Der blonde Eckbert.
I romantikern Ludwig Tiecks saga ( publicerad - av mången ansett såsom paradoxalt - i en volym med titeln "Volksmärchen"….. ) Der blonde Eckbert ( 1797 ) - och som ofta sägs inleda den tyska romantiken - finner vi en ung , ensam. förtryckt flicka , Berthe, ( Bertha) som , skild, ovetandes , från sina föräldrar , så småningom begår ett oförlåtligt brott gentemot en i en mycket fjärran skog ensamlevande gammal kvinna ( "die Alte", övers. här: "den Gamla"), en kvinna med en ständigt om ensamhetens frid romantiskt sjungande fågel och hund - en hund vars namn hon sedan komplett glömmer.
Den i grann fjäderskrud prunkande fågeln värper, i sina ägg , ädelstenar: - diamanter. Den , nu i den gamla kvinnans vård, 14-år blivna Berthe sviker förtroendet av att få uppehälle där, missbrukar nu vänligheten och rymmer från gumman. Hon stryper innan dess fågeln , stjäl diamanterna och lämnar också hunden, kopplad vid stugan att dö. Hunden, Strohmian, skäller eländigt efter henne när hon går iväg. Hon söker sen , efter att ha genomkorsat flera djupa dälder , efteratt finna ( de elaka ) styvföräldrarna, för att ändå vinna deras respekt och kärlek, genom diamanterna, men dessa föräldrar är då döda.
För pengarna "förvärvar hon sig" i stället ett litet slott och sin prins, Eckbert. Hos Eckbert lever Berthe , men berättar en afton sin hemska historia om brottet mot den gamla, hunden och fågeln för en inbjuden vän till Eckbert, en herr Walther.Herr Walther visar sig - övernaturligt (?)… - veta hundens namn, "Strohmian" . Berthe blir chockad: hur kan herr Walther veta hundens namn, som hon alls inte nämnt, - eftersom hon ju glömt det(!!). Detta - denna hemska övernaturlighet, samt skulden - driver nu Berthe till vansinne och död. Eckbert mördar efter Berthe strax före sin död, blek som ett lärft, berättat att Walther haft visshet om hennes brott, med en armborstpil - Walther. Han träffar så i staden Riddar Hugo, att berätta hela historien för, och gör så. Hugo tycks dock sedan ( liksom ett gestaltblivet Eckbertskt ont samvete ) berätta allt för hela bygden. Eckbert beslutar sig för att resa och uppsöka gumman, som Berthe bestulit. Gumman berättar att Eckbert och Berthe är halvsyskon, samt att Berthe satts ut till främmande människor av sina riktiga föräldrar. Eckbert finner vid besöket både fågeln och hunden livs levande (!!) hos den gamla, blir vansinnig, och utropar: "Varför har jag alltid anat detta?", "Därför att din far talat om det för dig en gång." svarar gumman. ( Id est : För att du visste det. Du visste att ni var syskon….).
" Det var jag som var Walther och Hugo." säger gumman." Synden straffar sig själv."
Vad vi kan förstå, så dör Eckbert här.-----------------------
Den gamla kvinnans "roll"har tydligen varit , att på alla sätt - alltifrån barndomen (!!) prova Berthe ….. - och Eckbert .------ Hos Tieck finner vi nu glömskan som en determinant, ( är glömskan inducerad av den Gamla? ….) men det ursprungliga brottet är ju Eckberts och Berthes fars, som splittrat de båda ? Ludwig Tieck inför nu "romantiskt fantastiska" ( hoffmannska ,,,) element i form av fågeln med ädelstensäggen, och det ( skenbart! ) mest fantastiska av allt: Walthers vetskap om handens namn. Denna vetskap går fullständigt utöver fantastiken, i det den mer hänsyftar till clairvoyance och till insikt i Berthes …. omedvetna ( och hänsyftar framåt till / Freuds / Censor.).
Det är Berthes glömska av hundnamnet och Walthers ( den utklädda gumman, som en Nemesis ) vetskap om hundens namn, som är peripetin och berättelsens kärna. Det är ytterligare glömska, tidigare i Berthes fars liv, kanske. Det finns också en glömska hos Eckbert, som glömt att han hört sin far antyda att Berthe och han är halvsyskon.)
Detta hundens namn, "Strohmian", slår ned som en hämndens åskvigg i Berthes sinne, och som en ödesdiger ( Jfr. Kung Oidipus ) olycka i Eckberts liv. Berättelsen är ett ödesdrama om mänsklig svaghet och ondska. Den rymmer element av den romantiska fantastiken. Denna hade visserligen övernaturliga inslag, men var ändå baserad på en psykologisk insikt, som på många sätt förebådade psykoanalysen, men också ledde tillbaka till uråldrig mänsklig visdom, kunskap, aningar och myt. Här finns också resonemang, hos Tieck, om huruvida nu berättelsen är - eller innehåller - en ond dröm, - Berthe - i sin samvetsnöd - talar om att efter fågelmordet och lämnandet av hunden "uppsöka den så kallade världen"…… Så skapas hos Tieck en "svävning". En svävning uppstår alltid mellan två i "realitetsavseende" ( i fiktionen ) skilda plan. Och Tieck hade - på ett utomordentligt sätt - skapat sin svävning.( Der blonde Eckbert fungerar än idag , som fantastik, ödesdrama och gripande tragisk moralitet om Människan. Svävning, i ovisshet. Romantikens svävning. Vi tänker på den svävande katten Kater Murr, ( Die Abenteuer des Kater Murrs.) - en föregångare till Bulgakovs katt i Mästaren och Margarita ,,,, - på Kleists Osannolika sannolikheter…..------------------------------------------------------
Vad är nu "den så kallade världen"? Världen före det hon, Berthe, svek gumman? Eller innan hon träffade henne? Hon söker glömma - och nu verkligen glömmer, t.ex. hundens namn. ( Jfr. Freuds förträngning.) Vad har Berthes svek att göra med hennes ( riktiga ) föräldrars svek ? Inget ? Något ?
Vem är nu gumman? Vem är hon, som äger fågeln , denna som kan värpa ädelstensägg, gumman, som kan skapa och förvandla sig till Walther och Hugo ? Att nu "den gamla" ( "Die Alte" ) försöker rädda Berthe, - hon lär henne spinna och läsa … ( som en andra styvmor ) - men så gruvligt frestar hon henne , genom att lämna henne ensam med äggen med ädelstenarna Men det är ju inte mycket grymmare än vad mången råkar ut för: att anförtros ett helt stort glittrande liv, som kan missbrukas. Eller ? Har den Gamla "två ansikten"? Vad är hon för en övernaturlig varelse, - mytologiskt. Hon räddar, prövar, och hämnas sedan - å det grövsta. Hon är alla "gudar" i en. Men - försöker hon nånsin att rädda Berthe genom att söka leda henne till en bearbetning av hennes problem ? Nej. Ger hon skydd? Hon både … prövar och förskjuter.Vad är fantastik i Tiecks berättelse? När börjar den? Eller är allt fantastiskt? Närapå allt: gumman, den Gamla, som kan skapa människor , Herr Philip Walther och Herr Hugo, och som kan skapa ett djur som värper ädelstensägg …… En drömsk, glidande, fantastik råder under de långa resor som Berthe och sedan Eckbert gör till den Gamlas stuga långt borta i bergstrakterna. Hennes trakter tycks skilda från världen, vilket också antydes genom Berthes ord om "den så kallade". Så kan man säga att Tieck här antyder, att den verkliga världen är gummans, den Gamlas. Det är i Anden och i moralen som det verkliga livet levs. Det övriga, det reala, är bara staffage. Det avgörande är samvetslivet, den rena Anden. Om den nu alls kan - genom omständigheternas spel …(?) - uppstå utan en reell bakgrund, om den kan ses …. ren. I samvets-Ande-livet råder nu den Gamla. Hon är varken god eller ond. Hon kan ju - i slutänden- ses som den hemska testande, objektiva likgiltigheten? Hon är det verkligas ( det , som ärs ) tjänarinna. En mellangestalt vid porten till Andens värld. Hon har inget bestämt ansikte. Berthe och Eckbert har ansikten. Det är deras liv det rör. Men över deras liv vakar, råder ( ! ) , som det tycks, den Gamla helt. Och i förlängningen - så måste det vara - Något Annat.
Ett viktigt ytterligare motiv, en viktig del i berättelsen är nu tvånget att berätta.
Både Berthe och Eckbert känner sig - i olika lägen - tvingade, att med sina medmänniskor dela sina plågor ( sina dåliga samveten ). De delar dem eg. - visar det sig - bara med den Gamla och med varann . Berättelsens ljus är egentligen just tvånget att berätta, trots att det nu leder till död, och knappast försoning. I den fasa som uppenbaras i Berthes och Eckberts öden ligger ju också ett hopp och ett löfte från den Gamlas sida till läsaren om att …. det går bättre för dem som inte stjäl ädelstenar, ( jfr. W. Crisman. ) inte dödar värpfågeln , och framför allt inte lämnar en hund, bunden vid en förstukvist för att där ömkligen dö. Man berättar alltid sant. Berthes berättelse är öppenhjärtig och fullständig. Hon döljer ingenting, i alla fall inte ….medvetet.Den Gamlas hämnd för detta onda dåd, … trots att Berthe nu egentligen vill ge de mystiska ädelstenarna ( som tillhört den indifferenta ) åt sina fosterföräldrar,( som varit kalla ) är skoningslös. Den Gamla låter alls inte tala med sig. Hon handlar, prövar, dömer och avgör utan att ställa en enda fråga till vare sig Berthe eller Eckbert.( Hon vet ju , såsom transcendental varelse, ändå allt.)
Berättelsen, och berättelserna i den, är mycket levande. Mot detta står den Gamlas tystnad såsom något …. oförsonligt. Livet och samvetet tycks så lite meddelsamma. Bergfasta. Rikt och grymt är livet och samvetet. Här finner man något av det grymma som ibland framkommer i de grekiska ödesdramerna. Med dessa är Der blonde Eckbert släkt. Ty roten till det onda, var är den ? Den ligger ju någonstans i Berthes ( riktiga) fars liv, ett liv varom vi underrättas mycket litet. Berthe och Eckbert är halvsyskon. De har olika mödrar, men samme far. Fadern har sänt bort Berthe, för sin nya frus skull. Här anar man - men vet alls inte - hur förhållandet mellan denne far och denna fru var. Detta förhållande, om vars natur vi svävar i ovisshet, och faderns beslut, är roten till det onda. Det onda är dock senare fortplantat och exekveras av Berthe, som under hela sin uppväxt levt i en halvvärld, olycklig och försummad. ( Men den Gamla , är icke också hon "ond" ? Vad är hennes "intresse" ? ). Eckbert beskrivs som vemodig, som med ett vekt drag i ansiktet. ( Viljelöshet?). Denne tycks leva som i ovisshet och aningslöshet, men väcks av kärleken till Berthe, och eggas - egendomligt eller av kärlek eller av självbevarelsedrift eller ....- till mordet på Walther. Ty Eckbert vill nu kanske framför allt att ingen skall få veta han och hans döda frus hemlighet. Eckbert vill leva vidare som om inget har hänt. ( Detta är ju ofta ett centrum i männsikosjälen: "som om inget hade hänt", som om jag aldrig fått reda på något.., som om inget så gräsligt funnes …., som om A icke är A, o.s.v., o.s.v.
Brottet , illgärningen, mot …. hunden tycks som allra grymmast i hela berättelsen ( näst Berthes faders kanske ). Hunden är komplett oskyldig. ( Själlöst sann och god.) Hunden ställs att svälta ihjäl av Berthe, efter det hon vridit nacken av fågeln. Fågeln kan vi inte "identifiera oss med" , eftersom det är en trollfågel som värper ädelstenar ( och dessutom sjunger ödesdigra sånger, som den ändrar texten på. Den är en eriny. En plågogudinna. ). ---- Hunden , Strohmian, är tillgiven, en ren och sann och verklig varelse, och den blir utsatt för ett oförlåtligt brott. Berthe hör den skälla när hon lämnar den Gamlas stuga, och hon hör dess sorgsna skall länge. Hunden är den rena själen, - och man kan här tänka på, att det under romantiken ofta ansågs att naturen var en ren och oskyldig skönhet, fri från mänsklig ande, fri från ansvar som den var utan medveten ande, men ren ( och Guds ). Så blir hunden bilden av skapelsen och den förklädde skaparen i ett. Berthe begår en dödssynd - och uppenbarar samtidigt … det oändligt värdefulla. Hunden är det som anförtrotts Berthe av den Gamla. Ädelstenarna är ett yttre krafs. Hunden är just Livet - det enastående - som anförtrotts, liksom Berthe en gång anförtroddes till styvföräldrarna av Berthes far.
Den gud , auktoritet som ställt till alltsamman tycks vara , alternativt stå över den Gamla. Berättelsen har ingen religiös ton. Här nämns aldrig någon gud vid namn. Här åkallas ingen kristen gud, finns ingen präst. Detta land är inget protestantiskt eller katolskt. Ingen nämns här stående över den Gamla. Häri liknar det Kafkas. ( Och sagans värld.) . Landskapet, tiden, är obestämd. ---- Den som nu ställt till allting förblir osynlig. Det måste nu vara någon som gett den Gamla order att utföra sina handlingar. Eller ? Vi anar en högre makt. Den Gamla är - när allt kommer omkring - ganska tarvlig med sina ädelstenar ….. ---- Vi måste söka en skapare till hela livets löften, människorna och deras samvetsliv. Ty vi kommer i Tiecks universum inte undan det, eftersom nu Fantastiken fordrar det. Det är ingalunda den Gamla, som själv skapat sig sina förvandlingsförmåga, och gett sig själv mirakulösa krafter. Det kan - rent teoretiskt - vara så, men hon tycks mer vara en tyst, handlande tjänarinna åt något större, som knappt antyds.
Här finner vi då - sammanfattningsvis - slutligen det stora hos Ludwig Tieck. Denne lyckas nämligen få oss att bäva inför det stora Okända, genom att berätta ganska så groteska ting. Han berättar om småaktigheter och svek, om trolldom, om lurendrejeri. Och över allt detta lyser alltså en nära nog ouppnåelig verklighet, som kunde nås, om nu verkligheten, världen inte hade varit …. Full av … begär ! Ty det tycks som om Berthes fars begärs-ansvars-konflikt: mellan sin kärlek till den nya kvinnan, hon som vill vara ensam älskad, å ena sidan och önskan att fullfölja plikten-ansvaret gentemot och kärleken/begäret till Berthe å den andra, - som om den är det moln som , i ena slags "ondskans förvandlingar" förmörkar jorden.Tieck ger inget hopp. Inte för Berthe och inte för Eckbert.( De är som trashankar i ödets händer.) Tieck tycks mena att man klarar av att se livet utan att ha något sådant hopp om evig lycka, evig kärlek, och en över allting rådande rättvisa. Tonen i berättelsen är både sorgsen och sprudlande. Aldrig för ett ögonblick sentimental.(!). Men det finns ändå medkänsla någonstans. Det är ett friskt "ge och ta" över Tiecks sätt att berätta. Tieck är inte nöjd med livet, men han accepterar livet, och vill förmedla - med en … halvbred pensel - en bild av detta till läsaren. ( Man kan här tänka på att romantikens diktare med få undantag var människor från bildade (!) klasser , inte sällan prästsöner, prästsöner som "avfallit från tron", såsom G.W.F. Hegel t.ex. ) . Frånvaron av en krampaktig tillbedjan av en gud, som skall upplösa världens ondska, är här befriande. Tieck framstår som friskheten själv. Berättandet står på många sätt över (!!) vad som berättas. Friskheten är s.a.s. Tiecks religion ( transcendens) . Han målar inte Berthe eller Eckbert ( eller den Gamla ) i svart, men i klara akvarellfärger. Hunden varmast. Så har denna ( hemska ) berättelse - omnämnd med värme , av t.ex. W. Benjamin, - och älskats bitterljuvt genom århundraden. Kanske är denna kärlek i grunden en kärlek till berättandet , och till det Omedvetna ? I förening. Här behöver vi nu inte söka redogöra för de verklighetsplan som i fiktionen glider över i varandra, men i stället plocka bland de trådar som löser sig ut ur berättelsens väv. Vi finner i den tvetydighet som genomstrålar ( ? ) berättelsen och den skepsis gentemot konventionella bilder och symboler, mot genren, och mot den sammanhållna handlingen och det enkla perspektivets principer. Vi finner den ironiska hållningen ( flickan råkar döda fågeln lite av misstag … , som mellan två fingrar …) ändå (!!!) en tro och en värme hos Tieck. Så något är det väl - förut berättandet och det omedvetna - som nu här förmedlas en tro på. Det förefaller mig dock som om det både är fantasi-berättande och reflexion å ena sidan , och en tro på viljan och de omedvetna krafterna å den andra. Att jag nu delar dessa i två, det är för att Tieck är tvetydig i sin hållning till berättandet, eller att han genom att göra sönder, skapa en reva i berättandet så mycket mer vill rikta ett särskilt intensivt ljus över det omedvetna ( Omedvetna ) och det friska. Är det också så att Tieck älskar det paradoxala, flytande, växlande …. Det är då märkligt att han ändå så väl lyckats hålla samman sin berättelse till den - något absurda - enhet, som den ändå utgör. I den romantiska ironin dukar viljan ofta under, men här kommer nu den moraliska problematiken viljan, ansvaret och deras problematik ändå att stanna som berättelsens skugga. Centrum är kanske den fria viljans förhållande till det komplett indifferenta, i vilken skepnad det än förekommer.
Så är nu Der blonde Eckbert ändå, också (?) - måhända - ett slags förtvivlan - inför ett otillräckligt kantianskt kategoriskt imperativ. De två världar som Berthe lever i är båda sammantvinnade till en fantastisk. Hon kommer aldrig ur dessa. Livet är en dröm.( Jfr. Neubuer.). Romantiken var i mycket ett optimistiskt uppror, en frigörelse, men det fanns stråk av förtvivlan i den, som vi möter då och då i Märchen, det är inte inte bara tvivel på revolutionen, men en existentiell uppgivenhet och oändlig sorgsenhet som t.ex. som i målningarna av Caspar David Friedrich, där det ibland synes vara ett ominöst tema, likt "Vart är vi på väg?".
Kaj Genell 2014 --- ... © Kaj Genell 2014