KATTHANDLAREN I

COLUMBUSBURG

Kaj Bernh. Genell

===========

Del I.

RÖDA KATTER

===========

Kaj Bernh. Genell 2022

”Mekaniska

lösningar är bra,

ty de är åtminstone inte

förhastade. Maskiner

kan inte under några

omständigheter

ha bråttom,

inte ens särskilt

bråttom.”

Prof. Oljeschin,

Columbusburgs Univ.

Personerna:

Gregorian Retorius (berättare)

Evangelica Retorius

David Tambien

Brenda Rubin

Turf Tambien

Bibba (katt)

Luns (katt)

Pres. Léon Borderport

Tuan Trendelen

Ginger Teddy

Mr. Didion

Marie Pitowski-Prosch

Anthony Dilham

Nils ”Le Nils” Nilsson

Rob Stivelman

Hector Orso

Porta-Grace Lyttelton

Simon

INNEHÅLL

KAPITEL ETT.

I det filmlösa samhället på ett

kattuppfödarmästarkontor i Columbusburg

KAPITEL TVÅ

Quadroler, Borderport och Brenda.

KAPITEL TRE

I Ginger Teddy´s bunker.

KAPITEL FYRA

Borderport hänvisar till Retroleternas

Medlingsförslag

KAPITEL FEM

Retroleterna och retroletismen

KAPITEL SEX

En utflykt till TRANSPERSIK uppe vid Snapptown

KAPITEL SJU.

Brenda och jag

KAPITEL ÅTTA

Jag får besök av Simon.

KAPITEL NIO

Möte på svampen med Evangelica

KAPITEL TIO

Borderport och Teddy skall till allas förvåning ses i

Shangri-La

KAPITEL ETT

I det moderna samhället

under 2700-talet på ett kattuppfödar-

mästarkontor i Columbusburg

Det är en maj och en torsdag år 2781 i Letitien. Den tredje maj.

Klockan är 11.00. I ett rum med svalt orange lysrörssken, vid

ett bord, som står på tjocka mattor, har min jordiska varelse

krupit ihop. Jag håller en reservoarpenna i handen, för att

skriva. Här är mitt hem, i ett forskningspalats insprängt i ett

berg, i underjorden, lite vid sidan av ett stort bostadskomplex,

med mina katter. Jag forskar nämligen här, men jag bor här

också i tre små ljusbeigea rum - fönsterlöst.

Det är den norra mellandörren det nu plötsligt knackas på. Jag

gissar att det är min kollega, en kattvårdare av biträdande

sorten, vid namn David Tambien, kallad ”Tambien”, som vill

ha en pratstund. På väggen sitter en stor plansch, föreställande

Oljeschin, sittande i en gul Porsche, med Kleopassvärdet i

handen. En klassisk bild. Den är målad i diskreta färger, och

egentligen med för många streck. Mer än åtta skall det inte

vara. Min näsklämma spelar ett litet stycke av Vivaldi. En

ricercar i D-dur. Utan näsklämma vore svavelångorna

outhärdligt skarpa. Som det nu är sitter stanken mer i

textilierna.

Jag stirrar på min reservoarpenna, medan jag lyssnar till

Tambiens andra knackning.

Att beskriva en medelklasslägenhet i Columbusburg av idag,

i ett underjordiskt lägenhetskomplex av den oerhörda storlek

som dessa har, och under de krigsförhållanden som råder här

i Letitien, är en besvärlig uppgift. Eftersom perspektivet på

saker och ting, som försiggår UNDER JORD, nödvändigtvis

blir begränsat och lite närsynt, så måste man använda ganska

ovanliga medel för gestaltning. Känslan av att bo så här, med

identiska underjordiska lägenheter i hundratal under en, och

över en, och vid alla fyra sidorna om en, det är en känsla som

växer till under flera månader tills en dag, då man just bara

låter axlarna sjunka ner och tänker: ”Ja, jag lever som en

jordmyra.”

Att leva i en lägenhet i ett forskningscenter i Columbus är inte

mycket bättre än att bo i en myrstack. Men det är ju inte sämre

heller. Men ni kommer alla att förstå ju längre min beskrivning

fortlöper.

Det knackar alltså. Jag går och öppnar. Där står han i

dörröppningen i alla fall och hälsar med sina egenartade

rituella gester, som han, David Tambien, en svart man, med

rötter på Afrikas Horn, lärt av sin far. Ja, alltså, Afrikas Horn,

eller vad som förr var Afrikas Horn, men som nu ligger mer

där Grönland låg under den Klassiska Eran. Tambien böjer sig

ned mot golvet och släpar med vänster hands ovansida mot

golvet under det han stönar genom näsan:

”God Förmiddag!”

Sen ler han, och han har ett vackert leende med pittoreskt

sneda tänder. Tandställningar är inte på modet. Jag funderar

på om han har en kamera i hörntanden, men slår bort tanken.

Men osannolikt är det inte att han har en kamera där. Jag tror

att jag har en kamera inopererad i min högra hörntand, men

jag är inte säker. Man får välja sina tillfällen då man ler.

Efter en stund sitter Tambien och jag och spelar tvåmansvist

vid soffbordet inunder monitorn. Det är lite fantasilöst, men

varför krångla till det. Allt vi vill ha är lugn och ro. Tambiens

bror, Turf, är Retrolet och det är besvärligt att ha en avvikare,

ja, nästintill terrorist, i släkten. Så jag förstår om Tambien inte

vill diskutera allvarliga saker. Han har nog med sorger ändå.

Retroleterna är en av de grupper som vägrar acceptera

tillvaron som den är. De åker upp i ballonger över molnen för

att se solen och ha festivaler däruppe i stora Zeppelinare. Jag

tycker synd om Tambien, som har en sån hopplös bror.

Klockan är 11.30. Om en timme är det lunch.

Utefter en långvägg i mitt arbetsrum, vars tak är tapetserat

med tapeter som visar målningar av Michelangelo, står några

burar, eller små rum, konsoler, där mina favoritkatter – ja, eller

”mina katter” - sover. Man får ha två stycken, om man är

utbildad på dem. De är ju inga vanliga katter, men

modifierade, s.k. ”Johns-katter”, ( efter en genetiker, 2344-2399

P. Johns, no relation to Captain Johns med Biggles. ) som kan

tänka och prata, ser ut som apungar och är stora som lodjur

ungefär, och allihop är röda i pälsen.

Själv får jag ha fler katter, eftersom katter är mitt yrke. Det är

jag som modifierar dem. Jag och mina kollegor.

Längs takranden, utsirad med stuckaturer, visande

medusahuvuden, hänger inramade mina diplom och även ett

foto där jag får en hedersmedalj av president Borderport, för

mina kattgensekvenseringar.

Plötsligt ringer de i stora Lejonklockan, som sitter i en monitor

på väggen i alla rum i alla städer på norra halvklotet, i vår stat,

- och det skarpa ringandet betyder ”Planetmeddelande”.

President Borderport skall tala.

På monitorn på väggen visades nu en stillbild på presidentens

ansikte. Alternerande bilder skulle komma, med 42 sekunders

mellanrum, som vanligt. Presidenten vid skridbordet,

presidenten läsande i en korgstol, presidenten samtalande

med rymdpiloter, med sina barn och så vidare.

Det ringde nu en gång till, och sen – efter de vanliga fem pipen,

under vilka också ljuset i taket ju blinkade i grönt, hemtrevligt,

så hörde vi den vanliga sömnigt släpiga rösten från vår ledare:

”Allesamman, God Dag!”

Vi log, Tambien och jag. Mina katter sov dock och låtsades

dessutom som om de inte hörde. Alltid denna traditionella

inledning. Borderport var i tanken mer originell än vad hans

retorik lät påskina.

Mycket mer än ”God Dag” säger vi vanligen inte.

Jag gick till ett litet skåp i bortre delen av mitt rum, där min

vilobrits också fanns, och från ett skåp tog jag fram två Coca-

Cola. En gav jag till Tambien, en till mig själv.

Det var ju inte Coca-Cola egentligen, men nyttodryck. Full

med provitaminer. Fast burkarna var av den klassiska

designen. Det stod till och med ”Originalet”, på dem.

---------------------------

Ovanför britsen finns ett stort akvarium, som är till för att

förstärka känslan av rymd i rummet.

Vissa lägenheter har två eller till och med fyra akvarier på en

vägg, ganska höga, men givetvis förstås med mycket litet djup,

högst 2 decimeter in i väggen. Här simmar, upplyst i olika

färger guppys och svärdfiskar och neontetras, elektroniskt

matade. På nätterna dras en skjutdörr för, så att man inifrån

lägenheten inte ser akvariet, men kvar hos fiskarna finns lite

ljus och de fortsätter sitt liv bakom en tunn zinkdörrskiva,

medan människorna i lägenheten sover.

Fiskarna sprider både rymd och trivsel. De utstrålar förnöjdhet

och optimism. Utan att veta särskilt mycket om det.

Akvarierna är populära, och mycket få lägenheter finns i

Columbusburg, där innehavaren valt att avinställera dem.

Våra katter hade mycket litet intresse av fiskarna, och om en

katt skulle bli fixerad av fiskarnas rörelser, så blev den svart

trakasserad av andra katter.

----------------------

Vi väntade nu på att Borderport, som var en liten välansad

man, med portugisiska drag, om man säger så. Några

Portugiser finns ju inte längre, men vi har ändå behållit

klichéerna. Nåt måste man ha, annars blir det för tråkigt.

Själv har jag mitt kontor i modul D33. Min modul är knuten

till forskningscentret i stadsplaneringsmodulen A36 i det

underjordiska Oljeschinpalatset, med diverse tubvägar och

annat, men i stort sett sitter vi i våra rum och stirrar på skärmar

och matar in data och analyserar data hela dagarna. Jag är

disputerad och arbetar med uppfödning av katter. Ty vi har

massor av katter som sällskapsdjur. Ifrån mitt laboratorium

och ifrån vår kattfabrik kan jag iaktta, liksom varje annan

medborgare, regeringens arbete inför framtiden. Och jag sitter

ibland långt in på nätterna för att försöka förstå vad de gör,

och om deras arbete alls kan rädda vår civilisation, kunna

skapa nåt som liknar det som fanns förr. Alltså något av det

Goda.

Vissa nätter försöker jag inte att förstå. Många människor

bland oss struntar i politik.

Jag är gift, men min vackra fru Evangelica och jag har

försöksseparerat. Hon bor ett stycke bort i en egen lägenhet.

Hon är kompositör.

Min bror, Toby, är sjöman och han befinner sig ute på havet på

ett fartyg som sköter de stora reningsverken ute till havs.

Jättelika cisterner med valar och andra djur sköts också av

honom. Han befinner sig ofta på sin bas, i Arktis, där man har

det finaste klimatet och där man kan se åtminstone så där tio

meter framför sig. Solen har ingen av oss vanliga människor

sett. Men vi vet att den finns. Om man beger sig iväg på en av

våra zeppelinare, eller ännu bättre, rymdfärjor kan man

beskåda solen, men vare sig min fru Evangelica eller jag har

rest vare sig till stratosfären eller ut i rymden. Vi har bara sett

solen på stillbild på skärmen.

Nästa månad har han semester, och då skall han eventuellt

hälsa på. Vi har ett spänt förhållande.

Vissa människor har tavlor på väggarna, med solsken och

stränder, och hav. Man ser sällan porträttmålningar, mer ofta

aktmåleri då. Gärna med en katt vid sidan av.

Jag har aldrig sett havet. Få människor tror att det finns ngt

hav kvar. Kanske är allt bara öken överallt. Eller träsk, eller

värre. Men grundvatten har vi, tack och lov. Regnet strilar

liksom modlöst och tungt över oss på nätterna. Vissa tycker att

regn är lugnande. Katterna har lärt sig att räkna

regndropparna.

-----------------------------------------------

Vår världsstad, Columbusburg, - den norra och den bästa av

två …- är byggd under till stor del under jord och det som

sticker upp är ett stort antal jättelika fyrkanter, enorma i

storlek, samt hela skogar av stålblå rör, samt diverse

automatiserade fabriker för tillverkning av maskiner och

färdmedel. Dimensionerna på denna jordens norra huvudstad

är för utomstående svår att förstå. Husen - de underjordiska

och alltså fönsterlösa - vi talar om är kvadrater med en

kvadratmils sida rymmer flera tiotusen människor vardera.

Däruppe är vädret förskräckligt och man skulle, om man var

dum nog att ge sig upp till ytan utan skyddskläder, inte må

särskilt bra i svavelångorna. Vad skall man ute å göra? Är det

inte natt, så är det ändå grått. Det är alltid moln och ångigt och

rökigt. Flera skikt av moln täcker ju hela planeten. Endast vid

polerna är det molnfritt då och då. Det är dit man åker på

semester.

Någon särskilt stor växtlighet kan följaktligen inte ses i

närheten av alla de blå rören. Rören kunde naturligtvis haft

vilken annan färg som helst, eftersom alltihop är halvmörkt.

Men man envetnas med att måla dem blå.. Endast några

jättelika suckulenter, framtagna för att rena luft, finns runt de

stora tunnelnedgångarna till komplexen. Få är också djuren.

Några bältor rullar fram och åter framför de automatiska

dörrarna där uppe, över alla hundratals våningsplan där vi

bor. Dessa dörrar öppnas lite på glänt av bältorna själva, och

då kan bältorna se vaktrobotarna och vaktrobotarna se

bältorna. Bältorna är förstås viktiga för oss. Annars skulle vi ju

inte ha dem. Liksom katterna. Kattfanskapen. Även om dom

ju numera kan prata. Bältor kan inte prata.

Det låter dumt, men ni kommer att förstå.

------------------------------

Så trist allt är!

I mitt rum i kubmodul D 33 sitter jag - Gregorian Retorius -

vid mitt skrivbord med min reservoarpenna i handen medan

mina husrobotar kryllar omkring och sköter alla sina sysslor,

varav den mest nödvändiga är att puffa på mig, masserar min

rygg och mitt huvud och se till att jag rör på tårna. Alla dessa

puffar håller mig frisk och på gott humör. Min favoritrobot

”Aris” har behagliga händer. Jag har en spegel på mitt

skrivbord. Där ser jag mig själv. Jag kunde varit vackrare. Men

mina ögon verkar i alla fall nyfikna. Jag ser ut som folk gör

mest.

Katterna sitter i sina moduler och stirrar. Ibland leker

husrobotarna och katterna, men eftersom katterna är så

intelligenta och melankoliska så biter de fyrbenta vännerna

ofta sönder robotarna, vilket ju är både dyrt och trist.

Katterna KAN prata, men säger ofta mycket lite. Dom KAN

läsa, men läser ofta mycket litet. Dom är intelligentare än jag.

Och ändå är det så, att det är jag som har tillverkat dem. Med

CRISP RCAs.

( Jag skrattar när jag skriver detta, ty så skrev ju Diderot,

upplysningsmannen, att genier kunde vara. Genier var

poserande, och läser mycket lite, menade Diderot, eller

Rameau, i en bok. Sånt kan jag. Jag läser mycket.)

Mina katter ”Luns” och ”Bibba” är bland de sorgligaste

katterna i grannskapet. Idag när de spelade schack och Luns

vann så kommenterade Bibba bara med ett ”I could see that

coming”.

Sen sov de båda ( snarkande, p.g.a. mutationen ) i timmar i var

sin modul. Modulerna står vid monitorväggen och är som

sängar med skrivbord.

---

Johnskatterna är underliga, och de har ju sporrat otaliga av oss

i den norra hemisfären att forska på dem. Min egen

doktorsavhandling är bara ett enda litet ynka skrap på ytan av

dessa katters själ.

Den heter: Certain kriteria concerning how the lack of will in Johns

Cats affect the capability of logic and sound decisions.

Jag lät både Luns och Bibba korrekturläsa manuset, och de

hade inte mycket att invända. De sade, nästan i kör, att de inte

förstod vitsen med avhandlingen. Eftersom katterna ändå

int4ee hade något att säga till om i världen, varför skulle de då

anstränga sig med att försöka fatta några beslut. De hade,

sedan länge, menade de båda, bestämt sig för att nuju7yta av

tillvaron och lämna alla ödesfrågor åt de stackars

människorna, som skapat de3m.

----------

Jag är klädd i en enkel svart dress, jord av mossfibrer. På min

rygg står i vita bokstäver i typsnittet Berel mitt

personnummer:

274403158218

Eftersom jag sitter under jord, så kan jag inte se ut genom

några fönster. Ett par skärmar som visar bilder från Arktis, det

är allt. Ty några skogar har vi ju inte på vår planet längre. Lite

isberg vid Arktis, och lite buskvegetation här och där. Annars

är alltihop grus. Som en sån där gammal fotbollsplan dom

hade i fattigkvarter förr i tiden. En grusplan med två mål. Såna

finns inte här. Fotbollsplaner. Nej, nej. Man kan inte andas på

det viset, förstår ni!

Mina föräldrar Aida och Polker Retorius hade fått

barntillstånd 2740, efter några års väntan. Bara några få

människor - två på tusen - får numera tillstånd att ha barn. Och

bara ett då. Det är naturligt. Dom flesta människor vill inte ha

nåra barn. Vi har ju mindre naturliga resurser. Därför är

jordens befolkning nu c:a 200 miljoner människor. I kolonierna

bor däremot 650 miljoner.

När barnet väntades fick man åka till en av de bästa roterande

satellitvärldarna, för att där njuta av god luft, bra temperatur,

ljus, god mat och betjäning. Således var det på satelliten Bolina

Blanca – som roterar runt jorden - som jag föddes. Jag var där i

tre år, och efter denna tid återvände familjen till

Columbusburg, där pappa var specialist på geologicentrum.

Jag döptes till Gregorian efter en känd Djembe-musiker från

Mellersta Riket, ett rike som ju bevars inte finns längre

eftersom något gick fel och då strålningen där fortfarande är

för hög.

KAPITEL TVÅ

Quadroler, Borderport och Brenda.

Léon Masreliez Borderport II - vår tankespridde president -

har ännu inte kommit loss med sitt meddelande från var han

nu är, i nån regeringsbyggnad nånstans, här på planeten eller

nån annan stans, så vi, Tambien och jag, smuttar på våra

”Coca-Cola”, och lägger samtidigt upp korten för en ny vända

tvåmansvist.

När det inträffar dessa världslägen, när saker och ting står och

väger, och allting står på spel – och dessa lägen inträffar med

ojämna intervallen, säkert som i kyrkan – då kan man lika

gärna göra bäst i att lägga undan alla viktiga sysslor, och

sådant som fordrar koncentration. Det förstår var och en, att i

tider, där Borderport skall fatta beslut, då kan man lika gärna

spela vist, eller städa en garderob eller försöka laga

brödrosten. Ty man är ju i sitt sinne upptagen av oro, och så är

det med ens vänner också, och Tambienn och jag, till exempel,

brukar alltid vänta in Borderports beslut tillsammans, och

stödjer varann då ganska bra. Samtidigt passar vi då alltid på

att spela vist, eller Canasta. Canasta kan man spela på två, som

bekant. Men i Canasta tenderar partierna att bli för långa för

min smak. Om man glömmer sig, och dyker in i spelets

labyrinter alltför länge, så blir ångesten för stor när man dyker

upp ur spelet. Därför tar vi till något lättsamt, som inte lurar

in oss i falsk trivsel, när ändå läget är så ohyggligt, och hela

världens väl och ve kan bero av ett enda felsteg, eller en enda

magisk snilleblixt.

När jag hör Borderport tala tänker jag ofta på m in bror, Toby.

Även Toby har svårt att uttrycka sig. Inte nog med att han tar

paus när man frågar honom något. Som av artighet. Nej, när

han slutligen svarar så har han hela meningen klar i huvudet,

och menar även att om man har en klanderfri

meningsbyggnad, så innebär det, att svaret, i något avseende,

är BRA. Han säger inte att det förhåller sig så, men jag TROR

att han anser att det är så.

UNDER DEN OROLIGA tid man, mitt under det pågående

hemska rekordovädret, underhandlade med quadrol-männen

i republiken Quadrolen på södra halvklotet, så hade man från

vår sida i norra hemisfären samtidigt sänt vissa av våra mest

rutinerade insatsenheter för att söka förstöra deras lager av

huvuden. Quadrolmännen är ju robotvarelser, ungefär, -

cyborgs -, och de har ju en enastående avancerad framställning

av huvuden, … förstås. I och med den oväntade stormen, och

utvecklingen av densamma, som splittrade hela

nestorsbollssystemet, Nestorian Defense System, NDS, (

luftreningssystemet ) kunde emellertid Quadroles passa på att

avvärja denna ytterligt grymma och svinaktiga attack mot

deras fortlevnad, och de syntes i samma ögonblick ha bestämt

sig för att nu fick det vara nog: de tänkte utrota oss till sista

man! Och helt ta över planeten.

Man tog sig nämligen från deras sida nu – för att utkräva

hämnd, och skapa rättvisa - för att genom att kapa

datasystemet styra alla de lössläppta trillionernas kvadriljoner

av nestorsbollar till öde platser och därmed beröva planeten

dess hela skydd. Quadrolfolket behövde inte skyddet så väl

som vi gjorde det. Men deras löjliga radiokanaler var nu helt

uppfyllda av kamp- och segersånger, vars huvudsakliga

innehåll var popsånger och trumvirvlar. Gud vet, som man

säger, vad de tänkte på. Även de måtte ju ha känt

svavelångorna?

Denna dag, då vi i vårt underjordsfäste, jag och Tambien

Oljeschinpalatset, väntade på besked från fienden, skulle

förmodligen Borderport offentligt be om URSÄKT för vår

lumpna attack mot huvudlagret för att sen få tillbaka

lösenorden till datorerna.

I morse, medan jag funderade på om Quadrolerna skulle nån

gång anfalla oss, ”man mot man”, tog jag en tur upp i hissen

till ingången, för att kolla bältdjuren utanför porten. Man

belyste dem med strålkastare från tornen vid ingången, för oss

nyfikna att kunna se dem. Luften virvlade med kulingstyrka

förbi i grönröda schok av dimma och röd rök. Svavelångorna

kom olika mycket olika månader på året. Vi kallade det

”Svavelmonsunen”, och allt kom ifrån de hav, som man

fortfarande påstod fortfarande fanns, där borta, där haven

brukade finnas på jorden. Mellan Amerika och Asien. Till

exempel.

Fienden hör inte av sig. Borderport hade tydligen gett ett bud,

ett slags ultimatum. Undertiden fortsatte våra anfall, och deras

beslag av bollarna. Dag efter dag, inte ett ord. Vecka efter

vecka. För dom, som ju hade elektroniska huvuden, var

givetvis det stora huvud(skalle)lagret det mest sårbara. För

oss, som hade känsliga lungor ( deras var av syntet ) var

luftreningsrobotarna det kritiska.

Statyn utanför vår sedan länge illa tilltygade

kattodlingsbyggnad, darrade av stilla gitarrmusik.

Ja byggnaden har alltså två våningar ovan mark, där det är

fullt med maskiner och cisterner, medan alla hundratals

våningar under marken ju är osynliga. Ja, den underbara

femmeters bauxitskupturen av Oljeschin själv, hade nu sedan

invasionen från rymden – då de till Mars förvisade

Ogärningsmännen kom tillbaka häromåret för att förinta oss -

och i och med de från söder inkommande quadrolernas

oupphörliga anfall fått en spricka i fundamentet och lutade

betänkligt, men den inbyggda musiken hördes ännu från den.

Armen med kleopasrastret var nästan av.

Oljeschins kongjorda led-staty-ögon lyste i halvmörkret.

Oljeschin var, som bekant, den som upptäckt den nya humorn,

och genom det räddat hela vår planet en gång. Att man inte

lagat statyn var skandal, och jag skulle ta upp det på nästa

Konsolmöte.

Själv stod jag denna eftermiddag under jordåret 2781

tillsammans med ett dussintal andra med gasmasker försedda

skådare av bältdjuren, som nu gjorde konster för oss, för att få

nötter.

Ett dussintal var bältdjuren, ett femtiotal var åskådarna, män

och kvinnor och det-personer, vilka alla var iklädda sina vita

dräkter. Vi högt anställda hade svarta eller blå, med ett

orangelysande emblem, föreställande en sovande svala, på

bröstet ( samt vårt nummer på ryggen ) och vi drack kaffe från

en automat som satt vid ingången. En tekniker från olje- och

gasministeriet hade just på en monitor, som satt här uppe,

invid bältornas lekplats - förklarat för oss hur illa det var ställt

med nestorsbollarna, som i allt mindre mängder här svepte

förbi vår välklippta stora sexkantiga suckulenter. Det var

visserligen trevligt för stunden, att se ett litet antal

Nestorsbollar, kanske ett hundratal bara, i ett diversifierat

kaos, men vi kände alla till de långtgående konsekvenserna.

Centrala datorministeriet sände oupphörligen mycket

oroande rapporter in i våra hörsnäckor om bollarnas

egenartade förehavanden, hur de i bergstrakterna till och med

ändrade färg och sakta började falla till marken och krympa

ihop, blålila och stillna bland kryptallar och dött gräs.

Brenda Rubin, min unga älskarinna och vän, - hon liknar de

bilder på Melanesiska kvinnor som finns i gamla

historieböcker från den Gamla tiden – en mycket talangfull

kvinna som för övrigt var professor i nagelmålning, kom

plötsligt ut ur i hissen och såg sig genom masken ( hennes var

klarröd ) om i röken ute i det fria men tog sig sen fram till mig

och strök med handen över min axel.

Informationsministeriets akutavdelning, som var

extraförstärkt med humorister, samt kattstrykare, från femte

raket-sektionen sände just då i vår utemonitor ut en notis om

skidåkningstävlingen på Rymdstation 15, som låg utanför

Cassiopeja. Denna hade fått avbrytas på grund av att man

blivit oense om priset, eftersom man nu hört om

nestorsbollshaveriet så ville nu ingen av deltagaran i

slopestyle längre återvända till jorden, och till vårt rike,

Letitien, vilket var förstapriset, och man hälsade oss i

Columbusburg att alla tyckte att de hade det bra som de hade

det, bortsett från priset.

Eftersom vi inte visste om detta var ett skämt eller inte så

koncentrerade vi oss nu på vår obekväma situation, som

tycktes arta sig så dåligt att nu hela planeten var i fara. Utan

Nestorsbollar och någorlunda fred med cyborgerna var det

kört.

Vid hissdörrarna stod hisskötarna och bråkade. En hissdörr

hade börjat gnissla och man förde ett högljutt samtal om man

skulle sända efter en reparatör eller ej. Nu visades en stillbild

från parlamentet i Columbusburg och man tog – hörde vi

speakern säga - åter upp läget med Quadrolerna, samt med

rapporterna om Brandenburggruppen, de vettvillingarna,

som nu via sitt tunnelsamhälle sökte blockera oss från bland

annat tillgången till vatten i ett gränsområde, som man inte

visste om det tillhörde oss eller till Teddy.

Närvarande i vårt parlament i underjorden – berättades det -

var nu mängder av sekreterare, jämväl de rullande

Thibalterna, d.v.s. analysrobotarna, våra egna robotar alltså (

inte Quadrolerna ) som oupphörligen tjattrade med varann

genom smatter, samt skämtarna i sina fotsida gröna

kirurgrockar och slutligen drömtydarna, som ju i alla

sammanhang tycktes oss de viktigaste, eftersom de vid så

många tillfället gjort planeten ovärderliga tjänster.

Den tongivande tydaren, interpreten, från den färginriktade

Pekingskolan, en viss Anthony Dilham, 122, läste jag sedan i

en artikel på nätet, hade varit kritvit i ansiktet och stirrat med

fasa på president Borderport medan han förklarade att utan

Nestorbollar var nu risken för massdöd helt överhängande.

Detta var väl ungefär 45:e gången på en månad som man sagt

att allt var slut! . Mängden förirrade nestorsbollar, lätt

överdragna av diverse svavelföreningar, som bara fallit ner

och skrumpnat, var olycksbådande.

En matvagn svepte också, här där vi var i halvmörkret i den

gula dagern, nyutkommen från hissen, medan den utsände

små pustar av frisk luft, spetsad med doft av stekt kyckling,

runt bland oss som stod och tittade på bältdjuren och

serverade med en robotarm mjuka vetebröd och jättelika

vitamintabletter. Jag tog också en extra Aspirin.

Försteordföranden i parlamentet i Letitien, som var tredje i

rang, och var en mycket gammal man, bortåt 300 år, vid namn

Tuan Trendelen, president Borderports ögon, öron, strateg och

talesman, inledde nu, under det han med ett pekfinger –

berättade kommentatorn på detta moderna CNN - vinkade åt

en av Thibalterna att inställa sig även den på podiet,

uppdateringen med ett litet skratt:

”Världen är en liten fin plats.”

Alla deltagare i Columbusburgs parlament skrockade eller

log. Utom skämtarna förstås. Det fanns ju en klausul i deras

avtal om ensamrätt.

Det var en liten fin inledning. ”Världen är en fin plats.” I själva

verket hade ju världen överlevt just genom den sortens elegant

svävande uttalanden. Jag hörde Brenda som även hon stannat

kvar här ute skratta lågt, och hon lutade sig hastigt mot mitt

öra och viskade:

”Gregorian! Är inte detta bra sagt?”

”Jo.” viskade jag och sökte - granskande den sista stillbilden,

som nu visade podiet - utröna vad som försiggick på podiet

bland de kring Borderport församlade där, som också de –

enligt speakern - tisslade och tasslade. Jag visste ju också att

Brenda var mitt i en av sina mest intensiva drömperioder. Man

borde förbjuda just de mest intensiva drömterapierna, tänkte

jag.

”Helt visst. Bara inte läget vore så allvarligt!” tillade jag med

undervisande ton.

Plötsligt var det som om en liten röst inom mig sade något. Jag

hörde först inte ( det brukar vara så ) men sen kunde jag

urskilja orden: ”Världen är allt en liten fin gåta.”

På monitorn byttes det nu bild. Denna visade Borderports

ansikte i närbild. Kanske det blir nån slags folkomröstning,

tänkte jag….

Men visst litade jag även denna gång på våra snillrika

säkerhetssystem. Vår del av världen bestod numera mer av

säkerhetssystem än av någonting annat. I själva verket gick -

såvitt vi visste - mer än 85% av den tillgängliga energin på vår

planet och dess satellitstationär och interplanetära

avdelningar till att driva, underhålla och förnya dessa system

och till utbildningen av dess personal, de talrika massor av

sekreter, som de hette, som slussades via IQ-tester in i denna

grottekvarn av kryptik och analys.

Att jag nu var naiv, det visste jag. På vilket sätt skulle allt bli

bra?

Jag tog en konstalgkaka, satte den mellan mina tänder, som

alla var försedda med giftsäkerhetsanalysverktyg, och kanske

även kameror ( vad visste jag? ) och lyssnade vidare på Tuan,

den 300-årige gamle mannen, vars roman ”De åtta

underkända” jag älskade. Tuan tillhörde dem som onekligen

skötte sig med den äran.

Borderport hade ännu inte sagt vad han skulle säga, så vitt jag

begrep.

Framtiden för planeten kunde ju bara sägas hänga på en skör

tråd. På monitorn visade man nu svavelvärdet i olika zoner.

Kring Columbusburg var det nu 7,3 av 10.

KAPITEL TRE

I GINGER TEDDYS BUNKER.

Vad än de rullande ( de hade inga ben, men åkte omkring på

hjul ) Thibalterna ( våra analysrobotar ) hade kunnat föreställa

sig, i alla sina analyser, trots att de inhämtat ett kondensat av

skämtarnas och drömtydarnas variationer, så räckte det nu

inte alls till denna dag mot Ginger Teddys nästa schackdrag.

Quadrolfolkets och Quadrolias, president, Södra Halvklotets

härskare, Ginger Teddy, var en sjätte generationens cyborg, en

hybrid mellan människa, fantasm, prosa och dator. Denna

generation, quadrolvarelsen själv, var deras skapares stora

stolthet. Så var Ginger självkonstruerad. Här hade sannerligen

Marie Pitowski-Prosch (MPP) firat triumfer. Hon var den

främste robotmakaren i hela universum, och ledde ett center

nånstans i Quadrolia. Inte nog med att hon här förenat alla de

goda egenskaper som människan har, som en fantastisk kropp

och ett gott intellekt med en maskin. Hon hade även här

lyckats infoga till en dators övermänskliga minnes och

kalkyleringsförmåga den nu allting revolutionerande

förmågan, Osciofasen, upptäckt av hennes föregångare, Nils

”Le Nils” Nilsson till hela quadrolen. Osciofasen, den

utvecklade förmågan till lustfyllt drömmande och till den

oscillationens poesi, som långt i forntiden hade beteckning

den romantiska ironin, som just i sin kärna bestod i något som

stod och dallrade mellan skämt och allvar, dröm och poesi,

mellan det begripbara och det långt ifrån fattbara, men ändå

uttryckbara var nu på modet och utmärkande FÖR DAGENS

Quadroler. Sålunda överträffade nu quadrolcyborgen på ett

sätt de övriga människorna på jorden, som nu var en syntes

bara av människa och fantasm, eller som bara var människor,

rätt och slätt. Till och med Johnskatterna var ju mer

komplicerade än de enkla människor, varav jag och Brenda

var några. Fler varelser var modifierade än omodifierade.

Vad den poesi som vi på Norra Halvklotet, i Letitien, hade i

fråga om litteratur, det stod ju helt i skuggan av Quadrolernas.

Folken som styrdes här i Letitien, från Columbusburg, de folk

som levde i diverse förvaltningsområden, vilka omfattade

merparten av kontineneternas synliga yta, där olika

antikverade språk som Tyska och Kinesiska talades, var ju

blott alltför välbekanta med Le Nils och dennes osciofasi, som

större delen av uppfostran var just en uppfostran i osciofasens

olika discipliner. Men vi hade inte quadrolernas snabbhet och

överlägsna kombinatorik.

Le Nils hade för länge sedan – 2523 - dött, i ett skrattanfall på

en fest ute på en av rymdstationerna, under oklara

omständigheter, men hans lärjungar hade utvecklat läran, som

hade fakulteter över hela världen, inte bara hos Quadrolerna

men även hos oss i Columbusburg, ty reglerna i testamente,

och copyrightjuriken, gav oss alla rätten. Till och med våra

dresserade högt begåvade katter med sina aphuvuden hade

rätt att ta del av Le Nils´ läror i Osciofasi. Osciofas var

visserligen en skönhetslära men generell och givetvis

inträngde den som kors-och-tvärvetenskap inuti allt ifrån

medicin till historia, origami och teoretisk och estetisk

matematik.

Ginger Teddy satt nu i en stålbunker, åtta meter under jorden,

i Antarktis, i sin huvudstad Beryllia, på vad som en gång varit

Tasmanien, som nu flyttat sig till Antarktis, genom

polförskjutningen, och lyssnade till inkommande rapporter

om styrandet av Nestorsbollarna. Det knastrade i lurarna, och

Teddy blickade omkring sig i sin kommandecentral, där det

satt ett tiotal medarbetare i metalliska rustningar och arbetade

framför dataskärmar. En av dem, en viss Malaki Pattersson,

lossade på visiret, skakade fram en röd Marlborough och sa

skrattande med han tände den med ett fingerklick:

”Jag tror att vi lyckas denna gång!” Under det han talade

vände sig hans ögon ut och in, och han begynte tala i tungor.

En Phibalt – quadrolernas variant av Thibalten – rullade fram,

en maskin vid namn Stivelman, för att snappa upp Teddys tal,

som kom stötvis, då Teddy nu talade i

cyborgsfrontallobsepilepsi, och sökte avläsa hjärnvågorna,

genom att automatiskt rikta in en liten vibrerande mast mot

hans huvud.

”Där ser man hur det går när man röker på för mycket”.

skrattade Teddy, när han återfått normalt sinnelag, Teddy som

ju egentligen inte alls vanligtvis hade nån humor.

Att sätta in humor i en quadrol kostade massor av energi, i

datakraft alltså, ( pengar fanns ju inte längre, vare sig på Norra

eller Södra halvklotet ) och kastades inte på dem som inte visat

anlag från början. Alla kostades däremot på fantasmdelen

samt givetvis också prosadelen. På bildkonst, som teckning

och målning, satsades ingenting.

En tredje quadrol blandade sig i samtalet, en smal kvinna med

asiatiskt utseende, som bar namnet Porta-Grace Lyttelton:

”Jag föreslår ett sammanträde inom fem minuter. Vi måste

diskutera havsrörelserna, samt Letitiernas Tredje

Armé´s anfall mot Outer Head Reserve..”

En Phibalt som gick förbi nickade bekräftande, som om

alltihop var gamla nyheter.

Under det Porta-Grace Lyttelton talade skruvade hon lite på

ett reglage bakom örat, samt justerade sitt bälte där hon var sin

extraflaska, försedd med syrgas. Alla i kommandocentralen

bar ju en sådan. Trots att Quadrolerna var mekaniska, så gick

dom på syre.

”Det är en god idé.” , avgjorde Teddy, reste sig och gick in i ett

angränsande rum, klappande sin kollega, Stivelman, på

axeln, där denne satt på sin hjulförsedda underdel och

kippade efter andan efter sin nyligen analys av Teddys

genomgångna extas. Han såg nu på statistiken över

svavelångor. Om svavelhalten fördubblades så skulle den

kunna tränga in i Letitiens bergrum och där orsaka katastrof.

”Kom du också!” sa han med ett leende i mungipan. Han

visste ju att Stivelman tillhörde blott den femte generationens

quadrol. Stivelman hade unika kvalitéer, som man egentligen

inte förstod sig riktigt på, och därför hade han inte ansetts böra

uppgraderas till en 6.0, inte än i alla fall. Man vet aldrig vad en

mellanform kan ha för värde! Så resonerades det. Och

Stivelman kunde andas ut, så länge. Man till och med lät

honom röka fullständigt urmodiga antika cigaretter från

civilisationens barndom. Dom hette ”Camel”.

Monitorn sände ut ett ”klockläte”.

Då talade nu äntligen Borderport till Teddy, till Retroleterna

och alla andra:

”Kära medborgare i Världen!”, hördes från alla

monitorhögtalare, medan en bild på Borderport, sittande i

profil med ett papper i handen, visades på fotot:

”Vi har varit naiva.”

Här studsade nu Ginger Teddy till, liksom hundratals mil bort

jag själv och min vän Tambien. Ty jag var nu åter på mitt

kontor, efter besöket hos bältorna.

”Naiva?”

Tambien såg på mig, med sitt vanliga leende. Tanden på högra

sidan i dennes mun blixtrade till.

KAPITEL FYRA

Borderport hänvisar till Retroleternas

Medlingsförslag

Borderport harklade sig. På monitorn visades nu en annan

bild, då 42 sekunder nu gått, och här syntes Borderport

bakifrån medan han spelade biljard tillsammans med en

tillfångatagen Quadrol på en viloanstalt.

”Naiva, säger jag.” sa nu presidenten.

”Jag vänder mig direkt till President Teddy. Förlåt, Kelly,

menar jag! Eller Teddy…. Låt oss nu inleda vapenvila och

förhandlingar! För planetens skull!”

”Jag måste säga, och meningen med det jag nu kommer att

säga, kommer att avslöja sig senare, att jag länge underlåtit att

fästa någon vidare uppmärksamhet mot de grupper i våra

båda samhällen, Ert och Vårt, som inte alls håller med om att

den utveckling som Ni och Vi syftar till är den bästa planen för

år värld. När jag nu talar om förbisedda grupper, så avser jag

visserligen inte alls Brandenburggruppen, förstås…”

Här hördes nu vilda skratt från parlamentsledamöterna, som

troligen mangrant satt och hörde talet i nån stor sal nånstans.

Jag vet inte. Allt vi hade var för närvarande en bild på

Borderport, när denne lekte med en omuterad kattunge.

”Nej, jag menar förstås Retroleterna!”

Jag satte i halsen. Tambien lade handen på min axel och

stönade.

”Skall han nu…?”, sa Tambien och frågade om jag inte hade

nåt att dricka, nåt starkt. Jag sa att det fanns Dramboui i skåpet,

och fortsatte sen höra på talet, medan jag enständigt

betraktade nästa bild, föreställande parlamentet i

Columbusburg, invid den underjordiska park – Lindenwald -

där jag lekt som barn. Bilden var i gräll färg och den avlöste

den förra efter exakt 42 sekunder på monitorn, som drog c:a 3

Watt.

”Retroleterna är en mycket viktigare grupp än vad vi hittills

vågat erkänna.”

”RETROLETRNA!” skrek jag till Tambien.

”Beräkningarna gjorda av Undersökningsavdelningen ledd

av Newman-Plunt-Institutets chef, ”fortsatte Borderport,

”underställda vår minister Tuan Trendelen har uppskattat att

dess antal vuxit till c:a 30 miljoner individer, delvis för att de

ju är de enda som… ja,… underskattat. Underskattat har vi.

Får se nu Ja. ( Här hördes blädder bland papper…) Så har jag

hört från dem att de gärna vill att ha ett samtal om

förhandlingar med både Quadrolen och Letitien om att ändra

statsskicket. Här kan man nu se en möjlighet till att få ett nytt

perspektiv på konflikten mellan ER, Mr. Teddy och mig, och

övriga Letitien. Således är nu Ni, Mr Teddy, och jag bjudna av

Retroleternas ledare, Mr. Zunbar Meredith Didion, till en

sammankomst på en Zeppelinfärd, nu på Lördag, kl.14.00,

utgående från vakttornet i Columbusburg. Resan kommer att

ta ett dygn. Mitt förslag till Mr. till ER, Mr. Teddy, Mr. Kelly

…., är att vi antar Mr. Didions anbud, och således fortsätter

fredssamtalen och låter dem ledas av Mr. Didion, som alltså

kommer att inrikta sig på att anföra alla de skäl till fred som

lättas ses utifrån ett perspektiv som det, som Retroleterna är så

kända för, men vars åsikter ju så nedrigt har förlöjligats så

länge och dessutom onödigtvis och ibland helt faktaresistent.

Retroleternas Carpe-Diem-inställning är väl känd. Men ändå

inte.”

Man hörde nu ett sorl i parlamentet. Sen bröts sändningen, och

minitorn blev blå, och gitarrmusik av Tarrega spelade sen.

Tambien och jag stirrade på varann. Jag tänkte att han ville

ringa Tuan, sin bror, Retroleten, men han såg min fråga i mina

ögon och skakade på huvudet. Jag tänkte på Evangelica, men

ringde sedan upp Brenda – som ju bodde även hon i min

konsol, för att fråga vad hon ansåg.

Brenda svarade inte i telefon, så Tambien och jag satte upp

korten för att nytt parti vist, när vi insåg att det var dags för

lunch, och vi knöt våra skärp, släckte plafonderna och begav

oss iväg ut i hallen till hissarna.

Folk i korridoren stirrade mest i golvet. Ingen var entusiastisk.

Alla fruktade att en hund låg begraven och att det hela skulle

sluta i kaos. Monitorn i hallen visade en bild på en målning av

Pizarro. Musiken var fortfarande Tarregas ”Recuerdos de l

´Alhambra”.

Det är alltid det outsagda som är det viktiga.

KAPITEL FEM

Retroleterna och retroletismen

Nu är det väl på tiden att jag ger en diskurs som uppmålar en

slags sanning om den rörelse som här kallas Retroletism.

Vad man trycker på är begreppet ”UNDER TIDEN”. Man

håller i stort sett med om alla de viktiga saker som vi andra

sysslar med, som skötsel av Nestorbollar och katter, forskning

och utveckling och allt sånt, men man pekar på att man måste

kunna leva under tiden ett anständigt liv.

Det ”anständiga livet” är för Retroleterna att gå tillbaka till

rötterna och leva enklare, och njuta av solen uppe över molnen

på stora Zeppelinare ( som visat sig vara mer eller mindre

livsfarliga, som ju alltid är fallet med Zeppelinare ). Så är

nidbilden av en Retrolet en människa som festar i solen på

taket av en jätte-zeppelinare, medan en mer nykter syn på

retroleterna är att de beter sig som människor gjorde förr, med

små perspektiv, och med musik, film och dans, och så vill man

absolut inte ha några katter!

Man är, kort sagt, erbarmligt, bedrövligt konservativa.

Hur skulle det se ut om alla människor försökte BACKA

BANDET? Då skulle vi alla förgås!

Därför är jag inte retrolet.

Allt ont kommer från Retroleterna. Och Quadrolerna, förstås.

Eftersom Brandenburgarna aldrig gör ngt, så kan ju inget ont

komma från dom. Mycket härrör också från dåliga

dataprogram, brist på halvledare och usla processorer.

KAPITEL SEX

En utflykt till TRANSPERSIK uppe vid

Snapptown

Igår lämnade jag, som en del av min civilförsvarsplikt,

Columbusburg för att åka till en fabrik uppe i bergen.

Columbusburg ligger visserligen högt, men det är alltid bra att

lägga nya verksamheter ännu högre. Således ligger ju alla

väsentliga underjordiska städer numera i Himalaya och i

bergstrakter i Afrika och Nord- och Sydamerika, samt givetvis

i idealområdena Arktis och Antarktis. Men vi försöker att inte

slita på polerna. De är mera våra rekreationsområden. Jordens

medeltemperatur är nu 19 grader Celsius. Det har den inte

alltid varit. Alla förflyttningar som inte sker med

underjordiska tåg sker numera i jättelika tjockdäcksbilar.

Rymliga med plats för åtta personer. Där kan man ha bra

temperatur och frisk luft genom olika system för kylning och

syreproduktion.

Det är visserligen tråkigt att åka bil. Vi har bilar med stora hjul.

Ja, jag vet att jag talar till er som om ni vore barn och inte alls

kände till hur vi har det. Men det är ett sätt att tänka som vi

har. Som ni kanske också känner till. Inte vet jag. Det ingår ju

i osciofasens filosofi.

Angående min civilförsvarsplikt, så är det ju så, för alla med

en IQ över 102, så får man välja mellan att bli politiker eller att

enrollera sig i civilplikt. Om man har en IQ över 150, så har

man inga plikter. Bara så ni vet. Nej, då hamnar man på

Kulturdepartementet. ( Asch, jag bara skojar. Man blir

lobotomerad! Asch, jag skojar. Man sänds ut i rymden.)

Alltnog, jag begav mig alltså av i den dansande ballongbilen,

ty alla vägar är dåliga, och gav mig iväg till Snapptown. Luns

och bibba hade jag med mig, dels för att det ingår i mittjobb att

se till att de inte har det tråkigt, dels för att deras synpunkter

är viktiga för statens utveckling. Varje dag antecknar jag ju vad

de sagt och skickar det till Kulturdepartementet ( där väl ingen

läser det … Alla där är idioter.). Snapptown ligger inte långt

från gamla skidorter i Alperna, där det givetvis inte finns

någon snö längre. Men alltså en matfabrik. Den besökte jag

tillsammans med Hector Orso, en vän från

nödförrådsdepartmentet. Det är ingen fara med

departementet. Delvis tack vare Orso, och hundratalstusentals

andra. Ja, jag säger hundratusentals, ty de är inte fler. Jag

kommer till det sen.

Letitien är inte en socialistisk stat, men vi har givetvis ingen

marknadsekonomi av det kapitalistiska slaget. Vi är ju inte

längre som på den gamla tiden när Dante, Balzac,

Hemingway, Stephen Spielberg och Bill Gates levde. Vi kan

inte låta världens öde bestämmas av att pengar förökas

automatiskt. Så kontrolleras det att inga pengar placeras. De

är till enbart för användning, om ens det. Man har bara pengar

i en vecka. Sen är de ogiltiga. Detta med världsekonomin är så

enkelt att det sköts av en liten dator, inte större än en

kubikmeter. Nu är det visserligen inte en sådan dator. Men

liknelsevis.

Kortfattat kan man säga att inga människor tjänar några

pengar här. Vi sysslar med annat.

Quadrolerna har ett liknande system. Men jag vill inte säga att

de har de bättre. Orso och jag begav oss iväg i gryningen. Vi

slog på strålkastarna, satte igång vevarmarna för att hålla

undan nestorbollarna och slog på autopiloten, inställd på

Snapptown. Sen satt vi i förarhytten och spelade kort. Det var

ändå inget att se. Det var halvmörkt hela dan. Och växer gör

det ju inte mycket. Mest är det öken. Då och då slår gaserna in

med sin skarpa svaveldoft in i bilen. Vi tar ibland till

syrgasmaskerna, men spelar vidare vår Canasta. En och annan

krokodil springer över vägen i dessa trakter. På ryggen av

dessa rider titt som tätt bältdjuren, Letitiens nationaldjur.

Ju högre vi kom nu till alpens topp, desto ljusare blev det.

När vi närmade oss fabriken, vars namn var TRANSPERSIK

som tillverkar persikor, så blev vi stoppade av en vakt i en

ballongbil med kulspruta på. Vi fick gå ut ur bilen till och med,

för visitation och drogtest. Då såg vi också några människor

från grottsamhällena ( läs: Retroleterna ) som kom upp genom

sina luckor och såg på oss. Orso och jag tackade gudarna för

att vi ändå temporärt befann oss ovan jord. De är inget fel med

det underjordiska livet, men det är melankoliskt. Vi som då

och då är ovan försöker ju rensa atmosfären med

nestorsbollarna och andra medel, och kämpar med våra

odlingar och sköter försvaret och reseverksamheten till alla

rymdplattformar och satelliter.

Retroleterna anföll aldrig nån. DE var pacifister. Annat var det

med Brandenburggrupperna, men dom var ju numera

sällsynta, då vi lyckats spåra upp dem och placera majoriteten

av dem i fängelse. Nu på flera år hade inga Brandenburgare

gjort nåt väsen av sig. Dom är helt enkelt sabotörer och

terrorister. Alla samhällen har såna, men vi försöker ju hålla

rent.

Alla ungdomar drömmer om att bli Brandenburgare. Oftast

går detta över om man placerar Johnskatter hos dem.

Väl innanför grundarna till fabriken som bar namnet Tycker

ni om Brahms? Så steg vi in i byggnaden.– Konstigt namn, men

den heter så. Vet inte varför. – Där möttes vi av en ingenjör vid

namn Russman. Denne visade oss persikorna, och vi fick oss

ett rejält fat att äta. Det smakade utsökt.

Sedan steg vi in på TRANSPERSIK-direktionen och fick en

uppdatering av läget. Vattenreningen konsumerade detta år

massor av energi. Men energi hade vi ju i överflöd. Väteenergi.

Vi tog sen en promenad i växthusen och gick sen ut i det fria

för att beskåda utsikten. Högt uppe i bergen är det ofta så, att

molnen ger sig iväg. Vi hade en vidsträckt utsikt, men ett

brunaktigt dis låg så tjockt att tyvärr nu faktiskt

bergsmassiven endast skymtade. Luften var mycket tunn, så

vi blev matta ganska snart och tog på oss maskerna. Vi är nu

så vana vid maskerna att vi inte tänker på saken längre. Det

enda man reflekterar över är att aldrig gå långt ensam utan att

först kontrollera syrgastuben. Men det har blivit en vana.

Luns och Bibba, även de försedda med Handy Size-

syrgastuber, skuttade runt här uppe som om de aldrig gjort

annat. De såg lustiga ut med sina tunga huvuden. Normala

katter skuttar ju lätt, men Luns och Bibba såg mer ut som

förvuxna apungar, och hade en lite rullande gång och mer av

noshörningshopp. Men roligt hade de.

”Detta borde man skriva en dikt om.”, sa Luns.

”Alltihop är nästan kristalliskt.” sa Bibba och hennes leende

verkligen LÖN FÖR MÖDAN ATT SLÄPA DEM UPP HIT.

Vi tog sen ballongbilen hem och körde på vägen över en hel

flock med robotråttor. De är annars sällsynta. Det blev snart

kolmörkt.

Luns och Bibba satt i bakfönstret på bilen och räknade

robotråttor.

”Jag fick det till 32,” sa Bibba.

”Jepp, cirka, så där.” sa Luns.

Jag tog upp min kamera och tog en bild av dem, där de satt.

Inte ofta de var sams, men idag verkade allt lugnt med dem.

De verkade inte ens deprimerade. Men givetvis var de redan

medicinerade. Men i alla fall. Kanske borde jag ta med dem till

persikoberget fler gånger.

När vi kom tillbaka till garaget i Columbusburg tackade både

Luns och Bibba Orso för utflykten och gned sig mot hans

stövelklädda ben.

//////////////////////

Bibba var den mest förtjusande katt man tänka sig. Lite

överbeskyddande mot Luns var hon, men det är ju lätt

förklarat: Luns som inte hade så lätt för sig, och inte gav sig in

på några invecklade resonemang om politik eller poesi, hade

ett starkt utvecklat skönhetssinne, och när jag satte på min

Vivaldimusik, så brukade Luns nästan omedelbart falla i

trance. Det var bara det att Luns vid dessa tillfällen blev

andlös. Han glömde att andas, så Bibba fick alltid, så snart det

kom en gnutta Vivaldi ut i rummet rusa till Luns sida, för att

vara beredd att daska till honom i sidan, om han glömde

andas.

Vid ett flertal tillfällen hade Luns trillat omkull under en

dubbelviolinkonsert av Vivaldi. Han varken skämdes eller var

stolt över sin känslighet. Luns var på sitt sätt husets juvel.

Fast Brenda tyckte att det var hon.

Bibba avskydde Brenda. Och tvärtom.

KAPITEL SJU.

Brenda och jag

Världen är en fin liten plats ändå. Just som politikerna säger.

Världen är Tålamodets plats. Och Tillförsiktens. Man måste ha

tillförsikt.

Jag befann mig i den underjordiska parken på Café Bardot .

Här var fint och man behövde ju här förstås ingen gasmask.

Jag satte mig på en fällstol med varm sits och

ämnesomsättningskontrollfunktion och Serotoninmätare.

Jag slog på Monitorn, som var infälld i armstödet.

”Alltså, fortsatte Trendelen, vi har idag det 53dje året av vår

regering. Den aktion vi företagit i förebyggande syfte

gentemot Teddy visar sig mer och mer likna en framgång. Jag

säger ”likna”, ty inga sådana aktioner är ju i realiteten annat

än slöseri med tid och resurser. Vi har slagit ut Teddys

vattenreservoarer, reningsverk och batterifabriker samt tågen

i hans förvaltningszon. Förmodligen ger han snart upp. Nå,

värre är det nu med vår jords allmänna läge. Jag ber er här att

vara allvarliga. Jag skämtar alltså inte nu. Svavel i de låglänta

områdena är nu så frekvent att inget liv där längre finns. Vi

har hittills med nöd kunnat se till att icke svavlet når

tunnelvärlden.”

”Men detta kan inte vara sant.” sa en liten man som hette

Richard, sa repotern, som nu visade en stillbild på Richard,

som jag aldrig förr sett. Denne såg ut som en skandinav, som

typen är..

”Som sagt.” fortsatte Trendelen, som jag alltid satt tilltro till så

länge jag följt politik, ”Vi måste alltså söka förstärka

tunnelöppningarna, och det är nu oundgängligt att förbjuda

all reproduktion i tunnlarna, samt att söka evakuera samtliga

därifrån under åren som kommer. Från jordytan kommer vi

att söka evakuera mer än hälften av oss till satelitsamhällena,

på månstation tre och sex, under tio år. Nå, några frågor?

Ingen hade frågor. Man var antagligen rädd för svaren. Så sen

öppnade vi upp taffeln och satte oss att äta små delikata russin

och diverse stekta ekoxar från kolonierna. Brenda Rubin och

jag såg varann djupt i ögonen medan vi åt insekterna.

Insekterna som vi fann i en låda, som var märkt EFTERRÄTT,

med stora svarta bokstäver, var stekta i kokosolja.

”Otroligt”, sa jag ”när man tänker på Vivaldi, hur illa Neville

Mariner förstår Vivaldi. Han spelar Vivaldi just som han

trodde att det var Edward Elgar. Tänk då på Hobson, som ju

också han är engelsman, hur han ändå förstår Vivaldi på

djupet, och spelar Vivaldi så underbart, och som om det

handlar om pausmusik i farsen Poquelin, det vill säga just som

det SKALL spelas. Men det ALLRA värsta,” sa jag, medan jag

betraktade Brendas jättelika ögon, under hennes halvslutna

ögonlock” det är ju det sätt som Vivaldi misshandlas på av

Yehudi Menuhin, som ju – å andra sidan – tror att Vivaldi är

just som Beethoven eller som Bruch. Det är den värsta

missuppfattningen, att tro att Vivaldi är ROMANTISK. Och

Menuhin, som väl ändå var begåvad. Ja, man ryser!”

Aldrig blir jag så uppeldad som när jag talar om interpreter av

musik.

Det vet Brenda.

Hon ser på ig med stort nöje, helst viss om att jag, så snart vi

byter ämne till något annat, blir den oengagerade tråkige

akademiker som jag ju på ett sätt verkligen är.

Musik är mitt knark. Det vet hon. Och det fascinerar henne.

Jag vet att det gör det. Så för att elda upp henne, så drar jag nu

en sån här Vivaldiföreställning för henne.

Man kan nog säga att när jag talar med Brenda, eller till

Brenda, om Vivaldi, så är vårt förhållande som bäst.

Om ni tycker att det är sorgligt, så är det förstås sant. Men jag

har tagit till mig lite av Retroleternas ”DET GÅR AN”-filosofi.

Varför inte göra det bästa av allt. Jag menar, jag har ju inte

många ess i leken. Ingen här har många ess i leken.

Alla korten i leken är fransiga. När man håller spelkorten i

handen, så vet man redan av varje korts speciella fransighet,

vilket kort det är. Så blir alla spel helt förutsägbara, och alla

vinner och förlorar hullerbuller som dom vill.

Mitt i tröstlösheten är det då ett gyllene tillfälle att få till en

upphetsning genom att ge sig på Neville Mariner. Hoppas nu

att Neville ursäktar.

Nu, när min tirad är l över, så byter Brenda plats till bredvid

mig, och hon lägger sitt huvud mot mitt.

”Stackars oss!” säger hon, och lekfullt raspar hon med sina

expertmålade rutmönstrade naglar i min nacke.

KAPITEL ÅTTA

Jag får besök av Simon.

Polismyndigheten i Markhammer grep i natt, såg jag i den lilla

tidning som kom i dörrinkastet på morgonen, i det

underjordiska nöjescentrat en man som man inte kunde finna

ID-nummer på. Sådant händer då och då. Ofta finns ingen

förklaring.

”Dock är det uteslutet att mannen har uppstått ur intet.”

Så löd slutklämmen. Det kan ibland vara så att man använder

sarkasmer för att muntra upp folk. Jag skulle själv inte vilja

arbeta på Kulturdepartementet.

Jag tycker att man borde ha mer rotation på folk där. De utför

ju en viktig civilförsvarsuppgift. Då måste man ha ett friskt

sinne. Som det nu är så vet jag vad man kommer att säga. Och

DET är ju motsatsen till kultur!!! Samma jädra inställningar till

allting. Till och med Luns och Bibba har kommenterat detta.

Jag kastade den lilla tidningen i soppåsen.

Jag satt i mitt arbetsrumrum – som ligger i min lägenhet - på

433 minusvåningen och antecknade lite vad jag hade varit med

om under dagen förut. En mörkgul tjock svavelstorm rasade

utanför stora ingången vid jordytan. Hissen var stängd. På

monitorn läste jag ett meddelande om att man hade kallat in

reservbollar från lagret i Dockersham. Nestorsbollarna som

var kvar arbetade för högtryck. Man såg på en bild på

monitorn hur det rann svaveloxid utmed sidorna på dem. De

sände då och då ut sina små nödsignaler, vilka bestod i små

stötvisa blinkningar av den röda lampan högst upp. Signalen

meddelade att ballongen skulle sjunka ner till marken och där

vika ihop sig för borttransport. En av de stora traktor-

Thibalterna för utebruk kom sen och sög upp ballongen.

Givetvis var läget samma på södra halvklotet, där Phibalter

försökte rena gatorna. Men, som sagt. I söder var man inte så

känslig för svavel och annat.

Min underjordiska byggnad riste lite av ett vulkanutbrott

långt borta. Jag mådde lite illa. Varför visste jag inte.

Som vi alltså numera inte hade några större tidningar så tog

jag fram datorn och sökte efter en text. Jag sökte nu efter nån

poesi. Kanske ett stycke om tråkighet. Jag fann Boismont, med

titeln De l´ennui. En avhandling. I bakgrunden hade jag på

musik, ett stycke, en Concerto, av min älskade Händel. Kanske

en Ricercar av Bach hellre då? Det viktiga var dirigenten.

Vivaldi fick absolut inte spelas sentimentalt. Barockmusik är

hoppfull musik, ty den har inget sentiment eller ressentiment.

Den ärt ren kärlek.

Jag tror att Bach insåg att all den kärlek som fanns hos Vivaldi

skulle räcka för världen i evighet, men att han ville ge sin

version av Viovaldi, en liten specialare för teoretiker. Så kom

Bachs musik till världen. Som en kommentar och en

hänvisning till Vivaldi.

Det mesta i världen är kommentarer. All fågelsång är bara

kommentar, till exempel. Vi har ju förstås inga fåglar, men förr

fanns ju, och i våra underjordiska trädgårdar finns ju en och

annan bur, men i dom burarna sjunger sällan nån fågel. Det är

visst något med att ljuset från plafonderna inte ärt omtyckt

bland våra bevingade vänner.

Det ringde i telefonen och jag tog upp den och svarade. Det

var min barndomsvän Simon, en svart man, ( svartare än

Tambien och Turf, som båda har rötter i Afrikas Horn )

oändligt snäll karl. Han bad att få hälsa på vid elvatiden. Jag

samtyckte. Efter tio minuter kom Simon med snabbtuben till

dispasch-hallen nedanför och kom sen upp via hissen och vi

slog oss ner framför den öppna spisen i var sin fåtölj. Efter att

ha tagit oss några rejäla klunkar syre ur väggurtaget samt en

hamburgare började vi diskutera, precis som vi alltid gjorde,

om dagsläget. Så som folk i alla tider gjort. I festlokalerna på

nedre botten på 436:e våningen spelade en bleckblåsorkester.

På väggen i mitt rum hängde en tavla som jag själv hade gjort.

Den bestod av tre pennstreck. Mycket kinesisk, så att säga.

”Jag vill bara ha sällskap,” sa Simon, efter det att han hade

hälsat på Luns och Bibba, som också de kom och satte sig,

artiga och intresserade som de i alla fall alltid var. Luns hade

badat Bibba, och de var denna dag mindre svartsynta och

negativa. Varför vet jag inte. Man kan inte veta med katter.

”Har ni varit skolkamrater?” frågade Luns nu Simon.

Vi satt alla fyra i min lilla soffgrupp som jag fällt ut från

väggen på en sida av det fönsterlösa rummet.

”Nej, vi träffades i en liten konstgrupp.”, sa Simon, som sen

frågade om jag hade vin hemma. Det hade jag inte.

”Hur gamla är ni?”, frågade nu Simon Luns och Bibba.

”Jag är fyra, och Luns är tre”, sa Bibba och snörpte på munnen.

”Jaha, ja jag bara frågade för min katt hemma är nio år, och vis

som ett troll…”, försökte Simon som log.

”Visdom är väl överreklamerat…”, svarade Bibba.

”Vi är ointresserade, på ett intresserat sätt,” sa Luns, som här

troligen citerade Bibba, som var den som alltid förde ordet av

de två.

Jag blev själv bekymrad och frågade om någon ville se en film

med Buster Keaton. Generalen.

”Men rörlig bild är förbjuden?” sa Simon.

”Jaja, men jag har en gammal projektor, och

åttamillimetersfilm under min säng. Jag kan plocka fram och

visa på väggen?”

”Inte för oss,” sa Bibba.

Simon ville inte heller.

”Ja, allting kan ju spåras,” sa Simon dystert.

”Tror ni verkligen att livet hade varit bättre i Letitien utan

förbudet mot rörlig bild? Hade det varit bättre om vi hade fått

se havet live, och parlamentet idag och så?”

De tre satt tysta. Ingen trodde att det skulle varit bättre.

”Sämre kan det ju inte bli!” fastslog Luns, som här troligen

citerade sig själv.

”Det spelar ingen större roll”, sa Bibba, och det sa hon alltid.

Det var därför hon gick på Prozac.

Simon sa:

”Kanske vi kan lyssna på Vivaldi?”

Han visste ju om min kärlek till Vivaldi, och tyckte väl synd

om mig för att jag hade så gräsliga katter, kattspecialist som

jag var och allting. Han själv var ju bara lingvist, och hade

ändå lyckats mycket bättre med sin katt än jag med mina två.

”Jag föreslår Elvis Presley”, sa Bibba.

Så slutade det med att vi skrev in ”Only You” på

musiktjänsten. Sen DÅNADE ”Only You” ut i högtalarna, som

satt i takhörnen.

Förbryllade av den kärleksfulla rösten tittade vi alla ner i golv

et. Jag tänkte på president Borderport och på svavelhalten.

”Så vackert!”, sa Simon och sträckte handen mot Bibba för att

klappa hennes tass. Hon lät det ske, men fortsatte titta ner.

Hennes kärlek till musik var stor.

Nu sträckte Simon istället handen innanför skjortan och tog

fram ett kuvert.

Jag insåg att han ville säga något, och att han hade haft något

på hjärtat hela tiden, och att han var så vänlig och känslosam

av en viss anledning.

”Jo, hör på. Jag har här två biljetter till en Zeppelinsemester på

tre dagar, allt betalt.”

”Åh, va trevligt…”, sa jag försöksvis.

”Jo, kanske det, men nu är det så att jag inte är särskilt frisk, så

jag kan inte åka. Och då tänkte jag på dig, och din fru. Om du

vill ha biljetterna, som jag fått av min chef, så kan du ta dom.

Jag kan, som sagt, inte åka själv.”

”Åh, tack tack. Men inte kan …”

”Ta biljetterna!” sa Bibba bestämt. Luns slickade sig om

munnen. Katterna hade aldrig sett solen. Dom hade ju bara

varit med mig till persikeodlingen, och där var det högst

halvklart.

Det blev överenskommet att jag skulle ta biljetterna och göra

med dom vad jag ville. Jag frågade sen Simon om det var något

allvarligt, men det sa han att det inte var.

Sen efter en stund, när vi lyssnat en stund på Only fools rush

in, med Elvis, så gick han. Bibba och Luns, båda två pussade

Simon på kinden. Jag gav honom ett fast handslag, och tänkte

att han inte såg sjuk ut, men vad vet man?

Sen gick katterna och jag och la oss att sova middag. För

klockan var nu tolv och trettio.

Dagen efter hörde jag att Simon hängt sig. Jag vet inte om

katterna fick reda på det. Vi nämnde inte Simon mer.

Biljetterna slängde jag i soppåsen.

Två dagar efter, när Bibba och Luns lekte i vardagsrummet,

och slogs med sina långa röda svansar, så råkade Luns välta

OMKULL PAPPERSKORGEN och Bibba fick syn på

biljetterna och skrek till mig, förtvivlat, där jag satt och skrev

ett brev till uppbördsverket, att ”Vi hade väl kunnat få åka,

Luns och jag!!! Vi har ju aldrig sett Soooolen!”

Jag fick då avbryta, för att förklara för Bibba att jag inte kunde

släppa iväg dem ensamma upp i en zeppelinare.

”Tänk om zeppelinaren sliter sig, och jag aldrig fick se er båda

igen nåt mer??” sa jag.

”Jaja,” klagade Bibba, ”men skall man tänka så, så får man ju

aldrig något som helst gjort här i världen….”

Sen surade katterna hela resten av den dan och jag fann

morgonen därpå att de tuggat sönder mina tofflor i småbitar.

===============================

KAPITEL NIO

Möte på svampen med

Evangelica. Om tystspel.

Jag skulle nästa dag - som var en Torsdag - träffa Evangelica.

Min hustru. Hon hade fridag från Konservatoriet och jag med

från kattforskningen. Något möte mellan Borderport och

Teddy hade ännu inte kommit till stånd. Det kanske aldrig

skulle göra det. Vad var hela världen om inte en evig väntan

på en förhandling, som aldrig kom. Striderna vid gränsen

fortsatte med lysrör, eldkastare och bomber.

Nå. Eftersom nu svavelstormarna lagt sig lite, för dagen, så

beslöt vi att vi kanske skulle kunna åka tunnelbana till

utsiktstornet Goodmans Point. Det var ett ambulerande torn,

skött av Disney, som just nu befann sig i Columbusburg och

dockats vid PORT NORTHWEST. Uppe i dess svamphuvud

kunde vi äta lunch och sen sätta oss och sola på däck ett slag.

Tornets huvud med den jättelika plattformen var uppe på en

mils höjd över jordytan.

Evangelica satt efter vi hade ätit vår gratäng bredvid i en

solstol, blinkande. Hon hade nog för starka mediciner. Det

blåste en stark bris eller kuling och jag, som också fått lov att

ta Bibba, med mig upp till svampen, försökte nu slappna av

och njuta av ledigheten. Vi kunde se över molnen i alla

riktningar och här uppe var allt lugnt och fridfullt. Bara man

smorde in sig med konsistensfett så gick det bra. Lite kallt var

det i skuggan och Bibba ville helst ligga intill mina ben, för att

få lite lä.

”Här e skitkallt”, sa katten och blängde på mig. Hon hade ändå

en röd yllekofta på och en svart basker.

( Kanske sa hon ”iskallt”, fast att det blåste i mina öron. )

Jag böjde mig ner och rättade till baskern, så att den skulle sitta

mer på sned, för att hon inte skulle se så ynklig ut. Bibba

blundade då, menande och såg sen upp på mig och sa:

”Det spelar verkligen ingen roll.”

Evangelica var det ännu värre med. Hon hade parkas och

solglasögon samt Wittgensteins bok Om Visshet med sig. Alltid

denna filosofi!!!! Hon såg inte på mig. Det var visserligen inget

nytt, men besvärande. Eftersom vi satt tysta, och långt ifrån

andra sällskap, på den stora betongbalustraden, så föll jag

snart nästan i sömn. Från högtalarna strömmade stilla musik i

Ab-dur, Bachs favorittonart.

Jag tänkte, medan nu byggnaden riste till av ett vulkanutbrott

eller något liknande, på hur jag träffat E..

Det var i skolan. På rasterna gick jag och en skolkamrat, som

sen blev Nestorstekniker, omkring och lyssnade på radio. Då

såg jag i en trappa en flicka som utmärkte sig genom att hon

tycktes så grå. Ingenting var det med henne.

På den tiden var framtiden mer ljus, och alla var uppfyllda av

att försöka hitta en partner att bilda familj med.

Jag såg henne i skolan, invid en liten metallpost i trapphuset.

Det var en lite snirklad trappa, eftersom man hade en retrostil

där, och där stod hon i en grå kappa, och hon var lika grå, så

oansenlig, och hennes hår var halvlångt, som om hon varken

ville utmärka sig åt ena eller andra hållet. Hennes ansikte, v-

format, eller hjärtformat kanske det heter…., med ett litet blygt

leende på de omålade läpparna, och ögonen, de blå, fast jag

tyckte de var bruna, de log, fast bara svagt. Båda armarna

omslöt en packe böcker, som hon bar i famnen. Jag kallade

henne ”Musen” fast det var dumt, och oanständigt, men det

var bara för mig själv. Hon var som en liten mus. Jag kunde ju

inte kalla henne för råtta, gärna. När jag talade med henne så

vevade hon bara in en hårlock mellan fingrarna, och hon

tittade på mig, men såg något i mig som hon höll hemligt, Jag

darrade i knäna och tänkte att jag hade blivit kär.

Ofta såg jag henne sedan med en pojke som var pratsam, och

som kunde dansa. På fester dansade hon med honom. Men

under en dans, så försvann han, och det blev, i danshavet, hon

och jag kvar, och jag skulle följa henne hem sedan.

I dörren till danslokalen fanns en plint, ty allt var egentligen

en gymnastiksal. Lit äldre killar, två stycken, satt på plinten

och när de såg oss, Evangelica och mig, så blinkade de åt

varann och sa sen:” Jo-Jo”.

När jag fljde henne hem, längs gatan, med våra gasmsker på,

så svettades jag floder. Jag kunde inte komma på något att säga

mer än:

”Jag vill gärna träffa dig igen.”

Vid porten skulle jag kyssa henne, men då kom hennes pappa

ut på farstun, med gasmask på.

Så försvann hon in i huset, vinkandes med ena handen.

Sen rev dom området, ty man fick inte längre ha hus ute i det

fria, efter det att svavelångorna så häftigt ökade i styrka. Nu

bor hon ju i modulen här.

Och jag tycker att hon är grå igen. Hon är nu grå på ett annat

sätt. Nu skimrar hon inte längre. Visst vi gifte oss, men allt det

försvann som i en dröm. Hon hamnade på anstalt för sin

matvägran.

Några barn fick vi inte. Hon ville inte ha barn. Så nu träffas vi

bara lite då och då, och hon spelar Cembalo för mig, fast

tankspritt.

Mest spelade hon länge klarinett. Tystklarinett.

Ändlösa timmar satt hon med klarinetten i händerna,

munstycket vilande på vänster axel och spelade. Tyst. Inte

ljudlöst, ty när fingrarna löpte över klaffarna så kom ett litet

knattrande frasande ljud, som när en vessla skriver

skrivmaskin. Så lät det, dagarna i ända.

Men en dag, när hon såg min blick, som jag i ett obevakat

ögonblick gav henne, då jag trodde att hon blundade, vilket

hon brukade när hon tystspelade, så ryckte hon till.

Kanske var min blick så fullständigt blottad på mening, …

eller kärlek, att hon blev rädd. I alla fall reste hon sig med

klarinetten, gick bort till skrivbordet och packade ner den i

dess svarta låda, från vilken hon aldrig tog upp den igen.

Klarinettlådan är numera det mest hemliga och dystra objekt

som vi äger, och dess plats på bokhyllan känns som

universums gravitetiska centrum, fast det väl knappast är så.

Hon spelar ogärna Cembalo offentligt, och egentligen gör hon

ingenting. Hon har komponerat en symfoni. Symfoni för

träklarinett och ångbåt.

Den har ju aldrig uppförts, av brist på ångbåtar.

Vi har inte större flytetyg än badankor.

-------------------------

Evangelica brukar säga att hon önskar det fanns rörlig bild, ty

hon ville då se havet, säger hon. ”Om det finns något hav. Men

annars kunde dom väl sända en gammal film, där det är något

hav med i bild.”

Ja, man kan tycka att det kunde dom åtminstone ge oss.

Men med Evangelica är det inte mycket. Därför umgås jag med

Brenda. Eller … inte därför. Jag umgås helt enkelt med Brenda.

---------

Jag tror att Evangelica komponerade när hon spelade

tystklarinett, fast det begrep jag inte då. Det var mycket jag

inte begrep förr. Sådant kan driva en till vansinne.

///////////////////////////

KAPITEL TIO

Tambien skriver på sin roman

Denna dag var svaveldoften särskilt stickande, och vi fick ha

på näsklämman hela dagen. Nu är vi ju vana vid det, och

eftersom vi har så snygga näsklämmor, och som har fjädrande,

periodisk dynamik, ( släpper trycket då och då ) samt lite

fågelsång i en liten högtalare på, så bekommer det oss väldigt

lite att ha näsklämmor. Vi ser lite ut som clowner allihop när

dom är på, och det muntrar ju upp. Även Luns och Bibba har

näsklämmor, fast de sitter med ett band runt skallen på dem,

och är sällan särskilt uppskattade. Men de hatar svavellukten,

nästan lika mycket som Valeriana, och så fort man sätter på

dem masken ( de kan ju inte ta på själva, för de har ju inga

händer ) så upphör de att fryna på kattnosen och ansiktet blir

stilla och förnöjt och blicken stadig.

Så satt nu Tambien i mitt arbetsrum, där han trivdes bra, och

skrev på sin nya roman på en iPad.

Romanens tema var en flygtur över universums gräns.

Han nynnade medan han skrev. Det märktes att han var

författare, ty den jämna fart med vilken hela arbetet fortskred,

indikerade den professionalitet varmed stora verk skrivs. Rad

lades till rad, som i en kontinuerlig andning.

Kan du inte läsa högt lite? Frågade jag, men han hörde inte.

Näsklämmans fågelsång blandades med hans hummanden

och jag tänkte att nu vinglar planet till i hans berättelse, och

piloten spanar ut över universums gräns, hanterande

joysticken i det lilla Piper Cub-planet som om han styrde en

Makaonfjäril i frisk sandstorm.

Hur underbart att styra ett sportplan ut över kanten till Intet!

Ack!

( Ty jag frågade nån gång i början Tambien vad som i all sin

dar kunde hända ombord på ett flygplan vid universums

gräns? Det kan väl inte var så spännande, menade jag. Då

svarade Tambien: ”Vid universums gräns är ett flygplan inte

längre ett flygplan….”)

Själv tog jag nu på en ny skjorta och beredde mig att gå till

frisören, och till kiosken för att köpa en trisslott. Det är dyrt att

ha begåvade katter. Bibba ville ha nya hörlurar och Luns nytt

sovtäcke, ett sånt där med tyngder i.

///////////

Brenda ringde och frågade om vu skulle gå på klubb.

Vi besöker ofta hard-rock-klubbar i de gamla katakomberna,

nere i Columbusburgs ”Gamla Stad”. Man spelar där musik

24-7. Billigt är det, och alla som spelar där bor där, utom

gästartisterna då.

Min favoritklubb, och Brendas, heter ”Disraeli Gears”.

Men jag var osäker.

”Det är så mycket som händer nu, Brenda, med

förhandlingarna och allting. Jag kan inte tänka pånågot annat

än hur fredsavtalen skall kunna komma att se ut. Det låter

dumt, men jag har blivit helt slutkörd av det. Drömmer om

Borderport på nätterna….”

”Stackarn. Ja jag för min del har inga tankar alls på politik. Jag

har ont i en stortå. Mina fiskar mår inte bra av alla

jordbävningarna.”

Efter en stund lade vi på, och beslöt att vänta tills nästa vecka.

Musiken fanns ju alltid kvar, sa vi. Och katakomberna.

===========

DEL II.

SOLFJÄDRAR

OCH

CHAMPAGNE

=========

KAPITEL ELVA

Borderport och Teddy

skall ses i Shangri-la

Till hela världens häpnad meddelades det unisont Överhela

världen att Teddy och Borderport nu kommit överens om att

träffas i Shangri-La i en resort i Himalaya, som ju ligger i

Arktis nu.

Där skulle man förhandla fram ett nytt förslag till

världsordning, varom sedan hela världen skulle få

folkomrösta.

Naturligtvis gladde vi oss oerhört åt detta, inte minst för att

då, under valdagen, man skulle tillåta rörlig bild i all världens

monitorer ( för att lättare kunna se att valet gick rätt till, och

att DET VERKLIGEN HÖLLS ).

Själv hoppades jag på att man skulle få se, från perifera orter

några bilder med hav i fjärran, men det var nog att hoppas lite

väl mycket. Kanske att man ändå kunde få se nån episod där

en solstrimma trängde ner genom all röl och träffade nåt

ansikte eller så. Men det var givetvis inte sannolikt. Men det

var sådant man hoppades på. Dessutom var ju det här med

Jordens framtid och det nya statsskicket inte fy skam det

heller. Kort sagt så jublade Tambien och jag, och jag ringde

upp Brenda som satt hos frissan, och berättade nyheten. Hon

hade ju förstås redan hört alltihop, eftersom man har

monitorer på frisörsalonger också.

Men vi beslöt att samlas på kvällen, jag, Tambien och Brenda

för att gå på krogen nere i underjordiska parken, i Lindenwald.

Krogen hette Bardot. Namnet hänsyftade på en filmstjärna,

och porträtt på henne prydde glas och koppar där.

Men innan dess var jag tvungen att fylla i formulär, handla

mat, fylla syrgastuber, städa kattlådor och byta svavelfilter i

väggfläkten.

På monitorn meddelade man snart mer detaljer om det

kommande mötet, men jag greps av en nästan oändlig trötthet,

stängde av skärmen, med ett tryck på mitt bälte och gick och

la mig och drog ett täcke över huvudet. Näsklämman tog jag

av och la på golvet invid sängen. Den stängde av sig själv,

givetvis, samt tonade ut sin näsklämmemusik snabbt. Jag

beundrade dem som programmerade näsklämmorna. Gediget

arbete. För de bättre märkena då, förstås. Min kostade tre

brakteater.

--------

Bibba och Luns låg redan och sov middag, tätt omslingrade

som de brukade.

Efter en stund sov jag, och drömde om Borderport och Kelly.

I modern tid har vi ju lärt oss drömmens betydelse.

Ååh, om jag ändå hade ert öra, beträffande dröm.

SOM vi har utvecklats när det gäller dröm! Ni skulle bara veta!

Finns det någon ljuvligare fras än ”Ni skulle bara VETA!”?

Betrakta denna sats! Ni hör att jag är uppspelt. Ja, det är detta

med Shangri-La. Ni förstår. Nej, det gör ni inte.

-----------------------

Nu var det länge sedan jag gjorde mina undersökningar av

drömmens självcensur. Den förnekades länge, men när jag

påvisade den hos katt så blev det lättare.

En dröm är till exempel så här.

”Jag drömmer att jag är på kalas hos de

kusiner jag hatar. De är lite av ett högre stånd

än jag, rikare och med högre utbildning och

bor i ett finare hus. Vi har just bestämt oss för

att äta i köket, en lätt lunch. Då – i drömmen –

upptäcker jag att jag är väldigt liten, till

skillnad från mina tre kusiner, som alla har

blivit långa och stora.

Jag når inte ens upp till bordsskivan.

Dessutom visar det sig att lunchen är ett

knytkalas. Man äter vad man har med sig. Och

jag finner plötsligt att jag inte har nåt med

mig. Förskräckt rusar jag då till deras kylskåp

för att se om det finns mjölk och ägg, så att jag

kan laga pannkakor. Det finns, och jag lyckas,

trots min litenhet, att blanda till en medelstor

skål med pannkaksdeg, som jag sen går till

spisen med och lyckas ställa uppe invid en

stekpanna, som jag knappt når.

Under tiden så äter kusinerna med vad de har

med sig.

Jag når reglaget för spisplattorna, men oroas,

med skäl…, för hur det skall gå med att steka

pannkakor, när jag är så liten att mitt huvud

inte ens når upp till kanten på spisen.

När känslan av fullständig hopplöshet så – i

drömmen – når sin kulmen, så ringer plötsligt

en klocka, som en dörrklocka, och jag vaknar.”

Men klockan var inte en del av drömmen. Fast det ringer inte

i den värld jag vaknar upp till heller. Klockringningen var

varken i kusinernas kök eller i min egen riktiga lägenhet.

Alltså var klockringningen en hallucination, eller en slags

censur, eller en ÖVERDRÖM.

NÅGOT I MIG ville rädda mig från den hopplösa situationen

i kusinernas kök, och så RINGDE NÅN I EN KLOCKA.

Men VEM DÅ?

Ja, det var nu detta som jag doktorerade o på i min ungdom,

på kattpsykologiskainstitutionen i Columbusburg.

Jag kom fram till att vi inte bara hade ett omedvetet som

bestämt sig för att bearbeta traumat med att ha rika kusiner.

Jag har också ett ANNAT omedvetet som skall rädda mig från

att ställa till det i kusinernas kök i drömmar!

Detta öppnar upp, inte minst för en genetiker.

Febrigt sökte jag nu efter de gener, som styrde den klocka som

”överringde” drömmen.

Och jag kunde, efter geniala experiment, isolera denna gen. Ty

det var en.

Jag kallade den för ”nödsignalsgenen”, och det var den jag nu

satte mig in i ordentligt. Mitt stora intresse vae givetvis att

kontrollera kunskapstillförseln till nödsignalsgenen. HUR i all

sina dar fick nödsignalsgenen sin kunskap, så att den visste

när den skulle ringa?

När jag utrett inte bara tillförseln utan också centrat, så hade

jag alltså nått Vishetens Borg i Människan. Något klokare än

denna nödcentr5al fanns inte. Så förde jag nu över

Nödsignalscentrat till att bli huvudcentret hos katten, hos

Johnkatten, dem modifierade KATTEN. Så därför har vi nu, i

Letitien katter, som är betydligt klokare än människor,

eftersom Johnskatterna ENBART tänker med Nödsystemet.

Denna katt har bara VÅRT förnuft som en referens, vid sidan

av, i bakhuvudet. Man kan ju generellt säga att knappt har

någon uppfinning i mänsklighetens historia sett dagens ljus,

för än den har utnyttjas, perverterats och blivit ställd i de allra

mest obskyra och nedriga krafters tjänst. Och, som ni sett, har

vi kommit långt. Bibba och Luns är ju excellenta resultat av

alltihop. Mer utsökta varelser finns inte på denna jord än Bibba

och Luns. Jag är genetiker, socialisationsforskare och

behaviorist. Jag studerar kattbeteenden och lägger dem till

rätta genom att använda CCRISPR/Cas9 gen redigering. Jo, de

betalar, som låter mig utveckla sällskapskatter.

Kattdepartementet utvecklar kattsällskap. Katter har ännu

inte de rättigheter som människor har. Så har till exempel

casinot och varietén på Shangri-la en uppsjö av katter, som är

förstklassiga underhållare, filosofer, sociologer,

historieberättare, skämtare och dansare.

KAPITEL TOLV

Borderport och Kelly skulle åka, tillsammans med Didion,

Retroleternas talesperson, till Shangri-La för att skriva den nya

författningen.

Döm då om min förvåning när jag nu fick ett telefonsamtal

från registraturen i Columbusburg! Jag hade just somnat och

nu väcktes jag. Mitt i min harm över Shangri-La. Nu var det en

sekreterare som sa att man från direktören för det stora

Casinot i Shangri-La – som är världens största ( ungefär som

LasVegas var på den Klassiska Tiden ) undrade om jag inte

kunde ta tåget dit för att göra en sista översyn över

kattpersonalen där.

Och jag som egentligen nu för tiden mest ägnade mig åt att

spela tvåmansvist med min assistent! Men så kan

ungdomssynder ofta förfölja en upp i de mogna åren.

Och jag som inte alls har särskilt god hand med katter, men

som mer är duktig på att selektera!

En tågbiljett till Shangri-La leveredas till min iPhone, och det

var nu bara att sätta på sig resekostymen och packa det

nödvändigaste i en portfölj. Katterna fick Brenda ta hand om.

Den dagliga driften av min forskningsavdelning

överlämnades till Tambien. Denne hade just varit på besök

hos sin mor, som bor i en annan stad. Jag visste att han var

tillbaka i Columbusburg, men hade sökt honom förgäves.

Troligen hade alltihop varit trist. Bara det inte var något med

hans bror, Turf. Branden burgarna hade nu inte på åratal gjort

några aktioner, och säkerhetspolisen hade ju koll på vartenda

steg de tog. Men helst säker kunde man aldrig vara. Ingen

visste egentligen vad de egentligen skulle ÖNSKA skedde i

världen. Alla deras manifest var gamla och användes som

ölglasunderlägg i katakombernas jazzklubbar.

==============================

KAPITEL TRETTON

Dysterhet är en bedrövelse.

Nu ligger Shangri-La en herrans lång väg ifrån

Columbusburg. På grund av den vulkaniska aktiviteten och

den dåliga luftkvalitén, som når ända ner i tunnlarna, och in i

hydraliken, så har man måst sänka hastigheten i tubtågen.

Så tar det åtta timmar att nå Arktis just för tillfället. Men jag

kom alltså på tåget, och nu sitter jag i en VIP-vagn, bevars, och

ser mig omkring här, medan ett lätt muller och ett svischande

förkunnar att vagnen är på väg i den djupa tunneln, som är

sprängd genom berg och permafrost upp till den Norra

Kalotten.

Det är varmt i vagnen, som väl har sisådär ett tjog platser, och

är kopplad med så där tio liknande vagnar, och som servas av

ett halvdussin tågvärdar, i gröna uniformer.

Med mig som reselektyr har jag en bok av Strindberg.

Monitorerna på kortväggarna invid genomgångsdörrarna,

som står på glänt, visar bara rutinmeddelanden från kriget.

Bilder på människor i tunnlar, på rasade rum, sårade

människor, gasade katter och blödande åldringar, som ligger

och hostar på enkla sjukhussängar. Tur att det bara är

stillbilder. För att mildra effekten av dem, men enda visa dem,

är alla bilder i sepia, och lite suddfiltrerade somliga. Vi skall ju

kunna äta tågmaten också.

Jag har också ett anteckningsblock där jag skriver ner vad jag

skall ta itu med på Casinot.

Jag kände en hand på min axel, vände på huvudet och

upptäckte att där stod Nabul Weingartner, min kamrat från

studenttiden.

Han var en stor kille, 1.95 lång, och med en mycket energisk

auro över sin stora bleka gestalt. Håret var blont och rufsigt,

minnen alltid leende och slipsknuten på sned. Hans händer,

svettiga, var överallt, och han osade av fläsk och spagetti.

”Skaru till Shangri-La?”

Han slog sig ner.

Jag visste att han numera arbetade med både det ena och det

andra.

”Nu är att säga huru,” sa han, ”Jarl Angantyr satt än, uti sin

sal av furu, och drack med sina män.”

-------------------------------------------------

==============================================Kaj