( En kommentar till ”Freud” – myten bakom det Kafkaeska” (2025) –

varav kommentaren metaperspektiviskt är … en del …- OCH ”Kafka och det

Kafkaeska” (2017).)

”Jag är inte intresserad av litteratur. Jag är ingenting annat än litteratur.”

( F. Kafka )

Amerika skrevs under en period i Kafkas liv som präglades av intensivt skapande.

På några månader, från 22 sept. till 6 dec. 1912, skrev Kafka över 400

manussidor, av denna det andra försöket att skriva en Amerika-roman. Just denna

höst gjorde den ostentativ poetiskt begåvade Kafka enastående bedrifter inom

litteraturens område. Domen, Förvandlingen och inledningskapitlen till Amerika

författades. Hans situation präglades i övrigt av arbete på försäkringskassans

skadereglerings-avdelning.

Han hade under sommaren detta år, då för övrigt Titanic gick under,

Strindberg dog och då första Balkankriget bröt ut, träffat Felice Bauer, detta

ödesdigra möte, som skulle utmynna i romanen Processen, och så i september

inlett brevväxlingen med henne. Fadern krävde att Franz skulle engagera sig mer

och mer i en asbestfabrik som fadern köpt tillsammans med en svåger till Franz.

Konflikten med fadern blev under detta år sällsynt svår, och Franz hotade i ett

samtal med sin vän Max Brod t.o.m. att ta livet av sig. Detta var enda gången i

Kafkas liv som han framställde sådana tankar i öppet ljus. Och ändå denna

enastående, furiösa, kreativitet. Eller kanske just därför.

Tankar på en roman om Amerika hade alltså uppstått under förvåren 1912 eller

ännu tidigare, under 1911. Kafka hade blivit mer och mer inspirerad av föredrag

om Amerika han hörde, av diverse litteratur om USA och om arbetarrörelsen där,

av emigrerande släktingars brev samt av dokumentärfilmer om landet på bio.

Kafka gick mycket ofta och gärna på bio. Utkast till Amerika förfärdigades under

våren. Kafka i brev 10 Mars 1912 till Felice om ”Der Verschollene”.:”

”etwa 200 Seiten einer gänzlich unbrauchbaren, im vorigen Winter und

Frühjahr geschriebenen Fassung”.

Denna brände sedan Kafka. Det riktiga arbetet började så, på nytt, efter en

dröm, natten 10/11 Sept.1912:

”Dröm med hav och krigsskepp. Till höger såg man krigsskepp. Vi var i New Yorks hamn.

Jag vände och vred mig, fritt utsatt från alla sidor av den friska luften.”

Absurt var det, menade Max Brod, Kafkas närmaste vän, som fick förklara

detta för de övriga vännerna på det centrala kafé Arco i Prag, när Kafka vägrade

dyka upp.

”Han är bara intresserad av sina drömmar.”

11 Nov. I brev till Felice:

”Historien jag skriver, och som förresten är anlagd för oändligheten, heter ”Den

försvunne” … För närvarande är 5 kapitel färdiga, det 6:e närapå.”.

Brod konstaterar under hösten, att Kafka är i extas över - dels sina drömmar

- dels sitt ”amerikamanus”, och arbetar febrilt på det. Flera gånger i brev till F.

betonar Kafka hur gigantiskt och ambitiöst detta företag, att författa denna bok

är.

---------------------------

Romanen Amerika:

Kafka beskriver i det romanfragment, som vi mest känner under titeln

”Amerika” hur hjälten Karl Rossmann, glömmer ett paraply under däck, och vars

karaktär är av en egendomligt gåtfull art, där man bitvis tycker att man bara kikar

in i en värld, utan att någonsin nå den. Någon slags livsfrämmande egenskap hos

hjälten gör att läsaren kan känna sig som en skoptofil. Så härligt att titta in här,

men varför gör jag det?

Hjälten har glömt sitt paraply i båtens enorma inre. Glömskan är reglerad

från vårt ”förnuft”, så att vi inte skall översvämmas av fakta, som i ett visst nu

tycks förnuftet oväsentliga. I andra fall kan glömskan vara av mer komplicerad

natur, och regleras från vårt innersta inre, eller om inte därifrån, så i alla fall från

den ”freudianske” Censorn. Men vårt innersta inre är aldrig sådant, att det självt

menar, att glömskan av en upplevelse SKALL vara absolut. Vårt innersta inre har

ingen absolut censur av typen: ”sådant här får inte hända; alltså stryker vi bort det

för alltid ur protokollet”. Nej, vårt innersta inre har – hur det nu gått till - ett slags

sanningskrav. Det besitter – egendomligt nog - en insikt om att allting dels har ett

värde i sig, som inträffat, samt ett medelbart värde i det att alla händelser kan

bidra till att skapa den sannast möjliga människan, för varje tänkbar möjlig

levnadslängd hos det subjekt det innersta inre nu ”tjänar”. Man kan tänka sig att

Censorn har Döden i vitögat, städse, och att Censorn räds en högre Makt, en

Sådant här kallas för en effektvärdering. Jag ägnar mig sällan åt dessa.

ÖVERCENSOR. ( Denna Övercensor kanske har kontakt med ytterligare en. Det

vet man inte. Vi har här mysteriet med de ryska gummorna.)

Ty det innersta inre ÄR som sagt icke individen, men förvisso en viktig del av

det vådliga och intrikata system som individen nu är. Så kan man säga att

glömskan avslöjar censorns existens, men samtidigt då på ett sätt som liknar

censorns funktion vid Själens funktion för den religiösa människan. För den

religiösa människan tillhör Själen Gud, - ( människan har alltså egentligen ingen

själ, - enligt de religiösa.) medan för den psykoanalytiskt troende tillhör Censorn

alltså en slags Övercensor, en vis och RÄTTVIS makt.

Den insiktsfulla individen, hen som insett att varje människa har intresse av att

veta allt som inte fullständigt förgör henne, den individ som har frihetslängtan,

som går utöver längtan efter omedelbar njutning – hen har också den möjligheten

eller i alla fall viljan att titta in i glömskans skåp, för att ta fram och kontrollera

glömskans skåps funktion. En lycklig människa av intellektuellt slag, en så kallat

”genomreflekterad”, en fri en, är ju den, i detta avseende, som i efterhand – enligt

en slags psykoanalytisk sanning - kontrollera om rätt saker glömts vid rätt

tidpunkt med avseende på den Sanning som senare skapats i individen.

Den akuta, konkreta glömskan kan man ofta komma runt med diverse

tekniker. Vi vet alla, hur man kan finna att det plötsligt är omöjligt att komma

ihåg ett namn på en välkänd person. Ett trick är då att artificiellt sätta sig i en

annan situation än den aktuella, en situation där denna person inte anses vara

vatten värd, och väl där kommer man snabbt på namnet. Men vad har man då

gjort? Man har då satt ur spel en funktion, som troligen hade en mening. Med

tricket att försätta sig i en låtsassituation har man då blivit vad man brukar kalla

icke-autentisk. Ett bra sätt att somna på kvällen är ju, som bekant, att söka

undslippa allt komihåg, genom att söka komma ihåg det man tänkte på, innan

man kom ihåg det man senast kom ihåg. D.v.s. att ställa sig inför ”Glömskans

vägg”. Denna vägg är så oerhört … tråkig, att man omedelbart faller i sömn. ( Det

är visserligen fullständigt ohederligt, men i valet mellan en sömntablett och denna

listiga metod, så är metoden ändå mer anständig.)

Glömskan ( Censorns Abwehrmechanismen ) utför väl sitt nödvändiga värv,

men detta värv kan så att säga kontrolleras i efterhand av ett vårt Sinnes

konstitutionsutskott.

Detta konstitutionsutskott, vår Självreflexion, släkt med Självmedvetandet,

detta mysteriösa uttryck, som Kant, ganska omedveten om dess komplexitet

namngav i ett förord till en av sina berömda klassiker, Kritik der reinen Vernunft,

ställs nu inför en serie principiella problem:

1. Är Självreflexion någonsin totalt opartisk? ( Jag har alltid fortfarande en hel

del att uträtta och se om. )

2. Är Glömskan en och densamma hos alla människor, eller är glömskan en

personlig varierande storhet. ( Och jag har alltid fortfarande en hel del att se om

och uträtta.)

3. Kan glömskan någonsin redogöras för i sin helhet? ( Jag har fortfarande alltid

en hel del att göra och se om.)

Är glömskan reglerad av Censorn, och Övercensorn. ( The Exklusive

Mastermind )

A la bonne heure: längtan efter Sanning är nu så stor.

Eftersom Sanningen oftast bygger på en genomförd Skepticism, så kan vi

otvivelaktigt misstänka att något helt opartiskt konstitutionsutskott aldrig skulle

kunna finnas – inte ens för en exclusive master - och komma fram till en exakt

granskning med exakta formuleringar. Det vore en övertro på detsamma, och

tiden är ändlig – och logiken utesluter att man kan rädda alla vid varje skeppsbrott

- även för en sådan inre instans, liksom för allt i livet.

Därför tror vi att konstitutionsutskottet – CENSORN - nöjer sig med att framställa

Sanningen i några rappa skrattretande bilder, för oss att tolka. Skrattretande,

emedan skrattet gör oss friare i tanken, mer receptiva.

Men det intressanta är nu här, bland annat, att själva Glömskan ofta har begagnat

sig av bildfunktionen för att täcka över, förvränga och dölja. Så har vi alltså TVÅ

nivåer av bilder, för att uppenbara Sanningen. Det som döljer och det som

uppenbarar. Nu förstår envar att dessa nivåer blott är sidor, sidor av ett och samma

mynt. En bild inte bara döljer, den döljer för att uppenbara. Det är därför världen

syns oss så obegriplig: vi kan helt enkelt inte se det begripliga i BÅDET.

Om världen är sådan, att den BÅDE döljer och uppenbarar, hur skall man då

stå ut? Det var detta Kierkegaards förtvivlan var en illustration till. Han predikade

ju ett otvetydigt Enten-Eller. Brodern Peter Kierkegaard, som var kyrkominister,

brukade därför, skämtsamt kallas för Både-Och, eftersom denne ju hade sitt

levebröd i att underhålla tron på ett gudomligt väsen. Man undrade helt enkelt om

det verkligen var GUDEN som betalade hans lön, eller vad som egentligen stod

på?

Givetvis är det ett större fenomen mitt i detta problemkomplex som gör allting

skäligen osäkert, vetenskapligt sett. Vad är det? Jo det är det att vi inte vet vilken

agenda den där censorn har. Herr C. – som vi kan kalla censorn – tycks ha ett

kolossalt minne, just som vi själva. Dessutom tycks Herr C. vara klok. Eller hans

Övercensor. Men det konstiga är att Herr C. – eller Övercensorn - tycks besitta

en klokhet nära nog utan gräns. Det gör ju inte vi.

Det starkaste beviset för Övercensorns existens är givetvis Censorns

fullständiga TYSTNAD. Ingen varelse är fullständigt hjärtlös, men i hela mitt livs

vanskliga situationer har aldrig Censorn nånsin ryckt tag i mig och sagt åt mig

vad jag absolut bör undvika. Det skulle han gjort, om inte Övercensorn förbjudit

detta. Övercensorn har ju insett att han själv skulle sitta löst, om alla censorerna

avslöjade sin existens. Då skulle hela systemet kollapsa, och människorasen doge

ut. Som Mäster Eckehart sa: Gud behöver människorna mycket mer än

människorna behöver gud. )

Helt visst är Censorns problematik central när vi skall ta itu med Figurens

fenomenologi. Ty vad konstituerar då en Figur, i motsats till en Person. ( Utan att

gå in specifikt i personalismens problematik, så som den framställdes av Mounier

och andra.

Vi har i Franz Kafkas ofullbordade pikareskroman, Amerika, en beskrivning

av ett förlopp av insikt, - d.v.s. vi har en ”uppfostringsroman” - interfolierat med

små öar av glömska, och genom att iaktta och tolka det dialektiska förloppet

mellan glömska och hågkomst kan vi komma närmare vårt egets minnes

funktioner samt huvudpersonen, Karl, och dessutom samtidigt oss själva, och vår

existentiella sanning. Så har vi inte väl introducerats till den sextonårige Karl

Rossmann och till dennes öde av att ha blivit förförd av ett hembiträde, för att sen

bli ivägskickad av sina ”olyckliga föräldrar” från Europa till Amerika och följt

Karl med båten som passerar frihetsgudinnan, vars svärd sticker upp ”på ett nytt

och slående sätt”, förrän det nu händer att vi erfar, när vår hjälte just skall gå iland

i frihetens land, att denne, som föses med av en stor folkhop och likaså funnit en

emigrantkamrat vid namn Butterbaum, plötsligt kommer ihåg, att han glömt sitt

paraply nere i det gigantiska skeppet. Vi blir informerade om en glömska, en

glömska som ändrar skeendet. En determinerande glömska. Generellt så kan man

finna ett sådant glömske-grepp, ett sådant glömske-skeende i mängder av bättre

och sämre romaner: att någon då låtsas glömma bort något, d.v.s. avsiktligt

lämnat något bakom sig, för att bli tvungen att avlägsna sig från ett sällskap för

att ”hämta det”…, och vi finner, att vi även här i Kafkas roman blir förvillade

inför tvetydigheten i situationen. Ty den går att tyda på minst två sätt. Den kan

givetvis vara en ironi över glömskan.

Antingen ( A.) har Karl verkligen glömt paraplyet, eller så ( B.) har han avsiktligt

lämnat kvar det. Låtsats glömma det. Till yttermera visso kan man misstänka

berättaren – id est: Kafka själv – för att i en ytterligare tvetydighet ställa oss

ovetande i det om detta nu är ett klassikt berättargrepp, eller om det är ”hårda

fakta”. Samma sak sker i inledningen av Processen. ÄR verkligen Josef K. helt

oskyldig, som det sägs av någon i inledningsmeningen? Eller bara ondskefullt

förtalad. Kanske av Fru Grubach. Både paraplyet och skulden är något som är

undandragna vår observation. De är båda: det vi inte har närvarande, och det som

skall draga oss bakåt, inåt. Intressant är här att det glömda paraplyet har gjort så

stort, ja rent av emblematiskt, intryck på vissa läsare att Karl blivit förknippad

med ett paraply. Han tänks MED paraply, och illustratörer till Amerika har ofta

Karl med ett stort paraply.

Paraplyet är såsom ett ensamhetens tecken. Paraplyet är den ensamma

människans, fotgängarens, den mindre bemedlades skydd mot regn. De rika har

bil eller hästdroska. Paraplyet indikerar också då självständighet.

Paraplyet, accessoaren, ( det som är fäst vid en ), fäster Karl i verkligheten, såsom

den enkle, Jedermann. Vem som helst. Envar. Paraplyet är ett tecken för du och

jag. Historien om Envar.

Om det är en psykopatologisk glömska – d.v.s. orkestrerad av Censorn, den

allvetande - och om både glömmandet av paraplyet och sedan lämnandet av en

koffert ( väska ) på däck – som ett BYTE - är en omedveten handling, den koffert

han aldrig skall återse, den, som bl.a. har ett fotografi av föräldrarna inuti. I

maskopi med sin hjälte förhåller sig berättaren här tyst och låter Karl - med

fullständigt obekymrad min - lämna sin väska på däck bland alla emigranter – hos

den nyfunne vännen, Butterbaum, som beredvilligt står och vaktar den - för att

Karl nu skall uppsöka den stora ångarens inre på jakt efter sitt paraply, som

glömts där.

Kafka lämnar alltså forntiden ( kofferten ) på däck, för att så söka framtiden (

paraplyet, som han anser är viktigt för att klara sig i New York, självständigheten

) i skeppets INRE, i skeppets ofantliga BUK. Vidare kan här då eskaleras:

Paraplyn är ett SKYDDSREDSKAP, medan kofferten är ett FÖRVARINGS-

kärl. Paraplyn motar bort, men kofferten omfamnar, dessutom i mörker. Och Karl

glömmer dem båda, först skyddet sedan bevarandet. Minnet är i sig ett bevarande,

glömskan är i sig ett skydd.

Paraplyn är givetvis också en liten prydnadsdetalj och en markör, att man inte

tillhör samhällets utstötta och helt obemedlade. Man har, vid bärande av ett

paraply, alltid en VISS status. Åtminstone ett paraply. Kafka kände, vad vi vet,

inte alls till Chaplin, men vi kan anta att Kafkas Karl är utrustad med paraply för

att skilja honom från tiggare och luffare, medan ju Chaplins figur, som är luffare,

från tiggarens sida söker med paraplyn raljant ange, att han inte är vad han är, för

att parafrasera Kojève och Camus.

Men vi måste akta oss för att tillmäta paraplyet FÖR STOR betydelse.

Vad som kanske i realiteten nu uppenbaras och förborgas, mitt under

redogörandet för glömskan, det är ju måhända det, att vi inte riktigt vet, än, vad

det var för ångare Karl kom med, vem personen Karl är och vad hans värld varit

innan han steg iland i det Nya Landet. I ihågkomstens och glömskans följd kan

vi nu primärt få en smått fantastisk inblick i mycket (!) genom de händelser som

utspelar sig i ångarens buk. Glömskan - här av ett paraply - skulle alltså kunna

ses som en välsignelse, då den sannerligen bringar åtskilligt i dagen.

Här kan vi nu bara erinra (!) om att hjältefiguren Josef K. i Processen inte är

särskilt glömsk. Det är i själva verket uppseendeväckande hur ofta Kafkas hjältar

minns saker. Men de glömmer alltså också saker. Om man inte kan glömma, så

kan man inte minnas, som Lacan så vist påpekar.

§6. I 1800-talets följetänger, som dem skrivna av Sue, Dickens och Dostojevskij,

- båda skrev för dagspressen - är det inte ovanligt med återtag, rekapitulationer

för att klargöra bakgrunder, men frågan är - här - om nu inte denna rekapitulation

hos Kafka är bland de väldigaste och mest tekniskt välmotiverade i

klassikerlitteraturen. Att Kafka nu dessutom av Amerika-manuset sedan låt hela

rekapitulations-”kapitlet” – hela återtaget - bli en novell i sig – han lät publicera

den som sådan under sin livstid - visar på den ironi med vilken Kafka sannerligen

kunde behandla sina läsare när han var på det humöret.

Någon riktig rekapitulation är det ju inte, - men det är dock ett återvändande till

ångaren, till dess inre, den ångare som han skall lämna, och man får en blick in i

den miljö där Karl vistats ett bra tag under överfarten över Atlanten. Och vi får

dessutom reda på en del om Karl under denna tillbakaväg ner i fartyget.

Beslutet att hämta paraplyet, och att alltså inte strunta i att hämta det - det är ju

sannerligen bara ett paraply - ger inte Karl någon beslutsångest. Nej, i själva

verket fattas beslutet så snabbt och med en sådan fermitet att vi knappt märker

detta beslut. Det är fattat, som om det faktiskt redan långt tidigare var fattat. Den

unge mannen visar från början, att han minsann är en de snabba beslutens man.

Många gånger i romanen fattar Karl Rossmann senare liknande snabba beslut,

som ibland får oanade konsekvenser. Dessa beslut, som tycks fattade på måfå, är

aldrig senare föremål för någon begrundan eller ånger. Med ett rappt svar eller

beslut kan Karl ofta försätta sig i helt oöverblickbara situationer, situationer som

visar sig alldeles gräsligt ödesdigra i detta främmande land.

Man kunde annars ha väntat sig en viss tvekan att lämna väskan och den nyfunne

vännen vid landgången – både väskan, som vi senare får veta bl.a. innehåller:

veronesisk salami, … och vännen, kan ses som värdefulla vid inträdet till

Amerika, men paraplyet har ett naturligt värde, det naturliga värde som en ägodel

har, dessutom en ägodel som är av sedd för praktiskt bruk. Ett paraply är ingen

minnessak, något nostalgiskt, men en tingest man kan ha användning för vid ett

hastigt påkommet slagregn eller liknande. Inga eller i all fall väldigt få

invändningar kan resas mot den som vänder om för att hämta ett paraply, om

denne så lämnar aldrig så många andra chanser i och med detta, ty inför vädret är

vi oemotsägligt alla lika! Och den som inte ses ha respekt för vädret kan man

närmast anse som en hädare och hedning.

Här väljer alltså Karl temporärt bort både vännen och hela väskan, kofferten, som

även den kan innehålla nyttigheter. Han lämnar sin koffert och litar på en

främling.

Senare i Amerika, i Pollunders villa, - i kap.3. - kommer Karls handlande att

styras av att han har glömt – inte sin paraply eller väska – men sin … hatt!

Han irrar runt i Pollunders hus i natten med stearinljus, och möter till slut herr

Green, som i stället för hatten halar upp en mössa ur sin ficka. Vad jag förstår bär

Karl i fortsättningen en mössa på huvudet, och det visar sig ju att mössan som

herr Green ger till Karl kommer från den väska som modern packat. Det sägs att

mössan är den huvudbonad man bär i Amerika, och Karl får alltså sin egen mössa

av herr Green. Han återfår något därefter också sin koffert och sin paraply,

samtliga sända till Pollunder av Shubal.

Karl har inte väl kommit ned en våning i båten, förrän han märker, att korridoren

till närmaste vägen tills hans hytt - där paraplyet med största sannolikhet ännu

finns - är spärrad. Och snart är Karl Rossmann helt vilse i båtens inre. Karl har

inte bara glömt ett paraply, han är nu vilse också. Att vara VILSE är att ha glömt

var man är.

Ångaren tycks jättelik i denna vilsekommenhet, och vi finner att följderna av

beslutet att hämta paraplyet nu blivit större än anat. Och det skall visa sig, att

inför våra ögon öppnas en hel värld och en hel skola i konsten att inte överblicka

konsekvenser. För övrigt kan man se det, att glömma ett paraply, som något, som

har nära nog dussinet betydelseskikt. Betydelser misstänks finnas. Misstankens

tolkningsskola. Adress: en trappa ner.

Paraplyet kan stå för något annat. Att glömma ett paraply kan ha en djupare,

omedveten innebörd. Karl har glömt ett skyddsredskap. Men orsaken är höljd i

dunkel. Vi kan troligen utesluta att paraplyn har en magisk innebörd. Det är

troligen inte förhäxat.

Så är nu den nästan överdrivna villigheten hos Karl att söka upp paraplyet, och

beslutet att göra det, komplicerat av denna misstanke. Och – för övrigt - hur i all

sin dar skall vi vara säkra på att Karl VILL lämna båten ? Hur skall vi veta om

det inte är något ANNAT han glömt än just paraplyet? Och hur skall vi veta om

Karl själv vet om det är så att han vill lämna fartyget, eller om det är något annat

han söker än ett paraply? Har Karl kommit ihåg sin rädsla? Vad är det som pågår?

Glömskan oroar. Det är något så levande i glömskan. Den är som levande något

så välbekant och kärt. Så är glömskan en markör även den, och står nästan som

kategori i förbund med plötsligheten, den som apostroferats av Karl-Heinz Bohrer

i dennes bok.

Samtidigt gör denna oro att saker och ting känns lättare. Om något oroar, så är

det i alla fall inte meningslöst, det hela!

Ett av Kafkas mest frekventa stilgrepp är plötsligheten, och här kan man då

plötsligt introduceras i dess megavariant: den plötsliga glömskan. Ofta är det här

inte glömskan som är plötslig, men att man plötsligt kommer på att man glömt.

Själva glömskan – må vara av bara ett paraply – oroar. Varför just nu, när man

skall gå iland i Amerika, landet Amerika, alls ha ett paraply? Kamraten, den

nyvunne, vid väskan har en ”käpp” i handen. Är det någon stor skillnad på

bedömningen av Amerika och vädret i Amerika som ligger bakom denna skillnad

i utrustning, en skillnad som belyser Karls karaktär, eller föräldrarnas karaktär.

Dessa har gett honom paraplyet, men ingen käpp. Med en käpp skapar man

definitivt mer respekt hos de gangsters på kajen som vanligtvis väntar

immigranterna. Paraplyet, även om det indikerar en viss självständighet, är även

ett tecken för fred och fredlighet.

Glömskan är förarglig. Glömskan är alltid förarglig. Hade nu inte Karl vänt

om för att hämta paraplyet, så kunde han raskt befunnit sig i samma predikament

som den nyfunne vännen: det, det önskade och primära att vara nära själva

landstigandet i New York, visserligen, då, oskyddad mot regn.

Glömska är alltså ofta ett tecken på något. Har vi lärt oss. Ett symptom. ( Ty

egentligen glömmer vi ingenting! Glömskan är en chimär. ). Glömska står för

något. Glömskan som tecken! Påminnelse. För glömmaren. Ett tecken från

Censorn. Ofta motvilligt då. Här har vi den där dubbelheten igen. Ett memento,

en understrykning. Glömskan själv kan inte gripas. Vi kan veta ungefär lika lite

om glömskan som vi kan vet något om vädret, på sikt. Det handlar om väldigt

stora dynamiska system. Om inte Freud har rätt. Vi vet inte om detta med Censorn

och Övercensorn är SANT.

Vissa säger att den som inte glömmer något, den kan heller inte komma ihåg

något. Glömskan är en välsignelse, menar man. All glömska är patologisk. All

glömska har en mening. Den ende som EXPLICIT aldrig glömmer är den inre

demonen, den där som Freud kallar för Censorn. Det är däremot just också

Censorn som ser till att vi glömmer. Det glömmer Censorn aldrig att se till. ( Vi

glömmer ofta att det ö är Censorn som ser till att vi glömmer.) Ty Censorn är en

perfekt varelse, allvetande och klok. Men såsom allvetande och klok kommer ju

Censorn att ställas inför alla möjliga invändningar, som sedan skolastiken ställts

mot en sådan varelse, vilka alla går ut på att det, i alla tänkbara universum, är

omöjligt att det skulle kunna existera en sådan varelse. Ingen kan på ett klokt sätt

hantera ett allveteri. Vet man inget så dukar man under. Vet man allting så dukar

man under. Man orkar inte ta ett steg. Mr Know All är en tragisk hero. Vi kan lära

oss en del av Somerset Maughams berömda novell i detta ämne, vilken har samma

titel som hjälten.

Det är svårt att skydda sig mot glömskan. Man kan så att säga inte skaffa sig ett

paraply mot glömskan. Ty paraplyet, vilket paraply som helst, kan alltid

glömmas. Ett paraply mot glömskan vore det, att alltid vara observant på sig själv.

Att i varje handling iaktta och memorera denna handling i minsta detalj. Ett

paraply mot glömskan skulle nog sätta krokben för oss. Många filosofer, såsom

t.ex. Franz Brentano, har spekulerat om ett liv med denna sorts medvetenhet. Men

eftersom samtidigheten är ett odialektiskt begrepp, samtidigheten med allt, så har

den fått vika för mer dynamiska och levande.

Att komma ihåg, att erinra, det är att dröja vid något förflutet. Ty även

hågkomsten tar slut. Man kommer inte ihåg i evighet. Men man kan glömma i

evighet. Det är inga problem.

Att komma ihåg något är inte bara rörelsen bakåt, men också stannandet en liten

stund där bakom. När man erinrar sig, så letar man på en försvunnen plats, en

plats som endast finns i det bedrägliga minnet. Den som inte vill minnas, den

människan glömmer. Om man aldrig vill återvända till svunna tider, så glömmer

man dessa tider. Och om man glömmer dessa så finns de knappt. Men då och då

kan man bli påmind om något glömt, och sedan Freud så vet vi att vi faktiskt kan

bli påminda om något genom att helt förargligt glömma.

Om man glömmer ett paraply så kan orsaken till glömskan vara att Censorn vill

påminna oss om något.

Nu är det dessutom så att den glömska som berövat Karl en paraply kan ses som

en glömska som inte berövat honom ett redskap, men mer en accessoar eller ett

… plagg. Således kan man säga att Karl har blivit mer ”naken” nu, utan paraply.

Kofferten är mer reell. Den är inte så knuten till personen som paraplyn – och

senare även hatten (!) är. Hatten som också den blir tagen av glömskan.

Ingenstans i Amerika är Karl reellt naken, men han strippas alltså på paraplyn och

på hatten.

Detta gör honom, immigranten, än mer sårbar i sitt nya land. Men helt visst

öppnas även vissa möjligheter mer för den sårbare än för den utomordentligt

välrustade. Detta med immigrationslitteratur är ju intressant, och rikligt

förekommande är den. Hur många böcker handlar inte om transitionen,

övergången från det gamla landet till det nya. I den litteraturen finner sig ofta

immigranten rätt ordentligt devalverad, klassmässigt sett. Från kanske en

medelklass-tillvaro i det gamla landet blir man nu en del av underklassen i det

nya. Men här skiljer sig givetvis just USA ut sig som något av ett undantag, då

hela landet består av immigranter, i viss måtto.

Så understrykes det ofta från vilken del av världen en person eller en släkt

härstammar, och en viss del av kulturen kan t.o.m. – som bekant – kvarstå hos

immigranten.

Över huvud taget är det intressant att tänka sig Karl såsom inringad av glömskor

och hågkomster.

Nu kan man definitivt inte säga, att vad Karl har berövats, det har han berövats

av glömskan, av den obarmhärtige Censorn. Nej, något mer radikalt har skett.

Snarare är det så med glömskan, att det är genom denna egendomliga fakultet

som Karl, på ett indirekt vis, återfinner något av det han så massivt och så

grundläggande har förlorat.

Kanske här ör alltihop i romanen, glömskan och förlusten av det omedvetna o.s.v.

från denna Amerikaromans stora trauma, vilket är ett trauma som – trots allt –

kan liknas vid den erbarmliga skalbaggsförvandlingen i Förvandlingen och den

oerhörda skulden i Processen. Och i Amerika är detta trauma, som ruvar idet

förflutna, som trauman gör, det svek som nu föräldrarna, och speciellt modern,

begått, när de sänt till Amerika sin purunge son, sedan tjänsteflickan förfört

honom.

Så blir ju också Karls ägodelar, paraplyn och kofferten laddade med skuld. Så

laddade tingestar följer givetvis elektricitetens lagar och står i ett spänt

förhållande till andra laddade ting, såsom båt-ankomster, skiljanden av från

miljöer, och annat.

Paraplyn och kofferten är ting, som Karl både vill ha och inte vill ha. Vad han

helst vill är att inte vara i Amerika alls, men hemma i Europa. I Tyskland.

Tror vi. Men vi vet inte det. Föräldrarna har skickat honom till Amerika, för att

han betett sig illa. Kanske Karl föredrar att vara i Amerika, mot att vistas hemma

i Tyskland hos människor som sänder sina söner utomlands som straff för brott,

som barnen själva inte alls anser att de begått.

§ 7. Väl nere i båten, som syns större nu i hamn än under överresan över Atlanten,

bultar Karl på första bästa dörr. Karl är vilse: han har ”glömt var han är”. Väl

medveten om sin glömska, och glömskans konsekvenser, fattar han snabbt att det

är lika bra att bulta på den ”första” dörren. Alla Kafkas hjältar tar första bästa

dörr. De väljer på så sätt det omedelbara, som automatoner. Plötsligheten

uppenbarar nuet. I nuet möter Karl eldaren ( en tysk – i romanen blommar det

för övrigt av nationaliteter ) och kommer plötsligt – konträrt - ihåg:

”`För guds skull, jag har ju glömt min väska!´-´Var finns den då?´- ”Däruppe på

däck, en bekant till mig håller ögonen på den. Bara jag kunde komma ihåg vad

han heter. ´Och ur en lönnficka, som hans mor sytt i rockfodret, drog han fram ett

visitkort. ´Butterbaum. Franz Butterbaum.´- ´Är ni i stort behov av väskan?´-

´Naturligtvis-´- ´Varför har ni då lämnat den i främmande händer?´- ´Jag glömde

mitt paraply härnere och sprang ner för att hämta det och ville inte släpa med mig

väskan. Och så kom jag alldeles på villovägar.´-´Ni är ensam? Utan sällskap?´-

´Ja, jag är ensam.´. Jag borde bestämt hålla mig till den där karlen, flög det genom

huvudet på Karl, var kan jag väl finna en bättre vän ? /…../. ”

Karl befinner sig plötsligt mellan två helt olika glömda objekt.

Här reds nu saker ut. Främst av den trygge eldaren. Detta märker både vi och

Karl. Karl önskar stanna hos eldaren. Man kan tänka sig att eldaren är en person,

som har betydligt svårare att oavsiktligt glömma saker än Karl.

Redan den ominösa modern kanske har försett Karl med en litet försök till

försäkring mot glömska. En lönnficka. Lönnfickan kan han inte glömma, ty den

är sydd in i hans kavaj. Han kan heller inte glömma bort vem som har sytt den.

Den är till för säkerhets skull, för värdehandlingar. Den kan också, så länge man

nu minns den, vara en försäkring för minnen, skatter. Och den är en å bröstet

tryckande påminnelse om sin egen existens. Senare får Karl av farbrorn faktiskt

ett skrivbord med lönnfack ….. Ett inventiöst skrivbord. Men farbrodern kommer

att förskjuta honom. Han förlorar sitt skrivbord. Liksom sitt piano. Stackars Karl

som hoppats på en framtid i Amerika, en framtid som pianist.

Modern har även stoppat med ett foto föreställande sig själv och fadern. Även det

en försäkring. Men fotot skall komma att försvinna.

Nu har Karl insett att han varken har paraply eller väska. Han har varken framtid

eller förflutet. Han skall senare förlora både sin kostym och den lönnficka som är

insydd i kavajen. Och han skall också senare komma att återfå väska, paraply och

kostym. Mitt i denna insikt om förlorat gods befinner vi oss i ett mycket levande

”Nu” nere i en liten hytt i en ångare, där fartygsdurken fortfarande skakar av de

sakta avstannande motorerna. Karls intresse har flyttats ifrån det nya landet,

paraplyn och väskan till den man, som ställer så kloka frågor. Eldaren är

presenterad. Främst genom Karls tilltro. Karl äger ju dessa två egenskaper i hög

grad: 1.) förmåga att glömma. 2.) förmåga att känna tilltro. Och ha tillförsikt. Så

har han – förvisso - en äventyrares två viktigaste egenskaper, om än i något

ovanlig form.

Man kan tänka sig detta som en bild den tillförsikt som skapar världen: att mitt i

glömskan känna tilltro. ”Jag kommer inte ihåg någonting, men jag tycker absolut

att vi gör det ändå.”

Förmågan att glömma är viktig för en äventyrare, något som Karl till VISS DEL

är, eftersom denne måste (!) lära sig att glömma, lägga bakom sig. Glömskan har

två sidor: man kan i viss mening inte lägga bakom sig något, som man inte först

saknat: upplevt som förlorat. Så måste man vara medveten om , att man glömt ett

paraply , för att sedan , eventuellt, alldeles glömma bort det, i den meningen att

man lägger det bakom sig, som ett ”förlorat kapitel”. Förmågan att känna tilltro,

ja: tillförsikt, är viktig för en äventyrare i så måtto, att en misstänksam människa

ju inte alls är beredd att våga ; ett äventyr är något ” att våga”. Även om ordets

ursprung enbart innebär ”tilldragelse”

, så har vi ändå vanligtvis förknippat ordet

med ”våghalsighet”, och de flesta människor tror att nog idag , att det har med

Engelskans ”venture” att göra. Och det ligger således i äventyrets natur att man

– som agent – måste äga inte bara tillförsikt men också tilltro, och äventyrets

själva väsen är den dialektik som uppstår i spelet mellan uppfylld tilltro och

missräkning. Kafkas Amerika är en äventyrsroman, en stationsroman, där

”äventyren” avlöser varandra, oberäkneligt. Med sin unge hjälte, pojken med

lönnfickan, Karl Rossmann, och vi har – genom incidenten med det glömda

paraplyet – fått insikt i att Karl är en ”riktig” äventyrare. Ångesten och rädslan

är inte hans ”starka” sidor. De finns inte alls med. De är som bortblåsta på vägen

över Atlanten.

lat.”adveníre” = draga till sig.

Kafka avser ju med sitt Amerika troligen i viss mening faktiskt U.S.A, ty

stadsnamn som New York, Boston och San Francisco finns med ) … men där är

också egendomliga namn, namn som tycks mer vara på egyptiska städer…) .

Vissa detaljer, typiska för USA är ju från början lite deformerade i Kafkas

tappning, bl.a. genom den famösa inledningsdetaljen, beträffande vad

frihetsgudinnan faktiskt håller i sin högra hand. Enligt romanen håller hon ju ett

svärd i handen, och icke alls, som den av fransmännen skänkta statyn i

verkligheten, en upplysningens fackla. Detta skenbart så obetydliga faktum,

denna alteritet, kan ju ses emblematiskt. Många gånger kan Kafka använda sig av

detta, att tidigt i texten kasta in vad vi uppfattar som en orimlighet. Nu kommer

vi på sätt och vis in fel i varje Kafkaberättelse, ty Kafka är ju redan helt där, från

första bokstaven, i sitt underland. Vi kommer här att möta en fullständigt unik

stilaspekt:

Vi har nämligen i Kafka en författare, som 1912 kom upp med en ny stil och en

ny teknik – som jag just ovan påpekade – i två verk. Dessa, Domen och

Förvandlingen skapades båda i stor hast och i ren inspiration. Med Amerika är

det annorlunda. Den påbörjades långt före, ja året före Dom och Förvandlingen

– som skrivs under hösten 1912, men blev sedan bearbetad EFTER Domen och

Förvandlingen. Kafka arbetade alltså på sin Amerikaroman från 1911 till minst

1913.Bland allt Kafka skrev har alltså romanen Amerika fått utstå en del, samt

blivit vittne, och delvis deltagare till en av världshistoriens största upptäckter:

upptäckten och skapandet av det KAFKAESKA. Det kafkaeska skapades stort sett

under den natt, då Kafka arbetade på Domen.

Nu är ett sådant öde, för ett romanmanuskript, minsann inte vilket öde som

helst! Och man kan – om man är lagd som jag, åt det analytiska hållet, och plågad

av en tvångsmässig begeostring i egendomliga romangrepp, företrädesvis de med

skiftningar och ironier i, inbilla sig att HÄR måste det finnas spår av denna

tekniska KATAKLYSM i det projekt som Kafka kallade Amerika. Det bör finnas

ett före och ett efter, - men också ett under tiden!! ( All fundamentalistiska

ideologer och även andra brukar alltid förbise denna viktiga existentiella

tidskategori, vars plats inte är tydligt utmärkt på någon urtavla.)

Man kan ju knappast tänka sig att Kafkas oerhörda glädje och entusiasm över att

ha med både inlevelse och insikt skapat de sjösjukeaktiga novellerna

Förvandlingen och Domen, inte skulle ha fått Kafka att tänka sig en hel

långroman, där de grepp som tyckts fallit ner från himlen ner uti hans händer

kunde slutligen få blomma ut till den STORA ROMANEN, som om av någon

anledning är alla författares våta dröm. Nu invänder de, som är insatta någorlunda

i Kafkas författarskap och historien om detta författarskap, att Kafka faktiskt

slängde de första utkasten till Amerika, som han börjat på 1911, och att det han

skrev efter Domen och Förvandlingen var en NY VERSION.

Det är sant. Men här fåt man ju inte glömma att det ändå är samma projekt. Har

man väl börjat på ett romanprojekt om en liten gosse som förvisas till Amerika

från Europa, och inte överger idén, så stannar ju en del av den hostia man redan

skrivit kvar i sinnet, på det ena eller andra sättet.

Jag tänker inte gå in och peta i detaljer i detta ämne och leta reda på lappar,

jämföra handstilar, kolla brev och telefonsamtal, o.s.v. o.s.v., eftersom det inte är

min cup of tea, men menar mig skulla peka på något större: Det

HÄPNADSVÄCKANDE är nämligen, beträffande Amerika, att denna aldrig

kommer att innehålla några av de nödvändiga grepp, som fordras för att en text

skall kunna innehålla det KAFKAESKA, men Kafka är så uppfylld av den

stämning – enligt min hypotes här – att han skriver sin nya version av Amerika,

som om han redan har försett läsaren med de grepp som fordras som gör att

läsaren skall uppfatta det kafkaeska, utan att han alls ger läsaren dessa nödvändiga

tankebrottningarna. Detta tillhör nämligen stilgreppets mystik, det kafkaeskas

mystik, att det på sätt och vis kan hallucineras, att det ALDRIG BEHÖVER i sin

konkreta gestalt finnas några förutsättningar för det, men att alltihop kan komma

av suggestion och psykologisk transcendens.

Som en hallucination.

Den unge Karl Rossmanns - romanhjältens - omgivning – vilken i enlighet med

det allmänna schema för den kafkaiska stilen är lika med hjältens Omedvetna (

eftersom Figuren inte har något omedvetet, men så att säga rör sig i sin omgivning

som i sitt Omedvetna ) är på flera sätt odefinierad och deformerad till anonymitet

eller fantasm. Det är om det odefinierade och undanglidande – så som det

Omedvetna kan uppfattas, i sitt odechiffrerade tillstånd - det handlar, inte om det

verkliga. Det handlar om sken, ett mycket vackert sken, inte om substans. Det

handlar om något som svävar, om ironiens fullkomning ( ty allt detta är ju givetvis

litteratur och därmed retorik ) inte om något som är stabilt.

Vi känner igen somt, ty vi har själva mött det i våra drömmar, eller i vår läsning

av Freud, eller i kontakt med den allmänna kulturens alla myter, vilka vi når

osmotiskt, men studsar vid förekomsten av annat. Det handlar också – som alltid

hos Kafka - mer om figurer än om personer. Det handlar mer om att det inte

handlar om något. Ty om romanen skulle handla om en person, och inte en

FIGUR, så skulle det vara nödvändigt, att omgivningen var mycket stabil.

Det är, som flera har påstått, möjligt att läsa Cervantes´ Don Quixote så att den framstår som kafkaesk.

Principen för ordinära, ordinärt fungerande romaner är nämligen den att man

tolkar hjälten utifrån omvärlden, samt omvärlden utifrån hjälten, i ett dynamiskt

växelspel.

Här, i Kafkas narrativ, går allting smidigt i det automatiserade spelet mellan

hjältefiguren, som, berövad sitt Omedvetna, rör sig i sin omvärld, vilken är hans

berövade Omedvetna. Någon reell yttervärld finns inte, - inte annat än som en

avglans, ett minne, en avlägsen skugga eller vindpust. ( Mer precist om det i min

förra bok, Kafka och det kafkaeska.)

Kafka har inga personskildringar över huvud taget, alldeles bortsett från att

hjälten inte är en person, och egentligen inga verklighetsbeskrivningar heller, i

konventionell mening. Som Zadie Smith

har anmärkt så är Kafka egentligen den

store romanförfattare som inte alls följer de regler som författare till stora

romaner alltid annars följer. I själva verket Blir Smith – i sina två essäer om Kafka

- så upprörd inför de o-romaneska dragen, och de anti-romaneska, i Kafkas

produktion att hon är nära kvävas av dels avundsjuka inför den skönhet som

Kafkas prosa utstrålar men också inför den apokalyps inför vilken romankonsten

står, om man ser den genom Kafkas författarskap.

Man anar – i det man är drabbad av EFFEKTEN av den kafkaiska fantastiken

- hur som helst här nu, när man läser Amerika, - vilket är vad vi gör - att

Frihetsgudinnan ger den å ångbåten infarande femtonåringen Karl, och åt läsaren

jämväl, en blinkning, en dubbel invit med innebörden: detta land ni nu möter är

ICKE någonting likt vad ni alla förespeglats!

Om nu romanen inte, enligt mig då, handlar om Karl, varför alls diskutera

denne? Jo vi diskuterar honom som figur? Figur alltså, icke person. Figuren har

ingen mening i sig, inget vara såsom egentlig agent, men den har en funktion. Så

behandlar t.ex. Martin Walser och Theodor Adorno båda också Kafkas

romanpersoner som figurer. På ett sätt. Det är dock svårt att konsekvent behandla

en litterär figur som något annat än agent och som en bild av en människa. Vad

kan man egentligen säga om en FIGUR? ( Resonemanget i min bok Kafka – a

Freudo-Structuralist Analysis

kräver att man betraktar hjältarna helt som figurer,

Författaren till Vita tänder.

"Kafka - a Freudo-Structuralist Analysis" analyzes Kafka's Novels and Short Stories. Kaj Bernhard Genell's book

concentrates on understanding the Trick that contributed to the famous Kafka effect, The Kafkaesque. The

author explains the structural triplicity of a discourse seen as Consciousness. It also describes how Freud,

Romantic Irony, and Symbolistic Literature simultaneously co-work in creating the Mythical Subtext necessary

for the Kafkaesque effect. Kafka created something that would become part of defining Modern Man almost

right away. Understanding Kafka is the road to understanding Modernity and beyond.

eller delfigurer av ett psyke, och inte alls som människor.) Vi känner ju inga

verkliga ”figurer”, från verkliga livet.

Vid tidpunkten för författandet av Amerika hade Kafka i nästan salig yra över att

ha uppfunnit en ny, helt personlig stil och teknik, författat Domen och

Förvandlingen. Två av de mest fantastiska noveller som någon har skrivit. Det

vore märkligt om Kafka, fortfarande i berusning över att ha undfått diktarens

gåva, icke skulle prova att skriva något storslaget, ärelysten som Kafka var. Som

till exempel en stor roman, där han – författaren – komplett och avsiktligt offrar

en figur, Karl Rossmann, på konstens gata, för att bygga upp en värld såsom

människa, en människovärld, d.v.s. en människa i form av en roman, under det

denna Quasimodos helt yttre förkrympta, amputerade gestalt förlöjligas, medan

man tar vara på något helt annat, en totalitet.

Således avser Kafkas ursprungliga titel ”Den försvunne” INTE en ung man

vid namn Karl, som förlorar sig i USA, men den syftar på en ung man som RAKT

FRÅN BÖRJAN förloras i, försvinner in i en roman. Otroligt raskt dessutom.

Figuren Karl, som vi nu kallar honom, kommer således att definieras inte så

mycket av sina tillkortakommanden, som av vad han berövats, samt på det sätt

denna figur på grund av att man berövat honom något - somliga kallar detta stöld-

, totalt försvinner in i romanen, under flykt undan, men alltfort ändå in i, själva

berövelsen, försvinnandet. Om nu någon - författaren? - har snott Karls själ, så

tänker författaren sannerligen söka upp denna själ, även om det så innebure döden

för berättelsen, i det att berättelsen, anlagd för det oändliga som den var, inte

någonsin, på grund av sin egen inneboende struktur, kan fullbordas. Det är en

egendomlighet att sätta all kraft in på ett sådant företag: att berätta en berättelse,

som man från början vet, inte alls har ett slut.

Men hur kan man alla välja en sådan struktur, som således innebär att ett slut –

detta för varje berättelse så åtråvärda, och hur som helst ändå erfarenhetsmässigt

helt nödvändiga attribut (??) aldrig kan nås? Hur kan man med all önskvärd

noggrannhet dag efter dag, natt efter natt, sysselsätta sig med att, så att säga,

sammanställa en rad, kronologiskt sammanhållna, redogörelser för en obekant

värld, där man då vet att allt detta bara kommer att sluta mitt i en mening?

Vad är det för mening med att skriva något sådant som en berättelse som avsiktligt

slumpmässigt slutar mitt i en mening? Eller som man inte bryr sig om hur det

slutar? Traditionellt så har en berättelses slut en stor mening! Hur slutar historien?

För den eventuella moralen är ett slut på en historia av vikt.

Nu är det inte alls belagt detta, att Kafka från början AVSÅG att låta hela

berättelsen rinna ut i sanden. Men vad vi vet är ju 1.) han hade aldrig några planer

för sina verk när han började skriva dem. 2.) fanns det en plan så sattes den upp

efter hand. 3.) den efter hand uppställda planen var sådan, att den alltid gav

utrymme till att inplacera ett oändligt antal inskott. På det sättet var Kafkas

romanförsök aldrig av den karaktär att de hade en helgjuten form, som nånsin

bestämdes av t.ex. psykologisk trovärdighet, som ju brukar bestämma en romans

avrundadhet. Nej, tvärtom: allting var hos Kafka alltid anlagt för oändligheten.

Som det står i dagbokscitatet ovan från 1911:” Jag skrev då och då några rader på

den. Ty den gjorde mig trött.” Men nu var det …. 1912. Och nu gjorde inte

skrivandet på Amerika Kafka trött. Snarare sömnlös.

I novellen Domen finns en hjälte, Georg Bendemann, som av sin far och av

sig själv – i delad skuld - förvägras livet. I Förvandlingen är det icke stort bättre

med Georg Samsa, som kommit så i konflikt med arbetsvärlden, das Man, och

med sina föräldrar, att han förvandlas till en insekt och dör. I Amerika har nu en

ung man, Karl, som förförts av en tjänsteflicka, blivit förvisad till ett högst

egendomligt land, långt, långt borta. Det är just obarmhärtiga öden som dessa

unga män drabbas av. I en personlig, kontext kan man se dessa historier som

Kafkas fantasier om straff. Men för vad? Vad var det nu som den unge Franz hade

gjort, som kom honom att så intensivt och ytterligt närgånget sysselsätta sig med

straffet i sin litterära fantasi? Kafka nämner själv ingenting om detta. Han bara

säger att han fötts på fel sida i tillvaron. Att hela hans liv är litteratur. Om Kafka

vet vi, trots att vi har massor av skrifter och brev, givetvis mycket litet. Nästan

ingenting.

-------------------------------------

Karl Rossmann är i det lilla företagsam, men agerar i det stora fullständigt

planlöst. Skickligt kan ha föra sin talan om bagateller, ja, den unge

exilpragensaren når där nästan geniets nivå, men i fråga om de stora besluten är

han såsom förlorad. Franz Kafka själv var fysiskt modig. Han red hästar i terräng,

även om han nu konstitutionellt var ganska svag och enormt spenslig. Han rodde

båt på Moldau. Han vågade också tala inför stora auditorier, läsa andras texter

och sina egna, mycket utmanande noveller för vilt främmande människor.

Vad betyder det att Karl kan agera kortsiktigt men inte långsiktigt?

Det är sannerligen som om Karl SAKNADE någon del av en normal intellektuell

utrustning. Vad är hans funderingar kring pianospel för något annat än trams?

Karl nämner för Onkel Jakob att han spelar piano. Onkeln skaffar honom ett

piano, som fraktas upp sex våningar i en varuhiss till Karls rum, där han sätter sig

att spela på det för öppna fönster i sin ”stålbyggnad”. Han funderar på att som

pianist göra sig en framtid i Amerika, men det framgår att han är knappt ens

nybörjare på instrumentet och allt han behärskar är att kunna spela några

marscher på pianot. Farbrorn ironiserar t.o.m. över honom och frågar om han inte

skall lära sig att spela fiol och valthorn OCKSÅ.

Just notisen om att både Karl och farbrorn tycker om militärmarscher, är en

indikator från Kafkas sida på, att här avses människor utan högre utbildning och

med ren arbetarbakgrund. Farbrorn är en parveny, och Karl är en wannabe.

Karl bygger sin tillvaro på infall, och på infall som snart glöms bort, eller om de

inte glöms bort så läggs i alla fall projekt undan ganska snabbt. Projekten

underkänns inte de facto, men skjuts bara åt sidan som om det naturliga för

projekt var att göra så, och att inte det vanliga med projekt nu vore att söka

realisera dem.

Karl får ingen uppfattning om det nya landet, ingen annan än att det är

OÖVERSKÅDLIGT. Det är oändligt och fantastiskt, och i förhållande till en

Figur är det då också sannerligen absurt.

Installerad hos sin nyfunne farbror, den förmögne senatorn Jakob, får Karl

eget rum, med ett eget skrivbord med 100 fack. Detta skrivbord är amerikanskt,

och som sådant måste det vara överdådigt beträffande storlek och tekniska

finesser, enligt den allmänna bild som vid denna tid finns i Europa.

Bilden av skrivbordet är ju intressant såtillvida att den parallelliseras av Kafka

med en bild ifrån Karls tidigare liv. En julkrubba som barnet Karl med sin moder

betraktar i ett skyltfönster i hemstaden. I DETTA MINNE irriteras Karl över

moderns bristande fascination över den sinnrika julkrubban, som vevas runt av

en anställd i skylten. Modern sätter sin hand över Karls gapande mun.( Detta får

ses som ett kärleksfullt minne.)

Efter en del äventyr, mycket små sådana, ombord på båten och hos sin farbror

Jakob, som hisspojke på hotell kommer Karl som inneboende hos Brunelda och

Delamarche. Här skapas nästan en liten bok i boken. ( Så sker ju också i Slottet,

där historien med Barnabas´ familj nästan blir en ”bok i boken”.)

Något märkligt med Karls sätt att resonera, som är ett ganska avancerat

vägande av för och emot, är, att detta sätt innehas även av andra personer i

romanen: det existerar alltså nästan ingen skillnad i det sätt på vilket Karl,

överkokerskan, Robinson eller senator Jakob talar, och detta är också fallet med

personernas tal i såväl Processen som i Slottet. Det är ett och samma tonfall hos

samtliga (!) figurer. Detta sätt att negligera en möjlighet till karaktärisering

genom ordval ( idiolekt ), stil, dialekt o.s.v. i talet har Kafka – som ovan nämnts

- gemensamt med Dostojevskij. Denne låter, som Bakhtin påpekat, - i

Dostojevskijs poetik - alla människor ( åtminstone skenbart ) tala på samma sätt,

på ett övre plan. Nu kan man säkerligen hos Kafka hänföra detta fenomen till det

som jag betraktar som ett faktum: att berättelserna utspelar sig i en ”tredje sfär” i

samspelet mellan det medvetna och omedvetna hos en och samma individ. Här

lockas man så in i den intrikata frågeställningen, genom bl.a. just detta grepp:

”Vem är det som talar?”

Karl Rossmann har hamnat på samhällets botten, och identifierar sig i denna

skildring därför med andra amerikaner som befinner sig där: de svarta. Hur

människan kommer bort i byråkratin, utlämnas åt godtycket åt en mellanchef,

detta har Kafka redan tidigare i romanen varit inne på. I beskrivningen av

kanslierna på kapplöpningsbanan kan man ana en Karl Krausk kritik samhället,

en pendang till Robert Musils ”Kakanien”, den österrikiska dubbelmonarkins

väldiga byråkrati, full av ”Tintenscheisserei”, o.s.v. Så kommer Kafka att mitt i

en skildring som tycks späckad med gammaltestamentliga illusioner att väva in

en svidande civilisationskritik ( kritik av liberalismen ) i sin ”amerikanska

roman”. En kritik av nära nog detta slag återkommer ju i Processen och i Slottet,

där mellancheferna är legio, och deras makt outgrundlig i omfång och genes. Som

vi skall se kan man nog med fördel iaktta Kafkas större verk ur den synvinkeln,

att det handlar om en blandning av genrer, kanske en bortblandning, och en

blandning ur vilken en ny genre – mitt i historiska tillfälligheter – stiger upp. Man

kan i evighet kommentera dessa enskildheter, de genremässiga och motiviska,

och det är intressant att låta sig själv förvillas av det spel, den ”lek”, som Kafka

här ägnar sig åt, blott man återtar kommandot och tar sig samman till att samla

sina intryck inom ett distinkt ramverk gällande huvudutsagorna, huvudeffekten:

det specifikt kafkaartade, kafkaeska, eller det specifika för vart och ett av Kafkas

verk. ( När det gäller litteratur måste man – av princip – se vart verk, varje novell,

varje roman – som ett fristående verk, ett helt. ). Det man hotas av är att förirra

sig i tematiska undersökningar, att ägna sig åt detaljer i stället för helhet. Ty det

finns en oändlig mängd samband i Kafkas verk, och dem kan man påvisa , och på

olika sätt ( essäistiskt eller ”vetenskapligt” ) ordna och ( klassificera och )

kommentera och jämföra med olika externa fenomen i verklighet eller fiktion.

Detta är ganska lätt att göra, men jag ser det framför allt som en fara, ty man gör

därmed faktiskt bilden otydlig, ( ”blurring the picture” ), med sina parallellismer

och man hamnar på avvägar, onyttiga avvägar som inte leder något närmare en

meningsfull reception, en personlig förståelse. Man har inte hur mycket tid som

helst att ägna åt att jämföra delar; viktigare är att söka reda på de determinerande

(!) detaljerna och att alltid ha överblick, när man skriver om Kafka.

--------------------------

Karl Rossmann bor hos sina bekanta, fransmannen Delamarche och f.d.

sångerskan Brunelda. Detta sjunde kapitel ( ofta kallat ”En asyl” ) i Amerika är

mycket omfångsrikt, som en liten roman i romanen, och det var förmodligen med

detta kapitel som Kafka insåg att romanen gled honom ur händerna. ( Kapitlen i

Amerika är överhuvudtaget omfångsrika. De är som hela noveller. ) Karls irrande

– ty det är hela tiden ett sådant - kan i princip fortsätta i oändlighet: han är bara

sexton år, och inget tycks förresten egentligen hända!

I Bruneldas och Delamarches våning ( det är hennes lilla enrummare, i

hyreskasernens översta etage - det är hon som har pengarna …) utspelas inte

heller där större äventyr. Brunelda och Delamarche sover på en dyscha resp.

klädhög, Robinson och Karl tvingas sova ute på balkongen i förstaden i den varma

sommarnatten, där de tidigare på kvällen har beskådat ett valmöte nedanför sig

på gatan. ( I kapitel 2. har vi tidigare sett en byggnadsarbetarestrejk.). Karl blir

då och då ganska så illa misshandlad av (fienden) Delamarche, denne

självsvåldige man, som vill att Karl skall vara parets nye betjänt efter Robinson,

som tycks ha blivit sjuk av arbetet med att serva det egendomliga paret, och av

sin alkoholism. Totalt sett råkar Karl illa ut, blir utskälld, förolämpad, trängd,

fasthållen, slagen, utnyttjad vid en mängd tillfällen. Det är förvånansvärt hur

Kafkas hjältar ( inte bara Karl, utan även Josef K. och lantmätare K. ) hamnar i

situationer, där andra människor gör dem illa, och ofta har inte dessa Kafkas

hjältar mycket att sätta emot. Och är det inte så att hjältarna rentav söker smärtan,

förolämpningen? Karl råkar ut för kvinnor som plågar honom, fysiskt. Klara och

Brunelda. Det brister - för ett ögonblick i Pollunderkapitlet - för Karl:

” ” Jag kan ju ingenting.”, sade Karl sedan han

slutat sången, och med tårar i ögonen såg han

på Klara.”

Karl går ut på balkongen ensam vid ett tillfälle hos Brunelda, och träffar där

läkarstudenten Mendel. Karl trivs på balkongen. ( Han vantrivs inte. ). Han är där

undkommande alla krav, är ingenting ( …. ) . Kafkas hjältar är ofta trängda, får

nöja sig med trånga utrymmen, kanske en halv säng, en liten stol o.s.v., och nu

… en balkong. Kafka beskriver ofta balkonger. Människor vistas på dessa, och

det är som om de drar sig undan sitt liv ut på dessa. På balkonger finns sällan

klocka, där är som ett undantagstillstånd. Men Karl är i denna kravlöshet fri och

han kan, skäligen lättad undan de tyranniserande B. och D., samtala med

studenten på balkongen intill, denne som sitter och studerar till läkare.:

”Det var en helt annan värld som han nu inandades.”

När Karl ser studenten börjar han tänka tillbaka på sina egna skolår i hemlandet.

Balkongen är ingalunda en böhmisk ”pawlatsche” – som den Kafka som barn

blev utelåst på – men en ”amerikansk balkong”, en annan balkong.

Tillbakablicken är en ganska vacker bild, men en mycket sval. Karl har inga djupa

känslor för sina föräldrar, tycks det, hur mycket han än värnar om sitt gamla

fotografi. Hans förhållande till den läkarstuderande studenten är gott. ”En helt

annan värld.” Här har vi en transcendens (?), eller ett förebådande av det som

sedan händer, när Karl i det s.k. Naturteaterkapitlet erbjuds en helt annan tillvaro

än betjäntens hos Brunelda. Balkongen – den tillfälliga utanförställningen - är ett

interregnum. Balkongen är pausen, fristen. Fristen, asylen, är vanligt

förekommande hos Kafka. Detta är så mycket mer märkligt som alla hjältarna

egentligen är skäligen fattiga på visioner och mål mitt i liberalismens eldorado.

Livet som en asyl.

På balkongen är han visserligen nu utträngd, men här en frist i så måtto att

här ingenting alls krävs. Balkongen är ansvarsfrihetens plats. Balkongen är en

konstruktion som inte leder nånstans. Den hänger utanpå ett hus, och är just bara

en andhämtningspaus. Ett helt liv, levt på en balkong, skimrar här förbi som en

absurd vision. ( Fr. Beissner menar att det hos Kafka finns endast ett tema, en

enda underliggande ton: den misslyckade ankomsten eller förfelade målet. )

Livet på balkonger, särskilt om natten, intar en plats hos Kafka. Han beskriver

vad Karl ser om natten i Ramses:

”Karl steg upp, lutade sig mot räcket och tittade ner på gatan. Månen var redan synlig men

dess sken trängde ännu inte ned i grändens djup. Om dagen var gatstumpen tom men nu var

det fullt med människor, i synnerhet framför husportarna,/……/. De många balkongerna

runtom var allesammans upptagna, där satt familjerna i skenet av en elektrisk lampa runt ett

litet bord eller blott på små pallar satta i rad allt efter balkongens storlek, eller åtminstone stack

de ut huvudens från rummet innanför. Männen satt där bredbenta, hade sträckt ut fötterna

genom stängerna i räcket, och läste tidningar..”(s.187.)

Här kan man kanske stanna upp och betrakta den egenartadhet som Karl

Rossmann utgör i förhållande till Josef K. och lantmätare K. . Karl Rossmann är

en helt ung man, nästan ett barn, och ändå tycks denne inte vare inriktad på

framtiden, inte planera, inte önska sig något – och han befinner sig dessutom i

”möjligheternas land”, frihetens ort på jorden, mitt i liberalismen – som vi nyss

sagt – i Amerika. Annorlunda är det ju med den 30-årige Josef K. och

lantmätaren, som är högst angelägen om sin framtid, och i varje ögonblick ser

efter nya möjligheter. Karl Rossmann tycks i detta avseende befriad, utestängd

från, en lust att se in i framtiden, patologisk (?) knuten till nuet, helt absorberad

av det som är där och då. Har han riktigt fattat vad som hänt honom? Förstår han?

Vad är det för medvetenhetsgrad hos denne godhjärtade pojke?

Är det inte ur ett grodperspektiv som Karl – och andra kafkahjältar - betraktar

allting? Ty han både betraktar, noterar och reflekterar mycket, men ofta mycket

omständligt kring detaljer. Karl gör aldrig upp en rejäl plan över sina mål i

Amerika. Hans planläggning är kortfristig. ( Även Kafkas egen planläggning för

romanen visar sig succesivt som obefintlig. Han tycks söka skriva som det faller

honom in. Och han förlyfter sig – som han säger. Han misslyckas med sin roman,

anser han, och den blir aldrig klar. Han skriver sig aldrig riktigt in i historien.

Men … utgiven blir historien ändå, av Brod.

Kanske bars han i skrivandet upp av ett absurt hopp, hopp om en räddning

genom det absurda. Enligt dem Kierkegardska tanken att räddningen, frälsningen,

alltid måste komma så… , men bara …. om man tror det. I kraft av det absurda.

Karl anländer i det nuvarande slutkapitlet i romanen till rekryterings-platsen

för Naturteatern i Oklahoma, som är ofantlig, nästan "skenbar" på äkta teatervis,

med … Salvador Dali-liknande teaterpodier, med flickor, utklädda i vita

klänningar till änglar, stående på podierna, där blåsande på trumpeter.

Det är som det där vore en skog av podier, och en ofantlig orkester, visserligen

ett provisorium till orkester, eftersom Karl blir irriterad, och lånar en trumpet i

det han säger till en ”ängel"! Han träffar Fanny som ängel. Han känner henne sen

förut. Troligen har han träffat henne på en bordell i staden Ramses.

Karl menar: "Ni blåser ju så dåligt allihop.", och visar själv hur det skall låta. Nu

är väl detta ett löjligt och naivt missförstånd av Karl: det handlar inte alls om att

blåsa bra…..

Själva rekryteringsplatsen är dock eg. en kapplöpningsbana med

bookmakerbås omgjorda till antagningskanslier för sökande med olika bakgrund

o. ursprung.

----

Ramses ja…. Vad säger att inte hela denna roman handlar om Egypten, och

om hur israelerna i historiens gryning kom på avvägar till detta land som slavar

åt farao Echnaton?

Är inte Karl Rossmann en sentida släkting till Moses, som så idyllisk

guppade där i sin stråkoffert i Nilens vass? Längtande efter en famn att komma

upp till.

Kanslier var Kafka van vid från sitt arbete som statlig försäkringsjurist. Vad

gäller byråkratin vid denna tid kan man jämföra med Einsteins berömda

kommentar om Prags Tintenscheisserei ...... Det var Kafka också en källa till

förvåning, hur imponerade alla ( andra ) människor - än han själv - tycktes vara

av kanslier o. byråkratier. Han kunde stå vid sitt arbetsrumsfönster o. se på

människorna på gatan o. högt säga: ”Varför kommer dom hit upp och tigger om

pengar. Varför river dom inte ner hela stället och tar det dom vill ha? ” sa han

ju..... ( Det var skillnad på teori o. praktik hos den i vissa avseenden

halvanarkistiske Kafka. I hans intresse för sionismen var ett av de dominerande

inslagen intresset för dess - i delar av dess teori - socialistiska inslag. ). Alltnog,

Det fanns massor av kanslier vid kapplöpningsbanan. Det finns faktiskt en exakt

siffra, ( mycket egendomligt….. ): ängeln Fanny - som han tog trumpeten ifrån -

, säger, att de är 200 stycken till antalet. Denna uppgift står i sin exakthet

egenartad ställd gentemot en oöverskådlighet man kan extrapolera från de

uppgifter som i övrigt kommer fram...... successivt: Karl blir, efter att ha sagt sig

vara ingenjör, i tur och ordning skickad till Kansliet för ingenjörer, så till Kansliet

för folk med teknisk utbildning, sedan till Kansliet för förutvarande

mellanskoleelever och till sist till Kansliet for europeiska mellanskoleelever.

Organisationen tycks ju märkligt oformlig, grotesk o. siffran 200 verkar som om

ängeln s.a.s. "tagit den ur luften". Vi har här en allmänmänsklig (?) aning om

oändlighet, sådan som vi tycker att den också skildras i Processen, där det inte är

någon ända på instanser.. ( Tidigare i Amerika finns flera beskrivningar av detta

kalejdoskopiska slag , där siffror spelar in : Farbrorn har ”tio kontor”, Hotell

Occidental har ett stort antal hissar. Den större "rymden" motsvaras faktiskt av

en tilltagande fräckhet hos huvudpersonen/figuren, som inte bara vågar spela

trumpet, men också - mitt i alltihop - vågar hitta på ett nytt namn åt sig, som på

pin kiv ? "Negro".)

”Det var en bod längst ute, inte bara mindre utan också lägre än alla andra. ”

Detta är alltså Kansliet för europeiska mellanskoleelever. Han blir införd i

rullorna som " Negro, teknisk arbetare”. Det blir ett väldigt rabalder angående

namnet, men Karl tycker för sig själv att det kan räcka med det namn som han "

haft som tilltalsnamn på sina senaste platser: ”Negro"". ( En viss ironi över USA

dväljs här.) Så är Karl tillbaka i en position som är vanlig för honom, och som

han söker undslippa, den, att VARA ILLA TRÄNGD. Utsatt. ( ”en bod längst

ute” ). Att egentligen vara utan framtid, utan vara i existensen.

Uppmålandet, som är mycket originellt, av bilden av landet sker enligt en speciell

– generell - princip, (!!) som förklaras kort i följande lilla avsnitt om bildspråk.

”Det bästa hantverket lämnar alltid luckor och

hål I poetens verk, så att någonting, som

inte finns I dikten kan krypa, kravla, blixtra

eller dundra in.”

( Dylan Thomas)

Karl Rossmann har här – efter att ha följt rådet från affischer: ”Auf nach

Clayton!” ( lite av frälsningsrörelse över det hela ) - alltså äntligen nått så långt

som till antagningsområdet för anställning i Den Stora Oklahoma-naturteatern.

Denna antagningsplats är provisoriskt inrättad på en hästkapplöpningsbana. Man

inser /tror att denna bana är så stor som en hästkapplöpningsbana normalt är. Man

kan ana, att den är något avlägset belägen, i någon mellanamerikansk halvöken.

Kafka hade relativt – ja, mycket - begränsade kunskaper om Amerika, som land,

- ( något á la Karl May, den bl.a. av Hitler beundrade tyske indianboksförfattaren,

som aldrig satt sin fot där ). Kafka hade dock en släkting i Amerika, samt läste ju

alla möjliga böcker och tidskrifter, allt han kom åt, - ofta – men inte alltid - i den

lättare genren, som biografier och sådant. Han insisterade dock på, att det han

beskrev var "det moderna Amerika".

Antagningen till Naturteatern ( som påminner något om antagningen till

krigstjänst - kapitlet skrevs år 1914… ) går till så att man, via en man som sorterar

folk, förhör sig om deras bakgrund och utbildning. Allt efter de svar han får så

sänds var och en av de ansökande till olika "bås", där det finns skyltar för olika

kategorier människor. Så finns alltså t.ex. ett bås för "Europeiska

mellanskoleelever." och ett annat för "Europeiska mellanskoleelever med viss

lägre teknisk utbildning".

Om man då betänker vidden av ( potensen i ) denna kategorisering, så växer

antalet bås, och därigenom hela arenan utöver den vanliga storleken på arenor. (

Jfr. Hotell Occidental, med dess mängd hissar och hisspojkar.). Vi befinner oss i

en oöverskådlighet, där det samtidigt händer ganska små, triviala ting, som t.ex.

dispyten om Karls för registratorn uppgivna namn, "Negro", o.s.v.

Nu anser T. Ekbom, - I boken Den hemliga domstolen - med W. Rieck, m.fl. att

Karl Rossmann ….. är död i detta kapitel. Jag kan inte ansluta mig till den. Att

Kafka skulle ha skrivit en himmelsskildring, är under inga omständigheter alls

likt denne man. Det är på något distinkt sätt ovidkommande om Karl Rossmann

”lever” eller ej, i en fiktion som denna. Vad skulle det nu förklara (!) om vi säger

att han är död, i hela boken, eller i bara sista kapitlet, eller inte alls död? Man ser

lätt, att det gör vare sig från eller till. ( Vilken som helst annan romanhjälte hos

vilken som helst annan författare kan vi icke lika gärna förklara död, utan att det

berör oss ?) .Om man framkastar en sådan teori , så bör man se till att den på

något sätt har någon konsekvens, eventuellt av något hittills av andra

kommentatorer försummat.

En känsla man kan få vid läsningen av Amerika är, att Kafka tar på sig rollen som

skyddsängel och mild plågoande åt sin Karl Rossmann, och storligen trivs med

det....... ( Samtidigt,- i en annan del av världen- är det ingen som tar hand om FK.

Angående bildspråk, så kan man i förbifarten nämna att Kafka ett slag sysslade

mycket med teckning, blev mycket beundrad för sin stil, och att man ansåg att

den liknade Paul Klees. Klee arbetade ju i många fall med en geometrisk stil

som den som Kafka använder. Kafka arbetar dock mer perspektiviskt och med

förskjutningar. Mycket av det tecknade materialet är ännu - i skrivande stund -

opublicerat. Men de teckningar vi ha, visar på ett originellt fritt perspektiv, och

en geometrisk fantasi, samt ett frimodigt förhållande till bild över huvud taget.

Nu är det många som ansett att Kafkas litterära bildspråk liknar Paul Klees

bildspråk. Och att vi här har att göra med en form av utsökt expressionism. Och

sant är att Kafka var inspirerad av de, som kom att kallas expressionister. Han

antecknade ibland korta iakttagelser – FK var ju en stor iakttagare av mänskligt

beteende, kopplande psykologi med gestik o.s.v. – och mycket i dagböckerna –

och breven - är sådana formuleringar som gott kan kallas ”expressionistiska

bilder”. Att man nu i samband med Kafka möter termen ”expressionism” beror

ju på att FKs text gett ett sådant intryck hos många läsare, ett intryck av att någon

våldsamt uttrycker sig. Nu är Kafkas formspråk ändå – om man ser till det

omedelbara yttre – vitt skilt från det typiskt expressionistiska, varför man här

måste se det som något medelbart, en subtil expressionism – om man vill behålla

termen. Att detta intryck av en stegrad förnimmelse av enskilda ting, ofta i bjärt

kontrast till allt övrigt - ergo: ett ensamt ting, ofta något förfrämligat -,

framkommer, är en funktion av den egenartade grundstrukturen, där Subjekt- och

Objekt-former är ställda mot varandra i sträng kontrast och omvärlden på ett

tvetydigt: oblikt, ekivokt, ironiskt sätt alluderar till den freudianska

drömsymboliken. Ett ytterligare drag som Kafka har gemensamt med den

koncentrerade esteten Paul Klee, formmässigt, är ju den stora exaktheten,

tydligheten i det yttre föreställandet. De äger båda en klarhet och virtuositet i den

yttre formen, Klees nu kanske byggd på dennes nedärvda, gedigna musikalitet.

Vi möter hos Kafka det tidstypiska, - genom hans eleganta speciella teknik - som

också framträdde i expressionismen,: Entfremdung, ”förfrämligande”.

”Karl såg i ett gathörn ett plakat med följande text: "På kapplöpningsbanan i Clayton

anställes idag från klockan sex om morgonen och till midnatt personal för teatern i Oklahoma!

Den stora teatern i Oklahoma kallar er ! Den kallar bara idag, bara en gång! Den som nu

försummar tillfället, försummar det för alltid ! Den som tänker på sin framtid är vår man! Alla

är välkomna! Den som vill bli artist anmäle sig! Vi är den teater som alla har användning för,

var på sin ort! Den som beslutar sig för oss gratulerar vi nu genast ! Men skynda er så ni kan

bli mottagen före midnatt! Klockan tolv stänger vi överallt och sen öppnas det inte mer !

Förbannad den som inte tror på oss ! Iväg till Clayton!"

( A. s.214f.)

I originalmanuset inleds detta avsnitt – på sant ( typiskt ) Kafka-vis - med

ordet ”plötsligt”. ( ”Plötsligt såg Karl ….”.). Ifrån den tröstlösa, förnedrande

tillvaron hos den hänsynslösa Brunelda kastas vi bildlikt och bokstavligt talat ut

på gatan, och möter där – på gatan – en värvning. Många har betraktat denna

beskrivning av ”den stora teatern” som en slags paradisskildring. Skildringen har

många drag gemen-samma med övriga skildringar i Amerika. Men den äger

också – i kraft av vad för figurer som framträder – en karaktär symbolisk

skildring, samt av färgglad satir, som är mer tvingande än vad de tidigare

partierna erbjuder.

”Amerika har en märkvärdig prägel

av på en gång framtidskontinent och

drömlikt övergångsland till evigheten.”

( A. Lundkvist )

”Hos Tolstoy består ”främmandegöringsbegreppet” däri att han inte kallar föremålet vid dess namn utan

beskriver det som om han såg det för första gången och vidare att han skildrar en händelse som om den

inträffade för första gången; vid beskrivningen av företeelsen använder han därvid inte de benämningar som

vanligen ges dess delar utan benämningar som används för motsvarande delar hos andra företeelser.”;

”Saker som man varseblivit ett flertal gånger börjar man snart nog varsebli genom igenkännande: saken

befinner sig framför oss, vi vet om den, men vi ser den inte. Därför kan vi inget säga om den.” ( Viktor

Skolvskij.)

Tonfallet på plakaten är av typen ”frälsningsaffisch”. Så blir också denna

skildring, nära nog, helt pastischartad. Berömd är sedan skildringen av

uttagningsprocessen till teatern där den bildmässiga framställning är mästerligt

utförd, och vi ser framför oss ( måhända ) ett landskap, som påminner om en

målning av en italiensk futurist som Giorgio de Chirico.

Kafka upptäckte tidigt sin förmåga att försätta sig i ett halvdvaletillstånd

under skrivandet. Utan denna förmåga hade det varit omöjligt för honom att

skriva något alls i närheten av vad han gjorde. Han försatte sig i ett tillstånd av

trance. Oftast var det nattetid. Kafka led i hela sitt vuxna liv av sömnsvårigheter.

Kafka började tidigt i livet att skriva, men vi kan bara följa vad han skrivit från

omkring 1910, i korta prosastycken. Det som är författat tidigare är uppbränt. Av

honom själv. En mycket förtätad stil i långa komplicerade, men musikaliskt

klingande meningar är utmärkande för dessa arbeten. Anteckningar i Dagboken

är ofta inkörsporten till dessa berättelser. Vanligen börjar Kafkas noveller med en

motsättning, en nästan "elektriskt laddad" fras, ur vilken berättelsen sedan kastar

sig fram och behåller kraften alltigenom på ett förbluffande sätt. "Början av varje

berättelse nästan skrattretande.", skrev han i sin dagbok. Kafka skrev nästan

aldrig om. Rättade aldrig. Däri olik sin Flaubert.

Han var känd och beundrad av en liten krets intellektuella i Prag, ofta unga

människor, som hade läst en eller två noveller, eller en novellsamling av mannen

med det underliga namnet ( Kafka = kaja, som sagts.), bl.a. av den unge studenten

Gustav Janouch. I boken Samtal med Kafka (1957)( vars äkthet visserligen nu är

ifrågasatt ) frågar Janouch under en promenad Kafka om han känner sig ensam.

Kafka svarar efter att ha tänkt en liten stund : " Jag är lika ensam som Franz

Kafka." Det tycks nästan som om det för Kafka var naturligt att dela upp

personligheten i två identiska personer. Menade han att han var den person som

talade och den man läste? Eller att han är det drömartade tillstånd han är, och

exakt den person, som är den som hyser det drömartade tillstånd, tillståndet som

skriver små böcker under namnet Franz Kafka, och som just - personen - då -

person lika ensam som tillstånd - tyckte att det kändes rätt ( på något sätt rätt ) att

säga: "Jag är lika ensam som Franz Kafka." - Som om namnet var en främmande

skylt som den i A. A. Milnes Nalle Puh skylten "Saunders". Kafka levde under

samlingsnamnet Kafka.- Han hade ju på ett sätt i och med detta generaliserat sin

person, typbestämt sig, gjort sig själv till en klass, som inrymde sig själv, -

samtidigt som han ställde sig utanför den och upplevde sig stå i en likhetsrelation

till denna dubbel-identitet. Th. Adorno slår i en essä hjärtlöst fast att Kafka var "

en människa utan ipse". ( ipse. lat.= Själv. )

Kafkas Amerika är mycket upptagen av ämnet duglighet. I detta är den bara delvis

lik den bok som sägs vara förebilden, nämligen Ch. Dickens´ David Copperfield.

“Whether I shall turn out to be the hero of my own life, or whether that station will be held by

anybody else, these pages must show. To begin my life with the beginning of my life, I record

that I was born (as I have been informed and believe) on a Friday, at twelve o'clock at night. It

was remarked that the clock began to strike, and I began to cry, simultaneously. In

consideration of the day and hour of my birth, it was declared by the nurse, and by some sage

women in the neighbourhood who had taken a lively interest in me several months before there

was any possibility of our becoming personally acquainted, first, that I was destined to be

unlucky in life; and secondly, that I was privileged to see ghosts and spirits; both these gifts

inevitably attaching, as they believed, to all unlucky infants of either gender, born towards the

small hours on a Friday night.

I need say nothing here, on the first head, because nothing can show better than my history

whether that prediction was verified or falsified by the result. On the second branch of the

question, I will only remark, that unless I ran through that part of my inheritance while I was

still a baby, I have not come into it yet. But I do not at all complain of having been kept out of

this property; and if anybody else should be in the present enjoyment of it, he is heartily

welcome to keep it.”

Karl bedöms hårt av sin farbror Jakob, förvisas - såsom Karl förvisats från

Europa - ur dennes hem på grund av vad som närmast tycks vara ett missförstånd.

Men under tiden hos farbrorn talas det mycket om färdigheter, om

språkkunskaper, om förmågan att spela piano, att spela tennis och förmågan att

tänka och tala. Senare i boken diskuteras om Karl alls kan något - i episoden med

Klara Pollunder -, hisspojkens färdigheter, sedan frågor om studier, om tyska

mellanskolor, om förmågan att spela trumpet o.s.v., o.s.v.. Karl visar dock inga

tecken till att egentligen vilja skaffa sig några ingående kunskaper i någonting.

Han läser lite olika korrespondenskurser, men helt planlöst.

Nu behöver ju Karl inte bekymra sig om någonting särskilt. Åtminstone inte i

kap.2 då han tas helt om hans av senatorn, herr Jakob. Ja det är ju så att ingenstans

i världslitteraturen finns så mycket att kommentera som just hos Kafka. Det beror

ju inte på rikedomen av företeelser, eller originaliteten i iakttagelserna. Det beror

enbart på det sätt på vilken Karl är berövad det han är berövad. Detta sätt är

åstadkommet av ett egenartat snitt som gör att vissa egenskaper blivit Karls, andra

egenskaper har tagit vägen någon annan stans.

Karl är allt ifrån början, en femtonåring, inställd på att lära. Han tycks ha lätt för

att lära, och lär sig fort Engelska. Sedan läser han handelslära på kvällarna. Men

då och då framskymtar hans övertygelse om att han egentligen ingenting alls kan.

Han säger t.o.m. detta: ”Jag kan ju ingenting.”.

Romantiken transcenderade sig själv i det att den övergav exotismen, sökte efter

maktens centrum, och skapade myten fantastiskt mitt i det vanliga, liksom

modernismen som gjorde samma och allra vanligast: mitt i den nya världens

centrum, i storstaden. Kafka följde nu inte modernismen, i denna tappning.

Kafkas myt blev mer en myt rörande den moderna människans inre, en

intrapsykisk myt. Det är definitivt inte myten om ett urbant Prag vi möter hos

Kafka. I sin myt inkorporerar Kafka citatvis historier och grepp från den

omedelbart före honom liggande litteraturen, ibland också samtida litteratur.

Kafka använder dessa litterära allusioner och grepp för att berätta sina berättelser,

där han ju utesluter allusioner till miljöer som kan igenkännas. I detta är han helt

skild från de andra stora modernisterna, som oftast understryker att de befinner

sig mitt i den moderna storstaden, ty ifrån en position på denna bekanthets matta

så, rycker Kafka, lika skickligt som egentligen omärkligt, bort mattan. Hos Kafka

är vi i en stiliserad tillvaro, där moderniteten knappt markeras av något mer än

förekomsten av spårvagnen och telefonen. Bortsett från sådan artefaktur, kan vi i

Kafkas verk känna oss - som många har påpekat - som om vi befunne oss i en

evig, obestämd, ”gråbrun” slags ”medeltid”, där ”alla tåg har gått och alla klockor

stannat”, och inget nytt vare sig hotar att bryta in eller har just ställt världen på

ända. Amerika är naturligtvis undantaget. Amerika är i mycket en form av parodi

på science fiction-fantasy innan dessa fanns. Och Amerika är också i ett viktigt

avseende en roman på väg till en ny stil. Ett experiment.

Om man inte kan ta till sig det spel med vertikala nivåer, som finns i den tyska

romantiska Märchen, så är det lika osannolikt, att man kan ta till sig Kafkas texter.

Att läsa en Kunstmärchen av Tieck eller andra rent ”platt”, alltså enbart som en

rak redogörelse för ett händelseförlopp, är en garant för att man inte får ut något

av den. Att hålla sig öppen för att finna fler och fler nivåer i en sådan berättelse,

det ger ett annat resultat. Att det – i båda fallen - finns förutsättningar för ett

sådant rikt läsande kan man se hos mången receptiv kritiker. Man kan stort sett

med behållning läsa Kafka hur som helst, bara inte ”platt”, d.v.s., man kan inte

läsa i vägran att se att det finns fler nivåer än en.

---------------------

””Så röda läppar hon har.” tänkte Karl.”

Samhällen inte bara tillväxer på grundval av att människor parar sig. Samhället

existerar och snurrar i sin kulturella skapelse kring det hjul som det sexuella spelet

skapar. De flesta meningsbärande element i en kultur och ett flertal av dess värden

bygger på dynamiken i skillnader och likheter – kort sagt: dialektiken - mellan

man och kvinna. Karl söker icke i någon anmärkningsvärd grad i det nya landet

efter sexuella förbindelser. Men han snubblar över dem.

Bland de allra intressantaste mötena som Karl råkar ut för i Amerika, och bland

de mest omskrivna, det är mötet med den dominanta Klara Pollunder. Denna

episod har ansetts viktig i och med att man har antagit att den i all sin pregnans

ger en bild av Kafkas egen sexualitet. Brottnings-matchen med Klara avslöjar

ganska tydligt att Karl förträngt sin manlighet. Nu kan ju den bestämdhet som

Klara visar vara avtändande på Karl. Samtidigt är den tilldragande. Karl värjer

sig halvt. Hur han än reagerar så tycks han inte ha något emot att befinna sig i

Klaras grepp, samtidigt som han inte har något emot sin lust att vrida sig ur det.

Det Karl inte förstår är att han inte kan leva i ambivalensen. Ingenting tar så

mycket kraft som ambivalens. Det är ambivalensen som våldtar Karl, och som

tillåter att han blir våldtagen.

Kafkas Amerika är ju i mångt och mycket en skugga till Robert Walsers utmärkta

smått hallucinatoriska roman Jakob von Gunten från 1909, som Kafka beundrade

stort. D. Zimmermann har i en monografi rett ut detta samband med stor finess.

Det skall därför inte repeteras här.

Enbart kan påpekas att likheten mellan de två hjältefigurerna är stor, både i

deras charmfullhet, deras introverthet och deras utanförställning. De är också

otydliga i sin sexualitet. Den unge Jakob som i sin roman går igenom en skola för

betjänter (!) kommer i slutet fram till att han lika gärna kan välja en osäker framtid

som sällskapspojke åt rektorn/direktörn, när nu skolan ändå går i konkurs.

Poängteras kan likheten i det att de båda romanerna är drömartade. Walsers

roman fick dock dålig kritik av flera med motiveringen att den var ”fjantig och

flickaktig”. Jag fann den humoristisk och helt i linje med den tyska romantiska

Märchentraditionen.

Karls status är – formellt - invandrarens. Han har pass med sig, insytt i lönnfickan.

Men det är ingen ivrig invandrare. Karl är inte särskilt nyfiken. Han verkar mest

förvånad över Amerika, ett Amerika han inte på något gediget sätt söker lära sig

särskilt mycket om. Han rör sig ofta på måfå. Hans sätt är här atypiskt, och

omytiskt. Karl är tysk, men det vimlar av ( med varandra konkurrerande )

nationaliteter i boken. Shubal är rumän, Robinson är irländare och Delamarche

fransman. Den amerikanska drömmen illustreras av Farbror Jakobs berättelse om

sin kommissionsfirma, i ständig växt:

””Du har verkligen fört det framåt”, sade Karl vid ett tillfälle under dessa ronder genom

affärsföretaget, som man måste använda flera dagar för att gå igenom, även om man ville se de

enskilda avdelningarna helt flyktigt. ”Och allt har jag själv ordnat och inrättat för trettio år

sedan, ska du veta. Då hade jag en liten butik i hamnkvarteret, och om det var fem lådor som

lastades av där på en dag, så var det mycket, och jag var stolt när jag gick hem. Idag är mina

lager hus i hamnen de tredje i fråga om storleken, och den där butiken är nu matsal och

materialbod för mina stuveriarbetares sextiofemte grupp.”

”Det gränsar ju till det fantastiska”, sade Karl.”

( Am. s.40. )

Detta är givetvis den allra största ironi över kapitalismen, och det mest oerhörda

hån gentemot Jakob.

Karl Rossmann har hamnat på samhällets botten, och identifierar sig i denna

skildring därför med andra amerikaner som befinner sig där: till exempel de

svarta. Hur människan kommer bort i byråkratin, utlämnas åt godtycket åt en

mellanchef, detta har Kafka redan tidigare i romanen varit inne på. I

beskrivningen i slutkapitlet av kanslierna på kapplöpningsbanan kan man ana en

Karl Krausk kritik samhället , en pendang till Robert Musils ”Kakanien”, den

österrikiska dubbelmonarkins väldiga byråkrati, full av ”Tintenscheisserei”,

o.s.v. Så kommer Kafka att mitt i en skildring som tycks späckad med

gammaltestamentliga illusioner att väva in en svidande civilisationskritik ( kritik

av liberalismen ) i sin ”amerikanska roman”. En kritik av nära nog detta slag

återkommer ju i Processen och i Slottet, där mellancheferna är legio, och deras

makt outgrundlig i omfång och genes. Som vi skall se kan man nog med fördel

iaktta Kafkas större verk ur den synvinkeln, att det handlar om en blandning av

genrer, kanske en bortblandning, sammanblandning, och en blandning ur vilken

en ny genre – mitt i historiska tillfälligheter – stiger upp. Man kan i evighet

kommentera dessa enskildheter, de genremässiga och motiviska, och det är

intressant att låta sig själv förvillas av det spel, den ”lek”, som Kafka här ägnar

sig åt, blott man återtar kommandot och tar sig samman till att samla sina intryck

inom ett distinkt ramverk gällande huvudutsagorna, huvudeffekten: det specifikt

kafkaartade ( kafkaeska ) , eller det specifika för vart och ett av Kafkas verk. (

När det gäller litteratur måste man – av princip – se vart verk, varje novell, varje

roman – som ett fristående verk, ett helt. ). Det man hotas av är att förirra sig i

tematiska undersökningar, att ägna sig åt detaljer i stället för helhet. Ty det finns

en oändlig mängd samband i Kafkas verk, och dem kan man påvisa , och på olika

sätt ( essäistiskt eller ”vetenskapligt” ) ordna och ( klassificera och ) kommentera

och jämföra med olika externa fenomen i verklighet eller fiktion. Detta är ganska

lätt att göra, men jag ser det framför allt som en fara, ty man gör därmed faktiskt

bilden otydlig, ( ”blurring the picture” ), med sina parallellismer och man hamnar

på avvägar, onyttiga avvägar som inte leder något närmare en meningsfull

reception, en personlig förståelse. Man har inte hur mycket tid som helst att ägna

åt att jämföra delar; viktigare är att söka reda på de determinerande (!) detaljerna

och att alltid ha överblick, när man skriver om Kafka.

I Bruneldas och Delamarches våning - det är hennes enrummare, i

hyreskasernens översta etage - det är hon som har pengarna …- utspelas inga

större äventyr. Brunelda och Delamarche sover på en klädhög; Robinson och Karl

tvingas sova ute på balkongen i förstaden i den varma sommarnatten, där de

tidigare på kvällen har beskådat ett valmöte nedanför sig på gatan. I kapitel 2. har

vi tidigare sett en byggnadsarbetarestrejk.

Karl blir då och då ganska så illa misshandlad av Delamarche, denne

självsvåldige man, som vill att Karl skall vara parets nye betjänt efter Robinson,

som tycks ha blivit sjuk av arbetet med att serva det egendomliga paret, och av

sin alkoholism. Karl blir misshandlad, inte bara av Delamarche. Totalt sett råkar

Karl illa ut, blir utskälld, förolämpad, trängd, fasthållen, slagen, utnyttjad vid en

mängd tillfällen. Det är förvånansvärt hur Kafkas hjältar hamnar i situationer,

där andra människor gör dem illa, och ofta har inte dessa Kafkas hjältar mycket

att sätta emot. Och är det inte så att hjältarna rentav söker smärtan,

förolämpningen?

Karl går ut på balkongen ensam vid ett tillfälle hos Brunelda, och träffar där –

på avstånd - läkarstudenten Mendel. Karl trivs på balkongen. Han vantrivs inte.

Han är där undkommande alla krav, är ingenting ( …. ) . Kafkas hjältar är ofta

trängda, får nöja sig med trånga utrymmen, kanske en halv säng, en liten stol,

o.s.v., och nu … en balkong. Kafka beskriver ofta balkonger. Människor vistas

på dessa, och det är som om de drar sig undan sitt liv ut på dessa. På balkonger

finns sällan klocka, där är som ett undantagstillstånd. En tillfällig asyl. Asyler är

bra. Tillfälliga sådan är ännu bättre. Karl är i denna kravlöshet fri och kan skäligen

lättad, undan de tyranniserande B. och D., samtala med studenten på balkongen

intill, denne som sitter och studerar till läkare.:”Det var en helt annan värld som

han nu inandades.”

När Karl ser studenten börjar han tänka tillbaka på sina egna skolår i

hemlandet. Balkongen är ingalunda en böhmisk ”pawlatsche” – som den Kafka

som barn blev utelåst på av Hermann Kafka – men en ”amerikansk balkong”, en

annan balkong. Tillbakablicken är en ganska vacker bild, men en mycket sval.

Karl har inga djupa känslor för sina föräldrar, tycks det, hur mycket han än värnar

om sitt gamla fotografi. Hans förhållande till den läkarstuderande studenten är

gott. ”En helt annan värld.” Här har vi en transcendens (?), eller ett förebådande

av det som sedan händer, när Karl i det s.k. Naturteaterkapitlet erbjuds en helt

annan tillvaro än betjäntens hos Brunelda.

Balkongen – den tillfälliga utanförställningen - är ett interregnum. Balkongen är

pausen, fristen. Fristen är egentligen vanligt förekommande hos Kafka. Detta är

så mycket mer märkligt som alla hjältarna egentligen är skäligen fattiga på

visioner och mål mitt i liberalismens eldorado. Livet som en asyl.

På balkongen är han visserligen nu utträngd, men här en frist i så måtto att här

ingenting alls krävs. Balkongen är en konstruktion som inte leder nånstans. Den

hänger utanpå ett hus, och är just bara en andhämtningspaus. Ett helt liv, levt på

en balkong, skimrar här förbi som en absurd vision.( Fr. Beissner menar att det

hos Kafka finns endast ett tema, en enda underliggande ton: den misslyckade

ankomsten eller förfelade målet.)

Här kan man kanske stanna upp och betrakta den egenartadhet, som Karl