Kaj Bernhard Genell - Sj�lvets Metafysik

1

SJÄLVETS METAFYSIK -1972

Kaj Bernh. Genell

2

URSÄKT

Detta ålderdomliga manus sändes i pappersform

till Brutus Östlings förlag

Symposion

, någon gång

under 1970- talet, men blev där refuserat, efter

någon form av externt expertutlåtande, troligen

från en filosof från filosofiska institutionen vid

Lunds Universitet, och glömdes sedan bort, av

alla…

Som en gest gentemot historien, så publiceras det

nu ändå, med alla sina brister och förtjänster, utan

minsta rättelse eller kommentar.

Förmodligen – jag kan inte så noga minnas ( eoner

skiljer mig från den tid när detta skrevs ) - är boken

Ironi och existens

, som utkom 1983 ( Korpen ) en

slags min egen desperata överkörning av just detta

manus.

Desperationen kom alltså av refuseringen.

Jag står numera vid sidan av detta manuskript, och

betraktar det med förvåning och nyfikenhet..

Jag vill än en gång poängtera att jag inte har ändrat

något alls i det ursprungliga manuset, - jfr.

fotografiet nedan.

Det är ju ett filosofiskt och moraliskt problem i sig,

om man alls skall publicera en text, som är sådan

att man inte vet vad den egentligen handlar om.

Men om detta skulle gälla, i strikt mening. om

3

allting som ges ut här i världen, så kanske det inte

blev många böcker utgivna alls.

Som del II i denna utgåva publicerar jag även en del

av mina aforismer.

Kaj Bernh. Genell, Göteborg, i augusti 2023.

4

SJÄLVETS

METAFYSIK

av Kaj Bernh. Genell – 1972.

5

Förord

En tanke om fysiken: Att massan är massa, och

därför fördelad, utgör orsaken till att den hänger

ihop, och om den inte hängde ihop så funnes ingen

massa. Vilket kom först? /…/ Att massan är i

vägen för sig själv, det är orsaken till att jag både

håller ihop och splittrar mig. Massan är i vägen för

sig själv, annars funnes inget själv.

[Hade Sisyfos själv, när han rullade sitt

klippblock, några egna myter i tankarna? ]

1.

Tanken är i vägen för sig själv, annars funnes inget

att tänka på. Självet står i vägen för sig själv, för

ingenting finns, som inte är i vägen för sig självt.

Om själv står vid sidan av sig själv. så står de också

6

i vägen för varandra, och just det är vad man kallar

självkännedom, vilket ju också står i vägen för sig

själv, och överallt står JAG i vägen har alltid gjort

och kommer alltid att göra. Egentligen finns det ju

inget ”själv”; det är bara den basala egenskapen

som vidlåder någonting, för att detta någonting

skall kunna vara till. Allt som är till, är till självt,

och just DET inleder

Självets Metafysik

.

2.

Att något är fördelat är alltså orsaken till att det

hänger ihop. Det som inte är fördelat har vi ingen

aning om. När det inte finns någon attraktion eller

repulsion, så mördar Självet sig självt, eftersom det

är omöjligt att leva utan fördelning och laddning

hos ett bestämt något. Självet saknar frånvaro i

denna situation och är dömt att gå under.

Identifikationen med sig självt dödar Självet.

Självet skulle ju kunna TYCKAS VILA I SIG SJÄLVT

MEN DET ISOLERADE SJÄLVET KLYVER SIG SJÄLVT PÅ

SÅ SÄTT ATT Självet såsom vara berövar sig varat

och existerarar då inte längre. Självet har inget

attribut. När den mänskliga individen har

reducerat sina egenskaper till en enda, att vara

själv, så existerar hon inte längre. Annars, om

Självet står i förbindelse med hela mig och min

7

värld, så lider inte Självet brist på sig själv, utan att

det snarare blir milsvitt av att användas.

3.

Det kan råda delade meningar om huruvida ordet

”själv” kan användas substantiviskt eller ej, såsom

jag ser det, så är det visserligen farligt att använda

det på förstnämnda vis, men jag vågar.

I mitt bruk av ordet ”själv” finns en önskan om ett

intuitivt sätt att nå kunskap om människan.

”Själv” kan till exempel utbytas mot satsen ”jag

vistas i min kropps möjlighet och ju mer jag vistas

där, desto rikare blir jag. ” – ”Själv” säger något

om Människan, om hennes fruktbara kluvenhet.

Det är vackert att höra någon säga: ”Jag vill det

själv.” Jaget står för det föränderliga, Självet för det

oändliga; Självet är rikedomen som delar med sig.

4.

När någon säger ”Jag är mig själv”, så meddelar

han/hon inte någon av sina egenskaper i egentlig

mening; man kan endast tolka det som att

han/hon har ett homogent ”själv” och att han/hon

alltid tror sig ärlig mot sig själv och andra. Lite vid

sidan av meddelas också ett självförtroende, en

aningen skrämmande upplysning om personens i

fråga fasta tro på sin förmåga till ett improviserat

ärligt beteende i alla möjliga situationer.

8

5.

Så är nu Varat bestämt av egenskapen att vara i

vägen för sig självt, så kan människan definieras

graduellt i termer av vad hon tål. Uppgiften är,

skriver Kierkegaard

1

, att hålla ut.

Människan är vad hon tål i en värld som är

FÖRSTENAD TRILSKA. Denna trilska ÄR NÅGOT

MÄNNISKAN ÄR SKILD IFRÅN SOM AGENT. Den utgör

villkoret för sig, dig och mig, men ingenting mera.

Insikten om Trilskan tjänar bara syftet att slippa

undan teorier om världen i vilka man skulle kunna

komma undan. Man slipper aldrig undan!

Tinget i sig är en förstening av Tiden, en förstening

vars egenskap, i-vägenståendet-för-sig-självt-av-

trilska, inte släpper in någon reflexion om

ursprunglighet till Trilskan.

6.

VÄRLDENS trilska gäller världen. Även om vi kunde

nå världens trilska så finns det ingen anledning att

reta Trilskan, skälla på den eller tacka eller välsigna

den. Trilskan är indirekt vårt varas grund, men livet

levs av människan på en direkt grund, där det är

viktigt att Trilskan inte finns. Att vi själva har ett

1

Kierkegaards författarskap sägs vara religiöst. Men för

att vara religiöst är det på tok för omfattande.

9

Själv som står i vägen för sig självt och därmed

håller ihop av trilska, det tillhör världen, men det

tillhör inte oss eftersom vi inte är något Själv av

något slag. Vi är människor. Människor lever ett liv.

Levandet håller inte ihop genom att stå i vägen för

sig självt, - inte livet heller.

7.

När Människan nu är vad hon tål, så är det

inbegripet också i att tåla förekomsten av

Metafysik, eller att tåla frånvaron av en sådan. Om

Trilskan är en väldig kosmologisk princip, så är

levandet, när Trilskan tränger sig på, benämnd eller

ej, såsom en späd blomma att vårda och ständigt

förundras över. Eller förbanna och trampa ner. Egalt

för Trilskan.

8. Det viktiga för en syn på Människan är inte om

hon är fri eller determinerad; det är om hon lever

själv, vilket inte har att göra med hårklyveri om

frihet eller ofrihet. UPPLEVELSEN AV ATT LEVA är

något annat och viktigare än en klassificering av

Människan som fri eller ofri. Det är ju oavgörbart

och den som hävdar att Människan är fri och drar

konsekvenser av det, lever ett etiskt fullkomligt liv,

lever inte detta liv på grundval av riktigheten ifråga

om Människans frihet att göra det eller ej, utan av

en helt annan anledning eller ingen anledning alls.

10

9.

ÄVEN OM JAG är kvalitativt skild från den stol jag

sitter på ( eftersom jag inte i knät sitter på mina

haremsdamer ) så måste världens logiska

uppbyggnad på något sätt påverka mig. Om nu

världen är en anda stor enveten Trilska, hur

handskas jag med den och den med mig? Även om

jag inte trodde att världen var enveten Trilska,

skulle den i interaktion med mig skapa något

speciellt. Om jag kan tänka mig den värld jag lever

i, så är jag medveten om den, om just den och

ingen annan, eller ingenting, och det har i mitt fall

betytt att jag - genom skrivandet – försökt ta grepp

om den. Samtidigt som jag tagit avstånd från den, i

och med skrivandet, vilket är en annorlunda och

bättre värld. Men i det ”att ta avstånd från” innebär

nödvändigt en smula kunskap om det envetna. Jag

måste ju också lyda kroppens envetenhet näre jag

känner att jag måste äta, sova, o.s.v.

Jag är inte det jag önskar, vilket är ren ande. Man

måste låta bli att kritisera Varat, trilskan; det kan

jag inte. Det som är den löpande orsaken till min

trilska envetenhet är ju det, att JAG STÅR I VÄGEN

FÖR MIG SJÄLV, Och det ligger mycket visshet bakom

mitt sätt att hålla ut i denna trilska, och det är just

en smula visshet om att världen är trilska så länge

den står.

11

10.

Att världen STÅR I VÄGEN FÖR SIG SJÄLV betyder

också att den inte att den kan ändras på något sätt

genom en revolutionerande handling, eftersom i-

vägen-ståendet är grundprincipen. Det gäller för

den [ världen ] att vara på den grundpremissen eller

inte vara alls. Oginheten kommer man inte ifrån

genom att flytta en eller annan ”atom”. Eftersom

alla atomer är exakt lika ogina.

Hela världen är självisk, liksom Självet självt är

själviskt, så att skulle självet bryta in i centrum av

världen, så finns där automatiskt ett nytt själv, för

vilket det gamla självet envetet står i vägen.

Samtidigt som ett själv försöker åstadkomma

något, uppstår ett själv till det självet och Själv står

i vägen för Själv i alla evighet.

Ödmjukhet innebär alltid en viss frånvaro, något en

frånvaro, någon lämnar till någon annan eller till

något annat. Men världen är kompakt. Det exsiterar

inget tomrum i världen. Inga delar flyr sin plats

eller ger bort den. Världen är ju så självisk att den

inte någonstans släpper sitt eget själv.

12

11.

Världen är kompakt, men fördelad. Just därför är

den öppen för strukturering. Vad bryr sig världen

om hur t.ex. Jag strukturerar den? Jag har frånvaro i

mitt sinne och kan därför strukturera den som det

faller sig. Världen bryr sig inte om något, bara sig

själv. Motsatsen till kompakthet är öppenhet. Det

tillkommer endast organismer i liv att ha öppenhet

och själv.

Paradoxalt nog är världens kompakthet en

HALVHET. Medan allt levande, med var och en sina

frånvaror, är helhet.

Självet försöker ju alltid ( i sin själviskhet ) det som

det är själv TILL. Men denna besjälvning stänger

alltid världen sin dörr för.

12.

Man får akta sig för den fallgrop som följande

tänkta invändning utgör: ”Om självet står i vägen

för sig självt, så måste det innebära at man har ett

själv hos sig, vilket inte behöver dubbleras, el.

dyl.”. Självet består nämligen både av attraktion

och repulsion. Både välkomnande och avvisande av

sig självt. Denna dynamiska struktur är

13

grundläggande för självet. Självet är både något

man har och man inte Har, liksom självet både har

och inte har sig självt. Jag både har och inte har

mig själv, liksom jag både har och inte har mitt

själv, eftersom det står i vägen för sig självt.

Självets attraktionskraft i förhållande till sig självt

svarar självet självt på genom att då och då trilskas,

vägra förflytta sig, medan trilskan då och då i

förhållande till repulsionen med alla krafter tvingar

självet att nå sig självt, eftersom det ofta är

attraktivt att nå endast det ”förbjudna”.

Där med är vi inne i problemet att reda ut vad det

innebär att ”stå vägen” när det gäller Självets

förhållande till sig självt.

13.

ATT STÅ I VÄGEN.

Att ”stå i vägen” är förbindelsen mellan Självet och

sig självt. Nu är Självet och självet självt ju inga

materiella substanser, och om något står i vägen

för något annat och det varken gäller för dessa

några eller förhållandet mellan dessa att några är

materilla storheter och om detta allt är VARAT, så

innebär det ju, att vi inte har en materiell

ontologisk grund att sysselsätta oss med, utan TVÅ

ONTOLOGISKA PRINCIPER av ideell art bildande

Varat. Det är viktigt att rensa bort alla andra

14

principer jämte alla förhållanden till något anant

materiellt eller ideellt från denna grund!

Principiellt ligger ingen som helst annan grund för

Varat annat äm just denna: 1.) Självet är sig självt

och 2.) att Självet står i vägen för sig självt. Denna

grund står för sig själv, är satt av sig själv och bildar

själva Urtrilskan, utan vilken ingen värld skulle

finnas för oss. Ut ur Urtrilskan kommer allt. Såsom

den är beskriven av mig i urprincipen, vilken som

princip är obunden av tid och rum. Principen kunde

ju likaväl vara formulerad i morgon, som idag.

14.

Inte är mitt och SJÄLVETS FÖRSVAR någon i

dörren…. En vakt i en dörröppning?

Men det är en användbar bild. En vakt i en

dörröppning när nu Självet har egenskapen att stå i

vägen, så innebär det att det måste veta om sig

självt, för ingen ägnar ju någon tid eller någon kraft

åt att stå i vägen för något den inte har en aning om

existerar. Självet som är en tänkt storhet, måste ha

den tänkta egenskapen att det vet att det finns,

som tänkt storhet. Självet finns för att jag tänker

det, och det vet att det finns, likaså för att jag

tänker det.

Att nu Självet står i vägen för sig självt, det är

självets första egna geniala drag.

15

Det är det oförklarliga att självet meddetsamma

finner den absolut enda möjligheten att skapa en

värld, låt vara ideell. Genom att ställa sig i vägen för

sig själv. Kanske skall man dock inte överskatta

Självets reflexionsförmåga: visste det nu inget

annat än att det fanns, så kunde det dock inte fly,

eftersom det inte visste om något att fly till och så

ställde det sig, i-sig-själv-omvetander i vägen för

sig självt, och skapade därmed det enda det kunde

skapa: urtrilskan.

15.

Det är naturligtvis möjligt att Självet trodde att det

skulle omintetgöra sig självt genom att ställa sig i

vägen för sig självt, men i så fall bedrog det sig

grundligt. Det borde veta att det är just tvärtom.

16.

Självet är strukturskapande i det självvarande

”yrket” som Vaktman. Vaktmannaskapet är

enahanda (: att stå i vägen för sig självt ) men

detta av kunskap och förståelse blir

identitetsskapande för Självet. I enlighet med den

psykologiska spegelteorin, så blir vaktmannen

påverkad av den som den vaktar sitt hus för. Men

nu vaktar självet sitt hus för att självet självt inte

skall komma in. Trilskan, längtan, attraktionen,

repulsionen blir egenskaper detta själv både har

och möter. Och självet lär sig att förhålla sig till en

16

kongruent motsägelsefullhet det både har och

möter. Urtrilskan överskuggar snart dess

plikttrogenhet, men Urtrilskan blir så oerhört tung

och hård, kan för ett ögonblick försvagas i tanken

på bara,. .”bara en liten eftergift”, såsom Självet

resonerar. I sin förvärvade självkännedom känner

den sig snärjd, fruktar att bli hemmablind, tänker

att en viss lättnad skulle upplevas om det var så, att

den bara ville göra en liten, liten eftergift i

Vaktmannaskapet; ”bara man är på sin vakt” så

kan Vaktmannaskapet ändå uppehållas. Det får ju

inte bli så, att det själv självet vaktar på får in en

hel fot i dörren; kanske bara att släppa in en blick

eller en smula kroppsvärme från den djärve skulle

räcka!? Det är ingenting egentligen som frestar,

ingen längtan efter något speciellt. Det är ju bara

det, att Vaktmannaskapet är så tungt, så

fruktansvärt tungt, att ett sisyfosarbete skulle vara

som ett paradis i jämförelse med detta att stå i

vägen för sig själv.

17.

SÅ HÄNDER DET. Bara en smula i försvagande av

kroppshållningen, den snärjda, bara ett flarn av

skymning framför det vaktande Ögat. Omedveten

om vad som händer bara för den ytterst korta

stunden, och Självet hör för första gången en röst,

17

en röst som bara hinner säga en enda mening: Det

utestängdas röst: ”Om jag bara fick vara du!”

Med detsamma är ögonblicket över, vaktmannen

åter på vakt, nu gräsligt bestämd att se. Inte släppa

in någon, inte någon, inte något. Men orden är

redan inne. Som i kramp och i vansinnig smärta

ångrar sig vaktmannen: Hur kan något göra så ont?

[ Självet är inte identiskt med sig självt.]

18.

Det kommer som en eld i hela Vaktmannens kropp.

Medvetandet är förlorat till smärtan. Något känns

som sten. Han har blivit som ”mekanisk” vaktman

med både förlorad och förstenad blick, en blick som

det är omöjligt att möta. Den förtvivlade önskan

utifrån har nått honom i ord, ord som hördes,

skälvde, levde och bad, en önskan ur en längtan

från det själv, som var UTESTÄNGT från sig självt.

Så ohyggligt. Och vaktmannen vet nu, frö FÖRSTA

GÅNGEN vad det är att vara vaktman. Samtidigt

förlorar han sin pliktkänsla. Alldeles automatiskt

står hans väldiga, brännande varelse p´å vakt.

Ingenting från honom själv, ingenting utifrån kan

rubba denne man medan ORDEN far omkring

honom som en storm i hans hus, - får allting att

skaka, skälva. Det brister i tingen i huset. Om det är

tänt eller släckt, varmt eller kallt, vackert eller fult,

18

allt detta är just nu bara tomt, meningslöst i ett

andligt mörker, orden, som ekande, intte

utklingande förrän de hörs på nytt, och de klingar

dag och natt, men tidlöst, bakom ryggen av

hårdaste stål på Vaktmannen.

19.

Ändå FÖRSTOD ju inte Vaktmannen orden.

Vaktmannen är ju bara självets egenskap att stå i

vägen. Att stå i vägen är en ändlighet som skapar

en oändlighet, och det var den plikten Vaktmannen

svek. Oändligheten for vill i och med de fatala

orden som Vaktmannen släppte igenom. Som ett

syndafall i Självet brändes gränsen mellan

ändlighet och oändlighet sig in i vaktmannens

bröst, för att denna brand själv skulle förinta

Vaktmannen, ändligheten och oändligheten. Om

nu Vaktmannaskapet är en egenskap hos Självet, så

är det fött med självet, men har lagat latent hos det

i väntan på en klyvning hos Självet. Vaktmanna-

skapet innebär en plikt, och denna plikt har

vaktmannen svikit, med en mängd påföljande

konsekvenser för sig själv liksom för det kluvna

självet.

Vaktmannen är nu en stenstod. En sten som lider.

Diabolisk i det yttre, inte längre någon som frestas

av någonting som helst. På båda sidor om sig har

han nya ”varelser” och vaktmannen förstår inte

19

dessa nya. Egentligen hade han en bra tjänst förut.

Nu hindrar lidandet honom till och med att inse

den saken. Allt är förstenat för honom. Han är ens

stenstod som betraktar de älskande Pyramus och

Thisbe på båda sidor om sig. Och kärleken berör

honom inte. Han är sin smärta och sin

automatiserade plikt och står kvar på sin plats, och

kommer att stå där.

20.

ÄLSKANDE? Till priset av Vaktmannens förstening?

Vad var det nu det utestängda Självet sade? ”Jag

vill vara dig!” Vad menas med det? Varför just den

repliken, den önskan?

Är urtrilskan en protest mot självförsälskelsen? Är

det så att det utestängda nu inser hopplösheten?

Så att de utestängda nu har en så mycket mer

stegrad kärlek till det förbjudande självet? Är det så

att det förbjudande självet inte FÖR ALLTID tänkt sig

att utestänga sig självt? Vad är det som har

förändrats? Har allt utom kärleken dött?

21.

Enligt Sartre så lurar alla sig själva. Jag tror att det

är sant, utom i fallet med den monomane, men

20

antagligen är dt riktigt at säga, att den monomane

inte har något själv.

22.

Nu är det ju så, att den moderna psykologins

upptagande av Narcissusmyten i begreppet

Narcissism inte gäller då vi har att göra med en

grundläggandfe uppfattning om självet som

stående i vägen för sig självt. Denna uppfattning

kan innefattas i modern psykologi endast (

nödvändigtvis ) som en beskrivning av ett

patologiskt tillstånd självets blick aldrig når den

vattenspegel i vilken Narcissus ser sig själv,

”känner” sig själv och blir förälskad i sig själv.

Självet står så i vägen för sig självt, att det varken

ser sig självt, eller vilket följer av detta förra, kan bli

förälskad i sig själv.

TY: står något i vägen för sig själv, så är det splittrat

i sin funktion, i ett avseende, och i ett väsentligt, så

är alltså självet funktionssplittrat, därmed inte helt

i självet självt, och, om det än kunde se sig självt,

vilket, enligt definition, är omöjligt, så skulle det

inte kunna se hela sig självt och därmed inte se sig

självt och bli förälskad. Vad man skulle kunna

tänka sig är en sidoblick i en spegel, där ”stå i

vägen” ser att självet står i vägen för sig självt Men

detta är en teoretisk insikt utan möjlig reflexion i

självets tjänst. En självanalys på basis av ”stå i

21

vägens” blick tycks orimlig. Ett funktionssplittrat

själv står ju i en inbördes motsättning, av

överlevnadsskäl, till sig själv.

23.

Om man betraktar det funktionssplittrade självet

med hänsyn till den narcissistiska teorin, så kan

man sluta att självet inte är helt, eftersom det

förlorat en del av sig själv till ”stå i vägen”, och till

vilken grad det nu är fullständigt blint.

24.

”Stå i vägen” är vaktmannen är ångesten.

Ångestens sår stirrar in i ångestens sår. Det ger sig

självt då, att ångesten bara växer.

[ Sartre: ” Ångest är att stå ansikte mot sansikte

med sig själv.”; ”att man är sin egen framtid, just

genom att inte vara det.” ]

25.

Jag skulle vilja leva i en värld där man kunde tänka

sig en annan.

Så tar önskan livet av sig själv på ett sätt :

föremålet försvinner och lämnar önskan åt sig

själv.

26.

22

Så blir begreppet ”själv” det enda levande

begreppet, eftersom det enda det gör är att hindra

sig själv från att ta livet av sig självt. Självets

egenskap, att stå i vägen för sig självt, måste ses i

ljuset av ( eller mörkret ) av dess dödlighet för sig

självt.

27.

Att självet står i vägen för sig självt innebär att

subjektet här aldrig kan bli sitt eget objekt.

”Självstunderna [ i livet ] är alltså ren myt.

28.

Jag innefattas i världen som utesluten.

29.

Självet är sig självt på det viset att det står i vägen

för sig självt.

30.

Vaktmannen sätter sig upp mot Kaos. Allt är vad

det är; det är just det som vaktmannen är den ende

som kan vidmakthålla.

31.

Allt är vad det är. Och människan är vad hon tål.

23

32.

Självet och Icke-självet. [ Betingelse och avsky. ]

Självets Själv bidrar alltså-på ett centralt sätt till att

världar existerar. Man kan säga att Självet självt är

försatt i en omöjlig situation där det i sin tur måste

ge avkall på tillvaro, och på ett sådant sätt att

Självets själv blir en antagonist, en rebell, anarkist,

en förtvivlad och i moraliskt hänseende trollaktig

”person”. ) ( Den oändliga regressen av olika själv

som söker självets själv är, genom att Självets själv

är ett icke-själv, meningslös. Regressen tillåts

uppsöka Icke-självet i dess ständiga rörelse, men

hjälper det icke att förverkliga sig självt.)

33.

Vaktmannen är en fånge likaså. Ångest är att stå i

vägen för sig själv.

34.

Så kan man se detta arbete som ett preliminarium

till Sartres

Varat och intet.

35.

Det jag skriver om är egentligen om negationens

ontologiska ursprung.

---------------------------------

24

AFORISMER

Jag har hittat en bok.

Det måste varit en ensam människa. Denna, vars

papper jag hittade.

En samling negationer. I den sanna andan av

bortstötandet av det tarvliga i all existens. Jag skall

förklara vad jag/ han menar: i en argumentering

mot denna ”anda”…. Någon måste säga ifrån.

Man måste då och då stanna upp, och man bör då

och då säga ett NEJ. - Det är absolut inte så, att det

är negationen som är den drivande kraften i

världen. Men efter ” den drivande kraften ”, så

25

kommer negationen som den avgjort nödvändiga

korrigeringen utan vilken dumheten skulle segra

totalt .Negationen är en god tvåa. Det handlar alltid

om att vara övertygande. Men inte på det sätt man

vanligen menar med detta. Vad skulle vara mer

övertygande än att övertyga? Jo, att i en

övertygande fråga på ett övertygande sätt fråga! Att

fråga på ett övertygande sätt. Det är att i sanning

övertyga. Ty det lämnar övertygelsen över till den

som svarar.

Därmed kan man säga att frågan är den

övertygande negationen, medan varje direkt

påstående i den goda frågans närhet blir såsom

hängande i luften.

Det gives knappast något mer övertygande än en

fråga, om den föregåtts av ett nej. Man måste så att

säga stoppa det väldiga flöde av omöjliga

förutsägelser som folk ideligen häver ur sig. Ty det

är det allra svåraste, att få människor att inse, att

deras syn på sannolikhet inte är rimlig. Man må

stoppa den stora övertygelsen för den övertygande

frågans skull. Ty, till syvende og sidst, vad är vi

människor allra närmast: ett påstående eller en

fråga? Ni vet alla svaret. Påstå inget annat! På det

hela taget finnes inget viktigt ämne, som icke är

viktigt just på grund av att det innehåller frågor.

Det sätt man kan avlocka ämnet dess frågor, är det

övertygande. Det i längden mest förrädiska och

26

gemena, det är att på ett övertygande sätt söka

undanhålla människor deras högst berättigade

frågor. – Och det är ju det man vanligen råkar ut för

som människa, - och det är det, som man brukar

kalla för ett övertygande resonemang, : när ngn på

ett naturligt och vinnande sätt får en grupp

människor, - en hel grupp oftast -, att tro, att det

inte föreligger några frågor; att alltihop bara

förhåller sig på detta viset, och inget mer. Att det är

så det är! Demagogi är att få folk att se svar, ty det

är så ovanligt med demagogi som får folk att se

frågor omkring sig, att ingen skulle kalla det

demagogi, fast det mycket väl kunde förhålla sig

så.

Men sådana tankar detta är!

27

GENTEMOT AFORISMEN.

LÄSANDET av aforismer, d.v.s. läsandet av en

aforism, - ty den är alltid enskild -, upplevs aldrig

som något riktigt behagligt. Ty den är aldrig riktigt

sällskaplig. Man måste vara på sin vakt MOT den.

Den är en liten slug dvärgdemagog. En stor

dvärgelefant.

De flesta av aforismer står i vad Hegel kallade en

”situationslös situation”. Det är en subversiv

verksamhet, ett undergrävande. Och vad inbjuder

till att skriva sådana. Analogt med struntet, - som

Ekelöf talade om…… Ty man skriver oftast fler än

en aforism, -gissningsvis eftersom de är ganska

korta. ( ”aforizein”= begränsa. Gr. ) Det går inte

att livnära sig på en. Hur bra den än är. Ty det är en

ekvilibristssport, en gammal överklassens syssla,

det, att skriva aforismer. Liksom att skriva strunt.

Lika subversiv som aforismen kan vara, lika

repressiv är den ofta….. – Förhoppningen är, för

en allvarlig aforistiker, att någon skall läsa, utan

28

rädsla, och öppna sig för det annorlunda. Ty

aforismen är det annorlundas språk. Det är det

kortaste sättet att vara annorlunda. Det är det

annorlundas stenografi .Det är ytterligheternas

språk. ”Ytterligheterna berör mig.”, som André

Gide sade.

Aforismen är en hieroglyf.

Aforismen har inget med författeri att göra. Det är

inget SKRIVANDE. Man sträcker inte ut, håller inte

någon röd tråd. Det förs ingen diskussion. Det

härledes ingenting ur något annat. Det är fråga om

lösrycktheter, - ofta, ja mycket ofta, för-rycktheter,

det hela…. d.v.s. delarna….

Aforismens tonfall är ganska lätt-färdigt; …..och

- det är som Martialis skriver om sina epigram:”

Vad gäller nakenheten i uttrycken, så ursäktas det

av att det är epigrammets språk.” ( Epistola ad

lectorem. ) Språket är- i allmänhet – liksom

författeriet jag talar om just konsten att sträcka ut.

Man sträcker ut språket, men sträcker väl också ut

sin språkliga hand, sin tankes och sitt hjärtas hand

till den som hör eller läser på ett generöst sätt.

Aforismen är slutenhet. Ett så begränsat stycke

uttryck som en aforism, eller ett ”bon mot”, är en

säkerhetsrisk: det är så pass tungt att det, som en

droppe mörkt bläck, kan övertäcka alla ord ikring

… Mer konkret: att skriva aforismer är en kritisk

29

verksamhet. Det bör vara det. Det har potentialen.

Det kritiserar diskurser, d.v.s. mer eller mindre

språkliga sammanhang, alla de språk som är ute

efter att söka sina egna fördelar. Då är aforismen

där, och frågar efter vid vilken gräns man rör sig,

vilken gräns som är maskerad med det eller det

föredraget, den eller den berättelsen. Ty aforismen

är en demaskerande verksamhet. En ofta subversiv

kraft. ( Vem kommer inte att tänka på t.ex. den

omfattande aforismtraditionen i Polen, ett land

som ju ständigt lidit av ockupationer. Där har

aforismen betytt mycket för den moraliska ,o.

därmed materiella ,överlevnaden för foket.) Man

blottar i ett nafs vad som med möda och under lång

tid har dolts av de, som inte vetat bättre, eller som

vetat mycket väl….. Aforismen har en längd som är

avpassad till ett kort nej.

Var och en som saknar uthållighet kan inte bli

aforistiker. Aforismen har med begränsning att

göra, men häri ligger ju en nödvändig förutsättning

i begreppet: att det finns något att begränsa. Att

skriva aforismer har ingenting med begränsning

att göra om det inte också har med uthållighet att

göra. Att skriva aforismer är att hålla ut i sin

reflexion samtidigt som man håller ut i sin

begränsning av den. Detta är det sanna ETOS, skulle

den gamle greken ha sagt, - den sanna karaktären.

I mitt resonemang ligger antagligen en hel

dimension begraven…. Aforismer är till för (?)de

30

människor, som inte KAN skriva, men skriver ändå.

Aforismen är de svagas piano. De förtrycktas piano.

De utanförståendes piano. De dubblas piano. De

hemligas piano. Den blaserades piano. Men det är –

av tradition – också de begåvades, de mycket

begåvades och de kvicktänktas piano. Ett eget

piano. Det har också – av någon anledning – ibland

varit mitt piano……. Ibland syns mig aforismen

var ett snabbt sätt att söka glida över verkligheten

ifrån tystnad till tystnad så omärkligt som möjligt.

Dessa anteckningar funnos i en låda på vinden, där

någon olycklig hade lagt dem till råttorna. Men

råttorna ville inte ha dem. Så här är nu dessa

tankar:

OM DÖDEN

Man lever bara en gång, - knappt det.

-

Här kan man tänka sig följande:

31

En explikation: Somliga människor dör alldeles för

unga. Och aforismen är förstörd.

-

Den subversiva litteraturen, det är väl den, som är

riktad mot sig själv.

-

SJÄLV lever jag, som en i en grupp av

utanförstående. Glasrutemänniskor.

-

Den universella upplevelsen: När jag föddes dog

allt, för att sedan återuppstå.

-

Författare bör dö som dom lever, - före punkt.

-

Konsten att säga nej till livet - på ett trevligt sätt -

är numera sällsynt.

-

Det är inte ( inte ens politiskt ) korrekt att säga nej

till livet.

32

-

Den får skämmas, som säger nej till livet.

-

( Vi har i Paris aforistikern Cioran. Av rumänskt

ursprung, med en speciell art av nihilism. Jfr.

Bitterhetens syllogismer. Om olyckan att vara född

m. fl. aforismsamlingar.)

-

Om Ångest.

Kommer ångesten på natten eller kommer den på

dagen, så är ångest ändå alltid natt mitt på dagen

och dag mitt i natten.

-

Människor som kan leva. De är en grupp. Jag tillhör

en annan.

-

33

Om Skrivande.

Detta är skrivet med osynligt blod

-

Man kan bara vara ense med sig själv utanför

språket. Jag är sann, men utanför det inre

sammanhanget. En annan sak är, att det kan

MÄRKAS om jag inte är ense med mig själv.

-

Bästa sättet att tänka är att kisa med hela sitt

sinne.

-

Detta är inte kunskap jag har. Det jag icke vet är på

ett besynnerligt vis omslutet av det jag redogör för.

-

Det man tror är naturligtvis fel. Det ligger i själva

begreppet tro. Men det är inte sanning det kommer

an på. Det är intensitet.

-

34

Så skapar varje bok långsamt sina egna pärmar,

som människan sitt öde. Bortom mitt öde hamnar

så denna boks öde.

-

Det är alltid något som undslipper oss, - och det är

vår räddning. Ja, det är alltid något som undslipper

oss, och det - är vår räddning.

-

Man kan icke skriva sig ut ur en parentes, hur

mycket man än anstränger sig.

-

Man kan icke skriva sig in i en parentes, - man

måste sätta en parentes.

-

Och man kan inte heller smyga sig ut ur en

parentes.

-

En parentes är en parentes.

-

35

Många människor är som om de vore födda inom

parentes. Deras liv blir såsom ett försök att lyfta ett

parentestecken.

-

Mitt liv är en parentes.

-

Detta är de udda människorna.

De är så udda, och de blir aldrig förvånade. De

tänker nog ej.

-

Ack, om än tanken vore något annat än denna

blodstockning i mitt huvud!

-

Skriften är en form av Annan, som man också kan

hotas av. Men varje skrift är inte en Annan.

Alteriteten är – i sin filosofiska form - en alltför

enkel bluff.

-

Dom som klagar på språket, vad vill dom egentligen

ha sagt ?

-

36

Jag protesterar mot allt jag har gått med på. Mot

allt jag har sagt. Jag har aldrig sagt det. Det där har

jag aldrig påstått. Aldrig med min fot. Över min

döda kropp. NEJ!

-

Men, när allt kommer till allt, så är det ändå så: som

när solen kommer och månen lyser ändå.

-

Jag lever i det osynliga samhället och skriver på

dess papper med ett hemligt bläck.

-

Filosofin är ett (hemligt) nödspråk.

-

Vad är det för upplevelse, att någon är likadan ? Det

kan vi aldrig veta förrän vi har grunnat över hur

detta kom att gestalta sig första gången vi tänkte

det.

-

Alla är inte lika och var och en är inte min Andre. Du

må ställa dig på huvudet, om du vill, men jag väljer

dig själv som min Andre, om jag vill, liksom du gör.

37

-

I en dialog bortför man skräp från varandra och

tillför egentligen inget speciellt.

-

Livet bortom hemligheterna är hemligt.

-

- Hemligt . Gör det uppenbara mer uppenbart och

det hemliga mer hemligt. Konsten att göra allting

lika hemligt….. Ty, vad kan det vara mer?

Antingen är det hemligt eller så är det det inte. Jag

har en stor hemlighet, som jag aldrig avslöjar. Jag

har små hemligheter . Men dom är lika hemliga

intill dess jag har avslöjat dem. Min person är mitt

sätt att rangera dessa hemligheter, så att jag vaktar

på den stora. Jag grunnar på den där stora och

sätter den i samband med de små, lika hemliga.

-

Somliga kisar med hela sitt sjätte sinne.

-

Ens tänkande skall vara som känslan av att känna

sig hemma.

-

38

Vad är det för skog, där inget träd är ofött och där

inget träd är dött?

-

Jag skriver korta texter, som en apa som fått

näsblod.

-

För att vi skall kunna överleva blir vi aldrig helt

förstådda.

-

Ingen längtar efter att få hålla en filosof i handen.

-

Jag är mest intresserad av att falla språket i ryggen.

Inte i smaken.

-

Oftast är idén bakom tanken bara den att få makt

över tanken.

-

Att göra sig främmande genom att säga: ”Det gives

inget obekant.”

-

39

Film är ett för komplicerat medium för att nånsin

kunna kallas konst.

-

De flesta människor är som blinda som kisar, som

döva, som spetsar öronen….

-

Man lever bara en gång. Knappt det.

-

Ingen vet hur jag har det. Inte ens jag själv.

-

Nu börjar nog ändå strutsen andas lite väl

tungt!

--

Skrivandet tar sin väg och skrider …… vidare.

-

Sanningen ligger på Lit de Paradoxe.

-

En vacker linje är en linje utan skräck.

-

40

Aningen är ofta sannare än sanningen.

-

Existens är att agera utan att fullborda.

-

Aforismen behövs när människan är ensam, inte i

människors möte.

-

Aforismen har nog filosofin att tacka för mycket.

Vore nu filosofin ett slutet system, så vore

aforismen omöjlig. Ty den rör sig i filosofins oreda.

-

NU

Det är nuiteten som för mig varit det stora, det

goda och det bedrövliga. Nuet på gott och ont. Det

ständiga ögonblicket. Ty varje civilcerat djur kan

utveckla friheten att befinna sig i Nuet till en vana,

en egocentrisk fördel. Nuet som front. Fronten kan

vara belamrad med en mängd nu, ty jag är inte den

enda nuisten. Vi är ett kollektiv, som är upptagna

med att göra vad som faller oss in…… Vi är ett

41

kollektiv av disparata viljor. En antigruppering. En

samling numissbrukare.

När nuiteten spelar upp i en människa är det som

att dra igång en liten cirkus.

-

INFANTILISM.

Hela livet är, som bekant lite väl stort tilltaget, om

man hade tänkt sig att utnyttja det till fullo.

-

Simone Weil formligen hatade aforismer. Hon var

ingen vän av förtvivlan heller.( Hon var ingen vän

till sig själv. Hon var fanatisk.) Hennes avsky

gentemot det ena eller det andra hörde väl inte så

intimt samman. Hon hade sitt allvar, sin tro och sin

respekt för ordet ”veta”.

-

Geniet har gjort sig till den stora Skillnaden,

skillnaden mellan sig och de andra. Men den

skillnaden är ju den enda som en vanlig människa

42

försöker arbeta bort. Det vet vi ju – det är urmodigt

att tala om genier. Med det menar man att inga

existerar.

-

Ironien är en djävulens lek med spjället: Skall jag

erkänna den Andre?

-

Det är med det man inte vet som med de drömmar

man inte riktigt kommer ihåg.

-

Filosofi är som när jag slog i en uppslagsbok härom

dagen efter Abel. Och endast finner en hänvisning:

se Kain. Man får nu inte förtvivla, utan med gott

mod söka på Kain!

-

DJUPT MÄNSKLIGT. ( Man får ju inse, att mycket

litteratur helt enkelt har tillkommit i syftet att

skapa en god historia.)

-

Endast namn är födda fria. Man kunde säga : namn

är födda inkognito.

-

43

Att skriva är som att ha bandvagn. Man inte bara

kör. Man har hela vägen med sig också!

-

Många vill ha fakta när dom får myten, och sedan

myten när dom får fakta. Det är djupt mänskligt.

-

Ju mindre jag förstår dig, desto mer helig blir du för

mig.

-

Det finns en fundamentalism, där man tror sig föra

ett samtal med Gud om mänskligheten. All

fundamentalism.

-

Man behöver ingen kunskap för att vara ironisk. Det

räcker med att vända upp och ned på vad den andre

sagt.

-

Aforismen behövs absolut inte i människors möte.

Tvärtom.

-

44

En trollkarl är den som struntar i både skämt och

allvar.

INGA SVAR.

-

En aforism är något som gör språket lättare att

leva.

-

Ett kollektiv är ett ställe där man lär andra ta

hänsyn.

-

Blunda och se! Du har ju aningen framför ögonen.

-

Föregår sätt sanning?

-

Även ett sätt lutar åt ett håll.

-

45

LUTNING.

Det är det sätt vi inte ser på, som gör oss älskade.

-

Det känns ibland som om jag levde i ett land, som

egentligen bara var en språkkurs. Kanske skulle jag

en gång i tiden ha gett mig i väg till ett annat land

på språkkurs, för att upptäcka, att livet är något

helt annat.

-

Från början till slut är perfektionen en punkt.

-

Om vi alla är undantag, så är vi regel.

-

Vi har ett upphöjt språk. Långt över mänsklig

värdighet!

-

Livet – är något som går igenom sig självt.

-

Fantasi och kreativitet behöver inte nödvändigtvis

utesluta varandra.

46

-

”Medvetandet är relationen, den relation, vars

form är paradoxen.”

( S. Kierkegaard )

-

För mig hägrar endast en stork. (Yrsel.)

-

Varje människa är en explosion.

-

Runt omkring vandrar duvan tyst.

Det bor en Swedenborg i varje hus.

-

Det föreligger väl knappast några förutsättningar

för ett vettigt liv i denna värld.

-

Jag förflyttar mig så smått runt min egen axel, i

försök till cirkelbeskrivningar av allt jag ser.

-

Självporträtt: Det stjälpta självet.

47

-

Låt dom inte komma undan, dom där med sina

permanenta lösningar!

( Kungl. Svenska Lätta Knästående

Provisorienämnden.)

-

Vad jag skriver är helt enkelt hjärtats idé.

*

Apropos lösningar, så finner jag i omedelbarheten

det absolut tillräckliga.

Vi håller på att förändra hela jorden till

oigenkännlighet. Till och med tanklösheten har

bytt gestalt och går inte att rekognoscera. Livet ses

icke längre som ett äventyr. Då är det illa.

-

Inget problem är så litet att man inte kan förstora

det.

-

Aforismen är fullständigt utan tillförsikt och

hoppfullhet.

-

48

Ingen sörjer en aforism.

-

Aforismen är som att gräva fullt med tunnlar under

språket.

-

UTAN HOPP.

”Intellektuellt sett, så är frihet sanning, och

sanningen gör människan fri. Å andra sidan är

sanningen frihetens arbete. Sanningen kommer

kontinuerligt fram.”

( S. Kierkegaard )

Här skall vi inte ägna oss åt att citera.

-

Konst: En linje vilar i sin utsträckning. Ett streck ser

däremot bara ut som om det fallit ned.

-

Kan du se om jag har sett ?

-

49

OM MONOLOGI.

( a draft.)

(Låt oss ännu ett slag dväljas i mumlets villkor, i

den värld, som utgörs av Människan.

”Tänk Er här äfven en tyst monolog. Oh,

Jag är en Monolog,

Och jag är min egen oro, min egen oro

För mitt nödvändiga slut.

Det är ett omåtta krav, att jag skall tala till punkt.

Ack, om jag ändå finge tala FRÅN punkt!”

( Han vet inte vad han säger!)

Att gå till det förgångna är naturligt, och som en

naturlighet eller två så kan jag nog lova min läsare

ett o. annat vackert tonfall från ANDRA än mig,

eftersom tonfall lutar åt andras tonfall. ( Så är det

inte med riktningar. Man lutar inte åt andras

riktningar i monologisk mening.) Allt blir enklare

50

och enklare i alla fall. Det tar tid att kapa bojor.

Speciellt om man har så många som vi. Med ”vi”

menar jag ingen grupp. Utan alla.

Det är ett omåtta krav, att jag skall tala till punkt.

Betoning är språkets andning. Vi finner sällan en

betoning grotesk. Grotesker är däremot nästan

betoningar in extenso. Vi är dränkta i rätta

betoningar. Och hemmablindheten sitter djupt.

Kanske kan man göra ett glaspärlespel av

betoningen. Men varför? Vi har i betoningens

fenomen en variant av det kända fenomenet

:”Sättet är saken”. Vad är det som” tar vägen

”innan allt tar vägen och går?

( Den som är dvärg i anden, den leker med orden.)

Nu kan man ju bestämma sig för ett övergripande

sätt, - och med detta sätt följer ett tonfall, som

förstärker sättet. Vi har en slags dialektik här. Man

bör alltså vara försiktig med sitt sätt, så att man

icke blir lurad av sitt eget tonfall……

-

51

NATTENS ORO

Vi är alla något av historiker. Jag menar: vi

handskas lite vårdslöst med fakta. ( Hörde ni

tonfallet?) Till exempel: Vad var det jag tänkte

nyss? Vad var det? Det spelar ingen roll. Det är

historia nu. Tänkte jag verkligen det? Men var det

inte någonting med ”helighet”?( Det kan ju inte ni

veta.) Helighet är som det perfekta språket, och

med det menar jag egentligen vårt vanliga språk,

bara med det alldeles perfekta tonfallet.(E.

Swedenborgs ”englar” talade med tonfall enbart.)

tonfall i stora o. små svep. Ty vi står på ett

jättespråksberg och jag funderar på en skola i

tonfall. En värld ur vars kappa det faller toner (

tonfallsdelar) ur fållar och veck. Som en

uppenbarelse.

Detta sätt, ty det är ett SÄTT, sammanfaller i

min idjma, min konsensus: något skjuter jag åt

sidan och söker, helt utan mystik och abrakadabra,

mitt tonfall. Ingen gammalvisdom. Men kanske en

ny. ( Ingen märklig dimension uppenbarad. Är allt,

så är allt som det är.) Är allting splittring så är det

så. Är det helt så är det helt.

Det man kan utläsa härur är under alla tonfall

någonting, som enbart med list låter sig avslöjas.

Nu kan det ju tyckas vara svårt att med tonfall hålla

52

eder fången, så att säga, lika svårt som att söka

hindra den lilla undulaten att dränka sig i badkaret.

Men vi får se: att vi i alla fall ibland hämtar

tonfallet, med en lätt rörelse, ur det förgångna är

naturligt, och som en naturlighet eller två så kan

jag nog lova min läsare ett o. annat vackert tonfall

från ANDRA än mig, eftersom tonfall lutar åt andras

tonfall. ( Så är det inte med riktningar. Man lutar

inte åt andras riktningar i monologisk mening.)

Allt blir enklare och enklare i alla fall. Det tar tid att

kapa bojor. Speciellt om man har så många som

vi.( Med ”vi” menar jag ingen grupp. Utan alla.) I

tonen måste finnas luckor och fel, och den måste

vara sårbar. Vad är det ni inte döljer? Vi kan här

raskt konstatera att ett tonfall stannar upp ett

händelseförlopp och startar (upp) ett annat. Ehuru

tonfallet är sårbart är det icke desto mindre väldigt

precist. Det är hela mitt barn, men det är också

Stundens barn. Det MOTSVARAR VAD SOM KRÄVS .

Det är typiskt för tonfall. Vi hör tonfall i böckerna:

Shakespeares, Dickens´. (Bland svenska skribenter

är det bl.a. Margit Abenius som talar om tonfall.

Hon hör det typiska hos Boye o. B.Sjöberg.) Vi har

hört Job, Josef K. ,alla våra ”hjältar” och ”anti-

hjältar” .Tonfallet talar. Det avslöjar ibland klart

vad det är satt att dölja. Man har i kyrkan – det har

jag märkt, - det har jag märkt där - två betoningar ,

två olika uttalsvarianter, av namnet ”Jesus”. En

med grav o. en med akut accent. Den ena anger

53

mästaren, den andra offret. Det är viktigt att

betona rätt. Men det sker, både i kyrkan o.

annorstädes – automatiskt. Tonfallet är det mest

automatiska. Tar du tonfallet ifrån en människa så

har du tagit hennes själ.

-

Okomplicerad. X: Han går igenom sig själv och

söker med ljus och lykta.

-

Jag brukar sitta så här och tänka i skuggan av

tidens tand.

Det har jag gjort länge.

-

Att stanna kvar är också ett sätt att fly. Och att fly är

att stanna kvar hos det, som springer för livet….

-

Aforismer kommer ofta till korta. - Aforismernas

problem är som anarkisternas problem med

järnvägarna, ty järnvägar kan inte drivas

kooperativt.

-

54

Aforismen är aldrig tragisk. (Det hinner den ju i

och för sig aldrig bli.)

-

Grotesken attraherar genom att vara frånstötande.

-

Jag är jagad av ett lejon. Visst finns det knep att

lura lejonet med. Men då känns hela dagen fel. Som

om jag faktiskt lurade mig själv.

-

Visst kan man försvara aforismen med argument

som dessa: Vad är alla långa texter, - utom för

långa? Jo, de äro till för att dölja ett faktum

beträffande det aktuella medvetandet, nämligen

att detta alltid står på en plats inför ett förhållande

det icke kan förstå. I själva verket: på vilken annan

plats skulle ett levande medvetande befinna sig,

om inte just på en sådan plats. Så, varför alla dessa

långa utläggningar. I aforismen går man och ställer

sig på den platsen, där man icke förstår, den

platsen, där man i realiteten redan står. Men alla

texter är väl inte sådana. Urtypen för den tänkare

som verkligen står där han står är nog

Wittgenstein. Det var ju också en kortfattad herre.

Han och Leonardo da Vinci. ( Men nu är detta ingen

kulturhistoria.)

55

- Dialogen är friskt vara i nuet. Men en monolog är

ängslig. (?) Monologer gör aldrig det hela klart.(?)

Monologer blir till slut tvungna att ge sig till känna

såsom något helt annat.(?) Man kan inte tänka sig

någon med ord utan blick – om så blicken sitter på

kroppen… ( jfr. det arabiska ord, som betyder både

blick o. förnuft…!!) Blicken är kraften, blicken

sitter i hela kroppen. Som Argus´ ögon…. Blicken

är vars och ens hela CIRCUMSPECTIO. Eller, - är det

som fattas av detsamma. IRONIEN. ….jag känner

ganska väl till den…. fungerar aldrig utan blick.

_____________

Språket, med eller utan ironi, är ett ständigt

skiljande. Man kan nästan likna språket vid

halshuggning. Ett distinkt avskiljande.

-

Ibland undrar jag: Filmar språket oss?

( Jag tycker inte om film.)

-

Aforismen är för kort för livet.

-

Vad är sanning, annat än brist på fantasi? ( Det är

nog det Nietzsche hävdar.)

56

-

Är något mycket konstigt, så är det därmed inte

falskt.

-

Fantasin är alltings mormor.

-

Ord är delar av språket, och orden kan till en del

förändras, när man tänker på dem.

-

Somliga människor tror så snabbt på det ena eller

andra, att man kan tro att de är gjorda för att tro.

-

Det okända kan på ett visst sätt komma in i en

helhet, så att man aldrig eg. har nämnt det. Men

det är ändå där.

-

Vissa människor står vid sidan av livet för att de

inte har kämpat mot det öde, som de annars skulle

ha fått.

De är ödeslösa.

57

-

Det rimligaste sättet att se på sanning är att se på

den genom någon annans övertygelse. ( Det är

faktiskt den rätta proberstenen. För din egen

person främst. )

-

Tillvarons utlänningar är den mest diskriminerade

gruppen.

-

Bakom glasrutans män o kvinnor.

-

SPEGEL

Jag har alltid varit lite reserverad inför speglar.

-

Panteisten biter sig till slut i gräset.

-

-. . Sanningen sitter bakom ögat och skrattar!

Och den som har tappat sin blick, har ord utan vikt.

58

Till och med en tautologi går an, bara man har

blick! Att se är att skörda ljus med ögat. Eller: att

skörda ljus med hela sin varelse….Bättre muttra

med blick än tala tydligt utan!, - Monologer är svåra

ting. Eftersom man sittande i dessa måste

korrigera sig själv.

Varför är självporträttet oftast dött? Naturligtvis,

för att där icke finns något begär!

-

Somliga tar gärna den språkliga vägen ut men

kommer inte hem på den.

-

Jag såg hur det formligen SKYMTADE av reflexion i

hans ögon.

-

En god författare är den i vars sällskap man kan gå

genom vilka träsk som helst.

-

59

OM TIDEN TILLÅTER.

( Livet är så kort. Varför bråka. Öd det ej

bort!)

-

Ämnet skriver boken.

-

Sättet är saken.

-

Vi känner tyngden och vi tänker på det sättet - det

högsta.

ATT SE.

-

Allt vi gör är en grupp seenden

och en grupp blindheter.

-

60

Våra seenden bildar en kedja.

-

Om jag ser att du har sett, så slår det ändå inte ner

som en bomb i mig. Om det inte är mig du sett.

-

Först mödan att lära sig se.

Sen sjukan att se.

-

Det är sättet som ger vinsten, men du kan aldrig

göra sättet till ditt livs projekt.

-

Inte heller dig själv kan du göra till projekt.

-

Det du säger kan aldrig vara en förevändning för

sättet du säger det på.

-

En disproportion

är en distraktion.

61

-

Följ alltid tankens riktning, men ge akt på orden!

-

Det är inte en dag utan att jag tänker på att vår hela

kultur vilar på en stark renässansbotten.

-

Repetera aldrig en tanke utifrån samma distinkta

drag.

-

Utfyll den provisoriska tanken minimalt.

-

Är författaren icke en spegelvänd person?

-

Endast tautologin gör skillnad.

-

Vad är det: att fullfölja en tanke till dess yttersta

gräns!? Det låter så vackert.

62

Om det inte vore svårt för mig, nästan omöjligt, att

skriva aforismer, så skulle jag aldrig ”klara av ”det.

Herakleitos satt inne med Sanningen. Han såg

sig som en slags Gud, och han ville icke ut med

Sanningen, i enl. med den uppfattningen, - som

säkerligen i och för sig är sann-, att en dödlig, som

förstår, måste dö. Därför är Herakleitos Livet,- och

skall man stå riktigt ROCK SOLID i evigheters

evigheter, då skall man skriva om Herakleitos – han

som visste hur allt var, men aldrig meddelade det

till någon. Han är ingen variant. Han är den ende,

den dunkle, från Efesos.

-

Man får inte bli förblindad av att fatta vad man

läser.

-

Ord är mycket, mycket sällskapssjuka. De klarar

inte av att stå ensamma en halv sekund ens. Man

förstår enbart ”en gros”. Men man kan inte förstå

en gros utan ansträngning. Ingen musik spelar sig

själv.

-

Ensamheten har aldrig trivts särskilt bra i mitt

sällskap. ( Det är ett tecken på att man kan vara

aforistiker.)

63

-

Förändringens halta mussla vrider sig med

svårighet om.

-

Förr sade jag jämt: Om det är så här det är, så får

det vara! ( Dubbeltydigheten gladde mig.) Om det

är så här det är, så låt det inte förbli.

-

Att med öppna ögon betrakta världen med ett öga,

samtidigt som jag betraktar det med två, det är min

lott. Nu ser ni världen genom en annans öga. Och

det ögat är icke av glas.

-

EN MINDRE SOCKENPRÄST.

Idéerna är till för att gå upp för en.

-

Vad är det för böcker som uppfyller tomrum ? Är det

stora böcker?

64

-

Vår tradition är, om den är någon, den, att

översätta en värld.

-

Födda under himlen är orden. Och födda uti orden

är andra ord – med andra himlar.

-

¤ Tag icke det obegripliga bokstavligt!

-

När insikten bryter igenom, - för att finna , att den

alls inte gjorde det. Det är början till insikt.

-

Annars är det möjligt att ibland finna ett ord, som

är så väl funnet,

att det liksom faller rakt in i sin egen betydelse.

-

Ensam är man definitivt oklädd.

-

65

Aforismen är väl i grunden som ett jagande efter

vind.

-

När jag tänker rätt upptäcker jag ofta att jag är

hungrig. Det är denna psykofysiska

korsbefruktning, som är så utmärkande för en sund

människa.

-

Ordleken, den näst logiken allra starkaste

tankekraften.

-

Vad kunskap är i nästa epok vet vi inte, men fantasi

är detsamma.

-

Det är en besynnerlig insikt bland en del filosofer,

att goda frågor bara kan ställas av poeter.

- Han är så fruktansvärt okunnig.

- Ja, det är ju bara en hårsmån mellan

avgrunderna!

-

66

Om den enda klocka man sett vore en

schackklocka… Om man från början räknat i

dialogisk tid eller någon annan dubbel..

-

Människors goda sidor är förmodade, dåliga

uppenbara.

Jag tänker mig vissa människor som

förstärkningsord. : Där kommer ”faktiskt”, där går

”verkligen”, där sitter ”knappast”, där saknas

”ju” och där kommer självaste ”synnerligen”.

OM ORD.

-

Jag rör mig här i ordens lågland. Vissa

skrivtekniska trix ( om man uttrycker sig riktigt

illa )berövar läsaren hans frihet.

Hjärnan ser bilden innan tanken lyft sitt ögonlock.

-

67

Så sker denna reflexion i ett rum utan gränser (

andra än mitt språk ), ett sådant rum, där det är

svårt att vara rätt främmande.

-

Som i grupper av landskap rör jag mig.

-

(Andlig utveckling, - som att passera till nya

landskap.)(Som Nietzsches böcker.)

-

Det är definierbart var jag är med aforismen.

Aforismen är som ett handverktyg.

-

Aforismen kan också vara verktyget som säger: -

Detta ämne är så stort, att jag måste krama ihop

det!

-

Det är en tröttsamhet, ja, det är mycket värre, - när

de s.k. intellektuella beskriver alla företeelser de

stöter på, uttrycker det i termer av språk. Talar om

världen med lingvistisk terminologi. När de icke

ens känner språket. Så förklaras, i en oändlig

rundgång, det ena okända med det andra…..

68

-

Vi kan inte se en dikt eller en roman som något med

bara EN slinga. Det är alltid fler. Det är det, som ger

klang och mening. Det /hela/ svävar ofta av ett

flertal betoningar.

-

Bilder i litteraturen tonar över till begrepp.

Svävandet, ett romantiskt begrepp, mellan bild och

tanke är som en bruten våg.

Förväntningskonfronten i: ”Ingen kom och

hälsade på. Ingen kom med druvor. Ingen med

dräkt med pärlor på. Ingen med åsnekaravan. ”

Paradoxen i denna litteraturens icke-bild. Det ger

denna litteratur dess möjliga styrka.

-

Att misstänkliggöra hjälten är litteraturens död.

”Dolken från Tunis.” ( Så nu vet ni det…….)

-

Se upp, min vän, för ensamheten! Lek inte med

ensamheten – den kan bli din!

-

Min Gud, min Gud, är Alltet Ditt inte privat…..!

69

-

Min Gud, är ingenting ditt privat?

-

Med ord glesnar icke innebörderna, men

fördubblas. Å andra sidan.

-

Konstigt att aforismen kan röja bort innebörder.

-

Varje optisk villa drar snabbt åt sig sina offer. Vad

har icke orden dragit in människan i !

-

Aforismen är säkerligen att inte alls våga. ( Nu ser

vi att den kan vara mycket, lika mycket som en hel

roman, lika olik något annat av samma slag.)

-

En monolog är att våga. En dialog är att våga ännu

mer. ( Detta är icke sant.)

-

70

Har du mött det allvarliga? När det allvarliga är för

ljuvligt, så blundar man, som när en säl hämtar

andan.

- Kärlek:

Ibland är det ett så stilla tidsförhållande i din blick,

att hela min tanke kollapsar…..

-

Rembrandts självporträtt, där Rembrandt blandat

ihop blicken med måleriet.

-

Frånvaron av tyngd belastar mig så tryckande.

-

Barocken är mig närstående, fantastisk och

prunkande, monumental, kontrastrik i linjen,

ornamenterad, stor och bullrig, svällande och

jordisk tills den i en förvånansvärt snabb

avmattning veknar till aningslös rokoko.

-

Linjen är ett mycket.

Fältet är ett mycket mera.

Och mer än mycket hänger dom samman.

71

-ESTETISKT BARBARIUM.

Att skriva om livet är som att skriva om Rimbaud.

Alltså skriver jag om Rimbaud…

-

För mig är en text en katastrof i drömmen.

-

Säg att språket är en PAKT.

-

Skrivandet är omvägen, hyperbolen, överdriften,

irrandet, omvägen en gång till. Jag är ordleken till

det oändliga.

-

Egentligen önskade jag skriva en konstprosa så

tung att den sjönk ner till bottnen i en av huvudbry

nyss grävd djup och mörk sjö, där den endast svagt

glimrande kunde anas av skönhetsdyrkande

nattligt flygande andliga väsen…

-

72

Låt oss se till enskildheterna: här ha vi våra skatter,

våra inre ljus!

-

Det är sinnets känslighet som avgör. Denna kan

drivas till vansinne.

ETT NEGAT.

-

Det är samtidigheten som ger tanken dess ande,

och det är anden som ger lugnet.

-

Poetik: Skriv om vad som helst som har innebörd

och i de allra finaste lägena skall du alludera till det,

som var för perfekt för att finnas till. Så skall du

göra ständigt.

-

Hela språket arbetar i kongruens, men se upp bara

med reflexiviteten!

-

73

Språket tycks beskrivande. Men det är

självständigt.

-

Här bestämmes allt av auktoriteten i själva

förloppet, beslutet att med kraft sätta ned foten i

sinnet!

-

Herren är tom, Slaven är tom. Men mellan dem är

det tjockt.

-

Tänk på medvetandet såsom en spricka i ett

bergsmassiv genom vilken vi ser ljuset. Hur solitt är

inte detta berg, i det det alltid har denna spricka

öppen för oss, och alltid låter oss se genom den.

Och minsta myra har en sådan spricka att se

igenom. Samma djävla spricka!

-

Om mitt förstånd vore

1. som ett helt levande djup, som en ständigt

upplyst klar natt av oscillerande närvaror och

frånvaror, eller som en inverterad himmel med

stjärnerymd eller en spegling i stilla vatten, en

74

Alltets därvaro i mitt huvud för en lång tid, och om

Du såg allt detta i min Blick!

2. något annat än denna blodstockning i

mitt huvud. (som sagt)

-

Tro bara inte att språket är hela världens

instrument.

-

Flera gånger om dagen konverterar mitt förnuft till

någon slags mystik, men snabbt är det kätterskt

igen.

EXAKTITUDER.

-

Människan är förresten gäst hos språket

som hon är gäst hos katten.

-

Sådant här skrives för att hålla dessa frågor

levande. Jag tror alltså att aforismerna har ett

75

värde, för mig - och för andra. För mig själv är det

väl så att på det sättet jag skriver, så känner jag

mig så varmt hemma: de här frågorna, som inte har

några riktiga svar som väntar, de liknar mig. De

liknar mig mer än min granne tvärsöver farstun. Så

jag värdesätter dessa frågor. Men jag tror att

frågorna själva är mer intresserade av den där

grannen tvärsöver farstun. Mer än vad jag är.

.

Kanske föll en sten från Guds hjärta. Och var snurrar

den nu? Jorden.

-

Löjligheten lever farligt.

-

Att vara är liksom att ilsket ställa sig upp.

-

TAUTOLOGIN ÄR RÄDDNINGEN.

Man måste tyvärr upprepa sig länge, innan man

märker vad man säger.

76

-

Så uppenbarar alltid tautologin.

-

Paradoxen är knuten till konstansen.

-

Alla säger att de vill vara sig själva, men ingen vill

gå vägen dit….

-

Om det är detta som det hela handlar om, så kanske

man får ta till en liten distans…

-

Språket lever ej av kärlek allena.

-

Att bruka ordet ”sanning” som metafor är pest.

-

Vetenskap är icke en.

-

77

Ensamheten presenterar sig som en regel om hur

man vill bli bemött. Det är i själva verket hela

ensamheten, denna regel.

-

Skrivande är oftast icke en explosiv syssla, men en

implosiv.

-

Ett barn kan inte vara originellt. Det är självklart att

det är det.

-

Att skriva är att kliva ut ur och in i ord och aldrig

blir det ändå ett liv upphöjt i 2.

-

Alla barn placerar det annorlunda i sitt sinnes

finrum .Säg nu, att vi saknar finrum.

-

Våra liv utspelar sig i hörnet av första e:et i ordet

verklighet.

-

Mitt liv är som hav och strand.

78

-

Jag tyckte mig född på den bästa och sämsta av

platser.

-

Över ensamhet kan bara det underförstådda råda.

-

BLICKEN

Den typ av seende som innebär oscillering behöver

ju inte vara velighet. Jag tror icke det är fel att

flacka med blicken. Man ser icke. Man flackar och

ser ännu mindre. En omöjlighet. Den som flackar är

frågornas herre.

-

Att se, är det att se ut och in?

-

Som när blicken tänds i ett öga, som det så vackert

heter,

79

så lyser reflexiviteten upp i språket var gång den

används.

-

Blicken ger och tar. Som allt levande är den dubbel.

-

Att en blick är vad den har varit…

-

Blicken, så okroppsligt borta när ögonlocket täcker

ögongloben.

-

Fumlig blick hos folk på resa.

-

Det tröttsamma ( vad det tröttsamma tröttar! ) i

litteraturens ideliga karaktäriserande av

välbekanta händelser. Ty man bäddar in åt andra.

Normalvarierar upplevelser. Igenkänning till döds.

För döden…. Lättare att dö. En sån litteratur!

-

Vad säger blicken i spegeln?

-

80

Jag speglar mig hellre i en snegling. Jag försöker se

vad den andre ser. Runt ett hörne. Vet någon SÅ

väl? Givetvis är detta, att betrakta en snegling en

avart av dialog.

-

Blicken är en självlärd aktör. Blicken är vår stora

mötesplats. När den goda blicken tar vid, då börjar

ett helt annat samtal mellan dig o. mig.

För en del människor är en snegling en flykt. För

andra som att kisa.

-

Vilket samhälle blir efterträdare till ett globalt ?

Globalt, splittrat, ingenting alls eller

planetförbund.

-

Det gäller att kunna bita ifrån sig, när de fadda

uttrycken kommer. Ty själva IDÉN är helt mystisk –

okänd för oss. Den är också så till vida icke en del av

det omedvetna, som den mer är en gestaltskapande

instans för sig. Idén med idén är att vara den

förintellektuella koden. Den är hemlig. Vore den

inte det, så skulle den bara förvirra.

81

BILDEN. Där alla delar gränsar till varann och till

helheten.

-

Rembrandts mörker är väl ungefär som Rembrandts

ljus kan man tänka sig. Oberoende är mörkret av

ljuset på samma sätt som ljuset är av mörkret –

detta eftersom ljuset kommer ur gestalterna själva.

Det blir inte det dubbla bindandet av en jordisk

energetisk ljuskälla som på det småttiga sättet

antar glanser och ger skuggor här och där på det

vanliga maneret. Mörkret kan likaväl ha det som

det har det, ljuset likaså – i evighet, ty de hör icke

det fysikaliska till! När jag dör vill jag dö i DET

mörkret, där jag föddes innan nattvaktskompaniet

kom…. Där kan man plundra min dräkt, där kan

man släppa loss min själ…

-

Illusionisten blir aldrig älskad. Vem hyser kärlek till

en trollkarl?

-

Ögat hänvisar ofta till hela gestalten, sin egen, som

om hela kroppen såg, som om dess karaktär såg,

som om sättet såg.

-

82

Bilden ser dig. ( Glance. Oogle.)

-

Reellt ger dig tomheten alltid behörighet till

inträde.

-

Blicken är vår stora mötesplats.

-

Man kommer nära en människa med brister.

(Aforismer är så korta, att meningsbyggnader kan

spela spratt.)

-

Är icke sättet sant, så är det en gåta varför du

använder det.

-

ETT OMÖJLIGT KAPITEL.

Skrivandet ser skrivaren. Det är kunskapen som

betraktas: - Kan du detta ordet? Kan du mig? Kan

du fortsätta? Är det ditt svar? Så talar ordet.

83

Det är som att spela schack med sig själv.

-

Den, som vänder ryggen åt världen, vad har den

emot sig?

-

Det är viktigt att hålla filosofin på språkets mark.

-

Det är sättet vi inte begriper vår värld på som

bestämmer våra liv.

-

Utanför en fästning tänker man bättre än inuti

en.(Politik.)

-

Utan vilja fastnar man i språket.

-

Livsviljan lurar var dag skjortan på en.

-

Tala inte bakom ryggen på dina egna ord!

-

84

Alltid, vad du än säger, står du inför din egen icke-

förståelses mur. Egenförståelsen står också den vid

ickeförståelsens mur. Så är man alltid intill det man

icke förstår. Och det är det man är. Intill-varat. I

landet Tätt Intill.

-

Jag kan alltid hitta dig där.

-

Ord är inte misstänksamma mot varandra. Däri

ligger en stor fara.

-

__________________________

ETT KAPITEL EFTER STRECK

De där människorna, som skapar av sitt överflöd,

för det gör majoriteten, de har inget att säga, annat

än att de har detta. De visar stolt upp sitt överflöd.

Och de är utestängda från all dialektik. Endast den,

85

som icke orkar skriva, förmår det. För den, som i

skrivandet ser något så oöverkomligt svårt, att han

eller hon icke tror sig kunna få ner en stavelse på

papperet, för den är det möjligt och för ingen

annan.

Det är visserligen sant, som Simone Weil säger,

att överflödet av energi är nyckeln till det

mänskliga livet – att den energi, som man har råd

att kasta bort på ingenting, skapar ur detta

ingenting – om energin läggs där – det mänskliga

livet. Men för den, som inget överflöd har, och om

dem visste väl Simone Weil också om?, för dem är

det mänskliga livet omöjligt. Dessa människor tar

av den nödvändiga livsenergin och skriver med

den. Så är det endast de som inget överflöd har,

som skriver med själva livet, sin egen nödvändiga

energi, som insats. Och endast DE skriver, -

faktiskt.

-

Det blir visserligen ingen klapperdans.

ETT SVÅRT KAPITEL.

-

Att leva är att märka hur eftertanken förändras.

86

-

Det kommer ……. förmodligen en tid , då problem

icke längre är lösbara.

-

Jag talar utifrån en världsbild. Ty jag har en, även

om den inte är enskilt bekant allmänt.

-

Jag lider i samtal med mig själv.

-

Film är ett för krångligt medium för att vara konst.

( Jag tror att Ingmar Bergman tycker att film är

skit.)

-

Filosofi är en fantastisk dröm.

-

Skall vi inte förstå mer än filosofiskt?

-

Jag lever i ett osynligt samhälle och skriver på ett

osynligt papper.

-

87

Varför inte känna språkets biverkningar ebba ut.

-

Min främmande like.

Jag själv är en främmande utan like.

-

Poesi är det omöjliga att tillägga.

-

Kliv in i vilken staty du vill, men icke din egen. (Jfr.

Wagner, som hade massor av marmorbyster av sig

själv hemma.)

-

De där överflödets män och kvinnor som breder ut

sig i å ena sidan och å andra sidan för att de just får

betalt för varenda sida.

-

Det är ohyggligt så man breder ut sig i litteraturen.

Det är en repressiv makt i att kommentera och

karaktärisera i syfte att kolorera en detektivhistoria

och göra litteratur av en polisiär kännedom.

-

88

Jag skriver parentesens historia.

-

Jag skriver bara eftertankar, färggranna.

-

Jag är en metafor.

-

Jag skriver punktens historia.

-

Detta är min röst; tautologie doktorns, det

självklaras LIDELSE och uppenbarare i tiden.

-

Hela livet är ju en enda stor, gigantisk

intresseförskjutning.

-

LINJEN.

Linjen, säger tecknaren, skall förstås såsom

svävande.

89

-

Livet kommer till av betoning. Som av en vinds

fläkt över en av grund.

-

Linjen har två sidor och vätter som sluten åt minst

ett fält.

-

Blicken är seendets själ.

-

Avgrunden är himlens blick.

-

En linje fel och teckningen stänges,

cirkusen rivs.

-

Den fantasi som minimerar är störst.

-

Perfekt lutar aldrig. Kommer aldrig iväg.

-

90

Hjärnan ser bilden innan tanken har lyft sitt

ögonlock.

-

Bli inte blind av att se eller döv av att höra!

-

Om nu ord är flockdjur, så behöver man inte tro att

tankar är det. Och man behöver inte anse en flock

som en mening.

-

Först när musikern ser melodin som Någon Annan

kan han spela den.

-

Heligheten är ett ärr efter att någon hållit där.

-

Heligheten är där någon hållit till. Den fanns inte

innan. Den är aldrig a priori.

-

Det skimrar kring kolosserna där borta

Och med händerna fastvirade runt årorna

Stävar vår långa båt mot ljuset källa

91

Åtråns mål.

-

Varje slags ensamt tal vrider sig sakta runt det

hörne, som det själv utgör.

-

Ingen kom och hälsade på.

Ingen med dräkter fullbesatta med pärlor.

Ingen kom med åsnekaravan.

Nej ensam satt jag i min soffa och såg på TV.

-

Jag gick i vansinnets brant.

För mig var det en vanlig ovanligt brant brant.

-

Det jag har skrivit, det har jag skrivit i förbifarten.

-

Dumheten syns tydligt, även bakifrån.

-

92

Att leva ett helt liv utan att få något ut av det, det är

det vanliga. Det är bara andra människor som får

något ut av det.

-

Jag tycker inte om smak.

-

Filosofen härskar genom att söndra.

-

Vad är nu detta: när det som tittar och det som ses

är helt detsamma!!?

-

Tänk Er en värld, som vore sådan, att så fort det

kom en stråle ljus in i den, så släcks allt ner.

-

Den hemska efterkänslan av att inte kunna….

-

Längtan vävar in sig i sig själv, blir sin egen

verklighet.

-

93

Att skriva är sannerligen som att hålla på med att

röja en med demoner fullsatt väg.

-

Och då var ödet framme.

Ödet var framme och svek oss igen.

-

Människan är ett frågetecken av renaste vatten.

-

Tänk er en civilisation som gått så långt att det icke

går att karikera den. Att karikatyren redan är

inbyggd i civilisationen. Den är sin egen karikatyr.

-

Man har ju eg. inte skrivit någonting, om det inte

kan skrivas en pastisch på det.

-

Är avarten död, så är arten född.

-

Varje längtan är befäst med hinder.

94

-

Jag är i ett hemligt rum med en hemlig spegel i

handen.

-

Vad vinner nu tvetydigheten i kampen med

dubbeltydigheten. Jo, man tror icke längre. Man

misstror.

-

Cartesii tvivel har visat sig vara dubiöst.

-

Förmågan att fantisera hänger enl. vetenskapen

samman med förmågan att hysa förtroende,- men

för vad eller vem.

-

Noggrannhet är en slags utdragenhet, en psykisk

tid som avslöjar en behaglig motvind i tankens

sfär.

-

Allas vår dröm är att vara vårt eget Texas.

-

95

Glädjen, - det andliga förspringligandet -, är sådan,

att den inte uppmanar till filosoferande.

-

Det ofrånkomliga kommer aldrig. Det är där.

-

OM SKRIVANDE.

Skriva är när ur varje ord ett annat ord stiger.

-

En formulering befinner sig alltid mitt i.

-

Även cirkeln har sin begränsning.

-

Låt inte tanken stanna vid handling!

-

Svensken slätar alltid över ett förlorat ansikte.

-

96

Jag önskar jag kunde skriva något annat än ord!

-

Vems reflexion är jag?

-

Vem är det som frågar?

-

Det är du.

-

BARA MILDA LEENDEN.

Man skall bara skriva sådant som kan skrivas minst

två gånger.

-

Talandet är lyssnandets konst.

-

Vem kan inte undvika att ibland lyssna lite extra till

tidens gång. Och det händer även då och då att man

lyssnar lite extra extra. Men det är sällan.

-

97

Upprepningen skapar den Andre.

-

Om någon förstår mig, så duger han inte som min

andre. Jag har blivit så missförstådd.

-

Texter, allt det till sig självt uppdragna bredes ut till

beskådan som på marknad.

-

Jag följer som i en domning ett färdigt spår med en

stum förtvivlan som är nätt och jämt förnimbar.

-

Stormen slog snabbt till, rakt mot sig själv och det

blev en bedövande stillhet.

-

Jag är massor av hörn. Bara hörn.

-

Ju mer pregnant aforismen är, desto mer förlorar

den i personlighet. Och omvänt.

-

98

Till slut rinner man, som en rännil, ut ur aforismen,

för att bli en person.

-

Jag är en klok häst från Österland, som dyrkar hö.

-

Jag såg hur det formligen SKYMTADE av reflexion i

hans ögon.

-

Förr skimrade livet förbi. Nu blinkar det det och då.

-

Min roll är mitt enda umgänge. Så ensam är jag.

GRUVLIGHETENS KAPITEL

Något man succesivt märker är eftertankens

dumma metamorfos.

-

Livet är en högre makts törst.

99

Jag har aldrig släppt in det ointagliga.

-

Livet är bäst med blod i käften.

-

Finns det fler länder än ett, som inte är?

-

Ordleken är förmodligen den, näst logiken, mest

ordnade tankeverksamheten, och den har lika lite

med verkligheten att göra.

-

Kunskapen förändras,

men fantasin är sig lik….

-

Den bär sitt vetande lätt, och klarare,

som har givit bort det.

-

Det åskar i fjärran.

-

100

Jag har försökt tala med min rastlöshet, men icke.

-

Vissa människor, förr i tiden, tog nästan död på sin

samtid, i sitt sökande efter Sanningen. Det där har

vi dock förmodligen överlevt.

-

Varje skrivande är ett slags kontrakt. Annars är det

bara tomt prat.

-

Om jag inte kommer på något under tiden, så

kommer jag aldrig på det. Jag undrar vad det skulle

vara jag kom på när jag inte gjorde någonting.

-

I ångestens febrila monolog famlar tungan i

mörker.

-

101

NATTORD.

-

Mitt mått av tvivel står i direkt proportion till min

kunskap.

-

Det ni väntar att jag skall komma ut med sitter jag

förmodligen inte inne med. Men det gör å andra

sidan inte ni heller.

-

Språket, en transmogrifikation, - d.v.s. det kan

förvandla sig till vad som helst….?

-

Tar du tanfallet från en människa så är ALLT

förstört.

-

Ingenting är tragiskt, men väl hemskt, om det är

det.

102

DILLETANTERI.

-

Mitt sätt att se världen är att retas med mig själv.

-

Det finns inga skrivrecept.

-

Vänd på innehållet.

-

En kurs i skriveri skulle väl vara att berätta om hur

jag pekar på kylskåpet och ser på min katt och

säger att : Där ligger strömmingen. Katten tittar

oavvänt på mitt finger.

-

Att förstå är en ständighet.

-

Det allvarligaste som den mannen någonsin skrev

var en plump i ett protokoll.

-

103

Nuet fyllde upp honom tills han slutligen sprack!

-

MINDRE BRA.

ty den som är så upptagen av Nuet är nog långt

ifrån det.

-

Nuets kub har bara Egot som bas.

-

Får en clown problematisera?

-

Nuasmen är en lätthet.

-

Nuasmen är att vara oavbruten i ett rus av

narcissism.

-

Till det multipla i nuet hör ihopfallandet till en liten

prick.

104

-

Ett ögonblick av kontrast när nuisten står på

manegen och åskådarna är på plats.

-

Men är nuet där?

-

Nu är nuet borttrollat.

Är nuet ett nummer i spelet.

Var är Einstein?

Gör nuisten nuasmen till 1 eller 100 på skalan.

-

Nuismen är ett livs-dis-intresse.

-

Nu får det vara nog! ( DÅ är nuet satt.)

-

Man behärskar inte tiden. Man har ett inbillat

alternativ till den.

-

105

Nuasmen är en stängd tanke.

VÅR TOMMA TID.

Välj mellan en vetenskaplig teori klar o bevisad och

en personlig sanning, vad valde du då?

-

I umgänget med människor brukar jag vara ense

med just den person jag i grunden inte delar ett

enda dugg med i grundhållning.

-

Dialogen är ett konstuttryck och har inget att göra

med relationen människor emellan.

-

Dialogen är en konvention.

-

Sanningen ligger och luras på okänd ort.

-

106

Sanning är inget inbygge i språket.

-

SJÄLV

Det ligger en tragisk ironi - i det faktum, att det

mest är den människa, som saknar ett själv, som

mest brukar sysselsätta sig med just självet. En

människa utan själv och sammanhang kan i tusen

år sysselsätta sig med själv och sammanhang utan

minsta svårighet. Insikten om att det inte finns

något själv att vara oense med är så långt borta o

skulle efter hand vara så svår att handskas med, att

den faktiskt aldrig kommer till det eg.

medvetandet. Kanske kan man skaffa tusen jag.

Men ett själv är mer.

-

Jag låter aldrig mitt eget tvivel, men andras, lysa

igenom.

-

Men måste man icke då o då drunkna i sina egna

formuleringar och vakna upp på stranden igen och

söka nya.

-

107

Monologen är en sann dialog med ögonblicket.

-

Vad skall vi ge i födelsedagspresent till den, som

håller en monolog?

-

Att vara from är att låta något stå emellan mig och

mig själv.

BÖN.

-

Jag går och bär, och något i höjden hjälper mig att

bära, om det nu inte är gåendet som hjälper.

-

Har vi inte monologen för någots skull? Monologen,

som parentes, är till för något annat. För mig, för

livet.

-

Vilka ord bar med sig rädslan bort?

VILLKÅREN

108

man lagt fram villkoren för döden, så blir det en

riktig död av. Annars blir det inte det.

-

En stackars man kunde säga: Man måste våga

monologisera, för att kunna dö.

-

Parentesen är livets yttre form.

-

PROBLEMET.

Hela det skrivna var ju bara till för att jag skulle

kliva ut ur det på andra sidan i tilltalet, det med

livsmod försedda tilltalet, som på en liten avsats

från vilken jag skulle börja leva.

-

Varje ord av honom var som en sanningens

stickling.

-

109

Se där, ett ord, som en explosion som någon försökt

sudda ut.

-

Vet ni – jag har hela mitt liv försökt bli en nihilist

av enklaste slag, men misslyckats. Är inte världen

eländig!

-

Monologen är ett bedrägeri och samtidigt ett försök

att uppdaga bedrägeriet.

-

Det upplysta bedrägeriet.

-

Man kan då och då hos folk spåra en skräckens

monolog.

-

Den jag väntar tillhör dom, som aldrig kommer.

MIN

110

Jag är själv min värste andre. Jag har ingen kontroll

över min axel. Jag har inte ensam dessa dubbla

villkor.

-

Varför berömma sig av system, om det ändå är

galenskap?

I högen av - krispiga godbitar som avtecknar sig en

silhuett i vår kulturhistoria - finns denna retfulla

judiska vits:

Han som säger: - Jag skall åka till Krakow. Den

andre svarar: - Varför säger du, att du skall åka till

Krakow? Du säger det till mig, för att få mig att tro,

att du skall åka någon annanstans.

-

Monologen fortsätter bara så länge invändningarna

finns i luften.

-

När man är nästan säker på, att man inte talar med

någon, - då törs man ge svaren själv.

-

111

Man hamnar aldrig i en monolog om man har

mycket pengar. Det visste både Jesus och

Wittgenstein.

-

Ögonblick av gemenskap promenerar direkt in i

evigheten. De stunder då du icke ser, men bara

känner: 2, 2, 2, 2 …….

-

Världen är blickande och fotande.

-

Kierkegaard skriver om en ”väsentlig författare”

:”Denne har nämligen sitt perspektiv.”

-

En tanke är som när en struktur slår ut en annan

struktur.

Vad vi finner här i livet finner vi på avvägar.

-

Som på tåg. Man kan inte tjäna tre herrar. Aldrig

har ett samtal varit så inriktat på att förnöja andra

människor!

-

112

Ur mitt livs kammarvinkel: Jag minns hur min

lärare i skolan icke talade till mig, men till någon

bakom mig. ( Skräck.)

-

Följ icke alltid villospåret!

-

Jag tror jag skall ge ut mina dagböcker.

-

Vart tar slutet vägen?

-

Det är viktigt att ha ett sådant väldigt kontrapartie

att värja sig emot, att man skulle kunna tala i

evighet. Först då kan man lyssna.

-

En drog är något torkat, något draget ur något

annat, något sekundärt.

-

En äkta dialog äger alltid rum under en stjärna.

113

OSCILLERING

-

Ett stycke bort är livet.

-

Ord är lockrop.

-

114

Illustration på frontbladet:

Kaj Bernh. Genell, 1962. Blyerts. Vy på Costa Brava,

Spanien.

115

116