nästan var född två gånger i

landet, knappt hade kunnat uttrycka sig så, ens under

131

hot från socialstyrelsen. Hon föll i tankar, blev överras-

kad av just det, och talet om ”anständighet”, ett sällsynt

ord, och var nära att somna av förskräckelse.

- Jo, sa Maretta. Hon höll dock inte med. Åsik-

ten var konstig. Maretta var van att ha sin egen

åsikt. Å så var det med varje poet. Man kan

inte vara poet utan att vara helt självständig,

och vara stolt i det.

Hennes ”jo” hängde stilla i luften i rummet.

- Men berätta först om pistolen! sa Katzer.

Maretta berättade, trots sin trötthet, vilken avspeg-

lades i ögonen, alltihop. Hur hon upptäckte pistolen,

liggandes i jorden i balkonglådan. Hur hon gömde den

på dass. Hur hon hade somnat. Hur hon hade vaknat

och närmast reflexmässigt slängt ut pistolen. Långt.

Hur hon sen blivit rädd och hade rusat ut ur sin lägenhet

och ut ur huset. Och om hur totalt försvunnen pistolen

varit, och det efter bara två minuter.

Detta var alltså hela historien, tänkte Jameson. Det

var en vacker historia. Han älskade historier. Den hade

en början, en mitt och ett slut. Hela sitt liv hade den

gamle desertören ägnat åt en sak, att uppskatta en god

historia. Där fanns den nu. Och livs levande.

- Så du bara slängde pistolen över balkong-

räcket, sa Jameson. Var den laddad då?

132

- Är du amerikan? frågade Maretta som om det

var det viktiga i sammanhanget.

- Inte helt, sa Jameson. Min mor var född i Sve-

rige. Hon bodde i USA. Vi pratade svenska

hemma. Hon längtade hem till Kungsbacka.

- Jaha, sa Maretta, vars stora ögon oftast var

vidöppna. Hon hade tidigt funnit, att inget an-

siktsuttryck är ett så bra försvar som ett par

vidöppet stirrande ögon med ögonbrynen högt

upphissade. Alltså lade hon sig till med sådana

...

- Ja. Men säg! Du trodde alltså att pistolen kom

från mig? Men vad jag då kan säga, är, att det

gjorde den inte, sa Jamesson. Den kom nog

ovanifrån. Kanske den mannen som bor

ovanpå mig?

- Jo, sa Maretta.

- Men, det är det, sa Jameson. Den som tog pi-

stolen från gräsmattan måste nästan ha haft

bil, eller i varje fall bodde han nog inte i huset,

ty om det varit någon som bodde i huset, som

tog den, så hade du ju mött honom eller vem

det var när du rusade ut?

- Ja. Jo jag tänkte …

133

- Då har vi alltså kanske en, som tappar en pi-

stol. Och så en annan som väntar på en pistol?

sa Jameson.

- Men vi borde göra som du just gjorde, fortsatte

han. Du! vi går och knackar på hos den som

bor ovanpå. En ung kille vet du. Jag hör ho-

nom varje dag. Promenerar av och an. Spelar

musik.

Maretta snörvlade till av trötthet. Alltid pro-

blem med näsan. Hon kunde lätt somna nu. Hon

struntade i pistolen. Vad angick det egentligen

henne? Hon hade sina vanor, behövde en tablett.

Eller något i alla fall. Ack, Herren Någonting An-

nat. Hon längtade bort. Efter att länge ha sneglat

på hunden som log på fotot frågade hon helt oblygt

Jameson om han möjligen inte hade någon lug-

nande tablett. Hon tänkte att för en soldat var nog

ingenting främmande. Dom hade väl gått på knark

hela kriget.

Jameson satte sig på stolen framför datorn,

snurrande på stolen och så betraktade han Maretta,

medan han tryckte de stora händerna mot de

jeansklädda låren. En gigantisk tystnad bredde ut

sig i rummet. De båda hörde svagt hur någon gick

fram och tillbaka ovanpå, oroligt.

- Lämna Vietnam var som att lämna ett miss-

bruk. Vietnam var som heroin. För många.

134

Maretta skämdes. Hon skämdes väldigt säl-

lan. Det var emot hennes natur. Skam var något

man illa kvickt skulle skaka av sig. Hon påpekade

nu, med en för henne själv främmande röst, mest

distraktionsvis, att någon tycktes gå av och an

ovanpå.

- Tror han heter Robert, sa hon.

Katzer nickade.

KAPITEL TJUGONIO.

Robert inväntar sin vän Sigge, och spanar ut

över Abrovinschgatan, vilket leder till en upptäckt.

Klockan var över fem på eftermiddagen och

Robert väntade på att Sigge skulle komma. Så att de

båda kunde gå ner till Maretta. Irriterad över dröjsmå-

let, och över Sigges obändiga vana att alltid komma för

sent, gick han runt, runt i sitt vardagsrum, blängande på

skeppsbrottet som i sina olika grönbruna nyanser

hängde inramat på väggen. ”En snygg vy, en sorglig

situation”, tänkte han. ”Bilden av mitt liv.” skulle det

kunna stå. Han gick ett varv i rummet som han bru-

kade. Sen gick han ut på balkongen, den ödesdigra, för

att se om Sigge, avig och skevande, slarvig och snabb-

tänkt, kom från 18-bussen. Robert hade kollat i Väst-

trafikappen. Nä, ingen syntes. Jo, men där kom ju för

135

hela friden Undine, Livias väninna med en axelrems-

väska, rakt i riktning mot hans port! Vad i hela friden

gjorde hon här? Han smet snabbt in i vardagsrummet

och slog igen balkongdörren med en smäll för att söka

skydd. Kikade sen genom den nedfällda vita markisen

som var infälld inuti treglasfönstret.

KAPITEL TRETTIO.

Hallontank låter känslans makt råda, tröttnar

på att sitta och vänta och går och ringer på porten.

Hallontank hade nu ätit sina två hamburgare

och sörplat i sig den söta läsken, sneglade sen på

klockan och såg att den nu var några minuter över sex.

Robert måste vara hemma. Lika bra att gå upp och

knacka på. Han hävde upp dörren, sig själv från sitsen

och kroppen ut ur den lilla bilen, och mötte, i samma

stund som han lät regnrocken glida av sig och slängde

denna tillbaka in i bilen, ett par ögon från en kvinna

med påfallande snygg bakdel i sin jeans. Hon stod i be-

grepp att ringa på portklockan på Abrovinschgatan nr.

14. Armen var redan uppe.

Kvinnan ändrade sig snabbt, troligen vid åsynen

av just Hallontank själv, eller kanske hellre av unifor-

men, och sprang i stället bort mot en liten gul bil, en

Citroën, som stod längre bort på gatan, där en annan

flicka, en fräknig med mörkrött hår, satt och tycktes

136

vänta på den första flickan. Flickan i bilen hade verkli-

gen knallrött läppstift på munnen, tänkte Hallontank,

som alltid observerade flickor noga och med animalisk

glädje. När väl den flyendes springande hoppat i, så

startades bilen och svängde ut på gatan och gled bort

neråt stan.

Nå, tänkte Hallontank. Jag måste ju upp till Ro-

bert! Han slätade till polisuniformen, som var väldigt

skrynklig. Han såg sig omkring igen och gick sen rakt

fram till porten och tryckte där på knappen invid Ro-

berts namn. Två gånger. Rappt.

KAPITEL TRETTIOETT.

Robert blir här mer och mer fundersam och

mer och mer förvirrad. Han betraktar sin tavla, den

gamla fina oljemålningen, som var en sån man enbart

gjorde förr.

Robert hörde signalen. Han hade från sin position

vid persiennen nu sett polismannen närma sig. Och Un-

dine springa iväg. När han såg den gula bilden hoppade

hjärtat till med ett jätteskutt i bröstet. Vad gjorde nu

Livia här? Varför kom hon? Om hon ändå kommit tidi-

gare! Han ämnade inte öppna. Nu var polisen ute efter

hans pistol.

Fängelse var han verkligen rädd för att hamna i.

137

Han blev då plötsligt lugnare. Han hade ju ingen

pistol. Så slog han sig – fast lite darrig - ner i en av sina

mindre fåtöljer och betraktade från denna plats den

stora oljemålningen - ja den var över metern bred - med

skeppsbrottet. Robert hade blivit van vid tavlan, och

kunde inte upphöra med olika tolkningar av skeendet.

Lugnet hade troligen också skapats av att Livias bil

hade skymtat. Vad som betydde mest i livet var just att

inte vara bortglömd, att finnas i andras sammanhang.

Hon brydde sig om. Varför kom hon, om hon inte

brydde sig om?

På den havererade barken på tavlan syntes inte

minsta liv. Ändå tycktes det vara helt nyss den gått på.

Den hade inte grävt ner sig i sanden. Den var ännu inte

plundrad, ty där syntes inga stegar på utsidorna eller

vagnar, inga spår efter vare sig folk eller hästar utanför

dess båda skeppssidor. Det kunde knappt ha gått mer

än sex timmar sen det blev ebb. Eller så. Robert var

ingen expert. Ingen hade lämnat fartyget och ingen

hade heller närmat sig det. Var inte detta märkligt? Var

alltihop fantastiskt?

Än märkligare, tänkte Robert, medan ringklockan

från porten ljöd ännu en gång, var att livet i den lilla

byn till vänster tycktes förflyta som vanligt. Några

människor gick på stranden, som om de flanerade,

iklädda färggranna kappor och kvinnorna hade vidbrät-

tade hattar på. Någon hade en liten gul halmkorg i

138

handen. En kvinna bar rött huckle. Människorna på

stranden var ointresserade av skeppet. Och skeppet

tycktes inte ha någon besättning. Det var mycket kons-

tigt. Just att folket långt där borta på stranden tycktes

obekymrade. Det var det som var allra mest konstigt.

Som om det stora skeppet var osynligt för dem. De

borde gå dit och bryta sönder det i delar. Förr i tiden

använde folk vraken. Man eldade med dem. Byggde

hus av dem.

Molntrasorna flög över himlen på tavlan. Ljuset

föll bara svagt genom ett molnsjok och genom högt dis

ner, så att inga skuggor bildades vid fartyget. Det var

en halvmulen dag vid Dover. Inga fåglar syntes. Inte en

enda. Havet var ganska upprört och grågrönt.

Skeppet var meningslöst. Hade konstnären

glömt bort, att lägga mening i skeppet? Var tavlan alls

färdig? Men givetvis var den det: den hade ju en lack-

finish över oljan. Den var klar. Den var till och med

signerad. Så hade alltså konstnären, som enligt Roberts

amatörmässiga bedömning, var engelsman, nu varit nå-

got av en absurdist. Varför annars anbringa två ofören-

liga skeenden i samma bild? Hade han missat något?

Varför, varför brydde sig inte folket borta på stranden

alls om skeppet? Detta övergick allt mänskligt förstånd.

Alla människor i alla tider var ju intresserade av vrak.

Inte minst alltså de vid Dover, som i långliga tider hade

LEVT på – eller alltså: av - vrak av allehanda sort.

139

Friden i tavlan var alltså skenbar. Nå, inte bara det. Den

var förrädisk.

Något stod helt enkelt inte rätt till på tavlan! Tav-

lan var ett hån. I ljusan dager stod ett tomt skepp där på

en strand, och ingen brydde sig det minsta om det. Så

fruktansvärt! Det var ju det, som var fruktansvärt. Inte

att skeppet gått på grund, - jo det också - men mer att

folk gav fullständigt fan i det!

Jaja. Det var så det var. Folk brydde sig inte om

varandra. Se bara hur det var med honom själv! Om han

inte hade haft jobbet på flyttfirman hade han blivit ga-

len. Ingen brydde sig om honom. Man fick till och med

hota med pistol för att bli tagen på allvar. Men inte ens

det hjälpte. Och nu, nu söktes man av polis, bara för att

man visat upp vapnet för några sexdårar på ett swing-

erparty.

Ingenting skulle hända ändå! Livia var utanför,

men ingenting skulle ändå bli bra.

Han hoppades nu tyst ändå att inte polismannen

sände efter förstärkning. Att inte insatsstyrkan skulle

storma hans lägenhet, och att han skulle bli skjuten,

kanske med elpistol. Vilket vore det allra värsta. Eller

inte.

Så gick han ut i köket för att koka sig en kopp

kaffe till. Detta med kaffet var en last. En last och en

snuttefilt och en pseudohandling.

140

Han tänkte att han missat något i bilden. På tavlan.

Han var alltså också skeppsbruten. Den enda som

brydde sig var polisen. Ingen annan. Som om han var

pestsmittad.

Då ringde hans mobil, som låg på soffbordet. Den

spelade sin lilla melodi, och Robert störtade fram för

att på displayen kunna se vem det var som ringde.

”Livia” blinkade det på telefonen. Robert lyfte upp

sin Samsung och halvviskade med uppton:

- Hallå??

- Hej. Det är Livia. Det är en polis på väg.

- Jag har märkt det, svarade Robert darrande

och buttert.

- Det är inte vårt fel. VI har inte alls ringt poli-

sen! Vi tänkte…

- Vem är det då?

- Ingen aning. Det är så konstigt.

- Jaha, sade Robert. Hur är det annars då?

- Jodå. Vi sitter här i backen i bilen, Undine och

jag.

- Va? sa Robert.

141

- Ja, vi var på väg till dig. På väg att hälsa på.

Om pistolen. Men så såg vi polisen.

- Jag HAR ingen pistol.

- Det har du visst, sa Livia.

- Nä. Jag har tappat den.

- Tappat den?

- Ja.

- Shit, sa Livia. Men öppna inte alltså!

- Nä, sa Robert. Jag sitter och mediterar.

- Öppna inte, så går väl polisen sen, sa Livia.

Sen kan vi komma när dom har gått och höra

var du har tappat pistolen.

- Jag vill inte säga var jag tappade den, sa Ro-

bert snabbt, enveten som vanligt, medan han

sneglade mot skeppsbrottet på väggen.

- Nänä, sa Livia. No hard feelings. Men vi kan

väl komma ändå?

- Jojo. Om jag är hemma.

- Ja. Hej då! sa Livia.

142

Robert la ifrån sig telefonen och satte sig med

en suck i sin fåtölj. Vad betydde nu detta? Varför

ville Livia komma upp till honom? Och Undine

också. Ja, det var sannerligen gåtfullt, det också,

tänkte han.

KAPITEL TRETTIOTVÅ.

Hallontank trycker på en annan knapp.

Hallontank valde nu att ringa på hos Maretta.

Hon var ju inte inne. Men det visste inte Hallontank.

Hitmannen från Alingsås hade ju gått igenom listan på

hyresgästerna i uppgången och hade en bild av kliente-

let. Medelinkomst 23523 kr. Fattigt folk här, tänkte

han. Mest understödstagare. En och annan som arbetat

som undersköterska, kanske. Maretta kände han ju till

från avlyssningen på sjömanscaféet. När Maretta inte

svarade så beslöt han sig för att ringa på hos Jameson,

en man med amerikanskt ursprung. Katzer. Jag kan lika

gärna säga att jag är polis. Det är en gammal gubbe,

Jameson. Troligen krigsskadad. Kanske invalid. Han

vill säkert hjälpa polisen. Så ringde han på hos Ja-

meson.

Hallontank hörde en fast röst i andra ändan.

– Ja? frågade den.

143

– Det är polisen, sa Hallontank hårt.

– Det är bara att komma upp. Tredje våningen.

– Jag ser det, svarade Hallontank beskt och tryckte sig

mot porten, som gick upp med ett artigt klick.

KAPITEL TRETTIOTRE.

Teofil Hallontank agerarmen möter

hinder.

Jameson underrättade uppe i lägenheten kort

Maretta om att polisen var på väg. Han bytte t-shirt,

från en blå till en svart. Hans bringa var enorm.

- Jag går ner till mitt, sa Maretta. Hon började

svettas.

- Inte! sa Katzer lugnt. Du stannar. Du är inte

min granne. Du heter nu Berit och är min vä-

ninna på besök från Borås. Du vill väl inte

möta polisen i trappan? Du har ju slängt en pi-

stol på gräsmattan.

- Okey, sa Maretta, som, med ett drag av slug-

het, ryckte åt sig en filt och sträckte ut sig på

Katzers säng, sträckande armen som om det

var helt naturligt och som om det regnade efter

144

Penguin-versionen av McCullers The ballad

of the sad café.

Så gick Jameson till dörren och släppte in Hallon-

tank, i uniformen. Den var praktisk, idisslade Hallon-

tank belåtet för sig själv, då den ju öppnade dörrar väl-

digt, väldigt bekvämt. Ingen vanlig människa begärde

en polislegitimation. Nej, knappt nån gjorde det. Någon

sådan hade han ju inte. Hallontank var ju en gangster.

- Sitt här, sa Jameson, i det att han pekade på

datorstolen.

Hallontank satte sig ner och medan han tycktes

hemmastadd, svängande stolen fram och tillbaka, som

för att testa skruvgängorna i konstruktionen, nickade

han vänligt mot sängen, där Maretta nu låg och förstrött

bläddrade i sin roman, med en rutig pläd över magen.

- Detta e Berit, en arbetskamrat, sa Katzer me-

dan han trollade fram en liten grön fällstol

med kamoflageväv på sitsen från ett hörn i

rummet.

- Jo, det gäller er granne. Maretta Larsson.

Maretta ryckte till, men rättade sen med väns-

ter hand till ett par imaginära glasögon på näsan,

medan Jameson var lugnet självt och frågade, me-

dan han intresserat beskådade den gänglige poli-

sen uppifrån och ner:

145

- Hur då?

- Jo. Polisen är underrättad om, att denna fröken

Larsson har en pistol.

- Åh! sa Jameson och plirade med sina små

svarta ögon. Ingen rolig sak, pistoler. Jag för-

står bara inte hur man plötsligt kan få veta nå-

got sådant. Men jag vet förstås inget om

…denna granne.

- Nä, just det. Men hon är nu tyvärr inte hemma.

Finns det någon vicevärd här?

- Det är klart. Det finns i alla hus. Men ni måste

ha en husrannsakningsorder?

- Jepp! medgav Hallontank och betraktade hun-

den på väggen.

Han begrep att hunden var Jamesons, och att

det var Jameson, som med ett blygt och stolt le-

ende stod bredvid hunden på bilden, hållande ett

automatgevär i den andra. Det var inget konstfoto.

Det var suddigt på ett lite taffligt men fräckt sätt.

- Ja, sa Jameson. Är det någon särskild pistol?

frågade han.

- Särskild? frågade Hallontank tillbaka.

- Ja. Hur har ni hört om pistolen då?

146

- Sekretess. Undersökningstekniska skäl.

Alla förhöll sig nu tysta. Hallontank strök över

tangenterna på Katzers laptop med pekfingret och

suckade:

Ja, att allt spaningsarbete man har skall vara så

himla tråkigt!

Han suckade ljudligt och det knakade i datorsto-

len. Katzer sneglade på kvinnan i sängen, som ju lik-

nade den han sett på balkongen. Maretta var nu andlöst

försjunken i sin roman.

- Okey! sa Hallontank. Då var det väl inte mer

så länge. Men ni vet alltså inte något om pisto-

len eller om fröken Larsson? Om hon har

några konstiga vänner eller så?

- Jag har aldrig sett fröken Larsson, ljög Ja-

meson friskt och obönhörligt.

Hallontank tackade för sig, ledsagades ut i trap-

pan av Jameson och försvann nerför trappan. Jameson

och Maretta utbytte en blick när Hallontanks steg inte

längre hördes.

- En sån polis! skrattade Jameson.

- Va? sa Maretta.

147

- Jo. En privatdetektiv känner alltid igen en an-

nan privatdetektiv. Ingen polis går omkring i

en så skrynklig och skitig uniform. Dom tvät-

tas flera gånger i veckan. Hanses var inte tvät-

tad på månader. Nu ska vi se…

Katzer rekognoserade med sin högerhand

under datorbordet, där Hallontank suttit och åmat

sig i sin rollfigur.

- Här har vi den. Buggen. Han visade upp en li-

ten rund manick, en knapp av krom, kanske

två centimeter i diameter och en centimeter

tjock.

- En sändare, förklarade han kort. Sen smet Kat-

zer snabbt ut i trappuppgången, gick en trappa

upp och plockade ner en bugg från Roberts

dörr, två trappor ner och plockade en annan

från Marettas för att sedan återvända till Mar-

etta som satt på Jamesons säng och imponerad

gungande funderade.

- Här har vi en man som är nyfiken, sa Katzer

Vad jag undrar är om det är samme man som

verkligen fick tag i pistolen. Och vad han i så

fall gör med att ändå fråga. Fråga efter den.

- Men kände han inte igen mig då? frågade Ma-

retta.

148

- Tydligen inte. Eller kanske. Men om han nu

inte är polis, så vågade han inte att pressa oss.

- Vad gör vi med mikrofonerna? undrade Mar-

etta.

- Jag tar isär dom och förstör dom, elementen i

dom, så att allt dom skickar är rasp.

- Kan du sånt?

- Jag har varit tekniker hela mitt liv.

Maretta tänkte på tabletter. Livet gick alltid vi-

dare. Kroppens kemi kunde störas av vissa händelser,

men i grunden var ju allt detsamma. Denna tanke bor-

rade i hennes huvud. Människor förändras sällan i

grunden, men människor kommer ofta i nya lägen.

KAPITEL TRETTIOFYRA.

I vilket Roberts kamrat kommer till stöd för den

förre pistolinnehavaren, senfärdig som alltid.

Det ringde på portklockan hos Robert. Robert

öppnade inte. Efter en stund hörde han en bekant

knackning, lik en morsesignal, på ytterdörren. Det

måste vara Sigge! Robert öppnade och släppte in Sigge,

som flämtade efter att sprungit en bit för att gottgöra

sen ankomst. Han ursäktade sin sena ankomst precis

149

som han alltid brukade göra med att sluddra något på

franska som lät som:”Excuséz mois d´etre venu en re-

tard!” ( Alltid detta krångel!) De slog sig ner i vardags-

rummet, efter Sigge slängt av sig sin korta grå vind-

jacka i hallen, och med gästen sittandes rakt under

skeppsbrottet.

- Hur är det? frågade han.

- Det är poliser i huset. Dom vill in. Mötte du

ingen?

- Nä. Jaha. Då kanske det inte är läge att starta

nån investigation angående fröken Larsson?

sa Sigge.

- Livia och Undine ville komma upp. Jag

kanske har fått Livia på andra tankar ändå, sa

Robert, som nu tyckte att detta med pistolen

väl kunde komma i skuggan av samtalet med

Livia. Även om det förstås var allvarligt att ha

släppt en pistol i en blomlåda. Robert ville

också skona Sigge lite.

- Vi måste ha tag i pistolen, sa Sigge. Det är prio

ett.

- Jaja, sa Robert dystert medan han betraktade

skeppsbrottet.

150

KAPITEL TRETTIOFEM.

Katzer mixtrar, tänker och planerar för det vilda.

Så satt nu Katzer med mikrofonerna. Jobbet gick

snabbt med en enda liten instrumentskruvmejsel. Mar-

etta fördjupade sig i romanen, som handlade om en ga-

len kvinna, liggandes bekvämt på den stora sängen.

Hon snörvlade lite och kikade med sina blå ögon då och

då åt Katzer till. Läslampan spred sitt varma sken över

hennes breda panna. Allt som hördes var skruvmejseln,

samt när Maretta snörvlade för varje bland hon vände.

När Katzer hade oskadliggjort mickarna satte han en av

dem tillbaka under skrivbordet, samt gick sen ut i trap-

pan och placerade de andra där han funnit dem.

- Jo, sade han till Maretta, med ett dolskt uttryck

i ögonen, när han var tillbaka. Lyssna här! Vad

tror du om mitt förslag?

- Ja. Maretta lade ifrån sig romanen, som nu

nästan var halvläst, och la båda händerna

bakom huvudet, som om hon bodde hos Kat-

zer. Hon var nog slug som en hyena och den

saken var klar, tänkte Katzer, hon läste böcker

med en nästan övermänsklig snabbhet. Man

blev ofta överraskad av människor. Det var

deras dolda resurser som överraskade. Allt

som egentligen fanns där.

151

- Jo. Jag tänkte. Jag skriver ett litet papper till

Robert nu, förklarar allt om pistolen. Du

slängde den. Någon tog den. Polisen kom. Och

att vi vill prata med Robert, du och jag, för att

få reda på vad det är som pågår. Jag skriver

att han, Robert, är skyldig dig att berätta, ef-

tersom han släppte pistolen på din balkong.

Att det är Roberts pistol vet vi nästan eftersom

nu polismannen satte en mick på Roberts dörr,

och inte på dörren ovanför Robert, hos Poster-

wall. Jag skriver det nu, och jag stoppar det i

hans brevlåda. Han är hemma. Det hör vi ju.

Jag ringer på, går ner igen och han får gå ner

och hämta oss två sen. Låter det bra?

- Mm, sa Maretta. Katzer visste bäst.

Medan nu Katzer satte sig att skriva en lapp till Ro-

bert, så tog sig Maretta hungrigt an fortsättningen på

den klassiska romanen. Hon visste inte att Truman Ca-

pote hade gjort detsamma många år tidigare, samt stulit

hela stilkonceptet. Hon gillade Truman Capote.

Katzer skrev färdigt sin lapp och gick och la den i

Roberts brevlåda och återkom sedan ner till sin egen

lya.

Nu är det bara att vänta, tänkte han. Så där högst

tio minuter, tillade han i sin förhoppningsfulla tanke.

Han rotade lite i lägenheten. I en för henne ovanlig ar-

tighet la Maretta åt sidan boken och satte sig lite yrt upp

152

i sängen. Hon satte ner fötterna på sängmattan och reste

sig sen och gick och ställde sig i fönstret. Det var snart

beckmörkt ute, tänkte hon, där hon stod och såg på hur

de svängande gatlyktorna sände sitt sken i svängar och

slängar upp mot de bleka husfasaderna i ”kyparkvarte-

ren”.

- Har du nånsin haft hund? frågade Katzer Ma-

retta medan han slog på Tv:n. Där syntes pre-

sident Trump i Washington läxa upp en jour-

nalist från CNN. Katzer log snett.

- Jodå. Två stycken. Efter varandra. Buick och

Sirius. Men det är längesen.

- Jag tänkte väl det, sa han varmt.

KAPITEL TRETTIOSEX.

De två vackra väninnorna kommer slutligen på

besök hos Robert. De underrättas om läget.

Vårkvällen hade närapå inträffat och man kunde

här och där i naturen se, att det nu inte var långt till

lövsprickningen. Knopparna stötte i lila överallt. Luf-

ten var skör, mångfärgad och förväntansfull. Ljuden

nådde denna kväll långt i staden i väster. Några fåglar

letade ivrigt efter kvistar medan skymningen med sin

153

oerhörda skönhet satte sin prägel på allas tankar, både

de vakna och de sovande.

Livia Ehnhörning och Undine Cotta hade hoppat

in i Livias lilla bil och begav sig – ganska uppklädda,

det var ju ändå vårkväll! - till Robert.

Efter att parkerat bilen tog de en promenad runt hu-

set först, för att se efter om det var några poliser där.

Ingen syntes i alla fall. Och inga märkliga män satt i

bilar och spanade. Inte nånstans. Sedan ringde de slut-

ligen på hos Robert.

De skuttade efter klartecken snabbt de tre trap-

porna upp till Roberts, där dörren stod på vid gavel. Ro-

bert stod innanför med ett A4-papper i handen och

meddelsamt rynkad panna. Flickorna inträdde och väl-

komnades översvallande artigt av Sigge, som de kände

flyktigt. Sigge var en känd miljöaktivist, så honom

kände egentligen alla, och Sigge kände igen både Livia

och Undine. Staden var när allt kom till kritan ganska

liten. En miljon eller så.

Livia och Undine satte sig i soffa respektive fåtölj

medan Robert genast redogjorde för vad som hänt,

alltihop samt det nya läget för de häpna kvinnorna, re-

fererande även brevet från Katzer. När alla var inför-

stådda med att pistolen var borta, samt att Katzer – en i

huset boende detektiv av något privat slag – och gran-

nen Larsson, hon som slängt vapnet, ändå ville tala med

154

Robert, blev det ett väldigt hallå. Alla fyra pratade i

mun på varann.

- Men varför då?

- Hur i alla glödheta?

- Detta är ju löjligt!

Sigge såg otroligt tankfull ut, men tycktes ändå op-

timistisk.

KAPITEL TRETTIOSJU.

I vilket Mastermind efter alla dessa år nu återser

en del av det han saknat.

Även Stockholm väntade denna kväll på bättre

tider. Mastermind lyssnade till dörrklockans lilla pling.

Det var längesen han hade känt sig så upplivad som i

afton. Han hade fått ett sms från Ampelstrååt, en gam-

mal vän inon polisen, och så var denne på väg med ett

paket till honom. I sanning, ett kärt återseende. Ty nu

inväntades alltså äntligen pistolen nummer två, Tvåan,

som han en gång med så mycket möda och spänning

hade tillverkat tillsammans med de övriga tre, för låssy-

stemet. Han njöt en liten Bellman cigarill medan han

gick till dörren med snabba steg, sjungandes något

155

obestämt omelodiskt. Med en gest visade han in Am-

pelstrååt, som raskt inträdde och överlämnade paketet.

Mastermind bad mannen, som han egentligen inte

kände särskilt väl, at sitta, medan han hämtade lite kon-

tanter. Mastermind var i vissa fall angelägen om att ha

kontanter. Han ville inte bli digitalt spårad, särskilt inte

i känsliga affärer som dessa. Så kom han nu med tio

femhundralappar till polismannen, som hade en oklan-

derlig polisuniform på sig, troligen tvättad och strykt

dagen innan. ( Och varför skulle han inte ha det?)

- Hjärtligt tack för snabb leverans. Jag älskar

snabbhet!

Ampelstrååt fann ingen anledning att orda om sa-

ken. Han tog pengarna, bugade och frågade om det var

någonting han kunde stå till tjänst med i övrigt. Allt be-

aktas, som han sa. Mastermind bad att få återkomma.

Varpå polismannen med raska steg avlägsnade sig och

själv försiktigt smällde dörren i lås efter sig. Den gamla

Östermalmsgangstern öppnade därefter med aningen

darrande händer paketet. Och där låg den. Lite blöt och

väldigt smutsig. Den luktade gammalt och ärg. Men

visst var det rätt pistol! M. letade snabbt i ett barskåp

reda på en flaska whisky och fyllde ett på förhand upp-

ställt portvinsglas till bredden. Sen tog han en djup

klunk och sa, under det han sträckte ut armen rakt i luf-

ten, vemodigt:

- Kära Råtta! Detta skulle du varit med om!

156

Mastermind betraktade här ett foto på väggen som

föreställde Råttan. Råttan log. Han smekte sen pistolen

och började sen kontrollera dess magneter med ett hem-

magjort mätinstrument som var kopplat till elnätet via

en liten transformator från början avsedd för Märklin-

tåg.

- Voila! sade han och lyfte sedan upp sin mobil-

telefon och slog numret till en bank i Chicago.

En telefonsvarare bad honom att tala in ett med-

delande. Man skulle nämligen återkomma i morgon sa

man på bred chicagoanska. Mastermind talade in de sex

orden.

- Slingerland, I have got the gun.

Mastermind anade inte, att hans beslut om att ef-

terforska pistolen Tvås öde skulle komma att ge honom

stora bekymmer.

KAPITEL TRETTIOÅTTA.

I vilket något mycket förvånande sker i närvaron

av de sex, som i och med händelsen blir ett slags sam-

mansvurna.

157

Robert talade, och Livias ögon lyste när Ro-

bert talade:

- Nu går jag ner och hämtar denne Katzer och

fröken Larsson, så får vi se vad som händer.

Pistolen tycks i alla fall vara borta, men inte

glömd, av vissa. Alltså.

Robert gick ner en våning och ringde på. Så kom

sen Katzer och den nu halvt medvetslösa Maretta upp

till Roberts, där Livia och Undine rotade i köket för att

söka rätt på kaffe åt allihop.

Extrastolar hämtades från köket och i rummet satte

sig nu Katzer, Maretta, Livia, Undine och Robert och

Sigge i ring, för att diskutera det märkliga, att en polis

sökte efter en pistols vandring på Abrovinschgatan.

Livia satt i soffan. Hon bar en mörkgrön skinande

sidentopp och hade en rödsvart kjol i siden. De små klä-

derna var så trånga, att hon måste sätta sig mycket för-

siktigt för att inte spräcka sönder dem. Hennes runda

armar och ben var solbrända ännu från en resa till Cy-

pern i februari. Hon drog i kläderna med nyporna för

att underlätta. Hennes ansikte med fräknarna glödde.

Hela hennes gestalt formligen sjöd av lusta och sexua-

litet. Svetten pärlade i ansiktet, och just med ett förfö-

riskt leende som vandrade runt samtliga de andra för-

sökte hon ursäkta sitt exalterade tillstånd. Alla andra

var visserligen spända, men ingen svettades som Livia.

158

Katzer, som såsom mötets egentlige initiativta-

gare, framstod som den lilla gruppens självklare ledare

och tog till orda:

- Jag heter Katzer Jameson. Eftersom jag är pri-

vatdetektiv till yrket, och gammal marinsol-

dat, och så, så kan jag väl föra ordet?

- Absolut, sa allihop i kör. Utom Maretta, som

mest satt och tittade sig omkring. Ibland var

hon, liksom just denna kväll, inte riktigt med.

- Vad vi vill ta reda på är just vad det är frågan

om för pistol. Var fick du pistolen ifrån, Ro-

bert?

- Jag ärvde den av min far, Carl, som hade fått

den av min farfar, Olof, en sjökapten.

- Och vad berättades om pistolen då?

- Ingenting. Tror aldrig den någonsin avlossa-

des. Eventuellt gick den inte ens att skjuta

med. sa Robert, lite irriterat.

Detta hade aldrig förr fallit honom in. Att den

inte gick att skjuta med. Han visste att det fanns patro-

ner i magasinet, men just det innebar ju inte alls med

nödvändighet att pistolen var funktionsduglig. Nej, så-

dana saker måste man nog ha ytterligare inspektioner

och tester för att avgöra. Han sneglade på Livia och

blev alldeles tjock i halsen. Det var mycket idag.

159

Ja, och att den varit med om att flytta en del av guldre-

serven till Storbritannien våren 1944, i slutet av andra

världskriget. Inte mer.

Robert berättade vad han visste om hela denna affär.

- Jaha. Och guldet nådde alltså Storbritannien.

- Ja. Såvitt jag förstod. Annars hade det blivit

ett djävla liv. Eller hur?

- Det är jag som frågar. menade Katzer krasst

och strök sig över hakan. Och, tillade han, jag

föreslår, att vi tar reda på allt om pistolen. An-

nars kanske vi råkar ut för nåt konstigt. Jag hit-

tade en massa avlyssningsutrustning som po-

lisen, som var hos mig, placerat ut i huset. Kan

du först, Robert, säga vad du ärvt av din far

och farfar. Allt du nånsin ärvt av dom.

- Pistolen, sa Robert. Det är allt.

- Jaha, sa Katzer.

- Det vill säga, sa Sigge. Den där tavlan – här

pekade Sigge på det stora skeppsbrottet - är

väl din farfars också?

- Jo, den gick först till min far, som gav bort den

meddetsamma – han var ju konstnär själv, i

smått – till sin bror, Kurt, som jag ärvde den

från. För Kurt och hans Inga hade no kids.

160

- Jaha. Pistol och tavla. Och mer? frågade Katz.

- Inget. Inga pengar. Inga hus. Inga möbler.

Inga böcker. Ingenting.

- Så den där tavlan ville din farfar, att hans son

skulle ha. Varför? Varför sålde han den inte?

- Ingen aning. Den är dessutom lite felaktig, sa

Robert.

- Felaktig? utbrast Undine, med en grimas i

pannpartiet jämte båda ögonen. Hur då?

- Ja-a, sa Robert stötvis. Skeppet står hårt på,

och sen minst åtta timmar. Men skeppet är

tomt och inte plundrat. Som om ingen sett att

det gått på grund. Och som om ingen besätt-

ning ens var med.

- Och dessutom, förklarade Sigge med plötslig

insikt, så hänger seglen i revor från rårna. Och

det vet ju alla, att det finaste tyget i världen har

använts genom alla tider just till segel. Och

dem låter man inte hänga kvar orörda på ett

skepp som strandat så där! Och se på folk på

stranden, långt ifrån skeppet. Dom formligen

strosar omkring…

- Jaha, sa Katzer. Ja. Men det är ju svårt …

161

- Det kanske var pest ombord! avbröt Maretta,

som tagit sig igenom nästa halva världslittera-

turen, och inte minst läst ett antal klassiska

sjöromaner.

- Då skulle det hissats gul pestflagg! sa Undine,

som ju var mer gediget skolbildad och kom

ifrån överklassen och därför var kunnig i allt

som hotade denna klass, såsom till exempel

underklassens pest.

- Pestflaggan kanske har trillat ner, sa Robert,

varpå alla började skratta. Man skruvade på

sig och det tycktes som om somliga tyckte att

det var helt onödigt att fortsätta samtalet.

- Den e skickligt målad, sa Maretta allvarligt

och glodde på den med intresse.

Sällskapet ägnade sig nu också åt kaffet, sneglade

på varann och på tavlan, samt på Katzer, vars hjärna

arbetade. Flera ställde sig lite upp, halvt gymnastise-

rande, och såg närmare på den åbäkiga tavlan, som nu

såg mer och mer restaurerad ut, och mer och mer taff-

lig, ju mer ifrågasatt den blivit beträffande sitt faktain-

nehåll.

- Robert! Berätta om din farfar! sa han.

Alla såg på Robert, uppmuntrande.

162

- Ja, han var ju begåvad, och snäll. Kanske fyr-

kantig. Rättspatos. Han stal nog aldrig en kola

ens. Han var utomordentligt hederlig. Han

gjorde alltid sitt jobb. Han blev aldrig rik. Var

på sjön i två världskrig. Hade fått Emery-

medaljen och var med i Kap Horn-sällskapet.

Emerymedaljen ges till dem som i svåra tider

riskerat sitt liv för andra. Ja, det är allt. Han

blev gammal. Talade sällan om sjön. Han var

född på landet. Han upprepade alltid att han

hade en väldig respekt för havet. Det lät kons-

tigt, sa pappa, som aldrig kom över just det.

Vem som helst kunde ha yttrat sig om att ha

respekt för havet, utom just en sjöman, me-

nade pappa. Sen tog han sig en whisky. Pappa

tyckte det var något likt en underdrift. Eller en

platthet. För övrigt berättade aldrig farfar nå-

got intressant. Pappa sa alltid att det inte var

någon idé att resa jorden runt. Många männi-

skor som gjorde det fick inget ut av det. Man

kunde lika gärna vara hemma.

- Ojdå, sa Livia med glänsande blick. Båda är ju

som du.

- Vem? sa Robert.

- Din far och farfar.

- Jag e inte född på landet. Jag kan ju knappast

vara som båda…

163

Alla skrattade igen, utom Katzer.

- Jaha. Och var fick han tavlan ifrån?

- Jag tror han liksom beställde den.

- Beställde? sa Sigge. Den e väl inget porträtt!

Den e ju mycket äldre än han. Den e ju från

1800-talet.

- Jaja. Jag menar: han ville ha en tavla med ett

skepp på. Men inte en som föreställde ett

skepp mitt på havet. Då fick nån tavelhandlare

korn på denna. Och den ville farfar ha. För den

gjorde honom glad.

Livia såg stadigt på Robert med stora, beund-

rande ögon.

- Skepp i hamn, sa Undine.

- Då är det ingen pest ombord, sa Sigge.

- Ja, inte vet jag. Detta är minnesfragment, det

jag berättar.

Katzer gick fram till soffan, lutade sig in över den

och tog tag i tavelkanten. Han petade på den gamla ra-

men. Tryckte här och där. Det hördes plötsligt ett klick-

ande ljud. Som när en boett öppnas. Då lossnade även

en bit av kanten rakt ner i Katzers hand och ut föll två

gulnade papper ur luckan i ramen. De singlade ner, flög

164

ut över golvet och landade där med ett svagt prasslande,

kanske suckande ljud.

- Det är inte tavlan allt handlat om! skrek Un-

dine. Det är ramen! Vad dumma vi har varit.

Målningen hänvisade!

Sigge och Maretta såg hastigt på henne, konster-

nerade. Katzer plockade då försiktigt och under de and-

ras vilda jubel upp pappren, på vilka det fanns en ma-

skinskriven text. Efter att ha skummat texten, under det

han sakta skakade på huvudet, ställde sig Vietnamnve-

teranen, som nu ju var lätt grånad, och läste högt från

papperen, och texten löd då som följer:

KAPITEL TRETTIONIO.

Vari vi får läsa ett gammalt brev, som tycks

nedhamrat med möda av en ovan författare på en gam-

mal Underwood, Halda eller liknande...

”Käre läsare!

Du som har fått tag på dessa papper, ur en tavel-

ram, kan nu, tack vare din företagsamhet, få reda på en

hemlighet, som jag – på grund av flera skäl – inte kunde

avslöja medan jag levde.

165

Jag var en gång med om en resa, där jag skulle

smuggla guld från Sverige till England, för att rädda

guldet från en stöld under en trolig invasion från Nazi-

tyskland. Snart förstod jag, att allt var planerat som en

intern stöld, av några svenska gangstrar. Guldet skulle

kapas på vägen, försäljas och värdet av guldet tillfalla

de som planerat stölden, samt de som smugglade ut det.

När mitt fartyg, där jag förde befäl som kapten,

kom till Hull, efter seglats från Göteborg, så erbjöds

jag av en liten grupp engelska rövare, som ingick i pla-

nen, vara med och dela. Jag hade i själva verket redan

fått vara med, då den revolver jag hade fått också var

en nyckel, med vars hjälp man dels kunde förflytta gul-

det, dels så småningom plocka ut det ifrån lådorna som

de var emballerade i och från ett bankvalv där lådorna

hölls.

Då jag, eftersom jag från födseln är bottenlöst he-

derlig, alltså vägrade, så blev det så, att man sedan för-

sökte stjäla pistolen från mig. Detta misslyckades. Jag

gömde den än här och än där, men lät den sen ofta

ligga helt öppet i en byrålåda för mina barn att leka

med. Mina fiender, kända män i staten, gav upp, ef-

tersom man var rädd att jag skulle skvallra. Om jag

sagt att guldet var stulet, så hade Sverige råkat i kris.

Planerarna visste att de måste mörda mig, om de ville

ha guldet. Så långt var de inte beredda att gå. Eller har

inte gått. Hittills.

166

De två män som organiserade stölden var med

största säkerhet dessa två:

En viss xxxxx xxxxxxxxx xxxxxxxxx, kallad Master-

mind, som jag träffat, samt förmodligen en viss xxx

xxxxx xxxxxxxxxxxxxx, även kallad Råttan.

Xxxx xxxx xxxxxx , kallad OSO. Augusti 1977.

P.S. Nu stoppar jag snart pappren i ramen på denna

tavla, som jag avser sedan låta gå i släkten. D.S.

Så satt hela den lilla församlingen som i chock.

Alla såg gravallvarliga ut.

- Vilken vacker historia! sa Livia.

- Fantastisk, sa sen både Undine och Livia.

- Ha! sa Sigge, alldeles för högt, nästan så det

ekade samt formade handen till en vinkel,

ganska oskönt.

Katzer äskade nu tystnad genom att höja

ena armen och sa sen.

- Det är ett stort brott. Det är säkert! Vem vet

hur mycket guldet är värt? Det vet vi inte. Vi

vet inte hur stort det är. För det är ju

167

fortfarande gömt. Varför skulle man vilja ha

pistolen annars?

Katzer var skakad. I vanliga fall hade han en

mycket sober syn på vad brott var. Brott var sådant

som omedelbart berörde människor. Men han hade

ryckts med.

- Skall vi vända oss till Polisen, alltså Krimina-

len, eller gå till pressen? frågade Sigge.

- Var e pistolen nu, tror ni? frågade Livia.

Hennes ögon sökte Roberts, men Robert höll då på

att blinka bort ett yrselanfall. De sista dagarna hade va-

rit ansträngande. Han hade nog behövt ett glas vatten.

- Hos rånarna, eller deras arvingar. Om ni frågar

mig, sa Katzer.

- Jaha, sa Robert och andades tungt.

- Vi går till Polisen, sa Sigge, som nu var be-

stämd.

- Står det nåt mer i pappren? frågade Undine.

- Nä. Här finns bara en skiss av fartyget. Samt

en liten bild av pistolen.

- Detta trodde jag aldrig, sa Robert enfaldigt.

168

Men det är guldets makt, att göra människor an-

tingen till snillen eller till enfaldiga. Sådan är guldets

och kärlekens makt. Livia betraktade Robert. Robert

såg på Livia. Maretta begrep inte riktigt vad som nu ut-

spelade sig men såg ner på sina bleka händer med de

flisiga naglarna. Hon kände sig gammal. Livia slet i sin

blus.

Alla log och skrattade en lång stund.

”Vad allting handlar om”, tänkte Undine, som upp-

märksamt, likt en psykologisk skribent, såg sig om-

kring i sällskapet, där nu alla rusigt stirrade omkring sig

med sina kaffekoppar lyfta mot varandra, ”det är hjär-

tats bildning.”

KAPITEL FYRTIO.

I vilket åtgärder vidtas av våra hjältar, som nu

känner sig både duktiga och fri och lyckliga.

Framtiden synes för dessa sex människor med god

vilja ljus.

Nästföljande dag, vilket kan ha varit en lör-

dag, alltså blott några dagar efter det Robert hade

tappat den egendomliga pistolen ner i Marettas

blomlåda, gick hela det sexhövdade sällskapet till

polishuset. En kommissarie beslöt att kontakta

SÄPO.

169

Mastermind åkte omedelbart fast. Han grät.

Rättegång uteblev dock. Guldet hittades i Chi-

cago. Ingen hade sprängt lådorna. Det forslades till

Sverige och den lilla gruppen på Abrovinschgatan

fick, efter något års hemlig beredning i Finansde-

partementet, - ty sådant sker i Rikets huvudstad,

elva miljoner kronor i hittelön. Men allt sköttes

med sekretess och i största tysthet. Ingen bra re-

klam för Sverige, sådana där historier. Så betalade

man i mångt och mycket för att sextetten helt en-

kelt skulle hålla tyst.

Maretta gav ut sina dikter, Den enda hunden,

på eget förlag, i ett vackert klotband med en bild

på en grön hund gjord med vattenfärg av Mia Re-

gelhielm på, samt reste utomlands med Mia, som

nu tog en paus i arbetet, och Maretta köpte i Tysk-

land, på en billig bussresa, det första hon gjorde,

Librium.

Katzer åkte tillbaka till Vietnam och bosatte

sig i en bungalow i bergstrakterna nära Laos. Ro-

bert och Livia förlovade sig och flyttade ihop i en

lägenhet i Billdal. Sigge gav bort sina pengar till

Svenska Freds. Undine lade sina pengar i ett bank-

fack. Undine hade ju redan bra med pengar.

Innan Katzer gav sig av till Vietnam tog han

loss den lilla bordsbuggen från undersidan på da-

torbordet, satte omsorgsfullt och vant dit en

170

fungerande mick och sände ett meddelande till

Hallontank, lydande:

”Tack skall du ha, vem du än är! Vad du än

visste. Du blev kanske utan pengar. Men så vitt jag

kan förstå har du roligt ändå.

Hjärtliga hälsningar från

212th Military Police Sentry Dog Company,

genom

Captain R. Katzer Jameson.”

KAPITEL FYRTIOETT.

Efterspel.

Hallontank log när han fick höra från Katzer

och gick ut en liten sväng på gräsmattan. Nu var

till och med sommaren över. Över Mjörns kalla

vatten ilade några sjöfåglar skrämt. Teofil sträckte

på sig ordentligt, skakade på sitt onda ben, och såg

en gång till på appen, där meddelandet dykt upp.

Sen gick han långsamt in i sitt lilla hus igen och

funderade över hur framtiden skulle bli.

171

________________________________

FINIS

172

173

174

175

176

177