HOME - This page is part of kajgenell.com

Orienthielm

en halv roman

Det följande hände sig för länge sen,

på den tiden då det var vanligt att man bar

jackett och kubb, åtminstone i stan, åkte

häst och vagn, långt före vi hade

mobiltelefoner.

-----------------------------

Kap. Ett.

Överfallet

Vi reste från Skara, och vi reste länge. Solen lyste

varmt. Det var sommar. Vagnen stannade till på heden

vid några träd. Kusken ropade något ohörbart till oss.

Där stod plötsligt en svartögd bandit och flinade, när vi

sedan tvingades, under knivhot, yra av förvåning och

förskräckelse, att överlämna våra klockor och hattar

till hans son.

Allt detta utspelades på den tiden när bilar i Sverige

kunde räknas på några få händer, när tågen ännu gick

med ånga, när telefoner var en rikemanslyx i storstä-

der och när ännu inga kvinnor i Sverige hade minsta

rösträtt, men bar helt underställda mannen i många

viktiga avseenden. Luften var dock ren, på landsbyg-

den, och djuren fanns i överflöd, så till den grad att

man inte räknade dem, utom kronodjuren, och man

kunde skjuta och fiska så mycket man ville.

`Tar han då inte bättre vara på sitt barn? `, tänkte vi,

stirrandes på banditen, fortfarande sittandes i den

stora schäsen, irriterat sneglade lite på varandra, och

borstade vägdammet av jaketter, kjolar och parasoller.

Kusken – en ung bondpojk - satt vänd ifrån oss, och

jag slogs av misstanken att han – i det att han på det

sättet vände ryggen åt oss - kunde vara i maskopi med

den grinande banditen, vars få gula tänder blänkte till

när han gåtfullt – som på ett gammaldags sätt och som

för att urskulda sig, och samtidigt på ett dunkelt vis

hota – resolut förkunnade:

”Himmelen är nära!”

Moln gled emellertid också nu stora, bulliga och

flerfärgade upp över skogskanten. Inte långt bort,

några hundra meter till vänster om oss reste sig det

väldiga Hunneberg, med sina täta risbuskage och väl-

diga lövskogsmassor. Några vindpustar förde med sig

lukten av soltorkat hö från en äng i närheten, en ång-

vissla ljöd från en kanalbåt i fjärran, svalorna dök från

sin plats i skyn, och en av våra två hästar frustade, i

det den blängde tankfullt på banditen, som med han-

den nonchalant stödd mot skaftet på kniven som nu

satt instucken i hans livrem, fortfarande hotade oss,

och alltså i kryptiska ordalag krävde minst hela

schäsen av oss. Den lille pojken kisade glatt upp mot

oss där vi satt på vagnen, och han tycktes betrakta det

hela med ett nöje gränsande till extas. Han sneglade

dock, kontrollvis, hela tiden på sin far. Jag tänkte –

chockad som jag var - att han såg ut som om han var

på fotbollsmatch. Han hoppade på stället. Några skator

flaxade nu också somrigt förbi, elakt jagande varann,

kraxande.

Plötsligt, som av ingen orsak alls …, ty vagnen stod

ju alldeles stilla, bröts bakre vagnaxeln av med en

skarp smäll, varpå hela vagnen med ett vajande dun-

sade åt vänster ner på ända, ner på den hårda marken.

Vägen var bara en hårt tilltrampad jordväg, utan nå-

gon vägbeläggning.. Vi fyra i vagnen kastades om

varann, och kusken hamnade i sin tur ovanpå oss,

sålunda avkastad bakåt från den minimala rangliga

kuskbocken.

Vid åsynen av denna för banditen oväntade kala-

mitet tappade denne, till sin sons förfäran, helt kon-

cepterna och vände sitt ansikte mot himlen, lyfte nä-

ven och skrek för full hals till någon i alla fall för mig

osynlig varelse: ”Jag sade dig ju att det skulle gå åt

helvete!”.

Det var nu uppenbart för mig, där jag låg inklämd

under en ung flicka, en klasskamrat, vid namn Gloria,

som doftade ljuvligt av mandel, att banditen var reli-

giös, men också att han verkligen även varit ute efter

själva vagnen. Inte bara det: han hade nu råkat i tvivel

på Guds allsmäktighet och förbannade så nu den

allsmäktige. Sådant är ju alltid riskfyllt. Så fort man

har med religion att göra bör man tänka två gånger.

Flickan – den ena av de två som fanns på vagnen -

satte då resolut sin hand mitt i mitt ansikte i det hon

hävde sig upp ur den ramponerade vagnen för att

skrika åt banditen i gäll falsett:

”För dig finns då ingen frälsning !”

Detta tycktes mig – även om jag inte var troende -

väl magstarkt. Och man måste ju i såna här lägen

också ta speciell hänsyn till närvaron av oskyldiga

barn, varför jag – i det jag särade på hennes fingrar –

ljudligt kved till mannens försvar:

”Han menade inget illa förstår ni väl …..”

En av hästarna tycktes delvis hålla med mig, ty den

hade nu, lekfullt och småhungrigt, grabbat åt sig ban-

ditens skjortärm, som råkade hänga lite lös vid axeln.

Kanske försökte hästen hjälpa vårt sällskap genom att

distrahera banditen.

Min kamrat, student som jag, om han nu var det,

Oleg, vars far sedan åratal var inlagd på hospital, såg

nu ut som han – slutligen - skulle börja gråta. Ja, i såd-

ana här stunder visar alla vad de i grunden i anden

mäktar med. Oleg tillhörde de olyckliga människor

som alltid såg ut som om de skulle börja gråta.

Unga Gloria, som jag hade haft kontakt med i vag-

nen, stod nu bredvid denna trasiga tingest, och sa –

återigen spefullt och respektlöst - till den laglöse:

”Se där du, är du nöjd nu?!”

… precis som om banditens tilltag och vagnsaxelbrottet

hade haft något djupt orsakssamband, förankrat i

banditens viljeliv.

I detta ögonblick lyckades nu märren slita hela den

grönrutiga skjortärmen av banditen, vars ansiktsut-

tryck onekligen var till ytterlighet förändrat. Han hade

nu blivit blek, svettades och i hans ögon formligen

skymtade det av djup oro.

Kanske hade denne bandit ingen riktig religiös

övertygelse, men bara ett kluster av tvångstankar i

religionens härad.

Som jag antytt hade vi ( Gloria, Vera, Oleg kusken

och jag ) på vagnen rest rätt långt, och det var ju varmt

och vi befann oss nu mitt i en gles skog, uppe på väst-

götaslätten, i en situation där ingen alls var tillfreds.

Tvärtom, det artade sig till besvärligheter och storgräl,

och instrumentellt sett var det ju egentligen vagnens

fel. Hur i alla sina dar kan en vagnsaxel gå av så där

plötsligt, när vagnen är stillastående till råga på allt?

Ja, man kan säga, givetvis kan man det, att det förstås

på sätt och vis var tur att det skedde i det läget, då vi

till exempel hade befunnit oss, beträffande vårt hälso-

läge som levande varelser på vagnen, i sämre utsikter

om nu axeln gått av i till exempel i en nerförsbacke

LÄNGRE FRAM. Försynen hade alltså egentligen varit

framme, i banditens gestalt. Detta insåg vi dock givet-

vis inte med detsamma. Vi var, alla resandena, så upp-

rörda över röveriet. Särskilt och mest resolut i fallet

Gloria. Eftersom jag själv med sinnesnärvaro nu också

insåg att banditens möjlighet att snabbt förflytta sig

bekvämt från platsen försvunnit, i alla fall ombord på

vår vagn, krävde jag bums – med en för mig ovanlig

sinnesnärvaro - våra klockor och hattar tillbaka.

”Och det på momangen!”, sa jag, med hög, om än av

ansträngning lite kvävd, röst, jag, som nu stod bred-

bent inför banditen, som var så kortväxt att jag kunde

se skogskanten med dess blandskogsprägel, så typisk

för Norra Västgötaslätten, över hans huvud.

”Seså.”, menade denne, överslätande, och sparkade

samtidigt, i förtvivlan, som något svor mot hans bö-

nande, lite löst till en svart sombrero, som låg intill

hans fot, en huvudprydnad som tillhört Oleg, men som

ju faktiskt inte passat hans person. Oleg var en av

dessa personer som alltid irrar omkring, så att man

inte vet var man har dom. Än är de bakom en, än är de

framför, än långt utom synhåll. Oroliga andar.

Ingen av oss hade under tiden märkt att vi var ob-

serverade. På norra sidan om vägen fanns – som jag

redan antytt - en blandskog, mesta dels björk och sly,

delvis lite brandskadat, och i denna stod nu ett stort

brunsvart djur och betraktade scenariot, tyst och utan

att med ett ljud avslöja sin närvaro, vilken i sig för-

modligen var helt slumpartad. Hur som helst dröjde

det inte länge förrän – av oss alla – djuret av den lille

pojken, banditbarnet, med en pojkes klara ögon, avslö-

jats, ty barnet gallskrek plötsligt, därmed för andra

gången omkastande hela scenen för vår lilla vagnsut-

flykt:

”En äääääälg!”

Nu syntes Olegs återigen nerver rejält svikta, ty han

tog – ödesdigert, som det skulle visa sig – av, med

språng, i motsatt riktning mot där älgen – faktiskt –

stod, och syntes snart blott nästan som en punkt i fjär-

ran ute på de med små buskar bevuxna fälten söderö-

ver. Området var bitvis och tragiskt nog snudd på hed.

Gloria högg tag i min arm; - hon var mycket fysisk, och

hade alltid varit det, visste jag av ljuv erfarenhet. Jag

såg då – i det jag snabbt gjorde en rekalkylering - på

banditen, stråtrövaren, och frågade denne:

”Vad skall vi göra nu?”, eftersom jag trodde att han –

vilket var en förnuftig gissning, baserad på hans klä-

ders utseende – var mer naturmänniska än vad jag,

och vad Vera ( en blek flicka, medpassagerare, och vän

till mig, som var så ytterligt liten och späd och sällan

var till varken nytta eller besvär, eller till någonting

över huvud taget … ) och vad Gloria var. Gloria bar som

alltid högklackat och var bjärt dekorerad på alla sätt

överallt. Alltid beredd att gå på fest, tycktes det.

”Pappa har flera gevär hemma.” sa pojken.

”Jaha.”, sa jag vänligt, ”var är ´hemma´ då?”

Här avbröt oss nu banditen, som tycks hämtat sig

från överraskningarna, och dessutom fann att hela

situationen, så att säga. höll på att gå honom ur hän-

derna, allihop, i det han åter tog fram kniven och vif-

tade med denna:

”Gå ni nu upp i vagnen alla fyra!”. Kusken brydde

han sig inte om. Jag misstänkte att kusken var betald

av skurken. Kuskpojken stod vid en häst och strök

denna över mulen, medan dragaren sökte tugga i sig

den långa ärmen, som släpade lätt neddreglad ner på

grusvägen. Den gav dock snart upp, då tyget tycktes

motståndskraftigt.

Älgen såg emellertid energiskt på också detta skåde-

spel.

En stor rovfågel – en örn - kom från Hunnebergs

mörka bergsida och svepte över oss, som av ren leda.

Snart satt vi då – rätt meningslöst - i den starkt lu-

tande vagnen igen, och banditen gjorde en lov kring

denna medan han sedan – i ett försök att skrämma

iväg älgen - sakta närmade sig skogens konung, som

bar en tretaggad krona, vilken den nu sänkte något.

Just i detta ögonblick, som på kommando från en

osynlig regissör, hördes oväsen på vägen bakom oss,

från det håll vi kommit, och så svängde det fram åter

en ANNAN lite stiligare men också med hästar för-

spänd vagn upp bakom det nu ständigt eskalerande

lantliga dramat.

Det nyanlända ekipaget stannade med gnisslanden

och frustanden ett femtontal meter från oss. En stor

karl med jättelikt huvud, som rimmade illa med den i

övrigt ordinära kroppen, skrek med sprucken stämma:

”Axelbrott?”

Jag kastade en snabb blick åt den mörkansiktade

banditens håll. Denne stod som förstenad. Vad bandi-

ten hade upptäckt var nämligen, att den storhuvade i

en av getskinn tillverkad lädersele på ryggen bar en

gigantisk studsare, som såg ut som en sådan man fäller

elefanter med. Den lille pojken, sonen, som hittills

varit idel glädje, samt full av beundran för sin far –

med inblandning av skräck, givetvis - blev nu bekym-

rad, ja barnet – som förresten såg rikt begåvat ut –

tycktes sedan falla i djupa tankar mitt i alltihop.

Triumferande ropade nu Gloria åt banditen till:

”Ha! Där ser du, din djävla tomte!”

Återigen refererade alltså Gloria till något mystiskt

sakförhållande, som hade med något implicit eller

andligt att göra.

Vagnen, en halvtäckt schäs också den, som nyss

stannat, var av en större mer solid och mer påkostad

konstruktion än vår egen. Den var dessutom vackert

målad i mörkrött, samt hade fyra stora lanternor på

stänger vid vardera sidan. Kusken – en fräck typ med

av rebelliskhet vilda ögon - bar hög hatt samt hade en

lång piska. Vår egen blonde kusk hade bara nån slags

keps. De två hästarna var blanksvarta och stora som

hus. Våra hästar var däremot små bruna märrar, som

man utan vidare kunnat ta för ponnys. Förutom kus-

ken med den höga hatten och mannen med det stora

huvudet och geväret fanns i vagnen endast en herre,

som såg ut att vara en äldre godsägare eller dylikt.

Denne steg nu ur sin vagn och gick, åtföljd av mannen

med den deformerade, eller åtminstone ovanliga,

kroppen – det stora huvudet och det stora geväret -

fram till banditen, som stannat vid vägrenen ett antal

meter från den ystert bligande älgen, som av dess stor-

ögdhet att döma inte i hela sitt liv njutit så mycket som

nu, så tycktes det, och dessutom av ett vagnshaveri.

Nu sprang plötsligt då emellertid den lilla pojken med

utbredda armar mot den mot oss kommande gentle-

mannen och ropade bevekande:

”Ta inte min pappa! Ta inte min pappa!”

I ögonvrån såg jag – själv chockad över denna hjärt-

slitande replik - Glorias skadeglada flin, medan jag

ändå koncentrerad gjorde en ansats att återigen ge-

nom att hiva mig i armarna ta mig ur det trasiga lu-

tande ekipaget.

Då hördes på avstånd ett svagt rop. Det var Oleg,

som tydligen avlägsnat sig från oss mitt i tumultet, feg

som han var. Trots att ropet var svagt, så tycktes just

innebörden i orden göra att det nådde allas öron:

”Det ligger en nergång här!”

Och för att nu göra en lång historia kort, så stod det

inte länge på, förrän vi alla, som nyss deltagit i ett litet

kriminellt vägdrama, nu samlats ikring ett stort hål i

marken, omgivet av en liten cementstruktur, vilket

medelst en stensatt gång förde – såvitt man kunde

bedöma - ner i underjorden. Kvar på vägen, ett hund-

ratal meter bort, stod nu hästarna och schäserna samt

den tretaggade älgen, som nu satte i sig plymen på

Glorias hatt, där denna lämnats av oförsiktighet, vilket

alltså blev hattens definitiva slut såsom hatt, och gav

älgen dess rättmätiga final på dess egna äventyr.

”Det är en nergång till en grotta, som det verkar!”,

sade banditen, och uttryckte här den tanke som slagit

oss alla. Och där stod vi nu, mitt på blanka förmid-

dagen, ett sällskap på tio personer, inför en gåta, vars

lösning skulle visa sig så fantastisk att man än idag

tvivlar på dess sanningshalt och vilkens hela innebörd

enbart kan avtäckas genom en hel diger berättelses

djupaste gåtfulla sanning och implikation.

Jag såg på min klocka, och just som vi åter hörde en

hes signal från det fjärran lilla fartyg som låg i någon

kanal på slätten och hade svårigheter, så tittade jag på

min klocka, som jag halat upp ur västfickan. Visarna

på denna rova stod på 13.11.

Kap.2. Ner i underjorden

Under det vi i rad tog oss nerför den stensatta

gången, trappsteg för trappsteg, avsats efter avsats ner

i hålet, långsamt och försiktigt, under ledning av man-

nen med älgstudsaren, som nu till pojkens förtjusning

höll denna osäkrad och i högsta beredskap, kom så den

övriga yttervärlden att liksom slutas över oss, och vi

fortsatte, som dragna av en osynlig kraft, neråt i ber-

get, i skenet av de två av de gamla lanternorna som

plockats av den större vagnen, och vilka nu bars tända

av de två kuskarna, som om dessa inte i sina liv sysslat

med något annat än speleologi, - d.v.s. grottforskning.

I det flackande skenet av de stiliga oljelyktorna –

som var helt moderna, av Nordtyskt fabrikat, vilket jag

vet eftersom jag är mycket för det tekniska - tog vi oss

succesivt metodiskt allt djupare neråt, utan tecken på

någon förändring i omgivning. Gången var längre ner

vidgad och av si så där två meters bredd, samt gediget

stensatt runt om – med kvadersten - och med en näst-

an livsfarlig lutning på cirka 45 grader.

Vera en av mina skolkamrater tog då och då min

hand. Hon var alltid ytterligt blek, och hennes ljust

ljust blå ögon tycktes aldrig ens se något av yttervärl-

den, men nu, i deras irisar, speglade sig grottgången på

ett sätt som kom mig att känna sjösjuka av ett sällsamt

slag. Vera – arton år – ängslades inför det okända, lik-

som Oleg, en annan av mina klasskamrater från Skara,

men för övrigt var vi alla naivt upptäckslystna, och var

inom kort liksom drogade av äventyret. Nu var vi

plötsligt enade i just äventyrets praktik och mystik.

Ingenting i hela världen förenar praktik och mystik till

den grad som ett äventyr. Så raskt hade vi OCKSÅ,

eller genom äventyrets praktik och mystik, förvandlats

från förövare och offer, från ”jude och grek”, från ”pa-

tricier och bonde”, från ”herre och slav”, till en liten

upptäckarskara med samma mål, så tycktes det mig.

Mannen som såg ut som en godsägare, vilket han se-

nare visade sig långt ifrån vara, sade med emfas, fast

ändå lite off the record, när hans stövelklack gled lite

på en kullersten:

”Detta är livet!”

Under det Gloria nu försökte, och syntes lyckas väl

med detta, komma på god fot med den ganska kort-

växte rövaren via smekningar, kyssar, avklädanden

och annat, kom vi utan missöden flera hundra meter

ner, och det utan att märka av att luften blev sämre,

vilket mannen med studsaren, som presenterat sig

med namnet ”Kurt”, förklarade rimligen måste bero på

att gången förseddes med en medelst tysk ingenjörs-

teknik konstruerad fintlig ventilation nerifrån. Han

hade inte väl yttrat dessa ord, med hög röst också, för-

rän vi framför oss såg en låst port, en sorts förstärkt

stålport, helt fri från, och rödanlöpning och mossor, ett

par meter längre ner.

Över porten fanns visserligen just spådda luftpor-

tar, samt vid sidorna viss dränering, ty vatten forsade

där, stötvis, åt sidorna, där det fanns två smala kanaler

för spillvatten, men för oss syntes alltså färden ner i

underjorden sluta här, såvitt, förstås, ingen möjlighet

till öppnande av porten uppenbarades, mirakulöst

eller på annat sätt.

Denna port satt emellertid som berget. Och låst var

den. Den lille pojken försökte på ett intelligent sätt

öppna låset med en liten spik som han haft i byxfick-

an, men - givetvis – utan resultat.

”Se nu”, sa Gloria med hög röst, blängande på Oleg, ”

en sån dj-la röra du har satt oss i, långt dj-la nere i

marken!” Hon hade för vana att svära.

”Det, det, det…”, stammade Oleg, utan all mening.

Oleg hade en mellanblond lugg som rann ner långt på

näsan, och hans utomordentliga minne hade tjänat

honom väl i skolan, men nu framstod han lika hand-

fallen, om inte mer, som oss andra, och han skakade

då och då på huvudet, som för att säga, att det hela

gränsade till det fantastiska.

”Godsägarn” lyfte nu sin smala hand och slog med

knogarna – som i en saga, och troligen inspirerad av

minnet av sådana, försedd med en borgerlig uppfost-

ran som han troligen var - tre mycket försiktiga slag på

porten. Med ett lätt gnissel öppnade sig då ögonaböj

denna, och vi möttes av en otrolig syn.

”Hjälp!”, skrek Vera och tog tag i min arm återigen,

omedvetet. Det var som om Vera inte alls VILLE hålla i

mig alls, men i detta läge inte hade mycket annat val.

Gloria, däremot, gjorde med solennt ansiktsuttryck,

långsamt korstecknet – just som falska och viljestarka

personer ofta gör - och log segervisst. I det ögonblicket

visste jag, - fast inte medvetet - att jag formligen ha-

tade den manipulativa och själviska Gloria. Så lutade

jag mig närmare den, tvivelsutan mer lätthanterliga,

lilla klena Vera, som också hette Olsson, pekade och sa

ömt ( tror jag ), utan att förstå innebörden i hela dess

vidd:

”Ser du? Ser du? ”

Nå, helt blind var hon, trots hennes ögons nästan en-

faldiga blackhet, åtminstone inte.

Vad vi ”neråtklättrare” nu, tätt sammanpackade,

med andan i halsen, såg framför oss i dörröppningen

var detta, så gott det nu låter sig beskrivas:

Det var ett jättelikt rum, en sal.

”Se! En guldsal!” så ropade Egmont, som banditens

son nu hette, och då och då hest kallades av sin svart-

muskige far, som nu, för gott tycktes det, förankrat sin

kniv djupt i sitt bälte.

Kap.3. Guldsalen i berget

Och vi steg alla in, på en av kopparribbor tillverkad

avsats, strax innanför järnporten för att där, upp-

ställda i ledform vid ett räcke – ty det här var gott om

plats – beskåda det skinande, strålande, märkvärdiga

rummet, som i kolossalformat och belyst bredde ut sig

framför våra ögon, påminnande om något internat-

ionellt och världsutställningsmässigt tindrande. Jag

minns att jag tänkte: ”Ett sådant jättelikt rum rakt un-

der Västgötaslätten!” Det liknade stora salen i Capito-

lium i Washington, sådant det framställdes på gravy-

rer i böcker på Skara folkbibliotek.

Gloria drog efter andan, och Vera, som nu besin-

ningslöst kramade min hand och svettades på den,

nästan svimmade.

Salen, som senare visade sig vara bara en förhall,

var c: 120 meter djup och lika hög, och dess golv var

byggt i diverse oregelbundna avsatser, och försedd

med mängder av figurer, statyuppslag, alabasterskis-

ser, och skrämseldjur i stuck och bauxit, av stenpartier

och geometriska utsprång av identisk form men olika

storlek, så att det tycktes som om salen, som verkligen

gnistrade av gyllene ting och marmor, var byggd för att

så mycket som överhuvudtaget var möjligt söka för-

villa ögat och även, givetvis då sinnet. Alla de otaliga

optiska villor som var inbyggda gjorde den som klev in

lite yr, och man kunde på intet sätt säkert fokusera och

genom ackomodering beräkna avstånd. Man nästan

ville sluta sina ögon för att se bättre, En, vad som för-

föll vara en central, bassäng var helt fylld med mycket

klart vatten i vilket gröna svartsvansade fiskar sim-

made omkring, samt röda små tropiska, och gula

strimmiga, som med ryckiga rörelser tog sig fram. Alla

dessa fiskar tycktes inte alls bry sig om den gemen-

skap i vilken de ändå levde. De tycktes alla vänta på

en bättre tillvaro, i något akvarium där något barns

hand skulle föda dem med en kärlek och mening, som

här, i den stora bergssalens fiskdamm, inte alls fanns

att tillgå.

Bänkar var utplacerade invid och runt denna un-

derjordiska halvt romantiska sjö, men ingen människa

syntes till som kom och tog emot, så den öppning av

dörren som skett måtte antingen ha varit helt automa-

tisk eller styrts av någon som man inte kunde se.

Detta var ovanligt, ty på den tiden föreföll saker som

ångmaskiner och enklare explosionsmotorer och tele-

graf som höjden av modernitet och teknisk finess.

Automatiken befann sig ännu i sin linda och man

hänförde snarare allt onormalt till häx- och trollvärl-

den än till orsakade av någon ingenjörspassion.

Det tiohövdade sällskapet, vi var ju mest småstads-

bor från Skaratrakten, rörde sig nu – överimponerade

som vi var - zombieaktigt. Banditen – som nu inte

föreföll lika nervös som tidigare, som om ansvaret för

allt, i alla fall inte längre, vilade på honom - gick fram

till en kvinnoskulptur i grön brons och knackade den

vanvördigt på ena bröstet som för att kontrollera kop-

parhalten. Egmont lade sig mer an på att se på fiskar-

na, också han troligen lugnad av den enhetlighet som

plötsligt präglade det lilla sällskapet. Gloria såg upp i

taket, där norra halvklotets stjärnhimmel var avbildad

i gult mot mörkblått, på ett nästan – som jag tyckte –

tarvligt sätt. Vera tryckte sig intill mig och stammade

något om ”rädd”. Kurt med det stora huvudet och gevä-

ret sökte omedelbart en bortre dörr, och fann snart

denna, ty den lyste röd mellan två korintiska pelare,

och den bar namnet: ”Till det inre.”. Kurt vinkade åt

oss och ropade lågt ”Kom!”, - man kunde inte tala högt

på grund av den väldiga ekoeffekten. Ett enda ord

rullade runt salen ett otal gånger, och förstärktes, som

det tycktes in finitum, så att vad man egentligen sade

blev ohörbart i ett upprepande som övergick i ett för

öronen plågsamt nära nog ofantligt och helt oformligt

dån.

”Vänta” sade mannen med godsägarutseendet, och

sökte dämpa sitt tal med insidan av sin kupade hand.

”Vi måste överlägga.” Nu ekade dessa ord ändå, och

effekten blev skrattretande. Salen var – det insåg vi

alla, i förnöjdhet närapå - omöjlig att överlägga i. End-

ast viskande ord från öra till öra gick fram. Så ställde

sig nu gruppen i en cirkel och man – inklusive jag -

underhöll sig en bra stund med problemet om vad som

vore det klokaste att företa sig. Banditen förfäktade

den sunda åsikten att vi genast borde hämta hjälp, då

vi ju redan HÄR var utsatta för en troligen mycket

mäktig mans, eller grupp av människors, godtycke.

Troligen tänkte också rövaren – som vi nu behandlade

som vem som helst, trots att det var han som var klart

skyldig till situationen - på lille Egmont, som dock

åtminstone vid fiskdammen njöt av det vidunderliga

äventyret. Detta, menade banditen ljudligt, och med

ganska övertygande logik, var något annat än att

plundra folk på deras klockor, hattar och kontanter.

Jag förvånades av handlingskraften och modet hos

alla, undantagandes då Oleg och Vera.

Vi avdelade snabbt en grupp bestående av de två

kuskarna – som inte var helt olika varandra - samt

Oleg, som skulle gå tillbaka och hämta polisen. Men

det uppenbarade sig då vid försöket till återtåg, att

dörren stängts och låsts, och att inte ens ett vred fanns

på vår sida dörren, än mindre ett lås. Dörren var som

ett salsbord, tom och blank.

Vi var alla fångna, insåg vi, med en darrning i våra

sinnen. Fångna i berget. Vi stirrade på varandra, och vi

undrade om vi nånsin skulle komma levande ur detta

och om det var någon mening med att vi hamnat här.

Vanliga frågor ställde vi oss, i denna ovanliga situat-

ion.

”Jaha”, sade jag, ”det tycks som om den enda vägen

är FRAMÅT.”

”Framåt är ditt ödes väg.” sade Gloria, möjligen cite-

rade hon något.

”Ödes väg…ödes väg ….väg …. Väg.” ekade det, innan

orden snurrat sig till det vanliga nästan psykotiska

dånet. Så blev det att vi alla, ordlöst, sökte oss mot den

röda dörren igen, vid vars sida det fanns en liten ring-

knapp infälld i ebenholts. Kurt, med det stora huvudet,

tryckte en signal.

Inget hände.

Han tryckte två.

Sneglandes på ”Godsägarn”, som var en mindre,

spensligare man, men med en ytterligt välsittande

kostym, där kavajen hade tre rader dubbla knappar,

tryckte han så tre gånger, snabbt.

Inget hände.

Vera – som drog sin beiga stickade kofta tätare

omkring sig, trots att här nere inte alls var kallt, såg att

det i den stora förhallen, invid en svart staty av en

puma, stod ett litet bord i svart med några silvriga sto-

lar invid ena väggen. Hon sökte sig dit bort. Det var

endast ett tiotal meter dit. På bordet låg nu en liten bok

med svarta pärmar. Den var på grund av sin färg osyn-

lig på långt håll. Bokens svärta var identisk med bor-

dets. Sedan fann vi att det låg flera, kanske ett tjog,

böcker i en liten hög vid frånsidan av bordet med

samma titel och, som det föreföll, samma innehåll.

Titeln löd: ”Ethelania – de svävandes rike.”

Som vi nu i vårt läge som instängda inte egentligen

hade något alternativ till läsningen av denna bok, med

dess svävande titel, så satte vi oss här och där, på sto-

lar, avsatser och på trappavsatser, mitt i den optiska

villan, eller förvilleriet, med var sitt tunt exemplar och

började läsa. Akustiken förhindrade högläsning, och så

blev det så att vi alla – t.o.m. Egmont med sina åtta år –

satte oss att moltyst inhämta upplysningar om vad i all

sina dar det hela var frågan om.

Dessförinnan hade dock ”Godsägarn” hunnit pre-

sentera sig. Han gjorde så, viskandes, i följande orda-

lag, och bevisade i någon utsträckning vad jag miss-

tänkt, att han var en ”bokens man”:

”Läs nu noga, var och en! Jag, professor Winckel-

mann, kommer att ta råd – jag är van vid texter och

deras innehåll och uttolkning - från envar enskilt av

er. Så tar jag i detta beslutsfattande ledningen i detta

val, det som bygger på vad vi finner i boken, som troli-

gen är ett utpressningsförsök. Sedan får vi se. Boken

tycks mycket tunn, - vad jag kan se är den på bara fyra

sidor. En broschyr, alltså. Läs noga. Och kom ihåg.

Detta, alltihop, är hur som helst en världssensation!

Mitt på Norra Västgötaslätten. Vi är alla likt utvalda …”

Jag skakade tyst på huvudet, då jag nu insåg att

Winckelmann var helt alltför mycket imponerad, och

tänkte att situationen nu förföll ännu sämre. Jag

struntade ampert i vad mannen sa. Auktoriteter är

inget för mig. Det värsta man kan ha med sig på en

expedition är en akademiker.

Så satte vi oss tillrätta - efter det banditen presente-

rat sig – illmarigt och leende - för Winckelmann med

orden: ”Hej! Mitt namn är faktiskt Svart. Kusligt namn,

eller hur? Nils Svart.” - och öppnade var sitt exemplar

av det som på omslaget erbjöds oss bakom orden: ”Et-

helania – de svävandes rike.”

Nils Svarts ena arm var bar, ty ärmen var ju den

som hästen försökt sätta i sig, och när han läste glänste

armen helt vit och rörde han helt synbart läpparna.

Glorias konstant osedvanligt höga fräkniga panna

hade fått en djup veck mellan de välvda ögonbrynen,

och det rödlockiga håret var oredigt.

Jag undrade vad ”svävande” kunde betydde men

läste sen, sittandes på en silverfärgad stol på denna

plats nere i berget, i salen, på en liten balustrad, lutad

mot en räfflad vit sandstenspelare, i den svarta bro-

schyren:

”Ethelania var en gång ett fantasirike. Under hela

min ungdom drömde jag om det, planerade det i

minsta detalj. Och när tillfälle gavs, när jag blev rik

nog, genom hårt arbete, satte jag min plan i verket.”

Under det jag läste denna tråkiga och talanglöst

skrivna text iakttog jag de övriga nio i smyg, för att

kontrollera vem som utbytte blickar – eventuellt – med

vem, vilka som blott var koncentrerade och vilka som

tycktes tänka på annat.

Döm om min förvåning när jag såg hur Gloria nu

även öppet flörtade med Winckelmanns kusk! Hon var

inte blyg av sig, men detta! Och nu, i sådant skarpt

läge…. Jag läste vidare:

”Att bygga ett underjordiskt rike i vilket du/ni nu

befinner er var en oerhört svår uppgift, särskilt som

det – allt enligt planen – var nödvändigt att det skedde

i största hemslighet. Några naturliga hålrum fanns

inte att tillgå i det område jag nu ville kolonisera. Nej,

bara ett antal meter under jordytan möttes jag av gra-

nit. Och hur skulle nu denna brytas och forslas bort i

omärklighet? Saken visade sig oerhört komplicerad.

Det krävdes ett avancerat tunnelsystem, som jag lång-

samt lät spränga ut ända till Sveriges kuster, för att

ifrån diverse hamnar därifrån forsla berget ut ur lan-

det ända till Stilla Havet, där jag nu av stenmassorna

byggde en liten ö med en atoll. Denna ö kallade jag,

efter min mor, Ethelania. Min mors namn var Ethel.

Målet med mitt nya rike, som jag kallade Ethelania,

efter en uppenbarelse i min barndom, var att få ett

land, där jag kunde göra exakt som jag ville.”

Jag sneglade försiktigt på de andra läsande, som

alla, i denna kommenderade akt, läste med uttrycks-

lösa ansikten. Svart stavade sig igenom det hela lång-

samt, medan däremot sonen Egmont, vad jag kunde se,

ändå redan var på sista sidan. Hans ansikte bar – om

jag riktigt såg efter – ett spår av misstro.

”Viljan till bestämmande över sitt eget liv får gi-

vetvis aldrig gå ut över andra, i någon större utsträck-

ning. Dessutom måste man – vid planeringen av ett

projekt som mitt – iaktta en balansgång mellan nöd-

vändighet och tillfällighet, och se till att man inte för-

ivrar sig till den grad, att man glömmer bort att njuta

av förfärdigandet av sitt drömland, så länge man av

Livet självt tillåts att syssla med konstruktionen och

fullkomnandet av detta. Ofta är det så med utopister,

att de glömmer bort att njuta medan de är i färd med

att skapa verklighet av sin vision. Det kan vara väl så

viktigt att ha roligt under tiden.

Den yttre konstruktionen av detta projekt är i mycket

ett tekniskt problem, den inre ett moraliskt-filosofiskt.

Det är i det senare skedet, vid befolkandet av landet,

som, som du/ni redan märkt, allt inte är helt utan svåra

etiska dilemman. Ty: ”hur får man människor att

komma till landet ”Ethelania” då, utan att de känner

sig tvingade? Hur behandlar man människor, som av

en intelligent slump kommit dit, och får dem att känna

sig hemma? Hur kan man få det utbyte av dem, som

man önskar, o.s.v., o.s.v.” Alla människors önskningar

involverar ytterst åter andra människor. Allt detta är

sådant som är bekant från skildringar av resor till

Mars och annat, samt sådant som är bekant från fab-

lernas värld inte minst från Ovidius och Herodotos.

Nu kommer jag så till den springande punkten,(

punktum saliens, som det heter på Latin, äggets hjärta

): vad skall utmärka detta underjordiska rike? Vilken

skillnad sökte jag nu, i enlighet med mitt drömmande

och mina ( dåliga ) erfarenheter av livet på jordytan,

att här utgående från en vision skapa? Vad gäller i mitt

rike och på min ö som inte gäller ovan jord och på

andra öar? Vad gäller ovan som inte gäller i mina do-

mäner? Om det skall det nu handla. Ty det vore givet-

vis ett bortkastat liv, om man – som jag – nu ägnat ett

helt sådant, åt att bygga en värld, om man inte sökte

skapa någon skillnad mot det nuvarande och bekanta

– dt med det normala identiska - med den. En skillnad

delvis i det Samma. Med det Samma avses här, i enlig-

het med nyare filosofi, det som är den logiska förut-

sättningen för skillnaden, för skillnadens logiska Ma-

teria, Samma som skillnadens urberg, om jag säger så,

med en på substans nära nog helt urgröpt liknelse.”

Jag såg åter upp från den trist mässande och svår-

förståeliga och bitvis förvirrade och samtidigt till sitt

innehåll helt klart skrämmande texten, och min blick

sökte de båda kuskarna.

Som dessa förmodligen var de mest obildade i säll-

skapet ( kanske de inte alls kunde läsa ), så kunde man

av dem kanske utläsa, om det var något skumt i gör-

ningen, om allt som hänt var uppgjort, med dem som

infångare av presumtiva invånare i den nya underjor-

den, och kanske på en främmande ö i Stilla Havet, som

lydde under namnet Ethelania

Detta. att alltihop var en kidnappning var en tanke

som redan från älgens uppdykande på scenen hade

förföljt mig. Jag tänkte att allt – inklusive överfall,

axelbrott, älg och kanske till och med Olegs språng-

marsch - verkligen var riggat av någon dåre, men slog

sen bort det för en stund såsom ett utslag av min van-

liga paranoia. Hur skulle Oleg kunna vara köpt? Det

var ju otänkbart. Denne vågade ju knappt gå på

systembolaget själv.

Emellertid, det såg jag, stavade sig även de båda kus-

karna, båda skalliga medelålders karlar, ( kusken med

hög hatt hade lämnat denna hatt vid schäsen, den

andre hade en så trasig kubb att man såg rakt igenom

den. ) var för sig och utan synbar kontakt dem emel-

lan, allvarsamt igenom den, som jag tyckte, dystra

redogörelsen, som jag mer och mer betraktade som vår

dödsdom.

Ingen verkade utåt i alla fall vara i maskopi med nå-

gon annan.

Winckelmann, som i alla fall var van textkonsument,

var redan klar. Han satt tankfull med korslagda armar

och blickade upp i taket medan tungan snurrade i

vänster kind, långsamt.

Kurt var också klar och satt och slamrade med sitt

gevär.

Som texten för mig var tröttande, och ändå banal, så

hoppade jag över flera avdelningar filosofi och tusen-

tals andra longörer, till sista sidan, för att få reda på

slutklämmen och vad i all sin dar författaren – tydlig-

en identisk med byggherren – nu ville att vi som ham-

nat här skulle ta oss till. Preludier, premisser och pre-

judikat har alltid tråkat ut mig.

Sista stycket i broschyren löd, betydligt mer kärn-

fullt, naturligt nog, eftersom det stod sist, och dessu-

tom var i appellform, försett med mängder av utrops-

tecken som det var, som i en skrift från pingst-rörelsen

i Tenhult, en ort inte långt härifrån, så här:

”Välkomna nu, därför, hela min nya familj in spe, -

även om det bara är en person – till mitt nya rike, och

till ditt/ert nya liv, och låt oss nu söka nöjet i den totala

svävningen i Konstens och Andens och Gemenskap-

ens värld! Ingenting är för allvarligt eller för komiskt

för oss här, ty vi vårdar oss städse om mellanlägets

intermittent försonande kraft. Och här – i vårt rike –

där råder nu den svävningens eteriska hegemoni, den

som ovan jord är förbannad, ty på jorden råder det en

förtvivlans maskopi mellan den rena kapitalistiska

materialismen och den diversifierade andlighetens

lägsta former, som kommit samman, och detta i den

allra mest förstörelsebringande kraftens verkningar.

Här nere, och på min fjärran ö, finns friden i en le-

ende förtröstan på det som förr frihetligt kallades

”luftanden”!!! Ett liv i gemenskapens svävning och

författandet av den stora romanen väntar er. Väl-

komna!!!! Endast tillsammans når människan lycka!

Ring nu – om ni vill tillhöra den nya gemenskapen -

fyra gånger på dörrklockan!”

Jag andades ut. Men – det måste jag bekänna –

svetten rann i floder på min kropp, och jag var nu

övertygad om att vi alla här – i författaren - hade att

göra med en komplett galning utanför tidens välsig-

nelser. En bakåtsträvare, en konservativ utopist! Min

blick sökte sig därför till Kurts gevär, som nu äntligen

låg vid dennes fötter i sitt fodral, vilket senare var ut-

smyckat med silhuetter av varghuvuden, klumpigt

instansade av en amatör.

Jag tänkte att hade man ett gevärsfodral så borde det

vara smyckat med röda, små rubiner. Varför jag tänkte

så visste jag inte.

För övrigt tyckte jag att det låg något sinistert över

Kurts, vapenägarens, gerstalt. Hela hans uppenbarelse

luktade av depression och jag insåg att här har vi en

som bär vapen, enbart med den slutliga tanken att till

sist gå avsides och skjuta sig med detsamma.

”Är alla klara?” ropade Winckelmann, som förstås i

sin nästan fenomenala tankspriddhet, vilken stod

skriven över hans rynkiga ansikte, helt glömt att det

ekade.

Nu ekade denna fråga upp i vådligt dån, som närapå

det var mer pådrivande i att få oss till att knacka på en

dörr som ledde ut härifrån än hela den filosofiska

skriften och fångenskapens ångest tillsammans.

”Nå!” sa han sedan, nu ytterligt tyst och viskande

”…. skall vi ringa på?”

Alla nickade, som det föreföll nu utan minsta efter-

tanke. Jag insåg – ensam av alla - samtidigt att det var

dånet som fått alla att bestämma sig.

Den dumma mänskligheten lät en amorf ljudsignal

härska över logik och sanning.

Även Egmont instämde, ivrigt och med den svarta

släktkalufsen – han var nog rom - guppande fram och

tillbaka, men med en ängslig sidoblick på sin far, som

om han tyst för sig själv undrade hur han skulle dra

allt detta – inklusive fadern - iland.

Kap.4. Sekretariatet

Vi hade – var och en givetvis med egna farhågor och

förhoppningar – genom vår utsedde tryckare, den ele-

ganta schäsens ägare, godsägaren - knappt tryckt den

fjärde gången på knappen förrän den röda dörren, med

ett gnissel den också, öppnades och blottade en ny sal,

mycket mindre, enklare, men mer huvudsaklig, och

helt utan synvillor och ekande akustik, och lägre i tak.

Den hade dämpad belysning och friskare luft.

När vi nu klev in i detta rum, så mumlade vi till

varann frågar och svar angående vad vi läst i broschy-

ren. Alla utom jag tycktes ha läst och smält hela bro-

schyrens innehåll. Jag förbannade min indolens och

mitt högmod, och tänkte att det var typiskt för mig, att

jag inte läste det för oss så viktiga och helt avgörande

dokumentet. Hur skulle jag nu kunna spela en roll alls i

fortsättningen?? Så hade min irritation och alla mina

andra dåliga egenskaper uppenbarligen redan nu av-

gjort mitt öde. Det hela var, vad mig anbelangar, alltså

som att delta i ett experiment där premisserna var

dolda, där alltså förutsättningarna var liksom hemliga,

medan alla andra tydligen fått den information de

behövde. Åtminstone av deras relativa lugn och det

skaliga i det sätt på vilket de lutade sina huvuden åt

det ena eller andra hållet, att döma!

Jag förbannade mig själv. Men jag tänkte att jag nu

kanske inte borde addera till mina redan bevisade

förkastliga egenskaper den, att redan från början ge

upp. Kanske hade jag ändå någon slags förströstan,

den saliga egenskap som ibland kallas Tillförsikt….

Om jag inte hade något annat, tänkte jag, så hoppades

jag på min vanliga tur. Under ett scoutläger, för ett

antal år sen, i Viskafors, hade det lottats ut en flaska

whisky, och vem hade vunnit den på sitt personnum-

mer, om inte jag.!

Så hörde jag nu den bleke, men trots denna blekhet

med åtfölande blodfattigdom relativt intelligente, och

tanige, teoretiskt lagde, och med ofantligt minne ut-

rustade, Oleg - han var f.d. anarkist - säga till Winck-

elmann:

”En skeptiker och utopist.”,

vilket nu professorn tyckte var en nästan brilliant

karaktäristik av broschyrens författare.

”Skeptiker …?” undrade jag. Men jag hade ju å andra

sidan inte läst hela broschyren och hade egentligen

ingen talan. Men de andra visste ju inte om mitt slarv.

Alltså togs det på allvar, det jag sade.

”Jovisst” sa Winckelmann, därför, ”men vi bör nog

vara öppna för att det kan dölja sig, och därmed up-

penbara sig, en mycket djupare mening under det uto-

piskt idiotiska. Att det idiotiska är eller kan vara sken-

bart, alltså.”

Oleg nickade här sakta som svar.

”Man kan försöka lura oss, många gånger om….” , för-

tydligade Winckelmann, med innebörden att det inte

skulle gå att lura oss.

”Vi är helt enkelt kidnappade av en sexgalning.”

slog Gloria fast – klarsynt - med ett lystet ögonkast på

Winckelmanns kusk, en man som verkligen såg ovan-

ligt bra ut, trots flinten, och utstrålade en nästan

enorm sexuell kraft, relativt ung som han faktiskt var,

så där trettiotre.

”Konstigt med den där ön.” sade Egmont, vilken ju –

som jag tidigare menat – hade en ovanligt snabb upp-

fattningsförmåga och ett gott omdöme.

”Ja, kan det verkligen vara sant ….. med Ethelania?”

undrade Vera, himlande med de vattenbleka ögonen,

som om hon redan längtade dit.

Människor är i allmänhet hur lätt övertygade som

helst, tänkte jag. Allt var givetvis prat, för att få oss dit

förövaren ville. Vilket givetvis inte alls var på nån

söderhavsö.

”Mannen som byggt här nere är ett geni!” slog då

Kurt fast, medan han med de små blå ögonen, som satt

mitt i det stora huvudet, betraktade stilrena väggar och

tak i denna mindre sal. Geväret – som i alla fall gav oss

en skenbar trygghet - hade han hängt på axeln i något

slags säkrat läge, utan att bryta det.

Nu i detta mer utsmycknigsfria, mindre rum, som

gick svagt i lila, ekade ju inte våra ord längre, även om

ubåtskänslan fanns kvar, trots att det dåförtiden ännu

inte fanns ubåtar, och döm om vår förvåning, när vi nu

i det nya rummets bortre ände uppfattade att det via

en liten skjutdörr inträdde en smal, blek kvinna iklädd

svart åtsittande satindräkt. Hon ställde sig nu vid en

liten disk över vilken det hängde en mässingsskylt

med ordet: ”Reception”.

Kvinnan, som hade matchande mörkt hår samlat i

en knut i nacken samt en skarp, nästan stickande,

blick, och ett brett ansikte med höga kindknotor, sade

då:

”Kan jag få era namn, ett i taget?”

”Räcker det med förnamnet?” frågade vår kusk, en

man, nästan i min ålder, bondsk, som vid närmare

betraktande inte såg helt nykter ut.

”Skall det vara personnummer också?” frågade Vera

blygt.

”Helst hela namnet” sade kvinnan, ”men person-

nummer behöver vi inte. Inte i denna världen.”

Hennes sista ord slog ner som en bomb i mitt hu-

vud. Troligen i allas. Förmodligen var det avsikten.

Vad var det frågan om egentligen? I ”denna världen”?

Var vi alla döda? Jag ångrade plötsligt ännu mer, ja

nästan så att det gjorde ont in i skelettet, att jag inte

läst hela broschyren. Varför i alla sina dar hade jag

slarvat så? Alla andra hade ju hunnit med det! Även de

som bara var halvt litterata! Och halvfulla. Men jag

hade ju ägnat tid åt att snegla. Sneglandet var för öv-

rigt en ovana jag haft länge. Sen barndomen.

Jag svor tyst för mig själv, och suckade. Och jag tänkte

att ju mer jag försökte observera av det jag tyckte var

egendomligt, och därmed intressant, desto mer mis-

sade jag. Därför beslöt jag mig nu för att försöka vara

mindre originell, och helt enkelt försöka reagera som

man väntade sig att jag skulle reagera, för att se om jag

kunde uppfatta mer av situationens sanna natur då.

-------------------------

Efter en liten stund var nu alla namn antecknade:

”Hemmansägare med jägarexamen Kurt Enerskalle,

Roland Zachrisson ( Winckelmanns kusk ) diversear-

betare, Fil. Dr. Theodor L. Winckelmann, Stefan

Brandt ( jag själv ), Oleg Paporov, Gloria Larzon, Vera

Olson, ( alla fyra studeranden ) åkaren, tillika torg-

handlaren Sven-Peter, ”Svenne”, Svensson ( vår kusk

), Nils och Egmont Svart - den förre ville inskrivas som

”herr”, den senare som ”en liten pojke”.

Frågorna haglade efter det inskrivningen var klar,

vilket tog c:a en kvart, över receptionisten. Dessa rörde

allt ifrån vad det var frågan om, till var toaletten fanns.

Svaren inskränkte sig mest till olika huvudrörelser,

samt stirranden. Kvinnan var förmodligen tillsagd att

vara irresponsiv.

På min fråga:” Vad är klockan?” ryckte den smala

svartklädda damen till och, seende ned på den pole-

rade disken, sa hon, suckande:” Herregud!”.

Då tog jag alltså fram min egen, och konstaterade

att den var prick två och trettio.

”Klockan är 02.30.”, sa jag och blickade uppford-

rande på damen.

Hon såg ut som ett tomt papper i ansiktet. Men hon

var egentligen något av en skönhet. Hon såg erfaren

ut, som en sliten handske.

Vem har inte drömt om en kvinna, som ser ut som en

sliten getskinnhandske?

Winckelmann ropade samman oss och sade ljud-

ligt:” Vi måste konferera.”

Då sade damen, lika högt:

”Det blir det inget med nu så länge! Ni skall vidare in

först! Vad nu klockan än är, så har vi i det här läget

ganska bråttom. Ni måste ta mig på mitt ord. Tyvärr.”

Nu fanns tydligen ingen återvändo. Jag frågade

henne inte ens om man kunde vända om.

Via en ny dörr, också den röd och vadderad, visades

vi nu in i ett ännu lite mindre, salongsartat rum, men

möblerat nu, mycket rikt, med gröna soffor och fåtöljer

och med väggarna proppfulla med konst, - oljemål-

ningar, diverse stick, reproduktioner, akvareller, teck-

ningar o. dyl., i tre rader ovan varandra. Taket hade en

omständlig gipsstuckatur, som här och där var målad.

Vi ombads av damen, som följt med oss på lite av-

stånd, att slå oss ner, och hon serverade oss sedan var

sitt glas kolsyrat vatten, något vi verkligen behövde.

Gloria kom dock sist och efterpå in i rummet, ty hon

hade varit på toaletten i mottagningsrummet och hon

tog tag i den mörka damen med sina hårda med ofant-

liga naglar nästan beströdda fingrar:

”Hörre du! En vacker dag får du fängelse för detta!” (

Glorias farfar satt inne sedan femtio år för fadermord

och brott mot griftefriden. )

”Är det nån här som har boken med sig?” frågade jag

faktiskt sen, ångerfull och ångestriden, men det hade

ingen, och jag började alltså nu oroa mig mer på nytt

över mitt misstag att, av lättja, inte läsa igenom boken.

”Den var ändå inget roligt att läsa.” sa den kobente

Svenne, vår kusk, som inte uppskattade vattnet alls så

mycket som de övriga. Kanske ville han haft sin plunta

med. Men den fanns i den enkla Skaraschäsen, ner-

stucken bland de främre sittdynorna där. Kanske

skulle hästen så småningom komma åt den.

Vi satt nu alla bekvämt och utan att vi hann prote-

stera så försvann den svartklädda kvinnan åter till

sekretariatet och stängde och låste också efter sig.

Efter en stunds upproriskhet, ryckande i dörrar ( ty det

fanns ett flertal, men alla låsta ) satt vi nu och sökte

lugna ner oss, och så slutligen börja överlägga om lä-

get, det egenartade vi befann oss i, och hur vi skulle

hantera alltihop, något som ju inte bara Winckelmann

önskat, men givetvis vi andra också.

”Mest intressant i boken”, sa Kurt smekande gevärs-

pipan, med toppen av sin stövelspets, ”föreföll mig

partiet om hans sjukdom.”

Jag stirrade på Kurt. ”Varför”, tänkte jag för mig själv,

”skall jag alltid ställa till det för mig?...”

Sen beslöt jag mig för att sluta gräma mig. Hädanefter

fick jag vara den som enbart lagade efter det aktuella

läget. De andra hade uppenbarligen alla skäl och orsa-

ker klara till varför vi var här.

Man kan inte hålla på att oroa sig över saker man

inte kan påverka.

”Det anser också jag.” sa professorn, som nu tog fram

en liten snugga ur västen.

”Ja, det lät hemskt.” ömkade sig Vera,

”Och farligt.” sa Nils Svart. ”Jag menar: för oss.”, fyllde

han i.

”Fruktansvärd sjukdom.” avgjorde Kurt Enerskalle,

som om han var väl utbildad på området.

”Där ligger man i lä.” sa Gloria tonlöst, rättande till bh-

Här befann jag mig i ett prekärt läge. Hur skulle jag

få reda på t.ex. om detta med slottsherrens … om man

kallar honom så … sjukdom ? Jag försökte – trots min

nya föresats - fråga vad det var för sjukdom, men fick

bara ett nästan unisont svar från mina nyblivna

”kamrater”:

”Men det stod ju i boken!!”

”Du kan la läsa? ”fyllde till och med lille Egmont i, med

ett stänk av nytt förakt. Han hade förut sett på mig

med viss tolerans.

”Jag mådde lite illa just då ….

”Jag mår illa nu.” sa Nils Svart abrupt. ”Hur ska vi ta

oss hem igen? Jag gillar inte det här stället. Här finns

inget att hämta!”

Detta borde betyda, tänkte jag skarpt, att Nils Svart i

alla fall inte var inblandad i nån kidnappning…….

Om vår kidnappare var sjuk, och hade en sjukdom,

eller hade föregett de andra att han hade en sjukdom,

som var sådan, att han genom att nämna dem hade

fått alla att sympatisera med sig, så var allt så mycket

värre.

Blott genom att hänvisa till antingen religion eller till

sjukdom jan man få folk med sig. Och inget kan ju

ställa till det så mycket som teologi och läkarveten-

skap! Gudskelov hade ingen ännu alls hänvisat till

religion i detta fall. Jag bara väntade på det. Jag kol-

lade på tavlorna, för att se efter religiösa motiv, men

fann inget. Ingen Buddha, ingen Maria, med ett allde-

les för stort Jesusbarn, i sikte.

Nils Svart, vars romska ögon var klipska och samti-

digt innehöll mycket värme, fick medhåll av de övriga,

utom från mig och professorn. Oleg satt tyst.( Jag för-

sökte inte ens närma mig honom. Kanske han såg

alltihop som sitt fel, jämförande det hela både med det

ena och det andra, med sin gedigna beläsenhet som

replipunkt. ). Roland Zachrisson ( sexualatleten ) satt –

med avtagen jackett - och lekte med sin vänstra bi-

ceps, - spände den och släppte av, spände och spände

av, o.s.v.. Gloria tittade på.

”Hem?”, sade professorn, med emfas,”.. och lämna

ett världsunikt äventyr som detta. Sant är att vi har att

göra med en mycket egendomlig människa, och i sin

egendomlighet potentiellt farlig, som står bakom allt

detta, men det innebär inte ….”.

Här avbröts han av att kvinnan i svart, som förmod-

ligen var vida mer än receptionist, åter kom in. Kurt

försökte utan att dölja sitt tilltag ta tag i dörren, men

hon låste den kvickt och lät sen nyckeln glida ner un-

der blusen via en glipa i dräktjackan, som om hon

hade gjort exakt samma rörelse sedan tidernas begyn-

nelse.

”Nå”, sa hon, ”är det någon här som vill återvända

tillbaka till åkern däruppe igen?”

Frågan var nu så oväntad att vi samtliga troligen såg

ut som får i ansiktena.

Det blev tyst i en minut. Ingen ville plötsligt, troligen

på grund av damens retoriska skicklighet, och osvik-

liga timing, nu återvända. Sedan invände emellertid

Nils Svart kisande, blickande på den smärta damen,

med det nästan lika utstuderade inpasset:

”Det beror väl på …. faktiskt.”

Damen svarade inte på den implicita mycket vaga

frågan, som av flera nog enbart uppfattades vara av

karaktären sexuell invit. Damen fick det till det, ge-

nom att flytta sig FRÅN den omedelbara närheten av

den plats hon stått på.

Slutligen föreslog Winckelmann ( av någon anled-

ning ) att vi skulle hålla ihop, lita till förnuftet, och

rösta.

”Varför kan inte den som vill gå få gå?” frågade jag, ty

jag ville lite grann själv tillbaka till salen med böcker-

na och läsa färdigt en sådan. Eller möjligen göra om

alltihop ända från mötet med älgen.

Hur det nu var så tyckte jag ju allt var spännande, så

helt ville jag in te bara försvinna från denna situation

och upplevelsen av den.

”Hur skall du ha det? undrade kvinnan kallt och såg nu

bara på mig, vilket ju i och för sig var rimligt.

”Här e vi inte rädda.” sa Sven Svensson kvävt.

”Vi vill gärna träffa den sjuke. ” sa Vera – som gick en

sjuksköterskelinje, med specialitet blodprov - öppet.

”Han kanske e frisk, trots allt. ”, sa Gloria, som – sin

vana trogen – inte trodde på något i första blinken.

Hon svettades alltid lite, särskilt i ansiktet. Nu också,

då. Särskilt varmt var det inte i bergsalarna, någon av

dem, men inte kallt heller. Det var som om luften här

nere varken bar värme eller kyla, men var inriktad på

att hålla sporförekomsten på en acceptabel nivå.

”Vi är alla redo att träffa den underjordiske herrn.” sa

Theodor Winckelmann, - utan att riktigt uppfatta in-

nebörden i dessa ord, vilka för mig lät som om vi skulle

möta självaste Satan, något jag alls inte kände för.

”Får vi betalt? ” frågade Sven Svensson som samtidigt

grävde i en byxficka.

Jag tyckte det var en väsentlig fråga.

”Bor du här nere?” frågade Gloria receptionisten i ett

anfall av medkänsla, både glidande ( smart ) lite utan-

för sammanhanget som hon alltså lade sig ut för

bergsherrens underställda.

”Alla vill alltså stanna.”, slog damen fast, ignore-

rande Gloria, men med ändå en slags eftergift i tonfall-

et, som indikerade att hon var imponerad av Glorias

iständighet, och slarvigt insmorda fräckhet.

Ingen yttrade sig gentemot detta yttrande. Alla bara

såg på varandra. Inte invände alltså jag heller. Nu var

allt upp till bergsherren, tänkte jag.

Högtidligt, med fasta steg, gick nu kvinnan därför

ordlöst fram mot motsatta väggen, som vette än längre

in i berget… ( hur långt kunde man komma ? )…. och

knackade lätt tre gånger på en dörr av cederträ.

Så många dörrar, tänkte jag. Hur många var det?

Fyra, fem, sex>? Skulle vi nånsin se dagens ljus igen?

Skulle vi kanske alla bli mördade här nere…., undrade

min paranoia. Paranoia kan vara bra om man är för-

fattare och vill skriva skräcknoveller, till exempel.

Annars är paranoja inget att önska sig! Paranoia är

förfärligt.

”Vad skall det bli av mina hästar?” ojade sig Dubbel-

sven, Sven Svensson, som nu tycktes helt nykter.

Enerskalle hade nu gevärshölstret med geväret i

knät och han fingrade återigen lite på själva mekan-

ismen och såg plötsligt – trots att det ju var en stor karl

på två meter - spänd och orolig ut. Oleg tycktes bakom

sin långa lugg, som hängde rakt ner över näsan ända

till munnen, bedövad av skräck. Roland tog åter på

jacketten över sina svällande muskler och hade ett

förväntansfullt äventyrligt uttryck i de gröna ögonen.

Kap. 5. Bergets härskare

Dörren till det fjärde rummet i ordningen öppnades,

som om nån stått och tjuvlyssnat bakom den, och i

dörröppningen uppenbarade sig till allas förvåning en

liten kraftfull man med svart skepparkrans. Han tyck-

tes vara i sextioårsåldern. Han var ytterligt energifull

och såg ut som hälsan själv och tog värdigt två halv-

snabba steg in i rummet med receptionen och stängde

sen dörren bakom sig. Låt mig ett ögonblick stanna

upp vid denne mans utseende.

Hans ögon var ljust blå. Håret mörkt och nästan

slickat. Han var kanske 175 cm lång, och hade ett brett

axelparti. Hela gestalten utstrålade energi, och det var

påtaglit hur svårt han hade att hålla sig stilla en för

bråkdelen av en sekund. Hans kropp formligen dar-

rade i en ständig verksamhet, där kroppen tycktes

såsom kopplad till en nimbus av själ och ande som

omgav gestalten. Hans ansikte, med skepparkransen,

var inte vackert. Näsan var för stor, likaså ögonen. Det

var något groteskt över anletsdragen, vilka ändå ut-

strålade vänlighet. Ja, just ”strålfaktorn” var hos denne

man påfallande, - även om man skulle tveka inför

benämningen ”karisma”.

”Välkomna till Underlandet!” hälsade han nu med en

slags av en högerhandens fingerakrobatik formulerad

fredsgest mot oss.

Winckelmann, som ju å andra sidan såg sig som själv-

klar ledare för oss, uppenbarligen i kraft av sin titel

och sin filosofie doktors doktorsexamen, som han nog

själv skattade högt, pretentiös som han var, svarade

belevat:

”Vi är enormt hedrade. Låt oss alla få skaka hand!”,

varpå han tog ett steg fram emot det redan skakiga

geniet, som dock gjorde en avvärjande rörelse med

handen, som pryddes av en ring med en gnistrande

rubin.

”Nu skall vi alla till matsalen för att intaga en måltid.

Där kan vi så tala mer om vilka vi är. Fröken Sedlígkin”

( han vinkade här till sig den mörkhåriga receptionis-

ten, som nu – i skydd av uppståndelsen – snyggt dra-

perat sitt nu plötsligt utsläppta hår över axlarna på

dräktjackan …) ”och jag är glada att kunna bjuda er på

västerhavstork och potatis.”

Kvinnan med det ryska namnet log snett.

”Hur i all sin dar har ni fått tag på torsk?”, frågade

Winckelmann, i det han tycktes ha tappat konceptena.

Jag stirrade på fröken Sedlígkins hår, som böljade över

hennes hals. Jag tyckte att det var tarvligt att plötsligt

släppa ut håret så där medan värden talade, och gav

därför Sedligkin en skarp blick. Denna låtsaders som

ingenting.

”Jag har leveranser varje dag av förnödenheter.”

”Men då röjer ni er?”, sa jag. Jag såg för min inre syn en

rad kylbilar fara på den lilla avtagsvägen från Stock-

holmsvägen på Västgötaslätten invid Skara.

”Inte alls, unge man, inte alls. Jag har förtrogna. De är

solidariska med mig, och jag betalar dem bra. De har

sitt uppehälle av mig. Snart hoppas jag att även ni är

mina förtrogna, och mer än det.”

All här nere talar omständligt, tänkte jag. Kanske är

det för att vi är under jord.

Det spred sig nu – kanske för att det antyddes att det

var pengar som styrde - en olustig stämning bland

gästerna, medan vi genom den vadderade dörren och

ytterligare en – femte - sparsamt möblerad sal, där det

bara fanns småbord och fåtöljer, tågade iväg i en kor-

ridor till den stiliga matsalen, för till en matsal kom vi,

i vars mitt hängde en bastant kristallkrona.

”En sån påträngande och dominant karl.” viskade

Gloria till Vera.

”Jag tycker inte om honom alls.” instämde Vera med

ännu lägre viskning. Det var inte ofta hon öppet höll

med Gloria. De brukade aldrig socialisera i skolan.

Gloria brukade nonchalera Vera på ett sätt som indike-

rade att det var alldeles för synd om Vera, för att man

skulle ta nån notis om henne.

Men till Veras förskräckelse hade nu den egenartade

slottsherren mirakulöst uppfattat hennes ord, vände

sig om och sade högt:

”Det kommer ni att göra fröken, det kommer, det

kommer…. Speciellt NI att göra, fröken…”

Här försämrades stämningen ytterligare, och Vera

svimmade nästan av skräck, så att vi gäster, när vi

satte oss till det för tolv dukade bordet nu satte oss som

till en begravning, väl kanske nästan vår egen. Ingen

begrep varför slottsherren betedde sig så illa, och Nils

Svart tog – med stråtrövarens djärvhet – utan tidsspil-

lan upp ämnet:

”Men inte behöver ni skrämma oss, bara för att ni

kan det …..”

Och Kurt hade geväret stående lutat mot sidan av sin

stol.

Roland såg skeptisk ut och sa: ”Nu får det väl i alla fall

vara nog….”

Slottsherren betraktade då geväret och sa:

”Vapen hör inte hemma här. Kan fröken Sedligkin

bära ut musköten!”

Hemmansägare Enerskalle, med sitt stora huvud,

protesterade först, men gav sen konstigt nog omedel-

bart med sig efter att ha mött värdens blick. Vapnet

bars sonika ut, varpå damen återvände och vi begynte

invänta maten.

Många av oss gav Enerskalle en anklagande blick,

men andades samtidigt ut, eftersom nog de flesta upp-

fattat det depressiva hos Enerskalle.

Jag var otroligt spänd på att se uppassarna.

Dessa visade sig snart och befanns vara två av vad

jag tyckte såg ut att vara folk av vanligt bondskt väst-

götskt slag. De var småväxta, talade också ren väst-

götska, och serverade raskt maten för att sen försvinna

genom en liten svängdörr utan kajutfönster i.

Vi högg in på fisken med alltför stora silverbestick

och Winckelmann talade medan han åt:

”Vill ni inte presentera er för oss? Vi vill ju gärna veta

vem vi är gäster hos. Boken sade oss inte allt. Är ni

alltså den man som skapat allt detta?”

Denna replik fann nu flera av oss, bland annat Glo-

ria och Sven Svensson så skräckfylld men samtidigt så

rolig att de i ett skrattanfall sprutade fisk och dryckjom

över bordduken och glasen.

Det var som om vi nu obönhörligt närmade oss den

formidabla sanningen. Inför sanningen är man alltid

högspänd, åtminstone om man är under jord.

”Mitt namn är Peter Orienthielm. Skål allihop och

välkomna! ”

Vi skålade allihop, och glädjen smög sig på oss

omärkligt, varifrån den nu kom….. Jag såg mig om efter

något att anteckna på. Denna gången skulle jag inte

göra om min dumhet. ”Orienthielm”, repeterade jag för

mig själv. Snart glömde jag dock av min oro.

Maten gjorde nog sitt till. Mängder av gröna ärtor åts

med särskild god aptit. Även det färska brödet med ost

och kummin och körsbärsmarmelad och biskvier fann

sin nästa vistelseort snabbt.

-------

”Snälla herr Orienthielm”, sade Vera till desserten,

”kan ni inte berätta om Ethelania. Det skulle vara roligt

att veta mer om den ön. Var i Stilla Havet mer specifikt

ligger den? Mer exakt menar jag….”. Hon log på sitt

bleka sätt mot Orienthielm.

Här var vi nu alla med på noterna. Var låg ön, ön,

som i mångas våra sinnen framstod som en behagli-

gare plats än det underjordiska stenslottet.

”En stenhög.” svarade slottsherren lakoniskt.” Bara

sten och lite buskar och trän. Ni vet, i tropikerna växer

det på öarna klent – särskilt på de nytillkomna, må

vara antingen artificiellt eller genom vulkanisk verk-

samhet, så lika ynkligt .”

”Det är väl inte sant .” sa jag.

”Denna är sån och i området är det så.” sade Orient-

hielm och mönstrade mig med intensiv blick, ” … den

är ju nylagd, och dessutom är byggverksamheten på

den riklig, med husen och hamnen. Fåglarna har heller

inte hitta dit än med sina frön och sin träck.”

”Fantastiskt.” sa jag för att mildra min föregående

kritik.

”Givetvis”, svarade Orienthielm och fyllde på glaset,

”skall vi ha trevligt och alla slappna av och tänka på

alla ljuvliga år framöver.”, som alltså reducerade det

inledande ordet med en meningslös förhoppning.

Enerskalle nästan satte i halsen av skräck.

Om nu Orienthielm hade nån talang som var utöver

det vanliga, vad gällde det sällskapliga, så var det just

förmågan att på sekunden skapa dålig stämning. Nu

satt vi där igen alla gäster fullkomligt glädjelösa, ihop-

sjunkna vid bordet, och kände oss som fångade i en

illerbur. Bland oss hade vi gudskelov flera personer

vars förmåga till spontanreaktioner var väl utvecklad.

”Men snälle man, ni behöver väl inte skrämma livet

ur oss varannan minut!”, skrek Gloria Larzon i det hon

kastade sin hopvridna servett på golvet.” Har ni då

inget hjärta i kroppen?”

”Han är bara en uppfinnare.”, sa Oleg - som för sig

själv.

Denna djärvhet hos Gloria och Oleg imponerade på

mig mer än kanske något annat den middagen.-----.

Orienthielm tog nu Oleg i betraktande och frågade

honom om hans namn. Oleg presenterade sig, och sa

att han under vilka omständigheter som helst väntade

sig hyfs och anständighet av människor. Orätt tänkte

han inte tåla, sa han.

Orienthielm var dock nöjd. Så nöjd att han nu beslöt

hålla ett längre anförande. Så sköt han tallriken ifrån

sig, lade undan servetten, och klingade med gaffeln i

vinglasets kant och talade:

”Nu skall jag så berätta varför ni är här. Rakt på sak

och utan några krusiduller. Rak information, raka

villkor och så vidare…..”

Detta uppskattades av samtliga. Vi sköt tillbaka våra

stolar, somliga lade ena benet över det andra och un-

der andlös tystnad åtnjöt vi nu detta föredrag.

Att hans ord här innebar att vad vi tidigare undfägnats

med var rent trams, det undgick tydligen alla utom

mig. Mitt mod sjönk till bottenläge.

”Fröken Vera här frågade mig om ön. Jag är inte

intresserad av ön. Ön är en biprodukt, en slagghög. Jag

är intresserad av berget, och min bostad här. Dessa

rum. Och av Er. Det är här jag avser bo, och det är här

jag önskar att också ni skall bo !”

Oro uppstod nu kring bordet men ingen sade något.

Jag nästan beundrade Orienthielm på det sätt han

hade lockat oss dit genom att tala om den ö, som sten-

massorna efter tunnelprojektet skapat, i termer av

”söderhavsö”, så att framför allt kvinnorna funnit det

romantiskt och så genom sina längtansfulla suckar

kunnat påverka männen i samlingen

Orienthielm fortsatte utan avbrott:

”Det är min avsikt att ha en koloni människor av

flera de slag, högst ett tjugotal här nere. Här skall vi så

bara ägna oss åt konversation, åt konst och kultur och

sådant, och åt att ha trevligt. Samt skriva romaner,

nästan fabriksvis förstår ni” Här hördes suckar från

sällskapet.

Jag tänkte på hur idén fanns hos gamla romantiska

författare, som Almqvist flera år tidigare. Visst hade

bröderna Dumas väl haft en romanfabrik, med dussin-

tals anställda i Paris, på 1890-talet?

”Alltså”, menade nu Orienthielm bortseende från

vad jag sa,” vill jag i berget se en koloni av olika slags

män och kvinnor utveckla sina tankar, och se om man

inte kan bygga en bra roman, eller hundra, eller tusen-

tals, av det.”

Här avbröts nu föredraget av Glorias gälla skrik.

”Vad var det jag sa? Det är lika bra ( här lyfte hon den

bordskniv som låg bredvid hennes tallrik som bestick

och förde den till sin hals ) att snabbt avsluta sitt liv

meddetsamma.”, sen släppte hon kniven med ett litet

klirr och dolde istället sitt ansikte i händerna, mutt-

rande svordomar om hur dum man får vara.

Oro utbröt vid bordet. Den hetsige Svart reste sig.

Kurt – likaså, villrådig utan sitt vapen. Jag tog till orda:

”Vi vill gärna ha en omröstning om om vi vill stanna

här eller omedelbart, på minuten, lämna detta slott.”

Winckelmann instämde teatraliskt:” Hur kan man

alls kidnappa folk av den anledningen att villa skapa

ROMANER?”

Orienthielm svarade genast, sorgset men bestämt:

”För att tala klarspråk: Ni är faktiskt alla mina

fångar. Och bara jag vet hur man öppnar portarna.

Kom ihåg det! Ingen annan vet, - inte Maria ( han

nickade åt fröken Sedlígkins håll, där hon satt och

smuttade på vichyvattnet ), inte heller mina två tjäns-

teandar. Antingen går ni med på att försöka skapa

världshistoriens märkligaste romaner med mig, eller

så … går ni under och får skala potatis i Kina.”

Kap.6. Första natten

Resignerade fördes vi alla tio till små smakfullt

möblerade sovrum som fanns i anslutning till den

korridor vi förut passerat, och inte långt därefter sov

de flesta, ty dagen hade varit omtumlande, och det

tjänade inte mycket till att denna dag söka lista ut en

väg till friheten. Egmont grät ymnigt, där han låg i

pappans säng: ”En ond man, en ond man…”, hörde jag

Nils Svart säga till sin son, ömt, som till tröst, framhä-

vande den egna fadersfamnens oändliga trygghet och

sötma.

Jag själv låg länge vaken och funderade över rim-

ligheten i det som hänt och sagts, hur rimligt det var –

alltså – att det alls hängde ihop och var sant. Var syftet

nu verkligen att skapa ROMANER, förverkliga en så-

dan utopi … ett författarkollektiv, MED DESSA MÄN-

NISKORNA här nere? Det tycktes ju svagsint. Jag

sökte i alltihop finna lösa trådändar. Men jag fann

ingen, och somnade efter nån timmes funderingar.

Mitt i natten vaknade jag dock av att någon tassade

omkring i korridoren. Jag hade nämligen av misstag (

eller något ditåt ) lämnat en springa öppen. Jag smög

upp klev i mina skor och tittade ut. Det var fröken Sed-

ligkin, Peter Orienthielms agent.

Hon var klädd i vad som såg ut som nån indisk dräkt,

eller kanske var det en nattskjorta. I fotlästen smög

hon omkring med håret alldeles helt utsläppt, nästan

midjelångt som det var, och satte syltburksetiketer på

dörrarna i vår korridor ed våra respektive förnamn på.

”Hej. ”, sa jag vardagligt och kallt. Om jag var i dåres

hus, så tänkte jag ändå inte spela med i någon del.

”Hej.”, sa hon. När hon var klar med alla nio dörrarna

vände hon sig till mig och bad mig följa efter, och jag

iakttog hennes sorgsna ansikte. Vi begav oss tvärs

igenom matsalen, där nu bordet var tomt och kalt, så

nr som på en liten ljusstake, och begav oss in i en an-

nan korridor. Denna slutade med två dörrar, varav

Maria nu öppnade den ena, som ledde till ett stort

bibliotek. Det var nu faktiskt det största bibliotek jag

dittills sett, och jag häpnade över mängden av böcker,

hur bokhyllorna sträckte sig nog fem meter upp i taket,

och ett flertal vingliga stegar stod och väntade på sina

akrobatiska bokhämtare. I ett hål i taket skymtade

ännu ett bibliotek, och om man ställde sig rakt under

hålet, så kunde man även skymta ett hål däruppe,

genom vilket man kunde skymta ännu ett bibliotek

och så vidare……

Vid ett av borden i biblioteket slog vi oss ner och

lutade oss tillbaka i karmstolarna. Maria log svagt och

sade, nu mer hest:

”Jag har observerat dig från första stund. Ditt utse-

ende är intressant. Du bär tecken på snille….”

( Jag såg in i hennes gröna ögon och blinkade lätt,

ofrivilligt.)

Hon fortsatte:

”Ingenting här i världen har gått min väg. Nej, trots

att jag ansträngt mig över hövan, så har allt misslyck-

ats. Och nu har jag nått en punkt där allt hotar falla.”

hostade, och det lät ganska ihåligt, för att inte säga

lungsotsaktigt. Där ser man vådan av att bo under

mark.

”Jo,”, sade hon och hämtade luft för ett långt anfö-

rande, medan jag, å min sida, slappnade av lite, så att

jag nästan gled ned på golvet:

”- en sorglig barndom, vars detaljer jag inte skall

plåga dig med, försatte mig i ett läge där jag kände be-

hov av att luta mig mot en stark skuldra. I London –

under mina studier i filosofi och främlingsfientlighet

och folkfördrivning och kulturusurpation och genusö-

verskridanden fann jag nu Pieter, som läste på måfå

vid Eton, ett stycke bort. Han var inte en trygg person,

men tycktes mig dock överlägsen alla andra, och dess-

utom osårbar. Jag drogs till honom, mot min vilja. Han

var ju börsspekulat, som du säkert vet, efter att ha läst

broschyren. Hans närmaste vän var John Keynes, som

tillbragte förmiddagarna i sängen med börsnyheterna.

Sådan var nu också Peter, eller Pieter, eller Peter.

Vi blev kort sagt ett par och drog omkring, nattetid,

på diverse klubbar och obskyra ställen. Han var road

av den undre världen.”

Jag tittade på boktraven på bordet, en fem, sex

böcker och såg att de alla rörde gruvbrytning och geo-

logi.

”När Peter tjänat tillräckligt med pengar – miljoner

och åter miljoner - återvända han till sin födelsestad,

Göteborg, där hans far redan var rik som ett troll, och

jag följde med. Vi slog oss ner i en lägenhet i Vasastan.

Vid denna tid var stan styrd av några grosshandlare,

och man kunde inte finna minsta spår av kultur eller

debatt i denna landsortsstad. Men Peter var förtjust i

sin syster, den halta och döva Amelia, och sin mor,

Ethel, och vi sysselsatte oss mycket med oljemålning

och sådant. Peter hade ett visst handlag, och jag var

likaså road, även jag, av att teckna, - som tur var. Så

tillbragte vi ett år med sådant. Men Peters humör vi-

sade sig vara den stora stötestenen. Han hade alltid

briljanta idéer, men alls ingen som förstod honom. Så

sökte han mer och mer ensamheten i skogarna inåt

landet. Han skaffade häst och vagn och drog, dagarna i

ända, ja: veckor i sträck, omkring på landsbygden för

att finna en plats att slå den sina bopålar.”

”Men en afton,” berättade Maria,” sade Peter att

han ville förklara sin olycka för mig.

”Vi satt i huset vid Östra Hamngatan i ett rum som

vette åt gården, där en fest just utspann sig, för att fira

ett nygift par. Peter stängde fönstren och drog ner en

rullgardin och så talade han till mig, sittande tätt intill

mig på en pall, och jag tyckte att han aldrig varit mig så

nära som i detta avslöjandets stund. Vad han då berät-

tade var detta:

Kap.7. Peters trauma, re-

dogjort för av svarta damen

”Kära Maria!”, berättade Maria att Peter sagt,

”hur länge har jag inte tänkt berätta om min olycka för

dig. Du vet ju att jag är uppväxt här i stan, och att jag

redan från början av mitt liv drabbats av något förfär-

ligt. Nu skall jag berätta det för dig så att du förstår

mig.”

”Så sa Peter.” berättade Maria Sedlígkin, - och fort-

satte så att referera - efternamnet ”Sedlígkin” är ryskt,

och betonas ”Sedlígkin” - detta samtal från Peters och

Marias ungdom i det borgerliga Göteborg:

”Jag och min familj hade ett hus, närmast ett torp,

inåt landet, vid Landvetter, där vi brukade tillbringa

somrarna. Landvetter ligger väl två mil inåt landet. Vi

hade utsikt över sjön. Låglänt var det, och om man inte

aktade sig, så kunde man lätt gå och drunkna i Land-

vettersjön, en sällsynt förrädisk sjö, kring vilken det

enbart bodde människor som exklusivt tänkte på sig

själva, och inget annat, något som uppenbarligen

smittat av sig på sjön.--- Nå, min mor, som nu under

sommaren bodde ensam vid sjön med mig och stack-

ars Amelia, som alltså ingenting hörde, ville att vi

skulle ha något roligt. Hon blev bekant med en adlig

fru, fru Hilden Augusta Consorte, en kilometer norrö-

ver, där hon bodde i en backe med en stor trädgård

med utsökta blanka äpplen i, och vi inbjöds dit en ef-

termiddag, min mor, Amelia och jag.

Väl framme befanns det att fru Consorte inte bara

hade två vackra döttrar i elvaårsåldern, men även en

gäst till dem, en flicka vid namn Laila, och att dessa tre

nu skulle förlusta oss med dans och spektakel.

Alltnog: vi satte oss på en bänk i trädgården, fick

kaffe, och så startade det hela:

Trädgården låg bland rikligt med syrener och med

tillbörlig flaggstång och lågt hus, enplans i tegel. I de

jättelika trädgården var det dukat på två vita bord och

flickorna var uppklädda och målade (!), -

Det var det inte. Det skulle bli uppträdande. Alla

bänkade sig efter kaffe respektive saft, och så satt Et-

hel och fru Consorte, Peter och Amelia på rad på en

trädgårdssoffa och nån stol och såg på hur ett draperi

som var upphängt mellan två päronträd sakta ( ryckvis

) drogs åt sidan. Där stod nu – som Peter livfullt berät-

tade - de tre flickorna, i trikåer och med uppsatt hår.

Det var de två systrarna, och så den, som hette Laila,-

2 år äldre kanske och med mer mogen - , som tydligen

låg bakom alltihop. Peter begrep inte om hon var släkt

eller bara kamrat. Hon var så vacker att Pieters hjärta

började banka stenhårt i bröstet, och värre blev det …

ty dom började nu alla tre att dansa i trikåerna, ( utan

musik ) , och sen blev det diktuppläsning, en liten sång

och så huvud-numret. Den okända skönheten började

att hjula fram och tillbaka fram och tillbaka, lååååångt

från den ena änden av trädgården till den andra.”

Maria Sedligkin hade en dramatisk ådra.

”Pieter, som aldrig varit med om någonting gripande i

sitt unga liv förut, satt och hisnade. Och led. Skönhet-

en och det resterande liv han hade framför sig gjorde

så ont. Han visste att han nu såg något som han bara

skulle få se, bara se och aldrig behålla. En jättelik livs-

sorg följde honom sedan på vägen hem, och han sade

inte ett ord. Inte till Ethel och inte till Amalia, - som ju

kunde läsa på läppar -, som även hon verkade lite

tagen, enligt vad Peter sa. Peters ansikte var dock hett

som en kolarmila, och huvudet nära att explodera.

”Varför så grymt, varför så grymt? Detta skulle han ju

nu aldrig nånsin nå !!!! ”Hemma i stugan vid sjön tyck-

tes allting utan mening, och hela livet var charmlöst,

och framtiden tycktes tom. Livet fanns uppe hos Con-

sortes.

Flickor som hjulade lämnade inte så mycket upp-

hetsning, som sorg efter sig, ty Pieter hade fått fört sig

att man måste hålla lyckan liksom i händerna, och han

visste samtidigt att detta var omöjligt, och så var ett

lyckligt liv omöjligt. Han beslutade sig då – tvärt – att

bli rik, och så köpa lyckan. Så barnsligt. Men han var

ju barn. Men är det än.” , slutade Maria sin berättelse.

”Och detta,” här lutade jag mig fram,” menar du var

startpunkten till alltihop, och orsaken till att vi nu är

tio fångar i berget ?”

”Exakt. Och det är så han förklarar det själv. ”

”Så naivt. Det vet väl alla att man inte kan gripa

lyckan so man håller en docka.”, - här betraktade jag

Maria, en kvinna jag undrade mycket över. Så jag frå-

gade:

”Du själv, varför är du här ?”

Maria rättade till turbanen hon nu plötsligt bar på

huvudet, en exakt replik av Mata Haris berömda, och

fingrade nervöst på en knapp i sin pyjamas. En katt

kom gående genom biblioteket, långsamt och försik-

tigt, spejande efter byte. ”Det där är Rex.” sade hon, en

passant.

”Mitt liv här är givetvis ett misstag. Jag blev en gång

förtjust i Pieter Orienthielm, och jag märkte nog att

han alltid höll mig på avstånd … Klart jag märkte.”, sa

hon otåligt, som hon förde en dialog med sig själv.

”Pieter var aldrig nöjd. Han stirrade på mig, då och

då, med de där konstiga ögonen, som tycks ha sett för

mycket: det ena, det högra är likt en traumatiserad

elefants, det vänstra syns mer gudalikt, eller likt ett

jungfru-Marie-öga.”

”Jag har sett det.” sade jag, och häpnade över med

vilken säkerhet jag själv – jag var ju bara en gymnasist

från Skara – nu skötte spelet här i underjorden, i akt

och mening att söka – i ingenjör Cyrus Smiths anda,

söka rädda mig och mina kamrater, som hamnat i en

sådan olycklig belägenhet.

Inte kan man bli galen för att man ser några flickor

gymnastisera i en trädgård!! Detta var absurt. Hela

detta underjordiska fängelse var ABSURT!

”Är ni nu ihop, då?”, frågade jag.

”Nej, nej” sade hon, och jag såg att hon var trött och

att hon nu snart skulle somna i karmstolen.”Vi plågar

varann. Var för sig.”

”Jag föreslår att vi gör gemensam sak, och att vi

lämnar denna grotta tillsammans.”

”Grotta?” sa hon och log.” Detta är en värld.”

”Vill ni rymma?”

”Det är sent nu”, klippte fröken Sedligkin av i det

hon råkade blotta sitt ena bröst. Hon reste sig därefter,

rättade till blusen och frågade om jag ville följa henne

till hennes ”kvarter”. Det ville jag. Jag hade ju redan

drunknat i hennes stora bruna ögon.

”Du är så vacker.” sade jag, och trots att jag hade

nästan ingen alls erfarenhet av älskog, så drog hennes

smärta kropp intill min, på ett sådant sätt jag iakttagit

på bio. Jag tänkte att jag inte trodde ett ord på vad hon

sa. Grottan var äldre än allt vad hon berättat. Äldre än

Peter. Hon log, för första gången sedan vi mötts. Vi

försvann sedan in i hennes sovrum och snart in i ett

himmelskt moln.

Kap. 8. Andra dagen i berget

Jag tog mig framåt morgonen tillbaka till mitt rum,

på vars dörr nu – som om det alltid varit där - med

stora bokstäver förkunnades mitt förnamn: ”Stefan.”

Helt urlakad somnade jag ovanpå överkastet, som var

broderat med örnar. Katten – en grå - hade förföljt mig

med en egendomlig envetenhet. Jag tycker inte om

katter och kastade därför prompt och intolerant min

sko mot den. Då försvann den. ( Skor träffar ju inte

katter. Katter är snabba djur.)

Efter det jag vaknat på morgonen tände jag lampan

och såg mig om i det lilla rummet. Det var givetvis

fönsterlöst, men hade god ventilation och en del tavlor

på väggarna. Motiven var stillsamma.

Jag låg kvar och stirrade upp i taket.

Så ytterligt egendomligt! Hur kan man bete sig som

Peter Orienthielm. Om nu Marias saga var sann? I

någon del.

Man inser, när man är liten pojke att man inte kan få

allt här i livet, och på något vis bestämmer man sig för

att med vilka medel som helst försöka skaffa sig allt

här i livet ändå. Särskilt bestämmer man sig för två

saker: 1. man vill ha människor omkring sig, och 2.

Man vill skriva en roman.

Med en ilning av skräck insåg jag att detta var just vad

jag själv härom kvällen innan jag somnat hade önskat

mig av livet! Men absolut inte i den form som Orient-

hielm verkat villa ha det.

Om det nu ens var hans allvar. Kanske, och mycket

troligt fanns det fler bottnar här. Inte kunde en man

som skapat ett så gigantsikt bergrum, så stort att det av

avfallet gick att skapa en hel ö i Söderhavet, inte

kunde han ha gjort detta för att tillfredsställa en bisarr,

pervers önskan han fått under en sexualdepressio9n

som 14-åring!!!!

Så går det inte till här i livet. Allt sånt är givetvis lögn

och barnsligt.

Men FÖRFATTARFABRIK?

Varför då? Det hade jag aldrig så mycket som tänkt på.

Vad var det för tilldragande med tanken på en fabrik

där massor av människor satt och skrev ROMANER?

Fanns det någon forskning alls, som indikerade att det

skulle vara om ens möjligt, så också tillrådligt?

Efter dessa för mig alldeles nya tankar gick jag nu upp,

och efter att förgäves letat efter mina kalsingar drog

jag på mig mina byxor direkt på, och sen skjorta och

allt det andra.

Kärleksstunden med Peter Orienthielms väninna hade

inte lämnat något emotionellt spår. Men hon hade

givit mig en stark konjak innan, och jag tog det som en

förklaring till min amnesi.

Sen sökte jag mig via en korridor till en salong, vari-

från hördes musik.

Klockan var nu 9.34 den andra dagen, och det befanns

att hela sällskapet från rånöverfallet, som nu föreföll

ligga långt bakom oss, nu var samlat till frukost i en av

grönt flammande sken upplyst salong, där de med

gröna tygtapeter klädda väggarna var täckta med

vackra landskap i olja.

Vid pianot satt Gloria och spelade Keith Jarrett´s

Kölnkonsert efter noter, där bladen vändes ett och ett

av Vera, vilken hade fått nya kläder, som genom ett

under, och nu inte helt opassande gick helt i vitt.

Gloria spelade bra, rytmiskt och expressivt, men sta-

kade sig här och där, så någon riktig drömsk stämning

kom aldrig på plats. Men just försökets sötma spreds

som en rökelse i rummet.

Försjunken i en fåtölj med ägg och bacon på en tallrik

satt Dubbelsven ( ”vår” kusk ) och svor. Tydligen var

denne den enda som inte trivdes riktigt i underjorden.

Man grälade med honom.

”Jag vill fan hem!”, sa Dubbelsven, och slog gaffeln i

tallriken.

Roland Zachrisson, Winckelmanns unge av testoste-

ron osande kusk sköt nu stolen från matbordet, som

stod mitt i rummet, under en jättelik matsalslampa av

grönt glas, smyckad med delfiner, och äskade tystnad.

Roland hade hittills nästan bara ägnat sig åt att flörta

med Gloria, som dock spelat fisförnäm, och hänvisat

till åtminstone lite senare.

Roland sa:

”Man måste ju faktiskt tänka på vilka fördelar det

har att få leva gratis på nån annans bekostnad och

slippa arbeta och slita. Jag kan ackurat inte tänka mig

att åtminstone för ett tag ett bättre liv än det att bara få

vara en sällskapsmänniska så här, även om det är åt

en galning….”

Han log ett brett leende, och blinkade åt Gloria. Rol-

and såg lite ut som om han hade ett förflutet i ett dåti-

dens Hell´s Angels, nåt förbrytargäng i Tiveden, som

med hjälp av påkar snott kritter ur hagar.

Nils Svart, som satt lite avsides med unge Egmont,

svarade på detta, eftersom de andra inte verkade ta

upp tråden, då den på något vis verkade både för viktig

och pervers: ”Du misstänker tydligen ingenting? Du

menar att du inte inser att om man sagt A, så får man

säga B.”

Då – fördunklande denna oerhörda vishet - höjde

Gloria rösten:” Framför allt tycker jag inte att det är rätt

att det är BARN här! Vuxna får leka hur de vill, men

det är oanständigt att ha ett barn med!”

Egmont stirrade ner på sin tallrik, där en ensam

baconrest låg omgiven av några potatisklyftor.

”Exakt,” sa Dubbelsven, ”pojken ska hem!”

”Han har inget hem, utom vår vagnsverkstad, och där

bor vi ensamma, han och jag. Och kallt är det där.” sa

Hans Svart.

Tystnad föll nu över rummet, i vars gröna sken vi alla

nu plötsligt såg mer eller mindre sjuka ut, något ingen

förmodligen tänkt på innan, men i stundens allvar

upptäckte.

”Det är ingen fara.”, sa Egmont tyst, som om han

talade med en osynlig mus, som han just upptäckt på

tallrikskanten.

”Ja, nu går det för långt. Stackars unge!!”, sa Gloria,

som fortfarande befann sig på pianostolen och masse-

rade sina fingrar, under vilken syssla hon nu bröt av

en nagel, som ju ändå stört hennes spel.

Då öppnades rätt som det var, likt ett under, en tapet-

dörr bakom ryggen på Winckelmanns fåtölj och ut steg

den oförbätterlige Peter Orienthielm, iklädd en mörk-

röd rökrock.

”Lugn, lugn,” sade han, när han möttes av ett missnöjt

sorl från sina fångar.

”Ingen skall behöva ha det minsta ont av vistelsen

här. Jag tror att till och med Egmont här, så ung han är,

förstår att det inte är något ont i att försöka skapa en

författarfabrik.”

Egmont tittade upp, men med skeptisk min.

Aldrig i världshistorien har väl så många skeptiska

människor samlats inför en fångvaktare, tänkte jag.

”Vi kommer aldrig att skriva några djävla romaner.”,

sa Kurt. ”Det är bara skitprat. Allt kommer handla om

ren slavtrafik. Vi kommer att säljas till Kina!”

SLUT PÅ FÖRSTA BOKEN

2022

ANDRA BOKEN

Kapitel 9. Vi inser att vi

nu är slavar och försöker ac-

ceptera läget, åtminstone

temporärt.

DET HADE nu äntligen sjunkit in hos de flesta av oss,

att vi faktiskt var fångna i berget, och att Orienthielm

verkligen inte alls betraktade det hela som ett skämt,

men tänkte använda sig av oss, som slavar, på det ena

eller andra sättet.

Detta var givetvis ändå en kollossal chock, och för att

en insikt, som är erhållen i en chock, skall sjunka in

och bli till insikt, behövs det både tid och kraft.

På olika sätt försökte nu alla vi fångar hantera beske-

det att vi vid ordervägran skulle sändas till Kina. Inte

en enda av oss hade någonsin i sina vildaste fantasier

trott att man i Sveriges land, mitt på blanka dagen,

kunde råka så illa ut, att man förlorad sin frihet.

Somliga, som Kurt, Gloria och banditen med kniven,

reste sig och började promenera omkring, planlöst i

rummet, än slående lite lätt på locket till flygeln, än

stampande lite väl hårt i det stumma golvet, som tyck-

tes bestå av en parkett lagd omedelbart på berg eller

cement.

Orienthielm lät oss hållas. Han lät under tiden de två

tjänarna, som nu blygsamt hade sänkt sina blickar

ännu mer, duka ut resterna av frukosten och istället

ställa in ett par rediga kittlar med rykande hett kaffe,

som både placerades på värmehällar, som värmdes

upp med små gaslågor vid ömse sidor, gaslågor som

steg ut ur bronsmunnar på fyra lejon som satt och

sprang på kanten av värmebrickan.

Även vi tio fångar var ju i det läget att vi ”satt och

sprang”.

Omedelbart vill jag dock bara tillägga att olikheten i

våra reaktioner kan uppdelas i två diametralt skilda

grupperingsavdelningar. Det var de av oss som defini-

tivt hatade att vara berövade vår frihet. MEN, och

detta är ju viktigt: det fanns de bland oss, som ändå

tyckte att det inte var alls oangenämt att åtminstone

för en tid bli befriade från det oerhörda ansvar som ju

det att leva FRI ändå innebär.

Således fanns det bland oss en de mer tarvligas grupp,

där jag, skam till sägandes, måste medge att jag själv

nu hörde hemma, som – nästan på ett kittlande ero-

tiskt sätt – fann att det, att plötsligt vara en SLAV. Det

kändes inte helt oangenämt.

Gruppen med de, som tycktes njuta lite grann, men

givetvis på lite olika sätt, av att ha hamnat i slaveri

bestod av Roland, Vera och Nils Svart ( rövaren) samt

då jag själv.

Helt säker på de andra kan jag förstås inte vara, men

det tycktes, när vi alla utväxlade blickar med varann,

som jag kunde sluta mig till att detta var det verkliga

förhållandet. Åtminstone för närvarande. Små, små

tecken tydde hos dessa mer förslavningsbenägna att

de inte fann läget värre än det vanliga fria livet i Väs-

tergötland.

Jag hällde upp en kopp kaffe, medan jag sneglade åt

Orienthielms håll, där han satt i en läderfåtölj i ett hörn

av rummet och bläddrade i en bok han plockat från en

medelhög mahognybokhylla som också stod där.

Då brände jag mig lite på handen, när jag klumpigt

spillde kokhett kaffe på den och fick rusa till en av

servitörerna och be om lite kallt vatten att badda med.

Kaffekoppen lät jag stå kvar på serveringsbordet.

Orienthielm observerade min belägenhet, och skakade

på huvudet, nästan faderligt, och sa åt mitt håll:

”Du är allt originell du!”

Detta var ju en fruktansvärd förolämpning. Speciellt

från en sån som Orienthielm, som ju VERKLIGEN var

originell, i ordets alla betydelser.

”För övrigt,”, sa Orienthielm och torkade svetten ur

pannan med en näsduk,” så har jag inrett ett litet rum

med leksaker åt pojken, och skaffat en hundvalp

också, så att han kan leka där när han blir led på oss

vuxna.”

Alla i sällskapet från västgötaheden, inklusive Eg-

mont, ”pojken”, stirrade på Orienthielm. Vi hade ju alla

den uppfattningen att Egmont egentligen inte var

xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx

OLEGS ROMAN

Under några veckor hade Oleg och jag våra skrivb bord

ställda mot varandra, så att om jag såg upp fråmn mitt

papper, där jag satt och skrev, så kunde jag under min

läslampa se Olegs kalufs hänga ner framför dennes

läslam,pa, grön liksom min var, varför väåra ansikten

och händer tycktes gröna i det svaga ljuset.

”Jo,”, sa Oleg,” jag skulle….”

”Vaddå?”, sa jag.

”Jag skulle vilja skriva en roman som inte hade några

förutsättningar.”

Jag suckade, lutade mig bakåt i min breda stol, och

sträckte på ryggen. Den hade börjat bvärka triktigt

redigt nuförtiden av allt stilla sittande.