Kafkas Amerika

AMERIKA/DEN FÖRSVUNNE.
”Amerika har en märkvärdig prägel av på en gång framtidskontinent och drömlikt övergångsland till evigheten.” ( A. Lundkvist )

Den försvunne- Amerika - är det första romanprojekt som Kafka inledde, kanske i Januari 1911. jfr. Dagboken 19. Januari 1911: ”En gång hade jag en idé om en roman, i vilken två bröder kämpade mot varann, - den ene åkte till Amerika, den andre stannade kvar i ett europeiskt fängelse. Jag skrev då och då några rader på den bara, ty den gjorde mig trött./…../ ”. FK var ju smått förtvivlad över att han bara skrev korta texter. Detta arbete höll han länge hemligt – mot sin vana - för Max. Amerika - som land - d.v.s. U.S.A är ju redan från början lite ”deformerat” i Kafkas tappning - genom den famösa inledningsdetaljen beträffande vad frihetsgudinnan håller i handen. Enligt Amerika håller hon inte bara upplysningsvis ju ett svärd i handen , och icke en upplysningens fackla. Detta skenbart så obetydliga inaugurerande faktum kan ju ses såsom emblematiskt, och såsom ett uppenbart men ändå hemligt tecken. Kafka började skriva Amerika som en Dickens-pastisch. Kafka avsåg : en ”ny och bättre David Copperfield…”;- här finns även impulser från Oliver Twist…..; T. Ekbom: ”/…./ kan Kafkas romanhjältar också beskrivas som inverterade Dickenshjältar. ” . FK hade mycket höga förväntningar på, att den skulle bli hans genombrottsroman. Han arbetade flitigt med stor entusiasm på den, i många år, och kommenterade arbetet i breven till Felice. Inledningen är utbytt, och den ursprungliga lydelsen av denna är okänd, då den brändes av Kafka själv. De första med titel försedda sex kapitlen tycks vara skrivna på sex veckor hösten 1912 alldeles efter Domen. Amerika har inte samma karaktär som Domen, men kanske mer med senare verk som Processen, Förvandlingen eller En läkare på landet. Första kapitlet ( Eldaren , Der Heizer ) är på flera sätt mer komplicerat än vad Kafka skrivit tidigare i sitt liv, och det blev i . hans eget och flera andras tycke så bra, att det så snabbt av honom själv publicerades separat, i en tidskrift . För att kunna skriva denna roman, som ju utspelas i ett land, som på något sätt liknar det verkliga Amerika, så studerade Kafka en del böcker och fotografier, filmer o.s.v. om Amerika. Namnet ”Förenta Staterna” finns också det med i texten till utkastet Den försvunne. Samtidigt var Kafka mån om att framhålla att det verkligen inte var något forntida Amerika han beskrev. Om det nu istället handlar om en utopi yttrade han sig dock inte.

Glömmandet av ett paraply.

”När den sextonårige Karl Rossmann, som sänts iväg till Amerika av sina stackars föräldrar därför att en tjänsteflicka förfört honom och han fått ett barn med henne, närmade sig New Yorks hamn på ångaren, som nu saktat farten, fick han se den länge siktade frihetsgudinnans staty liksom i solsken som plötsligt blivit starkare. Hennes arm med svärdet stack upp på ett nytt och slående sätt, och kring hennes gestalt blåste de fria vindarnas hög ! sade han till sig själv, men samtidigt sköts han, där han stod försjunken i tankar och utan att inrikta sig på att gå iland, av de förbirusande bärarnas alltmer växande skara ända ut mot relingen.” En sällsynt rafflande inledning. Så har vi inte väl introducerats till Karl , och dennes öde att ha förförts av ett hembiträde, skickats iväg av ”olyckliga föräldrar” och följt Karl med båten som passerar frihetsgudinnan, vars svärd ”stack upp på ett nytt och slående sätt” ( vad då ”nytt” ? ) , förrän det nu händer, när Karl Rossmann vår hjälte , just skall gå iland i landet Amerika, att denne, ihopföst av en stor folkhop meden emigrantkamrat - en viss Butterbaum -, plötsligt kommer ihåg, att han glömt sitt paraply nere i båten. Vi får här inte glömma att Karl Rossmann bara är en figur. Han är således inte någon fullständig, hel människa, det är det aldrig fråga om hos Kafka, men blott delar av människor, något jag kallar :”figurer”. Därför får man betrakta t.ex. Karl ( hjälten ) här … med en viss distans. Hela människan Karl Rossmann är hela romanen. Åter till inledningen: Generellt så kan man finna detta skeende, borttappandet, både i roman och verklighet : att någon då låtsas glömma bort något ( d.v.s. avsiktligt lämnat något bakom sig, för att bli tvungen att avlägsna sig från ett sällskap för att ev. låtsas ”hämta det”… ), och vi finner, att vi även här i Kafkas roman blir förvillade inför tvetydigheten i situationen. Ty den går att tyda på två sätt: Antingen har Karl faktiskt glömt paraplyet, eller så har han lämnat kvar det. Till yttermera visso kan man misstänka berättaren – id est : Franz Kafka själv – för att i en ytterligare tvetydighet ställa oss ovetande i det om detta nu är ett klassiskt berättargrepp, ( om vi är trygga i en berättares famn ) eller om det är ”hårda fakta”. ( Kafka har ”placerat” glömskan hos ovetenheten.). Om det är en slump , eller om det är en psykopatologisk glömska….. som signifierar något annat, det vet vi inte. I det följande, i letandet efter paraplyet, så lämnar Karl hur som helst sin koffert ! Och om lämnandet av kofferten är en omedveten handling, lämnandet av den koffert han kanske aldrig skall återse, den, som bl.a. har ett fotografi av föräldrarna inuti, det vet vi heller inte. Lämnar kofferten gör han dock. I maskopi med sin hjälte förhåller sig berättaren här tyst i sin gåtfullhet och låter Karl - med fullständigt obekymrad min - lämna sin väska på däck bland alla emigranter – hos den nyfunne vännen Butterbaum, som, motvilligt, står och vaktar den - för att uppsöka den stora ångarens inre på jakt efter sitt paraply. Vad som kanske i realiteten glömts – vad som är den stora gåtan här , det är ju – måhända - den lilla detalj, att vi inte riktigt vet , än, vad det var för ångare Karl kom med, hur hans person och värld varit innan han steg iland i det Nya Landet. Men det kan vi nu få en smått fantastisk inblick i genom de händelser som utspelar sig i ångarens buk. Allt i skuggan av dramat med dessa ägodelar : paraplyet och kofferten. I följetänger, som dem Dickens och Dostojevskij m.fl. skrev, under det de själva höll hela handlingen i huvudet i månader, är det inte ovanligt med återtag, rekapitulationer för att åter och åter klargöra bakgrunder, men här är det ett ”återtåg” . Någon rekapitulation är det ju inte, - men det är ett återvändande till ångaren som han skall lämna, och man får en blick in i den miljö där Karl skall ha vistats ett bra tag under överfarten över Atlanten. I det vi nu finner ångaren lite märklig är det som om denna ångare, i det den kommit i kontakt med det, som det skall visa sig, märkliga Amerika, på något sätt blivit ”amerikansk”. Det är som om vi känner, att ångaren tidigare varit en helt vanlig ångare, - en annan ångare - men att den nu – genom Karls agerande och blotta existens plötsligt är ”något annat”. Framför allt är den – riktigt hur detta intryck skapas blir man inte riktigt klar över - väldigt stor. Vi skall senare söka reda ut den ”bildteknik” som Kafka här använder. Beslutet att hämta paraplyet, och alltså inte strunta i att hämta det, ger inte Karl någon beslutsångest. I själva verket fattas beslutet så snabbt, och med en sådan fermitet, att vi knappt märker det. Beslutet är fattat, som om det faktiskt redan långt tidigare var fattat. Den – som vi sedan upptäcker – käcke och redlige unge mannen – visar alltså från början, att han minsann är en de snabba beslutens man. Åtminstone när det gäller saker som han har omedelbart framför sig. Många gånger i romanen fattar Karl Rossmann senare liknande snabba beslut, som ibland får oanade konsekvenser. Ibland kan man undra var motivationerna för besluten finns. Finns dom alls? ( Han kommer senare t.ex. att lika intensivt bekymra sig för… sin hatt. ). Med sådana beslut, som detta att nu gå under däck efter ett paraply, kan Karl ofta försätta sig i helt oöverblickbara situationer, situationer som dessvärre visar sig inte bara vara oöverblickbara, men alldeles gräsligt ödesdigra - a´la Dickens - i detta främmande land. Ett litet, skenbart obetydligt beslut, visar sig ödesdigert. Karls månande om sina mycket få ägodelar, eller om mat o.s.v., bär faktiskt upp handlingen i Amerika. Det är dessa detaljer, som mer är av en karaktär á la Dickens än av H.C. Andersen, ty den förstnämnda typen av detaljer leder vidare, medan den senare är som en förströdd sidoblick. Man kunde ha väntat sig en viss tvekan att lämna väskan och den nyfunne vännen vid landgången – både väskan ( som vi senare får veta bl.a. innehåller: veronesisk salami … ) och vännen kan ses som ”värdefulla” vid inträdet till Amerika. Paraplyet har ett naturligt värde, det naturliga värde som en ägodel har, dessutom en ägodel som är av sedd för praktiskt bruk. Ett paraply är ingen minnessak, något nostalgiskt, - som fotografiet av föräldrarna är, som ligger i kofferten …- men en tingest man kan ha användning för vid ett hastigt påkommet slagregn eller liknande. Paraplyet är ändå försumbart i perspektiv av att man nu är invandrare i ett nytt land. Här väljer alltså Karl potentiellt bort både den nye vännen och hela väskan som förutom minnena från Europa även den kan innehålla nyttigheter, viktigare än paraplyet. Karl har nu inte väl kommit ned en våning i båten, förrän han märker, att korridoren till närmaste vägen tills hans hytt - där paraplyet är -, är spärrad. Och snart är Karl Rossmann vilse i den väldiga båtens inre. Ångaren tycks jättelik i denna vilsekommenhet, och vi finner, att följderna av beslutet, att hämta ett paraply, nu blivit större än anat. Och det skall visa sig, att inför våra ögon öppnas en hel värld, ja vi visas nu - av berättaren - en hel skola i konsten att inte överblicka konsekvenser. För övrigt, så kan man se det, att glömma ett paraply, som något, som har ännu ett betydelseskikt ( som vi ju alla misstänker.). Glömmandet av paraplyet kan ha en djupare, omedveten innebörd. Varför är det nu nödvändigt att söka upp det? Man kan ju köpa ett nytt, ett amerikanskt. Detta uppsökande av paraplyet kan alltså få en att misstänka att det handlar om något annat. Paraplyet skyler något annat. Är det en ovilja att lämna skeppet? Så är nu villigheten att söka reda på paraplyet, och beslutet att göra det, ytterligare – för oss - komplicerat av denna – ganska befogade – misstanke: Ty hur i alla sin dar skall vi kunna vara säkra på att Karl verkligen vill lämna båten, alls vill till Amerika ? Och hur skall vi veta om det inte är något ANNAT han glömt, än just paraplyet ? Och hur skall vi veta, om Karl själv vet , om det är så, att han vill lämna fartyget, eller om det är något annat han söker än att gå iland med eller utan ett paraply? Har Karl i själva verket kommit ihåg något ångestfyllt? Det kan vi inte veta. ( Det visar sig senare att glömskan faktiskt var lyckosam så till vida som Karl träffar sin onkel genom den! Utan glömskan av paraplyet hade Karl kanske aldrig träffat senatorn ?) Vi behöver nu inte sträcka oss så långt att vi säger att paraplyet ”står för” vad Karl lämnar. Sin ungdom, sitt tidigare liv. Men själva glömskan – må vara då av bara ett paraply – oroar oss kanske. Varje glömska oroar. Varför glömma just nu, när man skall gå iland i Amerika? Kamraten vid väskan har ingen paraply, men en ”käpp” i handen. Är det någon stor skillnad på bedömningen av Amerika och vädret i Amerika som ligger bakom denna skillnad i utrustning, en skillnad som belyser Karls karaktär, - eller har han slentrianmässigt ”utrustats med ett paraply” av sina ”stackars föräldrar”. Och dessutom - alltså – fått med sig en omsorg om sådana saker, fått med sig en omsorg som vännen saknar? Denne har – å andra sidan – ju , de facto, - av okänd anledning , sin käpp i handen, och denne vän försvinner sedan, försedd med sin praktiska käpp, i det – förmodligen – just praktiska nya landet. Glömskan är ytterst förarglig. Hade nu inte Karl vänt om för att hämta paraplyet, så kunde han nu raskt befunnit sig i samma predikament som den nyfunne vännen: iland med den något bagatellartade nackdelen, att vara oskyddad mot regn. Glömska är alltså ofta ett tecken på något, men den kan inte lätt gripas. Vi kan veta ungefär lika lite om glömskan som vi kan vet något om vädret, - på sikt. Det är svårt att skydda sig mot glömskan och det är mer glömskan som skyddar oss. Man kan så att säga inte skaffa sig ett paraply mot glömskan. Att det skulle vara mer meningsfullt att söka efter ett paraply mot glömskan än att lämna allt detta därhän, det är osäkert. Att söka det reella paraplyet är att söka hågkomsten. Det kan vara farligt att komma ihåg. Väl nere i båten, efter att ha bultat på första bästa dörr; Karl är vilse : han har ”glömt var han är”, och väl medveten om sin glömska, och glömskans konsekvenser, fattar han snabbt beslutet att det är lika bra att bulta på den ”första” dörren. Alla Kafkas hjältar tar första bästa dörr. De väljer på så sätt det omedelbara, som automatoner. Kafkas hjältar, figurer, går sällan förbi en dörr. De öppnar den. Så möter Karl eldaren ( en tysk ) och kommer plötsligt ihåg : ”`För guds skull, jag har ju glömt min väska!´-´Var finns den då?´- ”Däruppe på däck, en bekant till mig håller ögonen på den. Bara jag kunde komma ihåg vad han heter. ´Och ur en lönnficka, som hans mor sytt i rockfodret, drog han fram ett visitkort. ´Butterbaum. Franz Butterbaum.´- ´Är ni i stort behov av väskan?´- ´Naturligtvis-´- ´Varför har ni då lämnat den i främmande händer?´- ´Jag glömde mitt paraply härnere och sprang ner för att hämta det och ville inte släpa med mig väskan. Och så kom jag alldeles på villovägar.´-´Ni är ensam? Utan sällskap?´- ´Ja, jag är ensam.´. Jag borde bestämt hålla mig till den där karlen, flög det genom huvudet på Karl, var kan jag väl finna en bättre vän ? /…../. ” Här reds saker ut. Främst av den trygge eldaren. Detta märker både vi och Karl. Karl märker det så tydligt, att han önskar, beslutar sig för att, stanna hos eldaren. Man kan tänka sig att eldaren är en person, som har betydligt svårare att oavsiktligt glömma saker än Karl. Redan modern kanske har försett Karl med en litet försök till försäkring mot glömska. En lönnficka. Lönnfickan kan han inte glömma. Den är med honom intill hans hjärta. Han kan heller inte glömma bort vem som har sytt den. Den är till för säkerhet för värdehandlingar. Den kan också, så länge man nu minns dess existens, vara en försäkring för minnen. Senare, av sin amerikanske onkel Jakob, får Karl ett skrivbord med lönnfack. Nu har Karl insett att han varken har paraply eller väska. Han har blott ett kort med sin bekants namn ” Franz Butterbaum”. Och mitt i denna insikt – mellan två försvunna ting - befinner vi oss i ett mycket levande ”Nu” nere i en liten hytt i en ångare, där fartygsdurken fortfarande ”skakar av de avstannande motorerna”. Karls intresse har flyttats ifrån det nya landet, paraplyn och väskan till den man, som ställer så kloka frågor. Eldaren, den nya fadersfiguren, är presenterad. Eldaren kommer fram genom sin redlighet och även genom Karls tilltro till honom. Figuren Karl äger två egenskaper i hög grad : 1.) förmåga att glömma. 2.) förmåga känna tilltro. Så har han en äventyrares två viktigaste egenskaper, om än i något ovanlig form. Förmågan att glömma är viktig för en äventyrare, eftersom denne måste (!) lära sig att lägga saker bakom sig. Glömskan har två sidor: man kan i viss mening inte lägga bakom sig något, som man inte först saknat: upplevt som förlorat. Så måste man vara medveten om , att man glömt ett paraply, för att sedan, eventuellt, alldeles glömma bort det, i den meningen att man lägger det bakom sig, som ett ”förlorat kapitel”. Förmågan att känna tilltro, ja: tillförsikt, är viktig för en äventyrare i så måtto , att en misstänksam människa ju inte alls är beredd att våga ; ett äventyr är något ” att våga”. Även om ordets ursprung - ordet ”äventyr” - enbart innebär ”tilldragelse” , så har vi ändå vanligtvis förknippat ordet med ”våghalsighet”. Och det ligger således i äventyrets natur att man – som agent – måste äga inte bara tillförsikt men också tilltro, och äventyrets själva väsen är den dialektik som uppstår i spelet mellan tilltro/tillförsikt och lycka/missräkning. Kafkas Amerika är något av en äventyrsroman, en stationsroman, där – de små - ”äventyren” avlöser varann, oberäkneligt. Vi har – genom incidenten med det glömda paraplyet – fått insikt i att Karl är en ”riktig” äventyrare. Ångesten och rädslan är inte hans framträdande sidor. De finns faktiskt inte alls med. Visserligen är det nu så att glömskan inte får överväga hos äventyraren. Han måste vara klar i huvudet och redo att snabbt lägga ihop två och två. En sådan snabbhet och klarhet har också Karl. Han handlar snabbt, och han ångrar sig sällan, och glömmer inte. ( Torsten Ekbom anser, att Kafka i Karl Rossmann skapat ett porträtt av en alltigenom god människa. Han jämför med Furst Mysjkin i Dostojevskijs Idioten ). Allt som allt kommer man att konstatera, som ofta gällande Kafkas romaner att minnesdialektiken väger bjärt över till glömskans fördel. Det vilar en lätt amnesi över figurernas psyken. I detta första kapitel möter Karl inte bara eldaren, och kaptenen, andra besättningsmän men också morbrodern, den mäktige och åtminstone till att börja med översvallande vänlige senatorn. Karl blir med ens priviligierad, och får snart en inblick i det nya landet från den amerikanska överklassens synpunkt. Det skall senare gå utför för Karl. Han kommer att skåda landet med de djupa klassklyftorna alltmer ur hemlöshetens och fattigdomens nedifrånperspektiv. Installerad hos farbror senatorn Jakob får Karl eget rum, med ett eget skrivbord med 100 fack. Detta skrivbord är amerikanskt, och som sådant måste det vara överdådigt beträffande storlek och tekniska finesser, enligt den gängse bild som vid denna tid finns i Europa. Bilden av skrivbordet är ju intressant såtillvida att den parallelliseras av Kafka med en bild ifrån Karls tidigare liv. Så kan man tänka sig att skrivbordet är en drömbild, en bild präglad av den drömmens förvrängning, som Freud pekat på. Efter en del äventyr, mycket små sådana, ombord på båten och hos sin farbror Jakob, som hisspojke på hotell kommer Karl som inneboende hos Brunelda och Delamarche. Här skapas nästan en liten bok i boken. Så sker ju också i Slottet, där historien med Barnabas´ familj nästan blir en ”bok i boken”. Något märkligt med Karls sätt att resonera, ett ganska avancerat vägande av för och emot, är, att detta sätt innehas även av andra personer i romanen: det existerar alltså nästan ingen skillnad i det sätt på vilket Karl, överkokerskan, Robinson eller senator Jakob talar, och detta är också fallet med personernas tal i såväl Processen som i Slottet. Det är ett och samma tonfall hos samtliga (!) figurer. Detta sätt att negligera en möjlighet till alltså karaktärisering genom idiolekt, stil, dialekt o.s.v. i talet har Kafka gemensamt med Dostojevskij. Denne låter, som Bachtin påpekat, alla människor åtminstone skenbart tala på samma sätt, på ett övre plan. Nu kan man säkerligen hos Kafka hänföra detta fenomen till det som jag betraktar som ett faktum: att berättelserna utspelar sig i en ”tredje sfär” i samspelet mellan det medvetna och omedvetna hos en och samma individ. Här lockas man så in i frågeställningen: ”Vem är det som talar? "Tekniken märks mest hos dem som inte behärskar den." ( Leo Trotskij )

Karl Rossmann har snart kommit i svårigheter, och identifierar sig i denna skildring därför med andra amerikaner som befinner sig där: såsom de svarta. Hur människan kommer bort i byråkratin, utlämnas åt godtycket hos en mellanchef, detta har Kafka redan tidigare i romanen varit inne på. I beskrivningen av kanslierna på kapplöpningsbanan kan man ana en Krausk kritik samhället, eller en pendang till Robert Musils ”Kakanien”, den österiska dubbelmonarkins väldiga byråkrati, o.s.v. Så kommer Kafka att mitt i en skildring, späckad med gammaltestamentliga allusioner, att väva in en svidande civilisationskritik och en kritik av liberalismen i sin ”amerikanska roman”. En kritik återkommer ju i Processen och i Slottet, där mellancheferna är legio, och deras makt outgrundlig i omfång och genes. Som vi skall se kan man nog med fördel iaktta Kafkas större verk ur den synvinkeln, att det handlar om en blandning av genrer, kanske en bortblandning, och en blandning, ur vilken en ny genre, mitt i historiska tillfälligheter, stiger upp. Karl Rossmann bor hos sina bekanta, fransmannen Delamarche och f.d. dansösen Brunelda Detta kapitel i Amerika är mycket omfångsrikt, och det var förmodligen med detta kapitel som Kafka insåg att romanen gled honom ur händerna. Kapitlen i Amerika är överhuvudtaget omfångsrika. De är som hela noveller. Karls irrande kan i princip fortsätta i oändlighet! I Bruneldas och Delamarches våning, hennes lilla enrummare, utspelas inga större äventyr. Brunelda och Delamarche sover på en klädhög, Robinson och Karl tvingas sova ute på balkongen i förstaden i den varma sommarnatten, där de tidigare på kvällen har beskådat ett valmöte nedanför sig på gatan. Karl blir då och då misshandlad av Delamarche, denne självsvåldige man, som vill att Karl skall vara parets nye betjänt efter Robinson, som tycks ha blivit sjuk av arbetet med att serva det egendomliga paret, och av sin alkoholism. Totalt sett råkar Karl illa ut, blir utskälld, förolämpad, trängd, fasthållen, slagen, utnyttjad vid en mängd tillfällen. Det är märkbart hur ofta Kafkas hjältar hamnar i situationer, där andra människor gör dem illa, och ofta har inte dessa hjältar mycket att sätta emot. Och är det inte så att hjältarna rentav söker smärtan och förolämpningen? Karl råkar ut för kvinnor som plågar honom, fysiskt. Klara och Brunelda. Det brister för ett ögonblick i Pollunderkapitlet för Karl:
” ” Jag kan ju ingenting.” sade Karl sedan han slutat sången, och med tårar i ögonen såg han på Klara.”
Karl går ut på balkongen vid ett tillfälle hos Brunelda, och träffar där läkarstudenten Mendel. Karl trivs på balkongen. Han vistas där undkommande alla krav, är likt ett ingenting. Kafkas hjältar är ofta trängda, får nöja sig med trånga utrymmen, kanske en halv säng, en liten stol o.s.v., och nu en balkong. Kafka beskriver ofta balkonger. Människor vistas på dessa, och det är som om de drar sig undan sitt liv ut på dessa. På balkonger finns sällan klocka, där är som ett undantagstillstånd. Men Karl är i denna kravlöshet helt fri och kan skäligen lättad undan de tyranniserande B. och D. samtala med studenten på balkongen intill, denne som sitter och studerar till läkare.:
”Det var en helt annan värld som han nu inandades.”
När Karl ser studenten börjar han tänka tillbaka på sina egna skolår i hemlandet. Tillbakablicken är en ganska vacker bild, men en mycket sval. Karl har inga djupa känslor för sina föräldrar, tycks det, hur mycket han än värnar om sitt gamla fotografi. Hans förhållande till den läkarstuderande studenten är gott. ”En helt annan värld.” Här har vi en transcendens i immanensen, eller ett förebådande av det som sedan händer, när Karl i det s.k. Naturteaterkapitlet erbjuds en helt annan tillvaro än betjäntens hos Brunelda. Balkongen, och den tillfälliga utanförställningen, är ett interregnum. Balkongen är pausen, fristen. Asylen, är vanligt förekommande hos Kafka. Detta är så mycket mer märkligt som alla hjältarna egentligen är skäligen fattiga på visioner och mål mitt i liberalismens eldorado. Balkongen är ansvarsfrihetens plats. Balkongen är en konstruktion som inte leder nånstans. Den hänger utanpå ett hus, och är just bara en andhämtningspaus. Ett helt liv, levt på en balkong, skimrar här förbi som en absurd vision.( Fr. Beissner menar att det hos Kafka finns endast ett tema, en enda underliggande ton: den misslyckade ankomsten eller förfelade målet. ) Här kan man kanske stanna upp och betrakta den egenartadhet som Karl Rossmann utgör i förhållande till Josef K. och lantmätare K.. Karl Rossmann är en helt ung man, nästan ett barn, och ändå tycks denne inte vare inriktad på framtiden, inte planera, inte önska sig något och han befinner sig dessutom i ”möjligheternas land”, frihetens ort på jorden. Annorlunda är det ju med den 30-årige Josef K. och lantmätaren, som är högst angelägen om sin framtid, och i varje ögonblick ser efter nya möjligheter. Karl Rossmann tycks i detta avseende utestängd från en lust att se in i framtiden, tycks patologisk knuten till nuet, helt absorberad av det som är där och då. Har han riktigt fattat vad som hänt honom? Förstår han? Vad är det för medvetenhetsgrad hos denne godhjärtade pojke? Är det inte ur ett grodperspektiv som Karl och andra kafkahjältar betraktar allting? Ty han både betraktar, noterar och reflekterar mycket, men ofta mycket omständligt kring detaljer. Karl gör aldrig upp en rejäl plan över sina mål i Amerika. Hans planläggning är kortfristig. Karl anländer i det nuvarande slutkapitlet i romanen till rekryterings-platsen för Naturteatern i Oklahoma, som är ofantlig, nästan "skenbar" på äkta teatervis, med … Salvador Dali-liknande teaterpodier, med flickor, utklädda i vita klänningar till änglar, stående på podierna, där blåsande på trumpeter. Det är som det där vore en skog av podier, och en ofantlig orkester, visserligen ett provisorium till orkester, eftersom Karl blir irriterad, och lånar en trumpet i det han säger till en ” ängel " ! Han träffar Fanny som ängel. Han känner henne sen förut. Troligen har han träffat henne på en bordell i Ramses. Karl menar: "Ni blåser ju så dåligt allihop.", och visar själv hur det skall låta. Nu är väl detta ett löjligt och naivt missförstånd av Karl: det handlar inte alls om att blåsa bra….. Själva rekryteringsplatsen är dock eg. en kapplöpningsbana med bookmakerbås omgjorda till antagningskanslier för sökande med olika bakgrund o. ursprung. Det fanns här massor av kanslier vid kapplöpningsbanan. Det finns faktiskt en exakt siffra: ängeln Fanny som han tog trumpeten ifrån, säger, att de är 200 stycken till antalet. Denna uppgift står i sin exakthet egenartad ställd gentemot en oöverskådlighet man kan extrapolera från de uppgifter som i övrigt kommer fram...... successivt: Karl blir, efter att ha sagt sig vara ingenjör, i tur och ordning skickad till Kansliet för ingenjörer, så till Kansliet för folk med teknisk utbildning, sedan till Kansliet för förutvarande mellanskoleelever och till sist till Kansliet for europeiska mellanskoleelever. Organisationen tycks ju märkligt oformlig, grotesk o. siffran 200 verkar som om ängeln tagit den ur luften. Vi har här en allmänmänsklig aning om oändlighet, sådan som vi tycker att den också skildras i Processen, där det inte är någon ända på instanser.Tidigare i Amerika finns flera beskrivningar av detta kalejdoskopiska slag, där siffror spelar in: Farbrorn har ”tio kontor”, Hotell Occidental har ett stort antal hissar. Den större "rymden" motsvaras faktiskt av en tilltagande fräckhet hos huvudfiguren, som inte bara vågar spela trumpet, men också mitt i alltihop vågar hitta på ett nytt namn åt sig, som på pin kiv ? "Negro". Oöverskådligheten understryks:

”Det var en bod längst ute, inte bara mindre utan också lägre än alla andra. ”

Detta är alltså Kansliet för europeiska mellanskoleelever. Han blir införd i rullorna som "Negro, teknisk arbetare”. Det blir ett väldigt rabalder angående namnet, men Karl tycker för sig själv att det kan räcka med det namn som han "haft som tilltalsnamn på sina senaste platser: ”Negro"". En viss ironi dväljs här. Så är Karl tillbaka i en position som är vanlig för honom. Utsatt. ”en bod längst ute”. Att egentligen vara utan framtid i existensen. Vad gäller Kafkas bildspråk, så är det här lämpligt att tänka på den allmänna ”regel”, som gäller för berättande och bildspråk. Vi kan kalla den regel för ”Där inget annat utsäges”-regeln. Förkortat: DIAU-regeln. ( min terminol.). Den innebär följande – till synes självklara:Vanligt berättande utgår ifrån regel No. ett [ 1 ]: förståelse av omvärlden utifrån hjälten och hjälten utifrån omvärlden, såsom ett ( dialogiskt ) växelspel. Regel No. två [ 2 ] , för berättande, lyder: Där inget annat utsäges ( DIAU ) förflyter händelseförloppen normalt. ---- Allt berättande följer normalt denna regel. Man kan citera ur vilket berättande verk som helst, och ur deras beskrivningar av världen dra samma slutsats. Det man avstår från att explicit redogöra för i omgivningen kring en romans hjälte , det förutsätts alltså stå i samklang med det, som explicit faktiskt sagts, och med det som är normalt i det samhälle, den tid och den miljö , som det refereras till eller det måste antas att den refereras till. Kafka bryter mot regel [ 2 ]. Däremot håller han sig alltid till regel [ 1 ].Ett bra exempel på bygge av en bildvärld inom romanen i Kafkas fall, som AVVIKER från DIAU, är onekligen det s.k. Naturteaterkapitlet i Amerika. Detta långa avslutningskapitel i den nuvarande versionen av Amerika är skrivet långt efter det första kapitlet, och har en annan karaktär än början och man ser här mer utmejslade "kafka-grepp". Tonen är en annan, inte så lekfull. Karl Rossmann har här – efter att ha följt rådet från affischer: ”Auf nach Clayton!” alltså äntligen nått så långt som till antagningsområdet för anställning i Den Stora Oklahoma-naturteatern. Denna antagningsplats är provisoriskt inrättad på en hästkapplöpningsbana. Man inser att denna bana är så stor som en hästkapplöpningsbana normalt är. Man kan ana, att den är något avlägset belägen, i någon mellanamerikansk halvöken. Kafka hade relativt begränsade kunskaper om Amerika, som land, - något á la den tyske indianboksförfattaren Karl May, som heller aldrig satt sin fot där. Kafka hade dock en släkting i Amerika, samt läste ju alla möjliga böcker och tidskrifter, allt han kom åt, ofta men inte alltid i den lättare genren, som biografier och sådant. Han insisterade dock hela tiden på, att det han beskrev var "det moderna Amerika". Antagningen till Naturteatern, som påminner något om antagningen till krigstjänst - kapitlet skrevs år 1914, går till så att man, via en man som sorterar folk, förhör sig om deras bakgrund och utbildning. Allt efter de svar han får så sänds var och en av de ansökande till olika "bås", där det finns skyltar för olika kategorier människor. Så finns alltså t.ex. ett bås för "Europeiska mellanskoleelever." och ett annat för "Europeiska mellanskoleelever med viss lägre teknisk utbildning". Om man då betänker vidden av ( potensen i ) denna kategorisering, så växer antalet bås, och därigenom hela arenan utöver den vanliga storleken på arenor. ( Jfr. Hotell Occidental, med dess mängd hissar och hisspojkar.). Vi befinner oss i en oöverskådlighet, där det samtidigt händer ganska små, triviala ting.

Bara i utnyttjandet av vad jag kallar DIAU till att först lura läsaren att först tro, att "allt är som vanligt", för att sedan bryta denna bild ( som i drömmens "förtätning", fast omvänt.....),- inte ovanligt i uppbyggandet av ett skräckfilmsscenario/intrig á la Stephen King kan Kafka skapa en av de "sjösjukekänslor" , som han uppenbarligen finner ett nöje i att skapa för oss, inte utan bestämt syfte, - tror vi. Nu anser T. Ekbom, med W. Rieck, m.fl. att Karl Rossmann redan är död i detta kapitel. Jag kan inte ansluta mig till den. Det är på något distinkt sätt ovidkommande om Karl Rossmann ”lever” eller ej, i en fiktion som denna. Vad skulle det nu förklara om vi säger att han är död, i hela boken, eller i bara sista kapitlet, eller inte alls död ? Man ser lätt, att det gör vare sig från eller till. Angående bildspråket, så kan man i förbifarten nämna att Kafka ett slag sysslade mycket med teckning, blev mycket beundrad för sin stil, och att man ansåg att den liknade Paul Klees. Klee arbetade ju i många fall med en geometrisk stil som den som Kafka använder. Kafka arbetar dock mer perspektiviskt och med förskjutningar. Mycket av det tecknade materialet är ännu - i skrivande stund - opublicerat. Men de teckningar vi ha , visar på ett originellt fritt perspektiv, och en geometrisk fantasi, samt ett frimodigt förhållande till bild över huvud taget. Nu är det många som ansett att Kafkas litterära bildspråk liknar Paul Klees bildspråk. Och att vi här har att göra med en form av utsökt expressionism. Och sant är att Kafka var inspirerad av dem, som kom att kallas expressionister. . Att man nu i samband med Kafka möter termen ”expressionism” Nu är Kafkas formspråk ändå – om man ser till det omedelbara yttre – vitt skilt från det typiskt expressionistiska, varför man här måste se det som något medelbart, en subtil expressionism – om man vill behålla termen. Att detta intryck av en stegrad förnimmelse av enskilda ting, ofta i bjärt kontrast till allt övrigt ( ergo: ett ensamt ting, ofta något förfrämligat ), framkommer är en funktion av den egenartade grundstrukturen, där Subjekt- och Objekt-former är ställda mot varann i sträng kontrast och omvärlden på ett tvetydigt ( oblikt, ekivokt, ironiskt ) sätt alluderar till den freudianska drömsymboliken. Ett ytterligare drag som Kafka har gemensamt med den koncentrerade esteten Paul Klee formmässigt är ju den stora exaktheten, tydligheten i det yttre föreställandet. De äger båda en klarhet och virtuositet i den yttre formen, Klees kanske byggd på dennes omvittnat gedigna musikalitet. Vi möter hos Kafka det tidstypiska, - genom hans eleganta speciella teknik - som också framträdde i expressionismen,: Entfremdung, ”förfrämligande”: Man tänker här kanske också på den ryske teoretikern, narratologen Viktor Sklovskij och dennes resonemang kring Leo Tolstoys stil: ”Hos Tolstoy består ”främmandegöringsbegreppet” däri att han inte kallar föremålet vid dess namn utan beskriver det som om han såg det för första gången och vidare att han skildrar en händelse som om den inträffade för första gången; vid beskrivningen av företeelsen använder han därvid inte de benämningar som vanligen ges dess delar utan benämningar som används för motsvarande delar hos andra företeelser.”;-----;” Saker som man varseblivit ett flertal gånger börjar man snart nog varsebli genom igenkännande: saken befinner sig framför oss, vi vet om den, men vi ser den inte. Därför kan vi inget säga om den.” Vi citerar har in extenso ”Claytonuppropet”: ”Karl såg i ett gathörn ett plakat med följande text:

"På kapplöpningsbanan i Clayton anställes idag från klockan sex om morgonen och till midnatt personal för teatern i Oklahoma ! Den stora teatern i Oklahoma kallar er ! Den kallar bara idag, bara en gång ! Den som nu försummar tillfället, försummar det för alltid ! Den som tänker på sin framtid är vår man ! Alla är välkomna ! Den som vill bli artist anmäle sig ! Vi är den teater som alla har användning för, var på sin ort ! Den som beslutar sig för oss gratulerar vi nu genast ! Men skynda er så ni kan bli mottagen före midnatt ! Klockan tolv stänger vi överallt och sen öppnas det inte mer ! Förbannad den som inte tror på oss ! Iväg till Clayton !" ( A. s.214f.)

I originalmanuset inleds detta avsnitt – på sant ( typiskt) Kafka-vis - med ordet ”plötsligt”. ( ”Plötsligt såg Karl ….”.). Ifrån den tröstlösa, förnedrande tillvaron hos den hänsynslösa Brunelda kastas vi bildlikt och bokstavligt talat ut på gatan, och möter där på gatan en värvning. Många har betraktat denna beskrivning av ”den stora teatern” som en slags paradisskildring. Skildringen har många drag gemensamma med övriga skildringar i Amerika. Men den äger också i kraft av vad för figurer som framträder en karaktär av symbolisk skildring, samt av färgglad satir, som är mer tvingande än vad de tidigare partierna erbjuder. Tonfallet på plakaten är av typen ”frälsningsaffisch”. Så blir också denna skildring nära nog helt pastischartad. Berömd är sedan skildringen av uttagnings-processen till teatern där den bildmässiga framställning är mästerligt utförd, och vi ser framför oss måhända ett landskap, som påminner om en målning av en italienske futurist som Giorgio de Chirico. ----------------------
Copyright Kaj Bernhard Genell 2018
here